FANDOM



Av Ursula K. LeGuin

   På stranden till havet stod han och såg ut över de långa skumlinjerna långt bort där Öarna otydligt höjde sig eller anades. Där, sade han till havet, där ligger mitt rike. Vad havet sade till honom var det som havet säger till alla. Medan kvällen rörde sig bakom honom och förbi honom och vidare ut över vattnen bleknade skumlinjerna och vinden stillnade och i fjärran västerut lyste kanske en stjärna, kanske ett ljus, kanske hans åstundan efter ett ljus.
   Han gick uppför gatorna i sin stad igen i den sena skymningen. Grannarnas verkstäder och stugor såg tomma ut, utrymda, utstädade, inpackade som en förberedelse för slutet. De flesta var uppe hos Gråtarna i Höga hallen eller nere hos De rasande på fälten. Men Lif hade inte kunnat utrymma och städa, hans varulager och tillhörigheter var för tunga att kasta bort, för hållfasta att slå sönder, för litet eldfängda att brännas. Endast århundraden kunde förtära dem. Var de än hade travats eller tappats eller kastats bildade de något som kunde ha varit eller tycktes vara eller ännu kunde bli en stad. Därför hade han inte försökt göra sig av med tingen. Hans gård var fortfarande full av travar och högar av tegel, tusenden och åter tusenden av tegel av hans egen tillverkning. Brännugnen var kall men brukbar, tunnorna med lera och murbruk och kalk, trågen och skottkärrorna och murslevarna som hörde till hans yrke, allting fanns där. En av de där typerna från Skrivaregatan hade hånfullt frågat: "Tänker du bygga dig en mur att gömma dig bakom när slutet kommer, karl?"
   En annan granne på väg upp mot Höga hallen hade tittat ett tag på dessa högar och travar och stackar och staplar av välgjorda, välbrända tegelstenar, alla med en mjuk gulröd lyster i den gyllene aftonsolen och till sist dragit en suck över all denna tyngd på sitt hjärta: "Ting, ting. Gör dig fri från tingen, från den tyngd som drar ner dig. Kom med oss, höj dig över den värld som snart är slut".
   Lif hade tagit en sten från högen och lagt den på sin plats i traven och log generat. När de alla hade gått förbi hade han inte gått upp till hallen och inte heller erbjudit sin hjälp att ödelägga åkrarna och döda djuren, utan gått ner till stranden, till slutet på den värld som snart var slut; där bortom fanns ingenting annat än vatten. När han nu var tillbaka i sin tegelgårdsstuga med saltlukt i kläderna och ansiktet hettande av havsvinden, kände han sig fortfarande varken De rasandes desperata förgörardrift eller den snyftande, uppbyggliga desperationen hos de troende i Höga hallen; han kände sig tom och han kände sig hungrig. Han var en tung liten man och havsvinden vid världens ände hade blåst på honom hela kvällen utan att rubba honom en tum.
   Hej, Lif, sade änkan från Vävaregatan, som korsade hans gata några hus längre ner. Jag såg dig komma uppför gatan och inte en själ annars efter solnedgången och det blir mörkt och är tystare än. Hon sade inte vad staden var tystare än men fortsatte: Har du ätit i kväll? Jag skulle just ta en stek ur ugnen, och den lille och jag orkar säkert inte äta upp allt köttet innan slutet kommer och jag tål inte se att bra kött inte kommer till nytta.
   Ja tack ska du ha, säger Lif, sätter på sig rocken igen, och de går nerför Muraregatan till Vävaregatan genom mörkret och vinden som sveper uppför de branta gatorna från havet. I lampljuset i änkans hus lekte Lif med barnet, stadens sistfödde, en liten tjock pojke som just lärt sig att stå på sina ben. Lif ställde honom och han skrattade och trillade, medan änkan satte fram bröd och varmt kött på bordet av tjock flätad bambu. De satte sig att äta, också barnet, som arbetade med fyra tänder på en hård brödkant. —Hur kommer det sig att ni inte är uppe på Höjden eller ute på åkrarna, frågade Lif och änkan svarade som om det räckte för henne: A, men jag har ju den lille.
   Lif såg sig omkring i det lilla huset som hennes man, en av Lifs murare, hade byggt. Det här var gott, sade han, jag har inte smakat kött sedan någon gång förra året.
   Jag vet, jag vet. Det byggs inga hus längre.
   Inte ett enda, sade han. Inte en mur eller ett hönshus, inte ens som reparation. Och dina vävar, frågade han, frågas det fortfarande efter dem?
   Ja, några vill ha nya kläder ändå till slutet. Det här köttet köpte jag av De rasande som slaktade alla godsägarnas hjordar, och jag betalade med pengar som jag fick för ett stycke fint linne jag vävde till en klänning som godsägarens dotter vill ha på sig när slutet kommer. Änkan lät höra en litet road, överlägsen fnysning, och fortsatte: Men nu finns det inget lin och knappast någon ull. Ingenting att spinna och ingenting att väva av. Åkrarna är brända och djuren döda.
   Ja, sade Lif och åt av det goda stekta köttet. Dåliga tider, sade han, sämre än någonsin.
   Och nu, fortsatte änkan, var skall vi få bröd ifrån, när åkrarna är brända? Och vatten när de förgiftar brunnarna? Jag låter som gråtarna där uppe, tycker du inte. Men ta mera, Lif. Vårlamm är det finaste köttet i världen sade alltid min man tills det blev höst, och då sade han att stekt gris är det finaste köttet i världen. Men ät nu bara, se så, ta en ordentlig skiva . . .
   Den natten i stugan i tegelgården låg Lif och drömde. Vanligen sov han lika djupt som själva tegelstenarna, men den här natten drev och flöt han i sömnen ända ut till Öarna, och när han vaknade var de inte längre en längtan eller en gissning, som en stjärna när dagsljuset falnar hade de blivit till en säkerhet: han kände dem. Men vad hade i drömmen burit honom över vattnet? Han hade inte flugit, han hade inte gått, han hade inte färdats under vattnet som fisken, ändå hade han tagit sig över havets grågröna vidder och vinddrivna kullar till Öarna. Han hade hört röster ropa och sett ljusen från städer.
   Han koncentrerade sig på att fundera över hur en människa skulle kunna rida på vattnet. Han tänkte på hur gräs flyter i bäckar och han såg hur man skulle kunna göra en sorts matta av flätad bambu och ligga på den och paddla med händerna, men de stora bambudungarna låg och pyrde nere vid bäcken, och balarna av vass hos korgmakarna hade man bränt upp. På Öarna i drömmen hade han sett stjälkar och gräs som var ett halvt hundratal fot höga, med bruna stammar så tjocka att han inte nådde runt dem med armarna, och en värld av gröna löv bredde ut sig mot solen från de tusentals vidfamnande grenarna. På de stjälkarna skulle en man kunna rida över haven. Men sådana växter fanns inte och hade aldrig funnits i hans land, fast det i Höga hallen fanns ett knivskaft gjort av ett glanslöst brunt material som sades komma från en växt i ett annat land och som kallades träd. Men han kunde inte rida över det rytande havet på ett knivskaft.
   Oljade hudar kunde kanske flyta, men garvarna hade gått sysslolösa i veckor och det fanns inga hudar att köpa. Han kunde lika gott sluta se sig om efter hjälp. Han tog sin kärra och sitt största tråg med sig ner till stranden denna vita blåsiga morgon och lade dem i det lugna vattnet i en lagun. De flöt verkligen, men när han lade så mycket som tyngden av ena handen på dem, kantrade de, fylldes med vatten och sjönk. De var för lätta, tänkte han.
   Han gick tillbaka uppför klippan och genom gatorna, fyllde kärran med det onyttiga välgjorda teglet och körde ner en halv last. Eftersom så få barn hade fötts de senaste åren fanns ingen ung nyfikenhet beredd att fråga vad han gjorde, även om en eller två av De rasande, rusiga efter nattens förstörarorgier, kastade sneda blickar från en mörk portgång genom den klara luften. Hela dagen fraktade han ner tegel och murbruk och fast drömmen inte kom tillbaka började han nästa dag att lägga sitt tegel där på den blåsiga kusten med gott om regn och sand som skulle få hans cement att hårdna. Han byggde en liten tegelkupol, upp- och nervänd, oval med spetsiga ändar som en fisk, allt i en enda rad tegelstenar som lades i spiral på ett mycket fyndigt sätt. Om en kopp luft eller en tunna luft kunde flyta, varför inte en tegelskål luft? Och den skulle bli stark. Men när murbruket var torrt och han hade ansträngt sin breda rygg till det yttersta för att vända på kupolen och skjutit ut den i bränningarnas gräddskum, borrade den sig djupare och djupare ner i den våta sanden, grävde sig ner som en mussla eller en jordloppa. Vågorna fyllde den och fyllde den på nytt när han vände och tömde den, och till sist fick en grönskuldrad bränning tag i den med sin vita sugande utvåg, slog sönder den i sina beståndsdelar och sänkte dem i den oroliga våta sanden. Där stod Lif blöt till halsen och torkade saltstänk ur ögonen. Ingenting fanns väster om havet utom sjögräs och regnmoln. Men de fanns där. Han visste det, han kände dem med deras väldiga gräs tio gånger så höga som en man, deras vildvuxna gyllene ängar som räfsades av vinden, deras vitkrönta kullar över havet och herdarnas röster som ropade från höjderna.
   Jag är byggare, inte flottare, sade Lif när han studerat sin dumhet ur alla synvinklar. Och han klev obesegrad upp ur vattnet och uppför klippstigen och genom de regniga gatorna för att hämta ännu ett lass tegel.
   För första gången på en vecka fri från sin galna dröm att flyta lade han märke till att Lädergatan verkade övergiven, Garveriet var öde och fullt av sopor. Hantverkarnas bodar låg som en rad små svarta gapande munnar och sovrumsfönstren därovanpå var förspikade. Längst ner på gatan höll en gammal skomakare på att elda upp en hög av nya skor som utvecklade en ohygglig stank. Bredvid honom stod en sadlad åsna och klippte med öronen mot den kvävande röken.

   Lif gick vidare och lastade tegel i sin kärra. När han den här gången rullade den utöver och höll igen i de branta gatorna och satte in all skulderkraft för att balansera kärran i kurvorna på klippstigen, följde ett par män efter honom. Några från Skrivaregatan följde i sin tur efter dem, och ännu fler från gatorna kring salutorget, och när han reste sig upp med havsskummet fräsande kring de nakna svarta fötterna och svetten kylande mot ansiktet, stod en hel liten flock på led längs det djupa enkelspåret hans skottkärra hade gjort genom sanden. De hade den makligt likgiltiga attityd som utmärkte De rasande. Lif brydde sig inte om dem, fast han märkte att änkan från Vävaregatan stod uppe på klippan och såg på med förskrämd min. Han körde kärran ut i havet tills vattnet stod honom till bröstet och stjälpte ut teglet och kom springande tillbaka tillsammans med en väldig bränning och med den ihåligt dunsande kärran full med skum.
   Redan drog sig några av De rasande ner mot stranden. En lång figur från Skrivaregatan släntrade fram till honom och sade med ett hånflin? Varför kastar du inte ner dem från klippan, karl?
   De skulle bara ramla ner på sanden, sade Lif.
   Och du föredrar att dränka dem? Utmärkt. Vet du, det var några av oss som trodde att du byggde någonting här nere.
   De tänkte göra cement av dig. Håll du bara teglet vått och kallt, karl!
   Flinande fladdrade skrivaren därifrån och Lif tog sats uppför klippan efter ett nytt lass.
   Kom och ät kväll, Lif, sade änkan på klippkrönet med orolig röst och höll barnet tätt tryckt till sig för att skydda det mot blåsten.
   Det ska jag göra, sade han. Jag tar med mig en limpa. Jag lade undan ett par innan bagarna gav sig iväg. Han log men inte hon. När de knogade uppför gatorna tillsammans frågade hon: Stjälper du teglet i sjön, Lif?
   Han skrattade hjärtligt och svarade ja.
   Hon fick då ett uttryck som kunde vara lättnad och kunde vara sorgsenhet, men vid kvällsmaten i lampskenet i hennes hus var hon lika lugn och gladlynt som någonsin och de åt sin ost och sitt unkna bröd med muntert sinne. Nästa dag fortsatte han att forsla ner tegel i lass efter lass, och om De rasande bevakade honom trodde de att han var upptagen med samma sorts arbete som de själva. Havsbottnen sluttade gradvis från stranden ut till djupt vatten, och han kunde bygga utan att någonsin arbeta ovan vattenytan. Han hade börjat när ebben var som lägst så att hans verk aldrig skulle torrläggas. Vid högvatten var det svårt att stjälpa ut teglet och försöka lägga stenarna i någotsånär jämna rader medan hela havet bubblade mot hans ansikte och dundrade över hans huvud, men han höll ut. Mot kvällen tog han med sig två långa järnstänger och stöttade det han hade byggt, ty en undervattensström hotade att underminera hans väg när den bara blivit åtta fot lång. Han såg till att ingenting syntes av stängerna ens vid ebb, så att ingen av De rasande skulle kunna misstänka att här skapades någonting nytt. Ett par äldre män som kom från ett Gråtarmöte i Höga hallen mötte honom när han rullade sin skramlande tomma kärra uppför gatstenen i skymningen, och de log allvarligt mot honom. Det är en välsignelse att vara fri från tingen, sade den ene milt, och den andre nickade. Nästa dag fortsatte Lif, fast han ännu inte hade drömt om sina Öar igen, att bygga sin väg. Sanden sluttade brantare allteftersom han kom längre ut. Hans metod var nu att stå på den bit han hade byggt sist och försiktigt stjälpa kärran just där och sedan stjälpa sig själv och arbeta, trevande och andlöst, och komma upp och dyka ner för att få stenarna jämna och inpassade mellan de nedstötta stängerna, sedan upp igen, över den grå sanden och uppför klippan med skrammel och gnissel genom de tysta gatorna efter ännu ett lass. Någon gång den veckan sade änkan när hon kom honom till mötes på hans tegelgård: Kan inte jag kasta dem över klippan åt dig, så spar du den delen av vägen? Det är tungt att lasta kärran, sade han. Åja, sa hon. All right, om du nu vill. Men tegel är tungt. Försök att inte ta så många i taget. Jag ger dig den lilla kärran. Och det här knytet kan sitta på lasset och få sig en åktur.
   Så hjälpte hon honom då och då under dagar med silvrigt väder, dimma på morgonen och klar himmel över havet hela eftermiddagen, och med strandörterna i klippsprickorna i blom; ingenting annat fanns kvar som kunde blomma. Vägen sträckte sig nu många meter ut från stranden, och Lif hade måst lära sig en konst som ingen annan någonsin fick veta att han lärt, utom fisken. Han kunde flyta och röra sig på vattnet eller under det, i själva havet, utan att beröra fast mark med hand eller fot.
   Han hade aldrig hört talas om att en människa kunde göra sådant, men han tänkte inte mycket på det så bråttom som han hade med sina tegel, in och ut i luften och ut och in ur vattnet dagen lång, med skum och bubblor från vattenomgiven luft eller luftomgivet vatten runt omkring sig, med dimman och aprilregnet, allt i förvirrad blandning av element. Ibland var han lycklig där nere i den skumma gröna världen som man inte kunde andas i, där han brottades med underligt egensinniga och tyngdlösa tegel mitt i fiskstimmen och bara behovet att andas tvang honom upp för att kippa efter luft i den saltmättade vinden.
   Han byggde dagen lång, gick på alla fyra för att samla ihop teglet som hans trogna hjälp kastade ner över klippbranten, lasta dem i kärran och köra ut dem på vägen som gick rakt ut ett par tre fot under ytan vid ebb och fyra fem fot under ytan vid flod, stjälpa av dem vid vägens slut, dyka och bygga, sedan tillbaka upp på land efter nästa lass. Han kom in i staden bara på kvällen, utarbetad, skumögd och med kroppen kliande av salt, hungrig som en haj, för att dela den mat som infann sig samtidigt med änkan och hennes lille son. På senare tid hade staden trots den vaknande vårens långa, varma kvällar blivit mycket mörk och stilla.
   En kväll när han inte var för trött att lägga märke till det talade han om saken och änkan sade: Åh, alla har gett sig av nu, tror jag.
   —Alla? Paus. —Vart har de tagit vägen?
   Hon ryckte på axlarna. Hon lyfte huvudet och såg med sina mörka ögon mot honom över golvet och betraktade honom en stund genom tystnaden och lampskenet. Vart? sade hon. Vart går din havsväg, Lif?
   Han satt orörlig ett ögonblick. Till Öarna, sade han till sist och sedan skrattade han och mötte hennes blick.
   Hon skrattade inte. Hon sade bara: Finns de? Öarna? Är det sant, finns det Öar? Sedan såg hon bort mot sitt sovande barn och ut genom den öppna dörren i senvårmörkret som låg varmt i gatorna där ingen längre gick och i rummen där ingen bodde. Slutligen såg hon åter på Lif och sade till honom; Lif, vet du, det finns inte mycket tegel kvar. Några hundra bara. Du måste göra fler. Sedan började hon sakta gråta.
   Min Gud, sade Lif och tänkte på sin undervattensväg över havet som nu var etthundratjugo fot och havet som bredde ut sig tio tusen mil från slutet. —Jag simmar dit! Se så, gråt inte, käraste vän. Skulle jag lämna dig och det lilla knytet ensamma här? Efter alla de tegel du nästan har träffat mig i huvudet med och alla de konstiga alger och skaldjur du har samlat till mat åt oss, efter ditt bord och din eldstad och din bädd och ditt skratt, skulle jag lämna dig när du gråter'? Stilla nu, gråt inte. Låt mig tänka ut ett sätt för oss att komma till Öarna, alla tre tillsammans.
   Men han visste att det inte fanns något sätt. Inte för en tegelmakare. Han hade gjort vad han förmådde. Vad han förmådde räckte etthundratjugo fot från stranden.
   Tror du, sade han efter en lång tystnad, under vilken hon hade dukat av och diskat tallrikarna i brunnsvattnet som var klart igen nu när De rasande hade varit försvunna i flera dygn. Tror du att kanske — det här . . . Han tyckte det var svårt att säga, men hon stod stilla och väntade, och han måste säga det: att det här är slutet?
   Tystnad. Över det enda rum som låg i lampsken och alla de mörka rummen och gatorna och de brända åkrarna och det ödelagda landet låg tystnad. I den svarta Hallen ovanför dem på kullens höjd, tystnad. En tyst strand, en tyst himmel, över allting en obruten tystnad som ingenting svarade på. Utom det avlägsna bruset från havet och, mycket svagt fast närmare, det sovande barnets andetag.
   Nej, sade kvinnan. Hon satte sig mitt emot honom och lade händerna på bordet, fina händer, svarta som jorden, med handflator som elfenben. Nej, sade hon, slutet blir slutet. Det här är ännu bara väntan på slutet.
   Men varför är vi då kvar här, just vi två?
   Nåja, sade hon, du hade dina ting, dina tegel, och jag hade den lille.
   I morgon måste vi ge oss av sade han efter en stund. Hon nickade.
   Före soluppgången var de uppstigna. Det fanns ingenting alls att äta, och när hon hade lagt några plagg åt barnet i en väska och tagit på sig sin varma läderkappa och han hade stuckit kniven och sleven i bältet och satt på sig en varm rock som hade tillhört hennes man, lämnade de det lilla huset och gick ut i den kalla blåsiga gryningen över de övergivna gatorna.
   De gick nerför kullen, han före, hon efter med det sömniga barnet insvept i en flik av kappan. Han svängde varken in på vägen som ledde norrut längs kusten eller på den södra vägen utan fortsatte förbi salutorget och ut på klippan och nerför den steniga stigen till stranden. Hela vägen följde hon och ingen av dem sade något. Vid havsbrynet vände han sig om. Jag håller dig uppe i vattnet så länge vi orkar, sade han.
   Hon nickade och sade mjukt: Vi använder vägen du byggde så länge den räcker. Han tog hennes fria hand och ledde henne ut i vattnet. Det var kallt. Det var bittert kallt, och det kalla ljuset från öster bakom dem lyste på skummet som fräste mot stranden. När de steg ut på vägens början låg teglet starkt under deras fötter, och barnet hade åter fallit i sömn mot hennes skuldra under en flik av kappan.
   Allteftersom de gick blev vågornas slag hårdare. Tidvattnet var på ingående. De yttre bränningarna trängde igenom deras kläder, kylde deras kroppar, dränkte deras hår och ansikten. De nådde slutet på hans långa arbete. Där låg stranden ett litet stycke bakom dem, mörk under klippan med den tysta bleknande himlen ovanför. Omkring dem rådde vilda vatten och skum. Framför dem låg det oroliga havet, avgrunden, stupet.
   En bränning träffade dem på sin väg mot stranden och de vacklade, barnet som väcktes av havets hårda slag började skrika, ett ynkligt pip i det långa kalla fräsande mumlet från havet som alltid upprepar samma svar.
   Nej jag kan inte, ropade modern, men hon grep fastare om mannens hand och fortsatte vid hans sida. När han höjde huvudet för att ta det sista steget från sitt verk ut i kustlösheten, såg han det som kom ridande över vattnet i väster, det flygande ljuset, en glimt av vitt som av svalbröst som speglar dagbräckningen. Röster tycktes höja sig över havets röst. Vad är det? sade han, men hon höll huvudet tätt över barnet och försökte tysta dess svaga jämmer som utmanande havets bedövande sorl. Han stod stilla och såg seglens vita skimmer, ljuset som dansade över vågorna, dansade fram mot dem och mot det större ljus som växte bakom dem. Vänta, hördes ropen från detta som red på de grå vågorna och dansade på skummet. Vänta. Rösterna klingade mycket ljuvt, och när seglen lutade sig vita över honom såg han ansikten och händer som sträcktes ut och hörde dem säga: kom, kom upp på skeppet, kom med oss till Öarna!
   Håll dig fast i mig, sade han stilla till kvinnan, och de tog det sista steget.

Originalets titel "Things" publicerad 1970, ur novellsamlingen The Wind's Twelve Quarters 1975. Översättning av Ninnan och Maud Loman

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki