Fandom

Svenskanoveller Wiki

Timmen H

754sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share


Av Ray Bradbury

Å, det skulle bli så skojigt! Vilken lek! En sån upphetsning hade de inte varit med om på åratal. Barnen störtade hit och dit över de gröna gräsmattorna, hojtade .och skrek åt varandra, höll varandra i hand, flög runt i ring, klättrade skrattande upp i träden. Högt över dem flög raketer och skalbaggsbilar susade förbi på gatorna, men barnen fortsatte att leka. Det var så roligt, så rysansvärt skojigt, ett sånt rusande och muntert skrikande.
   Mink kom inspringande i huset, idel smuts och svett. För att bara vara sju år var hon högljudd och stark och bestämd. Hennes mamma, mrs Morris, hann knappt se henne när hon ryckte ut lådor och slängde kastruller och verktyg i en stor säck.
   »Gud bevare mig, Mink, vad har du för dig?»
   »Världens mest spännande lek!» flåsade Mink, röd i ansiktet. »Lugna dig och hämta andan», sade mamman.
   »Nej då, det är inget fel på mej», flämtade Mink. »Får jag ta dom här sakerna, mamma?»
   »Men gör inga bucklor på dem», sade mrs Morris.
   »Tack, tack!» ropade Mink och svisch! var hon borta, som en raket.
   Mrs Morris tittade på den bortrusande tösen. »Vad heter den där leken?»
   »Invasion!» sade Mink. Dörren smällde igen.
   På varenda gård längs gatan hämtade barnen ut knivar och gafflar och eldgafflar och gamla kaminrör och konservöppnare.
   Det var ett intressant faktum att detta våldsamma fläng bara förekom bland de yngre barnen. De äldre på tio år och däröver ringaktade det hela och marscherade hånfullt bort på fotvandringar eller lekte en värdigare version av kurragömma på egen hand.
   Under tiden kom och for föräldrar i kromblänkande skalbaggar. Reparatörer infann sig för att laga husens dammsugare, se till flimrande televisionsapparater eller hamra på motspänstiga livsmedelsleveranstuber. De vuxnas civilisation fortgick vid sidan av de upptagna småbarnen, avundades de upphetsade ungarna deras vilda energi, var överseende road av deras fäktande med armarna, längtade efter att själv få bli med.
   »Den och den och den», sade Mink och instruerade de andra med deras uppsättningar av skedar och skruvnycklar. »Gör så och lägg den därborta. Nej! Här, dumbom. Så där ja. Flytta på er nu, medan jag ordnar det här.» Tungan mellan tänderna, ansiktet eftertänksamt hopknipet. »Så. Förstått?»
   »Jaaaa!» skrek barnen.
   Den tolvårige Joseph Connor kom springande.
   »Gå din väg», sade Mink rent ut till honom.
   »Jag vill leka.»
   »Det går inte!» sade Mink.
   »Varför då?»
   »Du skulle bara göra narr av oss.»
   »Mähä.»
   »Joho. Dej känner vi nog. Gå din väg, annars sparkar vi dej.»
   En annan tolvårig pojke surrade förbi på små motorrullskridskor. »Joe! Kom, vet ja! Låt dom där pyrena leka!»
   Joseph röjde motvilja och en viss längtan. »Jag vill leka», sade han.
   »Du är gammal», sade Mink bestämt.
   »Inte så gammal», sade Joe fullt rimligt.
   »Du skulle bara skratta och förstöra Invasionen.»
   Pojken med motorrullskridskorna frambringade ett hånfullt ljud med läpparna. »Kom nu, Joe! Dom med sina féer! Rena snurren!»
   Joseph gick långsamt därifrån. Han tittade sig om gång på gång hela vägen genom kvarteret.
   Mink var redan i full fart igen. Hon hade gjort ett slags apparat av sin samlade utrustning. Hon hade utsett en annan liten flicka med block och penna till att klottra ner anteckningar med påfrestande långsamhet. Deras röster steg och sjönk i det varma solskenet.
   Runt omkring dem surrade staden. Gatorna var kantade av goda, gröna och fridfulla träd. Endast vinden skapade oro över staden, över landsbygden, över kontinenten. I tusen andra städer fanns det träd och barn och gator och affärsmän på sina lugna kontor som talade in sina röster på band eller tittade på TV. Ra- keter for av och an som stoppnålar på den blå himlen. Överallt rådde den lugna inbilskhet och maklighet som är typisk för män. niskor som är vana vid fred och övertygade om att det aldrig mer ska bli något bråk. Arm i arm bildade människorna en enda front jorden runt. De fulländade vapnen förvarades på lika villkor av alla nationer. Ett läge av otroligt utsökt jämvikt hade skapats. Det fanns inga förrädare bland människorna, inga olyckliga, inga missnöjda, och därför vilade världen på säker grund. Solljuset lyste upp halva världen och träden dåsade i strömmar av varm luft.
   Från sitt fönster i övervåningen tittade Minks mamma ner.
   Barnen. Hon betraktade dem och skakade på huvudet. Ja, de skulle äta gott, sova gott och gå i skolan på måndag. Gud välsigne de små duktiga krabaterna. Hon lyssnade.
   Mink pratade allvarligt med någon bredvid rosenbusken trots att det inte fanns någon där.
   Barn var besynnerliga. Och den lilla flickan — vad hette hon nu? Anna? Anna gjorde anteckningar på ett block. Först ställde Mink en fråga till rosenbusken och sedan ropade hon ut svaret till Anna.
   »Triangel», sade Mink.
   »Vad är en tri», sade Anna med svårighet, »angel?»
   »Bry dej inte om det», sade Mink.
   »Hur stavas det?» frågade Anna.
   »T-r-i—», stavade Mink långsamt och fräste sedan : »Asch, stava det själv!» Hon fortsatte med de andra orden. »Stråle», sade hon.
   »Men jag har inte skrivit färdigt triangel än», sade Anna. »Kvicka på, kvicka på!» utbrast Mink.
   Minks mamma lutade sig ut genom fönstret däruppe. »A-n-ge-l», stavade hon ner till Anna.
   »Å, tack, mrs Morris», sade Anna.
   »Ingen orsak», sade Minks mamma och drog sig skrattande tillbaka för att damma hallen med en elektromagnet.
   Rösterna svävade genom den skimrande luften. »Stråle», sade Anna. Med bortdöende röst.
   »Fyra-nio-sju-A-och-B-och-X», sade Mink, tankspritt, allvarligt. »Och en gaffel och ett snöre och en — hex-hex-agoni — hexagon!»
   Vid lunchen stjälpte Mink i sig mjölken i ett drag och var borta vid dörren. Hennes mamma slog handen i bordet.
   »Du kommer bums tillbaka och sätter dig», befallde mrs Morris. »Det blir strax varm soppa.» Hon tryckte på en röd knapp på köksassistenten och tio sekunder senare landade något med en duns i gummibehållaren. Mrs Morris öppnade den, tog ut en burk med en aluminiumhållare, öppnade den med en handrörelse och hällde upp varm röd soppa i en skål.
   Hela tiden satt Mink och skruvade på sig. »Skynda på, mamma! Det är kolossalt viktigt! Å Å. ..»
   »Jag var likadan vid din ålder. Alltid var det kolossalt viktigt. Det där känner jag till.»
   Mink slevade i sig soppan.
   »Lugna dig», sade mamma.
   »Kan inte», sade Mink. »Drill väntar på mej.»
   »Vem är Drill? Ett sånt underligt namn», sade mamma. »Honom känner du inte», sade Mink.
   »En ny pojke i kvarteret?» frågade mamma.
   »Nog för att han är ny alltid», sade Mink. Hon började på sin andra portion.
   »Vad är Drill för en?» frågade mamma.
   »Han dyker upp då och då», sade Mink undvikande. »Du skulle bara göra narr av mej. Det gör alla. Asch.»
   »Är Drill blyg?»
   »Ja. Nej. På sätt och vis. Å mamma, nu måste jag rusa, om vi ska hinna med Invasionen!»
   »Vem ska invadera vem?»
   »Marsmännen ska invadera Jorden. Ja, inte precis Marsmännen. Dom är — ja, jag vet inte. Oppifrån.» Hon pekade med sin sked.
   »Och inifrån», sade mamma och kände på Minks heta panna.
   Mink reste borst. »Nu har du roligt åt mej! Du kommer att ta livet av Drill och alla dom andra.»
   »Det menade jag inte alls», sade mamma. »Är Drill en Marsmänniska?»
   »Nej. Han är — ja, kanske från Jupiter eller Saturnus eller
   Venus. I alla fall så har han haft det svårt.»
   »Jag kan tänka mig det.» Mrs Morris dolde munnen bakom sin hand.
   »Dom kunde inte hitta på nåt sätt att angripa Jorden.»
   »Vi är ointagliga», sade mamma med spelat allvar.
   »Det var just det ordet som Drill använde! Ointag — Just det ordet, mamma.»
   »Ser man på. Drill måste vara en liten pojke med huvud på skaft. Ett sånt besvärligt ord.»
   »Dom kunde inte hitta på nåt sätt att angripa oss, mamma. Drill säjer — han säjer att för att kunna slåss bra måste man ha nåt nytt sätt att överraska folk på. Då vinner man. Och han säjer också att man måste ha hjälp av sin fiende.»
   »En femte kolonn», sade mamma.
   »Ja. Just så sa Drill. Och dom kunde inte hitta på nåt sätt att överraska Jorden och få hjälp.»
   »Det är inte att undra på. Vi är starka, vi.» Mamma skrattade och började duka av. Mink satt kvar och stirrade ner på bordet och såg allt det som hon pratade om.
   »Tills dom en dag», viskade Mink dramatiskt, »kom att tänka på barnena!»
   »Kors!» sade mrs Morris glatt.
   »Och dom tänkte på att alla vuxna har så mycket att göra att dom aldrig tittar under rosenbuskar eller på gräsmatter!»
   »Bara efter sniglar och svamp.»
   »Och sen är det nånting om dim-dim.»
   »Dim-dim?»
   »Dimensjer.»
   »Dimensioner?»
   »Ja, fyra stycken! Och så är det nånting om ungar under nie år och fantasi. Det är hemskt roligt att höra Drill prata.»
   Mrs Morris var trött. »Ja, det förstår jag. Men nu låter du Drill vänta. Det börjar bli sent på dan och om du vill hinna med din Invasion innan du ska bada i kväll, är det bäst du raskar på.»
   »Måste jag bada?» knotade Mink.
   »Tacka för det. Varför tycker barn så illa om vatten? Vilken tid man än lever i, så avskyr barn att få vatten bakom öronen!» »Drill säjer att jag slipper bada mer», sade Mink.
   »Jaså, säger han det?»
   »Det har han sagt till alla barvena. Inga mer bad. Och vi kan få vara oppe till klockan tie och gå på televisionsbio två gånger på lördagarna i stället för en!»
   »Det är nog bäst att mr Drill passar sig i fortsättningen. Jag ska ringa till hans mamma och —»
   Mink gick bort till dörren. »Vi har en massa bråk med grabbar som Pete Britz och Dale Jerrick. Dom börjar bli stora. Dom gör narr av oss. Dom är värre än alla föräldrar. Dom vill helt enkelt inte tro på Drill. Dom är så malliga därför att dom börjar bli stora. Dom borde väl begripa bättre, tycker man. Det är bara ett par år sen dom var små. Dom hatar jag allra värst. Dom ska vi döda först
   »Och pappa och mig sist?»
   »Drill säjer att ni är farliga. Vet du varför? Därför att ni inte tror på Marsmänniskor! Dom tänker låta oss styra världen. Jaa, inte bara vi, utan ungarna i nästa kvarter också. Jag blir kanske drottning.» Hon öppnade dörren.
   »Mamma?»
   »Ja?»
   »Vad är lojick?»
   »Logik? Ja, logik är att veta vad som är sant och vad som inte är sant.»
   »Han talade om det», sade Mink. »Och vad är sugg-es-ti-bel?» Det tog henne en lång stund att säga det.
   »Ja, det betyder ...» Hennes mamma tittade i golvet och skrattade lätt. »Det betyder — att man är ett barn, lilla du.»
   »Tack för maten!» Mink sprang ut och stack sedan in huvudet igen. »Mamma, jag ska se till att det inte alls gör farligt ont!» »Tack så mycket», sade mamma.
   Pang smällde dörren igen.
   Klockan fyra surrade det på audiovisionsapparaten. Mrs Morris slog om spaken. »Goddag, Helen», sade hon hjärtligt.
   »Goddag, Mary. Hur har ni det i New York?»
   »Utmärkt. Och hur är det i Scranton? Du ser trött ut.»
   »Det gör du också. Barnen! De springer bara i vägen», sade Helen.
   Mrs Morris suckade. »Mink också. De leker Den Stora invasionen.»
   Helen skrattade. »Håller dina barn också på med den leken?»
   »Ja, herre min skapare. I morgon blir det geometriskt kulspel och motoriserad hoppa hage. Var vi lika svåra när vi var barn nittonhundrafyrtioåtta?»
   »Vi var värre. Japaner och nazister. Jag fattar inte hur mina föräldrar stod ut med mig. Jag var en sån där pojkflicka.» »Föräldrar lär sig att slå dövörat till.»
   En paus.
   »Är det nåt på tok, Mary?» frågade Helen.
   Mrs Morris ögon var halvslutna och tungan gled långsamt, tankfullt över underläppen. »Vad då?» Hon spratt till. »Asch, ingenting. Det slog mig bara — att slå dövörat till och så vidare. Strunt i det. Vad var det vi pratade om?»
   »Min pojke Tim har blivit alldeles förgapad i en annan pojke som heter ... jaa, Drill var det visst.»
   »Det måste vara ett nytt slagord. Mink tycker också om honom.»
   »Jag visste inte att det hade spritt sig ända till New York. Ryktet går, förstås. Jag talade med Josephine och hon sa att hennes barn — hon bor i Boston — är som tokiga i den här nya leken. Den sveper över hela Amerika.»
   Just då kom Mink inspringande i köket för att stjälpa i sig ett glas vatten. Mrs Morris vände sig om. »Hur artar det sig?» »Vi är närapå klara», sade Mink.
   »Skönt», sade mrs Morris. »Vad är det där?»
   »En jojo», sade Mink. »Titta.»
   Hon kastade ner jojon längs dess snöre. Den kom till slutet av det och -
   Var försvunnen.
   »Såg du?» sade Mink. »Hokus pokus!» Hon knyckte till med fingrarna och jojon visade sig igen och ven tillbaka uppför snöret. »Gör om det där», sade hennes mamma.
   »Kan inte. Timmen H är klockan fem! So long.» Mink gick ut, snurrande sin jojo.
   Helen skrattade i audiovisionsapparaten. »Tim hade med sig en sån där jojo in i morse, men när jag blev nyfiken, sa han att han inte ville visa den för mig, och när jag försökte snurra med den vägrade den till slut att röra sig alls.»
   »Du är inte suggestibel», sade mrs Morris.
   »Vad sa du?»
   »Ingenting. Det var bara en sak jag kom att tänka på. Är det nåt jag kan hjälpa dig med, Helen?»
   »Ja, jag ville ha det där tårtreceptet ...»

Timmarna dåsade sig fram. Dagen led mot sitt slut. Solen sänkte sig på den fridfulla blå himlen. Skuggorna blev längre på de gröna gräsmattorna. Stimmet och stojet fortsatte. En liten flicka sprang gråtande sin väg. Mrs Morris kom ut ur ytterdörren.
   »Mink, var det Peggy Ann som grät?»
   Mink stod framåtlutad på gården i närheten av rosenbusken. »Ja. Hon är en lipsill. Vi vill inte låta henne vara med och leka längre. Hon börjar bli för gammal att leka. Hon blev visst fullvuxen alldeles med en gång.»
   »Var det därför hon grät? Dumheter. Ge mig ett hövligt svar, min unga dam, eller också kommer du in med detsamma!»
   Mink snurrade runt med en bestörtning som var blandad med retlighet. »Jag kan inte sluta nu. Det är nästan dags. Jag ska vara snäll. Förlåt.»
   »Slog du Peggy Ann?»
   »Nej, visst inte. Fråga henne själv. Det var nånting — ja, hon är så harig av sej.»
   Kretsen av barn samlades runt Mink, där hon med rynkad panna var fördjupad i sitt arbete med skedar och ett slags kvadratiskt arrangemang av hammare och rörstumpar. »Så och så», mumlade Mink.
   »Vad är det för fel?» sade mrs Morris.
   »Drill har fastnat. Halvvägs. Om vi bara kunde få igenom honom helt och hållet, skulle det vara lättare. Då kunde alla dom andra komma igenom efter honom.»
   »Kan jag hjälpa till?»
   »Nej tack, mamma. Jag ska fixa det.»
   »All right. Jag ropar in dig till badet om en halvtimme. Nu är jag trött på att titta på.»
   Hon gick in och satte sig i den elektriska avslappningsstolen och smuttade på lite öl ur ett halvtömt glas. Stolen masserade hennes rygg. Barn var barn. Barn och kärlek och hat, sida vid sida. Ibland var man älskad av barnen, ibland hatad — alltihop inom en halv sekund. Besynnerliga barn, glömde eller förlät de någonsin klatscharna och de hårda, stränga befallningarna? Det undrade hon. Hur kan man någonsin glömma eller förlåta sina överordnade, de långa och löjliga tyrannerna?
   Tiden gick. En underlig, väntande tystnad fyllde gatan och djupnade.
   Klockan blev fem. Någonstans inne i huset sjöng en klocka med låg melodisk röst : »Klockan är fem — klockan är fem. Tiden lider. Klockan är fem», och surrade och blev tyst.
   Timmen H.
   Mrs Morris småskrattade. Timmen H.
   En skalbaggsbil susade in på infartsvägen. Mr Morris. Mrs Morris smålog. Mr Morris steg ur skalbaggen, låste den och ropade hej till Mink vid hennes arbete. Mink låtsades inte om honom. Han skrattade och stannade och tittade på barnen några sekunder. Så gick han uppför yttertrappan.
   »Tjänare, Mary.»
   »Henry!»
   Hon lutade sig fram på stolen och lyssnade. Barnen var tysta. Alldeles för tysta.
   Han knackade ur sin pipa och stoppade den på nytt. »En härlig dag. Det känns skönt att leva.»
   Bzzzzz.
   »Vad var det?» frågade Henry.
   »Jag vet inte.» Plötsligt reste hon sig och ögonen spärrades upp. Hon tänkte säga något. Hon hejdade det. Löjligt. Det ilade i hennes nerver. »Barnen har väl ingenting som är farligt därute?» sade hon.
   »Bara rör och hammare. Hur så?»
   »Ingenting elektriskt?»
   »Nej för sjutton», sade Henry. »Jag tittade efter.»
   Hon gick ut i köket. Surrandet fortsatte. »I alla fall är det bäst att du går ut och säger till dem att sluta. Klockan är över fem. Säg till dem ...» Hennes ögon spärrades upp och kneps ihop. »Säg till dem att skjuta upp Invasionen till i morron.» Hon skrattade nervöst.
   Surrandet blev starkare.
   »Vad har de för sig? Det är bäst jag ser efter.»
   Explosionen!
   Huset skakade med en dov duns. Det hördes andra explosioner på andra gårdar längs gatan.
   Ofrivilligt skrek mrs Morris till. »Hitåt!» skrek hon automatiskt, utan att tänka, utan rim eller reson. Kanske såg hon någonting ur ögonvrån, kanske kände hon en ny lukt eller hörde ett nytt ljud. Hon hann inte resonera med Henry och övertyga honom. Han fick gärna tro att hon var rubbad. Ja, rubbad! Skrikande sprang hon uppför trappan. Han sprang efter för att se vad hon tänkte ta sig för. »På vinden!» skrek hon. »Där är det!» Det var bara ett ynkligt svepskäl för att få med honom upp på vinden i tid. Å, herregud — i tid!
   Ännu en explosion utanför. Barnen skrek av förtjusning, som om de såg ett väldigt fyrverkeri.
   »Det är inte på vinden!» skrek Henry. »Det är utanför!»
   »Nej, nej!» Flåsande, flämtande fumlade hon med vindsdörren. »Jag ska visa dig. Skynda på! Jag ska visa dig!»
   De tumlade in på vinden. Hon smällde igen dörren, låste den, tog ur nyckeln och kastade in den i ett hörn långt borta där det låg fullt med skräp.
   Nu forsade vilda ord ur henne. Alltihop kom ur henne — all den undermedvetna misstänksamheten och rädslan som i hemlighet hade samlat sig under hela eftermiddagen och jäste som vin inne i henne. Alla de små avslöjandena och upptäckterna och
   aningarna som hade irriterat henne hela dagen och som hon lo. giskt och omsorgsfullt och förnuftigt hade avvisat och censurerat, Nu exploderade det inom henne och sprängde henne i bitar.
   »Såja, såja», sade hon och snyftade, stödd mot dörren. »Vi är räddade tills i natt. Kanske kan vi smyga oss ut. Kanske kan vi undkomma!»
   Henry exploderade också, men av en annan orsak. »Är du från vettet? Varför kastade du bort nyckeln? För fan, Mary!»
   »Ja, ja, jag är tokig, om det är till nån hjälp, men stanna kvar här hos mig!»
   »Jag begriper inte hur tusan jag ska kunna komma ut!» »Tyst. De kommer att höra oss. Å gud, de kommer minsann att leta rätt på oss snart nog ...»
   Nedanför dem, Minks röst. Hennes man tystnade. Det hördes ett väldigt, allomfattande surrande och fräsande, ett skrikande och fnissande. Därnere surrade och surrade audiovisionsapparaten envist, skrämmande, våldsamt. Är det Helen som ringer? tänkte mrs Morris. Och ringer hon om det som jag tror att hon ringer om?
   Steg kom in i huset. Tunga steg.
   »Vem är det som kommer in i mitt hus?» frågade Henry ilsket. »Vilka är det som klampar omkring därnere?»
   Tunga steg. Tjugo, tretti, fyrti, femti stycken. Femti människor som trängdes i huset. Surrandet. Barnens fnissande. »Häråt!» skrek Mink därnere.
   »Vilka är det därnere?» röt Henry. »Vilka är det?»
   »Tsss. Å, nejnejnejnejnej!», sade hans hustru matt och höll fast honom. »Snälla du, var tyst. De går kanske sin väg.»
   »Mamma?» ropade Mink. »Pappa?» En paus. »Var är ni?» Tunga steg, tunga, tunga, mycket tunga steg kom uppför trappan. Mink gick i spetsen.
   »Mamma?» Tveksamt. »Pappa?» Väntan, tystnad.
   Surrandet, steg i riktning mot vinden. Minks i spetsen.
   De tryckte sig darrande mot varandra i tystnaden uppe på vinden, mr och mrs Morris. Av något skäl trängde det elektriska sur-randet, det sällsamma kalla ljuset som syntes i dörrspringan nertill, den sällsamma lukten och det främmande ivriga tonfallet i Minks röst äntligen in i Henry Morris medvetande också. Han stod och huttrade i den mörka tystnaden med sin hustru bredvid sig. 1 »Mamma! Pappa!»
   Steg. Ett litet brummande ljud. Vindslåset smälte. Dörren öppnades. Mink kikade in med stora blå skuggor bakom sig. »Tittut», sade Mink.

Källa: Den illustrerade mannen 1986, ISBN 91-1-862081-7. Originalets titel: "Zero Hour" 1951.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki