FANDOM



Av Liza Marklund

Hon såg mobiltelefonen på flera meters håll. Den låg på instrumentbrädan, under ett par handskar. Trots mörkret, skuggorna och gatlyktans reflexer i bilrutorna kunde hon konstatera att det var en Nokia.
   Nej, tänkte hon. Jag måste sluta.
   Ett äldre par passerade, en gubbe och en kärring, de gick i armkrok, kärringen skrattade, hon tog omedvetet två steg bakåt, in bland skuggorna.
   Äsch, det är ju så lätt, pang bom bara klart!
   Nu får du ge dig, sa hon inne i sitt huvud. Du vet vad övervakaren sa. Nästa gång blir det kåken.
   Hon smakade på adrenalinet, såg sig försiktigt omkring. Gatan var upplyst, bred, ganska trafikerad.
   Där.
   En lös gatsten intill porten snett bakom henne, lagom tyngd, greppvänlig. Hennes andning upphörde, pulsen började skena, jaktens välbekanta sång i hennes öron. Sju snabba steg fram till bilen, graniten mot sidorutan, splittret av glas, larmets öronbedövande illvrål, tunnelseende, handen in mot telefonen, det kalla metallskalet under hennes fingrar.
   —Ta fast tjuven!
   Det var kärringen i armkroken som skrek, mannen hade släppt taget och var på väg mot henne, vilken jävla hjälte. Hon vände sig om och sprang.
   Da-ram, da-ram, da-ram, klackar mot asfalt, tvärnit från ett fordon, sirener.
   Hon rundade ett hörn, natten omslöt henne, ljuden dämpades tillfälligt men ökade igen, sirenerna, hur fan hade de hunnit fram så snabbt? Jävla kärring i armkrok, jävla hjälte till gubbe.
   Ridå. Satan. En återvändsgränd. Muren i grändens ände reste sig monstruös, tegel, slät. Till vänster, soptunnor, höger, fastkedjade möbler från någon uteservering.
   —Där är hon!
   En blick över axeln, två svarta siluetter mot gatans belysning, sirener som växte i mörkret, om några sekunder skulle de vara framme.
   Hon vände om, sprang, hon skulle åka fast, jävla skit! Hörde stegen bakom sig, panik. Ramlade, det var så här det skulle sluta, blundade, lutade pannan mot markens strävhet. Blinkade, allt gungade till, vad i helvete? Vad höll på att hända med trottoaren? Hon flämtade, trottoaren sänkte sig, en kolsvart rektangel formades under henne, en trappa ledde neråt, in under gatan. Hon försökte kravla sig fast men rullade nedför trappan, huvudstupa rätt ner i underjorden.
   Öppningen slöts ovanför henne. Ett ögonblick befann hon sig i kompakt mörker, hörde bara sin egen panikslagna andning. Ryggen värkte, benen och huvudet. Sedan såg hon ljus till höger, ett varmt sken som sipprade fram bakom ett draperi. Försiktigt reste hon sig upp, gick hon några steg, ledbruten, drog undan förhänget.
   Ett fönsterlöst rum, valv i taket, väggar av rött tegel. En brasa flammade i en stor spishäll till vänster, rakt fram fanns ett mörkbrunt skrivbord.
   Och en man i en stol bakom skrivbordet, en äldre vithårig gubbe i grå kostym, och en kärring, i klänning, kortklippt.
   —Välkommen, sa mannen.
   Hon vände sig om för att fly, tillbaka upp till trottoaren och polisen. Men draperiet var borta, tegelväggen bakom henne solid.
   —Vad fan?? sa hon, snurrade runt, pressade ryggen mot väggen.
   Kvinnan kom fram mot henne, log.
   —Du behöver inte vara rädd, Hannah.
   —Hur vet du mitt namn?
   —Jag heter Kerstin, det här är Rolf. Vi är här för att hjälpa dig.
   Kvinnan stannade framför henne, flickan som hette Hannah stampade i golvet, rösten bröts.
   —Vad vill ni mig? Var fan ÄR jag?!
   Kerstin gick tillbaka mot mannen, satte sig på skrivbordet. Hon var inte så gammal, det såg Hannah nu, kanske trettio eller fyrtio.
   —Den där sista var inte så bra, eller hur, Hannah? sa mannen lätt förebrående.
   —Ska väl du skita i, sa flickan, kramade mobilen i handen.
   Misstänksamhet och rädsla.
   —Vad vill du helst av allt göra i livet, Hannah? frågade kvinnan, hennes röst var mörk och mjuk.
   —Hurså?
   —Du har mycket vilja i dig, sa Kerstin. Hur ser den ut?
   —Vad vet ni om det?
   Hannah noterade plötsligt en dammig, läderinbunden bok på skrivbordet, mannen borstade av pärmen med handen och slog upp första sidan.
   —Hon hade det inte så lätt i skolan, sa Rolf och tittade upp på Kerstin. Du får inte begära för mycket.
   Kvinnan viftade irriterat bort honom, reste sig igen.
   —Du snackar som du har förstånd till. Du hade ju lätt för att lära, eller hur?
   Det sista mot Hannah.
   —Och? sa Hannah.
   —Ändå dög du aldrig, har jag rätt? Du förstod aldrig vad du gjorde för fel.
   Flickan andades snabbt och tyst i några sekunder, rädslan luckrades upp. Mannen bläddrade i boken, stannade till ibland, nickade.
   —Vad står det? undrade Hannah till slut.
   Rolf skakade sakta på huvudet.
   —Varför tror du att du aldrig passade in? frågade Kerstin.
   Flickan svarade inte.
   —Hur tyckte du det var att gå i skolan?
   Hannah ryckte på axlarna.
   —Trist, sa hon. Ett jävla tjat. Alla hackade på en jämt.
   —Du ska inte vara ledsen för det, sa Rolf bortifrån skrivbordet. Det gäller att bita ihop och gå vidare.
   —Nämen kom igen, sa Kerstin och gav gubben ett vasst ögonkast över axeln. Det är väl bättre att hon får reda på hur det hänger ihop?
   —Nå, men berätta då, sa mannen lite surt.
   Kerstin ställde sig framför Hannah.
   —Tjejer och killar behandlas väldigt olika i skolan, visste du det?
   Flickan stirrade ner i golvet.
   —Vår grundskola var egentligen bara öppen för killar på din mormors tid, sa kvinnan. Flickor fick bara gå där om det saknades pojkar. Det där lever kvar, mer än vi tror. Har du nånsin tänkt på det?
   —Äh, sa Hannah, vaddårå?
   Kerstin smålog snabbt och fortsatte.
   —Killar snackar dubbelt så mycket som tjejer i klassrummet, visste du det? Det är normalt, det är så det ska vara. Tjejer från arbetarhem har det värst, och det var precis sådan du var, eller hur?
   Flickan fick plötsligt problem att svälja.
   —Många lärare gillar egentligen inte tjejerna, särskilt på högstadiet.
   —Så kan man väl inte säga, sa Hannah. Det är väl himla olika?
   —Förvisso, sa Kerstin, men grunden ser ut så här. Undersökningar, du vet. Man har kollat alla de här grejerna, forskning kallas det. Det är så här det ser ut. Tjejerna räknas inte riktigt som folk. Det tar hårdare på vissa. På dig, till exempel.
   —Jag har aldrig haft en chans, sa flickan, hörde sin röst bli grötig.
   —Jodå, sa mannen. Fast du valde att jämt stå lite utanför.
   Ilskan i mellangärdet, ögonblicklig.
   —Vaddårå? Skulle man bli en jävla mespropp eller?
   Rolf höll avvärjande upp båda händerna.
   —Nej nej, jag säger bara att du kunde vara lite smidig någon gång. Du hade kunnat bli något riktigt, något vanligt. Det är ingen som tvingar dig att stjäla mobiltelefoner.
   —Din jävla gubbe, skrek hon. Kom inte och kalla mig en jävla tjuv!
   —Vad är du då? undrade mannen stillsamt.
   —Eller viktigare, sa Kerstin, vad vill du bli?
   —Pilot, sa flickan. Jag vill flyga flygplan. Stora plan, över hela jorden.
   Rolf suckade, skakade på huvudet. Kerstin log brett.
   —Vad bra! Varför blir du inte det?
   —Men snälla du, sa gubben, ställ inte sådana krav på flickan. Hur ska hon kunna leva upp till dem?
   —Tyst med dig, sa Kerstin, och mot Hannah: Så bra att du har ett mål. Klart du ska bli pilot.
   —Kan jag väl för fan inte bli.
   Kerstin lade huvudet på sned.
   —Klart du kan. Det handlar bara om vilken arbetsinsats du är beredd att investera i din egen framtid.
   —Som om jag skulle ha en chans, sa Hannah.
   —Du har faktiskt haft tur, sa Rolf. Dina villkor är inte de bästa, men du har fått förmånen att födas i en tid och på en plats där valen ändå är möjliga. Och du behöver inte bli något stort och märkvärdigt. De behöver folk inom åldringsvården, du behöver bara gå en tolvveckors kurs. Det klarar du väl?
   —Jag vill inte vara på nån jävla långvård.
   Kerstin gav Rolf ett surt ögonkast.
   —Men se igenom lögnen då! sa hon till Hannah. Erkänn ditt eget värde. Vem tror du ger andra människor rätt att bli piloter?
   —De har väl typ betyg och sånt.
   —Så du ska låta skolans orättvisa behandling i början av tonåren styra resten av ditt liv? Vet du vad sånt kallas? Att vara en riktig mega-loser!
   —Nej men Kerstin, sa Rolf och reste sig. Nu måste du be Hannah om ursäkt! Hon kan ju inte bli pilot, det begriper du väl! Hon får vara glad om hon klarar sig från kriminalvården!
   —Jävla gubbe, sa Hannah.
   —Lyssna nu, sa Kerstin och tog ett steg fram mot henne, sänkte rösten. Det kommer inte att vara lätt. Du kommer att få höra att du inte duger. Fast vi vet att de har fel, eller hur?
   Hannah svalde.
   —Du får, sa Kerstin. Du har rätt till ett bra liv, men du måste hämta det själv.
   —Men, sa Hannah förvirrat, hur?
   Och brasan slocknade, mörkret var ogenomträngligt igen, en vind svepte förbi henne med vasst damm, hon låg på trottoaren igen, tystnaden slog mot hennes öron.
   Sirenerna var borta. Gubben och kärringen i armkrok också. Det var tomt och tyst i gränden, trottoaren jämn och hård. Hon reste sig försiktigt upp, kände trevande på stenarna med foten, ingenting, bara jord och mark.
   Så ringde mobiltelefonen, fortfarande i hennes hand, högt och gällt, hon stirrade förhäxat på den lysande displayen. En signal, två signaler, fem signaler.
   Hon tryckte på ”svara”.
   —Hallå?
   —Hallå, vem är det? Hallå? Vem svarar?
   En förvirrad kvinnoröst i andra änden.
   —Öh, sa flickan, jag heter Hannah.
   —Varför har du min mobil?
   Hon andades ljudlöst, tre snabba andetag.
   —Den låg i en soptunna, sa hon. Jag gick förbi och hörde att det ringde.
   —Soptunna?
   —Någon måste ha slängt den där.
   En lättad suck i luren.
   —Gud vilken tur. Var är du någonstans?
   —I en gränd, typ vid en stor gata?
   Kvinnorösten malde på.
   —Det här är för jävligt. Jag måste få tag i min telefon. Någon snodde den ur min bil för en timme sedan, slog sönder rutan?
   —Hrm, sa Hannah. Vilka svin.
   —Och jag som måste iväg, bilen är trasig och jag måste ta flygbussen i stället!
   —Ska du ut och flyga? undrade Hannah.
   —Ja, sa kvinnorösten, jag ska jobba. Jag är pilot.
   —No shit, sa Hannah. Vi ses vid busshållplatsen.
   Knäppte bort samtalet.
   Såg upp mot stjärnhimlen.
   Ljudet av ett plan på inflygning hördes svagt ovanför hustaken.

Källa: Aftonbladet 5/5-2001, http://www.aftonbladet.se/wendela/article10219041.ab


   

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki