Fandom

Svenskanoveller Wiki

Vad ni inte visste om änglar

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share


Av Oline Stig

Anglar.jpg


Det är sagt att ett under ska ske i Malmö i natt. Den gravida heter Maria, får vi veta, men inte ens då trillar polletten ner i min tröga änglahjärna.

Det är julafton och köpcentret lyser som ett ufo i dimman. Så här från ovan ser det öde ut. Först när jag närmar mig marken ser jag några figurer röra sig kors och tvärs mellan de upplysta ladorna. Och en blå bil som stannar med ett hostande på den tomma parkeringen. Det är sagt att ett under ska ske här i natt. Jag är utsänd som spejare. Jag landar i skydd bakom en container och skakar regnet ur vingarna.
   Jag tittar in i den blå bilen. Där sitter det ett ungt par och grälar. Deras andedräkt får rutorna att imma igen. Den unga kvinnan har gått en vecka över tiden. Hennes ansikte blir skrynkligt som ett russin när hon gråter. Hon vet inte ens om hon vill ha barn. I alla fall inte med killen som sitter bakom ratten. Men det vet inte han.
   De lämnar bilen och går över parkeringen mot Kvantum. Kvinnan vaggar som ett skepp i sjögång. Jag har ingen större lust att följa efter dem. Ska sanningen fram finner jag dem ganska ointressanta, unga människors relationsproblem är sig så hopplöst lika, har man hört ett gräl har man hört alla. Men det finns ingen annan att spana in, affären är tom på folk.



Vad vet ni om änglar? Låt mig presentera några enkla fakta. Ja, vi är osynliga. Nej, vi ser inte ut som bokmärken. Vid de sällsynta tillfällen när vi varit synliga för människoögat har man noterat att vi är påfallande lika fåglar, fast med ben och större, mer människolika huvuden. Och ja, vi kan läsa folks tankar. Men vi kan inte påverka skeenden på jorden. Det ingår inte i vårt bevakningsuppdrag. Låt vara att vi ibland fuskar och gör det ändå.
   En sak till: det är en missuppfattning att vi är godhjärtade av naturen. Vissa är det, andra inte. Tyvärr har vi inte heller högre intelligenskvot än människor i allmänhet, tvärtom är de flesta av oss ganska trögtänkta. Det enda som vi är riktigt bra på är att lyssna. Vi sluter våra osynliga kroppar tätt inpå människorna för att höra deras tankar. Varvid de grips av en underlig och rofylld känsla, ja, en omedelbar förnimmelse av frid.
   Men jag har alltså ingen lust att trösta det unga paret i mataffären, jag håller mig på behörigt avstånd. De har slutat gräla men tilltalar varandra med tonlösa, döda röster.
   ”Kolla här”, säger killen. ”Det är rea på skinka.” Han grabbar tag i en och lägger den i varukorgen.
   ”Jag vet inte om det är ditt barn”, säger den gravida lågt. Hon stannar och tar upp en påse clementiner. ”Jag vet inte om jag älskar dig.”
   Hon förutser inte konsekvenserna. Hon tror inte att han faktiskt ska lämna henne. Men det gör han. Han travar iväg mellan varuhyllorna med bestämda steg och de långa rastaflätorna gungande under den grå mössan. Och den unga kvinnan sjunker ner på golvet och lutar huvudet mot en säck potatis.
   Det är sagt att ett under ska ske i natt men jag vet inte var jag ska leta. Det finns ingenting hos det unga paret som förebådar ett mirakel. Ska jag vara helt ärlig tycker jag att den gravida får skylla sig själv. Jag menar, var det verkligen nödvändigt att skrämma iväg mannen med flätorna sådär? Ärlighet varar inte alltid längst.
   Andra här behöver mina tjänster bättre. Ett köpcenter på julafton måste vara jordens sorgligaste plats.
   I charkdisken står Sonja som precis har fått ett cancerbesked och inte vet hur lång tid hon har kvar att leva. Jag brer mina osynliga vingar om henne och nynnar lågt i hennes öra. Därefter får jag trösta isländske Haldur, som jobbar på lagret och är hopplöst och hemligt förälskad i Sonja, trots att hon är lyckligt gift. Och på parkeringen träffar jag två allvarliga systrar i yngre tonåren som har rymt hemifrån. De går hand i hand i alldeles för tunna jackor och är bleka som lakan. Här sitter också tiggaren Alban som jag känner sedan tidigare och som har så mycket att berätta att man riskerar att bli fast i timmar. Vilket inte gör så mycket eftersom hans historier är så underhållande.
   Den här kvällen har han samlat en kundvagn full med skräp som han fått för sig att han ska elda upp. I byn där han kommer ifrån, berättar han, har man midvinterblot varje år vid vintersolståndet. Han rullar ut kundvagnen mitt på torget och bryr sig inte om att Sonja, som har kommit ut från affären, gapar åt honom och hotar med att ringa polisen. Fler ansluter sig vid ryktet om elden, det är tre containerdykare och så Pølsemannen, som inte alls är dansk utan från Irak, och som har låst sin korvkiosk för dagen. Och därtill ett äldre par som är ute med sin hund, en mastiff som ser blodtörstig ut men är snäll som en ko. Det bildas en liten ring runt Alban och hans kundvagn och jag svävar några meter ovanför. Om någon undrar kan änglar ryttla precis som fåglar, alltså stå nästan stilla i luften genom att flaxa med vingarna.
   Ska det här föreställa ett mirakel? undrar jag och gäspar. Mina vingar börjar värka av det idoga flaxandet och jag överväger att flyga hem till himlen.
   Men i samma ögonblick öppnas Kvantums skjutdörrar och ett avgrundsvrål hörs. Den gravida står bredbent och högröd i ansiktet och låter som ett urtidsdjur. Jag har aldrig hört något liknande.
   Säga vad man vill om Alban, men han är handlingskraftig. Han öser ur allt skräp ur kundvagnen, det som skulle bli en värmande brasa, och ber Sonja om hjälp att baxa i den gravida i vagnen. Och sedan styr de i sporrsträck mot BB. Som tur är ligger sjukhuset bara ett par kvarter bort och det nyfikna följet bildar en svans efter vagnen, som Alban och Sonja turas om att köra.
   Den gravida heter Maria, får vi veta, men inte ens då trillar polletten ner i min tröga änglahjärna. Jag är i alla fall god draghjälp. Jag fäster ett osynligt rep i kundvagnen och håller den andra änden i munnen och flyger för allt vad jag är värd (fast inte fortare än att de som puttar vagnen tror att det är deras förtjänst).
   Nåväl. Alla våra ansträngningar visar sig vara förgäves. När vi kommer fram till sjukhuset uppdagas det att BB är fullbelagt. Det finns inte en ledig förlossningsplats i hela Skåne, meddelar en kvinna i vit rock. Om vi vill kan vi ta en taxi över Sundet, men det är något vi måste göra på egen risk och på egen bekostnad. Konstigt nog blir ingen förvånad. Folk rycker på axlarna och säger att det inte är ovanligt. Det är så här det är. Alban säger att det var likadant i hans hemland, där födde kvinnorna på slagfälten.
   Den enda som blir riktigt förbannad är Pølsemannen. Han säger att det är ett oskick och fullständigt ovärdigt ett civiliserat land som Sverige att inte erbjuda trygg förlossningsvård. Det handlar om hur vi värdesätter livet, säger han och betonar varje stavelse. Det är fullständigt grundläggande.
   Faktum är att det är första gången jag hör honom säga något annat än tack och varsågod. Det är som en uppståndelse. Pølsemannens långsmala fnasiga ansikte, som alltid sett så sorgset och liksom avdomnat ut, är plötsligt fullt av liv. Nu är det han som kör kundvagnen. Maria har slutat vråla, hon är blek och sammanbiten, blundar och håller sig hårt i vagnens kanter.
   Ni har kanske förstått nu att jag inte är den skarpaste kniven i lådan. Jag medger att det tog orimligt lång tid för mig att lägga ihop två och två. Men ni får ha överseende med en gammal ängel, vår religionsundervisning i himlen var inte den bästa.
   Det är inte förrän barnet är fött och Maria står med knytet i famnen, som jag förstår vad miraklet handlar om. Hon står i korvluckan där alla kan se henne och både hon och det lilla barnet omges av ett stilla skimmer. Och sedan kommer Pølsemannen och lägger armen om de två. Melodin till Ett barn är fött på denna dag börjar gå på repeat i mitt huvud.
   Så här gick det till. Pølsemannen, som naturligtvis heter Josef, öppnade sin korvkiosk och bredde ut en sovsäck på golvet och hjälpte Maria att förlösa barnet. Och alla vi som stod på det lilla torget med köpladorna, som vid det här laget var stängda och mörklagda, såg hur en stjärna tändes. Och alla fylldes av en varm och självklar lycka i bröstet.
   Det var sagt att ett under skulle ske och ett under skedde. Ett nytt liv på jorden är det största som kan hända.
   Naturligtvis blev det en flicka. Gud har ju redan en son.
   Mitt uppdrag är slutfört. Jag fäller ut vingarna och förbereder mig för hemfärd.

Ur SvD http://www.sydsvenskan.se/kultur--nojen/julnovell-vad-ni-inte-visste-om-anglar/ publicerad 24/12 2013. Illustrerad av David Wiberg

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki