FANDOM


Av MARC BLANCPAIN

Upplosning 1.png

   15 april 1938


   
   Jag är Vadia Vasides älskare sen ett år tillbaka. Ungefär sex månader har hennes man vetat om det. Och vi går ut tillsammans alla tre lika ofta som förr eller också träffas vi någonstans — kanske oftare än förr. Léonide ler mot mig och jag ler mot honom. Han räcker mig handen, jag tar den, jag hör mig oroligt för om hans hälsotillstånd ... (det är dåligt, har alltid varit dåligt). Léonide och jag pratar obesvärat med varandra och känner oss belåtna med att nästan alltid ha samma åsikter och är inte alls förvånade över det.
   Jag bjuder upp Vadia till dans och det rycker litet i Léonides mun, men det är bara Vadia och jag som lägger märke till det.
   Léonide älskar sin hustru. Ja, det gör han verkligen. Hon har talat om det för mig. Det var naturligtvis onödigt och sårande, men kvinnor är fåfänga ... En kväll, just den där stilla stunden innan jag somnar måste jag nog använda till att helt hänsynslöst sätta mig in i Léonides kval, hans oro och förhoppningar, hans återhållna vrede.
   Själv älskar jag inte Vadia.
   I morse frågade jag min älskarinna:
   —Eftersom din man känner till det här, är du inte rädd att...
   —Han är en feg stackare! En feg stackare! Han kommer aldrig att avslöja sig, aldrig!
   Hon lät förargad. Hennes mans eftergivenhet förödmjukar och oroar henne. Om Léonide spelar ovetande är det för att han är säker på att hans hustru ska komma tillbaka till honom. Han, vet hur fästad hon är vid pengar och social ställning och har gissat att jag inte älskar Vadia. Vadia känner allt det där utan att ha mod att göra det klart för sig.
   Nej, jag tror inte att Léonide är någon feg stackare. Jag tror till och med att han ganska snart kommer att avslöja sig som Vadia säger. Inte inför henne, utan inför mig. Då blir jag tvungen att spela ärligt spel. Jag ska avstå från Vadia — högtidligt som i en melodram:
   —Léonide, jag svär att hädanefter ...
   Och jag ska hålla ord. Utan att sörja. Det svåraste ögonblicket blir när jag träffar Vadia för sista gången. Manlig hederskomedi, hycklade tårar, beklaganden. Hon för sin del är i stånd att föreslå mig vilka galenskaper som helst. Hon kommer att brista ut i bittra förebråelser och förbannelser ... Store gud, jag blir nervös bara jag tänker på det och skäms också fastän en viss spefågel, en gammal gycklare som man säger, hånskrattar innerst inne.
   Fru Hostier i vitt siden är en stor, uppsvälld klump, mjölkliknande som en bergsida vintertid. Tre eller fyra mjuka och darrande hakor räcker från munnen ned på bröstet.
   Men fru Hostiers lilla hand är fin och blek som, en sjuklig blomma. Jag böjer mig över den handen. Huden är genomskinlig .och fullkomligt naken. Jag känner en lätt skräckblandad motvilja.
   Fru Hostiers ansikte är en utsökt miniatyr som tycks ha förirrat sig i hennes oformliga fetma. Två nötbruna, rörliga och livliga ögon, fina ögonbryn, en skälvande och parisiskt öppen näsa, en smal och på samma gång barnslig och sensuell mun.
   Den slanka Denise Hostier bär på sin smala, fasta hals samma ansikte som modern.
   —Den där likheten är skrämmande, Théraz, säger Léonide, och den lilla måste Lida av att ha sällskap med avbilden av sitt framtida jag.
   —Vad vet du om det? Denise Hostier är säkert övertygad om att hennes indolenta och glupska mor bara har fått vad hon förtjänar !
   Jag är på dåligt humör i kväll — utan anledning för övrigt. Trots allt följer Léonide mig i trädgården som en trogen kopia. Varför väntar han inte på Vadia som en ung sjöofficer nyss bjudit upp till dans?
   Svalkan stiger upp från floden i stora regelbundna fläktar. En fin, starkt lysande silvernymåne lyser fullständigt upp legationsbyggnadens vita väggar, de glaserade tegelpannorna blänker, under pelargångarnas moriska ornament blir glödlampornas sken svagt rödaktigt.
   Vid kanten av marmorbassängen, likgiltig och ändå lycklig över sin nakenhet och det gröna genomskinliga vattnet lutar statyn sig fram och tycks speja efter sina egna ögon. Den slösaktiga himlen tänder oupphörligt nya stjärnor. Bräddfull brusar och susar Nilen.
   —Vad staden ser stor ut härifrån, Théraz!

   Varför skälver Léonides röst? Jag lutar mig mot statyn och stirrar med vidöppna ögon ut i natten. Otydliga och drömmande reser sig Kasr el Dou-barahs stora hus inför mig, långt borta, på andra sidan den oändliga floden. Ljudet av sånger och lösryckta skratt kommer från Gamla Kairos ruckel och jag ser det vitaktiga skenet från de smutsmatta lysbojarna. Fortfarande röd och triumferande, urholkad av blå skuggor som ett tankfullt ansikte vakar Mokattam-klippan över dalen och staden.
   Léonide tiger. Jag hör hans korta andhämtning. Jag tiger också, men jag önskar av hela mitt hjärta att han ska börja tala... Åh! Ja, att han ska tala och försöka göra slut på det förakt han inger mig, att han ska tala och säga det han borde säga till mig!
   Han tiger alltjämt. En frisk men inte tillräckligt svalkande bris kommer från öknen.
   —Vad det är skönt, Léonide! Vad det är skönt! Som i två älskandes sovrum...
   —Ja.
   (Det jag säger innebär ingenting. Älskandes sovrum är ljumma, iskalla eller brinnande, eländiga eller dyrbara. Men det är utan betydelse. Jag har bara velat utmana Vadias make ...)
   Orkestern har slutat spela. Vi hör plötsligt det vulgära ljudet av röster och skratt stiga upp. Vad har väl sjö-officeren gjort av Vadia ? Orkestern fortsätter.
   Jag lägger handen på statyns hals och lutar mig fram mot dess orörliga ansikte.
   —Jag tycker inte om dig, säger jag till den, du är alldeles för lik någon Tycker du inte, Léonide, att den har Vadias ansikte, hennes Breda panna, hennes stora egyptiska slavinneögon, hennes stora mun och omänskligt likgiltiga min ...
   Léonide tiger fortfarande.
   —och till och med hennes små hopklämda, uppvikta öron, säger jag igen.
   Jag rodnar. Mitt hjärta står stilla. På tre eller fyra oändligt långa sekunder svarar Léonide ingenting, sen lutar också han sig fram och mumlar med ansiktet tätt intill mitt :
   —Kanske.
   Jag sträcker ut handen över bassängen och ser den återspeglas i vattnet, vit, overklig, med plågsamt utspärrade fingrar. Jag ryser till. Reser mig hastigt upp. Léonide står 'fortfarande framåtlutad och det märks att han lider. Jag skulle bara behöva göra en enda rörelse för att knuffa honom i vattnet. Jag både hatar och tycker synd om honom.
   —Du förkyler dig, Vasides.
   Jag går min väg och Léonide följer tyst efter. Är inte jag lika feg som han och ännu föraktligare? Bah ! Vi kommer att fullfölja våra underhaltiga ränker och hycklande vanor. Vadia kommer att förbli min älskarinna. Och Léonide och jag fortsätter att trycka varandras händer och anses som goda vänner.


Upplosning 2.png
   Amiralen, säger Vadia, har bedårat alla. Han är en fransk storman, enkel, spirituell och ridderlig. Ja, det är verkligen bara fransmännen


   —Du tycker mycket om dem, gör du inte? avbryter Léonide.
   —Mycket. Ser du, inför en fransman känner en kvinna sig alltid särskilt utvald och uppskattad på det sätt hon vill vara det.
   —Tack Vadia, tack!
   Och jag tvingar mig att skratta.
   
   Vi står upp, mycket raka, med lyftade huvuden och ögonen lysande av trots. Léonide stoppar händerna i jackfickorna. Vadia ler, ler så hela ansiktet lyser. Jag undrar om jag inte ska ge vika först, sänka huvudet och fly. Men det är i stället Léonide som går sin väg med släpande steg och genom trängseln av dansande par lotsar sig fram till fru Hostier och hennes dotter.
   Vadia tar min arm. Jag erfar en ny, ganska vulgär men upprörande glädje som om jag vore stolt över en ny erövring. Innerst inne önskar jag vagt att Vadia ska tiga och att hon framför allt inte ska börja tala om »vår kärlek» som hon brukar. När hon säger »vår kärlek» — och gud ska veta att hon ofta gör det — är det som om en tredje person blandade sig i vår lek, en litet lillgammal person vars förhållanden och galenskaper jag känner och måste ta hänsyn till, en besvärlig person för att säga som det är.
   Men Vadia är oförbätterlig.
   —Vår kärlek, säger hon, blir för varje dag allt starkare.
   Och hon ser så rörd på mig att jag blir generad, grämer mig och tycker hon är löjlig.
   
   Vad var det som försiggick mellan Léonide och hans hustru omkring midnatt? De promenerade, i pelargången. Léonide gick med stora steg, framsträckt hals, händerna i kors på ryggen. Han talade. Då och då. Vadia ryckte på axlarna. Jag gick fram till dem. Jag hade tagit på mig en leende, godmodig och naturlig min som en som känner sig mycket tillfredsställd med sig själv och andra.
   —Hur många sjömän har du förvridit huvudet på, kära vän?
   Det verkar som om de båda ryckte till likt sovande när man väcker dem. Och jag såg på Vadias mun en slags obestämd, svävande vekhet som om hon höll på brista i,gråt eller nyss gråtit. Hon log mot mig, ett leende som tydde på tapperhet, accepterad och övervunnen smärta. Léonides ögon var inte längre hans vanliga svarta, alltför rörliga, oroliga ögon, de var stadiga och hårda. Jag upptäckte också i dem ett nytt, grått och vredgat skimmer, som om det nu fanns två Léonide: den som jag och vi alla känner mycket väl och en annan hittills oanad, sannare, än den förstnämnde och beredd att ersätta honom.
   En känsla av obehag dämpade min glädje. Vadia hade redan hämtat sig.
   —På en enda, Pierre, sa hon, på den som bjöd upp mig tre gånger, den där Långe, ljuse fänriken, du vet, som var smärt som en ung flicka. Han förde en förtjusande och romantisk konversation. Han har ett oändligt långt namn som i sig själv är som en dikt...
   Léonide avbröt henne:
   —Min hustru känner sig inte riktigt bra, Théraz. Vi ska gå hem, inte sant Vadia?
   Hon hade inte mod att säga nej men tvekade ändå litet, sen log hon och räckte mig handen.
   —Du får ursäkta oss, Pierre, jag har faktiskt överansträngt mig de här sista månaderna
   Jag betraktade henne mycket upprörd, verkade naturligtvis avsiktligt upprörd men det var inte enbart hyckleri. Jag fick lov att behärska mig, behärska. mig mer än jag kunnat föreställa mig.
   Vad var det för dum historia jag gett mig in i? »Vår. kärlek» ! Och den medförde för Vadias del mer obehag än nöje! För Léonide innebar den bara förödmjukelser och upprivande svartsjuka — och en vacker dag skulle en 1öjlig olyckshändelse komma att inträffa som alla våra vänner skulle prata om... Vad mig själv beträffar, så skulle varje annan förbindelse bereda mig lika stor tillfredsställelse och dessutom låta mig slippa undan de där samvetsförebråelserna och, den kväljande och smaklösa känslan av skandal.
   Jag låg Länge och försökte somna.
   Det hade redan blivit dag när jag lyckades uppnå sömnens stränder. Och jag bara drömde.
   En ljus fänrik sa en massa poetiskt strunt till Vadia Vasides. De gick tillsammans en blommande stig fram mot ett solbelyst hus som jag såg och också ville komma fram till. Men förgäves. Husets vita väggar var legationens väggar. Solglansen spred sig plötsligt till pelargångens bågar och stora salongens Chiraz-blommor. Förtroligt, snarare ömt än förälskat tog officeren Vadias arm. Jag gick för att hinna upp dem, jag sprang, de var försvunna. Fru Hostier betraktade mig nyfiket, brast i skratt och klappade händerna.
   Sen var det en vit båt, vit som en nykalkad vägg eller en jungfrulig klädnad eller som fru Hostiers klänning. Pierre Théraz stod på däck. Och jag? Jag hade skilt mig från mig själv som för att få se hur jag skulle handla. Havet låg lugnt, orörligt och hade en odräglig silverglans. Båten hade stannat och Pierre Théraz hade plågsamt bråttom att komma fram. Snarast möjligt behövde han stiga i land antingen i Frankrike eller Egypten. Vad gör kaptenen? Vad gör officerarna? Det här . fartygets officerare och alla sjöofficerare
   Solen går ned och natten faller tryckande på. Pierre Théraz står ensam på däck bredvid sin osäkra kopia, som jag inte längre vet är jag själv.
   Det är slut, fullkomligt slut med resorna
   Skimret i Léonides nya blick visar sig plötsligt — eller äntligen — i nat­tens hopplöshet.

   5 maj 1938.
   Naken slumrade Vadia i sin fridfulla svalhet som en nymf eller ett barn. Hennes mun log halvöppen och levande som en vårlig blomma från El Fayoums trädgårdar.
   Hade hon ögonen slutna? Vart och ett av de långa ögonhåren kastade skugga på hennes ögonlock. Hennes kroppstyngd gjorde en fördjupning .i lakanet och kom det att bilda mjuka veck.
   Den nedgående solen var alldeles röd och Vadias hud färgades som pärlemor djupt nere i havets mysterium. Blommorna i rummet spred en tung rökelsedoft, passadvinden dämpade sin stämma. Vadia jämrade sig svagt i drömmen men, en kyss gjorde henne åter lugn.
   Hon lämnade mig den kvällen mycket senare än vanligt. Det nattblå dunklet från Libyens öknar svepte redan in över staden. I mitt mörka rum där Vadia lämnat kvar sin vällukt, såg jag henne Länge framför mig, naken i sin fridfulla, hedniska oblyghet, med öppen, lockande och hemlighetsfull mun.
   Skulle också jag komma att älska henne? Jag blev förfärad över att känna att ur min åtrå kunde en känsla uppstå, ur våra vanor ett slaveri och ur våra lätta glädjestunder, en tung tillgivenhet.

Upplosning 3.png

   Det jag har kvar att berätta nu — upplösningen — är mycket enkelt. Så enkelt att jag är rädd att bli misstänkt för att ljuga. I romanerna naturligtvis och kanske i livet är den här sorters scener i allmänhet stormigare (närmar sig ibland det groteska), bedrövligare eller tragiskare.


   Jag väntade Vadia som vanligt. Det ringde. Jag gick och öppnade. Jag erkänner att jag inte kunde låta bli att blekna.
   —Du väntade mig inte, sa Léonide (för övrigt utan ironi).
   Han blev stående på tröskeln, tafatt stödd på sin ebenholtskäpp med silverknopp. Kom han för att skjuta mig? Trots den kvävande aprilvärmen bar han en tweedkostym. Hans solbrynta• hy verkade smutsig. Hans kulögon glänste av oro eller vrede.
   —Kom bara in, käre vän.
   Greken tvekade. Hans adamsäpple sköt hastigt fram. Skulle han fortsätta att tala eller skrika? Han såg till höger
och vänster, andades djupt och sjönk ned i en stor fåtölj.
   Jag kände mig lättad. En sittande man verkar mindre farlig eller mindre bedrövlig. Jag' stod fortfarande, ville behålla mitt övertag och också visa honom att jag inte hade någon tid att förlora.
   —Du väntade mig inte eller hur ? började han igen.
   Nej, han lyckades varken anslå en obesvärad ton eller övertyga sig om att han beredde mig en överraskning. Jag teg, fast besluten att låta honom avslöja sig eller kämpa. Han sänkte huvudet och tystnaden bredde ut sig omkring oss som ett orörligt hav.
   Om jag då hade velat börja tala, tala som vanligt, till exempel fråga honom hur det var med hans hälsa eller föreslå honom en visky är jag säker på att han slagit till reträtt.
   —Théraz, skulle han ha svarat, den här värmen är pressande för mig, det är min lever förstår du, alltid min lever. Jag kom för att ta dig med till Mena House, vi kunde ta ett parti bridge där
   Ja, han skulle ha svarat någonting i den stilen. Jag kunde ha antagit hans förslag och gått ut med honom. Och i morgon hade Vadia kommit tillbaka och »vår kärlek» fortsatt.
   Men jag sa ingenting. Jag rörde varken fot eller hand. Jag lät tystnaden hänga tung över Léonide, gripa honom i nacken, tvinga honom att fly som en dåre eller sätta i gång att tala.
   Ännu en gång andades han djupt och utan att se på mig rabblade han upp i ett drag:
   —Jag förebrår er ingenting, varken dig eller henne. Men det här kan inte fortsätta längre. Jag älskar henne fortfarande och kommer alltid att göra det. Hon vänder tillbaka till mig om du lämnar henne i fred. Vi ska resa bort. Skriv aldrig till henne
   Hans röst blev svagare och lät bönfallande:
   —Inte ens om hon skriver till dig.
   Det var utmärkt så här, det kände jag. Han hade inte ens haft hjärta att ropa ut sitt hat till mig. Det var utmärkt så här, Jag skulle just inte sakna Vadia. Jag kände redan en sorts lättnad. Jag skulle inte ha något att förebrå mig gentemot min älskarinna. Det var utmärkt så, här, men jag hade ända behov av att visa min ridderlighet (eller min oförskämdhet).
   —Går hon med på att resa bort med dig? frågade jag.
   —Ja.
   —Utmärkt. Du har mitt ord... i så fall!
   Han reste sig, gick-fram till dörren — han sprang nästan — försvann.

   Herregud, herregud, vad vanan egentligen är förskräcklig! Jag älskar inte Vadia och har aldrig älskat henne. Jag har varken försökt få reda på vart Léonide skulle ta henne med sig eller för hur lång tid. Men det händer att jag drömmer om henne och att jag jämrar mig i drömmen. Det är nog med en bukett rosor i entrén — hon tyckte så mycket om dem — för att mitt hjärta ska slå långsammare och mitt ansikte blekna.
   I går på Boulac-museet såg jag en faraostaty i svart granit från Mellersta riket. Bredvid människoguden är bilden av en kvinna, hans hustru, djupt inristad.
   så förhåller det sig med oss.

Upplosning 4.png


   Övers.: Eva Marstrander
   Ill.: Barbro Strindberg
   Källa: All världens berättare 3 1949

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki