Fandom

Svenskanoveller Wiki

Vår bydåre

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share

Av Bo Grandien
   
   JAG MINNS MYCKET från den lilla fattiga ögruppen Hamnskär långt ute i havsbandet, vid Östersjöns brusande vågor. Jag levde ett år därute, som en enklare variant av typen "Den leende skalden". Där var några blekröda hus, några bodar, några lador, fem flaggstänger och en samling farkoster av olika slag. Under den varma årstiden var det gott om snokar och vildsinta huggormar bland stenarna. Många pittoreska scener och tavlor, monumentala vardagsepisoder och kärnfulla samtal framför kaminen om vintern, medan blåisen sjöng och klingade längs stränderna, erinrar jag mig när jag nu går i trängseln på gatorna i Stockholm och lyssnar till trafikens rolösa sorl, och jag tänker på stormarna därute och på vårens solskensdagar och på höstens långvariga regnväder. Men starkast lever i mitt minne den sällsamma majdag då vår bydåre försvann från ön.
   Det var en dag då sunnanbrisen blåste lätt och lekande, då vattnet glittrade under en klarblå himmel och storskraken plaskande sam mellan grunden, medan ejderhannen, gudingen kallad, stolt gled förbi ute på sundet i sin vita och svarta praktdräkt likt en skeppsredares lustjakt. Det var Kristi Himmelsfärdsdag, men lusten att arbeta var i det klara morgonvädret större än lusten att helga sabbaten genom vila. Folket var i färd med att tjära ekor och ge motorbåtar som ännu inte kommit i sjön den sista, heliga smörjelsen, hänga nät, sumpa flundror och rensa torsk; gummorna stod vid stugväggarna och plockade släckor ur sina urblekta mörtnät, och på backen stod en och annan gubbe med yxa och såg och "knallade" lite kaffeved. Andra gubbar som drabbats av krämpor och blivit ofärdiga låg stela på verandorna och sov: deras ålder var hög, de flesta hade skägg, gråvitt och tovigt, de mumlade och stönade osammanhängande i sömnen och såg ut som omkullvräkta, vördnadsbjudande gudabilder, utskurna i mörkt trä av ett primitivare folk än det som levde härute bland åror och dundrande kulmotorer. Röken stod blå ur alla skorstenar, ty det var frukostdags, och måsarna skrek och kacklade och tärnorna, just komna från Kapstaden, vinglade tätt över vattenytan och silltrutarna stod bredbenta och värdiga längst ute på bryggorna. Vilken lust att leva de dagarna! Det var årets bästa tid. Om kvällarna kastade vi pil av bara glädje. Och regn hade vi fått i riklig mängd, så att gräset mellan hällarna lyste friskt och grönt, mörkgrönt, till kommande glädje för de tålmodiga korna som under åtta långa månader stått i en ständig halvskymning omväxlande med det tätaste mörker och inte tuggat någonting annat än torrt hö. De stackarna med sina vassa ryggar!
   I Anderssons kök rustade man en verklig helgdagsfrukost: man stekte simpstjärtar i smör. Jag var bjuden som gäst vid den kungliga måltiden. Det var ett festligt oväsen därinne, stekpannan fräste, man slamrade med tallrikar, knivar, gafflar, glas och saltkar, en pojke kom in med en hink vatten och ställde den med sådan kraft på diskbänken att det skvimpade, och i spisen brann en dånande fyr på gammal torr och solblekt strandved. Vi hade satt oss till bords och började skala potatis, men en plats stod tom; det var vår bydåres plats. Vår bydåre stod denna morgon alldeles orörlig i kammaren och stirrade som förhäxad på ett mörkblått draperi kring vilket några bleka malar svävade; han kunde inte fås ur stället, inte ens det goda stekoset eller den fina doften av korintsåsen lockade honom ut i köket. Vi ropade gång på gång där vi satt vid det dukade köksbordet, men han tycktes inte höra något.
   Av alla bydårar som fört ett undangömt liv här och där i den vidsträckta skärgården öster om Stockholm var vår enligt min mening den yppersta. I själva verket var han emellertid ingen dåre i ordets egentliga betydelse. "Bydåren", det var bara den allmänt brukade, halvt skämtsamma och halvt medlidsamma benämningen på en man som var alltför fumlig här på jorden, hade främmande tankar i huvudet, förde egendomligt tal och inte riktigt kunde reda sig själv, sedan hans mor, en gammal olycklig korgmakerska, saligen avlidit i Herranom; han var en plikttrogen, halvrubbad särling som väl utförde de enkla sysslor
   man satte honom till. Drömmande och fridsam gick han sina egna vägar, tyst och stilla, utan väsen. Han var inte läskunnig men visade stundom prov på ett gott minne. Han hette Mamre. Om Mamre berättas det i Böckernas Bok att han ägde en terebintlund, vilket är mer än man kunde säga om denne fattige öbo: han ägde bara sina kläder, ett par trasiga mörtnät och en tenntallrik som en morbror till honom hade vunnit en gång vid kappsegling med skötekor. Korna såg i Mamre sin sanne vän som vid oväntade tillfällen skyggt kom fram med hötappar. Med stor skicklighet härmade han djurläten. Den ringaste skata var hans vän och skrattande kamrat. Nu stod han i kammaren och betraktade de illa omtyckta malarnas liv; det var hög tid för husmodern att vädra och piska och skaka.
   —Stå inte där hela dan, kom hit i stället och ät simpstjärtar, ditt as! ropade gubben Andersson med grötig stämma och svängde irriterad gaffeln i luften innan han lät den spetsa en ny, ångande varm potatis. Men Mamre hörsammade inte heller denna gång uppmaningen, varför måltiden begyntes utan bytok. Simpstjärtarna blev lagda på ett stort fat som sattes fram mitt på bordet, korintsåsen hälldes upp i en blå skål. Katten stod på locket till vedlåren och åt några råa strömmingar, deras ryggben krasade lätt när de genomborrades av de sylvassa rov-djurständerna. Vi samtalade om det vackra vädret, om den ljumma sydliga brisen. Fönstret stod öppet för att stekoset skulle gå ut och göken gol från den gröna lövskogen inne på ön.
   Vid mitten av måltiden kom Mamre äntligen in i köket. Han såg förvirrad ut. Moran visade honom hans tomma plats vid bordet, men han tycktes inte vilja gå fram dit. Han var svartklädd, eftersom det var helgdag, och gubben hade rakat honom på morgonen. Även vi andra skulle efter måltiden raka oss och skruda oss i svarta finkläder och blänkande sprättskor. Gubben skulle byta till sina ålderdomliga, mörkgröna byxor, om vilka det sades att de var minst trettiofem år gamla, och han skulle sätta vit vegamössa på huvudet och gå omkring bland stugorna som en annan mästerlots. Så firar man helg i skärgården. Mamre stod tvekande en stund på tröskeln. Sedan gick han fram till skåpen och började med stora, fumlande rörelser att söka efter någonting, han öppnade och stängde skåpdörrar, drog i lådor och lyfte på karotter. Vi satt med sänkta gafflar och stirrade intresserade och undrade vad han skulle ta sig till. Slutligen fann han vad han sökte: det var inte så märkvärdigt, det var bara ett dricksglas. "Kom hit och sätt dig, broder i Kristus", sade gubben Andersson. "Nej, nej tack, inte just nu", svarade bytoken. Och han fyllde glaset med vatten och gick tillbaka in i kammaren. "Jaså han var inte hungrigare", anmärkte gubben. Så fortsatte vi att äta.
   När vi hade slutat måltiden gick vi dästa och stinna in i kammaren för att se om Mamre var sjuk, eftersom han inte ville ha någon frukost; han brukade annars aldrig vara den som var främmande för bordets njutningar och i alldeles särskilt hög grad tyckte han om stekt fisk. Mellan höga, otympliga krukväxter sken solen in i det trånga rummet och mässingsbeslagen i en gammal byrå blänkte. På en grön sjömanskista läste man årtalet 1812. Mamre stod fortfarande framför draperiet; han log. Dricksglaset höll han i handen och han sträckte det upp mot en liten blek håle till mal som satt med fällda vingar högst uppe på draperiet, så ljus mot det mörkblå. Allt vatten var kvar i glaset. Redan detta väckte vår förvåning. Vi såg att glaset lutade i hans hand och efter ett ögonblick började vattendropparna att falla i en jämn ström mot golvet, men han märkte det inte. Med yttersta försiktighet förde han glasets kant mot malen. Den stora bruna handen darrade.
   Plötsligt flög malen, vips var den borta. Mamre såg bestört ut, men leendet satt kvar. Långsamt sänkte han glaset. Lutningen blev värre och vattnet rann i en stridare ström över handleden och föll trummande mot korkmattan; ljudet växte till ett dån. Han hörde det och rätade hastigt på glaset, halvt generad. Så kom malen tillbaka igen och började sväva kring hans hjässa, det var en yrande, vinglig dans. Mamre följde hela tiden malen med blicken, han vred huvudet runt, runt, för att inte släppa den ur sikte, och hans ögon rullade som ögonen hos en komiker eller en blåman i det solstekta Afrika. Slutligen satte sig malen på draperiet. Och Mamre blev stilla och gjorde åter på samma
   egendomliga sätt: han lutade en aning på dricksglaset och förde det försiktigt fram mot den lille bleke flygaren som satt som förut med
   fällda vingar och svängande känselspröt, skönjbara endast för den noggranne betraktaren. Gubben Andersson måste nu stilla sin nyfikenhet och frågade:
   —Hör du din galning, va haken är det för sorts rustningar du håller på med härinne?
   —Jag-jag håller på med vatten! stammade bydåren bestört och vände sig om från draperiet; han hade nog trott att han var ensam i rummet. Vatten! Jag gir vatten åt malarna.
   Gubben, förbluffad:
   —Si det var då ett riktigt svar! Gir du vatten åt mal'n? Då gir du väl hö åt'en på samma gång också, kan jag tro!
   —Ja-ja-javisst, nej, inte hö! svarade bydåren och nickade häftigt för att ge eftertryck åt sina ord. Sedan sade han helt plötsligt med sin skygga röst (och jag minns detta som en vacker musik):
   —Och den som giver en av dessa små ... allenast ... en bägare friskt vatten att dricka ... därför att det är min lärjunge ... sannerligen säger jag eder... han skall ingalunda gå miste om sin lön.
   Orden kom stötvis och entonigt och ljöd länge i den tystnad som följde. Det var ett bibelställe, ur Matteusevangeliets tionde bok. Vi blev verkligen förvirrade. Vi kunde ingenting säga. Överdrivet tydligt hörde vi hur kvinnorna stökade i köket bakom oss, hur diskvattnet sjöd i en kastrull mitt på den svarta spisen. Katten kom in i kammaren och strök sig mot våra ben. Bytoken som kände att han var föremål för en allmän uppmärksamhet gjorde stora generade rörelser med armarna, vattnet från dricksglaset stänkte över de risiga kaktus-buskarna, över golvet, över draperiet, över soffan, över sjömanskistan, och hela tiden såg han oss rätt in i ögonen, allvarligt, strängt och liksom sökande efter någonting, men längst bort i hans blick fanns en skygghet och en skrämsel. Gubben teg. Vi hade ingenting att säga. Utom detta osäkra:
   —Nå, nå, din stackars dåre, inte behöver man väl för Jesu skull ta det så bokstavligt...
   Men det var egendomligt. Vi kände oss som falska profeter.
   Bydåren trängde sig förbi oss, han gick ut i köket och satte sig under kopparkastrullernas glänsande rad, tyst, förorättad, bedrövad, hjälplös. Han stirrade i golvet.
   Klockan var då halv tio. Hela den långa, ödsliga söndagen låg framför oss, gnistrande i solskenet. Alla arbeten med nät och fisk och båtar hade nu avstannat. Flaggorna hade hissats, de hängde nästan slaka kring stängerna, ty brisen var för svag för att kunna sträcka en flagga. Folket var inne i de små solblekta stugorna och bytte till helgdagskläder, man arbetade intensivt och allvarligt med kragknappar och slips-knutar. Snart blev klockan elva och det var tid att höra gudstjänsten i radio, att lyssna till det sköna evangeliet om himmelsfärden; från förnedring till härlighet. Högmässan kom från Lunds domkyrka, där pilgrimsfalkarna häckar. Predikant var biskop Anders Nygren. Klockringning, orgelmusik, psalmsång tonade svagt ut över hällarna och blåsipporna från ett och annat fönster som stod öppet; därefter kom predikan, entonig. Runt radioapparaterna, vanligen stora och mörka, ålderdomliga pjäser, satt de gudfruktiga, klädda i svart, med knäppta händer och halvsov och såg ut genom fönstren, ut på den vida världen. De såg på de granna skatorna som flaxade förbi med käppar i näbbarna, de såg på havet som glittrade, på näten som svajade i gistgårdarna, på bryggorna som behövde tjäras och på hagtornshäcken som bar rödaktiga knoppar.
   Lämnen icke Jerusalem ...
   Efter gudstjänsten följde dagsnyheterna och väderleksrapporten och sedan gick större delen av byns befolkning upp på utkiksberget, öns högsta knuv. Det var en gammal sed att göra det om söndagarna när vädret var vackert. Alltid såg man något nytt: en ångare till sjöss, någon lustbåt, en fågelflock, en tumlares rygg eller en säl. Gubbarna stod med sina väldiga, nästan meterlånga tuber för ögonen. Långt ute till havs reste sig en liten rökpelare från en osynlig båt. En och annan yngre, framgångsrik laxfiskare hade modern prismakikare hängande i en läderrem runt halsen. Kvinnorna hade färgrika schaletter. De äldsta stödde sig på långa, krokiga stavar och de flämtade efter bergsbestigningens mödor. Sluddrande visade de sina tandlösa gap. Och majsolen var bländande och stark, havet blått och blixtrande och skären nästan vita i det skarpa ljuset. Vår ö låg under oss som ett fartyg av sten; högt uppe i utkiken stod vi och förde ett hackigt samtal om kursen. Vi såg vår bytok, svartklädd och med gul halmhatt, irra omkring som en sjösjuk passagerare nere på däck. Hans rörelser var stela och knyckiga. Ibland gick han fram till relingen och spanade ut över de vida vattnen, som om han väntade på någon. Det är inte bra med dårar: de ger oss en känsla av dåligt samvete. Vi började samtala om simpor, om krämpor och om världshändelserna.
   Men det var kyligt i luften, trots den ljumma brisen och det intensiva solskenet, och vi gick snart ned från berget. När folket kom in i sina stugor igen blev det ny fart på elden i spisarna, grå och blå vällde röken upp ur skorstenarna; man såg att det fanns liv. Kaffet sattes på, vita dukar breddes ut över borden, sockerkakor och annat finbröd lades fram och man gjorde enkla visiter. Själv satt jag ensam i min undantagsstuga och skrev brev och drack portvin, glas efter glas, och jag måste erkänna att jag inte minns de timmar som närmast följde lika klart som jag tycker mig minnas denna Kristi Himmelsfärdsdag för övrigt. Jag erinrar mig bara att jag plötsligt hörde främmande röster utanför, vilket är något mycket märkligt i en ödslig trakt, det var som en chock, och när jag tittade ut genom fönstret ned mot hamnen fick jag se ett stort segel fladdra för vinden bland sjöbodarna; det var en jakt som låg därnere, den första för året. Hastigt nyktrade jag till och skyndade ut, mån om att få tilltala främlingarna med några väl valda ord.
   Det var två män i seglaruniformer. De stod just och förde ett hövligt samtal med gubben Andersson som var talträngd och även han glad åt att få se en främling på ön. Också bydåren var med och jag såg på hans häftiga nickningar och huvudskakningar att han försökte delta i samtalet. Seglarna uppmuntrade honom och klappade honom på axeln.
   De sade att de hade seglat länge och ville förnya sitt förråd av färskvatten; i handen hade de var sin tom hink. "Ja, det kan väl gå för sig", sade gubben Andersson och visade dem vägen till sin gröna pump; han hade borrat. Bakom fönsterrutor såg man nyfikna ansikten. Katten smög i gräset, grå som en gråsten. Vår bydåre bad att få sköta pumpstången, hans ansikte var allvarligt, halmhatten satt på sned och han verkade ytterst ivrig. I en liten klunga kom laxfiskarna klivande för att se om det kunde bli något tillfälle att utbyta erfarenheter om navigation på öppna havet. Seglarna var glada och fryntliga och snara till skämt, men det var något overkligt över dem, trots mössorna med Kungliga Svenska Segelsällskapets emblem.
   Vari detta drag av overklighet bestod, lyckades jag inte riktigt göra klart för mig, men jag erinrar mig att jag hade en känsla av att jag skulle ha kunnat föra handen tvärs genom dessa seglare utan att märka något hinder —. Dock förbjöd mig hövligheten att försöka —. De hade gummiskor —. Naturligtvis följde vi dem ner till deras båt för att betrakta avfärden; som en flock svärtor vankade vi ner till stranden tätt bakom dem. Vi vankade bland päronträden som stod så kvistiga och knotiga mot den gnistrande blåa sjön. De båda seglarna kunde känna sig säkra på att deras manövrer ut ur hamnen skulle utsättas för en hård kritik, gubbarna emellan. De gick ombord med vattenhinkarna, drog på sig tröjorna och gjorde klart för avfärd. Det var en stor och vacker båt de hade: vit, marconiriggad, med långa överhängen och spegelglänsande sidor. Seglet fladdrade, skoten smällde mot däcket. En stunds förvirring uppstod när de skulle kasta loss, dra sina tilltrasslade linor, staka ut från land, lägga om rodret och spana efter grund, men snart blev det klart skepp, de fick brisen från aktern och länsade sakta ut genom rännan. Det var vackert att se hur det stora seglet buktades av vinden. En av sjöfararna ställde sig längst ute på akterdäcket och ropade med hög röst:
   —Farväl, I galileiske män!
   Inte förrän flera timmar efteråt slog det oss att också bytoken hade varit med ombord: plötsligt tyckte vi oss alla minnas hur vi hade sett honom i båten, sittande där så lugn och naturlig i halmhatt och svart kostym. En av oss, en laxfiskare, påstod till och med att han hade sett Mamre hålla ett spetsglas fin konjak i handen, medan de två seglarna, också med spetsglas i händerna, proponerade en-skål för honom. Detta må dock stå för laxfiskarens räkning. Men att vår bydåre var med på båten, det var nog riktigt, ty hur vi än sökte honom på ön och holmarna och skären runtomkring, så fann vi honom ingenstans.
   Han kom aldrig tillbaka. Vart segelbåten tog vägen och vad det för övrigt var för en underlig segelbåt, fick vi heller aldrig reda på, trots alla intensiva efterforskningar som omedelbart efter våra telefonringningar igångsattes av Polisen, Flottan, Flygvapnet och Tullverket. Emellertid förstod vi ganska snart att det inte skulle tjäna mycket till att spana och fundera och skicka ut efterlysningar.
   Ty män som är så godsinta att de ger vatten åt malarna, de löper sannerligen stora risker att bli bortförda från jorden och bjudna på konjak i en himmelsk segelbåt!
   
   Ur novellsamlingen "Japanen som försvann", Wahlström & Widstrand, 1953

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki