Fandom

Svenskanoveller Wiki

Vänner i liv och död

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share


Norsk folksaga nedskriven av Asbjörnsen och Moe



Vanner.png


   Det var en gång två pojkar som var så goda vänner att de lovade varandra att aldrig skiljas, varken i livet eller i döden. Den ene dog ung och en tid därefter friade den andre till en storbondes dotter, fick ja och ordnade till bröllop. Före vigseln gick brudgummen själv till vännens grav på kyrkogården. Där knackade han i marken och ropade vännens namn. Men denne kom förstås inte. Han knackade hårdare och ropade högre men ingen kom. Tredje gången dunkade han i marken och skrek så högt han förmådde att vännen skulle komma för han ville tala med honom. Sent omsider hörde han det krafsa i jorden och den döde steg upp ur graven.


   —Det var väl att du äntligen kom, sade brudgummen. Jag har stått här så länge och ropat på dig.


   —Jag var långt härifrån, svarade vännen, så jag hörde dig inte riktigt förrän du ropade sista gången.


   —Jaså, men ser du i dag ska jag fira bröllop, och du minns väl att vi har kommit överens om att vara med på varandras bröllop.


   —Jo, jag minns det, sade den döde, men du får allt vänta en stund så att jag hinner snygga upp mig och göra mig fin, för sannerligen om jag ser ut så att jag kan gå på bröllopsfest.


   Brudgummen hade bråttom för han skulle först hem till bröllopsgården innan de skulle gå till kyrkan. Men det var ingen annan råd än att ta det med ro och laga så att vännen fick ett rum där han kunde snygga upp sig och klä sig i bröllopsstass så att han kunde vara med i kyrkan, för med skulle han vara.


   Den döde var med både till kyrkan och från kyrkan, men när de hade hunnit så långt i festen att de hade dansat kronan av bruden ville han fara hem. För gammal bekantskaps skull ville brudgummen följa honom tillbaka till graven. På vägen till kyrkogården frågade vännen om den döde sett och upplevt mycket som kunde vara värt att berätta.


   —Ja, det har jag, svarade den döde. Jag har sett så mycket, så mycket.


   —Det skulle allt vara lustigt att få se allt det där som du har sett, sade brudgummen. Jag skulle sannerligen ha lust att följa med ett slag och titta jag med.


   —Det kan du gärna göra, sade den döde. Men du får bereda dig på att det kanske dröjer en stund innan du kan få komma tillbaka.


   Ja, det gjorde ingenting, tyckte brudgummen, och så följde han med ner genom graven. Men innan de steg ner i graven tog den döde en grästorva från kyrkogården och lade den på kamratens huvud. Vägen gick länge genom mörka sumpmarker och fuktiga kärr men till sist stod de framför en tung port. Den öppnades så fort den döde rörde vid den. Där innanför lyste det så vackert, först såg det ut som månsken, men ju längre de kom desto starkare och klarare blev ljuset. Slutligen kom de till en plats där det fanns gröna ängar med det saftigaste och vackraste gräs. Där gick en stor hjord boskap på bete. Djuren betade och åt så mycket de bara orkade, men fast de åt så mycket så såg de magra och eländiga ut.


   —Hur kommer det sig, frågade pojken som hade firat bröllop, att korna ser så magra och eländiga ut fast de äter som om de hade betalt?


   —Det är en symbol för dem som aldrig får nog även om de får aldrig så mycket, sade den döde.


   De fortsatte resan både länge och väl. Till slut kom de till ett berglandskap där marken var beströdd med sten men med några små magra fläckar gräs här och där. Här betade en stor hjord och djuren var så feta och vackra att det var en fröjd att se på dem.


   —Vad? sade brudgummen, hur kommer det sig att de här djuren som har ett så uselt bete kan vara så feta och vackra?


   —Det är en symbol för dem som är nöjda med det lilla de har, sade den döde.


   Resan fortsattes ännu längre och så kom de till ett stort vatten. Det blänkte och lyste så starkt av vattnet att brudgummen inte kunde se på det.


   —Nu får du sätta dig här och vänta till dess jag kommer igen, sade den döde. Men det är möjligt att jag dröjer en stund.


   Och därmed försvann han. Brudgummen satte sig ner och medan han satt där föll sömnen över honom och det var som om allting försvann i en lugn och fridfull slummer.


   Om en stund kom den döde tillbaka.


   —Det var bra att du satt kvar här så att jag hittade dig, sade han.


   Men då brudgummen skulle resa sig upp var han övervuxen med mossa och buskar så han liknade själv ett skogssnår. När han äntligen hade plockat av sig alltihop började de vandringen tillbaka och den döde följde sin vän ända fram till graven. Där skildes de och tog farväl av varandra och så snart brudgummen hade kommit ovan jord gick han direkt hem till bröllopsgården. Men när han kom fram till den plats där han tyckte gården borde ligga så kände han inte igen sig. Han tittade sig omkring åt alla håll och han frågade alla han mötte men ingen kunde ge besked, varken om brud eller brudgum, varken om släkt eller vänner, ja, han fick inte höra ett ord om någon som han kände. Alla förvånade sig över den underliga människan som traskade omkring och såg ut som en fågelskrämma. När han till sist inte kunde träffa på en enda varelse som han kände gick han till prästgården och berättade för prästen om sina släktingar och om hur det gick till på den tiden då han stod brudgum, och att han gått bort från bröllopsgården mitt i festen. Prästen visste ingenting om hela historien, men när han hade bläddrat en stund i kyrkböckerna fick han reda på att det omtalade bröllopet hade stått för länge länge sedan och att de människor som gubben talade om hade levat fyrahundra år tillbaka i tiden.


   Sedan dess hade det vuxit upp en stor mäktig ek på gården utanför prästens hus. När gamlingen fick se den klättrade han upp till toppen för att kunna se sig omkring. Men gubben som hade suttit i himmelriket i fyrahundra år och därefter letat sig hem igen var för gammal och orkeslös för att kunna klättra i träd. Han var natur-. ligt nog stel och styv i kroppen, och när han skulle ta sig ner igen steg han miste och föll i backen och bröt nacken av sig.



Ur Asbjörnsen & Moe, Norska folksagor, Albert Bonniers förlag, Stockholm 1927. Illustrerad av Carl Larsson</b>

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki