Fandom

Svenskanoveller Wiki

Våra bevingade vänner

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share

Av Philip MacDonald

DEN HETA, OBEVEKLIGA augustisolen strödde sitt bleka guld över trakten. Från kullkrönet kunde man se ett och ett halvt grevskap, och där hade en liten bil stannat vid sidan av den dammiga vägen, som slingrade sig uppför kullen likt ett vitt band. Bilen påminde mera om en insekt än en maskin, ett slags jättebi, som med indragna vingar slagit sig till ro en stund för att låta sig stekas i det intensiva solskenet.
   Bredvid bilen stod en man och en kvinna. Lade man samman deras levnadsår, skulle summan säkert inte bli större än fyrtiofem. Flickan var barhuvad och hennes kortklippta hår lyste i solen. Trots eftermiddagens hetta både verkade och var hon sval. Men pojken i sin tweedkavaj, tjocka flanellbyxor och alltför trånga krage med en slips, som försökte verka aristokratisk, han var varm, mycket varm. Han slet hatten från sitt mörka huvud och torkade pannan med en brokig näsduk.
  — Ohh! sade han. Är det tillräckligt varmt för dig, Vi?
   Hon ryckte på sina smala, halvnakna axlar. — Alla tiders! sade hon. Hon såg sig om med stora blå ögon och tittade ut över ett och ett halvt grevskap. -- Var är vi, Jack?
   Pojken fortsatte att stånka och torka pannan. Han sade:
  — Har ingen aning... Jag tappade bort mig efter den där stora byn — vad var det den hette?
  — Greyne eller något liknande, sade flickan frånvarande. Hennes ögon såg nedför kullen på höger hand, där den täta skogens smaragdgröna tak lyste i solens guldglans. Inte en vindil, inte ens här uppe på kullen, och lövverkets grönska var jämn och obruten. Pojken satte på sig hatten igen:
  — Bäst att vi rör på oss. Nu kan du få sträcka på benen som du ville.
  — Ne-ej, Jack. Inte än.
   Hon lade vänster hands fingrar på hans arm. På den tredje av dessa fingrar gnistrade en ring, som knappast verkade äkta. — Låt oss inte gå än, Jack! sade hon och såg upp mot hans ansikte med läpparna trutande på ett förföriskt sätt.
   Han lät en arm glida runt hennes spensliga axlar, han sänkte sitt huvud och kysste grundligt den röda munnen. — Som du vill, Vi... Men vad vill du att vi ska göra?
   Han såg sig om med en grimas: — Ska vi sitta här på det dammiga gräset och bli stekta?
  — Du är dum! sade hon och drog sig från honom. Hon pekade ner mot det gröna taket av träd. — Jag vill gå ner dit... till den där skogen. Bara för att se hur den är. Jag har inte varit i en riktig skog sedan förra semestern, när Effie och jag for till Hastings... Rör på dig nu! Jag slår vad om att det är underbart svalt där nere.
   Sista meningen kom flygande upp till honom, för hon hade redan lämnat den lilla vägen och börjat en snubblande nedstigning genom det korta sträva gräset på sluttningen närmast krönet.
   Han kom halkande och stapplande efter henne. Men han kunde inte hinna fatt den lilla, lätta gestalten i dess förtrollande strimma blått siden. Hans grova lädersulor blev hala och förrädiska av gräset. Längre ner där sluttningen plötsligt tog slut och ett plant stycke mark endast svagt lutade mot skogen, hann han fatt henne. Han avslutade sitt snavande och halkande med en ofrivillig kullerbytta, som kastade honom framstupa vid hennes fötter.
   Han satte sig upp, vrålande av skratt. En liten fot sparkade honom hårt på armen — nästan grymt — och han blev mer överraskad än någonsin tidigare under sitt korta liv. Han hörde ett spänt framviskat "Hysch!" och reste sig. Hon stod vänd mot träden, med det gyllene huvudet framsträckt, hela kroppen spänd, som en löpare, som väntar på startskottet. När han förvånad gick fram i jämnhöjd med henne, sade hon:
  — Lyssna... Fåglar! Har du nånsin hört något liknande?
   Hennes röst var dämpad men klar — han hade aldrig hört henne tala på det sättet förut.
   Han sade ingenting. Han stirrade tjurigt ner på gräset vid sina fötter och masserade det ställe, där hennes sko hade träffat hans arm.
   Det verkade för honom som om det dröjde en timma innan hon vände sig. Men till slut gjorde hon det. Han hade fortfarande handen på den sparkade armen — som om han ville visa hela världen att det fortfarande gjorde ont. Han betraktade henne under lugg och såg hur det egendomligt spända uttrycket lämnade det lilla ansiktet, som återtog sitt ursprungliga, näpet näbbiga uttryck. De blå ögonen vidgades plötsligt inför tanken på vad hon hade gjort...
   Och då slöts hennes mjuka, varma armar runt hans hals, och de pressade ner hans huvud, så att hon stående på tårna kunde täcka hans ansikte med botfärdiga kyssar.
   Hon blandade sina smekningar med böner om förlåtelse, och han svarade:
  — Jag har aldrig sett dig göra något sådant förut, Vi.
  — Nej, sade hon, och jag ska aldrig göra så igen. På hedersord, Jack. Det... det..., och här gled ett moln över hennes blå ögon. — Jag vet inte vad det var som kom över mig... Jag lyssnade på fåglarna... Jag har aldrig hört något liknande... och... jag hörde inte dig förrän du skrattade... och jag vet inte vad det var, men det kändes som om jag måste fortsätta att höra på fåglarna... precis som om det var syndigt att lyssna på något annat... Jag begriper det inte!
   Det lilla ansiktet var bekymrat, och hennes ögon förtvivlade, för hon insåg att det inte gick att förklara. Men munnen trutade, och pojken kysste den. Han skrattade och sade:
  — Du är lustig! och han lade hennes arm i sin och började gå mot den främsta trädraden. Han kände med sin fria hand försiktigt på sin nacke.
  — Det ska bli skönt med lite skugga. Nacken börjar svida.
   De gick vidare och fann att träden på ett egendomligt sätt låg mera avlägset än det hade verkat. De talade inte, men då och då kunde en smal, bar arm krama den breda, klädda armen och få en kram tillbaka.
   Det var bara tio steg kvar till skogsbrynet, när flickan stannade. Han vred på huvudet för att se ner på henne och fann att hon än en gång var stel i alla muskler och hade sträckt fram sitt guldhåriga huvud för att kunna höra bättre. Han rynkade pannan, sedan log han och mulnade igen. Någonstans fanns det något underligt, som han visste att han aldrig skulle kunna förklara — och den känslan var lika motbjudande för honom som för de flesta andra män. Han fann att även han spände sin hörsel.
   Det måste vara fåglar han hörde, tänkte han. Och plötsligt skrattade han till. För han begrep att han hade lyssnat på någonting som hade varit där så oavbrutet under de sista minuterna att han hade glömt att det fanns. Han förklarade detta för flickan, som lyssnade på honom så frånvarande, att han ett ögonblick nästan höll på att brusa upp. Men endast ett ögonblick. Han var en fredlig yngling, vars sunda instinkter väl ersatte bristen på god uppfostran.
   Han kände ett litet ryck i armen och började gå med henne framåt. Han fortsatte på samma tema och låtsades inte se hennes klart ointresserade min.
  — Det är som på en dans, sade han. Man hör aldrig ljudet av folks fötter på golvet, förrän man råkar lyssna efter det och om man lyssnar, så hör man det där svischande ljudet, och då vet man att man hört det hela tiden. Eller hur? Och det var vad vi gjorde med fåglarna...
   Han märkte plötsligt att för att kunna göra sig hörd över den kvittrande floden av fågelsång, måste han tala med en röststyrka, som var minst dubbelt så stor som vanligt.
  — Kors... du har rätt, Vi. Jag har aldrig hört på maken.
   Nu gick de genom det yttersta skogsbrynet. För pojken, som var ganska bekymrad över sin älskades egendomliga beteende och mer än vanligt besvärad av den verkligt abnorma hettan i solen, verkade det som om han kommit från ett inferno till ett paradis med ett enda steg. Solen slog inte längre obarmhärtigt ner på världen. Här inne under det gröna taket stack inte en enda solstråle igenom, utan här rådde endast ett milt, dämpat ljus och en sval frid tycktes skölja över honom.
   Men flickan rös en aning. Hon sade:
  — Det är nästan kallt här inne.
   Han uppfattade inte hennes ord. Kvittrandet och visslandet, som kom från alla håll och kanter, tycktes fånga och förinta ljudet av hennes röst.
  — Förbaskade fåglar! sade han. Vad sa du?
   Han såg hennes läppar röra sig, men trots att han lutade sig mot henne, kunde han inte höra ett ljud från henne. Över deras huvuden hördes nu ilskna fågelstämmor och vingsmatter — ett fågelgräl var i full gång.
  — Förbaskade fåglar! upprepade han.
   De hade kommit ganska långt in i skogen. När han såg sig om, kunde han inte se den soldränkta grässlätt de hade kommit från. Han kände ett ryck i armen. Flickan pekade på en svagt sluttande matta med tjock mossa som bredde ut sig vid foten av ett gammalt förvridet träd.
   De promenerade över till mattan och slog sig ner på den. Pojken sträckte bekvämt ut sig, och flickan satte sig mycket rakryggad med händerna hårt knäppta runt knäna. Om han hade sett på henne i stället för på pipan, som han fyllde, skulle han ha märkt hur hon sträckte fram huvudet igen.
   Han blev aldrig färdig med pipan. Fågelsången fortsatte, den tycktes växa i styrka tills hela världen var fylld av ett frenetiskt visslande. Pojken fann att när han väl en gång medvetet hade lyssnat till det, så kunde han inte sluta. Ljudet gnagde nu på hans hjärna — ja, på hela hans kropp med en för varje ögonblick växande styrka. Han kände att han inte kunde uthärda det mycket längre. Brutalt körde han pipa och tobak tillbaka i fickan och vände sig för att säga till flickan att ju fortare de kom bort från det här förbannade kvittran-det, desto gladare skulle han bli.
   Men orden dog bort på hans läppar. För medan han vände sig, märkte han en minskning i den gälla kören. Han observerade nu med större lugn och mindre irritation att flickan satt hänryckt fängslad.
   Så han teg. Fågelsången blev för varje ögonblick allt svagare. Han började känna sig sömnig och fann ett tag med ett förvånat ryck att han nästan somnat. Han tittade ur ögonvrån på sin följeslagerska och såg att hon fortfarande satt stelt upprätt. Hon hade inte ändrat sin uppmärksamma ställning en hårsmån, därför letade han åter efter pipa och tobakspung.
   Hans fingrar stannade orörliga i fickan, och han fann att han åter börjat lyssna. Men den här gången lyssnade han därför att han ville lyssna. Nu var det bara en fågel som sjöng. Och pojken blev egendomligt medveten om, att anledningen till hans motvilja för den stora och något falska fågelkören för några minuter sedan, som nästan drivit honom ut från träden och dess ljuvliga svalka, var att han inte kunde höra mer än en eller två isolerade toner av denna sång. Och detta endast med yttersta ansträngning. Han tänkte på det medan han hörde dessa smältande toner ensamma och utan avbrott i deras nästan outhärdliga skönhet.
   De fylliga, djupa tonerna slutade med ett snabbt och otroligt drillande. Ljudet skars tvärt av nästan som hos en operasångare. Sedan härskade tystnaden i skogen. Den varade under en tidsrymd som för stadspojken och hans flicka, fångade i denna virvel av tystnad, verkade som skrämmande och outgrundliga århundraden. Och sedan föll i denna spegeldamm av talande tystnad en efter en, sex utsökta juveler av ljud, varje paus mellan dem var dubbelt så lång som den förra.
   Efter den sista av dessa toner — djupa och omväxlande och kristallklara — föll tystnaden åter, en tystnad, som inte var så innehållsrik som den föregående med dess vibrerande förebud om hisnande toner, utan en tystnad, som i sig hade den yttersta och dystraste tystnaden från alltings slut och intighet.
   Pojkens arm lade sig försiktigt runt de spensliga, halvnakna axlarna. Två huvuden vrider sig och mörka ögon ser in i blå. De blå är bräddfulla av ogråtna tårar. Hon viskar:
  — Det var på honom jag lyssnade hela tiden. Jag kunde höra alltsammans genom alla de andras...
   En tår rullade nedför hennes bleka kind. Armen runt henne blev hårdare och till slut slappnade hon av. Den lilla kroppen blev mjuk och vilade mot hans styrka.
  — Ligg du stilla, lilla älskling, sade han. Och hans röst darrade en smula. Han talade med den dämpade stämma en man använder, när han vet att han är på en helig och förtrollad plats.
   Sedan tystnad. Tystnad, som väger och pressar på en mans själ. Tystnad, som tycktes vara något levande dött runt dem. Från pojkens skuldra kom en liten röst, som försökte dölja att den darrade, och den sade:
  — Jag... jag... kände hela tiden... att vi inte skulle vara här... att vi inte borde ha kommit...
   Trots att stämman var låg, märktes det någonting som liknade skräck i den.
   Han talade lugnande. För att slita henne ur denna egendomliga, undertryckta hysteri, talade han högt och manligt. Men det resulterade bara i att något av den underliga oron överfördes från flickan till honom själv.
  — Det är kallt här, viskade hon plötsligt. Hennes kropp pressade sig mot hans. Han skrattade, ett egendomligt ljud. Han sade snabbt:
  — Kallt! Du är inte klok.
  — Men det är kallt, sade hon. Hennes röst lät mera normal nu. — Ska vi inte ge oss iväg?
   Han nickade. — Ja, jag tror det, sade han och rörde på sig som om han tänkte resa sig, men en liten hand grep plötsligt hans arm, hennes röst viskade:
  — Titta! Titta! Det var åter hennes normala röst, så att även om han ryckte till en aning vid hennes plötsliga grepp och hennes ivriga ton, så kände han en våg av lättnad, och hans obestämda oro gav efter.
   Hans ögon följde hennes pekande finger. Han såg på markens ruttnande grenar och bruna, multna löv en liten fågel. Den stod på sina tunna stickor till ben och betraktade dem över sitt fylliga, ljusa bröst. Huvudet höll den på sned.
  — Vet du att det är den första vi verkligen sett? sade hon. Är den inte söt? Rör dig inte! Om vi inte rör oss, kommer den nog fram till oss.
   Hon hade knappast sagt det förrän fågeln hoppade närmare. Nu var den på själva mossan och mindre än en tum från tån på flickans vänstra sko. Hans lilla, småfräcka huvud som hade en lysande grön färg med en ganska komisk lång, gul näbb hölls fortfarande lutat åt sidan. Hans klara ögon granskade dem med ett obevekligt stirrande. Flickan såg ingenting annat än fågeln. Men inte pojken, för om en stund knuffade han henne med armbågen.
  — Titta där! viskade han och pekade. — Och där! Hon vände motvilligt blicken från den lilla inkräktaren vid hennes fot och såg mot det håll han pekat. Hon flämtade överraskat.
  — Nämen, de har allesammans kommit för att se på oss.
   Överallt mellan de täta trädstammarna fanns det fåglar. En del stod ensamma, andra i små klungor på fyra eller flera. Andra verkade även för oerfarna stadsbors ögon vara av samma familj som deras första besökare, som fortfarande stod vid den vita skon och stirrade på. ägarinnans ansikte. Men det fanns många andra fågelsläkten. Mycket små fåglar och fåglar stora som sparvar men med annorlunda fjäderdräkt och fåglar, som var en aning större än dessa samt fåglar, som var två eller tre gånger större. Men alla stod vända mot mattan av mossa och stirrade med blänkande ögon på de två människorna, som låg där.
  — Det här, sade pojken, är det konstigaste jag någonsin...
   Flickans armbåge fick honom att tiga. Han följde riktningen av hennes nick och såg att den förste besökaren nu faktiskt satt uppkliven på hennes vrist och verkade mycket hemtam där. Men den såg inte längre upp mot dem med de där klara, små ögonen. Huvudet var inte längre böjt åt sidan. Den tycktes i stället begrunda det silkes-klädda smalbenet.
   Det kanske var en slags viskning — ett prasslande bland de ruttnande löven på skogsmattan — som fick pojken att se upp igen. Fåglarna var närmare. Mycket, mycket närmare. Och nu var deras front obruten. En jämn halvcirkel med flyglarna så långt borta att han snarare anade än såg deras utsträckning. En liten del av hans hjärna försökte räkna fåglarna, men gav upp. Medan han stirrade -- hans ansikte var blekt nu och hans ögon uppspärrade av något som liknade skräck — så kom halvcirkeln närmare. Varje fågel tog fyra hopp, endast fyra små hopp. Med obruten front hade de nu kommit nära mosskanten.
   Men var det endast en halvcirkel? En hemsk misstanke blixtrade genom hans medvetande.
   En enda förfärad blick över axeln bekräftade för honom att det inte var en halvcirkel. En hel cirkel var det.
   Fåglar, fåglar, fåglar! Var det möjligt att hela världen kunde rymma så många fåglar?
   Ögon! Små, glänsande myriader tryckknappar av glittrande ögon. Alla fixerade honom... och gode Gud! — också henne...
   Ett enda förtvivlat ögonkast berättade för honom allt som hon inte hade sett. Och fortfarande satt hon i tyst extas över sin enda fågel. Denna satt nu på hennes utbredda handflata. Hon höll handen nära ansiktet.
   Genom bårtäcket av tystnad kunde han känna dessa oräkneliga ögon riktade mot sig. Små ögon, klara, glittrande ögon...
   Hans andedräkt kom i skälvande flämtningar. Han försökte samla sig, försökte tills svetten rann under hans ansträngning att bemästra rädslan. Han lyckades i viss mån. Han kunde inte längre sitta sysslolös, medan cirkeln... medan cirkeln...
   Tystnaden krusades åter på ytan av ett prasslande ljud. Denna gång var det ett enda hopp. Det förde halvcirkeln framför honom så nära att det nu fanns fåglar en tum från hans fötter.
   Han rusade upp. Han svängde armarna, sparkade och gav ifrån sig ett vrål, som på något sätt sprack och till hälften ströps i hans hals.
   Ingenting hände. Vid mosskanten låg en liten fågel, som krossats av hans spark, i en liten mjuk hög.
   Ingen av fåglarna rörde sig. Fortfarande var deras ögon riktade mot honom. Flickan satt som en staty av levande sten. Hon hade sett och fasan grep henne. Hennes handflata med den orörliga fågeln var fortfarande utbredd nära hennes ansikte.
   Högt ovan dem sjönk en ton av obeskrivlig skönhet långsamt ner i det svarta djupet av tystnad. Den dröjde i den orörliga luften, dog långsamt tills den smälte samman med tystnaden.
   Och då skrek flickan. Plötsligt och förfärande. Det lilla, gröna fågelhuvudet hade skjutit framåt. Den gula näbben hade huggit till och trängt in. En röd rännil slingrade sig nedför den späda kinden.
   Över det kvardröjande ekot av skriket kom ytterligare en av dessa ensamma toner från höjden.
   Så dog tystnaden. Ett smattrande ljud fyllde luften. Cirkeln fanns inte mera.
   Det var två befjädrade högar som vrålade och sprang och hoppade tills de föll och slutligen låg tysta.

Originalets titel: "Our Feathered Friends". Först publicerad i Alfred Hitchcock Presents Stories for Late at Night 1931.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki