FANDOM


Av RUNAR SCHILDT

Under stenen 1.png



   TVÅ timmars oförskylld väntan på en järnvägsstation är ett straff, som kanske kunde avplana några poster i vårt syndaregister om vi icke samtidigt förlängde detta genom mycket svärjande och utslungande av onda önskningar över medmänniskor och döda ting.
   Detta hårda öde drabbade mig nyligen då jag efter en kortare vistelse på landet ville återvända till Helsingfors med det norrifrån kommande dagsnälltåget. Jag anlände till stationen en god stund före tågets ordinarie avgångstid och fick mina kappsäckar ordentligt inburna i väntsalen, varpå jag avtackade den tjänstvillige kusken med några vänliga ord och en måttlig drickspenning. Intet anande begav jag mig till biljettluckan där möttes jag av underrättelsen att mitt tåg var försenat cirka två timmar.
   Detta meddelande förargade mig så utomordentligt att jag knappast hide kunnat bli mera ond om jag erhållit beskedet att samtliga biljetter voro utsålda, vilken malör min skämtsamma vän Karlin påstår sig hava upplevat. Men medgiv att min belägenhet var föga avundsvärd. Vägen till den gård jag gästat var alltför lång för att jag hade kunnat återvända dit och fördriva väntetiden på ett angenämt sätt.
   Några bekanta kunde jag icke räkna på att oförmodat möta här, jag känner jämförelsevis få människor över huvud taget, och anknytandet av nya, tillfälliga bekantskaper är mig en psykisk omöjlighet. På grund av tanklöshet och slarv hade jag mot vanan underlåtit att förse mig med lektyr; stationskioskens bokförråd lände mig till ingen tröst emedan jag hyser föga sympati för detektivismen och anglosachsiska kärleksromaner med boxande hjältar och första kyssen på sista raden.
   Villrådig blev jag stående på den knapperstensbelagda perrongen, som låg öde nu mellan tågpasseringarna. Det var en stor station jag befann mig på, en betydande knutpunkt som höll på att ge upphov till en köping, kanske rentav en liten stad. Framför mig bredde sig en liten slätt, till= halva utsträckningen belagd med växelspår och stickspår. Som bakgrund reste sig en kalhuggen ås där gråa stockstugor lågo radade utan ordning på sluttningen, omväxlande med nytimrade villor med brutna tak. Vilka villor och vilka tak ! Jag stod slagen av all den fulhet som det alltså legat i människoförmåga att hopa på en så pass liten fläck.
   Vädret var vackert, vilket må vara sagt till denna falbsdags favör. Således erbjöd sig möjligheten att genom promenader i omgivningarna förkorta de tomma timmarna. Den naturligaste utvägen, nämligen att intaga någon förfriskning i väntsalen, beslöt jag spara så länge som möjligt.
   Följaktligen bestämde jag mig för en vandring åt det håll där kulturen i sin härvarande yttringsform gjort sina minsta landvinningar. Trakten var visserligen långtifrån vacker, men jag lyckades dock fördriva en dryg halvtimme på ett tämligen tillfredsställande sätt.

   Vid min återkomst till stationen fann jag allt förändrat. På perrongen myllrade det av folk som just stigit av norrgående kurirtåget från S:t Petersburg för att få sig någonting till livs under de disponibla fjorton minuterna.
   Banande mig väg genom den ställvis nog så stora trängseln gick jag in i väntsalen, därtill driven av ungefär samma nyfikenhet som utomlands kommer en att uppsöka de zoologiska trädgårdarna å de tider som äro fastställda för rovdjurens utfodring.
   Vid byffén och kring borden trängdes en ganska egendomlig samling av människor; surret av de varma ländernas språk nådde mina öron för första gången på mången god — eller kanske rättare ond — dag.
   Utom de typer som alltid befolkat våra väntsalar — i och för sig nog så brokigt skiftande — iakttog jag nu sådana som kriget skapat och satt i omlopp, strävare av alla raser och taxeringskategorier, som skottspolslikt slungas av och an mellan sjöstaterna i väster och det stora fastlandsblocket i öster för att på konstlat sätt knyta nya förbindelsetrådar i stället för dem som kriget sönderslitit. Guldhungern hade tecknat deras ansikten på ett omisskännligt sätt. Jag är icke av deras ras, därför väcka sådana människor hos mig något av det nöjesfyllda intresse ett exotiskt landskap har makt att skapa.
   Även funnos där personer som säkerligen aldrig för mindre orsaks skull än ett världskrig hade kunnat förmå sig att taga vägen genom vår fattiga utmark på den europeiska herrgårdens yttersta gräns., Särskilt erinrar jag mig en högre fransk officer i full uniform ävensom några finurliga asiater; en av dem en siamesisk prins, enligt vad tidningarna sedermera rapporterade. Så underligt hade ödet nu trasslat till trådarna, att alla dessa människor för ett ögonblick förenades inom samma ned-osade och flugprickade väggar i ett land vars namn de knappast kände.

Under stenen 2.png



   Bland dessa många främmande uppenbarelser, anglosachsiska caesarhuvud med måttlösa tigerkäftar och kalla ögon, franska skäggbottnar, ryska leenden och svenska nackbenor, mitt uppe i allt detta varseblev jag ett ansikte som var mig bekant. Denne man med urgröpta kinder och pannan full av djupplöj da fåror, med vitnande hår under resmössan och en inåtvänd blick i de stora grå ögonen — denne man var med all säkerhet Karl Henrik Brisman.
   Jag kände Karl Henrik Brisman och hans öden såsom vi alla känna eller åtminstone känna till varann i dessa glest befolkade nybyggarnästen. Däremot hade jag all anledning antaga att han icke kände mig, detta på grund av åldersskillnaden och andra yttre omständigheter — han hade lämnat universitetet och landet vid en tidpunkt då jag ännu besökte barnträdgården. Tack vare det förhållandet att mitt ansikte så gott som säkert var honom obekant ansåg jag mig kunna iakttaga honom på ett helt annat sätt än eljes varit möjligt.
   Varför jag nödvändigtvis måste iakttaga honom? För det första emedan jag något skulle taga mig till att fördriva tiden med, och för det andra därför att han faktiskt intresserade mig i någon mån. Vad jag visste om honom var ingalunda någonting synnerligen märkligt eller berömligt, men dock av en art som kom mig att hysa intresse och måhända en Viss sympati för mannen.
   Han var son av en handelsman som med rätt stor framgång drivit sin näring i en österbottnisk småstad. Vid faderns död hade han som enda barnet ärvt både affären och en icke obetydlig summa i kontanter. I stället för att nu låta handeln rulla vidare eller taga sig något annat nyttigt före, välja ett eller annat yrke, skyndade han sig att sälja gård och bod till underpris och begav sig omedelbart ut på resor.
   Man trodde allmänt — så ha mina sagesmän uppgivit= att Karl Henrik Brisman ville roa sig grundligt något år och - sedan återvända för att skapa sig en trygg och angenäm ställning hemma. Han hade hunnit avlägga rättsexamen före faderns död; alla banor stodo honom härigenom öppna, enligt bjudande sed i vårt land. Men man misstog sig grundligt.
   Karl Henrik Brisman tillhörde alldeles icke den kategori av rikmanssöner som måste »rasa ut», som vräker sig på lyxhotell och dyrbara nattlokaler och »reser med kvinns i Europa», som min vän Karlin brukar uttrycka sig. Brisman reste för resandets egen skull. Det kom för honom an på att tillryggalägga så långa sträckor som möjligt, att sällan eller aldrig sova mer än en natt under samma tak, att kunna beställa sin kvällsmat på ett annat språk än morgonkaffet erfordrat. Han reste mycket. enkelt, men han genomkorsade Europa och Förenta staterna i alla riktningar. Det var väl ett utslag av samma dunkla drift som lagt hela socknar i Österbotten nära nog öde, som gjort nyländska utskären så fattiga på unga armar och som tvingar de bemedlade bland oss att ärligen söka främmande luftstreck. Men det var någonting annat också. Jag har någonstädes, på tal ,om kejsar Wilhelm och Herman Bang, sett uppgivas att milslukandet och bort !-driften sammanhänger med höggradig neurasteni, varför jag måste antaga att Karl Henrik Brisman åtminstone i någon mån led av detta obotliga onda.
   Tjugu år vidpass räckte förmögenheten. En vacker dag för något tiotal år sen infann sig Brisman åter i Finland, grånad, trött, utfattig. Vännerna från ungdomen togo - hand om honom och skaffade honom ett torftigt levebröd. Lönen förslog jämnt och nätt till livets uppehållande; med resorna var det för alltid förbi. Vännerna voro nog så välvilliga och inflytelserika, men var finna en god plats för en femtioåring som aldrig arbetat, därtill obekant med förhållandena och okunnig i de två nya språk som blivit mer eller mindre oumbärliga här sedan Karl Henrik Brismans ungdom.

   Detta var vad jag visste om Karl Henrik Brisman, uppsnappat på skvallervägen som ju löper bred och rymlig tvärsigenom livet här hemma.
   Jag får tillstå att det i någon mån förvånade mig att se honom här, iklädd en sliten men mycket praktisk och trevlig resdräkt, med tidtabellen vårdslöst instucken i ena ytterfickan — synbarligen stadd på längre resa, kanske till utlandet. Det hade särskilt framhållits för mig som ett utslag av ödets bittra ironi, att denne man som älskade de nya vyerna och telegraftrådarnas böljegång utanför kupéfönstret högre än allt annat i detta liv, att denne snabbhetsdyrkare och bekvämaste ruttkännare nu var bliven så fattig att han knappt kunde unna sig tågresorna mellan Helsingfors och Åggelby där han var bosatt.
   Måhända hade någon av hans förmögna barndomsvänner velat bereda honom en stor glädje innan det var för sent — han såg ut att icke hava så synnerligen långt kvar, föreföll det mig och därför tryckt ett resekreditiv i hans hand? Ja, så måste det väl vara, tänkte jag, och jag gladde mig uppriktigt å hans vägnar. Även jag har som helt ung känt en släng av den farliga sjuka som behärskat Karl Henrik Bris-mans liv, därför förstod jag så väl hans strålande glädje.
   När jag använder uttrycket »strålande glädje», så torde detta knappast innebära någon överdrift. De andra passagerarna voro nervösa, missnöjda, ohövliga, hänsynslösa i knuffningar och påträngande. Icke så Karl Henrik Bris-man. Givetvis hade han bråttom som alla de andra, han åt med stor snabbhet och kastade ibland en granskande blick på väggklockan, men jag kunde konstatera att han metodiskt valde det bästa och helt säkert åt sig mätt. Hans skicklighet att inom ett ögonblick skala en potatis och breda några smörgåsar var beundransvärd liksom ock hans förmåga att balansera tallrik och glas under ätandet mitt i trängseln: allt detta utan att han för ett ögonblick förlorade sitt värdiga lugn.
   När stationskarlen trädde in och ropade ut tågets förestående avgång, greps han icke alls av de övriga passagerarnas nervösa brådska; han lät servera sig en kopp kaffe och utbytte några repliker med flickorna bakom disken, skämtsamma tvivelsutan eftersom flickorna skrattade med hela ansiktet. Sedan han betalat skyndade han ut på perrongen med långa, glidande steg, men utan att springa.
   Jag tillstår att jag följde honom ut enkom för att gapa; min nyfikenhet kan förefalla något omotiverad, men den tvungna sysslolösheten må lända mig till ursäkt. Härtill kommer att det faktiskt beredde mig ett stort nöje att se med vilken intensitet han uppenbarligen njöt av alla resans små detaljer, även besvärligheterna. Han tycktes med flit uppehålla sig där trängseln var som störst, där han blev i tillfälle att snudda vid de flesta främlingarnas kappflikar och hörde språkmelodierna stiga och falla som livligast.
   Jag såg honom hjälpa några damer med att flytta tunga handväskor och besvara deras frågor; hans stora grå ögon lyste vid deras vackra, tacksamma småleenden. Ännu fann han tid till ett kort samtal på franska med en gammal herre i ett kupéfönster — under vilken förevändning han lyckades framkalla det är mig en gåta. I flygande fläng köpte han en tidning i kiosken och besteg vagnsplattformen i samma ögonblick stationskarlen förde handen till repstumpen vid klockkläppen i och för tredje ringningen.
   Avundsvärda människa, tänkte jag, nu njuter han med varje nerv, nu fylles hans sinne av livets röda vin, för första gången på många år och kanske den sista före slutet. Jag såg hans ögon. Det var en fullkomligt lycklig människas blick.
   Men just då avgångsvisslingen ljöd skedde där något oförklarligt. Plötsligt såg jag Karl Henrik Brisman svinga sig ner från plattformen och skynda tvärsöver perrongen. Tåget gick i detsamma. Herregud, tänkte jag, han har glömt någonting i väntsalen, någonting viktigt som icke kan lämnas, och nu går tåget.

Under stenen 3.png


   Men han såg sig icke om efter de bortilande vagongerna, icke heller styrde han sina steg till väntsalen. Han vek av vid magasinet, kom ner på landsvägen och försvann slutligen bland vil lorna och kåkarna i backsluttningen. På hela vägen såg han sig icke tillbaka, men hans gång blev mattare och den spänstiga hållningen slappades för vart steg tycktes det mig.
   Allt detta hade försiggått mycket hastigt, jag fick ingen tid att reda mina tankar från det ögonblick han hoppade av tåget tills han försvann. Men nu var min nyfikenhet väckt på allvar, jag måste taga reda på vad som dolde sig bakom detta ovanliga uppträde, som för resten väckte uppmärksamhet också bland den övriga publiken på perrongen. Och jag tänkte : kan någon ge besked i denna dunkla sak så bör det vara restaurationsföreståndarinnan, som nyss stod så prunkande bakom sin disk och med sina rika former och sitt skinande ansikte såg ut som en lycklig mor till oss allesamman.
   För den skull begav jag mig åter in i väntsalen, beställde en kopp te och drack den stående vid byffén. Jag hade turen att bli serverad av föreståndarinnan själv, men för att icke göra mig löjlig genom alltför stor iver lät jag någon minut förgå och nedsköljde ett par skorpor innan jag liksom av en tillfällighet gjorde min fråga, i likgiltig ton.
   —Herr Brisman? sade den magnifika, dock vänliga damen med ett litet skratt.
   —Jo, han har hyrt för en månad i en stuga där oppe i skogen, han har ferie nu och den använder han på ett mycket löjligt sätt. Kanske herrn kom att fästa sig vid det för en liten stund sen, det brukar alltid bli sån uppståndelse på perrongen när han hoppar av och tåget far iväg.
   —Brukar alltid — stammade jag häpen. — Det är då en vana, jag menar : händer det ofta att herr Brisman bär sig åt som i dag.
   —Alla dagar sen han kom hit, första augusti var det. Det är ju därför han bor här, säger de. Han kommer till stationen några minuter före petrogradtåget och går genast sin väg när det har farit. De lär fundera på att stämma in honom för ofog, men Gud vet om det nu sen blir av. Vad han däremellan gör har ingen en aning om, men de säger att han är så snål att han aldrig unnar sig nån ordentlig mat, utom vad han slevar i sig här. Nå, den betalar han ju ordentligt för, han hör inte till dem som smiter utan att betala, så jag ska ingenting säga. Men herre du milde vad vi har fått skratta åt honom, det har varit en riktigt trevlig sommar bara för den skull. Men nu är det bara några dagar kvar, han reser tillbaka till tjänsten den sista.
   Jag betalade mitt te och lyfte artigt på hatten för den talkunniga föreståndarinnan.

   Jag gick ut och satte mig på en skuggig bänk. En tung sten låg kastad i gräset. Jag välte den med foten, och se: därunder låg gräset sjukligt vitt och pressat mot hårda marken, men det fortfor att skjuta blad, att leva och verka efter sin art.
   Mina tankar hade nu fått frisk näring. Tiden syntes mig icke mera lång; och i dess fullbordan kom snälltåget och tog mig med sig till staden, där jag lever i stillhet bland hundratusen andra och söker forma mitt liv efter mitt väsens bud så långt mina svaga händer förmå.

Ill.: Ulf Kylberg

Under stenen 4.png

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki