FANDOM


Av Muhammed el-Hamzawi

Han var som en vålnad. De som stötte på honom på natten flydde hals över huvud. Han brukade hålla till på Turbat el-Bej-torget lutad mot en vägg, som om han stöttade upp den. Han flyttade sig med solen för att förbli i skugga. Han såg så mager ut att han tycktes nära att brytas mitt itu, allt klenare för varje dag, som om han livnärde sig på sitt eget kött. Han tillbringade timmarna på torget med att vända och vrida på sitt stora huvud, på vars ena sida en grå chechiamössa satt — som i protest. Inte ens Gud fader kan dock tänja ut en chechiamössa hur mycket som helst.
   Hans enda sysselsättning var att slå dank. Han sålde vind till fartygen och följde för övrigt noga med allt som hände och skedde. Han hälsade på Mubarak ben Saada, när denne lotsade förbi sin flock barn på väg till skolan. Han ställde sig bredvid kolhandlaren och tittade på kolstyckena och vågen inne i hans vagn. Då och då besökte han farbror Hadj, Zeitunamoskéns marockanske vakt, eller specerihandlaren Tahir i hopp om att finna någon som sög på en karamell eller åt på ett bröd och ville dela med sig en bit. Eller skuttade han iväg som ett barn för att beskåda ett slagsmål mellan några pojkar eller lyssna på det dagliga grälet i Waligränden mellan grönsakshandlaren Ali och hans fru.
   Denna miljö tillät honom fly från den leda och den oro som gnagde honom. Vän med både gammal och ung, tycktes han själv sakna ålder, kunde prata med vem som helst och passade in överallt. Turbat el-Bej-torget hade han gjort till sitt högkvarter och där väntade han på sina vänner för att spela fotboll och slå ihjäl tiden med dem. Och så småningom kom de också, i gäng eller en och en, från olika håll i stan, från Bab el-Hadid till Ramadan Bej-torget. Där dök "munkätaren" Hamadi upp, därefter Abd es-Sattar "Erroll Flynn" och Munsif "James Cagney". Sedan kom boxaren Buhali och hans gäng av "gangsters" med de muskulösa armarna och skinande guldtänderna. Klampande fram med sina håliga skor fyllde de gatan med sina skrän, skratt, visslingar och missljudande sånger. Till dem anslöt sig försäljarna av cigarretter, bussbiljetter och pump- och melonkärnor. Alla styrde de sina steg mot torget, där de gamla kumpanerna möttes och utbytte hälsningar med handskakningar eller — som Buhali — med knytnävsslag, som han utdelade i bröstet på vem som helst som befann sig i närheten. Om någon gått vilse och inte hittade samlingsplatsen, skrek han:
  — Hallå Tarnanno!
   Då utstötte Tarnanno ett Tarzantjut som klöv rymden:
  — Hoj — hoj — hoj!
   Den förlorade vännen kom då snabbt till rätta, eftersom alla gängets medlemmar kände till detta skrik, som de lärt sig när de sett på filmerna med Tarzan och hans apa Sheeta eller de amerikanska cowboyfilmerna med deras bovar och hjältar. Det gjorde de på biografen Rex, som låg i slutet av Sidi el-Sordo-gatan, eller på Bijou i Bab el-Jadid på fredagskvällarna, när de hade gott om pengar eller det var mycket folk och ägaren inte hann kontrollera alla som gick in och ut.
   När de flesta kommit, rusade Abd es-Sattar "Erroll Flynn" iväg hem till Waligränden och hämtade en boll. Därefter begav sig alla till Sidi Zahmul-platsen för att börja spela. De delade upp sig i två lag, vanligen uppkallade efter de stora klubbarna Espérance sportive och Club africain. Och förtröstande på Gud började de så spela, ett spel där varje spelare betraktade sig som domare och där de kraftiga armarna, typ Buhali, drabbade samman med de magra vålnaderna, typ Tarnanno. Bara fötter stötte ihop med hårda skor och tår började blöda. Några föll avsvimmade till marken, träffade av sparkar, uppenbarligen avsedda för bollen.
   Ingen gick säker för bollen, inte ens de förbipasserande. Den som bar turban såg den singla ned runtomkring sig som om den dansade en hulahopp, och den som bar fez såg den sväva ut i luften som ett flygande tefat. Barn dök på näsan och kysste marken helt ofrivilligt. Och ve den som protesterade! En sådan skur av skällsord och slag forsade då över honom att han kunde tacka sin Skapare för att han kom undan med livet.
   Spelet höll på i flera timmar och Tarnanno ropade och skrek. Än sprang han efter bollen, än förföljdes han av den. Men det var bara ett låtsasspel. Han sparkade med sina långa ben i luften utan att någonsin träffa bollen och väjde virtuost varje gång han såg Buhali eller någon av hans "gangsters" komma ångande. Om ett gräl flammade upp om ett mål skulle godkännas eller ej, löstes problemet vanligen med ett ordentligt slagsmål, där de med de hårdaste knytnävarna fick rätten på sin sida. Det var också dem Tarnanno i vått och torrt höll med, även om han därvid inte sade mycket utom att då och då skymfa Gud. Om Honom visste han visserligen inte mycket utom att Han fanns någonstans i himlen, lycklig över att man sjöng hans lov. Han hädade också för att skrämma sin gamla mor, när hon vägrade öppna dörren, då en boll skulle hämtas ned från taket. En högljudd, ilsken svordom räckte för att dörren skulle öppnas som grottan för orden "Sesam öppna dig!"
   När kvällen föll på och de blivit trötta av allt springandet och de hårda törnarna, kände de att tomhetens och orons spöken vek undan inför mörkrets och sömnens annalkande och de slutade spela. Tarnanno var den förste som sprang fram till torgets fontän för att släcka sin törst och kyla av den hetta som bränt honom under spelets gång. De andra spelarna följde efter och efter en stunds vila och diskussion av matchens höjdpunkter samlades de och begav sig i flock mot Sabat Ajam med Tarnanno i spetsen. Med sin tunna röst sjöng Tarnanno tillsammans med de övriga i kör:


   Hipp hurra, hipp hurra! Fotbollen är bra
den ger kroppen kraft och gör oss alla glada


Så dök de in i den mörka, smutsiga gränden och spred ut sig bland glädjeflickorna för att flörta och skratta med dem en stund. Men Tarnanno stannade aldrig till hos någon av dem, som om det var skrivet att han skulle avlägga besök hos dem alla. Han kände den fylliga brunetten Asmahan, Delinda med tatueringarna på händerna, bröstet och ansiktet och Leila Murad med ärret av ett brännsår på kinden. Han var alla deras platoniske vän. Han vågade nämligen inte röra dem eller kyssa dem trots kamraternas uppmuntringar. Han skulle gärna ha velat, men han var rädd för följderna, sedan han en gång gjort ett djärvt närmande till Asmahan och hon stött bort honom och skrikit:
  — Försvinn! Inte en käring, inte ens en åsna skulle vilja ha med dig att göra.
   Så han vandrade omkring bland dem, sög på en cigarrettfimp, som någon kamrat räckt fram, eller knyckte en munk av en liten försäljare och slukade den gapskrattande trots den lilles gråt och protester. Han tillbringade flera timmar där, sedan återvände han hem via Bab el-Jadid-gatan och Haddadin-avenyn, nu försänkta i mörker.
   När solen gick upp, återvände Tarnanno till sitt vanliga ställe för att framåt eftermiddagen återuppta spelet. Han och hans kamrater pratade fotboll, åt fotboll och levde fotboll. Så kom söndagen. Då stormade de i samlad tropp spårvagnarna och därefter den kommunala stadion i Belvedere. På en av idrottsplatsens bästa sittplatser återfann man Tarnanno, som noga observerade spelarna och inte missade en detalj av de framstående personer som satt i hans närhet. Han var en av Espérance sportiver mest hängivna supporters. Han jublade åt dess segrar och sörjde när laget förlorade. Ett otal gånger kostade honom hans entusiasm gräl och slagsmål med motståndarlagets anhängare, där han fick inkassera rejäla omgångar stryk: utslagna tänder, blå ögon eller sönderrivna kläder. Men vad bekom det honom, om Gud gav Espérance segern? Då återvände han glad och lycklig till sin stadsdel och alla öppnade sina hjärtan för att kommentera vad som hänt på plan. Livad av deras glädje och begeistring började han dansa mitt på vägbanan i Belvedereparken, medan folket runtomkring klappade och ropade i kör:

Ba-bah, ba-bah, ba-bah!


   Han virvlade runt i flera minuter, tills han slutligen föll till marken. Efter en stund reste han sig åter upp och sjöng med de övriga sången alla brukade sjunga när de återvände hem:


   Soppan drucken sakta sakta
soppan med den finaste pressade citron


I flera kvarter i närheten ekade deras skrik. Därefter sprang de fram och äntrade spårvagnen, klängde sig fast baktill och vid dörrar och fönster. Konduktören struntade de i. Vid varje station hoppade de av för att hoppa på igen varje gång spårvagnen åter satte sig i rörelse, tills de kom fram till sin stadsdel. Där väntade de på nästa dag för att återvända till sin stora passion i livet: fotboll.
   Så kom en dag när Tarnanno inte gick till torget för att träffa sina vänner. De syntes själva inte till där och inte heller bollen. Det hade blivit en farlig plats. Över det knallade och visslade polisens kulor för att avvisa attackerna från de uppretade folkmassor, som trängde fram ur alla gator och gränder som ett oemotståndligt, forsande flöde. De ville alla bege sig till Salah ed-din el-Bakush bostad. De retirerade och ryckte fram och torget fylldes av sång, rop och explosioner. Än ockuperades det av polisen, än behärskades det av demonstranterna.
   De hade avhyst honom från hans torg och han stod där som bara åskådare. Han fortsatte att titta på i flera dagar och han var nära att kvävas av ängslan och sorg. Han gick hemifrån varje dag för att tyst följa demonstrationerna på avstånd. Så började han ta del i dem mer och mer, tills han en dag befann sig i spetsen för dem och skrek med alla de övriga. Han kastade sten och allt hans händer kunde komma över av pump- och melonskal och sönderslagna flaskor på polisen och bussarna. Han offrade till och med sin gråa chechiamössa i hopp om att med den träffa en polis eller någon del av väggen på Bakush hus, samtidigt som han med sina lungors fulla kraft vrålade:


   Skydda folket! Ned med kolonialismen! Leve Bourguiba! Leve
Bourguiba! Självständighet, självständighet!


Och om han inte kunde sången som sjöngs eller hade glömt bort orden, skrek han:


   Ba-bah, ba-bah, ba-bah! Soppan drucken sakta sakta ...


Han letade efter demonstrationer överallt i staden. Ibland kom han på dem, ibland missade han dem. Han sprang omkring, ropade, sjöng och skrek, tills han blev nästan tokig. Han blev för sin lycka beroende av glädjen och berusningen runtomkring honom trots blodet som flöt och döden som lurade. Den undflydde han dock lika instinktivt som han väjde för Buhali när de spelade boll.
   Så plötsligt upphörde demonstrationerna. De försvann lika hastigt som de en gång brutit ut, som om de uppslukats av jorden. Tarnanno hörde folket på stadens gator upprepa att det tunisiska folket fått sin självständighet, att Frankrike lämnat landet och att ledarna återvänt. Detta gjorde honom mycket glad. Efter några dagar återvände han till Turbat el-Bej i hopp om att hans vänner skulle dyka upp och alla samlas där igen. Men han väntade förgäves. Ingen visade sig, inte ens kolhandlaren. Allt var förbi: fotbollen, de små förälskelserna, demonstrationerna och polisen. Han lämnade platsen också han, skaffade sig en stor korg och ställde sig sedan framför stora marknaden för att vänta på någon överbelastad kund, vars varor han kunde bära hem.

Ur "Arabiska berättare", 1980. Översättning Ingvar Rydberg.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki