Fandom

Svenskanoveller Wiki

Talljud

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share


Av: Octavia Butler

   Det var oroligt på bussen längs Washington Boulevard. Rye hade väntat sig bråk förr eller senare under färden. Hon hade uppskjutit avresan tills ensamhet och hopplöshet tvingade henne ut. Hon trodde sig ha en grupp släktingar kvar i livet - en bror med två barn tre och en halv mil bort i Pasadena. Med litet tur skulle resan dit bara ta en dag. Att bussen oväntat dök upp när hon lämnade sitt hem på Virginia Road hade verkat vara rena turen - till bråket började.
   Något slags dispyt hade uppstått mellan två unga män. Troligen berodde det på ett missförstånd. De stod i mittgången, grymtade och gestikulerade åt varandra. De såg ut som två vingliga T:n då bussen krängde över groparna i vägen. Föraren verkade göra sitt bästa för att de skulle tappa balansen. Men de rörde aldrig vid varandra - slag i luften och hotfulla gester fick ersätta de förlorade svordomarna.
   Passagerarna iakttog de två, såg sedan på varandra och gav till små ängsliga läten. Två barn gnällde.
   Rye satt ett par meter bakom bråkmakarna, mitt emot bakdörren. Hon iakttog uppmärksamt paret och visste att slagsmålet skulle börja när den ene av dem tappade fattningen, missade ett slag och kom åt kontrahenten, eller hade uttömt sin begränsade förmåga att kommunicera. Något av det kunde hända när som helst.
   Det hände när bussen körde över en ovanligt stor grop i gatan och den ene mannen, lång, smal och hånflinande, slungades rätt på sin kortare motståndare.
   Den korte mannen körde genast vänster knytnäve rätt in i hånflinet, som utplånades. Han hamrade på sin större motståndare som om han vare sig hade eller behövde något annat vapen än vänster knytnäve. Han slog snabbt nog och hårt nog för att få ner motståndaren innan denne lyckades återfå balansen eller ens slå tillbaka en enda gång.
   Folk skrek och kved av rädsla. De i närheten flyttade sig för att inte vara i vägen. Tre andra unga män tjöt av upphetsning och gestikulerade vilt. På något sätt bröt plötsligt en andra dispyt ut mellan två av dem - förmodligen hade en av dem oavsiktligt vidrört eller slagit till den andre.
   Medan de skrämda passagerarna drog sig undan skakade en kvinna föraren i axeln och grymtade medan hon pekade mot slagsmålet. Föraren grymtade tillbaka med blottade tänder. Förskräckt drog sig kvinnan tillbaka.
   Rye, som kände till bussförarknepen, tog spjärn och höll hårt i räcket på sätet framför. Hon var beredd då föraren tvärbromsade. Det var inte slagskämparna. De föll över sätena ner på skrikande passagerare och orsakade ytterligare förvirring. Minst ännu ett slagsmål bröt ut.
   Samtidigt som bussen stannade var Rye på fötter och pressade sig mot bakdörren. Efter andra försöket öppnades dörren och hon hoppade ut med packningen under armen. Flera av de övriga passagerarna följde efter men några stannade i bussen.
   Bussarna går så sällan och oregelbundet numera att folk följer med när de får chansen, vad som än händer. Kanske kommer det ingen mer buss i dag - eller i morgon. Folk började gå och såg de en buss försökte de hejda den. De som färdades mellan städer, som Rye mellan Los Angeles och Pasadena, beredde sig på att sova utomhus eller söka skydd hos lokalbefolkningen trots risken att bli rånad eller mördad.
   Bussen stod stilla men Rye gick bort från den. Hon tänkte vänta tills bråket var över och sedan stiga på igen, men om det blev skottlossning ville hon ha ett träd som skydd. Därför stod hon nära trottoarkanten då en skamfilad blå Ford på andra sidan gatan gjorde en U-sväng och körde upp framför bussen. Bilar var sällsynta nuförtiden - lika sällsynta som bensin och arbetsföra mekaniker. Och bilar som fortfarande gick kunde precis lika gärna visa sig göra tjänst som vapen som som transportmedel. Följaktligen drog sig Rye försiktigt tillbaka då föraren vinkade henne till sig. Han klev ur bilen. Det var en stor man, ung, med mörkt, tjockt hår och ett prydligt skägg. Han var klädd i en lång ytterrock och hade ett vaksamt uttryck som påminde om Ryes. Hon stod kvar ett par meter ifrån honom och väntade på vad han skulle göra. Han tittade på bussen, som nu gungade av striden där inne, sedan på den lilla grupp passagerare som hade klivit av. Slutligen såg han på Rye igen.
   Hon tittade tillbaka, mycket medveten om den gamla 45-kalibriga automatpistol hon dolde under jackan. Hon iakttog hans händer.
   Han pekade med vänster hand på bussen. På grund av de färgade rutorna kunde han inte se vad som försiggick därinne. Att han använde vänster hand intresserade Rye mera än hans fråga. Vänsterhänta personer tenderade att vara mindre skadade, förnuftigare och mer förstående, mindre styrda av bitterhet, förvirring och ilska.
   Hon upprepade hans gest — pekade med vänster hand på bussen — och slog sedan i luften med båda knytnävarna. Mannen tog av sig rocken och blottade Los Angelespolisens uniform, komplett med batong och tjänstepistol.
   Rye tog ytterligare ett steg tillbaka. Det fanns inte längre någon Los Angelespolis. Det fanns inga stora organisationer, vare sig statliga eller privata. Det fanns kvarterspatruller och beväpnade privatpersoner. Inget mer.
   Mannen tog fram något ur rockfickan och slängde sedan rocken i bilen. Han tecknade åt Rye att röra sig bakåt, mot bussens bakända. Han höll något av plast i handen. Rye förstod honom inte förrän han gick fram till bussens bakdörr och gjorde tecken åt henne att ställa sig där. Hon lydde mest av nyfikenhet. Snut eller inte: kanske kunde han göra något för att få slut på det löjliga slagsmålet.
   Han gick runt bussen till det öppna förarfönstret. Det såg ut som om han kastade in något i bussen. Medan hon fortfarande försökte se genom de färgade rutorna började folk hostande och gråtande snubbla ut genom bakdörren. Gas.
   Rye fångade upp en gammal kvinna som var på väg att falla och lyfte ner två små barn som riskerade att bli omkullknuffade och nertrampade. Hon såg att mannen med skägget hjälpte av folk vid framdörren. Hon grep tag i en mager gammal man som en av bråkmakarna knuffat till. Nedtyngd av den gamle mannen hann hon knappt komma ur vägen för den siste av de unga männen då han trängde sig ut. Blödande från näsa och mun stötte han emot en av de andra och de brottades i blindo, snyftande av gasen.
   Föraren hjälptes ut genom framdörren av den skäggige mannen men verkade inte uppskatta hjälpen. Rye trodde ett ögonblick att det skulle bli ännu ett slagsmål. Den skäggige mannen tog ett steg tillbaka, såg på förarens hotfulla gester och lyssnade till hans ordlösa vrål av ilska.
   Den skäggige stod orörlig och tyst. Han vägrade besvara de tydligt obscena gesterna. De minst skadade var benägna att göra så. Såvida de inte var hotade rent kroppsligt drog de sig undan och lät de okontrollerade skrika och krumbukta sig. De tycktes anse det under sin värdighet att vara lika lättretade som de mindre förstående. Det var en överlägsen attityd och det var så människor som bussföraren uppfattade den. Sådant 'översitteri' bestraffades ofta med stryk, ibland till och med med döden. Rye hade själv varit nära att råka illa ut. Därför var hon aldrig obeväpnad. Och i denna värld där kroppsspråket var det enda gemensamma språket räckte oftast det faktum att man var beväpnad. Hon hade mycket sällan behövt hota med, eller ens visa sin pistol.
   Den skäggige mannens revolver var hela tiden synlig. Det räckte tydligen för bussföraren. Han spottade av vämjelse, glodde ytterligare ett ögonblick på den skäggige och släntrade sedan tillbaka till sin gasfyllda buss. Han stirrade på den ett ögonblick och ville uppenbarligen kliva på, men gasen var fortfarande för stark. Av fönstren var det bara det lilla förarfönstret som gick att öppna. Framdörren stod öppen men bakdörren stängdes om ingen höll upp den. Luftkonditioneringen hade naturligtvis slutat fungera för länge sedan. Det skulle ta tid innan all gas var borta. Bussen var förarens egendom, den var hans uppehälle. På långsidorna hade han klistrat upp gamla tidningsbilder på föremål han accepterade som betalning. Det han inkasserade utfodrade han familjen med eller använde som bytesvaror. Gick inte bussen blev det ingen mat. A andra sidan skulle han heller inte få mycket i sig om bussens inredning förstördes av vettvilliga slagsmål. Men det förmådde han tydligen inte inse. Allt han förstod var att det skulle dröja ett bra tag innan han kunde köra igen. Han höjde knytnäven mot den skäggige och skrek. Skriket verkade innehålla ord, men Rye kunde inte tyda dem. Hon kunde inte avgöra om det var hans eller hennes fel. Hon hade hört så lite sammanhängande mänskligt tal under de gångna tre åren att hon inte längre var säker på om hon skulle känna igen det. Hon kunde inte längre bedöma hur svårt skadad hon själv var.
   Den skäggige mannen suckade. Han såg bort mot sin bil och vinkade sedan till sig Rye. Han var färdig att ge sig av, men först ville han ha något av henne. Nej. Nej, han ville att hon skulle följa med. Att hon skulle våga kliva in i hans bil i en tid då lag och ordning - hans uniform till trots - inte längre betydde någonting. Inte ens var ord längre.
   Hon svarade med ett universellt nej - hon skakade på huvudet. Men mannen fortsatte att vinka henne till sig.
   Hon viftade åt honom att försvinna. Han gjorde något som de lätt skadade sällan gjorde - drog potentiellt riskabel uppmärksamhet till en annan av sitt eget slag. Folk från bussen hade börjat titta på henne.
   En av slagskämparna klappade en av de andra på axeln och pekade från den skäggige till Rye. Sedan höll han
   upp två av höger hands fingrar som i en två tredjedels scouthälsning. Det var en snabb gest och innebörden var helt klar, även på avstånd. Hon hade blivit hopkopplad med den skäggige. Vad skulle nu hända?
   Mannen som hade gjort gesten började gå mot henne. Hon visste inte vad han tänkte göra, men hon stod kvar där hon stod. Mannen var en decimeter längre än hon och förmodligen tio år yngre. Hon inbillade sig inte att hon skulle kunna springa ifrån honom och hon väntade sig inte någon hjälp om det skulle behövas. Alla runt omkring var främlingar.
   Hon gjorde en tydlig gest åt honom att stanna. Hon tänkte inte upprepa den. Lyckligtvis lydde han. Han gjorde obscena gester och flera av männen skrattade. Förlusten av det talade språket hade frambringat en helt ny uppsättning obscena gester. Mannen anklagade henne helt enkelt för att ha legat med den skäggige och föreslog att hon nu skulle tillmötesgå de övriga männen på platsen - och börja med honom.
   Rye betraktade honom trött. Det var mycket möjligt att folk bara skulle titta på om han försökte våldta henne. Liksom de bara skulle titta på om hon sköt honom. Skulle han verkligen driva det så långt?
   Det gjorde han inte. Han gick inte närmare, och efter en rad obscena gester vände han sig föraktfullt om och gick.
   Och den skäggige mannen väntade fortfarande. Han hade tagit av sig sitt tjänstevapen. Han vinkade henne till sig igen, nu med tomma händer. Utan tvivel låg revolvern lättillgänglig i bilen, men att han hade tagit av sig den imponerade på henne. Kanske var han OK. Kanske var han bara ensam. Hon hade själv varit ensam i tre år. Sjukdomen hade tagit ifrån henne allt, dödat hennes barn ett efter ett, dödat hennes man, hennes syster, hennes föräldrar...
   Sjukdomen, om det nu var en sjukdom, hade till och med avskärmat de överlevande från varandra. Under dess framfart över landet hade folk knappt ens hunnit bestämma sig för om det var ryssarna (som för övrigt också tystnade liksom resten av världen), något nytt virus, ett nytt miljögift, strålning, ett gudastraff... Med sitt hastiga förlopp liknade sjukdomen ett slaganfall och en del av följderna var också desamma. Men den var mycket specifik. Talförmågan blev alltid svårt skadad eller gick helt förlorad. Den återvanns aldrig. Ofta följde också förlamning, förståndsskador, döden.
   Rye gick mot den skäggige mannen. Hon ignorerade de två unga män som visslade och gjorde tummen upp åt honom. Om han hade svarat med ett leende eller på något sätt uppmärksammat dem hade hon nästan helt säkert ändrat sig. Om hon hade tillåtit sig att tänka på de ödesdigra konsekvenserna av att stiga in i en främlings bil hade hon ändrat sig: Hon tänkte i stället på mannen som bodde mitt emot henne. Han tvättade sig nästan aldrig efter sin dust med sjukdomen och han hade börjat urinera var han än befann sig. Han hade redan två kvinnor. De tog hand om varsin av hans två stora trädgårdar. De stod ut med honom i utbyte mot hans beskydd. Han hade klargjort att han ville att Rye skulle bli hans tredje kvinna.
   Hon klev in i bilen och den skäggige mannen stängde dörren. Hon såg sig omkring medan han gick runt bilen till förardörren — höll ögonen öppna för hans skull, för revolvern låg på sätet bredvid henne. Och bussföraren och ett par unga män hade tagit några steg närmare. Men de gjorde ingenting förrän den skäggige mannen hunnit sätta sig i bilen. Då kastade en av dem en sten. Andra följde hans exempel och när bilen körde iväg studsade flera stenar harmlöst mot den.
   När de hade kommit en bit från bussen torkade Rye svetten ur pannan och längtade efter att få vila. Med bussen skulle hon hunnit mer än halvvägs till Pasadena. Hon skulle bara ha behövt gå en och en halv mil. Hon undrade hur långt hon skulle behöva gå nu, och om det problemet skulle bli hennes enda.
   Vid korsningen Figuroa—Washington, där bussen vanligen svängde till vänster, stannade mannen, såg på henne och visade att hon fick välja färdriktning. Då hon pekat åt vänster och han också svängde åt vänster började hon koppla ay. Om han var villig att köra dit hon pekade så kanske han gick att lita på.
   Medan de passerade kvarter efter kvarter med nedbrända, övergivna hus, tomma parkeringsplatser och sönderkörda eller plundrade bilar, drog han en guldkedja över huvudet och räckte henne den. Hänget var en slät, blank, svart sten. En obsidian. Han kunde heta Rocky, Peter eller Black, men hon bestämde sig för att tänka på honom som Obsidian. Till och med hennes ibland odugliga minne skulle kunna hålla kvar det namnet.
   Hon räckte honom sin egen namnsymbol — en brosch utformad som ett stort gyllene veteax. Hon hade köpt det långt innan sjukdomen och tystnaden kom. Hon bar det nu därför att det var det närmaste hon kunde komma Rye. Obsidian och andra som kände henne sedan tidigare tänkte förmodligen på henne som Wheat. Inte för att det spelade någon roll. Hon skulle aldrig mera få höra sitt namn.
   Obsidian räckte tillbaka broschen. Då hon tog emot den grep han hennes hand och gned tummen över hennes förhårdnader.
   Vid First Street stannade han på nytt och frågade efter vägen. På hennes uppmaning svängde han åt höger och parkerade sedan intill musikcentret. Han tog ett hopvikt papper från instrumentbrädan och vecklade ut det. Rye såg att det var en karta men bokstäverna betydde inget för henne. Han slätade ut kartan, tog hennes hand och satte pekfingret på en viss punkt. Han rörde först vid henne och sedan vid sig själv och pekade på golvet. "Här är vi." Hon förstod att han ville veta vart hon var på väg. Hon ville tala om det för honom, men skakade sorgset på huvudet. Hon hade förlorat läs- och skrivförmågan. Det var hennes allvarligaste skada och också den mest smärtsamma. Hon hade undervisat i historia vid universitetet i Los Angeles. Hon hade varit frilansskribent. Nu kunde hon inte ens läsa sina egna manuskript. Hon hade ett helt hus fullt med böcker som hon varken kunde läsa eller förmå sig att använda som bränsle. Och hon mindes nästan ingenting av det hon tidigare hade läst.
   Hon stirrade på kartan och försökte tänka. Hon var född i Pasadena, hon hade bott femton år i Los Angeles. Nu befann hon sig nära Los Angeles stadshus. Hon visste ungefär var de två städerna låg, hon kände till gator och färdriktningar. Hon visste till och med vilka motorvägar man borde undvika eftersom de förmodligen var blockerade av bilvrak och sammanstörtade viadukter. Hon borde kunna peka ut Pasadena även om hon inte kunde uttyda det skrivna namnet.
   Hon lade tvekande sin hand över en blekorange fläck i kartans övre högra hörn. Det borde vara rätt. Pasadena.
   Obsidian lyfte hennes hand och tittade under den, sedan vek han ihop kartan och lade tillbaka den på instrumentbrädan. Sakta insåg hon att han kunde läsa. Förmodligen kunde han skriva också. Plötsligt hatade hon honom - ett djupt, bittert hat. Vad betydde läs- och skrivkunnigheten för honom - en fullvuxen man som lekte tjuv och polis? Men han hade den och inte hon. Hon skulle aldrig få den åter. Hon mådde illa av hat, bitterhet och avundsjuka. Och bara någon decimeter bort låg en laddad revolver.
   Hon satt fullständigt stilla och stirrade på honom. Hon såg nästan hans blod för sig. Men hennes vrede nådde sin kulmen och ebbade ut, utan att hon gjorde någonting.
   Obsidian sträckte sig med tvekande förtrolighet efter hennes hand. Hon såg på honom. Hennes ansikte hade redan avslöjat för mycket. Ingen som ännu levde i vad som återstod av mänskligt samhälle kunde missta sig på det uttrycket, den avunden.
   Hon slöt långsamt ögonen och drog ett djupt andetag. Hon hade känt längtan efter det förgångna, hat inför nuet, en växande hopplöshet och meningslöshet, men aldrig förr hade hon känt en så stark lust att döda en annan människa. Hon hade till slut lämnat sitt hem den dag hon varit nära att begå självmord. Hon hade inte kunnat finna något skäl att fortsätta leva. Kanske var det därför hon hade klivit in i hans bil. Aldrig förr hade hon gjort något sådant.
   Han rörde lätt vid hennes mun och gjorde talrörelser med fingrarna. Kunde hon tala?
   Hon nickade och såg hans mildare vrede komma och gå. De hade nu båda erkänt det som man~inte riskfritt kunde erkänna, men våldsamheterna hade uteblivit. Han rörde vid sin mun och panna och skakade på huvudet. Han kunde varken tala eller förstå talat språk. Sjukdomen hade lekt med dem. Den hade berövat dem just det som var och en av dem skattade högst.
   Hon fingrade på hans ärm och undrade varför han ensam hade beslutat hålla poliskåren vid liv. För övrigt verkade han inte mentalt störd. Varför var han inte hemma och odlade majs, födde upp kaniner och barn? Men hon visste inte hur hon skulle fråga. Då lade han handen på hennes Mr och hon fick en annan fråga att ta ställning till.
   Hon skakade på huvudet. Sjukdom, graviditet, hjälplös och ensam kamp... nej.
   Han masserade mjukt hennes Mr och log uppenbart klentroget. Ingen hade rört henne på tre år. Hon hade inte velat att någon skulle röra henne. Även om fadern vore villig att stanna och hjälpa till var väl inte detta en värld att erbjuda ett barn? Men det var synd. Obsidian kunde inte veta hur attraktiv han var i hennes ögon - ung, troligen yngre än hon själv, och ren. Dessutom bad han snarare om det han ville ha än krävde det. Men det kunde inte hjälpas. Vad betydde några ögonblicks njutning när man måste leva ett helt liv med följderna?
   Han drog henne närmare intill sig och för ett ögonblick tillät hon sig njuta av hans närhet. Han luktade gott - manligt och gott. Hon drog sig motvilligt undan.
   Han suckade och sträckte sig mot handskfacket. Osäker på vad som skulle hända stelnade hon till, men det enda han tog fram var ett litet paket. Texten på paketet sade henne ingenting. Hon förstod först när han bröt förslutningen, öppnade paketet och drog fram en kondom. Han såg på henne. Förvånad tittade hon först bort, sedan började hon fnittra. Hon visste inte när hon hade fnittrat sist.
   Han log brett och gjorde en gest mot baksätet. Hon skrattade högt. Redan som tonåring hade hon avskytt baksäten. Hon såg sig omkring på de tomma gatorna och ödelagda byggnaderna, sedan steg hon ur bilen och in i baksätet. Han lät henne sätta på kondomen och verkade sedan förvånad över hennes iver.
   Lite senare satt de en stund tillsammans, skylda av hans rock. De ville inte klä på sig riktigt ännu och åter bli i det närmaste främlingar. Han gjorde en rörelse som när man vyssjar ett barn och såg frågande på henne.
   Hon svalde och skakade på huvudet. Hon visste inte hur hon skulle förklara att hennes barn var döda.
   Han tog hennes hand och ritade med pekfingret ett kors i handflatan. Han upprepade den vyssjande rörelsen.
   Hon nickade, höll upp tre fingrar och vände sig sedan bort i ett försök att utestänga en plötslig våg av minnen. Hon hade intalat sig att de barn som växte upp nu bara var att beklaga. De sprang omkring bland stadens ruinhögar utan att veta hur byggnaderna hade sett ut eller ens hur de kom till. Dagens barn samlade både böcker och ved till bränsle. De jagade varandra längs gatorna och hojtade som apor. De hade ingen framtid. De skulle aldrig nå längre i sin utveckling.
   Han lade handen på hennes axel. Hon vände sig hastigt om, fumlade efter det lilla paketet och på hennes initiativ äskade de ännu en gång. Han skänkte henne glömska och njutning. Hittills hade ingenting kunnat ge henne det. Fram till nu hade varje dag bara fört henne närmare det hon hade flytt hemifrån för att undvika. Pistolmynningen i munnen och fingret på avtryckaren.
   Hon frågade Obsidian om han ville följa med henne hem, ville stanna hos henne.
   När han väl förstod vad hon menade såg han både förvånad och nöjd ut. Men han svarade inte genast. Precis som hon hade fruktat skakade han slutligen på huvudet. Förmodligen trivdes han alltför bra med att leka tjuv och polis och plocka upp främmande kvinnor.
   Hon klädde sig under besviken tystnad, men utan att känna något agg. Kanske hade han redan hustru och hem. Troligen var det så. Sjukdomen hade slagit hårdare mot män än kvinnor. Fler män dog och de som överlevde hade svåra skador. Män som Obsidian var sällsynta. Kvinnorna nöjde sig med någon sämre eller förblev ensamma. Den som hittade någon som han gjorde allt för att behålla honom. Någon yngre och sötare höll säkert redan hårt i honom, misstänkte Rye.
   Då hon spände på sig pistolen rörde han vid henne och frågade med en invecklad serie rörelser om den var laddad.
   Hon nickade bistert.
   Han klappade hennes arm.
   Hon frågade ännu en gång om han ville följa med henne. Denna gång använde hon sig av andra gester. Han hade verkat tveksam; kanske gick han att beveka.
   Utan att svara steg han ur bilen och satte sig i framsätet.
   Medan hon iakttog honom återtog också hon sin plats i framsätet. Han fingrade på sin uniform och såg på henne. Hon anade att han frågade något men visste inte vad.
   Han tog av sig sin polisbricka, trummade med ett finger först på den och sedan på bröstet. Naturligtvis.
   Hon tog polisbrickan ur hans hand och fäste sitt veteax på den. Om tjuv- och polisleken var hans enda galenskap, så låt honom leka. Hon tog honom, med uniform och allt. Det slog henne att hon till slut kanske skulle förlora honom till någon han träffade på samma sätt som han träffat henne. Men för en tid skulle han vara hennes.
   Han tog fram kartan igen och trummade på den. Han pekade i lätt nordostlig riktning, mot Pasadena, och såg sedan på henne.
   Hon ryckte på axlarna. För att bli riktigt säker på sin sak klappade hon först hans axel, sedan sin egen och höll upp pek- och långfinger tätt hoptryckta.
   Han tog tag i de två fingrarna och nickade. Han följde med.
   Hon tog ifrån honom kartan och slängde den på instrumentbrädan. Hon pekade bakåt, åt sydväst, hemåt. Nu behövde hon inte fara till Pasadena. Nu kunde hon leva vidare i tron att hon hade en bror och två brorsöner där — tre högerhänta män. Nu måste hon inte säkert veta om hon var så ensam som hon fruktade. Nu var hon inte ensam.
   Obsidian körde Hill Street söderut, sedan Washington Boulevard västerut. Hon lutade sig tillbaka och undrade hur det skulle kännas att ha någon hos sig igen. Med det hon odlade och all den mat hon hade samlat ihop och konserverat fanns det mer mat än de skulle behöva. Utrymme fanns det gott om i en sexrumsvilla. Han kunde flytta dit sina ägodelar. Bäst av allt var att kräket tvärsöver gatan skulle dra sig undan och kanske inte tvinga henne att döda honom.
   Obsidian hade dragit henne intill sig och hon hade huvudet lutat mot hans axel när han tvärbromsade så plötsligt att hon nästan kastades ur sätet. Ur ögonvrån såg hon att någon rusade över gatan mitt framför bilen. Det fanns en enda bil på gatan men naturligtvis måste någon rusa ut rakt framför den.
   När Rye rätade på sig såg hon att det var en kvinna som flydde från ett gammalt trähus bort mot en igenbommad lagerbyggnad. Hon sprang tigande men mannen som jagade henne skrek efter ett ögonblick något som liknade förvrängda ord. Han höll något i handen. Inte en pistol. Kanske en kniv.
   Kvinnan försökte ta sig in genom en av dörrarna. Den var låst. Hon såg sig desperat omkring och plockade slutligen upp en bit krossat fönsterglas. Med den i handen vände hon sig om för att möta sin förföljare. Rye tänkte att hon nog snarare skulle skada sig själv än någon annan.
   Obsidian hoppade skrikande ur bilen. Rye hörde för första gången hans röst, den var djup och hes efter att inte ha använts på länge. Liksom vissa tallösa människor upprepade han gång på gång samma ljud: "Da, da, da!"
   Medan Obsidian rusade bort mot paret klev Rye ur bilen. Han hade dragit revolvern. Hon blev orolig, drog sin pistol och osäkrade den. Hon såg sig om för att se om någon lockats dit. Hon såg mannen kasta en blick på Obsidian och sedan plötsligt slunga sig över kvinnan. Hon högg mot hans ansikte med glasbiten men han grep hennes arm och hann ge henne två hugg innan Obsidian sköt honom.
   Mannen vek sig dubbel, höll sig för magen och föll. Obsidian skrek till och tecknade sedan Rye att komma och hjälpa kvinnan.
   Rye gick fram till kvinnan och mindes att hon inte hade mycket mer än bara förband och desinfektionsmedel i packningen. Men kvinnan var bortom all hjälp. Han hade huggit henne med en lång, smal filékniv.
   Hon rörde vid Obsidian för att tala om att kvinnan var död. Han satt på huk och kontrollerade den skadade mannen som låg stilla och också han föreföll död. Men när Obsidian vände sig om för att se vad Rye ville öppnade mannen ögonen. Med förvridet ansikte slet han till sig Obsidians revolver ur hölstret och sköt. Kulan träffade i tinningen och Obsidian föll ihop.
   Det skedde precis så enkelt, precis så snabbt. I nästa ögonblick sköt Rye mannen då han tog sikte på henne. Och Rye var ensam — med tre lik.
   Hon föll på knä bredvid Obsidian. Tårlös och med rynkad panna försökte hon förstå varför allt plötsligt hade förändrats. Obsidian var borta. Han hade dött och lämnat henne, som alla andra.
   Två mycket små barn kom ut ur huset som mannen och kvinnan kommit springande ifrån. En pojke och en flicka, båda i treårsåldern. De höll varandra i hand då de gick över gatan. De stirrade på Rye men fortsatte förbi henne, fram till den döda kvinnan. Flickan ruskade kvinnan i armen som om hon försökte väcka henne.
   Det blev för mycket. Rye reste sig upp. Hon var illamående av sorg och vrede. Började barnen gråta skulle hon kräkas.
   De fick klara sig själva, de där två ungarna. De var gamla nog att klara av att leta upp mat. Hon behövde inte fler bekymmer. Hon behövde inte någon främlings barn som skulle växa upp till pälslösa apor.
   Hon gick tillbaka till bilen. Hon kunde åtminstone ta sig hem. Hon kunde fortfarande köra.
   Innan hon ens nått fram till bilen slog det henne att Obsidian borde begravas. Då kräktes hon.
   Hon hade både funnit och mist honom på så kort tid. Det kändes som om någon ryckt bort henne från en behaglig och trygg tillvaro och gett henne en plötslig och oförklarlig omgång stryk. Det snurrade i huvudet. Hon kunde inte tänka.
   På något sätt tvingade hon sig bort till honom, såg på honom. Plötsligt satt hon på knä bredvid honom. Hon mindes inte att hon knäböjt. Hon smekte hans ansikte, hans skägg. Ett av barnen pep till och hon såg upp på dem, såg på kvinnan som förmodligen var deras mor. Barnen tittade tillbaka på henne, uppenbart skrämda. Kanske var det deras rädsla som till slut nådde fram till henne.
   Hon hade varit på väg att köra sin väg och lämna dem kvar. Hon hade nästan gjort det. Hon hade nästan lämnat de två små pyrena att dö. Men nog hade tillräckligt många dött. Hon var tvungen att ta dem med sig hem. Hon skulle inte kunna leva med något annat beslut. Hon såg sig omkring efter en plats att begrava tre kroppar. Eller två. Hon undrade om mördaren var barnens far. Innan tystnaden kom sade alltid polisen att de värsta uppdragen ofta gällde familjebråk. Obsidian borde ha tänkt på det — inte för att det skulle ha hindrat honom från att ingripa. Det skulle inte ha hindrat henne heller. Hon skulle inte ha kunnat se kvinnan bli mördad utan att göra något.
   Hon släpade Obsidian bort mot bilen. Hon hade ingenting att gräva med och ingen som kunde stå vakt medan hon grävde. Det var bäst att ta med sig kropparna och begrava dem bredvid hennes make och barn. Obsidian skulle trots allt följa med henne hem.
   När hon hade fått in honom på golvet i baksätet återvände hon för att hämta kvinnan. Den lilla flickan reste sig upp. Hon var mager, smutsig och allvarlig och helt omedvetet gav hon Rye en gåva. "Nej!" skrek hon då Rye grep kvinnans armar och började släpa iväg med henne.
   Rye släppte kvinnan och stirrade på flickan.
   "Nej!" upprepade hon. Hon ställde sig bredvid kvinnan. "Ge er iväg," sade hon till Rye.
   "Prata inte," sade den lille pojken åt henne. Det var inga sluddriga eller hopblandade ord. Båda barnen hade talat och Rye hade förstått. Pojken såg på den döde mördaren och flyttade sig längre bort från honom. Han tog flickans hand. "Var tyst," viskade han.
   Flytande tal! Hade kvinnan mördats för att hon kunde tala och hade lärt sina barn att tala? Var det en makes växande vrede eller en främlings avundsamma hat som hade dödat henne? Och barnen... De måste ha fötts efter tystnaden. Kunde det betyda att sjukdomen hade härjat klart? Eller var de här barnen helt enkelt immuna? De borde ju ha hunnit bli både sjuka och tysta. Ryes tankar rusade iväg. Tänk om barn under tre år gick säkra och alltså kunde lära sig tala och förstå? Tänk om allt de behövde var lärare? Lärare och beskyddare.
   Rye kastade en blick på den döde mördaren. Till sin skam kände hon delvis förståelse för de häftiga känslor som måste ha uppfyllt honom, vem han nu än var. Vrede, bitterhet, hopplöshet, vanvettig avund... hur många fler som han fanns det — människor som var beredda att förgöra det de inte själva kunde få?
   Obsidian hade varit en beskyddare, det var den roll han av någon anledning hade valt. Kanske tog han på sig sin föråldrade uniform och patrullerade längs de tomma gatorna för att inte behöva sätta revolvermynningen i munnen. Nu när det fanns något värt att beskydda var han borta.
   Hon hade varit lärare. En bra lärare. Hon hade också varit en beskyddare, men bara av sig själv. Hon hade hållit sig vid liv då det inte fanns något skäl att leva. Om bara sjukdomen lämnade barnen i fred skulle hon kunna hålla dem vid liv.
   På något sätt fick hon upp kvinnan i famnen och lade henne i baksätet. Barnen började gråta. Hon knäböjde på den spruckna trottoaren och viskade till dem. Hon var rädd att skrämma dem med sin stämma som var hård och hes efter så lång tids tystnad.
   "Var inte rädda," sade hon till dem. "Ni skall också följa med oss. Kom nu. Hon lyfte dem båda två, ett med var arm. De var så lätta. Hade de fått tillräckligt med mat?
   Pojken lade handen över hennes mun, men hon drog undan ansiktet. "Det gör inget att jag pratar," sade hon till honom. "Så länge ingen annan hör så gör det inget." Hon satte pojken i framsätet och utan att ha blivit ombedd makade han sig åt sidan för att lämna plats åt flickan. Då båda var på plats i bilen lutade sig Rye mot rutan och såg på dem. De var inte lika rädda längre; nu såg de på henne med minst lika mycket nyfikenhet som rädsla.
   "Jag heter Valerie Rye," sade hon och njöt av orden. "Med mig får ni lov att tala."

Originalets titel: "Speech Sounds". Ursprungligen publicerad i Isaac Asimov's Science Fiction Magazine, december 1983. Översatt av Ingar Holmberg Ågren.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki