Fandom

Svenskanoveller Wiki

Tjugo år efteråt

754sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share


Av: Per Wahlöö

VÄRLDEN ÄR SOM bekant full av besvikelser. När tåget hade ungefär tjugofem minuter kvar till stationen, där jag skulle byta för vidare befordran till något gudsförgätet ställe långt uppe i nordost, guppade vagnen till över någon ojämnhet i rälsen. Ungefär femton sidor i romanen, som jag hade uppslagen i knät, föll tillbaka utan att jag märkte det, förrän jag hade tröskat om ett bra stycke och började känna igen mig bland raderna.
   Min färdkamrat såg skrattande på mig från sitt soffhörn och sa:
   – Jaså, du märkte det nu. Det kan man kalla koncentration. Nu kommer väl den arme mannen att få litet sämre recension än normalt. Nej, du passar inte tillsammans med böcker …
   – Kanske inte, sa jag och lade undan romanen. Och min medresenär begagnade tillfället att berätta denna enastående rövarhistoria.
   – Du har kanske inte, började han
   – Det beror på vilka det var.
   – Jo något, men du ska inte avbryta mig så där. Det var två studenter, som låg vid akademien och läste medicin, fast på var sitt sätt skulle man kunna säga. Den ene hade för sig att bli läkare, och den andre låg vid veterinärinstitutet. De bodde tillsammans, och det gick i det stora hela ganska bra, fastän de egentligen var varandra ganska olika. Nu är det ju så att friska unga män i den åldern i allmänhet har en massa gemensamma drag och intressen, som gör att även tämligen väsensskilda naturer kan komma att passa ganska bra ihop. Nåja, de levde som grabbar gör mest; steg upp sent och oregelbundet – oregelbundet, det vill säga att ibland steg de inte upp alls. Det var efter särskilt blodiga nätter, sådana där kusliga förmiddagar, när energin precis nätt och jämnt räcker till att öppna fönstret och kasta ut små silverslantar till barnen på gatan för att få dem att springa till butiken på hörnet och köpa mineralvatten. Han som tänkte sig att bli veterinär var sydlänning, en smula vek, romantisk – det märktes när han blev full och vågade visa det – och dessutom hade han ett musikinstrument, en sån där låda med skaft och strängar på. Han spelade på den där lådan på kvällarna och pinade sin rumskamrat, som drog täcket över öronen och svor åt honom allt vad han orkade, fast det inte alltid hjälpte. Nåja, så höll de på var dag och småträtte med varandra och grälade om vilket rakblad som var vems och i den där stilen …
   Berättelsen började redan gå mig på nerverna; jag tittade på klockan och tänkte, att han fick ro upp sig bra, om jag inte skulle somna före bytesstationen.

Tjugo 1.png


   – … ja, som jag sa i början, eller jag kanske glömde att säga det, är det här ett triangeldrama. Flickan, som var högst förtjusande för resten, tillhörde den mest normale av de två. Han med banjon var för romantisk för att kunna ha annat än lösa förbindelser, och han avundades aldrig sin gode vän, som för övrigt inte vårdade sin egendom på det sätt, som står föreskrivet i erotiska handböcker. Han bar sig åt mot henne så det egentligen blev varken hackat eller malet. Han nonchalerade henne, men inte tillräckligt, för ibland när andan föll på, var han hygglig, förekommande och riktigt chevaleresk, och det är ju alldeles uppåt väggarna. Ditt tal skall som bekant vara ja, ja eller nej, nej … Och krukan gick till brunnen tills den sprack. Han med flickan reste bort, var borta i fjorton dar och skrev under tiden ett vykort, som föreställde ett vattenfall, och sedan, ja, sedan hände något mycket banalt. Han blev sjuk, riktigt ordentligt sjuk för resten, och när han till slut började kvickna till fick han i sin hand ett virrigt brev från sin själs älskade, där hon stilistiskt undermåligt men kategoriskt och dessutom skam till sägandes smäktande förklarade, att nu fick det vara slut och så vidare. Den försmådde fästmannen tillfrisknade så gott som omedelbart och steg under diverse kötteder upp från sitt läger för att omgående göra upp räkningen med rivalen. Och rivalen, det har du väl begripit, hoppas jag, det var den romantiske rumskamraten.
   – Ja, avståndet var långt, och fastän tåget gick ganska fort redan på den tiden, hade den olycklige hämnaren, innan det hade stånkat in på bangården, hunnit uppgöra och förkasta flera förslag till ett sätt att skaffa sig upprättelse på än du kan fundera ut under hela din återstående livstid. När han kom i trappan till sin bostad, kom han på idén att ta fram det famösa brevet och titta på datum, och när han såg, att det redan var en månad gammalt kände han sig skäligen enkel och föreställde sig, att de andra kanske redan hade flyttat ihop och att de inte stigit upp än – klockan var visserligen två på eftermiddagen, men man kunde ju inte veta – och en hel del annat i den stilen. Före detta rumskamraten hade verkligen just stigit upp ur paulunen, men dessbättre var han ensam. Han stod just och rakade sig framför spegeln, medan han visslade falskt allt vad han orkade, och om han blev förvånad över sin gode väns uppträdande på arenan, så visade han det i varje fall inte i någon mera påtaglig grad. Han sa bara helt enkelt "Hej på dej, det var ju väl att du äntligen flutit upp". Det var hans sista replik i dramat. Den andre, som hade hållit på att hetsa upp sig i fyra och en halv dag, höll ett kort och kärnfullt anförande, i vilket han förklarade, att han skulle döda antagonisten. Detta beslut omsatte han inte genast i praktiken, bland annat av den anledningen, att det var den blivande veterinären, som höll i rakkniven, och han var ju för övrigt van vid dissektioner. Efter detta yttrades aldrig något mer i frågan. Sydlänningen avlade sin examen, blev legitimerad veterinär och fick med tiden ett distrikt, som låg någonstans uppe i nordost – ja, just i de här trakterna. Den andre unge mannen avslutade snart sina studier, som han för resten aldrig hade lagt ner något allvar i, och slog sig på helt andra sysselsättningar. Han blev journalist, och han tänkte aldrig på den gamla fruntimmershistorien mer än en enda gång senare, och det var då han hittade flickans brev i en gammal kavaj, som han vittjade, innan han gav den åt en trashank, som tiggde vid dörrarna. Han läste igenom skrivelsen, lyckönskade sig till att ha undgått att bli gift med en kvinna, som vid relativt mogen ålder kunnat få ihop något så infantilt, och visade det till och med som ett kuriosum för ett par av sina kolleger, innan han lät det gå i papperskorgen. Och så var det hela avslutat för hans del.
   Nästan …

Tjugo 2.png


Berättaren gjorde en paus, drog eld på en tändsticka och föll in i en annan, mera beslöjad tonart.
   – Ja, journalisten hade avslutat kapitlet, men saken hade ju även en annan sida. Veterinären hade gift sig med flickan och flyttat långt bort, men – här börjar det egendomliga i historien – han kunde aldrig glömma, att rivalen hade svurit att döda honom. Till att börja med tänkte han inte så mycket på det, men efter hand blev han alltmer irriterad av tanken, kunde inte sova om nätterna och gick omkring och kände sig allmänt olycklig. Han prenumererade på den tidning, i vilken den före detta kamraten medarbetade, och läste hans artiklar varje dag och mycket noggrant. Ibland tyckte han sig kunna konstatera, att den andre var svårmodig och tungsint i sitt skrivsätt, och då blev han nervös och ur gängorna för flera dagar i sträck. Hans hustru märkte det naturligtvis och frågade då och då, hur det egentligen var fatt, och veterinären måste rädda sig med diverse nödlögner om sin vacklande hälsa. Och hur det nu kan ha förhållit sig – om det berodde på långvarigt grubblande eller på någon annan mera naturlig orsak – så började det visa sig, att hans hälsotillstånd inte längre var riktigt tillfredsställande, och när kriget började blev han frikallad som icke vapenför på grund av dåligt hjärta. Under krigsåren blev han allt lugnare och började till slut glömma bort hela affären. Hans osynlige fiende var långt i fjärran – någonstans nere på sydfronten som krigskorrespondent – det visste han, och staden, där han själv bodde, låg långt bakom stridslinjen. Mitt under brinnande krig blev så hans fru sjuk, låg några veckor och så dog hon – alldeles vanligt och banalt som folk gör mest – lämnande honom tämligen ensam, eftersom de inte hade några barn. Nu hade fruktan för den inbillade hämnden fullkomligt givit vika i hans hjärna, och han fortsatte sitt liv fullt normalt och i stort sett i de gamla gängorna, undantaget förstås att han nu var änkling och kunde sitta ute och pokulera på nätterna så länge han hade lust.
   – Det blev fred igen, men ingenting förändrades i veterinärens dagliga gärning, förrän han en dag kom underfund med att det var den 28 november och med andra ord precis tjugo år sedan han förlovade sig. Och jämnt en vecka senare, alltså den 5 december, borde journalisten utkräva hämnd, om han ville vara punktlig – de flesta brott här i landet preskriberas som bekant efter tjugo år, och längre än så kunde väl knappast någon vänta med att hämnas en gammal oförrätt. Den där tanken var när allt kom omkring bara ett sådant där dumt hugskott, som man kan få då och då, och veterinären fäste naturligtvis inte så mycket avseende vid det. Han skaffade sig i varje fall ett nummer av den tidning, som den andre medarbetade i och förvissade sig om att han var i livet genom att leta reda på namnet i förteckningen över redaktionspersonalen. På natten före tjugoårsdagen av den famösa brytningen låg han länge vaken och funderade, tills han var absolut övertygad om att den andre hade sagt: "Jag svär på att döda dig. Jag skall göra det vid första lägliga tillfälle. Du vet inte när, men det kommer att ske, och det kommer att ske inom tjugo år från denna dag räknat." Nu hade visserligen inte den försmådde friaren alls sagt så utan bara helt enkelt och rättframt på ungdomens vis: "Min själ, ska jag inte slå ihjäl dig." Men det är ju inte så lätt att komma ihåg exakta ordalydelser av uppskärrade samtal efter ett par decennier. På morgonen den 5 december blev han kallad till en by, som låg nere i det nordvästra hörnet av hans distrikt, där man fruktade, att det utbrutit en epidemisk hästsjukdom. Egentligen hade han inte alls någon lust att resa dit, eftersom vädret var mycket obehagligt med kall blåst och oupphörliga piskande snöbyar, som svepte fram längs gatorna och tornade upp kalla, torra drivor längs trottoarerna, men som han var en plikttrogen man och älskade sitt arbete, tog han i alla fall på sig vinterpälsen, slog upp kragen över öronen och for ner till det utpekade området vid middagstiden. Läget visade sig verkligen vara ganska allvarligt. Hela dagen vandrade han omkring mellan gårdarna och undersökte besättningarna – det var ett styvt arbete, och han ångrade, att han inte hade tagit med sig någon av sina assistenter, vilket naturligtvis hade underlättat arbetet högst väsentligt. Ursprungligen hade han tänkt resa tillbaka till staden med sjutåget, men det gick nu inte, och han blev följaktligen tvungen att vänta ett par timmar tills det sista lokaltåget gick mot staden. Någonting måste han ju fördriva tiden med, och eftersom det inte fanns mycket att välja på gick han och satte sig på värdshuset, där en del bönder som vanligt på bästa sätt höll på med att slå ihjäl tiden under de långa, sysslolösa vinterkvällarna.

Nå, veterinären satte sig ner och började diskutera agrikulturproblem med urinvånarna, och under tiden torrlade han egenhändigt en flaska sådant där sött, gult brännvin, som de håller sig med på landet. Han hade aldrig varit någon storsupare i ordets vedertagna bemärkelse, och vad det led började han bli ganska dragen, livad och varm. I god tid gav han sig i alla fall iväg till stationen. Dit var det inte långt – en åttahundra meter eller kanske en kilometer – och vägen var det nästan omöjligt att villa bort sig på, trots att snöstormen nu hade satt igång på skarpen, eftersom det bara gällde att gå längs telegraflinjen. Först ledde stolparna vinkelrätt mot järnvägen, och sen vände de tvärt och gick längs banan de sista tvåhundra meterna fram till stationen. Han trevade sig fram i mörkret och den yrande, snustorra snön – stolparna verkade höga och majestätiska, alldeles vita på den ena sidan, svarta på den andra. Tänk vad livet förändrades – för tjugo år sedan gick han arm i arm med en vacker flicka i centralparken under en romantiskt blinkande, klar vinterhimmel. En vacker flicka, som han hade erövrat i ärlig strid. Visserligen från sin åtminstone nominellt bäste vän, men i sådana fall måste ju vänskap få vika. Tänk, att den andre aldrig kunnat inse det … En stolpe dök upp, passerade förbi och försvann i töcknet. Veterinären vände sig om efter den, och i fyllan och villan såg han en gestalt bakom sig till höger. Han återtog marschen hastigare och pulsade fram i den oroliga snön, som gled undan under hans fötter. Han tittade åter bakåt – gestalten i töcknet var mindre diffus … Den närmade sig framåtlutad, målmedveten … Tjugo år, om ett par timmar skulle fristen ha löpt ut – veterinärens spritomtöcknade hjärna brottades förgäves med problemet. Ångestsvetten bröt fram på hans panna, han gick hastigare, snön rörde sig under hans fötter, pälsen snärjde sig om hans blytunga ben … Han sneglade åter över axeln och började pulsande och tungt springa.


Tjugo 3.png

Nästa stolpe – han sprang till höger om den, snubblade över något elastiskt, stapplade två steg och föll, hans vänstra hand grep om något kallt, långsmalt, ett rör, något att försvara sig med …
   Bonden, som gick förbi femton meter därifrån, gick långsamt och säkert – framåtlutad, klok nog att inte se sig om i snöstormen, och snön yrde igen hans spår, täckte allt med ett lätt, skyddande täcke.
   Men journalisten satt just den kvällen i en andraklassfåtölj på ett snälltåg, som ilade fram mot någon i dunkel höljd uppdragsort uppe i nordost. Han tänkte på år som gått, på kriget och på sin sturm-und-drangperiod. Han tänkte på romantiska äventyr för två decennier sedan och sökte ett ögonblick fruktlöst avlocka sitt minnes överlastade skattkammare, vad den där staden hette, som hans ungdomsvän veterinären hade slagit sig ner i. Ungefär en halvtimmes väg från stationen, där han skulle byta tåg, gick det en mjuk, fjädrande stöt genom vagnen …
   Tåget rusade in på stationen, lyktor glimmade, bromsar gnisslade och röster skränade utanför de frusna fönstren. Vi reste oss, tog våra ytterplagg och debarkerade hastigt. Jag skakade olustigt på mig, hostade och sa:
   – Fy tusan, du har en fullkomligt pervers fantasi.

I samma ögonblick som vi kom ut på den snötäckta perrongen brusade möteståget in i en sky av torr yrsnö, knyckte till och stannade. Min vän gick hastigt fram till stationsföreståndaren, som stod med den röda flaggan i armvecket och bet i sina isiga, rostbruna mustascher. De bytte hastigt några ord, skrattade och skiljdes. Min kamrat drog mig i rockärmen och ropade:
   – Skynda dig, det har redan ringt för andra gången!
   Vi äntrade uppför de hala trappstegen och gick längs korridoren. Han ryckte på axlarna och sa roat:
   – Stupade i kriget, hon föreståndarinna för ett barnhem, tre ungar … nej, det klaffar inte alls. Var tusan är nu restaurangvagnen?
   Tåget frustade och drog igång.

Illustrationer av Gunnar Brusewitz
Ursprungligen publicerad under pseudonymen Edner P Bech i "Jultrevnad" 1949

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki