FANDOM


Av: Gabriel García Márquez

   TÅGET DÖK UPP UR DEN TRÅNGA PASSAGEN mellan de skakande röda klippväggarna och rullade vidare över ändlösa och symmetriska bananplantager medan luften blev fuktigare, och man kände inte havsbrisen längre. En kvävande rök bolmade in genom kupéfönstret. På den smala landsvägen som löpte parallellt med banan for oxvagnar fullastade med gröna klasar. På andra sidan vägen kunde man då och då se obrukade tomter där det låg kontor med elektriska fläktar, röda tegelbaracker och villor med vita bord och stolar på altanerna bland palmer och dammiga rosenbuskar. Klockan var elva på morgonen och hettan hade ännu inte börjat.
   —Det är bättre om du stänger fönstret, sade kvinnan. Du får håret fullt med sot.
   Flickan försökte dra upp rutan, men den hade rostat fast.
   De var de enda passagerarna i den enkla tredjeklassvagnen. Eftersom röken från lokomotivet fortfarande kom in genom fönstret reste sig flickan och på sin plats lade hon istället ifrån sig det enda de hade med sig på resan: en plastpåse med proviant och en blombukett insvept i tidningspapper. Hon satte sig på den andra bänken, en bit från fönstret och mittemot sin mor. Båda var klädda i stram och påver sorgdräkt.
   Flickan var tolv år och det var första gången hon åkte tåg. Kvinnan verkade för gammal för att vara hennes mor, att döma av de blåa ådrorna på ögonlocken och den lilla mjuka, formlösa kroppen i klänningen som liknade en prästkappa. Hon satt med ryggraden hårt tryckt mot väggen bakom sig och höll med bägge händerna en skamfilad blankskinnsportfölj i skötet. Hon var så behärskat saktmodig som människor vana vid fattigdom brukar vara.
   Klockan tolv hade hettan börjat. Tåget stannade i tio minuter på en avfolkad station för att fylla på vatten. I plantagernas gåtfulla tystnad därutanför verkade skuggorna rena och klara. Men den stillastående luften inne i vagnen luktade ogarvat läder. Tåget ökade inte längre farten. Det stannade i två småstäder som såg likadana ut, med trähus målade i livliga färger. Kvinnan sänkte huvudet och föll i sömn. Flickan tog av sig skorna. Sedan gick hon till toaletten och satte de vissnande blommorna i vatten.
   När hon kom tillbaka till sin plats väntade modern på henne för att de skulle äta. Hon räckte fram en bit ost, en halv majskolv och en skorpa och tog själv en likadan ranson ur plastpåsen. Medan de åt rullade tåget mycket långsamt över en järnbro och passerade en tredje stad som såg likadan ut som de förra, utom att folk hade samlats på torget i den här. En musikkår spelade ett muntert stycke i den tryckande solen. På andra sidan stan upphörde plantagerna och en sprucken, förtorkad slätt tog vid.
   Kvinnan slutade äta.
   —Ta på dig skorna, sade hon.
   Flickan tittade ut genom fönstret. Hon såg ingenting annat än den öde slätten där tåget åter ökade farten, men lade tillbaka den sista biten skorpa i påsen och tog hastigt på sig skorna. Kvinnan räckte henne en kam.
   —Kamma dig, sade hon.
   Tåget började vissla medan flickan kammade sig. Kvinnan torkade svetten från halsen och strök bort fettet i ansiktet med fingrarna. När flickan hade kammat sig passerade tåget de första husen i en stad som var större än de föregående, men också dystrare.
   —Om du har lust att göra något så gör det nu, sade kvinnan. Sen får du ingenting att dricka även om du håller på att förgås av törst. Och ta framför allt inte till lipen.
   Flickan nickade. Genom fönstret svepte en torr, brännhet vind och med den blandades lokomotivets vissla och slamret från de ålderstigna järnvägsvagnarna. Kvinnan rullade ihop påsen med matrester och stoppade den i portföljen. För ett ögonblick kunde man i fönstret se stan breda ut sig i sin fulla glans denna klara augustidag. Flickan slog in blommorna i det genomvåta tidningspapperet, flyttade sig litet längre från fönstret och såg avvaktande på modern. Hon fick en lugnande min till svar. Tåget slutade vissla och saktade farten. En stund senare stannade det.
   På stationen fanns inte en människa. På andra sidan gatan, där trottoaren skuggades av mandelträden, var bara biljardsalongen öppen. Staden simmade i hetta. Kvinnan och flickan steg av tåget, sneddade över den ödsliga perrongen där det växande gräset hade börjat spränga stenplattorna och sedan över gatan till den skuggiga trottoaren.
   Klockan var nästan två. Så dags låg hela stan försänkt i middagsslummer. Affärerna, de offentliga inrättningarna och skolan hade stängts klockan elva och öppnade inte igen förrän strax före fyra, då tåget avgick i motsatt riktning. Det var bara hotellet mittemot stationen, där det fanns bar och biljardsalong, och telegrafstationen vid torget, som hade öppet. I husen, som mestadels var byggda enligt banankompaniets modell, var dörrarna låsta inifrån och persiennerna fördragna. I några av husen var det så varmt att de som bodde där åt lunch i pation. Andra lutade en stol mot väggen i skuggan av mandelträden och tog sin siesta ute på gatan.
   Kvinnan och flickan höll sig till den skyddande skuggan under mandelträden när de gick inåt stan utan att störa siestan. De begav sig direkt till prästens hus. Kvinnan krafsade med nageln på dörrens ståltrådsnät, väntade sedan en stund och upprepade manövern. Därinne surrade en elektrisk fläkt. Stegen som närmade sig hördes inte. Det var knappt man hörde ljudet av dörren som gick upp med ett lätt gnissel. Strax därpå frågade en röst försiktigt mycket nära nätet: "Vem är det?" Kvinnan försökte titta in genom ståltrådsnätet.
   —Jag måste få tala med prästen, sade hon.
   —Han sover nu.
   —Det är viktigt, envisades kvinnan.
   Det fanns en lugn enträgenhet i hennes röst.
   Dörren öppnades ljudlöst på glänt och en mogen, fyllig kvinna med mycket blek hy och hår grått som järn visade sig. Ögonen såg alldeles för små ut bakom de tjocka glasögonen.
   — Stig på, sade hon och öppnade dörren helt.
   De trädde in i ett rum impregnerat med gammal blomdoft. Hushållerskan visade dem till en träsoffa och tecknade åt dem att sätta sig. Flickan gjorde det, men modern förblev stående, fundersam, med båda händerna hårt om portföljen. Inte ett ljud hördes utöver den elektriska fläkten.
   Hushållerskan dök upp i dörren i andra änden av rummet.
   —Han ber er komma tillbaka efter tre, sade hon med mycket låg röst. Han gick till sängs för fem minuter sen.
   —Tåget går halv fyra, sade kvinnan.
   Repliken var kort och bestämd, men rösten var fortfarande vänlig, nyanserad. Hushållerskan log för första gången.
   —På det viset, sade hon.
   När dörren i andra änden av rummet åter stängdes satte sig kvinnan bredvid sin dotter. Det lilla väntrummet var torftigt, men rent och prydligt. På andra sidan träbalustraden som delade rummet på mitten stod ett enkelt arbetsbord, täckt med vaxduk och med en primitiv skrivmaskin bredvid en vas med blommor. Bakom stod församlingsarkivet. Det syntes att en ogift kvinna ägnade kontoret sina omsorger.
   Dörren öppnades igen och den här gången var det prästen som kom in, putsande sina glasögon med en näsduk. Det var först när han satte dem på sig som man tydligt såg att han var bror till kvinnan som hade släppt in dem.
   —Vad kan jag stå till tjänst med? frågade han.
   —Nycklarna till kyrkogården, sade kvinnan.
   Flickan satt med blommorna i knät och fötterna i kors under träsoffan. Prästen såg på henne, sedan såg han på kvinnan och sist såg han på himlen som lyste utan ett moln genom ståltrådsnätet som täckte fönstret.
   —I den här värmen, sade han. Ni kunde ha väntat tills solen gått ner.
   Kvinnan skakade på huvudet och sade ingenting. Prästen gick bakom träbalustraden, tog fram en vaxduksklädd bok, ett pennskaft och ett bläckhorn ur skåpet och satte sig vid bordet. Håret växte glest på huvudet men desto rikligare på händerna.
   —Vems grav ska ni besöka? frågade han.
   —Carlos Centenos, sade kvinnan.
   —Vem?
   —Carlos Centen, upprepade kvinnan. Prästen förstod fortfarande inte.
   —Det är tjuven som de dödade här förra veckan, svarade kvinnan fortfarande i samma ton. Jag är hans mor.
   Prästen granskade henne. Hon höll blicken fäst vid honom, med lugn behärskning, och prästen rodnade. Han sänkte huvudet och började skriva. Medan han fyllde i blanketten frågade han kvinnan om uppgifter och hon svarade utan att tveka, med noggranna detaljer, som om hon läste innantill. Prästen började svettas. Flickan knäppte upp vänstra skoremmen, blottade hälen och stödde den mot skokanten. Sedan gjorde hon likadant med den högra.
   Allt hade börjat måndagen veckan innan, klockan tre på morgonen några kvarter därifrån. Señora Rebeca, en änka som bodde ensam i ett hus fullt med krimskrams, hörde genom ljudet av det lätta regnet hur någon försökte få upp ytterdörren utifrån. Hon steg upp, trevade i garderoben tills hon hittade en urmodig revolver som ingen hade avlossat sedan överste Aureliano Buendias tid och gick in i vardagsrummet utan att tända ljuset. Hon orienterade sig inte så mycket efter ljudet av dörrlåset som efter den rädsla som hade utvecklats i henne under tjugoåtta års ensamhet och gissade sig till inte bara var dörren fanns utan också den exakta höjd på vilken låset var beläget. Hon höll vapnet hårt tryckt i båda händerna, blundade och sköt. Det var första gången i sitt liv som hon avlossade en revolver. Efter knallen hörde hon först ingenting annat än regnets brus mot plåttaket. Sedan hörde hon en metallisk duns mot trottoarens cement och någon som med låg, stillsam men förfärligt trött röst sade: "Mamma." Mannen som i gryningen hittades död utanför huset med näsan sönderskjuten hade en rutig flanellskjorta, ett par alldagliga byxor med ett rep istället för bälte och han var barfota. Ingen i stan kände honom.
   —Så han hette alltså Carlos Centen, mumlade prästen när han hade skrivit färdigt.
   —Centen Ayala, sade kvinnan. Han var ende pojken.
   Prästen återvände till skåpet. På insidan av dörren hängde två väldiga, rostiga nycklar på en spik och de såg ut precis så som flickan föreställde sig, så som modern hade föreställt sig när hon var liten och så som till och med prästen någon gång hade föreställt sig himmelrikets nycklar. Han tog ner dem, placerade dem i besöksboken som låg uppslagen på balustraden och visade med pekfingret ett ställe på den fullskrivna sidan samtidigt som han tittade på kvinnan.
   —Skriv under här.
   Kvinnan klottrade dit sitt namn medan hon höll portföljen fasttryckt i armhålan. Flickan plockade upp blommorna, gick fram till balustraden med skorna släpande på golvet och såg uppmärksamt på modern. Prästen suckade.
   —Försökte ni aldrig få in honom på den rätta vägen? Kvinnan svarade medan hon skrev färdigt.
   —Han var en god människa.
   Prästen såg först på modern och sedan på flickan och upptäckte med något som liknade from häpnad att de inte var gråtfärdiga. Kvinnan fortsatte i samma ton:
   —Jag sa åt honom att aldrig stjäla maten ur mun på någon och han gjorde som jag sa. Men på den tiden då han var boxare kunde han bli liggande ända upp till tre dar i sängen fullständigt sönderslagen.
   —Han måste dra ut alla tänderna, insköt flickan.
   —Just det, bekräftade modern. Jag kunde inte ta en tugga på den tiden utan att den fick smak av allt stryk som min son fick på lördagskvällarna.
   —Guds vilja är outgrundlig, sade prästen.
   Men han sade det utan övertygelse, dels för att erfarenheten hade gjort honom skeptisk, dels för att det var så varmt. Han tillrådde dem att skydda huvudet för att inte få solsting. Gäspande och redan på väg att falla i sömn beskrev han för dem hur de skulle hitta Carlos Centenos grav. På tillbakavägen behövde de inte knacka på. De skulle bara stoppa nyckeln under dörren och samtidigt, om de kunde, lägga dit en allmosa för kyrkan. Kvinnan lyssnade uppmärksamt till förklaringarna, men tackade utan ett leende.
   Redan innan han öppnade ytterdörren upptäckte prästen att det stod några och tittade in med näsorna tryckta mot ståltrådsnätet. Det var en hop barn. När dörren gick upp skingrades barnen. Vanligtvis fanns inte en människa ute vid den här tiden på dan. Nu var inte bara barnen där. Folk stod i små grupper under mandelträden. Prästen skärskådade gatan som ångade i solljuset och så förstod han. Han stängde försiktigt dörren igen.
   —Vänta en liten stund, sade han utan att se på kvinnan.
   Hans syster dök upp i dörren i andra änden av rummet, med en svart kavaj över nattlinnet och håret hängande löst. Hon såg under tystnad på prästen.
   —Folk vet, mumlade systern.
   —Det är bättre att ni går ut bakvägen, sade prästen.
   —Det är samma sak där, sade systern. Fönstren är fulla med folk.
   Kvinnan tycktes inte ha förstått förrän nu. Hon försökte titta ut på gatan genom ståltrådsnätet. Sedan tog hon blommorna som flickan höll och gick mot dörren. Flickan följde efter.
   —Vänta tills solen går ner, sade prästen.
   —Ni kommer att förgås i värmen, sade systern där hon stod orörlig längst bort i rummet. Vänta ett tag så lånar jag er ett parasoll.
   —Tack, sade kvinnan. Det går lika bra så här.
   Hon tog flickan i handen och gick ut på gatan.

Källa: Ur "Mama Grandes begravning och andra berättelser" (Tiden 1981), översättning Jens Nordenhök och Lasse Söderberg.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki