Fandom

Svenskanoveller Wiki

Trettondagsbarnet

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share
Tretton 1.png


Av Guy de Maupassant

Alla läsare av dagstidningarnas nyhetssidor erinrar sig säkert historien om Marie-Cathrine Desneiges, »fröken Snö», en treåring som hittades i snön utanför en port i Paris i mars i år 1949. I en rätt tidig novell berättar Maupassant ungefär 70 är tidigare om en liknande händelse.

NU var det så att jag i år liksom alla andra år var bjuden på middag hos familjen Chantal för att fira trettondagen.
   När jag kom hälsade jag som jag brukade herr Chantal, fru Chantal och fröken Pärla med en omfamning och gjorde en djup bugning för fröken Louise och Pauline.
   Vi slog oss ner och pratade och man frågade mig om tusen saker, om vad som hände på stan, om politik och om vad man tänkte ute bland folk om förhållandena i Indokina och om våra representanter därborta.
   Fru Chantal är ett storväxt fruntimmer, vars alla tankar gör intryck på mig av att vara fyrkantiga som tegel, och hon hade för vana att avsluta varje politisk diskussion med frasen: Allt det där är något rackartyg som är i görningen.
   Varför har jag alltid inbillat mig, att fru Chantals tankar är fyrkantiga?
   Ja, det vet jag sannerligen inte, men allt som hon säger får i min föreställning formen av en kvadrat, en stor fyrkant med fyra symmetriska vinklar. Det finns andra personer, vilkas tankar förefaller mig runda och rullande som rullband. Så snart de har börjat yttra en åsikt om någonting så rullar det i väg för dem, det går undan, de uttrycker sig med tio, tjugu, femtio runda tankar, stora och små, som jag tycker mig se springa, den ena efter den andra, ända bort till synranden. Andra personer har spetsiga tankar...
   När allt kommer omkring har det egentligen ingen betydelse vilket.
   Man satte sig till bords som vanligt och middagen avslutades utan att något, som var värt att lägga på minnet, hade blivit sagt.
   Till desserten serverade man trettondagstårtan. Nu var saken den, att varje år brukade herr Chantal bli konung.*) Berodde det verkligen på slumpen eller var det en överenskommelse inom familjen, jag vet inte, men ofelbart hittade Chantal bönan i sin portion av tårtan och utropade fru Chantal till drottning.
   Därför blev jag helt förvånad, när jag i en munsbit av bakverket kände någonting mycket hårt, som så när hade kommit mig att bita av en tand. Jag tog varsamt föremålet ur munnen och fick då syn på en liten porslinsdocka som inte var större än en böna.
   Överraskningen kom mig att utbrista:
   —Nej, verkligen!
   Man såg på mig, och Chantal klappade i händerna och skrek:
   —Gaston, det är Gaston, som har hittat bönan. Leve konungen! Leve konungen!
   Alla upprepade i korus :
   —Leve konungen!
   Och jag rodnade ända upp över öronen, så som man ofta rodnar utan orsak i genanta situationer. Jag satt där med nedslagna ögon och höll den lilla porslinsbiten mellan två fingrar och bemödade mig att skratta utan att veta vad jag skulle göra eller säga, när Chantal återigen sa:
   —Nu måste du välja en drottning.
   Då blev jag alldeles tillintetgjord. På en sekund korsade tusen tankar, tusentals hugskott min hjärna. Ville man pracka på mig en av fröknarna Chantal? Skulle det här vara ett sätt att få mig att säga, vilken jag föredrog? Var det från föräldrarnas sida en mild, lätt uppmuntran till ett möjligt giftermål? Tanken på äktenskap sysselsätter oupphörligt alla familjer, som har fullvuxna flickor och tar sig alla möjliga former, använder alla slags förklädnader och alla tänkbara medel. En ohygglig fruktan för att blottställa mig fick makt över mig och dessutom en ytterlig blyghet inför fröknarna Louises och Paulines hållning, som var så orubbligt korrekt och bestämd. Att välja den ena till förfång för den andra föreföll mig lika svårt som att välja mellan två vattendroppar. Och för övrigt gjorde mig fruktan för att råka in i en historia, där jag skulle bli tvingad till giftermål mot min vilja, varligt, genom påtryckningar som var -- så finkänsliga, så omärkliga och så lugna som denna obetydliga konungavärdighet, förskräckligt förvirrad.
   Men så med ens fick jag en lycklig ingivelse, jag räckte den symboliska lilla dockan till fröken Pärla. Alla blev till en början mycket överraskade, men sedan uppskattade man tydligen min finkänslighet och grannlägenhet, ty man applåderade ursinnigt och ropade gång på gång:
   —Leve drottningen, leve drottningen!
   Vad nu den stackars gamla flickan beträffar förlorade hon alldeles besinningen, hon darrade förfärad och stammade:
   —För all del inte .. inte ... för all del inte jag ... jag ber er:.. inte jag, jag ber er.
   För första gången i mitt liv såg jag på fröken Pärla och undrade vad hon var.
   Jag var van att se henne i denna familj på samma sätt som man ser gamla stoppade fåtöljer, på vilka man har satt sig sedan sin barndom utan att någonsin ha fäst något avseende vid dem. Men så en dag, av någon anledning, man vet egentligen inte varför, när en solstråle faller på möbeln säger man plötsligt för sig själv:
   —Nej men titta, det är ju en mycket ovanlig möbel det här!
   Och man upptäcker att trävirket har blivit behandlat av en konstnär och att tyget i stoppningen är verkligt utsökt Aldrig hade jag fäst något avseende vid fröken Pärla.
   Hon var medlem av familjen Chantal, det var allt. Men på vad sätt? Av vilket skäl?
   Hon var ett storväxt, magert fruntimmer, som vinnlade sig om att hålla sig i skymundan, men som inte var obetydlig. Man bemötte henne med vänlighet och bättre än en hushållsfröken, men inte så väl som en släkting. Jag fick nu plötsligt klart för mig en hel del små olikheter som jag hittills inte alls hade brytt mig om. Fru Chantal kallade henne: Pärla. De unga flickorna: Fröken Pärla, och Chantal: bara Fröken, med en kanske något vördnadsfullare ton.
   Jag började att iaktta henne. Hur gammal var hon? Fyrtio år. Ja, fyrtio år. Hon var inte gammal, denna kvinna, men hon klädde sig så att hon såg gammal ut. Jag blev plötsligt slagen av denna iakttagelse. Hon kammade sig, klädde sig, styrde ut sig på ett löjligt sätt, men trots allt var hon ändå inte alls löjlig, i så hög grad hade hon ett enkelt naturligt behag, ett omsorgsfullt återhållet behagligt sätt. Vilken egendomlig varelse! Hur kom det sig att jag aldrig hade iakttagit henne bättre? Hon kammade sig på ett vidunderligt sätt med små gammaldags lockar som helt enkelt var komiska och under denna håruppsättning á la gammal välbehållen ungmö såg man en lugn, bred panna delad av två djupa rynkor, två rynkor som talade om långa sorger, vidare två blå stora och milda ögon, så blyga, så skygga, så ödmjuka, två vackra ögon, som alltjämt var så uppriktiga, så fyllda av flickaktig förvåning, av ung sinnesrörelse men också av bekymmer, som hade trängt in i dem och gjort dem sorgsna utan att förvirra dem.
   Hela ansiktet var fint och tankfullt, ett av dessa ansikten som har slocknat utan att ha blivit förgrovade eller vissna genom livets besvärligheter och stora sinnesrörelser.
   Vilken söt mun! Och vilka vackra tänder! Men man skulle ha trott att hon inte vågade småle.
   Och helt oförmodat jämförde jag henne med fru Chantal! Förvisso, fröken Pärla var bättre, hundra gånger bättre, finare, ädlare, stoltare.
   Jag blev alldeles häpen över mina iakttagelser. Det serverades champagne. Jag räckte mitt glas till drottningen och med en välformulerad artighet föreslog jag en skål för henne. Jag märkte att hon helst velat gömma ansiktet i servetten men när hon fuktade sina läppar med det klara vinet ropade alla:
   —Drottningen dricker! Drottningen dricker!
   Då blev hon alldeles röd och satte i halsen. Man skrattade; men jag förstod att man höll mycket av henne i familjen.
   Så snart middagen var över tog Chantal mig under armen. Det var den timme när han brukade röka sin cigarr, en helig timme. När han var ensam, brukade han gå ut på gatan och röka; när han hade någon hos sig på middag, brukade man gå upp i biljardrummet och där rökte han medan han spelade. Den här kvällen hade man till och med tänt en brasa i biljardrummet med anledning av trettondagsfesten; och min gamle vän tog sin biljardkö, en mycket fin kö, som han gned mycket omsorgsfullt med krita. Så sa han:
   —Det är din tur, min gosse.
   Ty fastän jag var tjugufem år gammal duade han, mig, men han hade ju sett mig redan när jag var en mycket liten pys.
   Jag började alltså, gjorde några fina stötar, missade några andra, men eftersom tanken på fröken Pärla spökade i mitt huvud, frågade jag plötsligt:
   —Säg herr Chantal, är fröken Pärla en släkting till er?
   Han avbröt spelet och tittade på mig.
   —Men vet du inte det? Känner du inte till fröken Pärlas historia?
   —Nej.
   —Har din far aldrig berättat den för dig?
   —Absolut inte.
   —Det var minsann egendomligt. Mycket egendomligt. För det är ett helt äventyr!
   Han tystnade, men fortsatte efter en liten paus:
   —Om du visste vad det är underligt att du frågar mig om det just i dag, på de tre konungarnas dag!
   —Varför det?
   —Varför? Här ska du få höra. Det är nu fyrtioett år sen det hände, fyrtioett år just i dag, trettondan. Vi bodde då i Roüy-le-Tors på befästningsvallarna; men jag måste först beskriva bostaden för att du skall förstå riktigt. Roüy är byggt på en bergssluttning, eller snarare på en rund kulle, som ligger högre än de omgivande vidsträckta ängsmarkerna. Där hade vi ett hus med en vacker terrassträdgård, som vilade på och hölls uppe av de gamla försvarsmurarna. Huset låg alltså i stan, vid gatan, medan trädgården vette mot slätten. Från trädgården fanns det en port som ledde till en lönntrappa inuti de tjocka murarna, sådana som man finner i romaner. Vid slutet av lönntrappan var en dörr med en stor ringklocka -- ty för att undvika den långa omvägen avlämnade bönderna sina varor där.
   Du ser väl miljön framför dig nu? För fyrtioett år sedan hade det vid trettondagen snöat en hel vecka. Man kunde ha trott att världens sista tid var kommen. När vi gick upp på fästningsvallarna för att se utöver slätten, frös vi ända in i själen. Den ofantliga slätten låg där vit, alldeles vit och blänkte som av fernissa. Man kunde ha trott, att Gud Fader hade gjort ett paket av marken för att sända den till magasinet för gamla världar. Jag försäkrar dig att det var mycket trist.
   Hela familjekretsen var samlad vid tillfället. Vi var rätt många, ja riktigt många: min far, min mor, min farbror och min faster, Mina två bröder och mina fyra kusiner, söta små flickor. Jag gifte mig med den yngsta. Av alla dessa personer är vi nu inte fler än tre som lever kvar: min fru, jag och min svägerska, som bor i Marseille. För tusan; vad fort en familj plånas ut. Jag känner mig nästan ängslig när jag tänker på det! Jag var femton år då, eftersom jag nu är femtiosex.
   Alltså vi skulle fira trettondagen, och vi var mycket glada, riktigt glada. Vi stod allesammans i salongen och väntade på middagen, när min äldsta bror Jacques plötsligt sa:
   —Det är en hund som har tjutit ute på slätten i tio minuter; det är väl något stackars kräk som har gått vilse.
   Han hade knappast slutat att tala, förrän trädgårdsklockan ringde. Den ljöd med en dov klang som en kyrkklocka, vilket kom oss att tänka på de döda. Alla ryste till vid ljudet. Min far ropade på betjänten och sa åt honom att gå och se efter vad som stod på. Vi väntade under djup tystnad och tänkte på snön, som täckte hela marken. När betjänten kom in igen förklarade han att han ingenting hade sett. Hunden tjöt dock fortfarande utan uppehåll, och skallet ändrade inte plats.
   Vi satte oss till bords men var en smula upprörda, särskilt ungdomarna. Måltiden fortsatte emellertid lugnt ända till steken, men då började klockan ringa på nytt, tre gånger i följd, tre långa, kraftiga signaler, som kom oss att skälva ända ut i fingertopparna och helt tvärt förtog oss andhämtningarna. Vi höll upp och såg på varandra, med gafflarna lyftade, lyssnande och alltjämt gripna av ett slags övernaturlig rädsla.
   Till sist tog min mor till orda:
   —Det är egendomligt att man har dröjt så länge med att ringa igen. Gå inte ensam, Baptiste, en av herrana här går med er.
   Farbror Frans reste sig. Han var ett slags Herkules, mycket stolt över sin styrka och inte rädd för någonting i världen. Min far sa till honom:
   —Ta med dig ett gevär. Man kan inte veta vad det är för något.
   Men min farbror tog bara en promenadkäpp med sig och begav sig genast i väg med betjänten.
   Vi andra blev sittande kvar, darrande av förskräckelse och ängslan, utan att äta, utan att tala. Min far försökte att lugna oss:
   —Ni ska få se, sa, han, att det är någon tiggare eller vandrare som har gått vilse i snön. Sen han ringde första gången och såg att vi inte öppnade genast, försökte han hitta rätt på vägen, men när, han så inte lyckades, kom han tillbaka till vår dörr.
   Min farbrors frånvaro föreföll oss räcka en hel timme. Han kom slutligen igen, ursinnig och svor:
   Det var ingenting, för tusan, det är någon skämtare! Det är ingenting annat än den förbannade hunden som tjuter hundra meter härifrån. Om jag hade haft mitt gevär med mig, skulle jag ha dödat honom för att få honom tyst.
   Vi tog åter itu med måltiden, men alla var fortfarande oroliga; det kändes som om det inte var slut ännu, det skulle hända något mera och snart skulle klockan ringa igen.

Tretton 3.png



   Och det gjorde den också, just i det ögonblick som trettondagstårtan serverades. Alla vi män reste oss samtidigt. Farbror Frans, som druckit lite mycket champagne, försäkrade med sådant ursinne, att han skulle slå ihjäl ringaren, att min mor och min faster störtade upp för att hindra honom. Fastän min far var mycket lugn och en smula ofärdig (han släpade med det ena benet alltsedan han hade brutit det en gång när han hade fallit av hästen) förklarade även han att han ville ha reda på vad det var och att han skulle följa med. Mina bröder, som var arton och tjugu år gamla, sprang efter sina gevär och som man just inte fäste något avseende vid mig, grep även jag en studsare och gjorde mig klar att följa med expeditionen.
   Den begav sig genast i väg. Min far och min farbror marscherade först, tillsammans med Baptiste som bar en lykta. Mina bröder Jacques och Paul följde efter och bakom dem kom jag, trots de ivriga bönerna från min mor, som stod kvar på tröskeln till bostaden med sin syster och mina kusiner.
   Snön hade åter börjat falla sedan en timme, och träden var nertyngda under den. Granarna liknade vita pyramider eller ofantliga sockertoppar. Tvärsigenom det grå förhänget av små och hoppackade flingor kunde man knappast se de mindre buskarna, som såg alldeles bleka ut i skuggan. Så tätt föll snön, att man endast såg fullt klart på tio stegs håll. Men lyktan spred ljus framför oss. Då täten började röra sig ned för vindeltrappan i muren, blev jag verkligen rädd. Jag tyckte att det kom och gick bakom mig; det var som om någon skulle försöka gripa tag i axlarna på mig och släpa bort mig; jag hade helst velat vända tillbaka men eftersom jag i så fall måste gå över hela trädgården ensam, vågade jag inte.
   Jag hörde, att porten mot slätten öppnades. Sedan började min farbror svära på nytt:
   —För tusan, han har gett sig iväg igen! Får jag bara syn på hans skugga, så ska jag inte bomma på ... den där.
   Det var dystert att se slätten eller snarare känna den framför sig, ty man såg den inte; man såg ingenting annat än ett ändlöst töcken av snö; upptill, nertill, rakt fram, till höger, till vänster, överallt.
   Min farbror tog till orda på nytt:
   — Så där ja, där har vi hunden som tjuter igen; jag ska minsann visa den hur jag skjuter jag. Det nöjet ska jag i alla fall ha.
   Men min far, som var en hjärtegod människa, sa :
   —Det är bättre att vi går och ser efter det stackars djuret, som skäller av hunger. Han skriker på hjälp, den stackarn; han ropar som en människa i nöd. Kom så går vi dit.
   Och man begav sig i väg tvärs genom denna skymmande förlåt, tvärs genom denna täta, ständiga nederbörd, tvärs genom detta skum, som fyllde natten och luften, som rörde sig, fladdrade, föll och sände isrysningar genom huden, varje gång den berördes av de små vita flingorna.
   Vi sjönk ner ända till knäna i denna mjuka och kalla deg; man måste lyfta benen mycket högt för att ta sig fram. Ju längre vi kom, dess klarare och starkare blev hundskallet. Min farbror ropade till:
   —Se där har vi den! Vi hejdade oss för att iaktta den så som man bör göra med en fiende, som man stöter på om natten.
   Jag såg först ingenting, jag; men när jag hann upp de andra fickjag syn på honom; han var förskräcklig och fantastisk att skåda, den där hunden, en stor svart jycke, en långhårig vallhund med varghuvud, stående upprätt på sina fyra ben, just i gränslinjen av den långa ljusstrimma, som lyktans sken kastade över snön. Hunden rörde sig inte; den hade slutat skälla och tittade på oss.
   Men farbror sa:
   — Det var egendomligt. Han flyttar sig inte varken framåt eller tillbaka. Jag har god lust att sätta ett skott i honom.
   Med bestämdhet i rösten invände min far:
   —Nej, det gör vi inte, vi måste försöka fånga in honom.
   Då inföll min bror Jacques:
   —Men han är ju inte ensam. Det är någonting bredvid honom.
   Det var verkligen någonting bakom honom, någonting grått, som det var omöjligt att riktigt urskilja. Vi började åter avancera försiktigt framåt.
   När hunden såg att vi närmade oss, satte han sig på bakbenen. Han såg inte elak ut. Han föreföll snarare glad över att ha lyckats dra till sig vår uppmärksamhet.
   Min far gick rakt fram till honom och klappade honom. Hunden slickade hans händer och vi såg att den stod bunden vid hjulet till en liten vagn, ett slags leksaksvagn helt och hållet insvept i tre eller fyra yllefiltar. När Baptiste med sin lykta närmare lyste på detta åkdon, som liknade en flyttbar hundkoja, blev vi varse ett litet barn som låg och sov.
   Vi blev så häpna att vi inte kom oss för med att säga ett ord. Min far hämtade sig först, och som han var godhjärtad och en smula fallen för högstämdheter, lade han handen på taket till vagnen och utbrast:
   — Stackars övergivna varelse, du skall tillhöra vår familj.
   Och så befallde han min bror Jacques att dra hem hittegodset.
   Som om min far tänkte högt, konstaterade han:
   — Det måste vara något kärleksbarn, vars stackars mor har ringt vid vår dörr denna trettondagsafton med Jesusbarnet i tankarna.
   Han stannade och med all den kraft han förmådde ropade han fyra gånger ut i natten mot alla fyra väderstrecken:
   —Vi har tagit hand om barnet! Sedan lade han handen på sin brors axel och mumlade:
   —Tänk om du hade skjutit hunden, Frans!
   Min farbror svarade inte men gjorde där i mörkret ett stort korstecken, ty trots sina något skrävlande fasoner var han mycket religiös.
   Hunden hade vi löst och den följde efter oss.
   Du må tro att vårt återinträde i hemmet var något till stiligt att se på. Det var mycket knogigt att få upp vagnen genom trappan i befästningsmuren men det lyckades i alla fall och vi rullade den ända in i förstugan.
   Vad mamma var uppsluppen, glad och förfärad på en gång! Och mina fyra små kusiner (den yngsta var sex år), de liknade fyra hönor samlade omkring ett bo. Man tog till sist upp barnet, som alltjämt sov, ur vagnen. Det var en liten flicka, ungefär sex veckor gammal. Man fann i hennes lindor tiotusen francs, jo visst, tiotusen francs i guld! som pappa tog hand om och satte in på banken för att bilda en hemgift åt henne. Det var alltså inget fattigmans barn ... utan kanske barn till någon adelsman med en liten borgarflicka från stan... eller kanhända ... vi kom med tusentals förmodanden men har aldrig fått vet något ... nej, aldrig någonting ... ingenting alls ... Och hunden var det heller aldrig någon som kände igen. Den var inte hemma på trakten. Under alla omständigheter var det nog så att den, man eller kvinna, som hade ringt tre gånger på vår dörr, väl kände mina föräldrar, eftersom just de hade utvalts på detta sätt.
   Det var alltså på detta vis, som fröken Pärla vid en ålder av sex veckor kom in i familjen Chantal. Hon kallades för övrigt aldrig annat än fröken Pärla.

Tretton 2.png



   Fast mina föräldrar lät döpa henne till Marie Simonne Claire, där Claire skulle tjäna som familjenamn.
   Jag kan försäkra dig att det blev ett muntert återinträde i matsalen med denna lilla barnunge, som såg sig omkring på dessa människor och dessa ljus med sina obestämda blå beslöjade ögon.
   På nytt slog vi oss ner vid bordet och tårtan serverades. Jag var konung; jag utsåg Pärla till drottning liksom du nyss. Då anade hon inte den heder som vederfors henne.
   Flickan blev alltså adopterad och uppfostrad inom familjen. Hon blev stor och åren gick. Hon var snäll, ljuv och lydig. Alla tyckte om henne, och hon skulle ha blivit förskräckligt bortskämd om inte min mor hade förhindrat det.
   Min mor var en kvinna med myndighet och ordningssinne. Hon gick med på att behandla lilla Claire som sina egna söner men var i alla fall angelägen om att det avstånd som skilde oss åt hölls väl markerat och att Claires särskilda ställning inte glömdes.
   Så snart den lilla flickan kunde fatta det, lät min mor henne få lära känna hela historien och lät henne undan för undan förstå, fast kärleksfullt nog, att hon var adopterad i familjen Chantal, hittad och omhändertagen men på det hela taget en främling.
   Claire anpassade sig till sin ställning med en sällsynt god uppfattning och med en överraskande instinkt; hon förstod att hålla sig på den plats som man hade anvisat henne med så mycken takt, behag och älskligt uppträdande att hon rörde min far till tårar.
   Till och med min mor själv blev till den grad gripen av den lidelsefulla tacksamheten och den en smula skygga tillgivenheten hos denna älskliga och ömma varelse, att hon började kalla henne min flicka. Då flickan som liten någon gång hade gjort något duktigt eller utfört någon finkänslig handling, sköt min mor upp glasögonen i pannan, vilket alltid tydde på sinnesrörelse, och upprepade om och om igen: Men hon är en pärla, en riktig pärla, den här flickan! Så kom det namnet att stanna kvar på lilla Claire som för oss blev och förblev fröken Pärla.

*) En fransk sedvänja, något motsvarande »Mandeln i gröten» i Sverige.

Källa All väldens berättare nr 12 1949. Övers.: Gustav Kökeritz Ill.: Gösta Kriland

Tretton 4.png

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki