Fandom

Svenskanoveller Wiki

Tiger! Tiger!

754sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share


   Hur gick jakten, jägare djärv?
     Broder, den jakten blev mitt fördärv.
   Var har du bytet du gick för att döda?
     Broder, det söker i djungeln sin föda.
   Var är den kraft, som du skröt med i går?
     Broder, den flyr genom blödande sår.
   Var är din snabbhet? Din gång är så slö.
     Broder, jag går till min lya att dö.

När Mowgli hade lämnat varghålan efter striden med flocken vid Tingsklippan, gick han ned till de plöjda tegarna, där byfolket bodde, men där ville han inte stanna, för det var för nära djungeln och han visste, att han åtminstone skaffat sig en oförsonlig fiende vid tinget. Därför skyndade han vidare på den knaggliga väg, som förde ned genom dalen, och följde den i jämn lunk nära tolv mil, tills han kom till en trakt, som han inte kände till. Dalen vidgade sig till en stor slätt, som var översållad med klippor och genomskuren av raviner. Vid ena änden av slätten låg en liten by, och vid den andra sänkte sig djungeln ned i en krök till betesmarkerna och tog slut lika tvärt, som om den klippts av med en bred hacka. Över hela slätten betade nötboskap och bufflar, och när de små vallpojkarna fick syn på Mowgli, skrek de av förskräckelse och sprang sin väg, och de gula herrelösa hundarna, som strövar omkring varje indisk by, skällde. Mowgli gick vidare, för han kände sig hungrig, och när han kom fram till byns port, såg han, att den stora törnbuske, som i skymningen brukade sättas framför porten, var kastad åt sidan.
  — Hm, sade han, för han hade träffat på mer än en sådan barrikad under sina nattliga strövtåg efter något att äta. Jaså, människorna är rädda för djungelfolket här också. Han satte sig ned vid porten, och när en karl kom ut, steg han upp, gapade och pekade in i munnen för att visa, att han ville ha mat. Mannen stirrade på honom och sprang så iväg uppför byns enda gata och ropade på prästen, som var stor och tjock och vitklädd och hade ett rött och ett gult märke i pannan. Prästen kom till porten och med honom åtminstone ett hundratal människor, som stirrade och pratade och hojtade och pekade på Mowgli.
  — De har då inget levnadsvett, de där människorna, sade Mowgli för sig själv. Endast gråapan skulle uppföra sig så som de göra. Och så kastade han tillbaka sitt långa hår och tittade buttert på folkhopen.
  — Det är väl ingenting att vara rädd för, sade prästen. Se på märkena på armarna och benen. Det är vargbett. Han är bara en vargunge, som sprungit bort från djungeln.
   Naturligtvis hade vargungarna ofta under leken med Mowgli gett honom värre bett än de ämnat, och därför var hans armar och ben alldeles översållade med vita ärr. Men han skulle ha varit den siste att kalla dem bett, för han visste vad verkliga bett ville säga.
  — Arré! Arré! sade ett par, tre kvinnor på en gång. Att bli biten av vargar, stackars barn! Det är en vacker pojke. Hans ögon är som röd eld. Sannerligen, Messua, är han inte lik pojken, som tigern tog!
  — Låt mig se, sade en kvinna med tunga kopparringar kring handleder och fotleder, och så strök hon med handen över ögonen och såg noga på Mowgli. Ja, det är han verkligen. Han är magrare, men han har just min pojkes utseende.
   Prästen var en förståndig man, och han visste, att Messua var gift med den rikaste bonden där på platsen. Han såg upp mot himlen en kort stund och sade sedan högtidligt: Vad djungeln tagit, skänker den åter. Ta pojken i ditt hus, syster, och glöm inte att hedra prästen, som ser så djupt in i människornas liv.
  — Vid den tjur, som gav sitt liv för mig, sade Mowgli för sig själv, liknar inte allt detta prat en mönstring i flocken. Nåja, om jag är en människa, så måste jag vara en människa.
   Hopen skingrade sig, när kvinnan vinkade åt Mowgli att följa med till hennes lilla hus, i vilket fanns en rödlackerad säng, en stor lerkista för säd med lustiga, upphöjda mönster, ett halvt dussin kokkärl av koppar, en bild av en indisk gud i en liten alkov och på väggen en riktig spegel, sådan som man köper på marknaden för några kronor.
   Hon gav honom rikligt med mjölk och lite bröd, och sedan lade hon sin hand på hans huvud och såg honom in i ögonen, för hon tänkte, att han kanske kunde vara hennes son, som kommit tillbaka från djungeln, dit tigern fört honom. Så viskade hon: Nathoo, o, Nathoo! Men Mowgli kände synbarligen inte till det namnet. Kommer du inte ihåg den dagen, då jag gav dig dina nya skor? Hon vidrörde hans fot, och den var nästan lika hård som horn. Nej, sade hon sorgset, de fötterna har aldrig burit skor, men du är mycket lik min Nathoo, och du skall vara min son.
   Mowgli var orolig, för han hade aldrig förr varit under ett tak, men när han tittade upp på takhalmen, såg han, att han skulle kunna rycka loss den, när helst han ville ge sig iväg, och att fönstret inte hade några hakar. Vad tjänar det till att vara människa, tänkte han slutligen för sig själv, om man inte begriper människornas språk? Nu är jag lika stum och dum, som en människa skulle vara hos oss i djungeln. Jag måste lära mig deras språk.
   Han hade inte för inte lärt sig att härma bockarnas skrianden i djungeln och det lilla vildsvinets grymtande, medan han var hos vargarna. Så snart Messua uttalade ett ord, kunde Mowgli härma det nästan fullkomligt, och innan mörkret föll på, hade han lärt sig namnen på en hel mängd saker i stugan.
   Det blev lite besvärligt vid sängdags, för Mowgli ville inte sova under någonting som var så likt en panterfälla som hyddan, så att när dörren stängdes, klev han ut genom fönstret. Låt honom få sin vilja fram, sade Messuas man. Kom ihåg, att han aldrig sovit i en säng förr. Om han verkligen är sänd att inta vår gosses plats, kommer han inte att springa sin väg.
   Mowgli sträckte ut sig i det långa, gröna gräset vid kanten av fältet, men innan han hunnit sluta ögonen, stötte en mjuk, grå nos honom under hakan.
  — Puh! sade Gråbror (det var den äldste av Vargmors ungar). Det är tacken för att jag följt dig tio mil. Du luktar ju redan av rök och kreatur – precis som en människa. Vakna, Lillebror, jag har nyheter för dig.
  — Mår alla bra i djungeln? frågade Mowgli och omfamnade honom.
  — Alla utom vargarna, som blev brända av Röda Blomman. Men hör på nu! Shere Khan har gått att jaga långt borta, till dess pälsen vuxit ut igen, för han blev riktigt skadad. Han har svurit, att när han kommer tillbaka, skall han lägga dina ben i Waingunga.
  — Det ska vi nog bli två om. Jag har också gjort ett litet löfte. Men nyheter är alltid bra att få. Jag är trött i kväll – mycket trött av allt det nya, Gråbror – men kom alltid med nyheter.
  — Du glömmer väl aldrig, att du är en varg? Människorna låter dig väl inte att glömma det? sade Gråbror ängsligt.
  —&nbspAldrig. Jag skall alltid minnas och älska dig och alla de andra i vår håla, men jag skall också alltid minnas, att jag blivit utstött ur flocken.
  — Och att du kan bli utstött även ur en annan flock. Människor är endast människor, och deras tal liknar grodornas i dammen. När jag kommer hit ned nästa gång, skall jag vänta på dig i bambudungen, som gränsar till betesmarken.
   Under tre månaders tid efter den natten lämnade Mowgli knappt en enda gång byns port, så flitig var han att lära sig människornas seder och bruk. Först och främst måste han ha ett tygstycke omkring sig, vilket plågade honom oerhört, och så måste han lära sig använda pengar, varvid det gick runt i huvudet på honom, och att plöja, något som han inte kunde se någon mening i. Och så retades de små barnen i byn med honom. Lyckligtvis hade djungellagen lärt honom att hålla sig lugn, för i djungeln beror ofta liv och uppehälle på att man kan hålla sig lugn, men när de skojade med honom för att han inte ville leka eller skicka upp pappersdrakar eller för att han uttalade något ord fel, var det endast medvetandet om att det inte var sportmässigt att döda små nakna ungar, som avhöll honom från att gripa tag i dem och slå dem sönder och samman. Han var inte det minsta medveten om sin egen styrka. I djungeln var han svag i jämförelse med djuren, det visste han, men, i byn sade man, att han var stark som en tjur. Han hade alls ingen aning om vad fruktan var, för när byprästen upplyste honom, att guden i templet skulle bli arg, om han åt upp prästens mangofrukter, tog han gudabilden, bar den till prästens hus och bad prästen reta guden, för han tyckte det skulle vara så roligt att slåss med honom. Det blev en förfärlig skandal, men prästen tystade ned den, och Messuas man betalade en hel massa silver för att blidka guden. Och Mowgli hade inte det svagaste begrepp om rangskillnad. När krukmakarens åsna halkade ned i lergropen, drog Mowgli upp den vid svansen och hjälpte till att stapla upp krukorna för resan till marknaden i Khanhiwara. Även detta väckte mycket förargelse, för en krukmakare är av låg kast och hans åsna av ännu lägre. När prästen grälade på honom, hotade Mowgli att sätta honom på åsnan också, och prästen förklarade då för Messuas man, att det var bäst att sätta Mowgli i arbete så snart som möjligt och byfogden befallde Mowgli att nästa dag följa med bufflarna och valla dem, medan de betade. Ingen blev gladare häröver än Mowgli själv och eftersom han så att säga blivit antagen i byns tjänst, slöt han sig samma kväll till det sällskap, som varje afton samlades på en murad terrass under ett stort fikonträd. Det var byns klubb, och fogden och nattvakten och barberaren, som kände till allt skvaller i byn, och gamle Buldeo, byns jägare, som hade ett gammalt gevär, träffades där för att röka några pipor. Aporna satt och språkade på de högsta grenarna och under terrassen var ett hål, där en kobra bodde, och hon fick ett litet fat mjölk varje kväll, för hon var helig, och gubbarna satt kring trädet och pratade och sög på sina stora huqas (vattenpipor) till långt in på natten. De berättade underbara historier om gudar och människor och spöken. Och Buldeo berättade ännu märkvärdigare ting om djurens seder i djungeln, tills ögonen på barnen, som satt utanför kretsen, nästan trillade ur sina hålor. De flesta historierna vara om djur, för djungeln hade de ju alltid inpå sig. Hjorten och vildsvinet bökade upp deras gröda, och då och då rövade tigern bort en människa inom synhåll för byns portar.
   Mowgli, som naturligtvis kände till en hel del av vad de talade om, måste dölja ansiktet för att inte visa, att han skrattade, medan Buldeo med geväret tvärs över knäna drog på med den ena historien efter den andra, men han skrattade tyst så att han hoppade. Buldeo förklarade just, att den tiger, som hade rövat bort Messuas son, var en spöktiger och att i hans kropp bodde en gammal elak, för några år sedan avliden, utsugares själ. Och jag vet, att detta är sant, sade han, eftersom Purun Dass alltid haltade efter det slag han fick i ett upplopp, när hans kontoböcker brändes upp, och tigern jag talar om, han haltar också, för spåren efter hans tassar är olika.
  — Sant, sant, och så måste det hänga ihop, sade gråskäggen och nickade.
  — Är då alla berättelser här sådan spindelväv och månskensprat? sade Mowgli. Den tigern haltar, för att han är född halt, och det vet ju alla. Att prata om en utsugares själ i ett djur, som aldrig haft så mycket mod som en sjakal, är bara barnpladder.
   Buldeo var ett ögonblick mållös av förvåning, och fogden bara stirrade.
  — Åhå, det är visst djungelkrypet som låter sig höras, sade Buldeo. Om du är så vis, vore det bättre, att du bar hans hud till Khanhiwara, för regeringen har lovat en belöning på hundra rupier åt den, som dödar honom. Men ännu bättre vore det att tiga, när de gamla talar.
   Mowgli reste sig för att gå. Hela kvällen har jag legat här och lyssnat, ropade han tillbaka över axeln, och på ett eller två undantag har Buldeo inte sagt ett sant ord om djungeln, som han har alldeles inpå sig. Hur skall jag då kunna tro alla historier om spöken och gudar och troll, som han säger sig ha sett?
  — Det är hög tid att pojken går ut och vaktar kreaturen, sade fogden, medan Buldeo bolmade och fräste i ilskan över Mowglis oförskämdhet.
   Det är brukligt i de flesta indiska byar, att några pojkar tidigt på morgonen driver ut nötboskapen och bufflarna på bete och driver dem hem igen på kvällen och samma kreatur, som skulle kunna trampa en vit man till döds, låter sig piskas och bannas och ridas av barn, som knappt når upp till nosen på dem. Så länge pojkarna håller sig bland kreaturen, är de i säkerhet, för inte ens en tiger anfaller gärna en boskapshjord. Men om de strövar omkring för att plocka blommor eller jaga ödlor, händer det ibland, att de bli bortförda. Mowgli drog i gryningen genom bygatan, sittande på den stora tjuren Ramas rygg. Och de blå bufflarna med sina långa, bakåtböjda horn och vilda ögon kom en i sänder ut ur fähusen och följde honom, och Mowgli visade tydligt för barnen, som var med honom, att det var han, som var herre på täppan. Han slog bufflarna med ett långt, blankt bamburör och sade åt Kamya, en av pojkarna, att låta nötkreaturen beta för sig själva, medan han fortsatte med bufflarna, och att vara mycket noga med att inte skilja sig från hjorden.
   En indisk betesmark består helt och hållet av klippor och snår och tuvor och små raviner, bland vilka hjordarna skingras och försvinner. Bufflarna håller vanligen till vid vattensamlingar och sumpiga ställen, där de i timtal kan ligga och vältra sig och sola sig i den varma gyttjan. Mowgli drev dem till slutet av slätten, där Waingunga rann ut ur djungeln. Så gled han ned från Ramas rygg, gnodde i väg till en bambudunge och träffade Gråbror. Åh, sade Gråbror, jag har väntat här i flera dagar. Vad är meningen med det här boskapsvallandet?
  — Det sker på befallning, sade Mowgli. Jag är byherde för närvarande. Vad nytt om Shere Khan?
  — Han har kommit tillbaka och har länge lurat på dig. Nu har han gett sig iväg igen, för det är ont om villebråd. Men han tänker döda dig.
  — Det är bra, sade Mowgli. Så länge han är borta, skulle jag vilja, att du eller någon av de fyra bröderna sitter på den där klippan, så att jag kan se dig, när jag kommer ut ur byn. När han kommer tillbaka, kanske du vill vänta på mig i ravinen vid dhâkträdet mitt på slätten. Vi behöver ju inte gå rakt i gapet på Shere Khan.
   Så valde Mowgli ut en skuggig plats åt sig och lade sig ned och sov, medan bufflarna betade om kring honom. Att valla kreatur är ett riktigt latmansgöra i Indien. Kreaturen går där och mumsar och lägger sig ned och flyttar lite på sig igen och bry sig inte ens om att råma. De bara stönar, och bufflarna ger sällan något ljud alls ifrån sig, där de kliver ned i de gyttjiga dammarna den ene efter den andre och borrar sig ned i gyttjan, tills endast nosen och de stirrande porslinsblå ögonen syns över ytan, och blir liggande som trästockar. Klipporna tycks skälva i solhettan, och vallpojkarna hör en glada (aldrig flera) vissla så högt uppe i luften, att den knappt syns, och de vet, att om de eller en ko dog, skulle gladan störta ned, och nästa glada miltals därifrån skulle se den sänka sig och då göra detsamma, och så nästa och nästa, och innan de ens vara riktigt döda, skulle där vara tjugotals hungriga glador, utan att man kunde se, varifrån de kom. Sedan somnar de och vaknar och somnar igen och flätar små korgar av torrt gräs, som de stoppar gräshoppor i, eller också fångar de bönsyrsor och låter dem slåss, ibland fäster de djungelnötter på ett snöre, så att det blir ett halsband, eller studerar uppmärksamt en ödla, som ligger och solar sig på en sten, eller en orm, som jagar en groda vid träsket. Så sjöng de långa, långa visor, som slutade med underliga drillar, sådana som man kan få höra i Indien, och dagen tycks längre än hela livet för de flesta människor och ibland kanske de bygger en åker av gyttja med människor och hästar och bufflar av gyttja och sätter vasstrå i händerna på människofigurerna och låtsas, att de är kungar och de andra figurerna deras arméer eller att de är gudar, som man bör falla ned och tillbe. Så kommer kvällen och pojkarna ropar, och bufflarna kravlar sig upp ur den sega gyttjan, så att det låter som det ena kanonskottet efter det andra, och så drar de hem i en lång rad över den grå slätten till de blinkande ljusen i byn.
   Dag efter dag förde Mowgli bufflarna ut till deras gyttjebad, dag efter dag såg han Gråbror skymta fram borta vid andra ändan av slätten på en halv mils avstånd (därav visste han, att Shere Khan inte kommit tillbaka), och dag efter dag låg han där i gräset och lyssnade till alla ljuden omkring honom och drömde om dagarna i djungeln. Om Shere Khan hade trampat fel med sin halta tass där borta i djungeln vid Waingunga, skulle Mowgli ha hört honom under dessa långa, fridfulla morgnar.
   Slutligen hände det en dag, att han inte såg Gråbror på sin vanliga plats, och då skrattade han och tågade i spetsen för bufflarna bort till ravinen vid dhâkträdet, som var alldeles översållat med gulröda blommor. Där satt Gråbror, och varje borst på hans rygg stod rakt upp.
  — Han har legat gömd en månads tid för att få dig att vara mindre på din vakt. Han gick över bergen i går kväll tillsammans med Tabaqui och följde ditt spår i brådskande fart, sade vargen flämtande.
   Mowgli rynkade pannan.
  — Jag är inte rädd för Shere Khan, men Tabaqui är mycket listig.
  — Hys ingen fruktan, sade Gråbror och slickade sig om nosen. Jag mötte Tabaqui i gryningen. Nu håller han just på att meddela gladorna sin visdom, men för mig berättade han allt, innan jag knäckte ryggen på honom. Shere Khans plan är att invänta dig vid byporten i kväll – dig och ingen annan. Han ligger och vilar sig nu i den stora torra ravinen vid Waingunga.
  — Har han ätit något i dag eller tänker han jaga på fastande mage?
  — Han tog ett svin i gryningen, och han har druckit också. Kom ihåg att Shere Khan har aldrig kunnat fasta, inte ens när det gällt hämnd.
  — En sådan dåre! En sådan barnunge han är! Har ätit och druckit och tror, att jag tänker vänta, tills han hunnit sova. Nå, var ligger han? Om vi bara var tio av de våra, skulle vi kunna göra kål på honom, där han ligger. Bufflarna går inte till anfall, om de inte vädrar honom, och jag kan inte tala deras språk. Kan vi komma bakom hans spår, så att de får upp det?
  — Han simmade ett långt stycke nedför Waingunga för att förhindra det, sade Gråbror.
  — Det var förstås Tabaqui, som hade honom att göra det. Själv skulle han då aldrig kunnat fundera ut det. Mowgli stod med fingret i munnen och grubblade. Den stora ravinen vid Waingunga. Den mynnar ut på slätten inte ens en halvmil härifrån. Jag kan föra hjorden en omväg genom djungeln till övre ändan av ravinen och så rycka nedåt – men han skulle förstås smyga sig ut åt det andra hållet. Vi måste spärra den vägen. Gråbror, kan du dela hjorden i två delar åt mig?
  — Inte jag kanske – men jag har med mig en duktig medhjälpare. Gråbror travade bort och for ned i ett hål. Så dök ett stort grått huvud upp, som Mowgli kände igen, och den heta luften fylldes av det tröstlösaste av alla skri i djungeln – jakttjutet från en varg vid middagstid.
  — Akela! Akela! sade Mowgli och klappade i händerna. Jag kunde väl tro, att du inte skulle glömma mig. Vi har ett stort arbete framför oss. Dela hjorden i två delar, Akela. Korna och kalvarna för sig och tjurarna och tambufflarna för sig.
   De båda vargarna sprang – precis som om de lekt ”väva vadmal” – in och ut i hjorden, som frustade och kastade upp huvudena och delade sig i två klungor. I den ena stod buffelkorna med sina kalvar i mitten och glodde och stampade, beredda att om en varg stod still, genast anfalla och trampa livet ur honom. I den andra fnös och stampade tjurarna och tjurkalvarna, men även om de såg mera imponerande ut, var de långt ofarligare, när de inte hade några kalvar att skydda. Sex karlar skulle inte ha kunnat dela hjorden så bra.
  — Vad befaller du? flämtade Akela. De försöker att förena sig igen.
   Mowgli slank upp på Ramas rygg. Driv tjurarna åt vänster, Akela. Gråbror, när vi gett oss i väg, skall du hålla ihop korna och driva in dem genom ravinens nedre mynning.
  — Hur långt? sade Gråbror flämtande och nafsande.
  — Till dess sidorna är så höga, att Shere Khan inte kan hoppa över dem, ropade Mowgli. Håll dem där, tills vi hinner ned. Tjurarna rusade i väg, när Akela skällde, och Gråbror blev stående framför korna. De gjorde ett anfall mot honom, och han vände och sprang framför dem ända till foten av ravinen, allt under det Mowgli drev tjurarna långt bort till vänster.
  — Det är bra! Ett anfall till, så har de snart kommit i gång. Försiktigt nu – försiktigt, Akela. Ett nafsande för mycket kan göra att de anfaller. Hujah! Detta är en ystrare lek än att driva rådjur. Hade du trott, att de här varelserna kunde springa så fort? ropade Mowgli.
  — Jag har – har jagat sådana här också i mina dagar, flämtade Akela i dammet, som de yrde upp. Skall jag köra in dem i djungeln?
  — Ja, vänd dem, vänd dem fort! Rama är vild av raseri. Ack, om jag blott kunde säga honom, vad jag kräver av honom i dag!
   Tjurarna drevs åt höger och rusade under stort brak in i snårskogen. De andra vallpojkarna, som vaktade nötkreaturen en halvmil längre bort, sprang till byn, så fort benen kunde bära dem, och skrek ut att bufflarna blivit galna och sprungit sin väg. Men Mowglis plan var mycket enkel. Allt han ville göra var att tåga i en stor båge uppför berget till ravinens övre mynning och sedan driva tjurarna in genom den och fånga Shere Khan mellan tjurarna och korna, för han visste, att Shere Khan efter ett gott mål varken var i stånd att slåss eller att klättra uppför ravinens sidor. Han lugnade nu bufflarna med vänliga tillrop, och Akela drog sig tillbaka mot slutet av tåget, där han endast gläfste till då och då för att skynda på eftertruppen. Det blev en lång, lång båge, för de ville inte gå för nära ravinen och Shere Khan. Slutligen samlade Mowgli den förvildade hjorden vid ravinens mynning på en äng, som brant sluttade ned mot själva ravinen. Därifrån kunde han över trädtopparna se slätten nedanför, men det Mowgli såg på var ravinens sidor, och med ganska stor tillfredsställelse fann han, att de var nästan lodräta och att vildvinet och slingerväxterna, som hängde ned över dem, inte kunde tjäna som fotfäste för en tiger, som ville därifrån.
  — Låt dem dra andan, Akela, sade han och höjde handen. De har inte vädrat honom ännu. Låt dem dra andan. Jag måste upplysa Shere Khan om vem som kommer. Nu har vi honom i fällan.
   Han satte händerna för munnen och skrek nedåt ravinen – det var nästan som att skrika in i en tunnel – och ekot sprang från klippa till klippa.
   Efter en stund hördes det släpande, sömniga morrandet från en proppmätt tiger, som just vaknat.
  — Vem ropar? sade Shere Khan, och en praktfull påfågel flaxade skrikande ut ur ravinen.
  — Jag, Mowgli. Nu är det tid att komma till Tingsklippan, din boskapstjuv. Nedåt – driv dem nedåt, Akela! Nedåt, Rama, nedåt!
   Hjorden stannade ett ögonblick, just där sluttningen började, men Akela lät höra sitt kraftigaste jaktrop, och då störtade de nedåt den ene efter den andre likt ångare, som plöjer flodens vågor, och sand och stenar virvlade upp omkring dem. När de väl kommit i gång, fanns det ingen möjlighet att stanna och innan de nått så långt som till botten av ravinen, vädrade Rama Shere Khan och bölade.
  — Ha ha! skrattade Mowgli på hans rygg. Nu vet du, vad det gäller. Och en störtflod av svarta horn, drypande mular och stirrande ögon virvlade nedåt ravinen liksom grus och stenar rycks med av tidvattnet, de svagare bufflarna trängdes ut åt sidorna av ravinen, där de rev sönder slingerväxterna. De visste, vilket värv som väntade dem – det förfärliga anfallet av en buffelhjord, som ingen tiger har hopp att kunna motstå. Shere Khan hörde dånet av hovarna, sprang upp och haltade nedåt ravinen, såg sig omkring åt alla håll efter någon utväg att komma undan, men ravinens väggar stod där lodräta och han måste fortsätta rakt fram, tung efter sin kraftiga middag och allt annat än stridslysten. Hjorden plumsade nu igenom den vattenpuss han nyss lämnat och bölade, så att det ekade i det trånga passet. Mowgli hörde, hur det bölade till svar långt nere vid andra ändan av ravinen, såg Shere Khan vända (tigern visste att det i värsta fall var bättre att möta tjurarna än korna med deras kalvar) och så snavade Rama, stapplade och jagade vidare över någonting mjukt och rusade tätt följd av de andra tjurarna rakt in i den andra hjorden, medan de svagare bufflarna lyftes upp från marken av stöten vid sammandrabbningen. Resultatet blev att båda hjordarna under ideligt stångande, trampande och frustande drev ned på slätten. Mowgli passade på tillfället och gled ned från Ramas rygg, slående omkring sig till höger och vänster med sin käpp.
  — Skynda dig, Akela! Skingra dem! Sprid dem, annars börjar de slåss med varandra. Driv bort dem, Akela! Hai, Rama! Hai, hai, hai, mina barn! Sakta nu, sakta! Nu är det över!
   Akela och Gråbror sprang fram och tillbaka och nafsade bufflarna i benen, och även om hjorden än en gång ville rusa in i ravinen, lyckades Mowgli vända Rama åt annat håll, och de andra följde efter honom till dypölarna.
   Shere Khan hade blivit nedtrampad tillräckligt. Han var död och gladorna kretsade redan omkring honom.
  — Bröder, där dog en eländig hund, sade Mowgli och grep efter kniven, som han alltid bar i en slida, nu då han bodde bland människor. Men han skulle aldrig ha satt sig till motvärn. Wallah! Hans hud kommer att se bra ut på Tingsklippan. Vi måste genast skrida till verket.
   En pojke, som uppfostrats bland människor, skulle aldrig drömt om att flå en tre meter lång tiger på egen hand, men Mowgli visste bättre än någon annan, hur ett djurskinn är påsatt och hur det skall tas av. Men det blev ett svårt arbete och Mowgli skar och slet och flåsade en hel timme, medan vargarna lätt sträckte ut tungorna eller kom fram och drog ett tag, när han befallde dem. Plötsligt lades en hand på hans axel och när han kollade upp, stod Buldeo där med sitt gevär. Barnen hade i byn berättat om bufflarnas vilda flykt och Buldeo hade i vredesmod skyndat i väg, synnerligen angelägen att få tillrättavisa Mowgli för att han inte höll bättre reda på hjorden. Vargarna sprang och gömde sig, så snart de såg mannen komma.
  — Vad är det här för dumheter? sade Buldeo strängt. Inbillar du dig, att du kan flå en tiger! Var dödade bufflarna honom? Det är visst den halta tigern, och på hans huvud är satt ett pris av hundra rupier. Nåja, nåja, vi kan ju ha överseende med att du lät hjorden ränna iväg, och det kan ju hända, att jag ger dig en rupie av belöningen, när jag varit i Khanhiwara med skinnet. Han letade i sin gördel efter flinta och stål och lutade sig ned för att plocka bort Shere Khans morrhår. De infödda jägarna plockade alltid bort en tigers morrhår för att hindra hans ande att hemsöka dem.
  — Hm, sade Mowgli halvt för sig själv, medan han slet huden av den ena framtassen. Jaså, du tänker gå till Khanhiwara med huden för att få belöningen och kanske ge mig en rupie. Nu har jag emellertid fått för mig, att jag behöver skinnet för egen del. Se så, gubbe, bort med elden!
  — Vad är det för tal till den främste jägaren i byn? Din goda tur och bufflarnas dumhet har hjälpt dig till det här bytet. Tigern hade just ätit, annars skulle den ha varit tio mil härifrån vid det här laget. Du kan inte ens flå den ordentligt, din lille tiggarunge, men jag, Buldeo, får inte ens plocka bort morrhåren på honom. Mowgli, jag kommer inte att ge dig så mycket som ett öre av skottpengarna, men du ska i stället få ett grundligt kok stryk. Bort från kadavret!
  — Vid den tjur som gav sitt liv för mig, sade Mowgli och försökte komma åt skuldran, ska jag behöva stå här och gaffla med en gammal apa hela dagen? Hitåt Akela, den där karlen tråkar ut mig.
   Buldeo, som hela tiden lutat sig över Shere Khans huvud, fann sig helt plötsligt ligga raklång på gräset med en grå varg över sig, medan Mowgli fortsatte med att dra av skinnet lika oberörd som om han varit ensam i hela Indien.
  — Ja-a, mumlade han mellan tänderna. Du har alldeles rätt, Buldeo. Du kommer aldrig att ge mig ett öre av skottpengarna. Det har under många år varit krig mellan den här halte tigern och mig – krig under många, många år – och jag har vunnit.
   Det måste erkännas, att hade Buldeo varit tio år yngre och mött vargen i skogen, skulle han gett sig i strid med honom, men en varg, som lydde order av denne pojke, som förde krig med människoätande tigrar, var inget vanligt djur. Det var trolldom, häxeri av värsta slag, tyckte Buldeo, och han undrade, om amuletten han bar om halsen skulle skydda honom. Han låg så stilla som möjligt och väntade varje minut att få se Mowgli förvandlas till en tiger.
  — Maharaj! Store konung! viskade han slutligen hest.
  — Ja, sade Mowgli småskrattande utan att vända på huvudet.
  — Jag är en gammal man. Jag visste inte, att du var någonting annat än en vallpojke. Får jag stiga upp och gå min väg, eller skall din tjänare slita mig i stycken?
  — Gå, och frid vare med dig! Men en annan gång bryr du dig inte om att tumma på mitt byte. Låt honom gå, Akela.
   Buldeo linkade i väg mot byn så fort han förmådde och såg sig då och då tillbaka över axeln, i fall Mowgli skulle förvandlas till någonting förskräckligt. När han kom tillbaka till byn, drog han en historia om häxeri och trolldom och svartkonst, som kom prästen att se mycket allvarlig ut.
   Mowgli fortsatte med sitt arbete, men skymningen hade nästan fallit på, innan han och vargarna hunnit dra den granna pälsen av kroppen.
  — Nu måste vi gömma det här och driva hem bufflarna. Hjälp mig att samla ihop dem, Akela.
   Hjorden samlade sig i den dimmiga skymningen, och när de närmade sig byn, såg Mowgli ljus lysa och hörde horn smattra och klockor ringa i templet. Halva byn tycktes vänta på honom vid porten. Det är för att jag dödat Shere Khan, sade han för sig själv, men i samma ögonblick ven en skur av stenar kring hans öron, och byfolket skrek: Trollkarl! Vargyngel! Djungelspöke! Försvinn! Fort, annars gör prästen dig till en varg igen! Skjut, Buldeo, skjut!
   Den gamla bössan brann av med en knall, och en ung buffel bölade av smärta.
  — Trolldom igen! skrek byfolket. Han kan leda kulornas gång. Buldeo, det var din buffel.
  — Vad menas med allt detta? sade Mowgli förvirrad, när stenarna kom allt tätare.
  — De är inte så olika flocken, dina bröder, sade Akela och satte sig lugnt ned. Av de här kulorna att döma ser det ut, som om de vill driva bort dig.
  — Varg! Vargunge! Försvinn! skrek prästen och svängde en kvist av den heliga tulsiplantan.
  — Nu igen? Förra gången var det för att jag var människa. Och nu för att jag är en varg. Låt oss gå, Akela.
   En kvinna – det var Messua – sprang fram till hjorden och ropade: O, min son, min son! De säger, att du är en trollkarl, som kan förvandla dig till vilket djur du vill. Jag tror det inte, men skynda dig härifrån, annars dödar de dig. Buldeo påstår, att du är en häxmästare, men jag vet, att du hämnats Nathoos död.
  — Kom tillbaka, Messua! tjöt hopen. Kom tillbaka, annars stenar vi dig.
   Mowgli skrattade ett kort, bistert skratt, för en sten hade träffat honom på munnen. Spring tillbaka, Messua. Det är en av de där dumma historierna, som de berättar under det stora trädet i skymningen. Jag har åtminstone betalat för din sons liv. Farväl, och spring fort, för jag tänker skicka hem hjorden fortare än de kan slänga sina stenflisor. Jag är ingen häxmästare, Messua. Farväl!
  — En gång till, Akela! ropade han. Driv in hjorden!
   Bufflarna var mycket ivriga att komma in i byn. De behövde knappt Akelas skall utan rusade genom porten som en virvelvind, skingrande hopen åt alla håll.
  — Räkna dem noga! ropade Mowgli hånfullt. Det skulle ju kunna hända, att jag stulit någon av dem. Räkna noga, för jag kommer aldrig att valla era kreatur mer. Farväl, ni människors barn, och tacka Messua för att jag inte kommer in med mina vargar och jagar er fram och tillbaka genom gatorna.
   Så gjorde han helt om och gick sin väg med Enstöringen och då han blickade upp mot stjärnorna, kände han sig lycklig. Nu behöver jag aldrig mer sova i fällor, Akela. Låt oss hämta Shere Khans päls och dra våra färde. Nej, vi ska inte skada byn, för Messua var god mot mig.
   När månen gick upp över slätten och kastade sitt vita ljus över den, såg de skräckslagna bymännen Mowgli följd av två vargar och med ett bylte på huvudet trava framåt i jämn vargtakt, denna takt som liksom slukar alla avstånd. Då ringde de i tempelklockorna och blåste i sina horn högljuddare än någonsin och Messua grät och Buldeo broderade ut historien om sina äventyr i djungeln och påstod till slut, att Akela reste sig på bakbenen och talade som en människa.
   Månen höll just på att gå ned, när Mowgli och de båda vargarna kom till det berg, varav Tingsklippan är en del, och där stannade de vid Vargmors håla.
  — Jag har blivit utstött ur människornas flock, moder, ropade Mowgli, men jag kommer med Shere Khans skinn för att uppfylla mitt löfte. Vargmor kom stelbent ut ur hålan med ungarna efter sig, och hennes ögon gnistrade, när hon såg skinnet.
  — Jag sade till honom den gången, då han pressade huvud och skuldror in i hålan för att ta ditt liv, lilla groda, jag sade till honom, att jägaren själv skulle bli den jagade. Detta har du gjort bra.
  — Lillebror, det har du gjort bra, sade en djup röst ur snåret. Vi har saknat dig i djungeln. Bagheera kom framspringande till Mowglis nakna fötter. De klättrade tillsammans uppför Tingsklippan, och Mowgli bredde ut skinnet på den släta sten, där Akela brukade sitta och fäste den med fyra bambuspjälor, och Akela lade sig på den och lät höra sitt gamla rop till tingsförsamlingen: Var noggranna, o, vargar, alldeles som han ropat första gången Mowgli fördes dit.
   Allt sedan Akela blev avsatt, hade flocken varit utan ledare, jagande och stridande som det föll sig. Men de besvarade ropet av gammal vana. En del haltade efter alla vargfällor de ramlat i, andra linkade efter skottsår, andra var skabbiga av att de ätit dålig föda och många saknades, men alla som var kvar kom till Tingsklippan och såg Shere Khans strimmiga päls på klippan med de väldiga klorna hängande i ändarna på de tomma, dinglande fötterna.
  — Undersök noga, o, vargar! Har jag hållit mitt löfte? sade Mowgli och vargarna skällde ja, och en illa tilltygad varg tjöt:
  — Led oss igen, o, Akela! Led oss igen, o, människounge, för vi är trötta på denna laglöshet och önskar bli det fria folket än en gång.
  — Nej, morrade Bagheera, det får inte ske. När ni ätit er mätta, griper galenskapen er på nytt. Inte för ro skull kallas ni det fria folket. Ni kämpade för frihet, och den är er. Känn hur den smakar, o, vargar!
  — Människoflock och vargflock har drivit bort mig, sade Mowgli. Nu vill jag jaga ensam i djungeln.
   Så drog Mowgli sina färde och jagade från den dagen med de fyra ungarna i djungeln. Men han förblev inte alltid ensam, för efter några år var han fullvuxen och då gifte han sig.
   Men det är en historia för vuxet folk.

Ursprungligen ur "Djungelboken" av Rudyard Kipling, först tryckt 1894. Översättare: A. G:son Söllberg

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki