FANDOM


Av Anna-Karin Palm

Hon hade ovanligt stora öron. "Mitt lilla barn, varför har du så stora öron?" brukade mamman säga medan hon omsorgsfullt vek ihop öronvingarna och stoppade in dem under bomullshättan. "Det är för att jag ska höra bättre", mumlade barnet, men mamman lyssnade inte längre.

  Alltid måste hon ha den där hättan. Den var broderad med skära blommor och ljust gröna blad och knöts med ett band under hakan. Skolkamraterna retade henne för den i ett par år men tröttnade sedan. Och hon hörde ju allting ändå, om än dämpat av bomull och lager av ljusröd hud; varma och mättade ljud. Även hemma måste hon bära hättan, för mamman fick tårar i ögonen när hon såg barnets öron, och pappan harklade sig och tog en promenad. Det var bara om nätterna som öronen fick slippa ut, fick breda ut sig över kudden och bli segel som fyllda av ljudens vindar bar henne in i sömnen.


   Hon hade svårt med skolarbetet, trots att hon egentligen hade lätt för att lära sig. Hon var alltid fullständigt koncentrerad men kunde inte välja bort något av allt det hon hörde, allt kom till henne med samma krav på uppmärksamhet och samma tyngd av betydelser. När fröken frågade vad tregånger nio var hörde hon samtidigt: Pelles återhållna andhämtning som tydde på att han var besinningslöst kär igen; dammkornens mjuka gnissel där de gneds mot varandra i solstrimman; ploppandet då rektor drog korken ur fickpluntan inne på expeditionen; det svidande svirrandet i det osynliga märket på Anna-Lenas kind där hennes pappa slagit henne igen; frökens mage som kurrade gällt eftersom hon som vanligt bantade; skrattet som ekade genom skolköket då mattanterna berättade snuskiga historier för varandra; den metallskärande kraschen då två bilar krockade på landsvägen två kilometer bort och den brutala tystnaden efteråt.


   Världen blev så stor. Hon lärde sig urskilja och identifiera de olika ljuden och deras sammanhang, men hon kunde ju inte välja bland dem. Hennes betyg blev urusla, och efter skolavslutningen i nionde klass drog hon beslutsamt av sig den vid det här laget tunnslitna bomullshättan, lade den på kaffebordet och deklarerade att hon skulle sluta skolan och söka sig ett arbete. "Ja, ja, lilla barn", suckade mamman och gned en osynlig fläck på finservisens silverkanna. "Vad säger hon?" hojtade gammelmoster Berta och fumlade med hörapparaten. Pappan tog en promenad. Hon fick anställning som biträde på långvårdssjukhuset.


   Då hon om morgnarna stod framför spegeln i flickrummet och fäste öronen mot skallen med kirurgtejp under sitt långa hår funderade hon. Visst hade hon alltid vetat att hon var annorlunda, att hon hade ovanligt stora öron. Men det hade tagit henne litet tid att förstå att hon också hörde ovanligt mycket, och det hade tagit henne ännu längre tid att inse att de andra inte förstod hur mycket hon hörde. Som barn hade hon ibland försökt berätta för föräldrarna hur myrornas små fötter lät när de trampade sina barrmjuka stigar, eller hur det knarrade inne i solrosens stjälk då den tänjde sig uppåt. "Ja", ja, sade de och undrade om hon hade gjort sina läxor. Några bästisar fick hon heller aldrig; först var det ju det där med hättan, och så märkte hon att skolkamraterna tycktes litet rädda för henne. Hur kunde hon känna till saker de bara viskat till varandra i största förtroende i slutna rum? De kallade henne tjuvlyssnare och undvek henne så gott de kunde.


   När hon slutade skolan beslöt hon sig för att aldrig mer avslöja något av sin värld, sin underliga, underbart ljudliga verklighet. Beslutet kom henne ofta att gråta av ensamhet och längtan om nätterna, men samtidigt gick det bättre för henne om dagarna. Hon blev snart mycket omtyckt på sitt arbete. Visst klagade översköterskorna ibland över att hon var disträ och långsam i sina sysslor, men de gamla älskade henne. Om de så bara mumlade ner i kudden att de kände sig ensamma eller oroliga så var hon hos dem, och hon visste ofta långt före läkarna när någon plötsligt blivit sämre. De behövde inte tala, hon hörde ändå, och hon lärde sig mycket om livet genom att lyssna till deras gamla kroppars berättelser.


   Hon flyttade hemifrån, hon skaffade sig en katt och fick vänner hon kunde gå ut och dricka öl eller göra utflykter tillsammans med, hon gick några kurser på ABF och åkte till Medelhavet på semester. Hon levde ett helt normalt liv, och när hon åt söndagsmiddag hos föräldrarna suckade de inte längre så mycket utan pladdrade glatt på och verkade nästan ha glömt vad som dolde sig under dotterns långa, tjocka hårsvall. Hon tyckte att hon skötte sig mycket bra.


   Men så blev hon förstås förälskad. Det var på en engelska-kurs; "my name is Janne", sade han, men hon hörde bara de smekande undertonerna i hans röst. De gick ut och åt middag några gånger, han sade att han aldrig hade träffat någon som förstod honom så, som verkligen kunde lyssna, och hon log milt. När de kysstes första gången under linden vid hennes husknut slog deras hjärtan som ett underbart synkoperatklockspel och hon var lycklig. Men när de klätt av varandra uppe i lägenheten och hon långsamt tog bort kirurgtejpen för att verkligen kunna uppleva honom med alla sinnen, svimmade Janne och de träffades inte igen.


   Med Roger gick det litet bättre, han var vaktmästare på sjukhuset och van vid fysiska egendomligheter. "Det gör inget, älskling, de är underbara", mumlade Roger, lindade hennes vänsteröra kring sin stora hand och överhöljde det med kyssar. Det blöta smaskandet ekade i hennes huvud och hon tänkte: han älskar mig. De höll ihop i över ett år, men två veckor innan de skulle flytta in i en gemensam lägenhet övergav Roger henne för en flicka med öron små som rosenknoppar under det pojkklippta håret.


   Hon grät så mycket att katten sprang till skogs och inte kom hem på en hel vecka. Sedan mötte hon Christer, det var dödsdömt från början men hon blev besatt av hur det klingade om hans långa blonda lockar när han kastade tillbaka dem från ansiktet. Christer var rockmusiker, och dessvärre inte ens en begåvad sådan. "Käre, kan du inte sluta spela och bara kasta lite med håret?" sade hon listigt, men han skrek att hon inte förstod hans konst och så var det slut.


   När hon träffade Patrik tänkte hon att nu, den här gången, var det allvar, nu skulle hon skärpa sig. Och hon klarade det, länge. Patrik var en så känslig man, han skrev poesi och studerade till tandläkare, de gifte sig då syrenerna stod i blom och föräldrarna suckade inte alls. De sparade till ett eget hus, katten fick ungar, de reste till Västkusten på semestrarna och satt i sommarnätterna och talade om livet. Hon litade på honom, hon började berätta litet — bara litet om vad hon hörde. Han tyckte att hon var så poetisk och hon tänkte att de förstod varandra. Kanske borde hon ha sett de första tecknen tidigare. Hur han muttrade ointresserat då hon talade om hur det sjöng i marken när regnet drog fram över grannstaden, hur han började lämna broschyrer om plastikkirurgi på sängbordet. En kväll vid middagen råkade hon oförsiktigt kommentera något hans föreläsare sagt i enrum till honom på kafferasten samma dag, och Patrik for upp, vit i ansiktet. "Du är tamefan bara för mycket!" skrek han och det blev skilsmässa. De delade sparkontot mitt itu, hon tog katterna och han bilen, och hon flyttade in i en liten etta vid torget.


   Hon var trött på ABF-kurserna och vännerna var alla gifta och hade inte tid att dricka öl eller göra utflykter. Sina lediga kvällar tillbringade hon ensam framför den öppna balkongdörren, där stadens alla ljud vällde in och fyllde henne tills hon höll på att brista. "Hur kan jag vara mitt i allt detta och ändå så ensam?" frågade hon sig. "Varför får jag aldrig vara mig själv?" Katterna betraktade henne uppmärksamt.


   Vändpunkten kom när hon fick syn på annonsen. "Du som har förmågor utöver det vanliga", stod det, "du som vågar pröva på något nytt!" Hon sjukskrev sig och gick till den angivna adressen; för en gångs skull struntade hon i att tejpa upp öronen utan lät dem fladdra trotsigt i vinden. Det var ett grått och anonymt kontorshus i utkanten av staden. Hon visades till ett väntrum utanför en stängd dörr där det stod: John P Blom, Spion. Hon hörde att mannen som intervjuades före henne var förkyld och försagd. Så öppnade John P. Blom dörren och det första hon tänkte var: Han har ovanligt stora ögon. De såg på varandra och brast i skratt.


   Ja, resten är ju allmänt bekant, det legendariska paret skrev modern spionhistoria. Sägas skall bara att de faktiskt gifte sig och levde lyckliga i alla sina dagar, även om den drastiskt ökade självmordsfrekvensen bland spioner i andra länder ibland gav henne dåligt samvete.

Ur "Kvinnornas röda bok" 1996.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki