Fandom

Svenskanoveller Wiki

Tuttjesus

754sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share


Av: Nick Hornby
_
Påverkas vi av det yttre i våra omdömen om andra människor? Kan en liten, söt, vithårig dam vara en som stödjer nynazister och kan en stor, tatuerad, kortsnaggad man vara en som älskar klassisk balett?

   DOM SA ALDRIG vad det var, och dom sa aldrig varför dom behövde en sån som mig. I så fall hade jag nog aldrig tagit det här jävla jobbet, om jag ska vara uppriktig. Och hade jag varit smart så hade jag frågat dom redan första dan, för nu när jag tänker tillbaka så fick man en och annan ledtråd att spinna vidare på: vi fick sätta oss allihop i nåt slags personal-rumsliknande lokal och blev informerade om vad som gällde, och det slog mig aldrig att jag i stort sett var den ende mannen under sextio som de hade anställt. Det var några medelålders kvinnor och en massa gubbar, halvpensionerade militärtyper, men det var bara en kille i min ålder, och han var småväxt - en liten afrikansk snubbe, Geoffrey, som såg ut som om han skulle kuta all världens väg om det krisade till sig. Fast ibland glömmer jag bort hur jag själv ser ut, om ni fattar vad jag menar. Där satt jag och lyssnade på en kvinna som pratade om blixtfotografering och hur nära folk fick lov att komma och såna saker, och jag var liksom mera huvud än kropp, liksom, för det är man ju om man lyssnar till nån som pratar, eller hur? Ett huvud. En hjärna, ingen kropp. Men poängen med mig - poängen med att jag är här, på det här stället, på det här jobbet - det är att jag är en och åttiosju lång och väger nittiofem kilo. Och det är inte bara det, fast jag ser väl... ja, stark ut, kan jag tänka mig. Jag ser ut som om jag kan försvara mig, om det nu beror på tatueringarna och den rakade skallen och alltihop. Fast ibland glömmer jag det. Jag glömmer det inte när jag spänner ögonen i nån liten snorgärs utanför en klubb, nån nittonåring i svindyr kavaj som försöker fimpa på bruden genom att gapa åt mig, men när jag ser nånting på teve, typ en dokumentär eller så, eller när jag nattar ungarna, eller när jag läser, då tänker jag liksom inte, ja ni vet, fy fan vad stor jag är. I alla fall så glömde jag bort det när jag lyssnade på den här kvinnan, så när hon sa att jag skulle placeras på Southern Fried Chicken Wing och vakta nummer 49, då frågade jag inte: »Varför just jag? Varför behöver ni en stor kille på Southern?« Jag bara lommade iväg som en annan idiot. Jag tänkte aldrig för ett ögonblick att jag hade nån sorts specialuppdrag.

   Jag tog det här jobbet för att jag hade lovat Lisa att lägga av med nattskiftet på klubben. Det var inte så mycket arbetstiderna - tio till tre måndag till torsdag, tio till fem fredag och lördag, stängt söndagar. Okej, helgerna blev ju totalt sabbade, och jag fick aldrig se ungarna på mornarna, men jag kunde hämta dom från skolan och laga mat åt dom och Lisa behövde inte bekymra sig om dagisplatser eller nånting. Hon jobbar åt en tandläkare i dom fina kvarteren vid Regent's Park, hyggligt kneg, schysst chef, bra lön, normala tider, och jag var ju ledig hela dagarna så vi klarade oss. Jag menar, nån drömtillvaro var det ju inte, för jag såg ju knappt skymten av henne - när ungarna var i säng och vi hade fått i oss lite mat var det dags att dra på sig operettuniformen och sticka. Men vi visste liksom bägge två att det var övergående, att förr eller senare så skulle jag göra nånting annat, fast fan vet vad. Det var inget som jag direkt gick och funderade på. Ibland frågar hon vad jag skulle göra om jag fick välja, och jag säger alltid att då skulle jag vara Tiger Woods - miljoner dollar i veckan, spendera eftermiddagarna med att slå på en golfboll i Spanien eller Florida, asläckra blondiner, (fast den biten nämner jag aldrig). Och då säger hon äh, var allvarlig nu, och jag säger jag är allvarlig och då säger hon du måste vara realistisk. Så då säger jag vad är det för vits med den här leken i så fall? Du frågar vad jag skulle göra om jag fick välja, och så säger jag det, och då säger du att jag inte har nåt jävla val. Så vad menar du att jag ska säga? Och då säger hon men du är för gammal för att bli golfproffs - och det har hon ju rätt i, jag är trettioåtta nu - och så röker du för mycket. (Som om man inte kan spela golf om man röker.) Välj nånting annat. Och då säger jag okej då, då vill jag fanimej vara Richard Branson. Och så säger hon jamen du kan ju inte bara bli Richard Branson. Du måste göra nånting först. Och då säger jag okej, då blir jag dörrvakt först. Och då ger hon upp.
   Jag vet att hon menar väl, och jag vet att hon försöker få mig att tänka över mitt liv och att jag håller på att bli äldre och så vidare, men sanningen är den att jag är trettioåtta, jag har ingen yrkesutbildning och inga meriter, och jag får vara glad om jag får jobba med att smocka till kokainsnortare utanför en klubb. Lisa är toppen, och tänker man närmare efter så visar det där att hon ens ställer en sån fråga att hon älskar mig och tycker jag är bäst i världen, för hon anser verkligen att jag har alternativ att välja på och att andra har lika goda skäl att lita på mig som hon. Hon vill att jag ska säga o, jag skulle hemskt gärna vilja starta ett byggvaruhus, eller bli revisor, och sen skulle hon komma hem nästa dag med en trave broschyrer, men jag vill inte starta nåt byggvaruhus och jag vill inte bli revisor. Jag vet var min begåvning ligger: min begåvning ligger i att jag är stor, och det gör jag det mesta möjliga av. Om nån frågar henne vad jag jobbar med säger hon att jag är säkerhetskonsult, men om jag är med när hon säger det skrattar jag bara och säger att jag är dörrvakt. Jag vet inte vad hon skulle säga nu. Att jag är konstexpert, antagligen. Vänta bara. Ge henne två veckor så tjatar hon väl på mig att skriva till Antikrundan. Ibland undrar jag vad hon lever i för värld. Det har väl nåt att göra med tandläkarpraktiken. Hon träffar en massa folk, och dom är stenrika och lika korkade som jag, hälften av dom, och så får hon nån sorts förvriden uppfattning om vad som är möjligt och vad som inte är det.
   Men som sagt, det var inte arbetstiderna på klubben. Det hade hänt ett par läskiga saker på sista tiden, och jag berättade det för henne för jag var skärrad, och givetvis gick hon i taket, och jag lovade att lägga av. Ni förstår, problemet är att det inte spelar nån roll längre hur stark man är. Jag menar, hälften av dom där ungarna som gick på Casablanca, dom kunde jag bokstavligen lyfta i nackskinnet med ena handen, och klarar man det... Låt oss säga så här, jag behövde inte byta kalsonger särskilt ofta. (Fast det gör jag i alla fall, varenda dag, så ni inte tror att jag är nån snuskgris.) Men nu är alla beväpnade. Det är ingen som säger: Jag ska ge dig. Närå, dom säger jag ska sprätta opp dig, eller jag ska sticka ner dig, och jag säger visst, visst, och sen visar dom vad dom har och man tänker jävlar i helvete, det här är inte kul längre. För hur ska man kunna försvara sig om nån har en kniv? Det kan man inte. I vilket fall, för cirka en månad sen slängde jag ut ett litet rötägg från klubben för att han var för påstridig mot en tjej som var där med sina kompisar. Och ärligt talat daskade jag väl till honom en gång mer än vad som var absolut nödvändigt, för han retade upp mig nåt så in i helvete. Och rätt vad det var så tog han upp en... en grej, en... jag hade aldrig sett nåt liknande, men det var nån sorts pigg, en och en halv decimeter lång ungefär, vass som satan och rostig dessutom, och så började han hugga mot mig och säga att jag var dödens. Jag hade tur för han var skitskraj och höll den där grejen alldeles fel så den pekade ner mot marken i stället för mot mig, så jag sparkade till honom på handen så hårt jag bara kunde och då tappade han fanskapet och jag hoppade på honom. Vi ringde polisen och dom plockade in honom, men när dom hade åkt la jag av. Jag hade fått nog. Jag vet vad folk anser: dom anser att väljer man den sortens jobb så tigger man om att få på nöten, och förmodligen är det precis vad man är ute efter för man är bara en stor jävla gorilla som gillar att puckla på folk. Skitsnack säger jag. Jag gillar inte att puckla på folk. För mig var en bra natt på Casablanca en natt när det inte hände nåt alls. Jag menar, okej, förmodligen måste jag stoppa en och annan i dörren för att dom var minderåriga eller dyngraka, men jag såg jobbet som att jag hjälpte folk att ha roligt utan att behöva vara rädda för några jävla busar. Jo, det gjorde jag, jag lovar. Jag menar, okej, jag är ingen Moder Teresa eller så, jag ägnar mig inte åt välgörenhet eller åt att rädda världen, men jobbet var inte så taskigt ändå om man såg det på det sättet. Men jag är familjefar. Jag kan inte låta folk vifta med rostiga piggar åt mig klockan två på natten. Jag ville inte dö utanför nån sketen klubb. Så jag berättade det där för Lisa och vi snackade, och så sa jag upp mig. Jag hade tur för jag var bara arbetslös i fjorton dar. Jag fick inte stämpla eftersom jag hade slutat min tidigare anställning frivilligt. »Men den där typen hade ju en rostig pigg«, sa jag. »Ja, det borde du ha tagit upp med arbetsgivaren«, sa dom.
   Som om han hade erbjudit mig skrivbordsarbete. Eller gett killen med piggen en skriftlig varning. Fast det spelade ingen större roll eftersom jag fick tag i det här ganska fort, genom ett bemanningsföretag. Det ger mycket mindre pengar, men arbetstiderna är bättre. Jag blev skitglad. Hur svårt kan det vara, tänkte jag, att stå framför en tavla?
   Okej. Vi fick en timmas introduktion, och sen visades vi genom museet till våra platser. På vägen försökte jag komma på om jag hade varit på ett konstmuseum förut. Man tycker att man borde komma ihåg en sån sak, men problemet är att alla konstmuseer ser ut precis som man förväntar sig - en massa salar med tavlor på väggarna och folk som släntrar omkring. Så hur ska jag kunna veta om jag har varit på nåt förut? Det känns som om jag har det, men det kanske bara är nåt jag har sett på teve, eller på film - till exempel scenen i den där filmen »I nattens mörker«, ni vet, där killen försöker ragga upp tjejen och dom springer på varann om och om igen i olika salar. Fast en sak är i alla fall säker: jag har aldrig fått ut nåt av ett museibesök. Om jag nu har besökt ett nån gång så var det på nån skolresa och jag var lika dödligt uttråkad som på alla andra skolresor man tvingades med på. Den enda jag minns är när vi åkte till nån sorts romersk ruin nånstans och jag snodde några mosaikbitar. Jag stod längst bak och pillade loss några med foten, och medan läraren pratade hukade jag mig ner som om jag skulle knyta skorna och smög ner några i fickan. Och när vi var tillbaka på bussen visade jag för dom andra killarna vad jag hade gjort, och det visade sig att allihop hade gjort exakt samma sak så där satt vi med halva jävla mosaikgolvet i händerna. Och rätt vad det var kom snubben som var chef för stället och jagade bussen längs gatan och vi fick gå fram allihop och lägga det vi hade snott i en bärkasse. Vi råkade väldigt illa ut för det där. Hursomhelst så antar jag att vi åkte till ett konstmuseum nån stans, och att jag inte minns det beror på att ingen gick därifrån med en tavla under armen.
   Grejen är att det här museet ser ut som ett vanligt museum i dom första salarna - tavlor med frukter och sånt, men sen börjar det balla ur. Först gick vi genom ett par salar med tavlor som inte föreställer nåt, bara fläckar, och sen när man kommer till vår avdelning, den nya utställningen, är det inte alls särskilt många tavlor. Det är djurdelar som är utströdda överallt, och så är det ett tält, och pingisbollar som svävar på luftströmmar, och ett litet hus av betong, och videor med folk som läser poesi. Det är mera som när dom har öppet hus i skolan än ett museum. Ni vet, biologi här, fysik där, engelska längst in, mediekunskap borta vid toaletterna...
   »Dom här grejerna skulle jag kunna göra själv«, sa en patetisk typ som heter Tommy och redan hade klagat på att kafferasterna var för korta. »Ja nu, ja, jävla kukskalle«, sa jag till honom. »Nu när du har sett det. Nu kan vem som helst göra det. Men du kom inte på det. Så du är för sent ute.« Jag var rätt nöjd med det där. Jag hade knyckt det från en lärare i skolan, ja, bortsett från det där med »jävla kukskalle«. Det var mitt. Vi höll på med en dikt i skolan och nån sa exakt samma sak som Tommy - »Det där skulle jag kunna göra«. För att det var en enkel dikt. Den var kort och man fattade alla orden och det var inga rim. Och läraren sa: »Nej, det skulle du inte. Nu skulle du kunna det, för nu skulle du kunna kopiera det. Men du kom inte på det.« Det där tyckte jag var smart. I vilket fall så har Tommy inte pratat med mig sen jag kallade honom jävla kukskalle, och det är jag lika glad för.
   Jag skiter blankt i om det är konst eller vem som skulle kunna göra det. Grejen är att det inte är tråkigt på våran utställning. Dom andra salarna, dom med tavlor med kossor på, dom är tråkiga. Men våra salar, med riktiga kor i, styckade kor, dom är inte tråkiga. Och det tål att tänka på, eller hur? Fast det funkar inte med allting, det fattar jag ju. Jag menar, det funkar med kor och tält och små hus, men det skulle inte funka med typ nån jävla flod. Den skulle man fortfarande måsta göra en tavla av.
   I vilket fall. Våran grupp blev mindre och mindre, för kvinnan som tog med oss till våra platser liksom droppade av oss, som om vi satt på hennes buss. Och det visade sig att jag var den sista passageraren. Som den där gången jag och Lisa tog en sån där jävla paketresa till Spanien, för massor av år sen, innan ungarna föddes, och det stod en buss och hämtade upp oss allihop på flygplatsen, och alla andra släpptes av vid sina hotell före oss, för det visade sig att vårat hotell låg flera jävla kilometer från stranden. Nåt liknande var det med min tavla. Den hängde vid sidan om, i ett rum för sig själv, och det satt ett draperi för dörren, så det var avskilt från dom andra. Utanför satt en skylt: »VARNING! Detta rum innehåller ett utställningsföremål av kontroversiell natur. Gå ej in om ni vet med er att ni kan ta anstöt. Endast personer över i8 år.« Kvinnan sa ingenting om det där. Hon bara struntade i det - frågade inte om jag skulle ta anstöt.
   »Du ska vara härinne«, sa hon. »Håll ögonen öppna. Vi räknar med problem.« Och så försvann hon.
   Jag gick in bakom draperiet, och där på bortersta väggen hängde en enorm tavla av Jesus. Jag skulle tippa att den var uppåt tre meter på höjden och drygt en och en halv meter bred, nånting ditåt. Den ser ut ungefär som tavlorna som man har sett förr - han blundar och har den där törnekronan på huvudet. Det var väl när han hängde på korset, eller hur? Det är som en närbild liksom, huvud och axlar, så man ser bara en bit av korset, men vad man upplever i den här tavlan och inte i dom vanliga - i alla fall inte jag - det är att man verkligen känner hur jävla ont det måste ha gjort att vara uppspikad sådär. I vanliga fall ser det ut som om han tar sig en tupplur, men på den här är ansiktet alldeles förvridet av smärta. Man skulle då inte vilja vara i hans kläder, det säger jag bara. Så det första jag tänkte var jävlar i helvete vilken bra tavla. För att den får en att tänka, och det är inte ofta jag tänker på sånt där. Jag hade inte sett skymten av Jesus på tre år, då Lisas syrra gifte sig.
   Och det andra jag tänkte - först hade jag glömt bort skylten och draperiet och alltihop - det var: Vem fan kan ta anstöt av nåt sånt? Man kan ju gå in i vilken kyrka som helst och se ungefär samma sak. Inte lika realistiskt kanske, lite mera barntillåtet liksom, men i stort sett samma upplägg: mustasch och skägg, törnekrona, tragiskt. För ni förstår, på avstånd ser man inte hur det är gjort. När man kliver in bakom draperiet ser man bara tavlan, och ansiktet. Man måste gå nära inpå för att se allt det andra. Så jag fattade ingenting, varför det var ett sånt hallå. Jag tänkte bara: Religiösa människor. Tokdårar. För det är dom ju, dom flesta av dom, eller hur? Jag menar, var och en blir ju salig på sin fason, men man skulle ju aldrig gifta sig med en.
   Det stod en stol framför tavlan, och jag gick fram till den för att vila benen. Och när jag kom närmare såg jag att tavlan var gjord av hundratals - tusentals, kanske miljontals - små fyrkanter, precis som mosaikbitarna som jag hade snott från den där romerska ruinen. Och när jag kom riktigt nära såg jag att dom där miljonerna små fyrkanterna i själva verket var små bilder, och på varenda en av dom små bilderna fanns det minst ett kvinnobröst. Okej ... ni vet såna där bilder som är uppbyggda av prickar? Precis så var den här Jesustavlan gjord, utom att alla prickarna är bröstvårtor. En otrolig massa tuttar, helt enkelt. Och det är det tavlan heter - »Tuttjesus«. Det var stora bröst och små bröst och stora bröstvårtor och små bröstvårtor, och svarta bröst och vita bröst. Och på vissa av bilderna fanns det ända upp till fyra bröst, och sen upp_ täckte jag att alla bilderna var foton ur porrtidningar, och att han hade klippt sönder dom och klistrat fast dom. Det måste ha tagit flera år. Så nu förstod jag det där med skylten.
   Då hatade jag tavlan. Två minuter innan hade jag gillat den, men nu hatade jag den. Och dessutom hatade jag killen som hade gjort den. Jävla kräk. Jag gick och såg efter vad konstnären hette, och det visade sig vara en kvinna. Martha Marsham. Hur kan man vara kvinna och göra nåt sånt? tänkte jag. Jag hade kunnat fatta det om det var en kille, nån kille med för många porrtidningar och ingen tjej. Men en brud? Jag hoppades faktiskt att nån skulle komma och sabba tavlan på nåt sätt, och om nån gjorde det, sa jag för mig själv, så tänkte då inte jag gå emellan. Jag kanske till och med skulle ge honom ett handtag. För det är väl ändå anstötligt, att göra en Jesus av bröstvårtor? Det är inte rätt och riktigt.
   En sak som jag glömde säga förut: det här var vid sextiden på kvällen och utställningen hade inte öppnat för allmänheten än. Den skulle öppna dan därpå, men vi var inkallade för att vakta under vernissagen på kvällen. Jag stod fortfarande och tittade på alla dom där små bilderna när dom första gästerna kom in med vinglas i händerna. Jag kände mig lite som en skummis, som om jag hade blivit ertappad med att titta på snuskiga bilder, vilket faktiskt var just vad jag gjorde om man tänker närmare efter. Ja, även om man inte gör det. Jag slutade titta, fortare än kvickt, och ställde mig vid stolen med händerna på ryggen och tittade rakt fram som en vaktpost, medan dom där bägge, en man och en kvinna, tittade på tavlan.
   »Visst är den fin«, sa kvinnan. Hon var väl i min ålder, kort hår, rätt så snobbig.
   »Tycker du?« Snubben verkade inte så säker, så jag bestämde mig för att jag gillade honom bättre än henne, även fast han hade fladdrigt hår och kostym och hängslen.
   »Tycker inte du?«
   Han ryckte på axlarna och så gick dom ut. Det var inget sånt där fjantande som dom jämt driver med i komediserierna på teve, där folk stryker sig över hakan och svamlar en massa. (Det är det aldrig enligt mina erfarenheter, som nu har varat i två dar. Dom flesta säger inte så mycket. Dom tittar och så går dom. Ska jag säga vad jag tror så törs dom inte svamla, vilket retar mig, faktiskt, för när jag väl hade varit där ett tag så längtade jag efter lite svammel. Så man fick nåt att skratta åt. Men nåt sånt är det aldrig.) Nästa par var yngre, drygt tjugo, studenttyper, och dom var mera intresserade av mig än av tavlan.
   »Jävlar i helvete«, sa killen.
   »Vadå?«
   »Kolla på den där.«
   Och så tittade tjejen på mig och skrattade. Det var som om jag ingick i utställningen och inte hörde vad dom sa.
   »Ja ja«, sa hon. »Det får man ju förstå.«
   Och så gick dom också. Vid det här laget började jag tycka lite synd om den där Martha. Jag menar, man spenderar fan vet hur lång tid med att tota ihop den här grejen och så kommer folk in, glor på mig, garvar och piper iväg. Jag kanske skulle be henne om femtio procent av royaltyn eller vad det nu är hon får.
   Just som studenterna hade gått drogs draperiet åt sidan och jag hörde en kvinna som sa »Simsalabim!«, och sen kom det in en hel grupp med människor - två yngre killar, ett äldre par och en ung tjej.
   »Å, Martha«, sa den äldre kvinnan. »Den är fantastisk. Nu blir det nog fart på dom.« Så jag kollade in gruppen och förstod på en gång att det var hennes mamma och pappa, hen_ nes kille och kanske hennes bror. Martha var trettio nånting och såg inte alls ut som jag trodde att hon skulle se ut - inget färgat hår, ingen ring i näsan, inget sånt. Hon såg faktiskt normal ut. Hon hade på sig nån sorts lång grön indisk kjol och nåt som såg ut som en kritstrecksrandig killkavaj, och så hade hon långt hår, fast ... hon såg trevlig ut. Snäll.
   Först undrade jag om hennes föräldrar visste om det där med bröstvårtorna och alltihop, för jag hade ju gillat tavlan när jag kom in i rummet. Men så insåg jag hur dum jag var, hon måste ju ha talat om det för dom innan dom kom, eller för evigheter sen. Vad var dom för sorts föräldrar egentligen? Jag vet då vad en annan hade råkat ut för om man hade sagt till farsan att man höll på och gjorde en bild av Jesus som bestod av tuttar. Tuttarna hade han nog velat se, men det där med Jesus hade man fått sig en omgång för. Så jag kollade in Marthas föräldrar och försökte komma underfund med dom. Pappan var lång och hade jeans och långt grått hår i hästsvans, mamman hade också jeans, men hon såg lite mera ut som en mamma än han såg ut som en pappa. Fast allihop såg ut som om dom var konstnärer. Dom såg ut som om dom brukade sitta hemma allihop och röka hasch och måla. Vilket förmodligen var anledningen till att ingen hade gett henne en sittopp för att hon gjorde en Jesus av porr.
   »Jag vill ha ett foto«, sa Martha. »Av oss allihop.« Och så tittade hon på mig. »Kan du hjälpa till, tror du?«
   »Javisst«, sa jag.
   »Jag heter Martha, förresten.«
   »Dave.«
   »Hej Dave.« Vi skakade hand, och sen gav hon mig kameran och jag tog bilder av allihop där dom stod och log och pekade, fast jag visste inte om det var okej, med tanke på vilken sorts tavla det var. Men just i den stunden önskade jag att jag kände dom bättre, eller folk som dom, för dom verkade snälla och glada och intressanta. Jag ville ha en pappa med grå hästsvans i stället för en hopplös gammal stöt som jämt gormar och går an om dom satans irländarna och dom satans svartingarna; jag tänkte att om jag hade haft en sån pappa så skulle jag aldrig ha tagit värvning i armén, vilket är det värsta misstag jag har gjort i hela mitt liv.
   Jag ville fråga dom saker. Jag ville fråga henne, Martha, varför hon hade velat göra det hon hade gjort, och varför det måste vara bröstvårtor, och varför det måste vara Jesus, och om hon verkligen ville chockera folk. Och jag ville fråga dom ifall dom skämdes för henne, eller var stolta över henne, eller vad. Men jag frågade ingenting, och ingenting dom sa gjorde mig mycket klokare; efter fotograferingen pratade dom om vart dom skulle gå och äta, och undrade om en som dom kände hade kommit till vernissagen, och så vidare. Innan dom gick kom Martha fram till mig och kysste mig på kinden och sa: »Tack.« Och jag, jag sa liksom: »Äh, det var inget.« Men jag var jätteglad att hon gjorde det. Det fick mig att känna mig speciell, som om jag hade ett riktigt och viktigt jobb att sköta.
   Martha log, och så var jag ensam igen.

   När jag kom hem på kvällen, efter vernissagen, berättade jag för Lisa om tavlan. Hon trodde inte sina öron - hon tyckte det lät snuskigt och undrade hur man kunde hänga upp nånting sånt på ett berömt museum. Av nån anledning upptäckte jag att jag liksom försvarade den, tog Marthas parti. Varför vet jag inte. Jag kanske var lite förtjust i henne, jag kanske gillade hennes familj - jag kanske litade på dom och ville ta efter dom, liksom. Eftersom jag förstod att dom var schyssta, och om dom inte såg nåt fel med »Tuttjesus«, då kanske det inte var nåt fel. Och i vilket fall, det som Lisa hävde ur sig Det var rentut sagt okunnigt. »Du borde bära ut den därifrån när ingen ser dig och hugga den i småbitar«, sa hon.
   »Efter allt jobb som hon har lagt ner?« sa jag.
   »Det har inte med saken att göra«, sa hon. »Jag menar, Hitler la ner en massa jobb, eller hur?«
   »Vad har hon gjort dig för ont?« frågade jag. »Du behöver ju inte gå och titta på den.«
   »Jamen jag gillar inte tanken på att den hänger där«, sa hon. »Och jag har betalt för den. På skatten.«
   På skatten! Hur mycket av hennes skatt har gått till »Tuttjesus«? Hon lät som en av dom där tokdårarna man hör i telefonväktarprogrammen på radion. Jag tog upp ett tvåpence-mynt ur fickan och slängde åt henne. »Varsågod«, sa jag, »där får du tillbaka din skatt. Och då har du gått med vinst.«
   »Varför håller du på så här?« frågade hon.
   »För att jag tycker den är bra«, sa jag. »Smart.«
   Lisa tyckte inte den var smart. Hon tyckte den var dum. Och jag tyckte att hon var dum, och det sa jag också, och när vi gick och la oss pratade vi inte med varann.

   Och så igår morse satte jag mig på bussen för att åka till jobbet, och så tog jag upp tidningen som nån hade lämnat kvar på sätet, och där var den, min tavla, över hela sidan sju. »PROTESTER MOT DEPRAVERAD KONST«, stod det, och sen var det en massa snack om vilken skandal det var, och folk från kyrkan och de konservativa som tjatade om att tavlan inte borde få visas, och nån från polisen som sa att dom nog måste gripa Martha som misstänkt för hädelse. Och jag läste det där och tänkte: Jag har aldrig varit i tidningen förut. För det handlade ju om mig, liksom. Det där var mitt rum, mitt eget rum, och på nåt konstigt sätt hade jag till och med börjat tänka på tavlan som min. Förutom Martha var det nog ingen annan som hade tittat på den så länge som jag, och det gjorde att jag liksom kände att jag ville beskydda den. (Vilket var lika så bra, om man tänker närmare efter, för det var ju mitt jobb.) Jag gillade inte att dom där människorna sa att den var depraverad, för det var både sant och inte sant, och jag gillade inte att polisen sa att dom skulle anmäla Martha för hädelse, och jag gillade inte tanken på att dom skulle ta bort den från utställningen, för det stod ju utanför dörren att man inte skulle gå in om man trodde att man inte skulle gilla den. Varför gå in i så fall? Jag ville att folk skulle se det jag såg: nånting som var vackert om man tittade på det på ett sätt, på avstånd, och fult om man tittade på det på ett annat sätt, på nära håll. (Ibland känner jag likadant för Lisa. När hon kommer in i rummet just som vi ska gå ut och hon har målat sig och fixat håret och så vidare, då kan man tro att hon är modell. Och sä ibland vaknar jag på natten och vänder på mig och hon ligger där några centimeter ifrån mig, och hon har dålig andedräkt och snarkar lite, och då tycker man ... Äh, skitsamma vad man tycker, men inte tycker man hon skulle duga nåt vidare till modell. Så det kanske var samma sak med Marthas tavla, på nåt sätt.) Men om dom där människorna fick sin vilja fram, då skulle ju ingen få se den, och det kunde ju inte vara rätt. Inte efter allt det där jobbet. Allt det där klippandet och klistrandet.

   Visste ni att man inte får röka på konstmuseer? Det visste inte jag heller. Jävla skit.

   När jag kom dit stod det redan en massa folk utanför. En del var såna som köade till utställningen, och en del var demonstranter - dom hade plakat och dom sjöng psalmer - och så var det teveteam, och fotografer, och alltihop var ganska rörigt. Jag trängde mig bara raka vägen förbi allihop och knackade på porten och visade mitt passerkort genom glasrutan och en av killarna släppte in mig.
   »Idag får du fullt upp«, sa en av dom andra när jag gick iväg för att byta om till uniformen, och jag tänkte jaha ja, det här ska bli spännande.

   Först hände inget särskilt. En jämn ström av folk kom in och tittade, och några av dom liksom grymtade, men det smarta med tavlan är att man måste gå alldeles intill för att ta anstöt, för står man kvar på avstånd så ser man inget annat än Kristi ansikte. Och det gör ju att grymtarna framstår som ena riktiga snuskhumrar eftersom dom måste gå och sticka näsan tätt inpå för att kunna se bröstvårtorna, och det gör ju att dom verkar helt perversa. Jag menar, först måste dom strunta i skylten utanför som varnar dom för att gå in, och sen måste dom gå genom hela rummet, och sen säger dom: »Usch, så snuskigt.« Så dom vill ju verkligen kolla in den.
   Efter en timma eller så fick jag min första galning. Han såg verkligen ut som en galning: han hade kala fläckar på huvudet, som om han var alldeles maläten, och så hade han jättestora glasögon och blinkade hela tiden som nån sorts sinnessvag uggla. Och dessutom var han klädd som en galning: fast det var varmt ute hade han en vinterrock som var fullsmockad med knappar där det stod typ: »FÖLJ INTE EFTER MIG - JAG HAR OCKSÅ GÅTT VILSE« och »JAG ÄR ETT KARAMELLMONSTER<<. Till på köpet stank han all världens väg. Så han var inte direkt svår att upptäcka. Han var ingen galning under täckmantel om ni fattar vad jag menar.
   Han stirrade på tavlan ett par minuter, och sen föll han på knä och började be. Det var »Himmelske Fader, du som har utgivit din egen Son för att vi skulle hava frid genom honom« och så vidare och så vidare, men det konstiga var att man inte fattade om han bad för att han tittade på Kristus, eller om han bad som dom bad i »Exorcisten«, för att liksom driva ut demonerna i rummet. I vilket fall, efter en liten stund blev jag förbannad och satte upp en regel.
   »Ursäkta, herrn. Det är inte tillåtet att knäböja på museet«, sa jag.
   »Jag ber för din odödliga själ«, sa han.
   »Det är möjligt, herrn, men det är inte tillåtet att knäböja. Ingen blixtfotografering, inga smörgåsar, inget knäböjande.«
   Han reste sig upp och fortsatte mumla, så jag sa att böner också var förbjudet.
   »Bryr ni er inte?« sa han.
   »Om vadå, herrn?«
   »Bryr ni er inte om vart ni är på väg?«
   »Och vart är det?«
   »Till helvetet, människa! Där ormar kommer att suga på era ögonglober och eldslågor kommer att slicka era inälvor evinnerligen?«
   »Inte direkt, herrn.« Vad jag menade var att jag inte trodde att jag skulle hamna i helvetet. Inte för att jag stod framför en tavla i alla fall.
   Den vägen har man ju ingen större lust att vandra, ögonsugarvägen. Det verkar ju inte vidare ... livat, om man säger. Jag menar, hur kan det kännas att vara den där tokdåren? Och vad gjorde han här? Irrar han bara omkring och letar efter anledningar att blinka och falla på knä och mumla böner? Spenderar han hela sitt liv med att strosa omkring runt Soho och King's Cross? För gör han det, då undrar jag inte på att han är galen. Ägnar man sig aldrig åt att leka med ungarna (och det säger jag bara, den där snubben har inga ungar), eller går ut och tar en öl med kompisarna (och jag slår vad om att det är lite glest på kompisfronten också), eller tittar på »Frasier« (jag gillar »Frasier« )... då blir man ju sån där.
   Just som jag undrade vad jag skulle göra med honom kom det in ett par kvinnor och då smet han iväg och det blev lugnt ett tag. Men sen alldeles innan lunchrasten, just som jag började tro att det trots allt skulle bli en störningsfri dag, kom det in en snubbe med rundkrage. En prästjävel! Han var yngre än dom flesta präster, och lite trendigare också - han hade nån sorts fluffig Hugh Grant-frisyr och så hade han jeans. Han kom in i rummet och stannade och stirrade, och vid det här laget kunde jag alla vinklar och avstånd så jag förstod att han inte såg nånting från där han stod. Eller snarare att han kunde se Kristus, men inte bröstvårtorna. Så när han tog några steg mot tavlan gick jag fram och spärrade vägen för honom, och så stod vi där nästan nästipp mot nästipp.
   »Varför måste ni gå fram?« frågade jag. »Varför står ni inte kvar där ni står?«
   »Jag vill se med egna ögon«, sa han.
   »Ni vet vad som finns där«, sa jag. »Nu vet alla vad som finns där. Varför måste ni gå fram och titta på det? Stanna kvar där ni står. Titta. Den är vacker.«
   »Hur kan något som är gjort av pornografi vara vackert?«
   Plötsligt fick jag lust att slå in på en annan linje. Det här är inte porr, ville jag säga. Det här är bara utvikningsbrudar. Porr, det var vad vi tittade på i armén, med hundar och flator med dildos och sånt, men man vill ju inte snacka med en prälle om hundsex. I alla fall inte jag.
   Han gick åt höger för att komma förbi mig, så jag gick åt vänster, och sen körde vi samma lilla dans åt andra hållet. Nu började han bli irriterad, och till slut fick jag släppa förbi honom, annars hade det gått käpprätt åt helvete, jag lovar, och då hade jag fått sparken för att jag hade däckat honom.
   »Är ni nöjd nu?« sa jag när han hade stått där en stund. »Varför gjorde hon den, tror ni?«
   »Jag vet inte. Men hon är en väldigt trevlig ung dam.«
   »Det gör det bara ännu sorgligare.«
   Inte för mig, tänkte jag. Hade den varit gjord av en gammal slusk som hade till hobby att flukta brudar under kjolarna, det vore en sak, men det är en annan sak när man har sett hurdan Martha är, vad för sorts människa hon är. Man liksom litar på henne, och man litar på det hon gör, och varför hon gör det. I alla fall gjorde jag det. Jag fattar ju att det inte funkar så för alla. För galningen skulle det inte spela nån roll, till exempel.
   »Ni har nog varit här länge nog nu«, sa jag till prällen. Det här var helt emot reglementet såklart, men sanningen att säga var jag less på honom och ville inte ha kvar honom i mitt rum längre.
   »Ursäkta?«
   »Vi är tillsagda att hålla ögonen på folk som stannar kvar mer än fem minuter. Ja ni vet, perversa typer och så.« Det gjorde susen.

   Om jag bara hade läst om »Tuttjesus« i tidningen, eller sett den på nyheterna, hade jag tyckt att det var hemskt, inget snack om saken. Sjukt. Dumt. Slöseri med skattebetalarnas pengar. (Sådär säger man ju jämt, om allt möjligt, fast man inte har en aning om ifall skattebetalarna betalar för det eller inte, eller hur?) Och sen hade jag antagligen inte tänkt mera på saken. Men det är mera komplicerat när man står bredvid den hela dagarna. Och jag vet fortfarande inte vad jag egentligen tycker om den, men vad som är så bra med galningen och den perversa prällen och alla dom andra som kom och tittade den där första förmiddan är att dom bestämmer åt en vilken sida man står på. Jag står i alla fall inte på deras, det är ett som är säkert, och ju längre tid jag måste spendera med dom här idioterna ju mera hatar jag dom. Egentligen är det väldigt enkelt. Dom schyssta gillar tavlan, dom fattar galop_ pen, och dom tittar efter hur den är gjord fast det är inte därför dom stirrar; idioterna kommer in och glor i timtal på tuttarna, grymtar åt varann (eller för sig själva, om dom är riktigt galna) ... Man behöver inte tänka efter vad man tycker. Man behöver bara kolla in vad andra tycker. Och gillar man inte deras uppsyn, då tycker man tvärtemot.

   Knappt hade prällen gått så dök det upp ett helt jävla zoo. Jag kände igen ett par av aporna: en kvinnlig politiker som jag är säker på att jag har sett på teve, hon den där tjocka som jämt härjar och går an om familjen och sånt, och hon hade släpat med sig ett teveteam. Intervjuaren var den där snubben som kör lokalnyheterna på BBC. Ni skulle antagligen känna igen honom också - hal typ, flotta svidar, solariebränna. Hursomhelst, ni skulle ha hört tanten. Hon krävde att Martha skulle sättas i fängelse, att dom som hade ordnat utställningen skulle, ja inte vet jag, få tillståndet indraget eller nåt ... Och den hala typen bara eldade på. »Ni har ju agiterat väldigt kraftfullt för en återgång till traditionella familjevärden, och en sån här sak bidrar väl inte till det direkt ...« I den stilen. När dom var klara knallade jag fram till intervjuaren och bytte några ord med honom, bara för att jävlas liksom.
   »Jaha«, sa jag. »Tänker du be nån annan säga nåt?«
   »Hur menar du?«
   »Jamen du kan väl inte bara ha henne?« Hon stod cirka en halvmeter därifrån och hade fått av sig mikrofonen, så jag visste att hon hörde vad jag sa. Hon vände sig om och tittade på mig.
   »Vi ska tala med konstnären också«, sa reportern. »Hon bör vara här när som helst.« »Tog ni en närbild på tavlan?«
   »Det är jag ganska säker på«, sa han. Jätteironiskt, som om jag var dum i huvudet.
   »Så ni tänker visa tusentals bröst på lokalnyheterna? Mina barn tittar på det programmet.«
   »Jaså?« sa han, som om han inte trodde mig. Som om ingen som ser ut som en skinnskalle kan ha ungar som tittar på nåt annat än fotboll. Vilken fräck jävel. Okej, mina ungar tittar inte på nyheterna, men det är för att dom är för små, inte för att dom är för korkade. Jävla pappskalle.
   När Martha dök upp insåg jag att jag var lite förälskad i henne. Hon var jättesnygg - fräsch, och söt, och ung, och så hade hon en ljusgrön T-shirt som framhävde det där fräscha. Politikern hade mörk dräkt, och så har hon ju ett väldigt hårt ansikte, och bredvid Martha såg hon bara gammal och elak ut. Martha hejade på mig och frågade hur det gick, och jag berättade om galningen och prällen och hon bara log.
   Intervjuaren gillade henne inte, det märktes. Han frågade om det inte bekymrade henne att hon retade upp så många människor, och hon sa att det trodde hon inte att hon hade gjort, bara ett par stycken. Och så frågade han vad tavlan betydde, och hon sa att det ville hon inte förklara, hon tyckte att den fick tala för sig själv, och om hon kunde tala om vad den betydde så skulle hon helt enkelt ha skrivit ner det på ett papper och inte gjort sig allt besväret att klistra upp alla bröstvårtorna på papperet. Och då sa intervjuaren att det finns folk som önskar att ni inte hade gjort er det besväret, och hon sa ja ja, vi lever i ett fritt land.
   Ärligt talat så blev jag besviken. Jag hade hoppats att hon skulle prata om hur vacker tavlan var - hur helig den var, liksom. Och jag ville att hon skulle förklara att om man ville se bröstvårtorna så måste man gå jättenära, som prästen hade gjort, och då kan man ju undra vad det är för slags präst som
   vill göra nånting sänt. Och dessutom ville jag veta varför hon hade gjort den. Jag menar, det måste väl finnas en tanke bakom, eller hur? En poäng liksom. Det är ju inte en sån sak som man bara vaknar en morgon och gör. Typ: »Vad ska jag göra av alla dom här brösten som jag har klippt ut? Nämen nu vet jag, jag kan ju sätta ihop dom till en bild av Jesus på korset ... «
   Dom kanske borde ha intervjuat mig. Som sagt var, jag kanske hade tänkt mera på den där tavlan än nån annan. För Martha, hon vet inte. Hon har inte sett den i funktion så att säga, som jag. Och hon har inte stått framför den och sett hur folk tittar på den. Det kanske hon borde göra, så skulle hon kunna berätta om det i intervjuerna.

   Alldeles innan vi stängde kom den stinkande galningen med knapparna tillbaka med ett ägg och försökte kasta det på tavlan. Jag såg vad som var på gång på flera mils håll, och just som han höjde armen tog jag tag i den, och ägget for iväg cirka en halvmeter och slog i golvet så det sa splatt. Det var så patetiskt så jag måste skratta, och jag kom att tänka på killen med den rostiga piggen utanför klubben, och varför jag hade sagt upp mig från det jobbet; det är svårt att bli rädd för en tanig knäppskalle med ett ägg. Fast jag var fortfarande förbannad, så jag släppte honom inte när han hade kastat det - jag höll fast armen bakom hans rygg med mera våld än nöden krävde och han började gasta. Jag föste ut honom och iväg genom korridoren mot entrén. Jag hatade den jäveln så intensivt så jag tappade kontrollen litegrann - jag vred om armen på honom och kallade honom allt fult under solen, och han sa att han skulle stämma mig och polisanmäla mig och att han inte skulle be för min själ och hoppades att alla fördömelsens kval skulle drabba mig. Pucko.
   Men han visste vad han gjorde. Medan jag föste ut honom genom korridoren hördes ett väldigt oväsen bakom mig, skrik och dunsar och tjutande larm och sen ljudet av springande fötter. Jag släppte galningen och rusade tillbaka till min tavla, och därinne stod ett par av dom andra vakterna och stirrade i golvet. »Tuttjesus« hade fått sig världens jävla omgång. Nån - eller flera - hade tagit ner den från väggen och stampat och hoppat på den och sen stuckit. Det fanns knappt nånting kvar av den.
   Jag blev gråtfärdig. Jag lovar. Jag hade svikit Martha, och jag hade varit dum nog att lämna rummet, och det var inte förrän jag såg tavlan ligga där sönderslagen på golvet som jag äntligen insåg hur mycket jag älskade den. Men jag måste tala om en annan sak, en jävligt märklig grej: att se Kristus där på golvet med ansiktet alldeles inslaget sådär ... Det var verkligen anstötligt. Vad dom hade gjort var mycket mera hädiskt än nåt som Martha hade gjort. Jag undrar om dom hade tänkt på det när dom gjorde det? Om dom hade känt ett ögonblicks tvivel, eller rädsla? För jag säger bara det att om jag vore religiös och trodde att det fanns ett helvete där ormar sög på ens ögonglober och allt det där, då skulle jag inte gå omkring och stampa på Jesus ansikte. Jesus är ju Jesus, eller hur? Vad han än är gjord av. Och det kanske var en av dom saker som Martha försökte komma åt: att Kristus finns där man finner honom.
   Några anställda på museet dök upp, folk som jag hade sett på vernissagen kvällen innan men ingen som hade brytt sig om att prata med mig. Och så berättade jag för dom om galningen och ägget, och att jag hade lämnat min post fast jag inte borde ha gjort det, men dom verkade inte tycka att det var mitt fel. Och sen kom det en polis och jag berättade samma sak för honom. Fast han tyckte visst att det var lustigt. Inte för att han skrattade eller så, men man märkte att det hamnade långt ner på hans lista över olösta brott.
   Och så kom Martha in. Jag gick fram till henne för jag ville krama om henne, men precis i tid kom jag på att mitt förhållande till henne inte var samma sak som hennes förhållande till mig, om ni fattar vad jag menar. Dom senaste dagar- na hade jag tänkt på henne jättemycket, på grund av jobbet, men hon hade nog inte tänkt så mycket på mig, om man säger så. I vilket fall. Jag kramade inte om henne. Jag gick bara fram och sa att jag var ledsen och så vidare, men hon verkade inte höra mig. Hon bara stirrade på tavlan på golvet och sa: »Herregud«, vilket väl var ganska så passande i sammanhanget.
   Och när hon tittade upp igen bara lyste det om ansiktet på henne. Hon var eld och lågor, uppspelt som en barnunge. Jag trodde inte mina ögon.
   »Det här är perfekt«, sa hon. »Strålande.«
   »Hur menar du?« sa jag, för jag hängde inte med.
   »Vem var det som gjorde det? Såg du det?«
   Och så berättade jag om den stinkande galningen med ägget och att han förmodligen hade lurat mig, retat upp mig för att få ut mig ur rummet så att hans galningar till kompisar kunde köra sitt race, och hon blev stormförtjust. Hon älskade hela historien. »Perfekt«, sa hon om och om igen. »Fantastiskt.« Och så: »Jag kan knappt bärga mig tills jag får se videon.«
   Och jag jag bara: »Vilken video?« och så pekade hon på bevakningskameran i ett hörn i taket.
   »Den ingår«, sa hon. »Den ingår i utställningen. Jag hoppades att dag ett så skulle nån komma in och göra det här, och sen dag två så skulle vi kunna visa videon, och ... Jag tänkte kalla den >Intolerans<.«
   Och jag tänkte på prällen, och på politikern, och alla dom andra som hade kommit in och tryckt näsan mot tavlan och sagt hur chockerade dom var och hur anstötlig den var och jag insåg att folk skulle få sig ett gott skratt när dom såg dom på teve. Men det var väl också allt det var, nåt att skratta åt. »Så det var det som var tanken?« sa jag. »Att nån skulle komma in och ha sönder den?«
   »Låt mig säga så här«, sa hon. »Om det inte hade hänt så hade jag stått där med lång näsa. Då hade jag stått där med en Jesusbild som bestod av bröst, och vem har nån glädje av det? Det var Dave du hette, va? Jo, Dave. Konst handlar om provokation. Att få folk att reagera. Och det har jag fått. Jag är konstnär.«
   Jag tänkte på vernissagen, när hon hade tackat mig, och jag frågade varför hon hade gjort det om hon bara ville att nån skulle ha sönder den. Men hon mindes inte att hon hade tackat mig. Så jag sa att det minns du väl, igår kväll, på vernissagen. När jag fotade er, och du kom fram och kysste mig på kinden och sa »Tack«. Och hon ryckte på axlarna och sa: »Ja ja. Det var väl fotot jag tackade för.« Som om det inte var nåt märkvärdigt. Vilket det såklart inte var, det fattar jag nu. Är man konstnär så betyder det förstås ingenting att kyssa nån på kinden. Det gör dom stup i kvarten. »Tjugo Marlboro Light tack.« Puss. »Leicester Square, tack.« Puss puss. Det betyder i alla fall inte: Tack snälla du för att du sköter det här viktiga och farliga jobbet, det är ju klart som korvspad. Jävla subba. Jag borde bara ha stått där. Jag skulle inte ha släpat ut den där stinkande galningen med ägget. För om man tänker närmare efter ... Enda anledningen till att den blev sönderslagen var att jag brydde mig för mycket om den. Jag kunde bara ha stått där, stoppat ägget, kört ut galningen, men han retade mig så in i helvete, han försökte sabba min tavla - min tavla - och jag ville se till att han kom ut ur huset, kanske passa på och ge honom några tjuvnyp på köpet. Vilket var anledningen till att jag inte var inne i rummet när den blev förstörd. Okej. Det där ville hon inte förstå, men hon behövde mig för videon lika mycket som hon behövde dom.
   När jag kom hem igår kväll kände jag mig dum. Jag kände mig som jag ser ut, om ni så vill: en dörrvakt på en och åttiosju och nittiofem kilo med rakad skalle som inte vet ett smack om konst. I ett dygn hade jag gått omkring och tyckt att nånting var, ja vackert liksom, och värt att beskydda, och hela tiden var det bara en värdelös jävla pryl som satt upphängd på väggen för att nån brud tyckte att det vore kul om nån gjorde kaffeved av den. Och då har ju alla gått på en blåsning. Galningarna är blåsta för att dom gjorde vad dom förväntades göra, och jag var blåst för att jag försökte stoppa dom ... Den enda som inte är blåst är Martha. Hon kollar in oss och får sig ett gott skratt. Hon kan dra åt helvete.
   Fast hon är inte så smart som hon trodde. För nu visar dom videon ute i korridoren, och ingen tittar på den. Den är för lång, och det händer knappt nånting och man ser ändå inte särskilt mycket - dom klantade till det med kameravinkeln så man ser hur tavlan åker ner från väggen, men man ser ingen som hoppar på den. Och det är inte vackert. Det är bara en bevakningsvideo, en sån som man ser på bensinmacken när man står och köar till kassan. Och det är vad man får i stället för Kristi ansikte förvridet av plågor. Så vem är det som är blåst egentligen, hörru Martha?
   Nu har jag en lök. En jävla lök. Och lite andra grejer, sängar och tält och skit, för jag har inget eget rum längre, och bevakningsvideon är inte kontroversiell, så den behöver dom ingen som håller ett öga på. Men jag har min stol bredvid löken, och jag har astråkigt, för lökar, det är ju inget som får en att tänka. Så det gör jag inte. Jag bara sitter här och tänker på vad jag skulle vilja göra, bortsett från att vara Tiger Woods och Richard Branson.

Ur Samtal med en ängel, Forum, 2002, övers. Kerstin Gustafsson
   
   
Närstudium
   
   1. Beskriv Daves utseende.
   
   2. Vad arbetade han med tidigare?
   
   3. Varför byter Dave arbete?
   
   4. Hur ser hans fru Lisa på honom?
   
   5. Vad tycker Dave om avdelningen där han arbetar?
   
   6. Vilken är hans första reaktion på Jesustavlan?
   
   7. Hur är tavlan uppbyggd? Hur reagerar han på det?
   
   8. Varför ändrar Dave sin uppfattning?
   
   9. För att bli av med de två första »galningarna« hittar Dave på nya museiregler. Vilka?
   
   10. Hur lyckas de förstöra tavlan?
   
   
Funderingar
   
   Vad menar Dave med att man är mer huvud än kropp när man lyssnar?
   
   Varför behövde de någon som Dave för att vakta tavlan? Varför tycker han att Marthas familj är intressant?
   
   Vad tror Dave är meningen med tavlan? Vad är meningen enligt konstnären?
   
   Varför blir tavlan så viktig för Dave?
   
   
Diskussion
   
   Vad är det för slags konstverk som brukar göra människor upprörda? Har man rätt att som i den här novellen förstöra andras konstverk?
   
   »Konst handlar om provokation. Att få folk att reagera.« Håller du med om det som Martha säger? Varför (inte)?
   
   
Eget skapande
   
   Om du vore konstnär, skulle du då försöka använda din konst till att påverka och kanske förändra något i samhället? Vad i så fall? Hur skulle din konst se ut? Gör en konstutställning där ni ställer ut era verk. Under vernissagen berättar ni om era konstverk.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki