Fandom

Svenskanoveller Wiki

Tigern i snön

754sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentar1 Share

Av Daniel Wynn Barber

Tiger sno 1.jpg


Justin kände tigerns närvaro så snart han kom ut på gatan. Han såg den inte, eller hörde den. Han bara ... kände den.
   Han lämnade den varma säkerheten hos familjen Baxters verandalampa bakom sig och började gå längs trottoaren på State Street och det kändes som om natten skulle svälja honom i ett nafs. Han stannade när han kom till slutet av Baxters trädgård och såg sig längtansfullt om mot deras ytterdörr.
   Det var synd att kvällen hade tagit slut. Det hade varit en av de trevligaste kvällarna han kunde minnas. Inte för att han och Steve inte brukade ha kul ihop, de var ju bästa kompisar, men just den här kvällen hade varit magisk. De hade spelat spel i Steves rum i källaren medan mr och mrs Baxter tittade på tv på övervåningen. När spelet gick bra och allt stämde, trodde Justin nästan att han och Steve verkligen var bröder. Och den känslan hade aldrig varit starkare än den här kvällen.
   När mrs Baxter till slut ropade ner till dem att det var dags för honom att gå, tyckte Justin för ett kort ögonblick att det var underligt att hon skickade iväg honom en sådan här kväll, eftersom han och Steve sov över hos varandra nästan varje helg. Men den här kvällen var det annorlunda. Hemmet kallade på honom med lockande toner.
   Mrs Baxter hade hjälpt honom på med hans parkas, stövlar och vantar och till hans stora förvåning hade hon gett honom en puss på kinden. Steve hade följt honom till dörren, sagt ett hastigt hej då och sedan skyndat sig tillbaka till sitt rum. Underligt nog verkade Steves ögon fuktiga.
   Sedan hade Justin gått ut i natten och mrs Baxter hade stängt dörren efter honom och lämnat honom ensam med mörkret och kylan och ... tigern.

Vid slutet av familjen Baxters trädgård såg sig Justin om för att få en skymt av besten, men gatan såg helt öde ut förutom husen och de parkerade bilarna som hade ett dunigt snötäcke över sig. Nu föll snön långsamt, till skillnad från det häftiga snöfallet tidigare på eftermiddagen. Justin såg de dansande flingorna fångas upp av gatlyktornas sken, men bortsett från det var gatan kall och tom. Raden med lampor i var ände av State Street gav intrycket av en ljustunnel som smalnade av ut i ingenting; och bortanför den tunneln tryckte mörkret ivrigt på.
   Under ett ögonblick kände sig Justin frestad att skynda tillbaka till familjen Baxter och be om att få stanna, men han visste att han borde ge sig av hemåt. Dessutom var han ju ingen mörkrädd fegis. Han var tuff och alltid redo. Orädd. Hade han inte bevisat det för den idiotiske Dale Corkland häromdagen? "Är du rädd?" hade finnige Corkland frågat. Och Justin hade allt visat honom.
   Vid hörnet såg sig Justin noga om åt båda håll, trots att han visste att det inte skulle vara så många bilar ute en sån här kväll. Sedan lät han blicken svepa över häckarna runt det närmaste huset, där frusna skuggor hängde från grenarna. Ett utmärkt kamouflage för en tiger — särskilt för en sådan där vit sibirisk tiger som han hade läst om.
   Han höll de där häckarna under noggrann uppsikt medan han gick över gatan. Snön vällde upp runt vaderna och drog ner fötterna. Det gjorde det omöjligt för honom att springa om en tiger plötsligt skulle hoppa fram bakom brevlådan på hörnet längre fram. Han stannade innan han kom fram till brevlådan och lyssnade efter det låga, blåsande ljud som tigrar ibland ger ifrån sig när de ligger i bakhåll. Men allt han hörde var sin egen väsande andhämtning. ("Är du rädd?") Ja. Tigrar var inget att leka med. De var lika farliga som isen på Shepherd's Pond.
   Justin hade stirrat på isen och tänkt på hur varmt vädret hade varit den sista veckan. Sedan hade han tittat upp på Dale Corkland, tre år äldre och finnig i hela ansiktet. "Är du rädd?" Och Justin hade visat honom.
   Men det var då och nu var nu; och var inte tigrar mer hänsynslösa än is? Jo, verkligen.
   Justin ruskade om sina tankar. Han försökte komma ihåg vad hans pappa sagt till honom andra gånger när han blivit ansatt av sin rädsla för tigrar. (Var inte en sån bebis.) På kvällen när han vaknade skrikande efter en tigermardröm. (Det var bara en dröm.) Eller när han kände sig säker på att en tiger gömde sig i källaren. (Det finns inga tigrar i stan. De finns bara på zoo.)
   Medan han tänkte dessa tröstande tankar gick Justin förbi tegelmuren i hörnet av State och Sixteenth utan att ens kasta en blick på raden av popplar där en tiger kunde tänkas gömma sig. Han gick runt hörnet och marscherade vidare. Han hade ju gått den här vägen dussintals gånger. Kanske hundratals till och med.
   Men ikväll verkade den i vanliga fall så välkända omgivningen främmande och förvrängd under snön och när han stod i detta underliga, vita landskap kände Justin plötsligt hur tigerrädslan kom tillbaka. Den bubblade upp och ner inom honom tills han nästan kände hur nära tigern var, så nära att den heta djungelandedräkten verkade slå emot hans nacke.
   Han var halvvägs genom kvarteret när han såg en skugga glida förbi ett hus lite längre fram. Den verkade glida drömlikt över snön för att försvinna bakom en bil som stod parkerad på uppfarten. Det var bara en skugga, men innan den försvann tyckte Justin att han såg skymten av ränder.
   Det finns inga tigrar i stan.
   Justin tittade och väntade — väntade på att vad det nu var skulle visa sig. Han funderade till och med på att vända och ta en annan väg, men då skulle han få det bakom sig.
   Kom igen, bannade han sig själv. Tigrar finns bara i Indien. Eller på zoo. Eller bakom parkerade bilar. Dumheter. Tigrar förföljer inte barn bakom parkerade bilar mitt i en amerikansk stad. Det är bara småungar som låter sig skrämmas av skuggor i natten. Inte han. Inte någon som hade vågat sig ut på isen på Shepherd's Pond. Inte någon som om två år skulle börja högstadiet, där man fick ha sina saker i ett eget skåp och byta klassrum varje timma och äta lunch ute på bänkarna. Högstadieungar gnällde inte för att de såg en skugga i snön — en skugga som förmodligen orsakats av en gren som rörde sig i vinden.
   Men det blåser inte ikväll.
   Justin svalde hårt och började sedan gå framåt igen. Han gick långsamt, utan att ta blicken från den där parkerade bilen. Om han bara kunde se runt den utan att behöva gå närmare. Om det var något som lurade på honom där skulle det kasta sig över honom utan att han kunde springa sin väg. Och sedan ...
   ... tänder och klor som rev och slet.
   Är du rädd?
   Det kan du ge dig på.
   När Justin hade kommit fram i höjd med uppfarten stannade han. Om två, kanske tre steg till skulle han se om hans pappa och högstadieeleverna hade rätt, eller om tigrar faktiskt kunde ligga i bakhåll på vintriga gator. Det fanns naturligtvis fortfarande tid för honom att vända.
   Det kanske var själva tanken på att vända som drev honom framåt. Om han gick samma väg tillbaka skulle han ju aldrig få veta, men om han såg efter och det inte var någon tiger bakom den där bilen, skulle tigerrädslan försvinna och han skulle inte se dem någonstans mer. Inte i buskarna. Inte bakom träden. Inte mellan husen. Bara tre steg till så skulle han lägga tigrarna bakom sig för alltid.
   Justin tog de där tre stegen på samma sätt som han hade gått ut på isen på Shepherd's Pond. Finnige Corkland hade utmanat honom, och han hade antagit utmaningen.
   Ett — två — tre.
   Han vände sig om och tittade.
   Ingenting. Ingenting bakom bilen förutom en gammal kälke som hade vält. Inga tigrar. Inga lejon, björnar, varulvar eller skurkar. Bara en gammal släde. Hans pappa hade haft rätt hela tiden.
   Han tog sig igenom ett och ett halvt kvarter till med steg lika lätta och obekymrade som på en junidag, när luften doftade av nyklippt gräs och solen brände.
   Men det var självklart inte juni och när han sprang uppför trappan hemma, insåg Justin att han kommit hem i sista stund. Han kunde knappt se sin egen andedräkt. Om han stannat ute länge till i den isiga kylan skulle nog lungorna frusit till is, trodde han.
   När han klev in i den välbekanta värmen hemma, hörde han röster från vardagsrummet. Det lät som om hans föräldrar hade fest, även om rösterna verkade ganska dämpade ungefär som de lät på en bridgekväll när det började lugnt och blev allt mer högljutt ju senare det blev.
   Justin smög genom hallen och tänkte att det nog var klokt att inte störa.
   När han gick förbi vardagsrummet hörde han en del av ett samtal. Det var en man som pratade: "... det var bara en tidsfråga innan det skulle hända något. De borde ha satt upp ett staket för länge sedan. Jag har god lust att ..."
   "Åh, för Guds skull, Gordon", sa en kvinna. (Det lät som faster Phyllis.) "Det här är inte rätt tillfälle."
   Det var allt Justin hörde innan han skyndade vidare till sitt rum.
   När han tände ljuset såg han alla de högt värderade ägodelar som speglade hans korta liv in i minsta detalj.
   Affischen med Darth Vader, favoritlagets flagga, modellflygplanet på byrån.
   Och något nytt, något som satt i hörnet på kraftiga hasor.
   Under ett kort ögonblick genomfors Justin av viljan att springa sin väg — att fly in i vardagsrummet och slänga sig i sin mammas famn, så som han gjort så många gånger tidigare. Men när han stirrade som paralyserad in i tigerns enorma, gröna ögon, kände han rädslan försvinna och ersättas av förståelse.
   "Det är dags att gå, eller hur?" sa han med låg och stadig röst.
   Tigerns ögon förblev passiva, lika djupa och tysta som gröna skogsdammar. Dammar som aldrig frös, så som Shepherd's Pond gjorde.
   Justin mindes hur isen hade gett vika under honom och hur det kalla vattnet slöt sig ovanför hans huvud. Det hade egentligen inte gjort så ont, inte så som han hade trott. Inte så mycket smärta, bara sorg när han insåg att han aldrig skulle få träffa sina föräldrar igen — eller Steve ...
   ... Hade det bara varit en dröm, den här sista, underbara kvällen tillsammans med Steve? Skulle Steve ens minnas?
   Justin tittade på tigern och sökte efter svaret i det fridfulla ansiktet; men den outgrundliga blicken avslöjade inga hemligheter.
   "Följde du efter mig ikväll?" frågade Justin.
   Det ryckte i morrhåren när tigerns nos förvreds till ett snett leende.
   "Ja", sa Justin tyst. "Jag tänkte väl att det var du. Du har följt efter mig hela livet, eller hur?" Han vände sig om för att stänga dörren och när han åter vände runt kröp tigern ihop för att ta ett språng.

Tiger sno 2.JPG


Källa: "The Horror Show, Fall 1984 1984 ed. David B. Silva Phantasm Press". Översatt 2002 av Sabina Cleman. Illustrerad av Charles Burns.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki