FANDOM


Av Lars Villius

   DÅ OCH DÅ SKYMTADE JAG HAVET, skarpt blått i solen. Det blåste västlig vind och vågorna vandrade in mot land med vita kammar. På raksträckorna satte jag upp hundra kilometers fart med den öppna bilen men hettan kändes trots vinddraget tung och pressande. Ljuset var så skarpt och vitt från vägen att jag inte kunde ta av solglasögonen. Jag körde en Mercedes-Benz av någotsånär sen modell, det var en bra vagn med utmärkt motor och låg mycket fint på vägen. Jag hade startat uppe i Dalsland på morgonen och var nu på väg ner längs västkusten; det var lördag och jag hade en vecka kvar på min semester.
   Jag körde öm flera bilar, jag började bli trött, hettan var tryckande och den stenlagda vägen var enformig. Jag satt och stirrade på hur den cirkelomskrivna stjärnan på kylaren följde högra vägkanten och kände hur ögonlocken började bli tunga. Jag märkte faktiskt inte på allvar att jag kommit in i en stad förrän jag redan körde in på huvudgatorna. Klockan var halv fyra och jag beslöt att stanna ett tag och sträcka på mig och eventuellt få något drickbart i mig. Vid torget fanns en parkering och till och med en glugg i bilraden: jag klämde in min Mercedes där. När jag kom ut ur den bensinmängda motorvärmen kändes skuggan under träden och den svaga vinden som blåste över torget ett ögonblick svalkande, men känslan varade inte länge. Jag gick tvärsöver torget, förbi ett stenkar med en bronsgrupp, och uppför den soldränkta, sömniga huvudgatan. Jag gick och tittade i butiksfönster: det verkade som om hjärnan fungerade trögt och långsamt och inte kunde komma till ett beslut. I en musikaffär skyltade de stort med en schlager som hette Deep purple och som sålts i hundratusentals exemplar i Amerika. Den spelades överallt hela den sommaren. Jag såg på fiskredskap, trädgårdsmöbler, kanoter, tält, nätunderkläder, sololjor, hängmattor och böcker som var lämpliga att läsa i hängmattor, och till slut orkade jag bestämma mig för att gå och dricka någonting. Jag fick för mig att en svag grogg skulle vara svalkande. Det borde finnas något stadshotell och jag såg mig omkring efter någon att fråga. Alldeles framför mig i gathörnet stod en lång, brunbränd korthårig man, klädd i en mycket vit men skrynklig kostym. Det var uppenbarligen inte någon urinnevånare, men jag beslöt att fråga honom. Jag gick fram till honom och frågade. Han log, skakade på huvudet och sa:
   —Sorry, but I don't understand.
   Han sa det på oklanderlig amerikanska. Jag upprepade min fråga på engelska och han log igen och sa att han gärna skulle göra mig sällskap till hotellet; vi gav oss i väg och jag försökte tala om att jag var på genomresa med bil och behövde något svalkande. Han nickade och log. Han följde mig ända in i hotellmatsalen, och där blev det klart att han tänkte göra mig sällskap med groggen också. Det verkade på honom som om han ansåg det självklart.
   Vi slog oss ner vid ett fönsterbord. Gardinerna för de öppna fönstren var fördragna men solhettan kändes tung genom dem. Det var som i ett växthus. Det kom en servitris och jag beställde två viskygroggar med is. De kom in och amerikanen lyfte glaset, log och drack begärligt. Han såg inte ut att ha fyllt trettio år men var antagligen äldre. Jag har träffat en del amerikaner förut och de flesta ser ut som om de nyss lämnat skolan. Han hade mycket ljusa blå ögon. Håret var klippt ganska tätt intill huvudet utom längst uppe på hjässan. Han föreslog att vi skulle presentera oss, reste sig halvvägs upp ur stolen och sa:
   —Frank Wainwright.
   —Hanson, sa jag, Christer Hanson.
   Han log och såg förtjust ut. När han log kom det många små fina smårynkor överallt i ansiktet. Han talade om att han var vetenskapsman, fysiker. Han hade arbetat mycket strängt och gjort en del betydelsefulla upptäckter i mitten på trettiotalet, och på sista tiden hade han börjat syssla med atomforskning mera ingående. Han hade gift sig ett år tidigare med en filmskådespelerska, talade han om. Eftersom han hade en mindre egen förmögenhet hade han råd att resa utomlands, och nu hade han lyckats slita sig ifrån sitt arbete för att göra den försenade bröllopsresa som han lovat sin fru. Han tog fram sin plånbok, plockade upp ett kort och räckte mig det. Han sa att det föreställde hans fru och var taget ett och ett halvt år tidigare; han bar det alltid på sig "for some sentimental reason". Jag såg på det. Det verkade att vara ett vanligt filmstjärneporträtt: en kvinna i åtsittande baddräkt på en trampolin och en swimmingpools vatten glittrande nedanför.
   Jag var en smula förvånad över hans relativa öppenhjärtighet angående sina personliga förhållanden. Jag var ju en fullkomlig främling. - Var är er fru nu? frågade jag; något skulle jag ju säga.
   —Hon är nere vid stranden och badar. Jag tänkte komma efter så småningom. Det är en liten förtjusande badort det här. Inget Santa Barbara eller Palm Springs. Vi tycker mycket bra om Sverige.
   Han berättade att han varit i England och Frankrike. Det var mycket oroligt på kontinenten men han var inte av den uppfattningen att det skulle bli krig.
   —Det är bara tjugo år sen förra kriget slutade. Jag tror inte de kan vara så vanvettiga.
   Han verkade sympatisk och sansad. Han uppträdde med fullkomlig säkerhet, den amerikanska ytsäkerhet, antog jag, som kommer mera av framgång och världsvana och av medvetandet om att tillhöra en mäktig nation än av inre jämvikt och övertygelse.
   Han tog upp ett paket Camel, bjöd och tände på en tändare. Efter en stund ropade han på servitrisen och beställde in en ny grogg. Jag påminde honom om risken att dricka sprit när det var mycket varmt, men han slog bort det.
   —Jag är van vid värme, sa han. Jag var en tid i Indien för många år sen.
   Det kom in två kvinnor i shorts i restaurangen. Wainwright såg på dem medan de höftade sig fram över golvet. Han blåste ut Camelrök och sa:
   —Women.
   Det var varken något föraktfullt eller utstuderat i det; det var bara ett konstaterande, en smula onödigt, ungefär som om man tittat ut genom fönstret och sett träd och sagt: träd.

   Vi satt kvar en stund till medan han drack ur sin grogg och så frågade han mig plötsligt om jag ville äta middag med honom och hans hustru. Jag förklarade att jag bara var på genomresa, inte hade något hotellrum och inte heller hade tänkt stanna. Han började övertala mig: ett rum var lätt att ordna. Jag var inte särskilt förtjust. Jag ville helst vara ensam, och det var något med amerikanen som ingav mig en vag, oförklarlig (och kanske orättvis) känsla av obehag: som att - jag vet inte varifrån jag fick tanken - som att prata med sig själv på natten när man inte kan sova. Men han var enträgen och jag tyckte inte jag borde säga emot i längden. Jag hade inget bestämt mål, jag var bara ute och bilade. Jag sa ja, han blev glad, gick och ordnade ett rum med detsamma, kom tillbaka och frågade om jag var pigg på att bada. Det var jag.
   Han hade egen bil som han köpt i England vid ankomsten till Europa. Vi åkte ut genom stan och vek av ner till strandbadet, Wainwright parkerade bilen och vi promenerade längs stranden medan han såg sig om efter sin hustru. Till slut fick han syn på henne och ropade. Jag såg en kvinna i baddräkt resa sig upp ur sanden, hon log, vinkade med ena handen och jämkade till baddräkten med den andra. Vi kom fram och Wainwright presenterade. Jag kände igen henne något från filmstjärnefotot men hon såg naturligtvis helt annorlunda ut i verkligheten, ganska liten men med mycket välproportionerad figur, halvlångt hår, känslig mun och mörka ögon.
   Vi satt och pratade i den heta sanden en stund, och så badade vi. Jag hade hämtat mina badbyxor i min bil då Wainwright stannat vid parkeringen. Det var ljumt i vattnet men ändå skönt. Det var ganska stora vågor. På en brygga som gick ett gott stycke ut i vattnet stod klungor av människor, de dök från trampolinen ibland, och vågorna hävde sig gröna under bryggan. Fyra flickor stod i strandvattnet och kastade en stor grön badboll till varandra. Ovanför den bruna tångkransen lyste sanden gulvit i solen. Det stämde nästan precis med badortsprospekten. Jag låg en god stund i vattnet.
   Sedan åkte vi tillbaka till stan. Wainwright stannade vid parkeringen igen, jag hämtade mina kappsäckar i min bil och fällde upp suffletten. moln högt upp på himlen: de hade en på något sätt sjukligt röd färgton och liknade tussar av krokusvadd.
   Mrs Wainwright bad om ursäkt och försvann och hennes man sträckte sig efter sin nya grogg, jag vet inte vilken i ordningen. Spriten började synas i ögonen på honom, annars var han precis som vanligt. Han drack en klunk och sa likgiltigt:
   —Jag vet inte om ni har känt något som det här. Det är en sorts resignation som egentligen är angenäm. Det är ungefär som när man trott att en ovälkommen gäst skulle gått klockan tio och han ännu inte gått klockan två på natten, ungefär som så fast i större skala och gällande allting.
   —Men varför? frågade jag.
   —Jag vet inte riktigt, sa han. Jag har arbetat mycket hårt i många år och knappt haft en dag ledigt. Första kvällen när vi reste över Atlanten och jag stod på däck och såg på solnedgången kände jag att jag inte skulle kunna fortsätta med mitt arbete. Det var säkert en utomordentligt vacker kväll, men jag kände ingenting alls, jag var alldeles oförmögen att förstå. Meningslösheten svepte över mig som en värmebölja.
   Jag visste inte vad jag skulle säga, jag tycker inte om att bli sentimental, och att försöka hjälpa honom på något sätt skulle ha varit barnsligt.
   —Jag tror vi har levt för länge i olika sorters celler, fortsatte han. Min cell har varit intellektets, och den har förbannat tjocka väggar. Vi har analyserat och definierat sönder vartenda dugg som finns. Ni lever också i en cell, jag är inte säker på vilken, men ni verkar ensam, och -
   Det vill jag inte direkt påstå, sa jag.
   Han talade hela tiden i mycket lugn och osentimental ton. Jag hoppades att mrs Wainwright skulle komma tillbaka. Jag hade ingenting att säga.
   —Och vi fysiker, sa han. Universum är så oerhört dött, förstår ni. Miljarder efter miljarder mil av tomhet, av kyla -
   Och så kom mrs Wainwright. Han började fullkomligt obesvärat på ett neutralt ämne. Efter en stund var det dags att bryta upp. Jag följde dem till trappan, tackade för en angenäm samvaro och sa adjö eftersom jag hade tänkt fortsätta min resa tidigt nästa morgon. Jag kände mig inte riktigt färdig för sängen, så jag satte mig i hallen och tände en cigarrett. Jag hade just rökt slut på den när mrs Wainwright kom ner för trappan. Hon hade bytt och hade någon ljus lätt klänning på sig. Jag mötte henne halvvägs eftersom hon fått syn på mig.
   —Jag kände att jag måste ta en promenad, sa hon. Vill ni göra mig sällskap förresten?
   Vi gick ut och promenerade nerför grusgången genom trädgården. Det syntes inga stjärnor på himlen, luften var mättad och kvav. Det var den onaturliga nattliga värme som först nästan verkar svalkande. Men det är bedrägligt: snart känner man hur det våthettar och sticker på kroppen och man tycker man håller på att kvävas av mörkret. Vi kallpratade; sedan frågade jag hur det kom sig att hon var intresserad av indisk religion; men jag ångrade omedelbart att jag sagt det. Jag ville inte ha flera förtroenden.
   —Å jag har studerat det en del, och så har jag läst Schopenhauer. Jag har honom som någon sorts favoritförfattare.
   —Det var inte dåligt, sa jag.
   Vi kom fram till en bänk och hon satte sig där. Jag sjönk ner bredvid henne. Jag tyckte hon drog upp kjolen långt över knäna.
   —Önskan är till sin natur smärta, sa hon. Det är Schopenhauer, tillade hon i annan ton, ska jag fortsätta?
   —Visst, sa jag, fast det kanske var lite för sent för Schopenhauer.
   —Uppfyllelsen föder snabbt mättnad, citerade hon, målet var blott illusoriskt, ägandet förtar eggelsen, önskan återvänder i ny gestalt; varom inte så följer ödslighet, tomhet, leda -
   Hon tystnade och tog mig under armen. Jag sa ingenting och vi satt tysta så där en lång stund. Sen reste hon sig och vi gick långsamt tillbaka till hotellet. Jag följde henne upp till hennes dörr. Vi stod en stund och pratade, hon stod lutad mot dörrposten och log ibland och såg mycket trevlig ut. Jag tyckte verkligen bra om henne.
   Jag hade inte bett om väckning så jag vaknade ganska sent på morgonen. Det hade regnat in genom det öppna fönstret och mattan var våt nedan- för. Det regnade fortfarande. Det var ingen ide att ge sig i väg i bilen så jag låg kvar i sängen och ringde efter kaffe.
   Regnet höll i sig. Jag låg fram till tolvtiden; då steg jag upp, klädde på mig och gick ner och åt lunch. Wainwrights satt borta vid ett bord, jag hälsade men gick inte bort till dem. Ute fortsatte det att regna, svalt, oberört och monotont. Trädgårdens träd skymtade genom fönstren, insvepta i ett disflor av regn. Efter lunchen gick jag tillbaka till rummet, i foyern hörde jag någon i en grupp nämna Wainwrights namn och stannade och tände en cigarrett. Rösten berättade mycket berömmande om en tennismatch som Wainwright vunnit över en jugoslav; Wainwright hade legat under men i sista set utmanövrerat den andre med långa drives utmed linjerna omväxlande med stoppbollar som inte studsat mera än flundror. Rösten kunde ha kommit från en reporter. Jag fortsatte uppför trappan.
   Efter ungefär en timme ringde det på min rumstelefon. Det var Wainwright. Han tyckte det var roligt att jag inte rest och undrade om jag ville vara med på en liten supe i hans hotellvåning på kvällen. Det ville jag nog inte, men jag svarade ja i alla fall. Alternativet var ju inte heller uppiggande.
   Gäst nummer fyra visade sig vara hotelldirektörens dotter som varit i Amerika. Hon var ganska tystlåten. Mrs Wainwright hade en grön aftonklänning med fyrkantig djup urringning och bar rygg. Efter supen tog Wainwright mig med till ett par fåtöljer vid fönstret där vi blev serverade kaffe och konjak och cigarrer. Vi satt och pratade en stund och sen skulle det bli bridge. Jag sa inte att jag spelade uruselt.
   Spelbord sattes fram, hovmästaren rullade in ett rullbord med groggvirke. Damerna drack vermut, mrs Wainwright spetsade med konjak. Jag hade henne som partner först och hon spelade till och med sämre än jag, antagligen inte för att hon inte kunde spela bättre utan för att hon var litet berusad och slarvade. Hon pratade och skrattade under spelets gång, delvis till mig, delvis rakt ut i luften men aldrig till sin man. Han i sin tur verkade som om han inte brydde sig om det ett dugg.
   Efter en timme hade mrs Wainwright fått nog och föreslog att vi skulle dansa. Radion sattes på: saxofoner i en hetsigt långsam rytm och en trumpet som svävade i oroliga silvriga diskantbågar ovanför. Mrs Wainwright kom och bjöd upp mig.
   —Titta så mycket flaskor på det där rullbordet, sa hon. De står tätare än oljetorn i Texas.
   Och så skrattade hon. Hon dansade en smula utpräglat och jag tyckte inte om det, åtminstone inte just då. Vi höll på någon timme däruppe och dansade och drack, jag började bli sömnig, och till slut frågade Wainwright om vi skulle ta en nypa frisk luft.
   Vi väntade nere i hallen medan damerna klädde om sig i något mera lämpligt att promenera i. Sen gick vi ut, gick genom en park, förbi en massa villor och ut på en betongväg. Vi fortsatte längs den. Den följde stranden och vi hörde dyningarna slå mot stenblocken nedanför. På höger sida var det en bergvägg. Längs vägen mot havet fanns ett räcke och stolpar med dagsljuslampor med jämna mellanrum. Det regnade inte nu, men betongvägen blänkte av väta. Stranden gick in i en bukt längre fram och vägen svängde. I kurvan stod två pojkar i tioårsåldern och metade. Vi såg lyktorna på en bil som kom bakom oss, från stan, och vi gick över på vägens högra sida. Mrs Wainwright stod kvar och såg på pojkarna. Bilen från stan var ännu ganska långt borta och körde tydligen sakta.
    Sedan hörde jag en bil komma från andra hållet. Bergväggen skymde kurvan. Jag hörde Wainwright ropa ganska lugnt till sin hustru att komma över, såg att pojken som metade fick napp och tog flera steg tillbaka ut i vägbanan för att bättre kunna dra upp fisken, alltför upptagen av detta för att märka eller tänka på något annat.
    Bilen hade hög fart och höll för långt ut i kurvan och sladdade på den våta vägen. Jag hörde Wainwright gallskrika och såg hans hustru springa ut i vägbanan och knuffa till pojken så att han flög mot oss och ut ur farozonen. Metspöet åkte över räcket. Den sladdande bilen slog från sidan till mrs Wainwright, verkade att hoppa över henne, hejdades i sladdningen, fortsatte snett över vägen och törnade emot bergväggen. Det hördes en krasch.

   Wainwright var först framme vid henne. Ansiktet var blodigt och den grå dräkten var sönderriven. Jag kunde inte tänka. Wainwright satt på knä bredvid henne. Han såg fruktansvärd ut i ansiktet.
   —Du kom mellan hjulen, hörde jag honom säga. Du har klarat dig. Jag såg att hon slog upp ögonen och gjorde en grimas av smärta.
   —Varför gjorde du det? frågade han. Hon svarade inte.
   —Varför i Herrans namn gjorde du det?
   —Jag vill inte dö, viskade hon, mycket svagt.
   Jag uppfattade att bilen som kommit från stan hade stannat. Lyktorna lyste på vägen. Jag uppfattade också utan att vända mig om att passagerarna i den kraschade bilen hade kommit fram.
   —Varför gjorde du det? upprepade Wainwright; det var väl någon sorts automatisk fråga, han kanske inte ens visste om det, han hade gråt i rösten.
   —Fråga inte så dumt, Frankie, viskade hon. Det är självklart. Man måste göra vad man kan. Det är den enda bot som finns. Känna att Hon slöt ögonen. Wainwright reste sig och vände sig till de andra. - Go away, sa han. Tårarna rann nerför hans ansikte.
   Ingen rörde sig.
   —Get the hell out of here! skrek han.
   Jag samlade mig och frågade vem som var förare i bilen som nyss kommit från stan. Mannen fattade, klev in och vände kvickt bilen; Wainwright och jag bar in hans hustru i den. Han satte sig bredvid henne på sätet och slog igen dörren; bilen startade och körde i väg så det skrek i växellådan. Den körde snabbt den raka vägen in till stan och jag hörde signalhornet en lång stund.
   Ingen var skadad i den kraschade bilen. Passagerarna stod på vägen och sa ingenting. Jag sa ingenting. En bil körde förbi, på väg mot stan, men stannade tjugo meter längre bort. Hotelldirektörens dotter var vit i ansiktet och såg ännu kusligare ut i det spöklika skenet från dagsljuslamporna. Jag sa till henne att följa med den andra bilen in till stan. Hon lydde som en robot. Pojkarna stod vid vägkanten och glodde. Den som blivit räddad från att bli överkörd hade skavsår på knäna. Vem lät dem vara uppe så sent?
   Jag gick in till stan. Innan jag kom fram till parken började det regna igen, ett ljumt, strilande, doftande sommarregn, och träden i parken stod stilla och väntande och tog emot det. Men det förde ingen svalka med sig, luften var åskkvav. Uppe på mitt hotellrum ringde jag till sjukhuset men där var det ingen som kunde ge besked.
   Det var en egendomlig natt. Från mitt fönster kunde man se en bit av verandan. De röda markiserna var nerfällda och folk dansade under dem.
   Musiken och skriken och skratten hördes upp till mig. Det blixtrade över havet; själva blixtarna var dolda av närmare liggande moln, men himlen flammade då och då upp av återskenet. Alldeles ljudlöst: jag kunde inte höra något åskbuller. Jag svettades i den kvava, fuktiga hettan. Medan jag stod i fönstret ökade regnet, det sjöng i träden, smattrade mot markiserna, plaskade i gruset.
   Jag var i en stämning som inför en annalkande katastrof. De där nere kanske kände det också: de dansade som om det var deras sista natt. Jag tände en cigarrett: det var löjligt, det var bara ett åskväder som var på väg. Åska behövdes verkligen, den skulle rensa luften och värmeböljan skulle vara över för denna gången.
   Plötsligt slocknade ljuset. Det hördes ett tjut nerifrån verandan. Jag gick ut i korridoren som med ens blev full av folk. Någon ropade att han skulle komma med stearinljus, jag stötte ihop med en kvinna som praktiskt taget föll i mina armar, någon slog min cigarrett ur handen på mig och jag såg glöden beskriva en båge ut i mörkret. Jag trampade på den på golvet och gick tillbaka in i mitt rum. Ljuset tändes igen. Efter en stund ringde jag upp sjukhuset och till slut fick jag tag i en sköterska som kunde ge besked. Mrs Wainwright hade genast blivit opererad och det var ingen fara med henne längre. Om några veckor skulle hon vara på benen igen. Jag bad om min hälsning till henne och hennes man. Sköterskan lovade att framföra den. Jag lade på luren. Jag började klä av mig. Regnet ökade ytterligare. Just när jag klev ner i sängen kom den första, häftiga, smattrande, nästan befriande åskskrällen: värmeböljan var över.

   Ur Dina fotspår i sanden, Bonniers 1949

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki