FANDOM



Av Ray Bradbury

»Vad skulle du göra om du visste att det här var världens sista kväll?»
   »Vad jag skulle göra? Menar du allvar?»
   »Ja, allvar.»
   »Jag vet inte. Det har jag inte tänkt på.»
   Han hällde upp lite kaffe. I bakgrunden höll de två flickorna på att leka med byggklossar på vardagsrumsmattan i skenet från de gröna stormlamporna. Det låg en lätt, ren doft av bryggt kaffe i kvällsluften.
   »Ja, då är det bäst du börjar fundera på det», sade han. »Du menar väl inte vad du säger!»
   Han nickade.
   »Ett krig?»
   Han skakade på huvudet.
   »Inte väte- eller atombomben?»
   »Nej.»
   »Eller bakteriekrig?»
   »Inte alls nånting sånt», sade han och rörde långsamt om i sitt kaffe. »Utan bara som att — ja, som att man slår igen en bok.» »Jag förstår nog inte riktigt.»
   »Nej, det gör inte jag heller egentligen — det är bara en känsla. Ibland skrämmer den mig, ibland är jag inte alls skrämd utan alldeles lugn.» Han tittade in på flickorna och deras gula hår som glänste i lampskenet. »Jag sa ingenting till dig. Det hände första gången för ungefär fyra nätter sen.»
   »Vad då?»
   »Det var en dröm jag hade. Jag drömde att alltihop skulle ta slut och en röst sa att det skulle det göra; inte nån röst av det slaget som jag kan minnas, men det var en röst i alla fall och den sa att allting skulle upphöra här på Jorden. Jag tänkte inte så mycket på det nästa dag, men så åkte jag till kontoret och kom på Stan Willis med att titta ut genom fönstret mitt på eftermiddan och jag sa, vad tänker du på, Stan, och han sa, jag hade en dröm i natt, och innan han ens hade berättat drömmen visste jag hurdan den var. Jag kunde ha berättat den för honom, men han berättade den för mig och jag hörde på.»
   »Var det samma dröm?»
   »Precis samma. Jag talade om för Stan att jag också hade haft den. Han verkade inte överraskad. I själva verket lugnade det honom. Sen började vi gå omkring på kontoret bara för nöjes skull. Det var inte planerat. Vi sa inte : Vi går runt ett tag. Vi gick bara på egen hand och överallt såg vi människor titta på sina skrivbord eller sina händer eller ut genom fönster. Jag pratade med ett par stycken. Det gjorde Stan också.»
   »Och allihop hade drömt?»
   »Varenda en. Samma dröm, utan minsta skillnad.»
   »Tror du på den?»
   »Ja. Jag har aldrig känt mig mer säker.»
   »Och när kommer den att sluta? Världen, menar jag.»
   »Nån gång under natten för oss, och när natten sen går vidare över resten av världen, kommer den också att sluta. Det kommer att ta ett dygn för att den ska upphöra hel och hållen.»
   De satt en stund utan att röra sitt kaffe. Sen lyfte de långsamt kopparna och drack och tittade på varandra.
   »Förtjänar vi det här?» sade hon.
   »Det är inte frågan om att förtjäna, det är bara så att saker och ting inte har fungerat rätt. Jag märker att du inte ens gör några invändningar om det här. Varför inte?»
   »Jag har väl mina skäl», sade hon.
   »Samma skäl som alla på kontoret hade?»
   Hon nickade långsamt. »Jag ville inte säga nånting. Det hände i går natt. Och kvinnorna i kvarteret talade om det sinsemellan, i dag. De hade drömt. Jag trodde att det bara var ett sammanträffande.» Hon tog upp kvällstidningen. »Det står ingenting i tidningen om det.»
   »Alla vet det, så det är onödigt.»
   Han lutade sig tillbaka i stolen och iakttog henne. »Är du rädd? »Nej. Jag trodde alltid att jag skulle bli det, men det är jag inte.»
   »Var är den så kallade självbevarelseinstinkten som det prat. så mycket om?»
   »Inte vet jag. Man blir inte så upprörd när man tycker att nå got är logiskt. Det här är logiskt. Ingenting annat än det här kunde ha hänt så som vi har levat.»
   »Men inte har väl vi varit alltför svåra?»
   »Nej, och inte enormt goda heller. Det är väl hela felet — har inte varit nånting alls särskilt mycket utom oss själva, med. en stor del av världen var upptagen av att vara allt möjligt otäckt.'
   Flickorna skrattade inne i vardagsrummet.
   »Jag inbillade mig alltid att folk skulle gallskrika ute på gator na i en sån här stund.»
   »Tydligen inte. Man gallskriker inte när det gäller allvar.»
   »Vet du, jag kommer inte att sakna någonting, utom dig oc flickorna. Jag har aldrig tyckt om städer eller mitt arbete eller nånting, utom er tre. Jag kommer inte att sakna nånting, uto kanske vädrets skiftningar och ett glas isvatten när det är hett o kanske kommer jag att sakna sömnen. Hur kan vi sitta här o prata på det här viset?»
   »Därför att det inte finns nånting annat att göra.»
   »Det har du rätt i, förstås; för om det funnes det, skulle vi gör det. Det här är väl första gången i världshistorien som alla h. vetat precis vad de ska göra under natten.»
   »Jag undrar vad alla andra kommer att göra nu, i kväll, unde de närmaste timmarna.»
   »Gå på bio, lyssna på radio, titta på TV, spela kort, stoppa barnen i säng, gå till sängs själva, som vanligt.»
   »På sätt och vis är det nåt att vara stolt över — som _vanligt.» De satt en liten stund och sedan fyllde han på sin kaffekopp. »Varför tror du det ska bli just i natt?»
   »Därför att.»
   »Varför inte nån annan natt under förra århundradet eller fö femhundra år sen eller tio?»
   »Kanske beror det på att det aldrig förr i historien har varit den nittonde oktober nittonhundrasextionio, men nu är det det, och det är orsaken; därför att det här datumet betyder mer än nåt annat datum nånsin har betytt; därför att det här är det året då allting är som det är världen runt och därför är det slut.»
   »Det går bombplan planmässigt åt båda hållen över havet i kväll men de får aldrig mer se land.»
   »Det är en del av orsaken.»
   »Jaha», sade han och steg upp, »vad ska det bli nu? Ska vi diska?»
   De diskade och satte undan disken med särskild omsorg. Klockan halv nio stoppades flickorna i säng och fick sina godnattkyssar och de små lamporna vid deras sängar tändes och dörren fick stå en aning på glänt.
   »Jag undrar», sade mannen när han kom ut ur sovrummet och tittade sig tillbaka och blev stående med sin pipa ett ögonblick. »Vad då?»
   »Om dörren kommer att stängas helt eller om den får stå en aning på glänt så att lite ljus kommer in.»
   »Jag undrar om barnen vet det.»
   »Nej, naturligtvis inte.»
   De satt och läste tidningarna och pratade och lyssnade till lite musik i radio och sedan satt de bredvid varandra framför den öppna spisen och tittade på glöden medan klockan slog halv elva och elva och halv tolv. De tänkte på alla andra människor i världen som hade tillbringat kvällen var och en på sitt särskilda sätt.
   »Jaha», sade han till sist.
   Han gav sin hustru en lång kyss.
   »Vi har i alla fall varit bra för varandra.»
   »Har du lust att gråta?» frågade han.
   »Nej, det tror jag inte.»
   De gick genom huset och släckte lamporna och gick in i sovrummet och stod i det nattsvala mörkret och klädde av sig och vek upp täcket. »Lakanen är så rena och sköna.»
   »Jag är trött.»
   »Vi är alla trötta.»
   De kröp i säng och sträckte ut sig.
   »Vänta lite», sade hon.
   Han hörde henne stiga upp ur sängen och gå in i köket. Str kom hon tillbaka. »Jag hade låtit vattnet stå och rinna i vasken sade hon.
   Någonting i det var så lustigt att han måste skratta.
   Hon stämde in i hans skratt och visste vad det var som hon, hade gjort som var lustigt. Till sist slutade de skratta och låg i sin svala nattsäng hand i hand och med huvudena ihop.
   »God natt», sade han efter ett ögonblick.
   »God natt», sade hon.

Källa: Den illustrerade mannen 1986, ISBN 91-1-862081-7. Originalets titel: "The Last Night of the World" 1951.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki