FANDOM


Av Guy de Maupassant

Till dr Baraduc
Jag hyrde den gången möblerat på rue des Saint-Pères, berättade Georges Kervelen.
   När mina föräldrar väl hade beslutat att jag skulle fara till Paris för juridiska studier, började oändliga diskussioner om hur allt skulle ordnas för mig på bästa sätt. Från början bestämdes det att jag skulle få tvåtusenfemhundra francs till mat och husrum men så blev min mor plötsligt alldeles till sig och hon uttryckte sina onda aningar på följande sätt för min far: ”Tänk om han nu använder alla pengarna till dåligheter och kanske inte får tillräckligt över för att äta sig ordentligt mätt. Det vore skadligt för hans hälsa. Unga människor nu för tiden kan ta sig till vad som helst.”
   Det var då det beslöts att jag skulle bo så att jag kunde få både kost och logi till ett hyggligt pris och att mina föräldrar skulle betala inackorderingen varje månad.
   Jag hade aldrig satt min fot utanför Quimper och jag hade lust till allt det som man har lust till i den åldern och jag var fast besluten att i alla avseenden leva livet glatt och otvunget.
   Grannar tillfrågades om råd och gav adressen till en landsmaninna, fru Kergaran, som tog emot inackorderingar. Min far korresponderade med denna alltigenom respektabla dam och en afton stod jag så utanför hennes dörr med min resväska.
   Fru Kergaran var omkring fyrtio år. Stor och kraftig, mycket kraftig. Hon domderade som en kompanichef och avgjorde alla frågor snabbt och tvärsäkert. Hennes hus var mycket smalt. Det såg ut som en stege där mellanrummen mellan pinnarna utgjordes av ett fönster mot gatan på varje våning. Det låg inklämt mellan de andra husen som en brödskiva i en sandwich.
   Min värdinna bodde med husjungfrun en trappa upp. Köket och matsalen låg två trappor upp; fyra inackorderingar alla från Bretagne precis som jag bodde på tre respektive fyra trappor. Själv hade jag två rum allra högst upp på femte våningen.
   Den smala mörka vindeltrappan upp till de två vindskuporna vred sig som en korkskruv. Fru Kergaran kilade vant upp och ner i trapporna mellan våningarna som kunde liknas vid lådorna i en byrå. Hon var som en befälhavare på en båt allestädes närvarande och kunde komma in tio gånger om dagen i vartenda rum. Allt övervakade hon under en aldrig sinande högljudd ström av ord, såg efter om sängarna var ordentligt bäddade, kläderna välborstade och om det var någonting någon behövde. Hon skötte helt enkelt om sina inackorderingar som en mor, bättre än en mor.
   Snart hade jag blivit bekant med mina fyra landsmän. Två studerade medicin och de två andra juridik men alla fann sig utan knot i värdinnans despoti. De var rädda för henne precis som tjuvskytten för skogvaktaren.
   Vad mig själv beträffar kände jag redan från början att här gäller det att värna om sitt oberoende. Jag är oppositionell av naturen och när fru Kergaran bestämde att alla måste vara hemma före klockan tolv på natten förklarade jag genast att jag ville komma och gå som jag ville. När hon hörde detta såg hon ett ögonblick på mig med sina klarblå ögon och sade sedan: ”Det låter sig inte göra. Jag kan inte gå med på att ni väcker upp Annette när som helst på natten. Ni har ingenting ute att göra efter den tiden.”
   Jag stod på mig och svarade: ”Enligt lagen är ni tvungen, madame, att öppna för mig vid varje tidpunkt på dygnet. Om ni vägrar så tar jag hit ett par poliskonstaplar som konstaterar faktum och så går jag på er bekostnad och lägger mig på hotell. Det är min rätt. Ni blir alltså tvungen att öppna eller att inte alls ta emot mig som inackordering. Det blir som jag säger eller adjö. Välj själv!”
   Så skrattade jag henne rätt upp i ansiktet. Först var hon så häpen att hon inte fick fram ett ljud men sedan ville hon diskutera saken. Jag var emellertid fullkomligt omedgörlig och hon fick vika. Vi kom överens om att jag skulle få en nyckel men på uttryckligt villkor att ingen fick veta om det.
   Min oppositionslusta och iver gjorde ett förmånligt intryck på henne och hon behandlade mig efter den episoden med tydlig välvilja. Hon visade mig all möjlig uppmärksamhet och omsorg, gjorde mig särskilda tjänster och ibland gav hon till och med prov på en viss häftig ömhet som jag inte alls fann frånstötande. Ibland när jag var på riktigt gott humör brukade jag överraska henne med att omfamna och kyssa henne bara för det nöjet att vara med om hennes omedelbara försök att ge mig en ordentlig örfil. Jag lyckades nästan alltid bocka mig tillräckligt hastigt och då visslade hennes hand förbi huvudet på mig som skjuten ur en kanon. Jag räddade mig skrattande undan och hon ropade efter mig: ”Åh! Din rackare … det där ska du få igen.”
   Vi hade blivit vänner.

Men så en dag på gatan blir jag helt apropå bekant med en flicka, ett butiksbiträde. Ja, ni vet ju så väl hur sådana här små kärleksäventyr uppstår i Paris. En dag när man är på väg till föreläsning så möter man en liten dam med fladdrande lockar som går där arm i arm med sin väninna på väg tillbaka till affären där hon arbetar. Man byter blickar och känner plötsligt som en stöt invärtes, en stöt som vissa kvinnoögon automatiskt tycks utlösa. Det är en av livets mest förtjusande överraskningar; den fysiska samhörighet man känner vid ett hastigt möte som detta, den snabba och knappt märkbara förförelse som fullbordas genast man snuddar vid en varelse som verkar född att behaga och att bli älskad just av en själv. Kommer man att älska denna varelse mycket eller litet? Vad spelar det för roll? Det ligger i den varelsens natur att besvara den egna varelsens hemliga lust att älska. Från det ögonblick man ser detta ansikte, denna mun, dessa lockar, detta leende så känner man också hur deras förtrollning på ett ljuvligt och oemotståndligt sätt smyger sig på en och tar en i besittning, man känner hur en ännu obestämd ömhet vaknar inom en och plötsligt driver en i armarna på denna okända kvinna. Hon är ett rop som man måste besvara, en frestelse som man måste falla för. Man tycker att man känt henne länge, att man sett henne ofta, att man vet vad hon tänker.
   Dagen efter går man samma gata vid samma tid. Man ser henne på nytt. Sedan kommer man tillbaka följande dag och dagen därpå. Slutligen tilltalar man henne. Och den lilla kärlekshistorien är i gång och får alltid samma förlopp, samma regelbundna förlopp som en sjukdom.
   Efter tre veckor hade jag så kommit därhän med Emma att det slutliga fallet var nära förestående, hennes fall som säkerligen skulle skett tidigare om jag bara vetat var jag skulle sätta det i scen. Min lilla väninna bodde hemma hos sina föräldrar och hon vägrade överraskande nog hårdnackat att följa med till ett hotell. Jag grubblade mig nästan fördärvad för att hitta en utväg och ett tillfälle. Till sist beslöt jag i full förtvivlan att ta med henne upp till mig en kväll vid elvatiden under förevändning att dricka en kopp te. Jag visste att fru Kergaran alltid gick och lade sig klockan tio och jag kunde ju med hjälp av min nyckel ta mig in utan att någon märkte det. Och sedan kunde vi lika försiktigt smyga ut igen efter ett par timmar.
   Emma antog min inbjudan efter att ha låtit truga sig ett par gånger.
   Hela dagen innan kände jag mig ytterligt orolig. Jag var rädd att något skulle gå galet i sista stund, att det skulle misslyckas och bli en fruktansvärd skandal av alltsammans. Kvällen kom. Jag gick ut och satte mig på ett kafé där jag drack ett par koppar kaffe och en fyra fem glas konjak för att samla mod. Sedan gick jag en promenad längs Boulevard S:t Michel. Jag hörde klockan slå tio och halv elva. Då gick jag långsamt till vår avtalade mötesplats. Hon väntade mig, tog mig smeksamt under armen och så var vi då på väg till mitt inackorderingsrum. Ju närmare vi kom porten desto oroligare blev jag. ”Bara fru Kergaran säkert gått och lagt sig”, tänkte jag hela tiden.
   Jag sade också flera gånger till Emma: ”Se framför allt till att du går tyst i trappan.”
   ”Du tycks vara rysligt rädd att någon hör oss”, skrattade hon.
   ”Nej inte alls, det är bara det att jag inte vill väcka honom som ligger i rummet under. Han är svårt sjuk.”
   Vi var nu framme på rue des Saints-Pères. Jag närmar mig huset lite räddhågad som om jag vore på väg till tandläkaren. Det är mörkt i alla fönstren. De sover antagligen allesammans. Jag andas djupt och öppnar ytterdörren försiktigt som om jag vore en inbrottstjuv. Jag släpper in min följeslagerska, stänger efter oss och börjar med yttersta försiktighet gå uppför trapporna, håller andan och tänder hela tiden tändstickor för att lysa oss så att Emma inte snubblar i trappan.
   När vi går förbi värdinnans dörr känner jag hur hjärtat slår dubbla slag i bröstet på mig. Äntligen har vi passerat andra och tredje våningen och är till slut uppe på femte. Vi är inne hos mig. Segern är vunnen!
   Jag vågade emellertid inte tala annat än viskande och jag tog av mig skorna för att mina steg inte skulle höras. Vårt te som jag lagat på en spritlampa dukade jag upp på byrån. När vi druckit det blev jag otålig och alltmer angelägen … alltmer enträgen … och ett efter ett plockade jag av lilla Emma hennes klädesplagg… det var som en lek och hon fann sig lamt protesterande, hon rodnade och blev förvirrad samtidigt som hon avsiktligt uppsköt det slutliga underbara ögonblicket. Hon hade sannerligen inte mer än ett kort vitt linne på sig då dörren plötsligt slogs upp och in kom fru Kergaran med ett ljus i handen och lika lätt klädd som Emma.
   Jag hade omedvetet hoppat ned på golvet och tagit ett par hastiga steg bort från flickan och där stod jag nu alldeles skräckslagen och bara tittade på de två damerna som mätte varandra med blicken. Vad skulle nu ske?
   Min värdinna sade med högdragen röst, en röst som jag aldrig hört förut: ”Jag vill inte ha några horor i mitt hus, herr Kervelen.”
   ”Men … fru Kergaran, den här damen är bara en väninna … Hon har bara kommit hit för att dricka en kopp te”, stammade jag.
   Fru Kergaran såg ännu väldigare ut än vanligt när hon återtog: ”Man klär inte av sig i bara linnet för att dricka te. Se till att hon genast kommer iväg.”
   Emma började gråta förtvivlat och skylde sig med underkjolen. Jag tappade fullkomligt huvudet och visste varken vad jag skulle säga eller göra. Min värdinna tillade i en ton som ej tillät några motsägelser: ”Hjälp den här damen på med kläderna och följ henne omedelbart till dörren.”
   Jag kunde ingenting annat göra utan samlade upp klänningen som likt en sprucken ballong fallit ned på golvet runt hennes fötter. Sedan drog jag den över huvudet på flickan och började med stor möda knäppa igen hyskor och hakar. Emma hjälpte till. Hon var alldeles utom sig och grät hela tiden och i brådskan knäppte hon fel och kunde varken hitta band eller knapphål. Och fru Kergaran stod blickstilla som en hämnande domare och belyste scenen med ljuset i handen.
   Emma ökade takten och kastade på sig plagg efter plagg, knöt till band, knäppte hyskor och knappar, fäste strumpeband och drog till skärp i full panik, med en enda tanke i huvudet: att fly därifrån så fort som möjligt. Och utan att ens knäppa kängorna sprang hon ut förbi fru Kergaran och ned i trappan. Jag skyndade efter i tofflor och halvklädd som jag var hela tiden mumlande och stammande: ”Men … Emma … hör här nu, Emma.”
   Jag förstod så väl att jag var tvungen att säga henne någonting men jag visste inte vad. Jag hann ikapp henne i porten och tog henne i armen men hon stötte häftigt bort mig och muttrade knappt hörbart: ”Låt mig vara… låt mig vara, rör mig inte.”
   Och så var hon ute på gatan och porten slog igen bakom henne.
   Jag vände mig om. Madame Kergaran stod på första trappavsatsen och jag gick långsamt upp mot henne. Jag väntade mig det värsta och var beredd på allt.
   Dörren till hennes rum stod öppen och när hon med allvarlig röst sade: ”Jag har en del att säga er, herr Kervelen”, hade jag bara att med sänkt huvud gå förbi henne in i rummet. Hon ställde ifrån sig ljuset på spiselfrisen och sedan stod hon där med armarna i kors över den väldiga barmen som ofullständigt skyldes av det tunna linnet.
   ”Jaså, minsann, herr Kervelen, ni tror tydligen att mitt hus är en bordell!”
   Jag var tillintetgjord och mumlade: ”Nej, inte alls, fru Kergaran. Ni får inte bli så ond … ni vet så väl vad en ung man kan …”
   ”Jag vet bara att jag inte vill ha några slinkor rännande i mitt hus”, avbröt hon. ”Jag vill att det här ska vara ett respektabelt inackorderingshus och att…”
   Hon talade oavbrutet i minst tjugo minuter, gav tusen skäl för sin upprördhet, påpekade husets anseende och hopade förebråelser mot mig.
   Och jag… (mannen är ett konstigt djur) istället för att lyssna på henne stod jag bara och såg på henne. Jag hörde inte ett ord av vad hon sade, inte ett ord. Människan hade ju en barm som inte var av denna världen. Fast och ändå mjuk, snövit — kanske i största laget — men inbjudande och frestande så att jag kände ilningar efter ryggen. Aldrig hade jag kunnat ana att något sådan dolde sig under min inackorderingsvärdinnas ylleklänning. I deshabillé verkade hon tio år yngre. Plötsligt kände jag mig alldeles konstig, alldeles … Hur ska jag uttrycka det? … alldeles omtumlad. Här inför henne var jag med ens tillbaka i den situation som för en halvtimme sedan avbrutits däruppe på mitt rum.
   Och bakom henne borta i alkoven såg jag hennes säng. Täcket var halvt tillbakakastat, lakanen tillskrynklade och jag kunde se en fördjupning efter den kropp som nyss legat där. Och jag tänkte att det måste vara mycket skönt och mycket varmt där, varmare än i någon annan säng. Varför varmare? Jag vet inte, men antagligen föresvävade mig tanken på de rika behag som där vilat.
   Finns det en mer hetsande eller mer förtjusande syn än en obäddad säng. Den här sängen berusade mig redan på avstånd så att jag kände rysningar över hela kroppen. Hon fortsatte att tala men hennes ton var mildare, som en irriterad men välvillig äldre vän som helst av allt vill förstå och förlåta.
   ”Men snälla fru Kergaran … snälla … ni förstår …” stammade jag. Och när hon tystnade i väntan på mitt svar omfamnade jag henne och började kyssa henne. Jag kysste henne hungrigt som om jag inte kunde få nog och som om jag länge väntat att få göra det.
   Hon kämpade emot, vände undan huvudet men utan att verkligen bli förargad och hela tiden upprepade hon sitt: ”Åh! din rackare … din rackare … åh, det där …”
   Hon kunde aldrig avsluta meningen för jag hade med ett tag lyft upp henne och bar henne i min famn tätt tryckt intill mig. Ibland kan man bli fruktansvärt stark!
   Jag stötte emot sängkanten och föll över henne utan att släppa taget…
   Det var faktiskt mycket skönt och mycket varmt i hennes säng.
   En timme senare när ljuset brunnit ut gick hon upp för att tända ett nytt. Och när hon kom tillbaka och gled ned i sängen vid min sida och jag kände hennes kraftiga runda ben under lakanet hörde jag också hennes smeksamma röst med ett tillfredsställt, kanske tacksamt tonfall upprepa: ”Åh! … din rackare! … din rackare! …”

Källa: Ett Parisäventyr och andra noveller, Prismas förlag 1970.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki