FANDOM



Av Bodil Malmsten

"FÖR BUDBÄRAREN FINNS ingen vila, förrän budskapet är överlämnat."
   Jag minns inte längre vem som sa det, men den texten har jag framför skrivmaskinen, när jag sitter och försöker skriva.
   Ingen vila förrän jag fått ur mig det jag har på hjärtat som om det vore så viktigt, men det gäller inte bara mig.
   När jag ser på den där lappen, som jag alltid ser, tänker jag på någon annan, någon som jag inte känner, någon som jag inte vet vem det är - tidningsbudet.
   Det bud som kommer varje tidig gryning som tecken på att det inte är natt mer, att vargtimmen är över för just den gången. Att en ny dag börjat, olyckor och världsnyheter, vigda och förlovade och födda, döda. Platsannonser, väderleksutsikter, filmer och teater.
   Porten öppnas, hissen går högst upp och sedan stegen nerför trapporna, det dunsar. Närmar sig min dörr, sedan min duns. Tidningen på mattan där det står VÄLKOMMEN, svarta bokstäver på ljusbrun hampa.
   Sen fortsätter stegen nedåt, bort från min dörr, bort mot andra dörrar, andra dunsar.
   Jag vill alltid ropa - stanna!
   Bjuda in på frukost, kaffe, rostat bröd och apelsinjuice, bjuda tidningsbudet sitta ner och vila sina trötta axlar, som om budet hade tid med det då.
   Det blir ändå aldrig av.
   Jag minns nittonhundrasextitre på söder, Stockholm, jag var tidningsbud i åtta dagar. Aldrig såg jag någon tidningsprenumerant, aldrig bjöd någon in mig på kaffe, men vad kan man vänta sig på åtta dagar.
   Klockan tre på natten blev jag hämtad av en gubbe i en PV 444, jag stod i ett hörn av Högalidsparken och frös framför en stängd kiosk.
   Därifrån körde han oss till utlämningsstället, iskallt med en naken glödlampa i taket och där fick vi våra tidningsbuntar, jag är nästan säker. Jag minns inte var det låg, på vilken gata, inte långt från Zinkensdamm.
   Tidningsbuntarna tog vi tidningsbud på kärror, barnvagnar eller i famnen. Jag fick en jättenyckelknippa för att kunna komma in i husen, där prenumeranterna sov. Jag såg för mig hur de snarkade under vadd-stickade täcken med penséer på och lapptäcksöverkast, hur de drömde, snarkade och sov, sov, sov.
   Trappsniglar, sa han med PV 444:an om oss tidningsbud, jag minns inte vad han hette, inte alls.
   Han hade sina tidningsbuntar i en gulvit barnvagn som han drog åt andra hållet, när jag gick med mina buntar uppför Mariabergets kalla gryning.
   Bellmansgatan sov och Bastugatan, Brännkyrkagatan, puckeln. Inga hissar fanns, kvarteren hade inte blivit renoverade och kulturella ännu. För det mesta var trapplyset sönder.
   Jag minns tidningsbuntens tyngd mot axeln och det kändes som om den skulle slita sönder senan. Trappstegen av sten med avtrycken av steg från längesedan. Lukt av kattpiss eller värre, källvatten och mögel, snusk. Skräcken för att snubbla över döda fullgubbar och lättnaden att komma ut på gatan, kullerstenar, minns du den stad.
   Soluppgången över Stockholm, ögonen som brände, nässlor under ögonlocken.
   Han med Volvon, varför minns jag inte vad han heter, hade annat jobb på dagen. Måste stämpla in på LM Ericsson, Midsommarkransen prick sju. En enda minut över den tiden och det drogs en kvart på lönen.
   Han var skild och måste skicka underhåll för tre barn och till före detta hustrun. Före detta frun var sjuklig, sa hon, sa han. Hade mest legat och läst Hemmets Veckotidning redan på den tiden de var gifta, sa han.
   Det var elva år som han haft distriktet och han hade aldrig missat någon enda morgon.
   Började man sprita, sa han, som de flesta andra skilda karlar i hans ålder här på Söder, var det lika bra att hälsa hem, han höll sig nykter. Barnen såg han sällan, nästan aldrig. Främlingar som frun satt upp mot honom. Bodde på andra sidan stan, åt Hässelby till.
   Livet var en cirkel, sa han. Jobba, sova, jobba - inget mer.
   Jag var arton år.
   I PV 444:an berättade jag för honom om mig. Att jag ville bli författare och skriva böcker. Att jag skulle göra det en vacker dag. Dikter, som jag skrivit själv, läste jag upp utantill för honom, när han körde Hornsgatan till utlämningsstället var det nu låg.
   Han sa "Det var som fan" om mina dikter. Bad mig inte glömma honom när jag skrivit riktiga romaner, när jag blev berömd som Birgit Th. Sparre, sa han.
   En gång körde han mig hem.
   Han försökte inte göra några närmanden mot mig, kanske för att jag var för ful, kanske för att han trodde det var lönlöst, som det skulle varit.
   Jag minns att jag undrade vilket det var, så ful var jag väl inte.
   Han hade ett gammalt fårskinn i förarsätet bakom ryggen, det värkte för jävligt i ryggen, sa han. Han hade ett helvete med ryggen.
   Efter åtta dagar hade jag fått nog.
   Att stiga upp mitt i natten, när alla andra sover. Att kånka tunga tidningsbuntar upp och ner för trappor, att bli utsliten i förtid, knäcka ryggen som en sopgubbe, utan vars hjälp hela samhället blir en sophög om det inte redan är det, tänkte jag som en riktig författare och slängde in min nyckelknippa.
   Uteblev från kiosken, hörnet Högalidsparken, hörde inte av mig, bara inte kom.
   Undrar om han väntade i fem minuter eller tio, om han var förbannad eller ledsen. Om han bara tog det som en bekräftelse på vad han redan visste - det att kvinnfolk är för jävliga och lata.
   Undrar vad han tänkte.
   Det har blivit mitt i sjuttitalet och här sitter jag vid skrivmaskinen, även om jag inte alltid gör det utan åker någonstans med cykel, buss och tunnelbana ibland.
   På senaste tiden har jag sett affischer, annonskampanj för Pressens morgontjänst, stora bilder av leende tidningsbud som bedyrar att det är ett drömjobb. Bra betalt och gott om tid för hobbies, barn och studier, andra yrken.
   Han med Volvon finns inte på någon bild, men det är väl fotomodeller i den där annonskampanjen, inte äkta tidningsbud.
   Undrar om det är en man eller en kvinna som delar ut tidningarna i min trappuppgång, utländsk eller infödd, frånskild med ett annat jobb på dagen eller kanske hemmafru. Om det är för hyran eller underhållet eller för att spara till semestern - Gotland eller Kreta.
   Ingen enda morgon har jag blivit utan tidning, alltid blir jag räddad mitt i vargtimmen av dunsen som betyder att det finns en ny dag.
   Det har inte blivit av än, men jag tänker ofta på det när jag sitter med mitt kaffe och den färska tidningen och juicen, att man borde bjuda tidningsbudet på en kopp, att jag ska göra det i morgon, men då ser jag texten över skrivmaskinen:
   "För budbäraren finns ingen vila, förrän budskapet är överlämnat" och jag struntar i det.
   Jag har hittills inte heller skrivit några riktiga romaner, inte heller har jag blivit känd som Birgit Th. Sparre.

Ur Svartvita bilder, Tiden 1988.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki