Fandom

Svenskanoveller Wiki

Vår nattliga badort

754sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share

Av: Stig Dagerman

   1
   NU KAN MAN JU ALLTID GRUBBLA över varför det finns så få ställen som är så smutsiga som badorter. Kanske är det det att där badas för mycket, tvättas för mycket, alltför mycket smuts som annars hänger med gnuggas av och ligger och skräpar i environgerna: i de små vassvikarna omkring, på de omsorgsfullt inspärrade bakgårdarna, utmed bivägarna som nyckfullt slingrar in i kustskogen. Stränder där man minst av allt väntat något sådant visar sej, när man låter roddbåten driva in, försedda med formliga barriärer av äggskal, gamla tidningar och bruna flaskor som ligger och knackar mot stenarna som en stationstelegraf, man stiger i land efter att med stor motvilja ha släpat båten över den oaptitliga randen och hamnar mitt i ett upplag av trasiga konservburkar, deformerade, vårdslöst uppfläkta, grinande mot besökaren med sina ännu blanka bottnar - och i buskarna fladdrar tragiskt gulnade dagstidningar hjälplöst med sin drunknande världshistoria. Det är som att besöka ett museum över i förrgår, den kusligt döda dagen före i går, dödare än nånting annat, dödare än i fjol, dödare än i förfjol och dödare än 1936 eller 1928 eller 1912, därför att många rena vindar och starka regn spolat undan och förtärt den museala smutsen från så länge sen.
   Djupt beklämd vandrar man omkring bland minnena, men till sist blir det ändå för mycket, man går omkring och inbillar sej så en hel del dumheter: man hör konservburkarna ligga och älta på mänskliga repliker och skrattsalvor från de få måltider vid vilka de hade nöjet att närvara under sin korta tillvaro, man kunde tycka att det skulle bli gott om variationer åtminstone, men de brottstycken ur samtal som man får höra är varandra så mardrömsaktigt lika att man till slut full av vämjelse stoppar fingrarna i öronen; det är som att ha lyssnat till en efterlysning i radio - och när man öppnar fönstret står en hel kö med den efterlystes signalement utanför mjölkaffären och vill in.
   Man springer till de trasiga tidningarna för att där åtminstone få höra ett förnuftigt ord och urskiljer verkligen i förstone till sin lättnad tonfall som bryts mot varann, hetsighet och lojt konstaterande om vartannat, men lyssnar man tillräckligt länge, allt beror ju på om man kan uthärda lukten, märker man snart att omväxlingen bara var en illusion, man finner nämligen att både lidelsen och hetsigheten som kunde utvecklas av de döda tidningarnas forna ägare var lika medvetet meningslösa som lättjan och likgiltigheten, bara en sällskapslek som förströdde ovanligt kort tid.
   Och till sist stöter man full av ursinne ut båten från stranden, förbannande äggskalen som man halkar på, och ror rätt ut mot havet, mot den tunna blåa randen som ibland knycklas ihop som en metrev av vågorna, men det står inte alltför länge på förrän badortens röda livräddningsbåt glider ut från bryggan och störtar i väg efter en - och allting slutar med att man lägger sej i vattnet på båtbottnen och låter sej drivas rätt i gapet på parasollerna och de groteska gummidjuren vid badstranden, medan alla ekoberg inom en genljuder av protester: I förrgår! Förbannade i förrgår! Var det allt som gick att få ut av det hela: några enfaldigt pladdrande tidningar och konservburkar, är det allt som blir kvar av nuet när 48 timmar har gått? Förbannat vare detta museum över våra döda dagar och våra döda liv och förbannade vare slappheten och det brottsliga lättsinnet hos traktens myndigheter som tillåter badortens gäster att kompromettera sej själva och varandra hur som helst!
   2
   Sisyfos, som bär sitt olycksaliga namn med heroisk balans, tar en gärna med upp i det övergivna fyrtornet som sticker upp som en övergiven benpipa ur den angenäma grönskan och demonstrerar badorten uppifrån. Nu är alla attiraljer som kan påminna om byggnadens förutvarande funktion avlägsnade och bortförda till andra fyrtorn, det är kemiskt rent från liv med sina vitkalkade väggar där inte ens en fluga tycks få fäste, de slingrande trapporna är glatta som kanor och luften som motvilligt tränger sej in genom gluggarna förefaller renare än den vanliga, ja fyrtornet är säkerligen badortens renaste plats - och det är utan tvekan Sisyfos' förtjänst. Han är den ende som har nyckel till den vindslitna dörren, hans farbror var ju ortens siste fyrvaktare, och vem som helst släpper han minsann inte in, det sägs att han strövar omkring på badstranden, till synes förstrött och tillfälligt som ställets smutsgula hundar, men i själva verket spårar han med bister energi upp för honom sympatiska ansikten, ansikten tillhörande folk som med all sannolikhet inte kommer att skräpa ner i trapporna, släppa ett stanniolpapper vid vartannat steg, ett apelsinskal vid vart tredje, trycka sönder cigarrettfimpar mot de vita väggarna och försöka spotta på kapellet när de till slut står högst uppe på den lilla plattformen och havet, en flock öar, badorten, en mager stenig kustremsa och inlandets blågröna skogar ligger värnlöst utbredda under dem.
   Sisyfos tror på ansiktsuttrycket som karaktärsmätare, men det händer faktiskt att han tar fel. En gång lät till exempel några badgäster med fetlagt men hederligt utseende ett helt batteri flaskor rasa nerför trappan, för att se om de skulle hålla ända ner. Det gjorde de nu bara delvis och hela fyrtornet blev fullt av glasskärvor och smutsiga pölar från en illaluktande vätska. Men oftast har han naturligtvis rätt, och när han en gång fastnat för ens fysionomi släpper han en inte, han följer en med orygglig konsekvens vart man än tar vägen: lånar man en båt kan man vara viss om att Sisyfos också får fatt på en och envist håller sej i närheten av en hur hög sjön än skulle gå, på serveringen sitter han alltid vid bordet intill och iakttar en oavvänt, även när han dricker, och det är både komiskt och besvärande att se hans stirrande stela ögon ovanför glasets kant, och när han till slut också följer med en in i ens förhyrda trädgård och beslutsamt vandrar fram och tillbaka mellan krocketbågarna ger man upp och frågar ironiskt vad han vill.
   Då stannar han, kliar sej eftertänksamt i nacken och säger motvilligt: Ja, ni vill naturligtvis gå upp i fyrtornet; det låter som om han har nån- ting emot det, men plötsligt griper han en lätt i ärmen och drar i väg en ut ur trädgården, släpar en uppför den branta kullen, in i tornet och uppför evighetstrappan som verkligen suger musten ur en.
   Men när man väl står där uppe tycker man ändå att priset för en sådan upplevelse inte kan vara nog högt, man glömmer att torka svetten ur pannan och hänger ut över balustraden av idel hänförelse och låter den bara droppa. Man hittar inte ord för sin förtjusning, den smutsiga badorten är ju faktiskt en skönhet från sjuttio meters höjd, hustaken ligger för ankar i grönskan och de gula gångarna slingrar sej som förlorade hårband, de ser ut att lätt lätt andas ut sitt damm.
   Då, medan man ännu är förlamad av skönheten, blir man plötsligt medveten om Sisyfos' närvaro, han har harklat sej kraftigt och målmedvetet som en som vill förbereda världen på ett långt och viktigt tal och så griper han en i armen med sådan häftighet att man förskräckt klamrar sej fast vid räcket av fruktan för att falla. Hans väldiga örnnäsa har vitnat vid näsrötterna och munnen ser ut att vilja spotta blod och galla.
   —Ser ni henne, nästan skriker han, ser ni henne under er, den gamla skökan. Nu har hon krupit in i buskarna med sin älskare och inbillar sej att man inte kan se hennes skamlösheter, men ack vad hon bedrar sej, allting blir ju bara värre när man vill dölja sej och inte kan tekniken. Se på henne riktigt noga, hon har inte ens vett att åldras i anständighet som andra skökor, hon tror att det här kan fortsätta i all evighet - och så har hon redan överskridit gränsen för länge länge sen.
   Han släpper taget om ens arm och ställer sej tätt bakom en och flåsar en i nacken - och se: hela utsikten är med en gång vanställd, man kan trots den stora höjden se hur taken har börjat ruttna och hur deras ägare försökt dölja det genom att spackla på dem en massa färg, lite sköra tegelpannor, blänkande plåtbitar, som allt gör det hela ännu ömkligare, en påmålad gammal sköka - ja, liknelsen är förträfflig. De granna gångarna är fulla av trasiga bensinfat som liknar söndertrampade skalbaggar och kring öarna och holmarna ute i havet guppar smutsränderna som stora döda maskar och en ful klumpig ångare drar otäcka gula rökbankar efter sej där den vaggar över fjärden.
   —Så vidrigt, säger man, så vidrigt, vart tog all skönhet vägen? Varför behövde ni säga det där? Det var ju så vackert förut.
   Man har kommit ner igen och står i j asmindoften utanför tornet och försöker tvätta sina ögon i den ljuvliga grönskan - men allt förgäves.
   —Tja, säger Sisyfos blygsamt medan han låser tornet, det är ju bara mitt jobb, ingenting annat än mitt jobb.
   Han prövar låsvredet några gånger för att förvissa sej om att ingen obehörig skall kunna bryta sej in och beröva tornet dess ensamhet. - Ert jobb?
   Men Sisyfos svarar inte, han är redan på väg uppför jasminbacken med långa bestämda steg, plötsligt dyker han in genom ett hål i en häck, han har väl fått syn på någon ny tombestigare, betande bland badortens eviga krocketbågar. Och hela luften och vägen och badorten är full av jasmindoft - och man vill bara spotta ut den, spotta tills man blir fri från alltihop. Ack om man kunde det! Ack om det bara vore att spotta.
   3
   Vilka konster kan inte göras för pengar, vilka bragder kan inte den fegaste utföra mot rimlig ersättning! Här liksom på många andra ställen dyker halvstora pojkar från en lagom hög klippa efter mynt som badgästerna låter falla ner i havet. Betjäningen har burit ut vilstolar på berget åt dem som inte föredrar att slunga pengarna från den lilla kajen under klippan, i det senare fallet lär det vara mycket spännande att iaktta hur pass nära kajkanten pojkarna vågar falla när de kommer nerstörtande. En gång lär det visst ha hänt att en pojke spräckte skallen då någon lät en tvåkrona dyka precis intill kajkanten. Så stora mynt rör det sej i regel nu inte om, man har upptäckt att pojkarna dyker lika villigt efter tjugufemöringar och en av skönheterna från hotellet går leende omkring med en liten väska på magen och växlar gästernas sedlar i småpengar.
   Redan tidigt på morgonen flockas pojkarna utanför hotellträdgårdens häckar och deras angelägna stoj får gästerna att i en fart sätta i sej fru- kostens ägg och skinka och skynda bort till stolarna på dykberget. Många av de äldre damer och herrar som oftast frekventerar detta nöje följer de nötbruna kropparnas mjukt spända båge mot vattnet med en hemlig åtrå, de tror sej bevittna en skara naturbarns oskuldsfulla lek med faran eftersom det inte får sippra ut att pojkarna i själva verket är anställda av hotellet för att skänka gästerna en extra förströelse. Dessa pojkar kommer i regel från någon av den omgivande kustbygdens mycket fattiga familjer och deras mödrar går varje dag mellan åtta och sex i en ständig ängslan för att ett språng skall misslyckas, att en sats skall tas ut för kort, att en panna skall slå i den farliga kajkanten eller att en ansvarslös badgäst skall fresta dem till större risker än vanligt. Men deras fäder vilkas huvudsakliga sysselsättning sommartid är att fara ut och fiska i avskrädesbankarna från turistångarna som dagligen passerar - och där kan man finna de mest överraskande ting! - tar saken lugnare. Det som skall hända händer, säger de och spottar ut i tången medan de spanar efter nya smutsiga fartyg, och så har det alltid varit.
   Men naturligtvis saknas det inte olyckstillbud. Fanns det inte så mycket tur här i världen och på badorten i synnerhet skulle det säkert inträffa mer än det gör. Här är till exempel en av pojkarna som älskar en rik ung fru som heter Pepita, vad pojken heter vet man inte, för sånt vet man inte. Frun som är gift med en framgångsrik mäklare och har ringar i stället för barn sitter i en bekväm stol längst ut på kanten av klippan och släpper med nervös elegans hela serier gnistrande silvermynt ner i vattnet som är så klart att man kan följa kropparnas rörelser mot bottnen som guldfiskens i ett akvarium. Pojken som älskar henne - hon vet ju för övrigt inte om det, på grund av lättja och högfärd observerar hon överhuvudtaget bara sej själv - dyker alltid i från hennes plats, en riskabel vana då en vass klippspets skjuter ut från stranden just nedanför. Pojken tror sej emellertid uppmuntrad av henne därför att hon kastar i så mycket pengar, själv förstår han ännu inte hur spendersam man kan vara av idel likgiltighet, lyckligtvis vet han heller ingenting om hennes förströdda gäspningar när han i sin iver att behaga gör raffinerade långdykningar ända ner mot snäckskalsbanken.

   En dag inträffar emellertid den i dylika sammanhang oundvikliga malören: den unga frun som har fingrarna så tätt besatta med kallt gnistrande ringar att man inte kan röra vid hennes hand utan att rispa upp skinnet råkar av misstag kasta en dyrbar ring i vattnet i stället för ett mynt, hon märker det just när ringen slår i vattenytan och ger upp ett gällt kort skrik. Hennes beundrare är emellertid redan på väg ner, han möter vattnet med kroppen vackert spänd av längtan, de långa fina händerna som först skär vattenytan tycks nästan lösgöra sej från handlederna i sitt begär att gripa den sjunkande ringen, och där nere i den gröna tysta världen kan alla se honom blixtsnabbt men ändå mjukt skjuta ner mot den svagt skymtande bottnen. När han kommer upp igen skälver hans unga ansikte av triumf, han skakar vattnet ur håret med en rörelse av obehärskad glädje, han måste ha tänkt: Å äntligen, äntligen en belöning för min trogna tysta kärlek. Med ringen trädd över lillfingret sätter han sej ett tag på kajkanten under klippan och försöker smälta sin lycka.
   Då upptäcker Pepita att den förlorade ringen i själva verket är hennes dyrbaraste, hon blir nervös därför att pojken aldrig kommer tillbaka med den och skriker obehärskat:
   —Seså, hur länge skall jag egentligen behöva vänta! Kom tillbaka med ringen nån gång då!
   Och flickan som växlar pengarna och är mycket mån om hotellets och badortens renommé tar honom hårt i armen och leder upp honom till den unga rika bekymrade frun och medan pojken långsamt trär av sej ringen måste han trots sin oerfarenhet plötsligt ha blivit klar över hela vidden av Pepitas egoism, köld och kärlekslöshet, ty med en snabb knyckig rörelse kastar han sej baklänges ut över klippkanten - och när man drar upp honom är halsen och bakhuvudet upprispade av en vass stenspets. Några av pojkarna bär honom upp mot hotellets baktrappa och det droppar därvid blod över hela klippkammen. De flesta av badgästerna föredrar emellertid att tro att han överlever och den gamle cyniske pensionerade översten räddar allas samveten genom att säga:
   —Tur att det kunde ha gått värre än det gjorde, och han växlar in en hel femtilapp i tjugofemöringar av den ständigt leende växelflickan. Pepita sitter kvar på berget envist försjunken i sina ringar och utbrister hysteriskt så fort någon närmar sej:
   —En sån ynkrygg! Försöka smita på det där sättet! Nåja, jag låter nåd gå före rätt den här gången också. Den här gången också!
   Översten blir för övrigt i samma veva indragen i en ganska obehaglig historia. Hans favoritdykare, en späd men spänstig pojke med bruna flicklockar, har klena lungor och kröker ihop sej och hostar efter varje dykning. En morgon kommer hans fattiga mor ut på klippan och skriker innan någon hinner hindra henne:
   —Det kan inte fortsätta längre, hör ni, det får bli slut med det här nu! I morse orkade han knappt stiga upp en gång efter att ha hostat hela natten. Det är lungorna som inte stoppar, förstår ni väl.
   I detsamma hör alla pojken hosta nerifrån stranden, ihåligt och skrällande som en sprucken trumma.
   —Där hör ni, skriker modern triumferande, där hör ni hur det är ställt med honom!
   Men när hon sedan har tagit honom i armen och bägge två är på väg ner mot den roddbåt som hon anlänt till badorten i, ropar översten efter dem med den där rösten som skvallrar om att ägaren har tillräckligt mycket pengar för att kunna betala vilka rop som helst:
   —Kom tillbaka pojke! Inte vill du väl gå miste om en hel dagsförtjänst för en liten förkylnings skull. Bara en enda liten dykning till och du skall bli kurerad som ett skott.
   Röd av trots och blygsel sliter sej pojken lös från modern och rusar upp på klippan. Översten har redan kastat det stora myntet och det sjunker snabbt mot bottnen och för att hinna fånga det innan det försvunnit i sanden tar pojken en snabb kraftig sats och de ser honom falla lodrätt genom vattnet utan så mycket som en skälvning i kroppen. Plötsligt går emellertid en ryckning genom högra benet, som det sista ömkliga stjärtslaget från en döende fisk, och i vågrätt ställning sjunker kroppen ner mot bottnen, trycks ner i sanden och blir orörlig liggande som en drunknad ubåt. Man dyker efter honom, men han är redan död och alla bryter upp för att skona moderns känslor och sina egna nerver.
   Endast översten tar olyckan heroiskt, nästa morgon sitter han som vanligt på klippan och en liten klipsk avmagrad pojke gör sitt yttersta för att tillfredsställa honom. Så småningom kommer också resten av sällskapet ner och av hänsyn till överstens känslor undviker man taktfullt att nämna om gårdagens händelse. Allt är som vanligt, mynten glittrar i solen och med glänsande kroppar och drypande hår klättrar pojkarna upp ur vattnet och staplar sin fångst på strandens stenar.
   Men i middagshettan styr en liten roddbåt långsamt in mot klippan, på ganska långt avstånd lägger roddaren upp de rinnande årorna i båten och låter den driva in. Efter en stund ser alla att det är modern till den döda pojken och man tycker allmänt att det är förfärligt taktlöst av henne att komma på det här sättet så nära efter tragedin. Plötsligt reser hon sej upp så båten vickar till och skriker upp mot klippan:
   —Överste Fels, överste Fels! Här har jag en påse som översten skall ha. Översten säger ingenting på en stund, men ansiktet hårdnar och får skarpa kanter av rädsla för ett nederlag.
   —Vad är det i den då, brummar han slutligen.
   —Översten, ropar kvinnan och hon är så upprörd att båten vaggar som i stark sjö, översten, i den här påsen har jag min sons lungor. Det är ju era, ni har ju köpt dem, inte sant?
   Och med ett par kraftiga årtag är hon inne vid land, men då står redan växelflickan där och hindrar henne att landstiga genom att sparka ut båten.
   —Klaga hos direktionen, gnäller hon i gäll falsett, klaga hos direktionen! Gå till direktionen med er!
   Och hon är alldeles röd i ansiktet, den stackars flickan.
   4
   Vad kloaken beträffar finns det ju de som säger att kloaken innehåller den betydligaste sanningen om ett samhälle och i stället för ett allmänt förakt förtjänade den en allmän vördnad. Badortens kloak mynnar diskret ut bakom en buskklädd udde och bara vid sydlig vind förnims en svag stickande lukt på badstranden. Det är ju tur att det så sällan är sydlig vind även för en annan saks skull: de väldiga gummidjuren som man älskar att klamra sej fast vid skulle inte kunna bogseras ut på djupt vatten i så fall eftersom hela havet ligger på då. Gummidjuren är av många olika slag, där finns både krokodiler och illröda svanar, sjöormar och småvalar och en och annan fantasidelfin. Det är rörande att höra särskilt de korpulenta damer, som lämnat också sin andra ungdom bakom sej, skrika medan de vadar ut genom det grumliga vattnet med en klumpig gummisvan tryckt mot magen:
   —Jag älskar svanar, å hur jag älskar svanar.
   Där finns också andra nöjen på badorten, under en stor röd parasoll ligger ett litet sällskap och talar dagarna i ända om livet medan de oavbrutet dricker ur höga gröna glas och svettas. Medelpunkten i sällskapet utgöres av en liten tanig herre med gråsprängt hår och arrogant profil, som påstår sej studera livet, fast ingen nånsin har sett honom lida. De tycks ha mycket roligt åt det liv som levs här på badorten och på många andra ställen och hånar allt och alla: fotbollsspelarna för att inga misslyckade ansatser ser så misslyckade ut som deras, krocketspelarna för att deras livsföring kräver att jorden är platt som en pannkaka, de badande för att de utövar sin njutning under en ständig skräck, skräck för maneter, skräck för kramp, skräck för baciller och drunknade. Men frågar man Sisyfos om sällskapets kvalifikationer blir man genast mindre imponerad.
   —De där, säger han med en så föraktfull axelryckning som hettan tillåter, om de har varit uppe i tornet? Jo då, men några av dem blev så rörda över utsiktens skönhet att de plötsligt började gråta, de stod där bara med händerna för ögonen och skakade och skakade och när jag sedan sagt dem vad jag brukar säga och de skulle gå ner kom en av dem fram till mej och sa: Tack så mycket för titten, farbror, det var ju tråkigt det där med prostitutionen, men det bättrar sej väl alltid när polismakten utvidgas men så vackert det var, farbror, så underbart vackert.
   Finns det någon, förlåtelse för oss - och hur är den i så fall beskaffad? Och om det verkligen skulle finnas någon förlåtelse, hur skulle vi i så fall kunna komma underfund med formerna för den, då vi ju inte ens kan enas om från vilket håll vi skulle kunna ha förlåtelse att vänta. Inte ens Sisyfos har nog tänkt igenom saken ordentligt fastän han har gått omkring och grubblat ända sedan han övertog fyrtornet från farbrodern. När han står där uppe i tornet och fäller sina berömda ord menar han naturligtvis bara detta: Det är, ju oförlåtligt det som vi har företagit oss här, det här svineriet, det här nersmutsandet av en natur som rådjur, ormar och älgar har lika stor rätt till, det här fördärvandet av vattnet till vilket den minsta räka har större rätt än vi eftersom vattnet är dess element och inte vårt - och den där ansvarslösa leken med människoliv nere på klippan, vars brutalitet vi blundar för på grund av den sällsamma blandning av feghet och lättja som fyller vårt väsen. Om det finns någon ursäkt för att vi lever så låt oss få den med det snaraste.
   När man kommit på ännu bättre fot med Sisyfos kan det hända att han med en hemlighetsfull blinkning ber en komma ner till stora bryggan när det börjar mörkna, och vid den ljuva timme när inga krocketklubbor längre smäller, när den sista grammofonen har tystnat - och inget djur kan låta mer förtvivlat i dödsögonblicket än en grammofon som utstöter dagens sista suck -, när alla skrålande sover ruset av sej och alla pinsamt högljutt älskande slumrar i varandras armar och fåglarna för första gången sedan morgonen är ensamma med sina röster, då ror Sisyfos en rätt ut mot havet.
   Först sitter man där ganska skrämd på toften och känner den där ovana sugningen när dyningen snor under båten och varje ögonblick väntar man också att få höra räddningsbåten komma plaskande för att hämta tillbaka den djärve rymmaren, men så vänjer man sej vid stundens ensamhet och när man vänder sej om och ser in mot badorten är man redan så långt ute att den ligger som en liten blå sten på en stor ödslig strand: alla de vidriga husprofilerna är svalda av mörkret, de stora smutsiga reklamtavlorna syns inte heller och vattnet är blått av ensamhet, de osmakliga gummidjuren är försvunna och dykarklippan med de dystra minnena har smält ihop med land. Det luktar rent och friskt i den långa vinden från havet.
   Plötsligt stöter båten mjukt mot en liten holme och några pojkar som legat dolda i buskarna rusar fram med höga tjut och drar upp den långt på land. Sisyfos är tydligen väntad, pojkarna hälsar honom med en uppsluppen respekt som välgörande skiljer sej från badortens umgängeston, men snart är de försvunna igen och man hör dem skjuta ut en flotte från en sten och under muntra plaskanden bogsera den ut en bit från holmen. Sedan låter de den tydligen driva över fjärden, det hörs bara ett glatt mjukt mummel från en flytande punkt i det mörka vattnet och sedan tystnar också det. Det är de dykande pojkarna som tillbringar sina nätter här långt utanför badortens kvävande omfamning.
   —Jag har ju mitt arbete jag, säger Sisyfos när vi sitter på var sin sten och röker och låter blicken patrullera längs kusten, jag har ju mitt jobb, jag visar utsikten från tornet så ofta jag hinner, men ibland måste man vila ögonen från smutsen, låta dem ta ett renande bad och då återstår bara nätterna. Den enda ursäkten, det enda som ger badorten lov att existera är just nätterna, de här underbara blåa nätterna. Är det inte vackert, säg?
   —Hur var det innan, frågar man, ty först nu har man sett tornet sticka upp sitt vädrande eller kanske varnande pekfinger, hur var det här på fyrtornets tid?
   —Å, det var ungefär likadant, det var badort då också. Det var ungefär lika smutsigt som nu, men smutsen var kanske en annan, mer naturlig så att säga. Där fanns inte så mycket papper, så gott om plåt och glas att skära sej på och man hade nog mindre brutala sätt att söka spänningen på. Men annars var det ungefär likadant kan man säga.
   Man röker en stund i mörkret och hör pojkarna komma simmande tillbaka med flotten, då stiger ett plötsligt ljussken upp ur havet på cirka en halvmils avstånd uppåt norra kusten. Det är en hög flamma mitt ute i sjön som tilltar i längd och höjd för att slutligen stå som en kilometerlång eldvägg och kasta oroligt skiftande skuggor ända hit. Ett ögonblick är till exempel pojkarna klart belysta och man hinner till sin glädje se att deras ansikten åter kan andas, inte är så krampaktigt bittra som på dagen.
   —Det är avskrädesfiskarna som har tänt eld på en avskrädesbank, säger Sisyfos, ofta finns det ju både olja, karbid och annat brännbart i dem och när de där fattiga satarna får lust att ställa till fyrverkeri sätter de eld på en sån där, trots att de vet att de kanske bränner upp uppehället för en hel vecka. De lever med öppna ögon de och blundar varken för smutsen eller skönheten.
   Plötsligt sjunker eldväggen rätt ner i havet som ett nät som sänks och det blir bländande mörkt. Vi sitter tysta på våra stenar och hör pojkarnas muntra rörelser i vattnet och känner pulsslagen från havet och lyssnar till det mjuka prasslet från tidningar i buskarna och det glada klapprandet från flaskor i strandvattnet och det lustiga slamret när vinden sköljer genom de tomma konservburkarna och från badortens lilla blåa sten på kusten tycker vi oss höra ett egendomligt skönt brus som från en snäcka - och med ens känner vi alla därute i mörkret och ensamheten hur vi älskar badorten, hur smärtsamt vi älskar badorten. Hur smärtsamt vi längtar tillbaka till vår nattliga badort.


Ur Nattens lekar, Norstedts 1947

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki