FANDOM


Av Niels E. Nielsen

STRAX FÖRE DAGGRYNINGEN den 8 juli 1992 startade första amerikanska rymdflottan från New Mexicos ökenslätter söder om Alamogordo. Befälhavare var rymdgeneral Tom P. Slough, en grånad veteran från det egendomliga "skuggkriget" kring rymdstationerna — de där aldrig offentliggjorda och aldrig avslutade drabbningarna på tröskeln till universum.
   I fullmånens sken kastade de stora slagskeppen mörkblå skuggor över ökensanden, där de med stängda kanonportar låg och väntade på startordern. Nära den sydöstra horisonten över Guadaloupes toppar lyste en liten röd planet. Det var Mars, slagflottans mål, imperiet för vars erövring USA hade utrustat denna oerhört dyrbara interplanetariska flotta, försett den med de allra modernaste vapnen och bemannat den med 40 000 utvalda soldater från atomstyrkorna, blomman av landets ungdom, som skulle göra sin nation till solsystemets mäktigaste stat.
   Nu väntade de andlöst, avdelning efter avdelning, fastsurrade vid trycksändarna. Unga vältränade män drog ut i det äventyrligaste av alla krig och drömde om att utföra bedrifter och vinna ära och ett marsianskt hertigdöme. Det fanns guld i öknarna och uran i bergen bara man iddes böja sig ner. Och sedan — om man inte var nöjd — väntade ju Venus, Saturnus, Pluto ... Från planet till planet, ja, från solsystem till solsystem, kunde människan utsträcka sitt välde utan att någonsin nå de yttersta gränserna.
   De 40 000 unga männen väntade bakom raketernas stålsidor och drömde svindlande ärelystna drömmar, medan en röst lugnt räknade sekunderna:
   — Fyra — tre — två — en — noll!
   Raketernas dån hördes från Texas till Kalifornien. Kontinenten skälvde i sina grundvalar. Väldiga heta lågtryck virvlade söder ut och gav för fösta gängen på tjugo år de förvånade bönderna i det torra mexikanska höglandet ett riktigt skyfall. Mörkröda eldmoln tjöt kring starttornen. Långsamt höjde sig tiotusentonsraketerna. Hundra smäckra stålfiskar jagade upp mot de bleknande stjärnorna. Hundra eldkvastar dog långsamt bort i universums mångråa natt.
  — Mina herrar, sa rymdgeneral Slough i flaggskeppets stabsrum, om tolv dagar, alltså den 20:de, landar vi i den röda Guldöknen i Mars' ekvatorzon, där rekognosceringsraketerna har funnit de gynnsammaste temperaturförhållandena och det högsta lufttrycket, ungefär som på toppen av Mont Blanc. Avsikten är att bygga ut ett brohuvud där och företa snabba pansarframstötar!
  — Har den röda flottan startat, general?
   Unge Tim O'Mills, adjutanten, stirrade genom den tjocka kvartsen i ett koöga ner i de svarta djupen. Månen gled förbi — ett spökansikte, tecknat av skyhöga toppar och kaotiska kratrar i kritvitt och sotsvart, skimrande mineralinka ödemarker. Meteoriter sjönk som droppar av eld ner mot det vackra lysande klot de hade lämnat. Unge O'Mills överraskade sig med att känna en smula hemlängtan men fann en lättnad i att betrakta Sloughs ansikte.
  — Inte ännu, svarade generalen barskt. Men de är beredda. I samma ögonblick som deras rymdstationer rapporterar vår avresa ger de sig i väg från basen i Gobiöknen. Kanske stöter flottorna ihop redan före ankomsten till Mars. Ett slag med fotonkanoner vid hastigheter på omkring 300 000 kilometer i timmen. Det är förbi innan någon ens hinner blinka, mina herrar!
   Officerarna nickade. Unge O'Mills blinkade på prov. Det varade inte så värst länge, tyckte han. Man kunde inte vinna mycken ära på den tiden ...

INNAN han hade tänkt tanken till slut avgick ett meddelande från radartornet på den ryska rymdstationen LV, ett jättestort hjul som långsamt roterade 1 500 kilometer ute i rymden med sina gallerantenner vända som lyssnande öron mot den röda eldkärve som jagade ut mot den svarta tomheten på andra sidan solen.
   Och fyra minuter senare rullade ekot som en hjord mastodonter genom Shanghais utdöda klyftor i centrala Gobi. En eskader jagade tjutande ut över klotets rand och lade sig som en vargflock i den amerikanska flottans spår. Kapplöpningen till Mars var i full gång.
   Också den ryske flottchefen, Igor Lerotjenko, hade för länge sedan tjänat sina sporrar i "skuggkriget". I det kosmiska rummet hade mången hisnande duell utkämpats mellan hans och Sloughs raketförband. De hyste ömsesidig aktning för varandras militära skicklighet och visste båda att detta skulle bli den avgörande kraftmätningen. Igor Lerotjenkos hårda ansikte var oavbrutet vänt mot radarskärmarna. Han var fast besluten att segra.
   Och 40 000 unga stridslystna ryssar delade denna hans önskan.
   Lerotjenkos flaggskepp Ognennyj Vol (Eldtjuren) förde flottan i en parabel tvärs över Merkurius' bana för att genskjuta amerikanerna och tillintetgöra deras flotta redan ute i rymden.
   I svindlande fart sjönk de genom evighetens djup som kosmiska vargar på spåret. För ut lyste en skälvande bloddroppe — segerherrens lön.

DE MÖTTES tio dygn senare på solsidan om Deimos, det blida marsianska himlaljuset. Djupt under dem lyste själva klotets kopparröda skål, som utsträckt möt dem av en ofattbar kosmisk hand för att fånga upp deras hjärteblod. För fast slaget knappast varade mer än en tiondels sekund kostade det 20 000 människoliv.
   Den amerikanska raketflottan sjönk i kilformation ner mot målet, då något som liknade ett knippe blänkande blixtrar flög över radarskärmarna. Det var allt. Tryckvågorna från de väldiga explosionerna fortplantade sig inte i det lufttomma rummet. Bara rekylerna från de egna radarstyrda fotonkanonerna nådde som en obetydlig skakning Slough i stabskabinen, och han begrep ögonblickligen vad som hade hänt.
  — Slaget är över, sa han lugnt, fast hans fårade ansikte bleknade en aning. O'Mills — tag reda på förlusterna!
   Adjutanten anropade de övriga skeppen på det interna radiosystemet. Han darrade lite på rösten. Det kosmiska krigets blixtsnabba våldsamhet hade chockerat både honom och flottans övriga unga rymdfarare. Bara rymdgeneralen själv visste allt om rymdkrigets fasor, där döden blott utgjorde en av de mindre detaljerna
  — Trettitre skepp förlorade, rapporterade O'Mills.
  — Med inalles trettontusentvåhundra man ...
   Slough stirrade frånvarande ner mot Deimos — en silverslant i universums skattkammare.
  — Radarposterna rapporterar att fienden har förlorat nitton skepp, tillade O'Mills tveksamt som om han inte vågade tro på sina egna ord.
   Slough nickade.
  —  Femtiotvå skepp med över tjugotusen man — på en tiondels sekund, O'Mills! Med all kraft och med alla medel: Ständigt allt fasansfullare! Marsborna måste ha sett glimtarna från explosionerna. De vet att vi kommer. Om de därnere över huvud taget är i stånd att dra några slutsatser, O'Mills, så evakuerar de marsstäderna utan dröjsmål!
   Han talade lågt, till hälften för sig själv. Men en skugga i hans ögon avslöjade att det också bakom hans behärskade anletsdrag fanns en levande, sårbar människa. Han var soldat. Handling var hans plikt, höjd över oro och tvivel. Två världars öde låg i hans händer. Men någonstans inom honom slog kanske ändå en fånge sina knogar blodiga mot tjocka murar. Ingen människa är skapad att bära vikten av två himlaklot på sina axlar.
  — I alla tider kommer de dödade att fara genom universum, sa han nästan ohörbart, bundna av naturlagarna i bestämda banor kring solen frusna och oförstörbara. Rymdens flygande holländare med kurs mot evigheten. Om tio miljoner år far de ännu omkring därute...
   Han grep en mikrofon. Hans blick präglades åter av beslutsamhet:
  — Order till kaptenerna: Gå in i tangentbanan! Vi landar i den röda Guldöknen vid daggryningen!

SOM GAMAR på vingar av eld strök Sloughs slagflotta vid daggryningen ner över den marsianska ekvatorzonen, och de stilla vita marsstäderna skakade vid dånet från den. Ur alla hus störtade invånarna ut på de breda avenyerna och stirrade upp mot himlen. Men bara ett fåtal kunde urskilja något annat än en eldkärve som sänkte sig ner bortom öknens fjärran horisont. Fast alla begrep vad som hade skett: Invasionen från Jorden var i full gång. De gråögda korsarerna från den tredje planeten hade kommit med alla sina ohyggliga vapen för att göra anspråk på marsbornas urgamla arvsrätt.
   Rätt? — Långsamt insåg de tysta städernas invånare att utanför aftonens röda klot gällde i universum bara en rätt — den starkastes!
   Kvinnornas klockrena stämmor darrade, medan de tröstade sina förskrämda barn. Männen stod med böjda huvuden. — Så hade de gamla männen i Tystnadens Stad dock haft rätt: Det var en dåraktig sentimentalitet att de inte hade lagt dödens svarta vallmor över de unga jordbornas ansikten, då dessa i fjol var i deras våld. Just det att den tredje expeditionen återvände välbehållen hem hade säkert uppmuntrat jordborna till en direkt invasion.
   Tysta gick blomsterstädernas invånare in igen. Liksom utdöda låg marsstäderna och väntade på stöveltramp och motorbuller som varslade om erövrarnas inmarsch.

RAKETSKEPPEN landade i Guldöknens nordliga del nära Drakbergens svarta basaltklippor, och deras eldkvastar smälte guldsanden till stora blänkande flak. Männen myllrade ut, tusen efter tusen, var och en specialist, utbildad för strid och med en bestämd uppgift. Men det brådskade! Radartornen hade redan pejlat Lerotjenkos armada som likt en flammande komet kom virvlande ner från rymden bakom den snabbroterande marsmånen Phobus.
   Och redan innan amerikanerna hade fått de första tunga vapnen lossade landade den ryska flottan 400 kilometer längre söder ut i närheten av de vilda Synernas Berg, i vilkas kanjoner griparna, stora som tyrannosaurier från Jordens urtid, öppnade sina kalla gula kattögon och började vädra mot den främmande lockande lukt som den varma ökenvinden bar fram till dem.
  — Fort! Lossa fotontankarna och ultraljudsgeneratorerna, ropade general Slough till sina stabsofficerare.
   Hans fötter sjönk till vristerna ner i det röda guldet — en lösensumma värdig en kejsare — men han brydde sig inte om det.
  — Fienden går snart till angrepp. Vår enda chans är att anfalla först!
   Soldaterna utförde villigt alla order. De visste vad det gällde. Bara några få av de meniga böjde sig ner och tog förvånat upp en handfull guldsand. Eldorado! Bonanza, tänkte de, redan en aning omtöcknade av den tunna syrefattiga luften. Men deras sergeanter var genast över dem. Senare! Först måste bytet vinnas!
   Dånande rullade de tunga fotontankarna nerför lastbryggorna. Deras strålkanoner med de trådsmala urborrningarna reste sig hotfullt mot den södra horisonten. Bakom dem kom de kompakta överljudsgeneratorerna, vilkas ohörbara ljudorkaner kunde förvandla den starkaste järnbetong till en dallrande klump.
   Slough betraktade dessa fruktansvärda splitternya vapen, som man aldrig hade vågat ta i bruk på Jorden, och kände sig lugnare. Lerotjenko hade inte en chans mot dem — såvida inte ryssarna hade konstruerat nya lika fruktansvärda vapen!

— GÖR KLART till anfall!
   Lerotjenko stod i sin svarta läderjacka, stor och kraftig, med kikaren på bröstet. Bakom honom reste sig Synernas svindlande höga porfyrberg, men han skänkte dem inte en blick. Han kände Slough, sin fiende, och fruktade honom. Visserligen hade han förlorat den första drabbningen vid Deimos, men han skulle anfalla igen, envist som en bulldogg. Och Lerotjenkos order löd att han och hans armé bara fick återvända hem som segrare.
  — Fortare, skrek han till sina kraftiga soldater som redan svettades i den tunna klara luften.
  — Amerikanerna har en kvarts försprång. Vi går till anfall genast!
   De tunga vapnen rullades snabbt nerför lastbryggorna, de långa smäckra elektromagnetiska blixtkastarna, massaomformarna och de atomladdade raketbatterierna.
   Lerotjenkos blekblå ögon glittrade. Om inte amerikanerna hade uppfunnit vapen vilka som dessa kunde utplåna bergskedjor på några få sekunder, så var segern viss!
  — Arrestera den där karlen, skrek han, då en menig elektrotekniker lämnade arbetet för att fylla sina fickor med guldsand. Var och en som lämnar arbetet bara för en sekund, om så världens största smaragd ligger för hans fötter, låter jag skjuta på fläcken!
   Män skyndade fram för att gripa syndaren. Då hördes ett metalliskt vrål från bergen. Det rullade som ett eko från topp till topp, från öster till väster. Lerotjenko stelnade vid ljudet av det obeskrivligt vilda och ondskefulla tjutet. Från varenda höjd, så långt ögat kunde se, lösgjorde sig en skimrande punkt. De väldiga gulögda griparna kastade sig på stålblå vingar ner mot de skräckslagna soldaterna ...
   I samma minut såg general Slough av en händelse upp mot de öde bergen bakom sitt läger, och håren reste sig på hans huvud. Kolossala mörka skuggor gled ljudlöst fram ur passen och strök som nattens svarta skyar ner mot armén. De bevingade ormarna, som året förut hade utplånat den andra expeditionen, vädrade ånyo det varma söta människoblodet. I ändlösa rader jagade de som väldiga fladdermöss ner mot bytet med de långa tandbesatta näbbarna öppna.

GENERALERNA Slough och Lerotjenko fick inte tillfälle till någon kraftmätning i den röda Guldöknen den dagen.
   Från daggryningen till mörkrets inbrott kämpade jordborna mot de glupska marsianska bergdjuren som i motsats till blomsterstädernas fredliga invånare alls inte var sinnade att motståndslöst låta erövrarna sätta sig fast på klotet.
   De tunga vapnen kunde inte användas i denna desperata närkamp. Med gevär och handgranater försvarade männen sig förtvivlat mot de jättestarka griparna och de smidiga flygande ormarna vilkas bett var ögonblickligt dödande.
   Rovdjuren jagade dem som harar. De sökte gömma sig under tankarna och under lastbryggorna, men griparna bollade med de tunga vapnen som leksaker, och ormarna snodde sig som vesslor efter bytet. Många stolta unga erövrare fick sätta livet till, innan det omsider lyckades de överlevande att ta sig in i raketskeppen och stänga luckorna. Öknens röda sand blev ännu rödare, och Slough och Lerotjenko förbannade och svor i var sin ända av öknen, då de såg hur rovdjuren härjade i deras regementens led.
   Men i Gyllene Lågans tempel på Svarta liljornas berg tusentals kilometer längre bort såg de gamla männen skräckens röda band och dödens dunkla spektrum i själsspegeln. De gissade vad som hade hänt, och deras trötta ögon lyste upp av tillfredsställelse. Barbarerna från Jorden hade i sin okunnighet landat i en av klotets farligaste trakter. De hade sökt värmen i den röda Guldöknen utan att ana att just de varma lågtrycken där framkallade de sällsynta regelbundna skyfall som höll bergbäckarna vid liv. Och den marsianska djurvärlden sökte vatten, denna kostbara livets gåva på de ökentäckta kontinenterna ...
   Kanske skulle också detta farliga anfall misslyckas! De gamla männen nickade med sina visa skrumpna huvuden, medan griparna och de bevingade ormarna med sin slakt förstärkte dödens spektrum i själsspegeln. Ännu fanns det hopp!
   Men de gamla männen kände inte till jordbornas viljekraft och mod. Då de fruktansvärda angriparna vid mörkrets inbrott upphörde med att tjutande flyga kring raketskeppen och som skuggor av onda drömmar sökte sig tillbaka mot bergen, satte generalerna genast sina män i arbete igen.
   Och soldaterna störtade ut ur skeppen och började reparera de illa medfarna maskinerna utan att kasta en blick på sina sönderslitna kamrater. Det gällde hertigdömena, imperiet, äran och makten! — Vid midnatt var både amerikanerna och ryssarna klara och började en försiktig framryckning med sina reducerade regementen, mot söder respektive mot norr.
   Larvfötterna malde tungt genom den mjuka sanden, men de starka toriummotorerna drog dem stadigt framåt. I daggryningen var styrkorna knappt hundra kilometer från varandra, och radarpejlarna fick känning över den buktiga marshorisonten.
   Som två silversmycken, gnistrande i morgonsolens första klara strålar, steg två automatiska helikoptrar upp från arméerna. Generalerna ville leda slaget från luften för att inte förlora överblicken under kraftmätningens virvlande ragnarök.
   Och just som den lilla bleka marssolen kröp fram över morgonens grönaktiga synrand, just som griparna och de bevingade ormarna lyfte från bergen för att återuppta gårdagens lyckade jakt, gav arméerna eld.
   Från horisont till horisont började luften brinna. Ljudorkanerna rullade osynliga fram, och bergstopparna vacklade som murkna svampar. Från fotonkanonernas nåltunna mynningar rullade något som liknade väldiga eldkulor fram över öknen, och i deras spår uppstod kanaler av smält bubblande guld. Och söderifrån kom skyhöga vita tusenben vandrande; miljoner blixtar slog ner varje sekund och gejsrar av guld kastades upp. Från de ryska raketbatterierna flög svärmar av atomladdade raketer mot norr, och massaomformarna plöjde rykande klyftor i guldsanden. Inför generalernas ögon firade den jordiska vapentekniken sin hittills största triumf.
   På tjugo sekunder var slaget över. Av arméerna återstod bara ett bubblande guldkärr under skyar av gråvit aska. Och bergskedjorna i norr och söder hade i eruptionerna smält ner till dallrande vallar. Griparna och de flygande ormarna hade förvandlats till glödande as.
   Den oerhörda samlade kraften i explosionerna hade vandrat tvärsigenom klotets fasta kärna och kanske bromsat upp rotationen under en tidrymd så kort att den endast kunde betecknas med en decimal efter flera tjog nollor. Men likväl verkade det som om fantastiska jättefötter trampade fram över planetens yta. Tusentals kilometer bort rutschade laviner nerför bergssidorna och krossade allt i sin väg. Polernas randglaciärer rasade ihop under ett åsklikt dån. Gapande sprickor uppstod på kontinenterna. Orkaner jagade ut från plötsligt uppkomna lågtryck och sopade i virvlande spiraler fram över de tomma stäpperna, sugande med sig pelare av rött metalldamm.
   De marsianska städerna gungade. Många hus störtade ihop. Men på varje plats i ekvatorzonen, där marsbor ännu bodde reste sig de överlevande upp från den ännu darrande jorden och stirrade mot solen i öster som lyste matt och röd genom de uppvirvlade dammolnen, stirrade mot bergens förändrade konturer, lyssnade till ångestens röst inom sig ... Vad har de gjort med oss, de främmande från Jorden? Hur länge får vi ännu lov att leva?
   För första gången hade Jorden låtit Mars göra bekantskap med det moderna krigets effektivitet ...

TVÅ GLÄNSANDE METALLFÅGLAR virvlade som stoftkorn bort i de heta orkanernas spår. Först långsamt återvann de styrande robotarna kontrollen över generalernas helikoptrar. Men de två männen brydde sig inte om stötarna de fick i de slängande kabinerna.
   De stirrade bort mot den röda Guldöknen, och det enda de kände var en tom outsäglig fasa. Marken mellan bergskedjorna hade förvandlats till något som liknade en ofattbart stor giftig blomma. Ljusrosa vätemoln steg upp mot skyn mellan mörkröda och kolsvarta moln, genomkorsade av flammande cykloner och väldiga elektriska urladdningar.
   De satt stumma och orörliga. Det moderna kriget hade inte längre någon användning för generaler, för listig taktik och strategisk kunskap. På tjugo sekunder hade deras arméer tillintetgjorts till sista man. De satt och kände sig ohjälpligt överflödiga. Båda hade de segrat, i den bemärkelsen att motpartens styrkor var helt utplånade. Och båda hade de förlorat, för de ägde inte en man att besätta det erövrade klotet med.
   Så småningom landade de i en fjärran öken. De automatiska robotpiloterna hade med matematisk konsekvens följt precis samma kurs för att komma ur orkanens grepp. Båda klev ut, stela och modfällda. De ryckte till, då de kände igen varandra från fotoarkiven. Ofrivilligt gick de fram emot varandra, fienderna, som båda hade besegrats av en alltför fullkomnad krigsteknik.
  — General, sa Slough och mönstrade med sina rödkantade ögon ryssens härjade ansikte, skulle ni vilja svara på en fråga?
  — Med nöje, svarade Lerotjenko artigt och betraktade tankfullt de trötta dragen kring amerikanens mun.
  — Säg mig då — Slough stirrade bort efter orkanerna vilka som molnpelare försvann bakom ökenranden, medan kvällssolen tittade fram som en matt glödande rubin — säg mig vem det var som vann första marskriget?
   Lerotjenko teg länge. Deras ögon möttes med den barska respekt som kan uppstå mellan gamla fiender. Därpå såg ryssen tillbaka mot valplatsen, där ett övernaturligt elektromagnetiskt norrsken välvde sig som en brobåge i strålande färger framför den mörknande östhimlen, där natten kom smygande.
  —  Krigsbytet vann, general, svarade han slutligen hest.
   Slough log blekt och nickade. Så pekade han mot himlen i norr, där ett litet lysande klot skymtade bakom de långsamt dalande dammolnen — Jorden.
  — Därifrån kommer knappast några fler moderna slagflottor, sa han långsamt. Våra vapen har blivit för effektiva, general. De neutraliserar sig själva. Nästa gång bör vi helst skicka i väg ett par man med flintyxor och låta dem avgöra striden. Marsborna uppträder nog gärna som sekundanter!
   Lerotjenko nickade utan att säga något.
   De två männen stod länge orörliga. Under slagfältets ljusbro, som undan för undan bleknade, kom den blida marsmånen Deimos framglidande som ett silvervitt segertecken.
   Långsamt och trött gick de två slagna männen till sina maskiner för att flyga till en av marsbornas städer och be segerherrarna om husrum och asyl.

Ur tidskriften "Häpna" maj 1958.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki