Fandom

Svenskanoveller Wiki

Träsket

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share

Av: H. P. Lovecraft

    Denys Barry har försvunnit till någon fjärran och förfärande plats, jag vet inte vilken. Jag var hos honom den sista natten han levde bland människorna och hörde hans skrik när tinget kom för att hämta honom; men varken bönderna eller polisen i County Meath kunde någonsin finna honom eller de andra, trots att de sökte länge och vida omkring. Och nu darrar jag när jag hör grodor kväka i ett träsk eller ser månen på ensliga platser.
    Jag hade känt Denys Barry väl i USA där han hade blivit förmögen, och jag hade lyckönskat honom när han köpte tillbaka det gamla slottet vid träsket i det sömniga Kilderry. Hans far hade kommit från Kilderry, och det var där han ville njuta sin förmögenhet på sina förfäders marker. Män av hans ätt hade en gång styrt Kilderry och byggt och levt i slottet, men den tiden var sedan länge förliden och slottet hade nu stått tomt och förfallit i generationer. Barry skrev ofta till mig sedan han hade återvänt till Irland och beskrev hur slottet under hans vård nu reste torn efter torn mot sin forna stolthet, hur murgrönan långsamt klättrade uppför de restaurerade murarna där den hade klängt för århundraden sedan och hur bönderna välsignade honom för att han återupplivade den gamla tiden med sitt guld från andra sidan havet. Men med tiden inställde sig svårigheter, och bönderna upphörde att välsigna honom och flydde därifrån som från sin undergång. Och nu sände han mig ett brev där han bad mig besöka honom, för han var ensam i sitt slott där han inte hade någon att samtala med förutom det nya tjänstefolket och de arbetare han fört dit från Nordirland.
    Det var träsket som låg bakom alltsammans, berättade han för mig den kväll jag kom till slottet. Jag hade anlänt till Kilderry i sommarsolnedgången, medan himlens gyllene strålar gav färg åt kullarnas grönska och träskets blå vatten där en egendomlig gammal ruin på en liten holme blänkte spöklikt. Solnedgången var strålande vacker, men bönderna i Ballylough hade varnat mig för den och sagt att Kilderry hade blivit förbannat, så att jag nästan darrade när jag såg hur slottets högsta tinnar kröntes av eld. Barrys bil hade hämtat mig vid stationen i Ballylough, eftersom järnvägen inte går till Kilderry. Byborna hade undvikit bilen och chauffören från Nordirland, men hade viskat till mig med bleka ansikten när de förstod att jag var på väg till Kilderry. Och när vi hade träffats på kvällen förklarade Barry varför.
    Bönderna hade lämnat Kilderry på grund av att Denys Barry tänkte torrlägga det stora träsket. Trots hans stora kärlek till Irland hade USA inte lämnat honom opåverkad, och han avskydde åsynen av det stora outnyttjade område där man skulle kunna hämta torv och odla upp land. Kilderrys legender och vidskepelse berörde honom inte, han skrattade när de vägrade att hjälpa honom, och de förbannade honom och flyttade med sina få tillhörigheter till Ballylough när de förstod att han föresatt sig att genomföra dräneringen. Han ersatte dem med arbetare från Nordirland, och när tjänstefolket lämnade honom ersatte han dem på samma sätt. Men det blev ensamt bland enbart främlingar, och han bad mig alltså komma.
    När jag hörde de farhågor som hade drivit folket från Kilderry skrattade jag lika högt som min vän hade skrattat, för dessa farhågor var av det mest diffusa, vilda och absurda slag. De hade med gamla sägner om träsket att göra, och en ondskefull vakande vålnad som doldes i den egendomliga gamla ruinen på den holme som jag hade sett i solnedgången. Det fanns berättelser om dansande ljussken när månen var i nedan, och om kyliga vindar när natten var ljum; om vita dimkransar som svävade över vattnet och om en drömd stad av sten långt under träskets yta. Men främst bland alla dessa sjukliga fantasier och speciellt på grund av ortsbefolkningens enstämmighet i denna sak, var historien om den förbannelse som vilade över den som vågade röra eller dränera träsket. Det fanns hemligheter, sade bönderna, som inte fick blottas; hemligheter som hade varit fördolda sedan pesten nådde Partholans barn de strålande åren före historiens gryning. I Angriparnas bok sägs det att dessa grekernas efterkommande begravdes vid Tallaght, men gamla män i Kilderry påstod att en stad doldes av sin beskyddarinna mångudinnan så att bara de skogklädda kullarna täckte den när männen från Nemed kom från Skytien med sina trettio fartyg.
    Sådana var de sagor som hade förmått byborna att lämna Kilderry, och när jag hörde dem förvånade det mig inte att Denys Barry hade vägrat lyssna till dem. Han var emellertid mycket intresserad av arkeologi och planerade att undersöka träsket noggrant när det hade dränerats. Han hade ofta besökt den vita ruinen på holmen, men trots att den uppenbarligen var mycket gammal och synbarligen inte liknade några andra irländska ruiner, var den alltför förfallen för att kunna avslöja något om när den hade sin storhetstid. Dräneringsarbetet skulle nu påbörjas, arbetarna från Nordirland skulle snart befria träsket från dess gröna mossa och röda ljung och dämma upp de små snäckbemängda bäckarna och de små tysta sävkantade vattensamlingarna.
    Jag var mycket sömnig när Barry hade berättat allt detta för mig, för den långa resan hade varit tröttande och min värd hade talat långt in på natten. En betjänt visade mig till mitt rum, som låg i ett avlägset torn med utsikt över byn, den öppna platsen invid träsket samt träsket. Från fönstret kunde jag alltså i månskenet se de tysta hus från vilka byborna hade flytt och som nu härbärgerade arbetarna från Nordirland. Jag kunde också se bykyrkan med dess ålderdomliga torn, och vid det ruvande träskets andra sida den gamla vitskimrande och spöklika ruinen på holmen. När jag höll på att somna in tyckte jag mig höra svaga ljud på avstånd, ljud som var vilda och till hälften musik, som upprörde mig på ett egendomligt sätt och påverkade mina drömmar. När jag vaknade på morgonen kände jag dock att allt hade varit en dröm, för de syner jag hade sett var långt underbarare än ljudet av någon uppsluppen flöjt i natten. Påverkad av de legender som Barry hade berättat hade min själ i drömmen svävat över en ståtlig stad i en grön dal, där marmorgator och statyer, villor och tempel, skulpturer och inskriptioner talade till mig om Greklands storhet. Både Barry och jag hade skrattat högt när jag berättade detta; men jag skrattade högst, för han hade tankarna hos sina nordirländska arbetare. För sjätte gången hade de försovit sig på morgonen, de hade vaknat sakta och förvirrat och uppträtt som om de inte hade fått någon vila trots att alla visste att de hade gått tidigt till sängs föregående kväll.
    Denna morgon och eftermiddag vandrade jag ensam genom den solförgyllda byn och talade då och då med sysslolösa arbetare, för Barry var upptagen med de slutliga förberedelserna inför dräneringen. Arbetarna var inte så tillfreds som de kunde ha varit; de flesta av dem föreföll att oroas av någon dröm som de hade haft men som de fåfängt försökte minnas. Jag berättade för dem om min dröm, men de blev inte intresserade förrän jag nämnde de egendomliga ljud jag tyckte mig ha hört. Då såg de på mig på ett konstigt sätt och sade att de också tycktes dra sig till minnes egendomliga ljud.
    På kvällen åt Barry middag med mig och meddelade att han skulle påbörja dräneringsarbetet inom en dag eller två. Det gladde mig, för trots att jag ogärna såg att mossan och ljungen och de små bäckarna och sjöarna försvann, så blev jag alltmer intresserad av vad det tjocka torvlagret kunde dölja. Och den natten tog mina drömmar om spelande flöjter och marmorbyggnader tvärt slut; för jag såg hur pesten kom över staden i dalen, följd av ett förfärande jordskred som täckte de döda människorna på gatorna och lämnade bara Artemistemplet obetäckt på stadens krön där den åldrande månprästinnan Cleis låg kall och tyst med en krona av elfenben på sitt silverfärgade huvud.
    Jag vaknade häftigt. En stund kunde jag inte avgöra om jag sov eller var vaken, för ljudet av flöjter ekade fortfarande i mitt huvud; men när jag på golvet såg de isvits månstrålarna och siluetten av ett gotiskt fönster beslöt jag mig för att jag var vaken och befann mig i Kilderrys slott. Sedan hörde jag hur en klocka långt under mig slog två och blev ytterligare övertygad. Ändå hördes fortfarande det ohyggliga ljudet långt bortifrån; vilda, skrämmande toner som kom mig att tänka på faunernas dans på det fjärran Maenalus. Jag kunde inte somna om, och till slut gick jag upp och promenerade fram och åter över golvet. Jag kom av en ren händelse bort till det norra fönstret, och såg ut över den tysta byn och den öppna platsen vid kärret. Jag hade ingen önskan att se ut, för jag ville sova; men flöjterna pinade mig och jag måste se eller göra något. Hur kunde jag ha anat vad jag skulle komma att se? I månskenet som upplyste den stora öppna platsen utspelades ett skådespel som ingen dödlig någonsin kunde glömma om han en gång sett det. Till ljudet av gälla flöjter som ekade över träsket rörde sig tyst och spöklikt en blandad massa av vajande figurer som utförde rörelser av ett slag som sicilianarna i gamla tider kan ha dansat till Demeters ära under skördemånen. Den stora öppna platsen, det gyllene månskenet, de dansande skuggorna och framför allt den gälla monotona flöjtmusiken nästan paralyserade mig; ändå observerade jag i min fasa att hälften av dessa outtröttliga dansare var de arbetare jag trodde sova, medan de övriga var egendomliga vita luftiga varelser, obestämda till formen men påminnande om bleka, trånande najader från träskets hemsökta vattensamlingar. Jag vet inte hur länge jag betraktade dem från mitt fönster innan jag plötsligt föll i en drömlös sömn ur vilken jag väcktes först av förmiddagssolen.
    När jag vaknade på morgonen var min första tanke att berätta alla mina observationer och onda aningar för Denys Barry, men när jag såg solskenet strömma in genom det blyinfattade östra fönstret blev jag övertygad om att jag bara drömt allt det jag trodde mig ha sett. Jag är fallen för egendomliga fantasier, men jag är aldrig så svag att jag tror på dem; så denna gång nöjde jag mig med att fråga ut arbetarna som försov sig ganska länge och inte mindes något av den föregående natten annat än dimmiga drömmar om genomträngande ljud. De spöklika flöjttonerna oroade mig en hel del, och jag undrade om höstsyrsorna hade kommit ovanligt tidigt för att förhäxa nätterna och förvirra människornas sinnen. Senare på dagen såg jag hur Barry satt i sitt bibliotek och granskade ritningarna för det stora arbete som skulle påbörjas följande dag, och för första gången kände jag en ilning av samma skräck som hade drivit bort bönderna. Av något egendomligt skäl kände jag obehag inför tanken på att störa det urgamla träsket och dess mörka hemligheter, och såg framför mig hemska syner som låg djupt under det väldiga torvlagret. Det föreföll oklokt att blotta sådana hemligheter, och jag började söka efter en ursäkt för att lämna slottet och byn. Jag gick så långt att jag nämnde saken i förbigående för Barry, men jag vågade inte fortsätta när han började skratta. Så jag var tyst när solen skimrande sänkte sig bortom horisonten och Kilderry flammade av rött och guld i en låga som tycktes mig vara ett förebud.
    Jag kommer aldrig att få veta om händelserna denna natt var verkliga eller en illusion. De övergick allt vi drömmer om i naturen och universum; ändå kan jag inte ge någon naturlig förklaring till de försvinnanden som alla kände till när det var överståndet. Jag gick till sängs tidigt, fylld av outtalade farhågor, och låg länge sömnlös i tornets olycksvarslande tystnad. Det var mycket mörkt, för trots att himlen var klar var månen i nedan och den skulle inte stiga upp förrän efter midnatt. När jag låg där tänkte jag på Denys Barry och vad som skulle ske med träsket när morgonen kom, och jag greps av en nästan oemotståndlig impuls att rusa ut i natten, ta Barrys bil och köra till Ballylough bort från denna hotade trakt. Men innan min fruktan hunnit driva mig till handling somnade jag och såg i mina drömmar ner på staden i dalen, kall och död under en ohygglig skugga.
    Det var antagligen det gälla ljudet som väckte mig, men ljudet var inte det första jag observerade när jag slog upp ögonen. Jag låg med huvudet vänt mot det östra fönstret som vette ut mot träsket där månen skulle stiga upp, och förväntade mig alltså att se dess ljus reflekteras på väggen framför mig; men jag hade inte väntat mig det jag nu fick se. Det reflekterades verkligen ljus på väggen framför mig, men det var inte det slags ljus som månen avger. Det rödgnistrande ljus som strömmade in genom det gotiska fönstret var skarpt och förfärande, och hela rummet var upplyst med ett ojordiskt brinnande sken. Jag reagerade på ett oväntat sätt, men det är bara i berättelser som människor gör det som är naturligt. Istället för att se ut över träsket mot den nya ljuskällan vände jag skräckslaget blicken bort från fönstret och slet hysteriskt på mig kläderna, besatt av en dunkel drift att fly. Jag minns att jag grep efter min revolver och min hatt, men hur det nu var tappade jag dem båda utan att ha använt den förra eller satt på mig den senare. Efter en stund övervann nyfikenheten min skräck och jag smög mig fram till det östra fönstret och såg ut medan det oavlåtliga, vanvettiga ljudet gnällde och ekade genom slottet och hela byn.
    Träsket badade i ett flammande blodrött och hotfullt sken som kom från den egendomliga gamla ruinen på holmen. Jag kan inte beskriva ruinens utseende — jag måste ha varit galen, för den tycktes höja sig majestätisk och oskadad, mäktig och strålande. Den spegelblanka marmorn i dess entablement nådde upp till skyn likt krönet av ett tempel på toppen av en bergskam. Flöjter tjöt och trummor började gå, och medan jag såg ut med skräck och förundran tyckte jag mig se mörka dansande gestalter i siluett mot den strålande marmorn. Upplevelsen var oerhörd — totalt obeskrivlig — och jag skulle ha stått där för evigt om inte flöjtljudet tycktes växa sig starkare på min vänstra sida. Jag gick över till det norra fönstret från vilket jag kunde se byn och den öppna platsen och träskets kant, darrande av en fasa som var blandad med en egendomlig lyckokänsla. Där vidgades mina ögon återigen av en häpnad, så förfärande och väldig som om jag inte nyss hade vänt mig från en anblick som inte hade sin motsvarighet i naturen, för på den spöklika, rödskimrande platsen rörde sig en procession av varelser på ett sätt som ingen någonsin sett annat än i mardrömmar.
    De vitklädda träskdimmorna drog sig, halvt glidande, halvt svävande, tillbaka mot det stillastående vattnet och ruinen på holmen i fantastiska formeringar som förde tanken till en uråldrig och högtidlig ceremoniell dans. Deras slingrande halvgenomskinliga armar rördes till de osynliga, gälla flöjternas vedervärdiga toner i en onaturlig rytm som lockade de raglande arbetarna vilka följde efter likt hundar med blinda, stapplande steg som om de släpades framåt av en ryckig men oemotståndlig satanisk kraft. När najaderna utan att ändra riktningen närmade sig träsket, kom en annan rad av raglande gestalter ut från någon dörr under mitt fönster, vacklade blint fram över borggården, genom byn och anslöt sig till arbetarna på den öppna platsen. Trots att de befann sig så långt under mig förstod jag att det var tjänstefolket från Nordirland, för jag kände igen kockens fula och klumpiga gestalt. Flöjterna skränade fasansfullt, och jag hörde återigen trummor bortifrån ruinen på holmen. Sedan nådde najaderna fram till vattnet och gled en efter en ner i det uråldriga kärret medan de som följde dem utan att tveka plumsade i efter och försvann i en liten virvel av vidriga bubblor som jag nätt och jämnt kunde se i det blodröda skenet. Och när den siste patetiske eftersläntraren, den fete kocken, tungt sjönk ur synhåll i det dystra vattnet, tystnade trummorna och flöjterna och det bländande röda skenet från ruinen släcktes och lämnade den dömda byn tom och övergiven i det bleka skenet från den uppgående månen.
    Jag befann mig nu i ett obeskrivligt skräcktillstånd. Jag visste inte om jag var galen eller klok, om jag sov eller var vaken, och skonades bara av en barmhärtig bedövning. Jag tror att jag gjorde vanvettiga ting som att be till Artemis, Latona, Demeter, Persephone och Plouton. Allt jag mindes från min studietid tumlade över mina läppar när skräcken återuppväckte all min vidskepelse. Jag förstod att jag hade bevittnat en hel bys död, och jag visste att jag var ensam i slottet tillsammans med Denys Barry, vars övermod hade förorsakat allt detta. När jag tänkte på honom övermannades jag återigen av fasa och jag föll ihop på golvet; inte avsvimmad men fysiskt hjälplös. Sedan kände jag en iskall luftström från det östra fönstret där månen hade stigit upp och började höra vrålen i slottet långt under mig. Dessa vrål hade snart stigit till en styrka som inte kan beskrivas och som fortfarande gör mig matt när jag tänker på det. Allt jag kan säga är att de kom från något som hade varit min vän.
    Någon gång måste den kalla vinden och vrålen ha väckt mig ur min förlamning, för mitt nästa minne är en rasande språngmarsch genom nattsvarta korridorer och ut över borggården i den förfärande natten. I gryningen fann man mig irrande i närheten av Ballylough, men det som kom mig att för en tid förlora förståndet var ingen av de fasor jag sett eller hört innan dess. Det jag mumlade om när jag långsamt kom fram ur skuggorna var ett par ohyggliga händelser som inträffade under min flykt; händelser utan betydelse som ändå ständigt förföljer mig när jag är ensam i vissa vattensjuka trakter eller i månsken.
    När jag flydde från det dömda slottet vid träsket hörde jag ett nytt ljud; ett vanligt ljud, men ett som jag aldrig hade hört förut i Kilderry. Det stillastående vattnet som förut varit livlöst var nu fyllt av väldiga slemmiga grodor som kväkte gällt och oupphörligt med en styrka som inte stämde överens med deras storlek. De blänkte uppsvällt gröna i månljuset och tycktes se upp mot ljuskällan. Jag följde en sällsynt fet och motbjudande grodas blick och såg det andra av de ting som drev vettet från mig.
    Jag tyckte mig se en stråle av svagt darrande ljus som inte reflekterades i vattnet sträcka sig från den egendomliga gamla ruinen på holmen upp mot månen. Och längs denna bleka bana tyckte jag mig ana att en tunn slingrande skugga färdades, en svag förvriden skugga som kämpade som om den släpades med av osynliga demoner. I mitt vansinne tyckte jag mig i den hemska skuggan se en fasaväckande likhet — en kväljande, obeskrivlig karikatyr — en hädisk avbild av han som hade varit Denys Barry.
   
   The Moon-Bog (1921) Översatt av Sam J. Lundwall
   Källa: Skräckens labyrinter ISBN 91-7992-048-9
   

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki