Fandom

Svenskanoveller Wiki

Times they are a changing

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share

Av Catharina Günther-Rådström

Det var i slutet av sextiotalet och jag hade långt hår och svartmålade ögon. Mina jeans var nyköpta men redan blankslitna med hjälp av sandpapper. Det hade gått hål på ena knät första dagen vilket gjorde min mamma arg. Hon kunde inte förstå hur man kunde köpa ett par dyra byxor för att i nästa stund slita hål på dem. Vi bråkade förresten alltid om kläder. Helst skulle hon nog vilja se mig i veckade små kjolar och nystrukna vita blusar. Hon hade helt enkelt inte fattat att jag hade blivit äldre och ville bestämma över mitt eget liv. Nej, hon fattade egentligen ingenting! Det gjorde inte min pappa heller för den delen.
   "Måste du gå klädd som en utesovare?" röt han argt när han fick syn på mig i den där gulbeige manchesterjackan som jag hade hittat i en låda på vinden. Han hade tydligen glömt, att det var just den jackan som han själv hade haft när han var ung och liftade runt i Europa. Det var efter kriget och Europa var sönderbombat. Jag vill minnas, att någon har berättat att han försörjde sig som gondoljär i Venedig. Tänka sig, min pappa vicka omkring i en gondol och sjunga serenader för en massa turister! Omöjlig tanke! Det var svårt att över huvud taget tänka sig att han hade varit ung en gång i tiden så stockkonservativ som han hade blivit.
   "Här stinker det av borgerlighet", skrek min långhåriga storebror till föräldrarna som satt i de borgerliga fåtöljerna och höll på att sätta kvällskaffet i halsen.
   Jag tror, att det var den där vinter när USA bombade som värst över Nordvietnam. Ingen människa kunde längre försvara kriget. Till och med Olof Palme syntes i demonstrationstågen. Hela världen tycktes rasa mot det där vidriga kriget i Sydostasien, utom föräldrarna förstås! De tyckte att vi unga var indoktrinerade och fullproppade av kommunistisk propaganda. Och visst drömde vi om ett annat samhälle. Om en värld där vi alla skulle kunna leva i fred. Jag tror, att det var känslan av att det fanns en möjlighet att förändra orättvisor som gav oss hopp och framtidstro.
   Vi lyssnade på Bob Dylan, Jimi Hendrix och Rolling Stones. Skolkade från lektioner och hängde på elevkårsexpeditionen som på något märkligt sätt också hade blivit tillhåll för värnpliktsvägrarnas organisation. Nere på kyrkogården låg vår hjälte begraven. Det var Sveriges förste pacifist, dömd till ett långt fängelsestraff för sin vägran att göra militärtjänst. Han dog bara 21 år gammal på svenska flaggans dag år 1906.
   "Ingen kan väl dö i fängelse den 6 juni", sade min bror och såg ut som om han hade kommit sanningen på spåren. "Troligen avrättad", sade han, och jag trodde på honom. Troligen avrättad!

Solklar för gymnasiet hade min klassföreståndare sagt när jag gick i nian. Då tyckte jag fortfarande att det var roligt med skolan. Nu, två år senare, hatade jag den. Jag kände mig mer och mer instängd. Ofta satte jag mig längst ner i klassrummen och hoppades att få vara ifred. Jag hade sedan länge slutat att delta i betygsjakten och satt mest och drömde på lektionerna. Förresten, vad skulle betyg vara bra för? Borde vi inte arbeta tillsammans och hjälpa varandra i stället för att konkurrera? Jag ville komma bort från skolan och ut i livet. Få stå på egna ben och läsa det som intresserade mig i stället för att matas med en massa meningslös kunskap. Matteboken hade jag över huvud taget inte öppnat. Hela terminen höll vi på med några slags konstiga kurvor som såg ut som hängbroar. Aldrig hade jag tänkt bli brokonstruktör och lät därför boken vara. Ibland sneglade jag i bänkkompisens räknetal och skrev pliktskyldigast av några siffror för att därefter snabbt återgå till någon annan sysselsättning. Kanske skrev jag brev till Göran i Stockholm eller diktade om sommaren som kändes så avlägsen. Ibland gjorde jag små enkla skisser av magister Tunkvist med den lilla vårtan mitt på näsan. Varför tog karln inte bort den?
   Jag trodde att mitt huvud bara rymde en viss mängd kunskap och att det var viktigt att sovra. Man måste vara noga med det man tog in. För mycket meningslös kunskap minskade helt enkelt utrymmet för det som var viktigt, och det som var viktigt handlade om människan.
   Jag drömde om att bli konstnär. Få gå på konstskola och måla porträtt och fånga människans innersta väsen. Studera ljuset och skuggorna och vandra i landskap långt bort ifrån det inrutade och linjära. Jag ville få lära mig saker i min egen takt borta från konkurrenstänkande och utslagning.
   På frukostrasterna satt vi på Holmgrens fik. Vi drack svart kaffe och talade om livet. Maggan rökte Gauloise utan filter och hade Maos lilla röda i jackfickan.
   "Här finns allt man behöver veta för att göra revolution", skrattade hon och höll upp den röda boken som inte var större än en liten adressbok.
   Hon var lustig, Maggan. Allt ville hon ifrågasätta. Hon gestikulerade vilt när hon talade. Blåste rökringar över bordet och menade absolut att kärnfamiljen var ett hopplöst förlegat begrepp.
   "Stalin var sjuttio—trettio", sade hon och pekade på sidan trettiotvå i den lilla röda. Det betydde, att sjuttio procent av hans insatser var bra och trettio mindre bra. Jag förmodade, att de miljoner människor som avrättades hamnade på hans minuskonto. Hon talade om kollektivfamiljer, revolutionen, alternativ jul och sex.
   "Allt hänger ihop", menade hon. "Det gäller bara att genomskåda det hela." Hon fick det att låta så enkelt. Man skulle bo i storfamiljer och ta hand om varandras barn. Ha sex med den man för tillfället hade lust med. För kärleks skull, för vänskaps skull.
   Jag minns, att vi alltid kom för sent till våra lektioner. Sakta strosade vi Storgatan framåt, gjorde ständiga uppehåll och kom på nya saker att tala om. Vi hade ofta olika åsikter och ibland kunde jag tycka att hon var barnslig. Men det fanns också något hoppfullt hos henne som jag tyckte om.
   Hemma grälade vi mer och mer. Det kunde handla om vad som helst; att mina kläder var ovårdade, håret för långt, läxorna för dåligt pålästa eller kanske om den ohängda lymmeln som just hade ringt och frågat efter mig utan att presentera sig. Men mest handlade det om politik. Mamma och pappa kände sig hotade av att vi kunde ifrågasätta deras värld. Den var inte längre självklar för oss. Klyftan mellan oss växte och snart rådde fullständigt krigstillstånd.
   "Slyna", skrek min mamma och den sista lilla gnutta av förtrolighet och samförstånd krossades.
   A hard ramn is gonna fall, sjöng Bob Dylan med sin hesa och lite vemodiga stämma. Times they are a'changing.
   Jag kände mig mer och mer söndertrasad och ledsen av alla uppslitande gräl där hemma. Skolarbetet gick dåligt och i timmar kunde jag vandra omkring på de folktomma gatorna. Låta den kalla luften från havet krypa in under min hud. En ödslighet bredde ut sig i mitt inre och färgade tillvaron grå. Ibland kunde jag känna att hopplösheten var så total att livet fullständigt saknade mening. Tunga snöflingor virvlade runt i luften och blandades med snömodden på trottoarerna.
   När jag var hemma satt jag mest instängd i mitt rum som nu hade förvandlats till en ateljé. Papper låg utslängda över golvet. Saxar, pennor och färgtuber blandades i en salig röra på mitt skrivbord. Det var oordning. Det rådde kaos. Mina första trevande självporträtt liknade mest trassliga garnhärvor.

Maggan var ständigt förälskad. Killarna växlade i ett rasande tempo. Ofta kom hon farande över skolgården för att berätta om det senaste äventyret. "Gud vad han är gullig", skrattade hon och tindrade med sina blå ögon. Det var en lek för henne. Något som hon roade sig med för stunden. Men jag visste också, att det fanns någon i hennes liv som betydde mer för henne. Lika frispråkig som hon var när det gällde att berätta om sina tillfälliga små historier, lika hemlighetsfull var hon när det gällde HONOM. Det enda jag visste om honom var att han bodde i Göteborg och ville bli arkitekt. Att han hette Peter och hans ena framtand låg lite över den andra. Det var allt. Det var på något sätt som om den där verkliga kärleken var så dyrbar och ömtålig att den måste gömmas långt, långt in i hennes hjärta.
   Jag hade varit tillsammans med några killar, men sedan det tog slut med Kalle förra hösten hade inget blivit riktigt på allvar. Blomman och jag brukade träffas på Jamazz, jazzklubben i gamla stan, men han var så svartsjuk och knepig att jag på sista tiden undvek att gå dit. Tigern som påstod att han var kär i mig, var förälskad i minst sjuttiotvå tjejer till! Den "ohängda lymmeln" hade jag hamnat i säng med, men sedan jag slutade med mina p-piller var jag rädd för att bli med barn.
   "Du är känslomässigt omogen", sade "lymmeln" och kanske var det just det jag var. Känslomässigt omogen! Det lät som om man talade om en frukt i grönsaksdisken. Man vände och vred lite på den, klämde och nöp och fann den alltför hård.
   Jag kämpade med mina målningar. Porträtten som tidigare var gråa och oformulerade hade fått mer kropp. Det var kanske bilder som vem som helst skulle ha skrattat åt, men för mig var det allvar. Jag ville ge mig själv ett ansikte.
   En kväll gick jag på disko. Plötsligt kom Maggan och slog sig ner vid mitt bord. Vi hade inte setts på ett tag och jag tyckte att det fanns något sorgset över hennes annars så glada gestalt.
   "Jag var i Göteborg i helgen", sade hon. "Han visste så klart att jag skulle komma, men han visste inte att jag tog ett tidigare tåg! Glad i hågen traskade jag till hans lägenhet. Dörren var olåst och jag smög tyst in i tamburen. Tänkte överraska, du vet."
   Maggan tände en cigarrett och drog några djupa bloss. Hon suckade och fortsatte lite trevande. "Dörren till sovrummet var stängd och jag hörde ljud där inifrån. I tamburen stod ett par bruna tjejskor prydligt uppställda bredvid hans stora atlantångare. Jävla kille va!! Jag kände mig så jävla tillplattad. Vad tusan skulle jag ta mig till? Jag bara stod där i tamburen nästan som förstenad och kunde inte röra mig ur fläcken. Jag vet faktiskt inte hur jag kom ut på gatan. Länge gick jag bara runt där och visste inte vart jag skulle ta vägen. Fy fan vad ledsen jag kände mig!"
   Vi satt tysta ett tag och drack några klunkar öl. Maggan snyftade till.
   "Det fånigaste av allt", fortsatte hon, "var ju att vi hade bestämt att ha det på det där sättet. Vi till och med delade upp de kondomer som blev kvar efter nån helg. Tre till mig, tre till dig, var så god! Men det var en annan sak att hamna mitt i det så där. Att vara den som måste gå. När jag traskade runt på gatorna så tänkte jag på de där förbaskade bruna skorna. Säkert bara storlek 36. Sådana där läderskor du vet. Prydligt putsade, inte som mina nergångna kängor. Sedan tog jag tåget hem och grät ända till Alvesta. Och tomt känns det här", sade hon och pekade mot hjärtat. "Jävligt tomt."

Dagarna blev ljusare och de första flyttfåglarna återvände. I tunna streck flög de genom sundet på sin färd mot norr. En och annan talgoxe kvittrade bland träden och från hustaken droppade smältvatten.
   Vi stödde Vietnams folk och skramlade med våra insamlingsbössor utanför Domus på lördagarna. Stödde gruvarbetarnas strejk i Svappavaara och läste Maja Ekelöfs rapport från sin skurhink. Jimi Hendrix slog sönder sin gitarr på scenen och Brian Jones i Rolling Stones knarkade ner sig och drunknade i sin swimmingpool. Maggan hittade snart någon annan att dela kondomer med och min egen drömprins lät ännu vänta på sig.

Ur antologin "Gravitation: berättelser om att bli stor", 1994.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki