Fandom

Svenskanoveller Wiki

Tre kransar på en vind

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share


Av: Per Nilsson-Tannér

Trekransar 4.png


FARMOR var lugn och beskedlig, och jag hade svårt att förstå varför hon slängde igen dörren så att porslinet i hörnskåpet klirrade, då Snickars Brödde kom knäande in på gårdstunet. Snickars Brödde var enligt mina begrepp en god man, han var rödlätt i ansiktet och sken av välvilja, och hans fickor var alltid putande fulla av kandisocker, som han strödde ut i gröngräset på tunet. Vi ungar stod och avvaktade detta ögonblick med spänning, färdiga att krypa på knä och leta efter godbitarna.
   Brödde brukade ofta bära med sig fiolen under armen. Om söndagarna gick han omkring i byn i röd ylletröja och svart halsflik och spelade jämtpolskor. Det hände att jag glömde bort de kvittrande melodierna bara för att storögt stirra på Bröddes fingerlek. Hans korta, trubbiga fingrar gjorde halsbrytande konster över strängarna. Ibland var de stilla, för att i nästa stund börja darra och sprattla och göra långa hopp. På hans ena hand glittrade en liten trådsmal ring. Guldet var dyrt, och Brödde var fattigman i byn; hans ring var fattigmans trådtunna insegel på äktenskapet.
   När Brödde gett oss socker och spelat små låtar, började farmor oförmodat slå i dörren eller bulta på fönstret. Och rätt vad det var, så stod hon under humlevalvet på trappan och ropade (och vi hörde ofelbart på rösten, att hon var ond):
  — In me er ungar! I har int lov att vara ute längre. Kring den där!
   Kring den där ? Vad menade farmor med: kring den där? Det låg något i uttrycket, som väckte vår nyfikenhet. Det var något bara till hälften uttalat; något som vi inte förstod men anade till en del. Detta hände i hemligheternas tid, medan ännu Makterna hade sitt inflytande i våra avkrokar. Brödde hade något med det hemliga att göra, med detta som ingen öppet talade om, men som farmor kände till och bevarade inom hårt slutna läppar.
   Brödde blev en av de första, som steg in i min isolerade gårdsvärld. Han kom utifrån, svängde in på tunet vid gårdsrönnen, som stängde oss ute från byn och höken och räven och allt oknytt. När han lämnade gården dröjde en söt smak av kandisocker och treakel på tungan, och därför fruktade jag honom inte som mycket av det andra, som fann i landet bortom gårdsrönnen.
Brödde kom och gick med sitt kandisocker och sin fiol; kanske var det mest i min inbillning han gästade oss.

Trekransar 2.png


En höstdag, när råglandet var fullt av blåklint och det luktade rovblast och kål på tunet mellan de grå husen, tog far, mor och farmor på sig svartkläderna. Det var en allvarlig morgon utan sol, och i rummen luktade det malpulver och bröstdroppar och min mor stoppade en näsduk in i blusbarmen. De skulle på utbärning till Bröddes, för nu hade Bröddes Elina dött av soten. Någonstans västerut låg Bröddes bortom åkrarna, och just när mor gömde den vita näsduken i barmen, började åskan dåna i den svarta skyn åt det håll, där jag anade att Bröddetorpet låg. Då visste jag att soten kom med åskan, att soten var ett tungt mörkt moln, som delade sig med ett dån, så att folk dog av det. Jag hade suttit och hört på föräldrarnas och farmors lågmälda samtal om soten. Höstmörkret hängde som svart kläde över de små rutorna i sommarstugan, gårdslönnen suckade i regnvinden, och de enstaka ord jag uppfattade om soten, som på några år lagt fem av Bröddes barn på bår, tvingade mig att stå, kapprak, tryckt mot väggen intill spisen, stirrande rakt in i motsatta väggen för att slippa se fönstrets svarta, tomma, förfärliga ögonhål.
   Men denna morgon, när mina anhöriga stod svartklädda för att gå till utbärningen av Bröddes Elina, förstod jag att soten var lika farlig också om ljusa dagen. Soten, det var åskan i skyn, och den slog obarmhärtigt ihjäl människorna både natt och dag.
   Grannas Maria höll mig kvar med våld när jag skrikande ryckte och slet för att följa de svartklädda. Jag kände Marias knotiga fingrar i hårhännan, och till slut lade hon sin grova näve över min mun, för att jag skulle hålla tyst. Hon skrattade gäckande åt min rädsla för åskan och sa, att det var inte av åska, som Elina gått sta och blivit död, utan av, maghostan, som snart alla i byn svettades under. För soten och maghostan var en och samma sak, och förra vintern stod tre ungdomar lik på en och samma söndag, om jag nu var stor nog att begripa, vad det ville säga för en liten stackars skogens by som vår. Och ville jag veta mer, så kunde Maria tala om för mig, att det som skedde i dag, det var bara Guds rättvisa straff för snikenheten och snålheten i världen. Det var Snickars Brödde, som härom året drog hit sjukan, Han bar bokstavligen hem smittan på sin snickarrygg. För två tolvskillingar ropte han in en fårludenfäll på auktionen hos Petter i Mångs. Hos Petter i Mångs hade allt folk dött som flugor av maghosta, och det borde Brödde ha besinnat.
   Snickars Brödde gick mellan gårdarna och skakade av sig smitta, och därför var farmor ond på honom. Jag satt på klavsätet framför spisen och lyssnade på Grannas Maria. Grannas Maria var en gammal mager kvinna; hennes tandlösa käkar tuggade fram orden på ett smackande sätt; orden blev ibland så kluddiga att jag måste sitta spänt och lyssna för att kunna fatta vad hon sa, men hennes tal röjde upp en bred gata genom min föreställningsvärld. En del av det jag varit rädd för ramlade sönder och blev något nytt att vara rädd för.

Trekransar 1.png



   När åskvädret drog förbi, började ångesten släppa sitt grepp om mig, och jag sökte mig ut till mina lekplatser. Högt uppe, någonstans under de lättande skyarna, svävade en sång över mitt huvud. Den kunde inte jämföras med farmors visor eller fars låtar ; den hade ingen släktskap med Bröddes spel, det var ett helt annan slags sång. Det var många som sjöng, det var en stor sång som flöt tung över rönnkronan.
   Jag började gå sången till mötes. Jag gick genom ett rågfält, och jag hörde sången brusa som ett dön över mitt huvud, medan rågaxen gungade när mina armar plöjde en väg genom fältet. Jag gick i riktning mot sången, och jag var inte rädd. Jag var inte heller rädd när rågfältet öppnade sig och jag såg träd och hus och vida fält, som jag aldrig sett förut. För nu var sången närmare, och jag gick vidare.
   Långt borta vid ett grått hus stod en grupp svartklädda människor. Det var som om de klumpade ihop sig och stirrade ned i en källa för att kunna se sitt eget ansikte i vattenspegeln. Jag började springa otåligt; grannas Maria ropade inte på mig, farmor skrek inte mitt namn, far sågs inte komma springande för att ta fatt mig. Jag närmade mig den svarta, sjungande klungan utan att någon märkte det, och jag kom så nära att jag kände den starka lukten av malpulver och krusmynta, för jag hade sett att farmor gömde krusmynta i näsduken innan hon gick. Jag slank in i människohopen, trängde mig emellan svarta ben och vida kjolar, och plötsligt var det som om jag på en gång stod vid den underliga källan. Det var någonting vitt på ett lågt säte, och det vita var fullt med blommor. Det var som en svällande bädd av blommor, och mitt i bädden låg en blek flicka och slöt ögonen och knäppte händerna kring några prästkragar. Jag såg att hennes händer var gulbleka och tunna, men flickan vaknade inte när folk strök henne på pannan och de vita händerna. Jag stirrade så envist in i det vita ansiktet, att jag inte såg Snickars Brödde stå vid huvudändan med slutna ögon; jag såg det inte förrän folk steg åt sidan då två män kom med ett lock och lade det över kvinnans blomsterbädd. Då såg jag upp, och jag upptäckte att Brödde stod och stirrade ned i marken, och när locket skruvades på av en stor hand, såg jag att Brödde lade handen över sitt ansikte och vände sig bort.

Trekransar 3.png


   Bilderna växlade raskt, jag minns inte alla, men en steg fram som något ofantligt, slog ut som en jätteblomma: ur det vita trädet växte en blomma med stela, tunga och mörka blad. Nej, en hel krans av underligt livlösa blommor. Jag skyndade fram, sträckte mig på tå och kände en ilande smärta i handen, som högg fatt i en av blommorna. Och järntråden i kransen lyste ett ögonblick röd under en ros av gult papper ...
   Farmor trängde sig fram och lyfte upp mig, tog mig under ena armen och bar bort mig över fälten så att mina ben dinglade. Jag var stel av skräck, för min knutna hand var full av blod, men jag hörde genom skräcken hur farmor bannade mig. Och väl hemma vid gården ställde hon mig på trappan, tog mig hårt i armen och ropade :
  — Maria! Hur ser du efter pojken! Här går han sta och förstör hela begravningen för oss — det är så man inte kan se folk i ansiktet efter det här!

Det är svårt att hålla isär begreppen när man är liten, och än svårare är det att skilja de små tidsepokerna från varandra. Det hade snöat och blåst en vinter, och det hade blivit vår och det var sommar på nytt. På en gång, just när Post-Olle trädde in om dörren, brast far och mor och farmor i gråt. De satt på var sin stol och lutade huvudet i händerna. Farbror Olle var död. Han hade dött av soten någonstans långt borta, och han var äldsta sonen i gården och drog bort innan mina sinnen ännu börjat samla på minnen. Nu var han död, och hela familjen satt i sommarköket och grät. Nästa söndag kom Maria, och farmor gick upp till vindsskrubben och hämtade ned svartklänningen.
   Jag kände en dov ängslan smyga över mig. Det var inte något mörker mot rutan, som skrämde mig, inte heller någon åska som dånade, men jag mindes blommorna, som växte ut på det vita locket och en av blommorna klöste mig i handen. Det var döden, som hade klöst. Och nu låg samma död någonstans och lurade med sina skarpa klor gömda bland livlösa blommor; jag var rädd för att den skulle klösa mor och far i händerna.
   Farmor lämnade dörren till vindsskrubben på glänt, när hon hämtade sin svarta klänning och när ångesten kom över mig och jag såg att Marias ögon var hårt riktade på mig, kröp jag ihop som under en piska. Nu var döden alldeles inpå mig, och nu måste jag gömma mig. Jag smet ut genom dörren och uppför den knarrande trappan till vinden. Däruppe stod far och borstade sina svarta kläder, han vände ryggen till, där han stod stor och mörk vid det låga fönstret vars många färgade rutor släppte in en sparsam dager. Jag var inte rädd, nej jag var tvärtom mycket lugn, när jag stod i fars närhet. När ångesten gick bort, tog strax barnets nyfikenhet överhanden. Jag anade många hemligheter, i skrubben, och de utövade något av begärets lockelse på mig.
   Det var en hög tröskel in till skrubben, och jag satte mig på den och kände hur det luktade starkt av malpulver och unket av gamla kläder. I det dunkla ljuset skymtade en mångfald av föremål, som jag inte förstod mig på, som jag aldrig sett eller hört talas om. Det var trasiga stolar med svängda ben och det var krukor och vaser; på väggarna hängde kläder i alla möjliga färger. Plötsligt fångades min uppmärksamhet av något, som kom mig att stelna till. Mitt på väggen, högst uppe under taket, hängde två kransar ... två precis likadana kransar med stela, livlösa blommor. Jag stirrade förfärat på dem, jag kunde inte slita blicken från de livlösa, nästan färglösa kransarna. De hängde länge stilla, som två ondsint lurande spindlar, men började både två på en gång röra sig. Jag såg att de började Snurra runt, i cirkel kring de träknaggar de hängde på, och medan de snurrade, skiftade de färg, de fick något av regnbågens skiftningar, de blev som en sol, som svävade genom rymden, och jag följde med, tappade kontakten med jorden svävade ut i en mjölkvit rymd, ständigt med de lysande kransarna på något overkligt avstånd från mina ögon. Det var som att stirra in i en sol, då de två kransarna började snurra, det blev två stirrande, snurrande ögon, som kom allt närmare. Det var som om Soten hade fått liv och blivit ett odjur, som steg ned från väggen och kom emot mig.
   Jag skrek, och far hängde upp sin svarta rock på väggen och skyndade fram till mig, lyfte upp mig i sin famn och frågade, vad som stod på. Det tog ett bra tag innan jag återvände från världsrymden till fadersfamnen och jag låg länge gråtande mot hans bröst, innan jag med bortvänt ansikte pekade på de två kransarna, som nu hängde stilla och ordentligt på de gamla träknaggarna.
   Far tog mig med in i skrubben, han strök med sin hand över de olika föremålen, han visade mig på krukor och trasiga stolar och gamla kläder och sa, att ingenting var farligt.
   När vi närmade oss kransarna med de vissna pappersblommorna och järntrådsspiralerna, tog han också på dem utan att något hände.
  — De är inte alls farliga. Det är bara din farfar och din faster, som låtit oss få dem. De skall hänga häruppe på väggen, så att vi inte glömmer bort dem, och när vi kommer hem i morgon, så skall vi också ha med oss farbror Olles krans.
   När han gick ned med mig utför trappan, hade jag redan somnat.
   Familjen reste i karriol från gården, och jag blev ensam med den förfärliga Maria i grannas. Maria satt på sin stol och stickade på en strumpa, hon smågnolade med slutna ögon och stickade som i blindo. Men hon såg ganska väl genom de slutna ögonlocken, ty så snart jag rörde mig litet eller reste mig upp från stolen, stod hennes ögon som kol i huvudet och hon sa med smackande läppar
  — Inte gå bort, inte gå bort!
   Nästa dag kom familjen hem. Farmor bar en livlös papperskrans i handen och gick, innan hon ännu tagit av sig kappan, uppför trappan. Jag hörde hur det gnisslade i skrubbdörren, då hon öppnade den.
   Det hängde tre kransar på spikar uppe under taket i vindsskrubben. De hängde där år efter år för att vi inte skulle glömma, våra tre anförvanter som rycktes bort av soten. Vi skulle alla lära oss tänka på döden och lungsoten, vi skulle knäppa händerna var kväll och bedja för de döda och våra egna själar, vi skulle känna fruktan omge oss även när solen sken om sommaren och fåglarna sjöng i gårdsrönnen. De tre kransarna på vinden blev min barndoms gissel, de onda ögon som följde mig om nätterna, den fasa som omgav döden, en förfärlig skräck som tvang oss till tårar och klagan, när någon i byn bars bort efter en lång tid av hosta och feber.

Källa: All världens berättare november 1949, Ill.: Yngve Svalander.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki