FANDOM



Av: W. E. Johns

Biggles 11


   Mahoney var på väg till hangarerna för att ta upp sin grupp till den vanliga morgonpatrullen och han stannade då han fick se Biggles stå och luta sig mot officersmässens dörr med en i högsta grad utledsen min.
   —Varför så tankfull, unge flygare, log han. — Har du fått ett kravbrev? tillade han, då han såg ett öppnat brev i den andres hand.
   —Värre än det, mycket, mycket värre, svarade Biggles. — Kunde faktiskt inte vara värre — eller vad säger du om det här?
   —Har inte tid att läsa det, gosse. Vad gäller saken?
   —Ah, det är från en äldre kvinnlig släkting till mig. Hon säger, att hennes son — min kusin — tillhör flyget och är på väg till Frankrike. Hon har telegraferat till staben och anhållit, att han skulle bli tilldelad 266-divisionen, då hon är säker på, att jag ska ta hand om honom. Hon ber mig att hålla ett öga på honom, så att han byter rent ordentligt, inte dricker eller gör några andra snedsprång. Det är massor »det får han inte göra». Herre Gud! Det är för mycket. Vad tusan inbillar hon sig, att det här är? En småbarnsskola?
   —Vad är det för kille?
   —Jag vet inte, det är år sedan jag såg honom men om han är det minsta lik den fasa han då var, så, Gud hjälpe oss. Hans namn är Algernon Montgomery, och det är just vad han ser ut som; ett stycke otyg lindat i siden och sammet.
   —Låter tämligen ruskigt. När kommer han?
   —Tydligen i dag. Hans namn står på anslagstavlan. Den gamla tösen har varit nog fräck att skriva till chefen och han har placerat honom i min grupp — som hämnd, antar jag.
   —Förskräckligt, medgav Mahoney. — Vi ska besvara brevet och berätta henne, hur tappert han dog och sedan glömmer vi hela saken. Nu kommer bussen — vi träffas senare.
   Biggles, nu lämnad ensam, såg bussen stanna och avlämna två unga piloter med deras packningar. Han hade inte svårt att känna igen sin nye skyddsling, som ivrigt närmade sig.
   —Du är Biggles, inte sant. Jag känner igen dej från fotografiet hemma.
   Den mera mogna upplagan av ynglingen i fråga var mer osympatisk än Biggles väntat. Hans uniform var smutsig, hans hår långt, hans ansikte, som bar ett ständigt uttryck av glad förvåning, var outsägligt fräknigt.
   —Mitt namn är kapten Bigglesworth, sade denne kallt. — Du är tilldelad min grupp. Laga att din koffert kommer till ditt rum, anmäl dej på expeditionen och kom sedan hit. Jag har några ord att säga dig.
   —Ledsen, sir, sade Algernon ursäktande. — Jag glömde.
   Några minuter senare förenade han sig med Biggles på mässen.
   —Vad vill du dricka, inbjöd Biggles.
   —Finns det limonad?
   —Skulle inte tro det, svarade Biggles. — Det är ingen efterfrågan på den varan. — Finns det limonad, Adams?
   vände han sig till mässvaktmästaren. — J a g vill ha det vanliga.
   —Ja, sir, jag tror det finns en flaska någonstans, om jag kan hitta den, svarade vaktmästaren och betraktade förundrad nykomlingen.
   —Slå dig ner och låt oss prata, sade Biggles då de blivit serverade. — Hur mycket har du flugit?
   —Fjorton timmar med Avro's och tio med Camel.
   —Tio timmar, eh? mumlade Biggles. — Tio timmar! Så, de sänder ut dem hit efter tio timmar nu. Herre Gud! Hör på, fortsatte han. — Jag önskar att du glömmer de där tio timmarna. Här är det som du får lära dej flyga — där hemma kan de inte undervisa. Om du lever efter en vecka, så börjar du få en aning om det. Jag vill inte göra dej missmodig, men de flesta som kommer ut hit, lever ungefär tjugofyra timmar. Klarar du dej igenom en vecka, så är du tämligen säker. Jag kan inte lära dej mycket, ingen kan det, du får finna ut knepen själv.
   —Men framför allt, fortsatte han, far aldrig över fronten på mindre än 3,000 meter, inte ännu — åtminstone. Gå aldrig mer än ett par mil in över fiendens luftrum, om du inte är i formation. Gå aldrig ned på en ensam tysk. Om du ser, att en fiende förefaller vara ett lättfångat byte — far hem, som om elden vore dej i hälarna. Handla först och tänk sedan, annars kommer du inte att få någon tid att tänka. Lämna under inga omständigheter formationen, du kommer aldrig tillbaka om du gör det, för skyn är full med fiender. Håll ögonen öppna och upphör aldrig för ett ögonblick att vara på din vakt. Ge akt på solen och flyg aldrig i samma riktning två minuter i sträck, om du inte hela tiden kan se, vad som finns i solljuset. Vänd plötsligt, som om du hade sett något. Bry dej inte om luftvärnet — de träffar aldrig någonting. Ge akt på ballongkablar om du kommer hem under 2,000 meter. Om en fiende kommer efter dej, försök inte komma undan. Ge dej rätt på honom, som en galen hund. Låtsas ramma honom — så går han ur vägen. Vänd aldrig om du möter en fiende rätt framifrån — sådant får aldrig hända. Skjut aldrig på längre håll än femtio meter — det skulle bara vara att öda ammunition. Håll dej borta från moln och framför allt; håll dej borta från ballonger. Det är självmord att ge sig på dem. Om du tänker ta livet av dej, så gör det här hemma, för då kan en annan använda din kärra. Om du ser något du inte förstår så låt det vara, låt aldrig nyfikenheten locka dej. Om jag vinkar över huvudet — far du hem. Det betyder att alla sköter sig själva. Det är allt. Kommer du ihåg det?
   —Jag tror det.
   —Bra. Nu ska vi ta en titt på fronten. Jag ska visa dej landmärkena. Om jag vaggar på vingarna, betyder det, att fienden är i närheten — jag upptar striden och du stannar ovanför och ser på. Om något går illa så flyg direkt hem. Har du förstått.
   —Ja, sir.

   Tillsammans lyfte de och cirklade över aerodromen, klättrade allt högre och när höjdmätaren visade på 2,000 meter satte Biggles kurs mot fronten. Det var ingen idealisk dag för spaning. Tunga massor av stackmoln drog över himlen och seglade majestätiskt mot öster, och genom dessa sökte Biggles sig fram med den andra Camelen tätt efter. Ibland kunde de se marken genom molnen och då och då pekade Biggles ut enstaka landmärken — en kalkgruva — ett vattendrag — en skog. Ju längre de kom dess färre blev de urskiljbara platserna och slutligen seglade de fram över en hemsk bild av ett landskap, med ett upplinjerat nätverk av linjer mellan ojämna håligheter med stillastående, oljigt vatten.
   Biggles vinkade den andre närmare och pekade nedåt. Någon förklaring var onödig. De såg ner på — ingenmansland. Plötsligt vaggade Biggles våldsamt på vingarna och pekade. Så sköt han utan föregående varning upp framför nosen på den andra Camelen och dök brant in bland molnen. Han rätade ut planet och såg sig raskt omkring, men av hans följeslagare syntes inte ett spår. Han cirklade runt molnet, klättrade raskt upp, tittade ängsligt åt höger och vänster och svalde en förbittrad ed, då hans ögon föll på det han sökte. Långt bort åt fiendens håll, nästan ur sikte, hade han upptäckt fem rätvingade plan och tätt efter dem följde en ensam maskin — en Camel.
   —Den vanvettiga dåren, gnisslade Biggles fram i det han satte av efter. Men snart såg han de sex maskinerna försvinna i ett moln. — Jag skulle tro, att detta är det sista som någon får se av Algernon Montgomery, mumlade Biggles filosofiskt, då han klättrade högre, alltjämt granskande himlen, där han sett maskinerna försvinna. Men molnen tätnade, gömde jorden och lämnade den ensamma Camelen som obestridd herre i luftrummet. — Det är bäst att fara hem och skriva det där brevet till hans mamma, som Mahoney sade, mumlade han bistert. — Stackars liten tusan! Efter allt jag sagt honom också. Han vände mot sydväst och satte kurs hemåt, flygande med den instinkt, som en del piloter tycktes vara i besittning av.

   Major Mullen, Mac Laren och Mahoney stod på startbanan då han landade. — Var är den unge mannen, Biggles? frågade major Mullen genast.
   —Han har gått, sade Biggles sakta medan han tog av sig flyghjälmen. — Gud ska veta, att jag inte kunde hjälpa det. Jag sade till den unge token att hålla tätt fast vid mig, som en igel. Vi hade just passerat fronten, då jag upptäckte skuggorna av fem Fokkers på molnen. Jag varskodde honom och gick in bland molnen — väntade förstås att han skulle följa efter. Då jag kom ut, var han inte med. Jag for tillbaka, lagom för att se honom försvinna över fiendeland, tätt i hälarna på de där Fokkerna. Jag väntade länge, men såg honom inte återkomma. Tror ni, att en — bah! — det är inte lönt att tala om det. Jag ska få mig en dr — —. Vad nu! Musiken av en motor, som hastigt närmade sig, kom alla att blixtsnabbt vända blicken mot skyn.
   —Här kommer han, sade Biggles kort. — Låt mej ta hand om honom, sir. Jag har något att säga honom.
   Camelen landade och stannade. Piloten hoppade ur och skyndade, glatt vinkande, mot Biggles.
   —Jag har — — -
   —Bry dej inte om det, bet Biggles av. — Var tusan har du varit?
   —Jag såg fienden — jag längtade efter ett napptag — — så jag gick mot dem.
   —Sade jag inte, att du skulle hålla dej hos mig.
   —Jo, men — -
   —Inga men. Du gör, som du blir befalld. Vem tusan tror du, du är?
   —Tyskarna flydde — —
   —Flydde! Du är tokig. De hade inte sett oss. Om de hade det, skulle du inte stå här nu. De där grön och-vita tillhör von Kirtners skara. De är säkra på hand, var enda en. — Stackars tölp.
   —Men jag fick en av dem.
   —D u, v a d!?
   —Jag sköt ner en. Jag tror knappast han såg mig. Jag körde in dem alla i ett moln och då jag kom ut och tittade upp, var hans hjul nästan på mitt huvud. Jag tryckte av och salvan kom mitt under hans sittrum. Han störtade. Jag såg röken bland molnen.
   Biggles såg tvivlande på talaren. — Var har du läst den där sagan, frågade han sakta.
   —Jag har inte läst den, sir, sade piloten och blev hastigt röd. — Jag var över en fyrkantig skog. Jag antar, att jag hade en förfärlig tur.
   —Tur, härmade Biggles sarkastiskt — Tur! Ha ha! Tur! Du har inte en aning om, vilken tur du haft. Hör upp. Om du någonsin lämnar mej mera, sätter jag dej under sträng arrest, så fort du får fötterna på marken igen. Vad som än händer, du håller dej bredvid mej. Jag har annat att göra än att skriva kondoleansbrev till din mor. — Det är slut för i dag.
   Biggles sökte upp major Mullen och de andra gruppcheferna på divisionsexpeditionen. — Den där pojken har skjutit ner en tysk, eller också är han den störste lögnaren på jorden.
   —Det där om lögnare förefaller att vara det troligaste, anmärkte Mac Laren.
   —Jag vet inte. Kanske han gjort det, invände major Mullen. — Men det förefaller litet otroligt, det medger jag.
   Den nye piloten inträdde för att skriva sin stridsrapport och Biggles och Mac Laren drog sig mot hangarerna. — Vänta ett slag, sade Biggles raskt. Han svingade sig vigt upp i sittrummet på den maskin som flugits av den nye piloten. — Hm, han har åtminstone använt sina Vickers, sade han sakta medan han klättrade ut igen. — Jag tar med honom på morgonpatrullen med Healey i morgon. Han är inte säker ensam.

   Biggles ledde sin grupp högt mot den rosiga morgonhimlen. Hans läppar formades till en ljudlös vissling, då hans ögon föll på vrakspillrorna som kantade ena hörnet av Mossyface-skogen. — Så pojken hade rätt i alla fall, mumlade han. — Men, vad nu?
   En grupp av rörliga punkter syntes i fjärran. Biggles betraktade dem några ögonblick, sedan vaggade han vingarna och började en lång sväng i det han pekade mot de fientliga planen, vilka nu hastigt tillväxte i storlek. Han värmde sina kulsprutor, satte sig bättre tillrätta i sätet och kastade en hastig blick till höger och vänster, för att förvissa sig om att de båda andra Camelerna höll sina platser. Då fiendemaskinerna svängde för att börja attacken, såg han att de voro målade i grönt och vitt på sidorna och ofrivilligt kastade han ett halvt öga på sin nye pilot. — Nu ska du få slagsmålet, som du längtade så mycket efter i går, var hans outtalade tanke. Fokkerna, sex till antalet, var över dem och kom rätt ner på dem. Biggles rätade upp sitt plan, tog ledaren på kornet och väntade. På femtio meters avstånd, fortfarande hållande Camelen rätt mot de anstormande maskinerna, pressade han in avtryckaren. Han såg de stickande, snabba gnistorna från sin motståndares Spandaus, men svängde inte en tum. Metall slog mot metall nära hans ansikte, maskinen darrade och en osynlig hand drog honom i kragen. Han bet ihop tänderna och fortsatte elden. Han hade en svag förnimmelse av två hjul, som nästan tangerade hans övre vingpar. Det var Fokkern som steg upp i en häftig zoom. Vid en sidoblick såg han hur Healys kulor träffade en Fokker till höger och en svart rök slog ut från motorn. Ingen maskin väjde en tum. Genom motorslamret kunde han höra då Camelen och Fokkern drabbade samman. En eldkvast flammade upp.
   —Healy är borta — det gör fem mot två nu — ingenting vidare. Han gjorde en blixtsnabb högervändning. Var var Algernon? Där var han, fortfarande på sin plats vid Biggles vänstra vingspets. Tyskarna hade också vänt och kom tillbaka mot dem. — Dålig tillställning för pojken, tänkte Biggles och i nästa ögonblick vinkade han med vänstra handen. Piloten på den andra Camelen såg på honom, men ändrade inte sin kurs. -- Ditt nöt, varför far du inte hem? mumlade Biggles, då han tog den närmaste Fokkern på kornet och öppnade eld. Tysken vände, han följde efter honom och i nästa minut voro alla sju maskinerna i en fullkomlig cirkel. I en hastig glimt såg Biggles den andra Camelen på andra sidan av cirkeln och rätt bakom en tysk maskin. — Varför skjuter han inte? Biggles svor till förgrymmat. Han drog spaken tillbaka och skar cirkeln på väg mot Fokkern, som givit eld på den andra Camelen. Den gjorde en plötslig zoom och när Biggles sköt förbi sin nye pilot, viftade han befallande med armen.
   Han såg hur Algernon vände och satte kurs mot linjen. En Fokker var ögonblickligen efter honom, men Biggles sköt på honom, tills han vände för att möta honom. Han gjorde en halv rullning medan en ström av bly slet sönder vingen vid flygkroppen. Sedan gick han upp i en brant stigning, för att ta en hastig överblick av situationen.
   Han var ensam mot fyra Fokkers. Under kanske en minut höll varje maskin sin plats i cirkeln, sedan började de klättra upp mot honom. Biggles visste, att hans belägenhet var så gott som hopplös och han såg sig omkring efter ett moln för att kunna gömma sig. Men från horisont till horisont var himlen obrutet blå. Cirkeln tätnade och varje maskin försökte sluta den. Den högsta Fokkern vände plötsligt och dök mot honom medan hans kulsprutor utspydde sin eld. Biggles kröp ihop i sittrummet. Två andra Fokkers vände sig också mot honom och han visste att det endast var en tidsfråga när de skulle träffa honom eller maskinen på något vitalt ställe.
   Redan började Camelen visa en del oroande tecken. — Gud! Vad var det? Biggles nästan reste sig, då en annan Camel sköt in i cirkeln. Den vände inte som de andra utan rusade diagonalt över, rätt mot en Fokker, som väjde genom en vertikal zoom. Camelen slängde runt — inte i cirkelrörelsens riktning utan emot den och Biggles stirrade med ögonen uppspärrade av skräck på en Fokker, som sköt ut som en tangent för att undgå kollision. — Herre Gud, vad gör han, mumlade han medan han slängde sin egen Camel åt sidan för att gå fri för den andra Camelen. Han utvalde en Fokker och gav eld. Var fanns de andra? De tycktes skingrade över hela skyn. Den andra Camelen cirklade över honom. — Vi går ur det här, medan det är tid, mumlade han bistert, och vinkade till sig den andre piloten. Tillsammans vände de och dök mot fronten.

   Biggles landade först och lutade sig mot sin Camels sida för att invänta den nye piloten.
   —Hör gosse, sade han, då den andre förenat sig med honom, du får inte göra så där. Du kommer att ge mej mardrömmar. Du uppför dej som en vansinnig.
   —Mycket tråkigt, men ni sa, att jag skulle gå på som en galen hund. Jag tänkte, att det var det jag gjorde.
   Biggles såg allvarligt på honom. — Ja, grymtade han, det var just det du gjorde. Men varför sköt du inte? Jag såg aldrig några kulor från dej.
   —Jag kunde inte.
   —Kunde inte?
   —Nej — min spruta grötade ihop sig.
   —När?
   —Den grötade sig ohjälpligt av en bucklig patron vid första salvan och jag kunde inte klara den.
   Biggles strök med handen över pannan. — Du menar alltså, att du kom tillbaka till det där infernot av eld med en grötad spruta? sade han sakta.
   —Ja. Ni sa, att vi skulle hålla ihop.
   Biggles sträckte ut handen.
   —Du duger, gosse, sa han, och du får kalla mej för Biggles.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki