FANDOM



Av: Mary Treadgold

"Vill ni ha mjälthugg och skratta er till håll och styng, så följ mig", ropade jag till Tobias Rap — och när jag sprang tvärs över scenen fångade min blick in den vithårige mannen i första bänkraden. Ljuset från scenen strömmade ut över den mörka salongen. Han satt framåtlutad och skrattade roat — och när Tobias Rap satte efter mig återgäldade jag hans skratt. Jag hade förälskat mig i honom på ett ögonblick — mitt under teaterskolans slutuppvisning som var en föreställning av "Trettondagsafton".
   Vi träffades på festen efteråt — och träffades igen — och igen — och sedan började vi träffas på små undanskymda restauranger i Soho och sedan i min lilla londonvåning. Jag var förtvivlat kär i honom. Jag hade aldrig förr varit kär, och Allan hade inte varit förälskad på över trettio år — inte sedan han gifte sig med Katherine i någon liten snöig kanadensisk stad, berättade han. "Jag hade inte en tanke på att det här skulle hända", sa han nervöst. "Jag har aldrig känt så här för någon annan kvinna. Jag fattar inte vad som kommit över mig."
   Hela den vintern klamrade jag mig fast vid Allan. Vi delade de långa mörka eftermiddagarna och kvällarna som två sammansvurna. Det var så mycket han ville ge mig — sådant som jag själv längtade efter, mer än längtade, kände att jag måste ha. "Jag vill ge dig ömhet — och trygghet — och kärlek", sa han. Han och Katherine hade inga barn.
   Men det kunde inte fortgå så. Varje gång han kom till min våning hade konflikten inom honom djupnat. Det var som en spricka som klyver ett träd allt djupare ända ner till roten. Ofta såg han trött på mig och sa: "Hur ska jag kunna göra henne illa? Katherine och jag har ju varit tillsammans så många år. Långt innan du ens var född. Herregud, jag kände henne ju redan när hon gick i skolan — ett barn. Och tänk på vad vi har uträttat gemensamt."
   Jag försökte förstå. Men jag kunde bara se ett grått, spöklikt äktenskap, ett kvävande intellektuellt medelålders kamratskap som sträckte sig tillbaka genom åren. Där fanns ingenting att bevara, tänkte jag, för oss skulle det bli så annorlunda. Och jag klamrade mig fast vid honom ännu desperatare. "Jag kan inte leva utan dig", sa jag och trodde att det var sanningen.
   Dilemmat som vållade Allan så stor ångest löstes genom att Katherine kom på oss. Det blev ingen uppgörelse, inga scener. Under de närmast följande månaderna hade jag inte en aning om vad som utspelades mellan dem. Jag vågade inte fråga. Jag kände mig som ett barn vars föräldrar bakom stängda dörrar diskuterar allvarliga ting bortom barnets fattningsförmåga. Men efter någon tid reste Katherine lugnt och stilla tillbaka till Canada utan Allan ... Allan bommade igen huset i Hampstead och sa att han tänkte sälja det. Ingen av oss ville bo där. När vi hade gift oss flyttade vi direkt upp till en stuga i västra högländerna som vi hade hyrt på en annons i Times. Det året hade Skottland en av sina sällsynta fulländade somrar. Vi badade och fiskade, och de långa fridfulla dagarna avlöste varandra utan knappt ett moln på himlen. Jag var vidunderligt lycklig. Fria från de gångna månadernas konflikter och osäkerhet kom vi varandra åter till mötes, upptäckte en ny befrielse, en ny och allt djupare värme i våra känslor. Stugan låg vid stranden som sträckte sig i en båge mellan bergen, och varje gång jag tänker tillbaka på den där sommaren är det som om dyningarna från Atlanten alltid brusade i våra öron och den vita sanden alltid var varm under våra bara fötter.
   Men ändå kom det ett slut också på detta. En stekhet dag i början av september kom jag runt knuten med en grytstek som vi skulle äta till lunch vid bordet under rönnen. Jag fick se Allan sitta och stirra på ett öppnat luftpostbrev som brevbäraren just hade lämnat fram. Han tittade upp när jag ställde ner grytan. Ansiktet var stelt och blekt, händerna skakade.
   "Katherine är död", mumlade han osäkert. "Död ... det här brevet är från hennes syster i Toronto ... hon skriver" — och han stirrade på brevet igen som om han misstrodde varje ord i det — "hon skriver att det var ... hjärtat. Dog stilla och fridfullt, skriver hon."
   Hans blick sökte sig förbi mig ut mot havet. Så reste han sig och gick in i stugan, och jag ... jag blev stående och tvinnade den rutiga bordsduken mellan fingrarna. Än en gång kände jag mig som ett barn som råkat se någon av sina föräldrar ur balans — chockad, ja, men också ohyggligt förlägen. Sedan gick jag efter in i stugan och slog armarna om Allan. Hela den dagen iakttog jag honom oroligt medan han vankade av och an. Men vi nämnde inte Katherine med ett ord — inte heller nästa dag — och fast jag väntade på att Allan skulle säga något kom hennes namn inte över våra läppar på tre veckor.
   På dagen tre veckor efteråt anlände bland andra eftersända brev telefonräkningen för huset i Hampstead — en påstötning om utebliven betalning. Vi hade glömt bort den första räkningen.
   "Tusan också", sa Allan — vi satt återigen och åt lunch i trädgården — "jag borde ha sagt upp abonnemanget innan vi for från London."
   Jag tog kuvertet och såg vilken dag det hade eftersänts. "De har säkert redan stängt av den vid det här laget", sa jag. Men Allan var på språng över gräsmattan för att ta ut äppelpajen ur ugnen. "Slå numret dit", ropade jag efter honom, "så får du veta om den fortfarande är inkopplad. Om du hör att signalerna går fram i London så fungerar den fortfarande."
   Jag lutade mig tillbaka i vilstolen och såg på rönnbärens röda klasar mot himlen och tänkte att Allan hade börjat kura med axlarna som en gammal man och att hans hy tycktes ha torkat ut i havsluften ...
   "Nå?" undrade jag. "Var den fortfarande inkopplad?" Kanske inbillade jag mig den lätta pausen innan Allan försiktigt ställde ifrån sig pajen och svarade: "Ja — fortfarande inkopplad."
   Den kvällen gick jag ensam upp till sovrummet, för Allan sa att han ville putsa vekarna på lamporna i köket. Jag satt vid fönstret i höglandsskymningen och tittade ut över havet medan jag borstade håret, då jag hörde ett svagt pinglande nere i hallen. Jag lyssnade. Men allt var tyst i huset. Jag gick bort till dörren.
   "Hampstead 96843." Allans röst hördes nerifrån, låg, spänd.
   Så en lång tystnad. Och sedan högg det till i mitt hjärta, för jag hörde hans röst igen och den viskade:
   "Å min kära ... min kära ..."
   Men rösten bröts - och nerifrån hallens mörka brunn kom en låg snyftning. Antagligen rörde jag på mig, så att en golvtilja knarrade. För jag hörde luren läggas på och jag såg Allans skugga röra sig tungt över väggen nedanför trappan.
   Vi låg bredvid varandra den natten, och vi sa ingenting. Men jag vet att det var gryning innan Allan somnade.
   Under dagarna som kom fylldes jag av en fruktansvärd rädsla. Jag började vaka över Allan med andra ögon, en mors ögon. För första gången erfor jag en ömhet olik allt annat jag känt, en ömhet som nästan kvävde mig med sin tunga sorg och oro för honom där han vankade runt i stugan som en sömngångare och patetiskt försökte hålla uppe skenet för mig medan hans ansikte tycktes åldras av bekymmer för varje timme. Jag greps också av oro för mina egna tankar. Jag intalade mig gång på gång att ingenting — ingenting — hade hänt. Men på dagarna undvek jag att se på den gammalmodiga svarta telefonapparaten där den stod livlös i hallen. På nätterna låg jag vaken och försökte jaga bort bilden av telefonledningen som nere i jorden löpte bort från vår stuga, löpte oavbrutet söderut, rakt genom bergen vid skotska gränsen, rakt ner genom England ... I en hel vecka gjorde jag allt för att inte vika från Allans sida. Men en gång blev jag oväntat tvungen att ta mig in till affären i byn. När jag kom tillbaka måste jag låtsas för mig själv att jag inte genom den halvöppna dörren hade sett hur han sakta lade på luren. Två gånger samma kväll — och det måste ha funnits andra gånger — när jag lagade middagen smög han ut ur köket och jag hörde den svaga pinglingen i hallen...
   Jag kunde ha ringt till telefonbolaget och bett dem stänga av numret i Hampstead. Men med vilken förklaring? Jag kunde ha tagit en hovtång och slitit av vår egen telefonledning. Jag visste att det inte skulle lösa någonting. Men när veckan led mot sitt slut visste jag vad jag kunde göra för att rädda förståndet och hindra att vi gled ifrån varandra i skuldkänslans tomma rymd.
   På fredagseftermiddagen — vi hade just druckit vårt te — kom mitt tillfälle. Det var en härlig dag — gyllene av den sjunkande solen, med sanden blåsande i lätta stråk över stranden, och starka strömmar som förebådade omsvängningen i tidvattnet. Jag övertalade Allan att ge sig ut i båten och försöka få lite makrill. Jag stod i dörren och tittade efter honom när han gick ner mot vår lilla brygga, jag till och med väntade tills jag hade sett honom stöta ut. Då drog jag mig in i huset och stängde dörren. Därmed försvann också allt solsken så att jag knappt kunde se telefonen. Men jag gick bort till den. Jag grep luren med båda händerna. Jag drog djupt efter andan och bad att få bli kopplad till Hampsteadnumret. Det enda jag hade hört om Katherine under de där svåra månaderna i London var hur mjuk hon var, hur vänlig och god — inte ett ord om hämndlystnad. Det var till detta jag satte allt mitt hopp. Mina tänder skallrade och jag darrade i hela kroppen när jag hörde signalerna gå fram i London. Jag måste ha tappat fattningen i det ögonblicket. Jag tyckte — jag kunde ha svurit på det — att jag hörde hur luren sakta lyftes i andra änden. Men jag borde väl ha väntat i stället för att låta orden forsa ur mig. Nu får jag aldrig veta. Och orden var inte ens de jag hade tänkt ut. Antagligen var det rädslan som fick mig att söka skydd i samma sorts bön som man hasplar ur sig när man är liten:
   "Snälla ... snälla ..." jämrade jag i luren. "Låt mig få ha honom nu ... snälla. Jag vet att allt jag har gjort har varit fel. Det är för sent att ändra på det nu. Men jag ska sluta att vara ett barn. Jag ska vara rädd om honom som du alltid var. Men snälla, snälla, låt mig få ha honom nu. Jag ska vara som en riktig hustru för honom. Jag lovar det — om det är det du tycker att han saknar. Jag ska ta väl hand om honom, jag ska göra honom glad igen. Nu och för all framtid ..."
   Jag kastade på luren och flydde upp till sovrummet. Genom fönstret kunde jag se den lilla båten guppa ute på havet. Jag satte mig i det varma solskenet som föll in genom fönstret och jag skakade och jag grät och grät.
   Katastrofen kom under de tidiga morgontimmarna. Jag vaknade — det måste ha varit vid halvfemtiden. Bredvid mig var sängen tom. På ett ögonblick var jag klarvaken, för nere i hallen hörde jag telefonen pingla ihållande för upprepade slag mot klykan och genom och över detta ljud Allans röst. Hur jag nu bar mig åt lyckades jag tända fotogenlampan. Skuggorna vacklade över taket och fotogenen plaskade i behållaren när jag snubblade ut till trappan.
   "Katherine ... Katherine ..."
   Han skakade luren och talade upphetsat och osammanhängande. När skenet från min lampa i trappan föll över honom släppte han luren och tittade upp mot mig.
   "Jag når henne inte", sa han. "Jag ville att hon skulle förlåta mig. Men hon svarar inte. Jag kan inte nå henne."
   Jag ledde honom uppför trappan. Jag minns hur jag huttrade i den lätta morgonbrisen från havet som blåste genom mitt tunna nattlinne från det öppna fönstret. Jag kokade te åt honom medan han satt i fönstret och stirrade upp mot gryningens grå moln. Till slut sa han:
   "Du får lov att beställa rum åt dig på något av hotellen i Oban. Bara för ett par nätter. Jag kommer tillbaka — i morgon, antagligen, eller i övermorgon. Du förstår ..." — och han började förklara artigt och omständligt, som för en utlänning — "du förstår, jag måste hitta Katherine och därför måste jag helt plötsligt ge mig av till London ..."
   Från vår ensliga ort i högländerna går det bara två tåg om dagen. Allan for med det tidiga morgontåget. Jag hade naturligtvis ingen tanke på att ta in på något hotell. Jag visste vad jag hade lovat Katherine, vad min kärlek krävde. Jag sa "ja ... ja" till allt som Allan sa och stannade i stugan hela dagen. Sedan tog jag kvällståget.
   Att få sovvagn var inte tal om. Jag kröp ihop i ett hörn i en kupé proppad med hemvändande semesterfirare och såg först skymningen och sedan mörkret rusa förbi utanför fönstret. Under nattens livlösa kalla timmar, då de andra passagerarna satt hopsjunkna och snarkade, låg oron för Allan som en ohygglig tyngd över mig. En gång nickade jag till och vaknade på väg att skrika högt därför att jag hade tyckt mig se telefontråden löpa jämsides med tåget, en spänd tunn tråd som oavbrutet sjöng "Du får aldrig veta. Du får aldrig veta ..."
   Euston Station på morgonen var en väldig grotta av ödslig fulhet. Höstregn strilade över Londons gator. Jag bad taxichauffören att köra det fortaste han kunde till Hampstead. När han bromsade in utanför Allans hus, vid en grind i en hög mur, var jag redan halvvägs ute ur taxin. Jag betalade snabbt, slängde upp grinden och rusade in på den korta uppfartsvägen. Jag hann nätt och jämnt konstatera att det vita huset — tidigt 1800-tal — var ungefär som jag hade föreställt mig det, innan jag var uppe på trappan och drog i klocksträngen. Jag var trött, dödstrött — och dödligt rädd. Det lilla mod jag kanske hade haft var som bortblåst. "Jag lovar. Jag lovar. Å snälla, om du någonsin har varit här, så var borta nu", babblade jag medan londonregnet vräkte över mig och ringklockan skallade genom huset.
   Till slut hörde jag ljud inifrån huset, steg som långsamt kom närmare dörren. En sekund stod Allan och jag och bara såg på varandra. Sedan — plötsligt — var jag över tröskeln och i hans armar. Medan dörren svängde igen bakom oss drog jag honom bort till en trappa, drog ner honom på ett av stegen och föll på knä intill honom. Han lutade ansiktet mot min axel och suckade tungt.
   Efter en liten stund höjde jag huvudet och såg mig omkring. Vi befann oss i en stor vitboaserad hall med ett fönster genom vilket jag kunde se en platan vars grenar sakta strök mot rutan. Det enda hallen hade gemensamt med vår uppe i Skottland var telefonen, som stod på ett mahognybord vid väggen. Jag såg på den, och min skräck var fullständigt borta — som en dröm på morgonen. Men jag blev medveten om en ny känsla — oroande därför att jag skämdes för den. Jag såg försiktigt på Allan: jag ville veta. Sakta sökte jag efter orden att fråga med. Han satt så stilla att jag undrade om han hade somnat. Men just då rörde han sig och jag tog hans huvud mellan mina händer; han log mot mig, och jag vred hans ansikte forskande mot ljuset. Det var lugnt, som om en tidvattensvåg hade spolat det rent från allting. Jag förstod att jag aldrig skulle kunna ställa honom frågan.
   I samma ögonblick började dörrklockan klämta. Vi ryckte båda till och reste oss.
   "Öppna du", sa Allan och försvann in i ett bakre rum.
   Den vassnäste unge mannen i den droppande regnrocken var irriterad. "Här för att stänga av telefonen", sa han. "Räkningen obetald ... inte svarat på våra påminnelser ..."
   Jag vände mig in mot hallen. Omkring mig och ovanför mig låg huset tyst. Det enda ljudet kom från platanens grenar som vispade till mot fönstret vid en plötslig vindstöt. Frågan jag aldrig kunde ställa, svaret som aldrig kunde ges — låg de inte bakom oss nu? Trots fridfullheten i huset kände jag paniken komma smygande igen. Det fanns bara en sak som betydde något för mig — för oss.
   "Allan", ropade jag, och jag ansträngde mig för att inte darra på rösten, "det är om telefonen. Vill du att den ska stängas av?"
   Jag höll andan. Svaret kom omedelbart.
   "Men älskling — vi åker tillbaka till Skottland i kväll, i det här fördömda klimatet kan man inte vara. Inte ska vi betala för något vi aldrig mer behöver. Be dem att koppla bort den genast."

Ur: "Roald Dahls Svarta Bok" 1983, Originalet: "The Telephone", The Third Ghost Book, ed. Lady Cynthia Asquith (James Barrie, 1955). Översatt av Lars Hansson.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki