FANDOM


VÖLSUNGASAGAN

eller
   SAGAN OM SIGURD FAFNERSBANE


Völsung var sonsons son till Oden. När Völsung skulle födas gick hans mamma havande med honom i sex år. När de sex åren gått kände hon att hon inte orkade leva längre. Hon bad då att man skulle skära ut barnet ur hennes kropp. Det var en pojke och han var stor och stark när han kom fram. Det sas att han kysste sin mor innan hon dog.
   Völsungs far var död. Han hade varit kung i Hunaland, och Völsung ärvde riket av honom. Völsung gifte sig och fick tio söner och en dotter. Sonen Sigmund och dottern Signe var de äldsta, de var tvillingar.
   Till Signe friade en kung av Götaland som hette Siggeir. Signe ville inte ha honom, men Völsung tyckte att detta var ett gott gifte, och Signe rättade sig efter sin far.
   Den dagen Völsung höll bröllop för Signe och kung Siggeir hände något märkligt. Under kvällen sågs en okänd man komma in i gästabudssalen. Han var högväxt, tämligen gammal, hade slokhatt och var enögd. I handen bar han ett svärd. Han gick fram till det stora trädet som växte mitt i salen och vars grenar skuggade taket. Främlingen stötte svärdet in i trädets stam ända in till fästet.
  — Den som drar ut detta svärd får det som gåva av mig, sa han. Ett bättre svärd har ingen man burit.
   Därefter gick den gamle mannen ur salen, och ingen visste vem han var eller vart han gick.
Alla männen på festen gick nu fram till trädet för att pröva att rycka loss svärdet. Det satt hårt fast. Ingen lyckades förrän Sigmund, Völsungs äldste son, gick fram. Han drog ut det med största lätthet.
   Då gick brudgummen, kung Siggeir, fram och bjöd Sigmund guld så mycket som tre gånger svärdets vikt för att köpa det. Sigmund menade att hade svärdet varit ämnat åt Siggeir skulle han kunnat dra ut det.
   Siggeir blev vred över detta svar men låtsades vänlig och bjöd hem sin svärfar och Sigmund och alla hans bröder att gästa honom i Götaland om tre månader.

Kung Siggeirs svek


Völsung och hans söner kom på utsatt tid till kung Siggeirs hov. Signe kom ner till skeppen och varnade dem för att en stor här väntade på dem. Hon bad dem resa hem och hämta mer manskap. Men kung Völsung svarade att han inte ville fly och inte hans söner heller. Då grät Signe men gick tillbaka till sin man.
   Det blev en fruktansvärd kamp. Völsung och hans söner försvarade sig tappert men Siggeir hade stor övermakt. Völsung stupade och hans tio söner togs till fånga. De fördes bort för att dödas. Signe bad då att de i stället skulle slås i bojor och få leva en tid till. Hon hoppades kunna fundera ut någon list att rädda dem.
   Siggeir tyckte att de gärna kunde få pinas en tid innan de dog. Han lät föra ut dem i skogen där de alla tio fängslades vid en stock som lades över deras fötter. Varje natt kom en varghona och bet ihjäl en av dem. Så åt hon upp honom och sprang sin väg. Detta pågick natt efter natt tills bara Sigmund fanns kvar. Då skickade Signe ut en pojke med en honungskruka i skogen. Han hade fått till uppgift att smörja Sigmunds ansikte och i synnerhet munnen med honung.
Stiessel 3
   När varginnan kom på natten för att bita ihjäl honom märkte hon doften av honung och började slicka honom. Så stack hon in sin tunga i hans mun för att få den sista honungen, och då bet Sigmund fast om vargens tunga.
   Vargen spjärnade emot. Den satte fötterna på stocken och slet och drog så att stocken splittrades och Sigmund kom fri. Då bet han så hårt att vargens tunga lossnade vid roten, och så dog vargen.
   Det påstås att varghonan var kung Siggeirs mor som förvandlade sig med hjälp av trollkonster.

Kung Sigmund


Sigmund stannade i Götaland och bodde i en jordkula medan han väntade på tillfälle att hämnas på kung Siggeir. Till sist lyckades han bränna honom inne.
   Därefter kom Sigmund åter till Hunaland och blev en mäktig och berömd konung. Han gifte sig med en kvinna som hette Borghild. Det visade sig att hon hade ett falskt sinnelag, och han fördrev henne.
   En tid senare mötte han Hjördis som var dotter till kung Eylime. Hjördis var en vacker och behaglig kungadotter. Hon hade en friare till, kung Lyngve. Eylime var rädd att råka i fiendskap med den av kungarna som han gav nej och han lät därför sin dotter välja själv. Hon valde Sigmund fast han var äldre.
   Men den ratade friaren kom senare till Sigmunds rike och utmanade honom till strid. Hjördis och en tjänsteflicka fördes avsides ut i skogen tillsammans med Sigmunds skatter medan slaget stod. Striden blev mycket häftig. Sigmund kämpade tappert trots att han nu var gammal. Han stack ner många fiender och han gick hela tiden främst bland sina män. Själv fick han inte ens ett sår.
   Men mitt under slaget kom en gammal högväxt man med blå kappa och stor hatt. Han var enögd och han höjde sitt spjut mot Sigmund. Sigmund försökte hugga itu spjutet med sitt goda svärd. När svärdet träffade spjutet brast svärdet i två stycken. Efter detta svek lyckan Sigmund och han föll snart.
   Men kung Lyngve kunde inte finna Hjördis som han kämpat för och inte heller Sigmunds skatter. Dock tog han riket i besittning och nu trodde han att alla av Völsungs ätt var döda.
   På natten efter slaget vandrade Hjördis genom skogen och kom till platsen där Sigmund låg döende. Hon frågade om han kunde bli frisk, men han svarade att Oden inte ville detta. Då brast hon ut i klagan att ingen kunde hämnas hennes fader Eylime som också fallit i striden.
   Sigmund tröstade henne:
  — Du skall snart föda en son och honom ska du fostra med omsorg. Han ska utföra hämnden och han ska bli den mest berömda i vår ätt. Ta bitarna av mitt svärd. Av dem skall ett nytt svärd smidas. Det ska kallas Gram och det ska vår son bära. Med det ska han utföra många stordåd, och hans namn ska leva så länge världen består. Nu farväl, jag går till Oden att möta mina fränder som gått före mig.

Sigurd


Det var nu en lycka för Hjördis att en mängd vikingaskepp styrde mot land i denna stund. Det var danska vikingar under ledning av Alf som var son till kung Hjalprek. När de fick se alla liken i skogen förstod de att det inte fanns mycket att hämta där. Men de fann Hjördis och Sigmunds skatt, och seglade hem med kvin- nan och guldet.
   Hjördis blev väl omhändertagen och födde snart ett gossebarn, en pojke med klara ögon. Han fick namnet Sigurd. Alf trolovade sig med Hjördis, och Sigurd fick växa. upp vid kung Hjalpreks hov.
   Sigurd visade snart prov på stor styrka och tapperhet. Han fick en fosterfar som hette Regin. Regin lärde honom idrotter, att tyda runor och att tala många språk, så som det passade sig för ett kungabarn.
   Regin föreslog Sigurd en dag att han skulle be kung Hjalprek om en häst. Sigurd fick genast tillåtelse att välja vilken häst han ville ha ur en stor hästhjord. På väg till hjorden mötte han en högväxt gammal man med långt skägg och bara ett öga. Den gamle frågade vart han var på väg.
  — Jag ska välja ut en häst åt mig. Ge mig ett gott råd! bad Sigurd.
   Gubben gav honom rådet att driva ut alla hästarna i floden. Sedan skulle han kunna välja. Sigurd gjorde så: Alla hästarna simmade snabbt tillbaka till stranden utom en. Den valde Sigurd.
   Hästen var grå, helt ung, storväxt och vacker. Då sa gubben:
  — Den här hästen stammar från Sleipner. Rid in den väl och du får den bästa av hästar.
   Sedan försvann gamlingen. Sigurd kallade hästen Grane.
   Nu började Regin uppmana Sigurd att skaffa sig rikedom och ära genom att döda draken Fafner. Den låg på Gnitaheden och ruvade över ofantliga skatter. Sigurd menade att han ännu var väl ung för att strida mot en så stor drake. Regin sade att draken inte var så stor som det påstods. Den var mer som en lindorm brukar vara. Hade Sigurd haft något av Völsungarnas mod i sin kropp skulle han inte tvekat inför denna kamp. Sigurd frågade varför det var så viktigt att kämpa mot draken. Visst vaktade den en oerhört stor guldskatt, men Sigurd hade ju guldet som han skulle ärva efter Sigmund.
   Den skatten kunde det gott hända att han blev lurad på, menade Regin, och för att övertala Sigurd berättade han en saga.

Regins saga


  — Jag hade en far som hette Reidmar och han var en rik man. Han hade tre söner. Fafner var äldst, Utter näst äldst och jag var yngst. Utter var en stor fiskare och levde i en utters skepnad i älven där han fångade fisk som han bar hem. Fafner var stor och grym och ville äga allt han såg. I samma fors som Utter fanns en dvärg som hette Andvare och han simmade omkring i en gäddas gestalt.
   En dag kom Oden, Höner och Loke vandrande. De fick syn på Utter som just satt och åt en fisk, njöt och blundade. Loke kastade sten på Utter och dödade honom. Asarna var mycket belåtna med sin jaktlycka. De flådde uttern och gick hem till Reidmar och visade sin fångst utan att ana vad de gjort. Reidmar blev rasande. Med Fafners och min hjälp tog han dem till fånga och krävde mansbot för sin son. De skulle fylla utterskinnet med guld och även täcka det utvändigt med guld.
   Loke sändes ut för att skaffa lösesumman. Han lånade listigt havsgudinnan Rans nät och fångade gäddan (dvärgen Andvare). I forsen såg Loke allt det guld som dvärgen Andvare ägde. Han krävde guldet för att släppa gäddan (Andvare) fri. Han fick det, men så såg han att Andvare fortfarande hade en guldring kvar. Andvare bad att få behålla den, för hade han bara den kunde han få sin rikedom att växa på nytt. Men Loke tog också den ifrån honom. Dvärgen uttalade då den förbannelsen att ringen skulle bli döden för den som ägde den. Sedan sa han att samma förbannelse gällde skatten i övrigt.
   Asarna kunde fylla utterskinnet med guld och sedan täckte de uttern utanpå med guld. Reidmar var inte helt nöjd. Ett morrhår stack fram ur guldhögen. Oden fick täcka det med Andvares ring som han tänkt behålla för egen del. Loke varnade Reidmar att guldet skulle bli hans död, och strax därpå dödade Fafner vår far för att komma åt guldet. Han lade sig sedan i skepnad av en drake, eller man kan säga en lindorm, på Gnitaheden för att vaka över skatten.
   Själv fick jag ingenting av mitt farsarv, utan for till kung Hjalprek i Danmark för att bli smed åt honom, slutade Regin.

Sigurd hämnas sin far


När Sigurd hört Regins saga bad han Regin smida ett svärd åt honom, ett svärd som lämpade sig för stordåd.
   Regin satte strax igång att smida ett svärd. Sigurd tog det och högg i städet, och svärdet brast. Sigurd kastade bort bitarna och bad Regin smida ett bättre svärd. Regin smidde, men det nya svärdet blev inte bättre.
   Sigurd sa till Regin att han kanske var lik sin släkt och opålitlig som de. Sedan gick han till sin moder Hjördis och bad att få bitarna av svärdet Gram som Sigmund en gång fått av Oden.
   Regin smidde ihop de två bitarna, och det blev ett svärd med självlysande eggar. Sigurd högg svärdet i städet, och städet gick helt itu. Sedan tog han en ulltott och gick ner till ån. Han höll svärdet i vattnet, och då strömmen förde ulltotten mot eggen delades den itu. Detta var ett gott svärd!
  — Dräp nu Fafner, bad Regin.
   Sigurd lovade, men först skulle han hämnas sin fader. Hjalprek och Alf utrustade Sigurd med en flotta, och han seglade iväg mot Hunaland. Men flottan råkade snart ut för hårt och farligt väder.
   Då skeppen for förbi ett litet skär, stod där en gammal man som ropade genom stormen och frågade vem som ledde färden. Männen svarade att det var Sigurd, Sigmunds son, den mest berömde av alla unga män som nu levde.
   Mannen ropade gråtande att Sigurd inte hade sin like bland alla konungars söner och att han ville bli tagen ombord. Då styrde de mot skäret mitt i rytande stormen som hotade att sänka skeppen. Den gamle klev ombord. Han var enögd och han sa att hans namn var Fjölner. Så snart han var med stillnade stormen, och de seglade med god vind till Hunaland.
   Så snart de var framme försvann Fjölner. Sigurd och hans män härjade i landet med eld och svärd. Kung Lyngve fick veta att han alltför tidigt litat på sin lycka att ha dräpt alla Völsungar. Här kom Sigmunds son med sin här.
   Lyngve ville inte fly. Det blev en hård strid. Sigurd gick främst med svärdet Gram och högg med båda händerna så han var blodig upp till axlarna. Lyngve stupade.
   Sedan for Sigurd hem och hade tagit hämnd för sin fader. Med denna strid vann han stor rikedom och ett gott rykte.

Sigurd Fafnersbane


När Sigurd återvänt bad Regin på nytt att han skulle döda Fafner. De två begav sig till Gnitaheden där Fafner låg och vaktade sin skatt. När de kom ridande såg Sigurd spåren efter draken där den släpat sin kropp ner till sjön för att dricka. Det var inte någon vanlig lindorm som Regin sagt, det måste vara en ofantligt stor drake.
   Regin gav Sigurd det rådet att han skulle gräva en grop i stigen och krypa ner i den. När så ormen ringlade sig över skulle han sticka med svärdet nerifrån in i Fafners hjärta. Sedan gömde sig Regin. Han var mycket rädd.
   Sigurd skyndade att gräva gropen, men medan han sysslade med det kom en gammal skäggig man fram och frågade vad han höll på med. När Sigurd förklarat detta rådde den gamle honom att gräva flera gropar där blodet kunde rinna ner så att inte Sigurd blev dränkt i sin grop. Därefter försvann den gamle. Sigurd gjorde som han blivit rådd.
   Han kröp ner i en grop när marken började skaka för att Fafner kom ringlande. Det hördes hur han spydde etter åt alla håll. Sigurd väntade. Det gällde att Fafner skulle passera över den grop där han satt. Och plötsligt kom drakens vidriga kropp glidande rakt över honom, och i rätt ögonblick stötte Sigurd svärdet ända till fästet in i drakens kropp. Innan blodet dränkte honom sprang han raskt ur gropen och drog ut svärdet.
   Den enorma draken slog omkring sig med huvud och stjärt och krossade allt som kom i vägen. Han visste att han var dödligt sårad. Fafner såg på Sigurd och frågade:
  — Vem är du och vilken ätt tillhör du som varit djärv nog att bära vapen mot mig? För att inte lämna ut sitt namn åt ett odjur svarade Sigurd:
  — Min ätt är okänd. Jag heter Högdjur och har varken far eller mor.
  — Du ljuger, utbrast Fafner. Kan du ej säga ditt namn på min dödsdag?
   Sigurd sade då vem han var, och draken förundrade sig över hans mod. Alla andra hade levat i stor skräck för honom. Han rådde nu Sigurd att rida hem.
  — Hämnden kan drabba dig fast jag är död, sa han.
   Sigurd förklarade att han i stället skulle hämta Fafners skatt. Fafner sade honom att guldet skulle bli hans död. Sigurd svarade på detta att vi ska alla dö, och en tapper man dör gärna rik.
   Så dog Fafner.
   Regin kom nu fram och lyckönskade Sigurd. Sedan stod han länge och såg i marken. Nu var hans broder dödad, sa han, och han var inte utan del i detta dåd. Det var han som smitt det goda svärdet.
  — I strid, sa Sigurd, är ett tappert hjärta mer värt än ett skarpt svärd. Medan jag slogs med ormen låg du gömd i ljungen.
   Sigurd skar ut Fafners hjärta ur den väldiga drakkroppen. Regin bad Sigurd steka det åt honom. Sigurd trädde upp hjärtat på en gren och höll det över elden. När han tänkte att det började bli genomstekt kände han på det med fingrarna och stoppade dem sedan i munnen. När så Fafners hjärteblod kom på hans tunga förstod han plötsligt vad fåglarna kvittrade runt omkring honom.
   En lät:
  — Här sitter Sigurd och steker Fafners hjärta åt Regin. Det skulle han äta själv så blev han den visaste av alla män. En annan kvittrade:
  — Där ligger Regin som tänker svika den som tror på honom.
   En tredje tyckte att Sigurd skulle hugga huvudet av Regin så att han blev ensam om skatten. En fjärde ansåg att han borde rida till Fafners håla och ta hela skatten för att sedan rida till Hindarfjäll. Där sov Brynhild, kung Budles dotter, och där skulle han få lära mycket visdom. En femte påstod:
  — Inte är han vis om han skonar den vars broder han dödat.
   Då drog Sigurd sitt svärd Gram och högg huvudet av Regin. Han åt en del av Fafners hjärta, och sedan steg han upp på Grane och följde drakspåren till Fafners boning. Där fann han så mycket guld att han inte trodde att Grane skulle kunna bära allt. Dock lastade han alltihop på hästen. Sedan försökte han leda den. Grane ville inte ta ett steg. Först förstod han inte vad hästen ville, men så hoppade han upp på dess rygg. Och nu gick Grane som om han inte hade någon börda alls.

Sigurd på Hindarfjäll


Sigurd hade lång väg söderut mot Frankland innan han kom till Hindarfjäll. Där såg han ett eldsken mot himlen. Bakom skenet reste sig en hög borg.
   Sigurd sporrade Grane och hästen sprang villigt genom elden. Sedan steg han in i borgen, och där fick han se en man ligga och sova i full rustning. Sigurd gick då fram och tog av mannen hjälmen. Då såg han att det var en kvinna, och han skar upp hennes brynja. Svärdet Gram bet på brynjans metall som om det varit kläde. Då vaknade kvinnan och sprang upp. Hennes långa lockar föll ända ner till hennes fötter. Hon undrade vem som slitit itu brynjan och lyckats väcka henne ur sömnen.
  — Jo, du måste vara Sigurd, Sigmunds son, som dödat Fafner! Själv heter jag Brynhild, och jag är valkyria. Sigurd svarade att hon gissat rätt, han var av Völsungs ätt.
  — Jag har hört av en fågel, sa han, att du är kung Budles dotter. Att du är fager kan jag se men det sägs också att du är vis. Men varför låg du på detta vis och sov?
   Brynhild berättade vad som hänt. Två konungar hade slagits med varandra. Oden hade lovat den äldre av dem seger. Då hade hon som valkyria fällt honom och låtit den yngre segra. Som hämnd för detta hade Oden sagt att hon aldrig mer skulle få döma på en stridsplats, och hon skulle bli en dödligs hustru. Sedan hade han stuckit henne med sömntörne. Hon hade då svurit att aldrig gifta sig med någon som kunde bli rädd. Endast den som red genom eld till henne skulle bli hennes man.
   De samtalade länge och drack tillsammans. Sigurd bad henne ge honom visa råd. Hon sade bland annat:
  — Vakta dig väl för svekfulla vänner! Jag kan inte förutse dina levnadsöden — men måtte inte fränders fiendskap drabba dig!
  — Ingen man är visare än du, utbrast Sigurd. Jag svär att dig skall jag äga! Du är efter mitt sinne. Hon svarade:
  — Dig skulle jag välja om jag så kunde välja bland alla män i världen.
   De satt tillsammans, två härliga människor, och deras lycka var stor. De trolovade sig och bekräftade avtalet med en ed. Sigurd gav henne Andvares ring.
   Vad som för övrigt förekom dem emellan får vi veta senare.

Sigurd rider vidare


Sigurd red och gästade någon tid kung Heimer som var gift med Brynhilds syster och också var Brynhilds fosterfar. Brynhild kom också dit, men nu blev deras möte dystert och ödestyngt. Brynhild spådde Sigurd att han skulle komma att gifta sig med kung Gjukes dotter Gudrun. Men Sigurd svor på att det var henne, Brynhild, han ville ha och ingen annan. Han kysste henne och de bekräftade sin ed från Hindarfjäll.
   Sigurd red så småningom vidare och kom söder om floden Rhen till kung Gjukes hov. När han red in i kungaborgen sade en av konungens män:
  — Jag tror det är en av gudarna som kommer.
   Sigurd bar en gyllene brynja och alla hans vapen var av guld och prydda med bilden av den drake han dödat. Han hade vackert brunt hår som föll i stora vågor. Hans skägg var kort och brett. Han hade stor näsa och brett ansikte och hans ögon var så skarpa att få vågade möta hans blick. Hans skuldror var breda som två mans skuldror och han var vackert växt. Han var vis och han förstod fåglalåt. Han var förmer än alla andra kämpar.
   Kung Gjuke var gift med Grimhild. De hade tre söner, Gunnar, Högne och Guttorm och så en dotter, Gudrun. Om Gudrun kan berättas att hon kort förut haft en ond dröm och hon hade då besökt Brynhild för att få drömmen uttydd.
   Hon hade drömt om en gyllene hjort som alla ville fånga, men hon ensam lyckades, och hon höll hjorten mycket kär. Men så kom Brynhild och dödade djuret och Gudrun blev intill döden sorgsen. Då gav Brynhild henne en vargunge, och den stänkte ner Gudrun med hennes bröders blod.
   Brynhild uttydde drömmen så att Sigurd var hjorten och fastän Brynhild själv hade valt honom till man skulle han bli Gudruns make. Men hon skulle snart mista honom. Sedan skulle hon gifta om sig med vargungen som var kung Atle, Brynhilds broder. Hon skulle förlora sina bröder och dräpa sin man. Gudrun for sorgsen hem efter detta.
   Drottning Grimhild insåg snart vilket gott gifte Sigurd med alla sina skatter var. Men hon märkte också hur han älskade Brynhild. Då gav hon honom en glömskedryck så att minnet av Brynhild helt försvann.
   Gudrun var också hon mycket vacker. Hon älskade Sigurd. När han inte längre mindes Brynhild var Gudrun en lockande kvinna och han gifte sig med henne. Han ingick fostbrödralag med hennes bröder Gunnar och Högne. De var ute och härjade tillsammans och vann stort byte och stor ära.
   Sigurd och Gudrun fick en son som de kallade Sigmund.

När Gunnar och Sigurd bytte skepnad


Drottning Grimhild ville också knyta Brynhild till familjen, för bättre gifte fanns inte att få för hennes söner. Hon uppmanade Gunnar att rida och fria, och han var hågad. Han red iväg följd av Sigurd och Högne. Först red de till Brynhilds fader, kung Budle, och sedan red de till hennes fosterfader, kung Heimer. De svarade båda att Brynhild valde fritt själv och att hon sagt att endast den som red genom elden runt hennes borg kunde få henne.
   När de var framme vid den flammande elden drev Gunnar på sin häst men hästen vägrade. Gunnar fick då låna Grane av Sigurd, men inte heller Grane gick genom elden med Gunnar på ryggen.
   Grimhild, som var en trollkvinna, hade lärt Sigurd och Gunnar att byta skepnad. Sigurd kastade sig i Gunnars gestalt upp på Grane och han drev hästen genom elden. Han trädde in till Brynhild och berättade att han hette Gunnar Gjukesson och att han uppfyllt hennes krav och ridit genom elden till henne och sa att hon därför nu borde tillhöra honom. Brynhild försjönk i djupa tankar. Hon föreföll sorgsen men tog ändå väl emot honom.
   Sigurd stannade tre dygn hos henne i Gunnars gestalt och delade hennes bädd, men varje natt lade han det skarpa svärdet Gram mellan dem. Hon undrade över detta.
Stiessel 4
   Medan hon sov drog han en natt Andvares ring från hennes hand och gav henne en annan ring från Fafnerskatten.
   När han ridit i väg gick Brynhild till sin fosterfader Heimer. Hon berättade att en kungason som hette Gunnar ridit genom elden till henne och begärt henne till maka, men hon ansåg att det inte stod rätt till för det var bara Sigurd som klarade av den bedriften. Heimer sade att nu fick Gunnar bli hennes make.
   Gunnar och Sigurd återvände till Grimhild som tackade Sigurd för hjälpen. Så firades Brynhilds och Gunnars bröllop. Först då festen var slut kom minnet åter till Sigurd och han kom ihåg hur Brynhild och han mötts förra gången och hur de lovat varandra sin tro.
   Nu var allt för sent. Han behärskade sig och lät ingen märka något.

Brynhilds och Gudruns bad


   En dag gick Brynhild och Gudrun ner till floden för att bada. Då vadade Brynhild längst ut i strömmen. Gudrun höll henne tillbaka.
  — Varför ska du gå längst ut?
  — Varför inte? sa Brynhild. Varför ska jag stå tillbaka för dig? Min fader är mäktigare än din och min man har utfört många storverk och ridit genom min eld. Han var kungason medan din man var kung Hjalpreks träl.
   Gudrun blev flammande vred och nu avslöjade hon att det inte var Gunnar som red genom elden utan Sigurd som också tog Andvares ring från hennes hand.
   Så visade hon Brynhild att hon nu bar Andvares ring. Brynhild såg på ringen och bleknade. Hon gick hem och talade inte mer den kvällen.
   Kort tid därefter lade sig Brynhild till sängs och låg där som en död. Gunnar gick in för att fråga om hon var sjuk. Först svarade hon inte, sen for hon ut mot honom och frågade vad han gjort med ringen som han tagit från henne på Hindarfjället. Hon överföll honom med onda ord för hans svek. Hon hade lovat älska den man som var den främste av alla och det var Sigurd. Hon rasade och skulle ha slagit ihjäl Gunnar om inte Högne kommit in och hindrat henne. Han lyckades binda henne.
   Gunnar sade till att hon skulle befrias igen och hon begärde att dörren till hennes rum skulle stängas. Där låg hon och hennes klagorop hördes över hela gården.
   När hon legat i sju dagar utan att äta eller dricka gick Sigurd över till henne.
  — Vakna Brynhild! ropade han. Solen skiner och du har sovit nog. Jaga bort sorgen och stig upp!
  — Hur vågar du besöka mig? fräste hon. Ingen har svikit mig värre än du.
   Sigurd frågade varför hon var så sorgsen och hon berättade hur hon upptäckt sveket och sa att hennes största sorg var att inte hans svärd färgats rött av hans hjärteblod. Ingen kvinna var honom tydligen mer förhatlig än hon.
   Sigurd berättade då hur allt hade gått till, hur han blivit bedragen av glömskedrycken. Han sa att han älskade henne högst av alla och det var hans största sorg att hon inte blivit hans hustru. Han talade om att lämna Gudrun och gifta sig, med Brynhild.. Hon svarade att hon hellre ville dö än äga två. män i samma hus och hon ville inte svika sin man Gunnar.
  — Men jag svor en ed, sade Brynhild; att gifta mig med den man som red genom eld för min skull. Den eden vill jag hålla eller dö.
  — Hellre än att du dör, sa Sigurd, vill jag förskjuta Gudrun och gifta mig med dig.
  — Jag vill inte ha dig, svarade hon. Och ingen annan heller.

Brynhild övertalar Gunnar att döda Sigurd


När Gunnar nästa gång kom in till henne sa Brynhild att Gunnar skulle mista sitt liv och sina rikedomar och henne också om han inte dödade Sigurd.
   Gunnar blev djupt sorgsen och visste inte hur han skulle göra. Han ville inte mista Brynhild, men han hade ingått fostbrödralag med Sigurd och kunde inte svika honom. Hans bror Högne hade gjort samma sak. Men den yngre brodern, Guttorm, var inte bunden vid Sigurd. Bröderna övertalade nu Guttorm att mörda Sigurd. Han skulle få både guld och ett rike för besväret. För att göra Guttorm vild och grym till sinnes gav de honom att äta orm- och vargkött som de kokat tillsammans.
   Guttorm smög in till Sigurd då han låg ensam, men Sigurd var vaken och Guttorm vågade inte möta hans blick utan smög ut igen. Nästa gång gick det likadant, men tredje gången sov Sigurd, och då genomborrade Guttorm hans hjärta. Innan han dog hann Sigurd kasta Gram efter Guttorm med sådan kraft att Guttorm klövs mitt itu.
   Gudruns sorg över Sigurds död var gränslös och hennes klagan hördes över hela gården. Då log Brynhild.
  — Inte ler du för att du är glad i ditt hjärta, sa Gunnar. Du är blekare än döden.
   Brynhild började gråta och sa till Gunnar att han dåligt lönat Sigurd för allt vad han gjort. Hon avslöjade att Sigurd inte bedragit honom de tre dygnen på Hindarfjäll utan lagt sitt skarpa svärd mellan henne och honom. Hon bad nu Gunnar en sista bön att han skulle resa ett stort bål över Sigurd och henne själv. Gunnar omfamnade henne och bad henne leva, men hon var omöjlig att beveka.
   När bålet flammade upp stack sig Brynhild med ett svärd och så lade hon sig vid Sigurds sida och dog hos honom som hon inte fått leva med.

Gudruns, Gunnars och Högnes öden


Detta var slutet på Sigurd Fafnersbanes saga. Gudrun, Gunnar och Högne gick nu svåra öden till mötes. Gudrun blev gift med den grymme kung Atle och hade ingen glädje med honom. Han ansåg att Sigurds stora guldskatt borde ha följt med Gudrun i giftet. Därför lurade han till sig hennes bröder som ensamma visste var skatten fanns. När bröderna kom till Atles hov blev de genast övermannade och bands. När de vägrade att berätta om skatten lät kung Atle skära ut hjärtat ur Högnes bröst. Så stort var hans mannamod att han log under kvalen.
   Gunnar vägrade alltjämt att tala och kastades då i en ormgrop med bakbundna händer. Gudrun kastade ner till honom en harpa och på den spelade Gunnar så skickligt med tårna att alla ormar somnade utom en som stack honom i hans hjärta. Så dog även Gunnar.
   Efter dessa dåd dödade Gudrun sin man en gång då han var drucken. Sedan ville hon inte leva längre utan gick i sjön. Men hon drunknade inte, vågorna bar henne till kung Jonakers land och där togs hon till maka av honom. Men inte heller här vann hon någon större lycka.


FAKTA OM VÖLSUNGASAGAN


Völsungasagan är mycket gammal. Den påstås ha utspelats i ett rike som hette Burgund och låg kring floden Rhen. Det omfattade ett stycke Frankrike (i dag kallas den delen Bourgogne), en bit av Schweiz och en bit av Tyskland. Riket var grundat av ett kringvandrande folk, burgunderna, som troligen hade sitt ursprung i Skandinavien. Burgund grundades under 410-talet. Här fanns en kung som hette Gundicar eller Gunther eller Guntram och som kan vara sagans Gunnar. Han stupade mot hunnerna år 437, och alla burgunder fördrevs då till trakten av Genèvesjön. Sagans Gudrun, som i verkligheten skulle hetat Hildico, lär då ha gift sig med hunnernas konung Attila, i sagan kallad den grymme kung Atle.
   Det är frestande att finna historisk bakgrund till gamla sagor, men Völsungasagan har berättats i århundraden, och berättarna har lagt till och dragit ifrån. Så hur mycket sanning sagan rymmer är det ingen som vet.
   Völsungasagan har varit oerhört populär i Norden, och än mer i Tyskland. Där kallas den Nibelungenlied och är en medeltida tysk hjältedikt i tusentals strofer. Sigurd heter där Siegfried, Brynhild heter Brunhild, Gudrun blir Krimhild, och Gunnar kallas Gunther.
   Sagan var ännu i mitten av 1800-talet så populär att den tyske tonsättaren Richard Wagner skrev en serie operor som gemensamt kallas Ringen — efter dvärgen Andvares ring.
   Nibelheim är för övrigt namnet på dvärgarnas rike. I dessa operor är handlingen delvis annorlunda, men huvudpersonerna finns med.

Ur "Vikingasagor". Almkvist och Wiksell 1994.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki