FANDOM


Av Stephen King

—  FORTSÄTT, SA CRESSNER igen. Titta efter i väskan.
   Vi befann oss i hans takvåning fyrtiotre våningar upp. Golvet täcktes av en heltäckande matta i rostbrun färg. En shoppingväska stod uppställd på golvet mellan den tomma skinnsoffan och fåtöljen där Cressner satt.
  — Ni kan lika gärna glömma det med en gång, sa jag. Jag avstår henne inte för pengar — jag älskar henne.
  — Visst är det pengar, sa han, men inte för att ni ska avstå henne. Titta efter bara.
   Han rökte en turkisk cigarrett fastsatt i ett munstycke av onyx. Jag hann inte mer än sniffa på röken innan luftcirkulationssystemet sög bort den. Han var iförd morgonrock av siden med en broderad drake på. Blicken bakom glasögonen var lugn och intelligent. Han såg exakt ut för det han var: en första klassens, femhundra karats fullfjädrad skitstövel. Jag älskade hans fru, och hon älskade mig. Jag hade väntat mig att han skulle ställa till med trubbel, och jag visste att det var nu det gällde, men jag var inte riktigt säker på hur det skulle gå till.
   Jag gick fram till shoppingväskan och vände den upp och ner. Bandförsedda sedelbuntar tumlade ut på mattan — enbart tjugodollarssedlar. Jag plockade upp en av buntarna och räknade sedlarna. Det var tio sedlar i varje bunt, och det var massor av buntar.
  — Tjugotusen dollar, sa han och puffade på sin cigarrett.
   Jag reste mig upp.
  — Nu har jag tittat efter, sa jag, än sen då?
  — De är till er.
  — Jag vill inte ha dem.
  — Min fru följer med på köpet.
   Jag svarade honom inte. Marcia hade varnat mig för hur det skulle bli. Han är som en katt, hade hon sagt. En gammal, elak hankatt. Han kommer att göra allt för att du ska känna dig som musen.
  — Så ni är alltså tennisproffs, sa han. Jag tror faktiskt inte att jag har träffat någon sådan på nära håll tidigare.
  — Ni menar att era detektiver inte fick några bilder?
  — Jo då, svarade han och viftade nonchalant med cigarretten.
   De lyckades till och med filma er båda på det där motellet. Det fanns en kamera gömd bakom spegeln i rummet. Men det är ju inte riktigt samma sak med bilder, eller hur?
  — Om ni säger det så.
   Han kommer att byta samtalsämne hela tiden, hade Marcia sagt. Det är så han får folk på defensiven. Inom en inte alltför lång stund får han dig att slå ut mot honom, och då fintar han bort dig på nytt. Säg så lite som möjligt, Stan. Och glöm inte att jag älskar dig.
  — Jag bjöd upp er hit för att jag tyckte att vi borde ha ett litet samtal oss karlar emellan, mr Norris. Bara ett trevligt litet samtal mellan ett par civiliserade människor, av vilka den ene har stulit den andres fru.
   Jag skulle just till att svara, men bestämde mig för att hålla tyst i stället.
  — Hade ni det trevligt på San Quentin? frågade Cressner och puffade slött på cigarretten.
  — Inte speciellt.
  — Om jag inte tar fel, så tillbringade ni tre år där. Åtalsrubriceringen löd på inbrott, inte sant?
  — Marcia känner till allt det där, sa jag och önskade genast att jag inte hade sagt något.
   Jag spelade med i hans spel, precis som Marcia hade varnat mig för att inte göra. Jag slog mjuka smockor mot honom så att han kunde drämma tillbaka ännu hårdare.
  — Jag har tagit mig friheten att låta flytta på er bil, sa han och kastade en blick ut genom fönstret på andra sidan rummet.
   Det var egentligen inget fönster alls, utan hela väggen bestod av glas med en skjutdörr i mitten som också den var av glas. Utanför skymtade en mycket liten balkong. Sedan var det fritt fall ner till gatan. Det var något konstigt med den där dörren, men jag kunde inte riktigt sätta fingret på vad det var.
  — Det här är ett mycket trevligt hus, fortsatte Cressner. Vi har bra bevakning med intern-TV och hela baletten. Så fort jag fick reda på att ni befann er nere i lobbyn, ringde jag ett telefonsamtal. En av mina anställda gick då och tjuvkopplade er bil och körde bort den från vår parkering och ställde den på en annan plats några kvarter härifrån.
   Han sneglade upp mot klockan i form av en sol ovanför soffan. Den visade fem minuter över åtta.
  — Klockan 20.20 kommer samme man att ringa till polisen och berätta om er bil. Omkring 20.30, inte senare i varje fall, så kommer lagens väktare att ha funnit över etthundrasjuttio gram heroin gömt i bakluckan på er bil, i reservdäcket närmare bestämt. Ni kommer att bli en mycket eftersökt man, mr Norris.
   Jag satt i fällan. Jag hade gjort mitt bästa för att inte hamna där, men ändå så visade det sig bara vara en barnlek för honom att överlista mig.
  — Detta kommer att inträffa, såvida jag inte ringer upp min man och säger åt honom att glömma telefonsamtalet till polisen.
  — Och allt jag behöver göra är att tala om för er var Marcia finns någonstans, sa jag. Nej, mr Cressner, jag vet inte det. Det var för er skull som vi arrangerade alltihop på det här sättet.
  — Jag lät mina män skugga henne.
  — Inte hela tiden. Jag skulle tro att vi lyckades skaka av oss dem på flygplatsen. Cressner suckade, plockade bort den pyrande cigarretten ur munstycket och släppte ner den i ett förkromat askfat med skjutlock. Inget tjafs, inget krafs. Den förbrukade cigarretten och Stan Norris omhändertogs på samma lätta vis.
  — Ni har faktiskt rätt, sa han. Det gamla försvinna-i-dam-rummet-tricket. Mina detektiver var mycket sura över att de gick på en så gammal fint. Jag tror faktiskt att den är så gammal att de aldrig misstänkte att ni skulle ta till den.
   Jag sa ingenting. Enligt planen så skulle Marcia försöka smita ifrån Cressners detektiver ute på flygplatsen, ta flygbussen tillbaka in till stan och sedan fortsätta till busstationen. Hon hade tvåhundra dollar på sig. Allt som fanns på mitt sparkonto. Man kunde komma vart som helst i landet med hjälp av tvåhundra dollar och en Greyhoundbuss.
  — Är ni alltid så där tystlåten? frågade Cressner och lät uppriktigt intresserad.
  — Marcia rådde mig till det.
  — I så fall kan jag tänka mig att ni kommer att yrka på era rättigheter när polisen kommer för att hämta er, fortsatte Cressner med ett något skarpare tonfall. Och nästa gång ni får tillfälle till att träffa min fru kommer hon att vara en gammal, hopskrumpen kärring i gungstol. Kan ni få in det i skallen? För jag vet att ett-hundrasjuttio gram heroin räcker för att spärra in er på fyrtio år.
  — På det sättet får ni inte Marcia tillbaka. Han log tunt.
  — Och det är det som är poängen i historien, va? Ska jag repetera var vi står någonstans? Ni och min fru har blivit förälskade i varandra. Ni har haft ett förhållande ... om man nu vill kalla en rad med nattliga sammanträffanden på billiga motell för ett förhållande. Min fru har lämnat mig, men å andra sidan har jag ju er. Och ni sitter i vad man brukar kalla för en knipa. Är det en riktig sammanfattning av det hela?
  — Jag kan förstå varför hon tröttnade på er, sa jag.
   Till min överraskning kastade han tillbaka huvudet och skrattade.
  — Vet ni vad, mr Norris, jag tycker riktigt bra om er. Ni är vulgär och ni är en ynkrygg, men ni tycks ha hjärta. Marcia sa att ni hade det, fast jag tvivlade förstås. Hon är dålig på att bedöma karaktärer. Men ni har en viss ... schvung. Vilket är anledningen till att jag har arrangerat saker och ting som de är. Säkerligen har Marcia talat om för er att jag är förtjust i vadslagning.
  — Ja.
   Nu visste jag vad det var som var fel med den där glasdörren. Det här var mitt i vintern, och det finns ingen som då vill sitta och dricka te på en balkong fyrtiotre våningar upp. Det fanns inte en möbel där ute. Och man hade tagit bort skärmen från dörren. Varför hade Cressner låtit göra det?
  — Jag är inte särskilt förtjust i min fru, sa Cressner och satte omsorgsfullt fast en ny cigarrett i munstycket. Det är ingen hemlighet. Jag är säker på att hon har talat om så pass mycket för er. Och jag är övertygad om att en man med er ... erfarenhet känner till att tillfredsställda fruar inte hoppar i hö med klubbens tennisproffs så fort han släpper racketen. Enligt min åsikt så är Marcia en pimpinett, glåmig liten sipp sak, en gnällpipa, en lipsill, en sladdertacka, en ...
  — Det räcker nu, sa jag.
   Han log kallt mot mig.
  — Förlåt mig. Jag glömmer hela tiden bort att det är er älskade vi talar om. Klockan är sexton minuter över åtta. Ni är väl inte nervös?
   Jag ryckte på axlarna.
  — Hård ända in till slutet, sa han och tände cigarretten. Hur som helst, så kanske ni undrar varför jag, om jag nu tycker så illa om Marcia, helt enkelt inte låter henne få sin frihet ...
  — Nej, jag undrar inte alls.
   Han rynkade pannan åt mig.
  — Ni är en självisk, girig skitstövel. Det är därför som jag inte undrar. Det här handlar inte om att ni blir fråntagen något som är ert — inte ens fast ni inte vill ha det längre.
   Han blev röd i ansiktet och gav sedan till ett skratt.
  — Ett-noll till er, mr Norris. Mycket bra.
   Jag ryckte på axlarna igen.
  — Jag ska ge er ett förslag. Om ni vinner, kan ni gå härifrån med pengarna, kvinnan och er frihet. Å andra sidan, ifall ni förlorar, då förlorar ni ert liv.
   Jag kunde inte hjälpa att jag tittade på klockan. 20.19.
  — All right, sa jag. Låt höra då.
   Vad skulle jag säga? Det skulle köpa mig tid, åtminstone. Tid för mig att ta mig ut härifrån, med eller utan pengarna.
   Cressner lyfte luren till en telefon som stod bredvid honom och slog ett nummer.
  — Tony? Plan två. Ja.
   Han lade på luren.
  — Vad är plan två? frågade jag.
  — Jag ringer upp Tony om en kvart, och han kommer att ta bort det där ... komprometterande ämnet ur bakluckan på er bil och köra tillbaka den hit. Ifall jag inte ringer, kommer han att kontakta polisen.
  — Ni tar inga risker, eller hur?
  — Var förnuftig, mr Norris. Det ligger tjugotusen dollar mellan oss på mattan. I den här stan har det mördats för tjugo cent.
  — Vad är det vi ska slå vad om? Han såg uppriktigt plågad ut.
  — Satsa, mr Norris, satsa. Gentlemän satsar. Vulgärt folk slår vad.
  — Som ni vill.
  — Utmärkt. Jag har sett att ni tittar på min balkong.
  — Skärmen är borta från dörren.
  — Ja. Jag lät ta bort den i eftermiddags. Vad jag föreslår är följande: Ni tar er runt det här huset på den smala hyllan som löper alldeles nedanför takvåningen. Om ni lyckas ta er runt hela byggnaden, då är jackpotten er.
  — Ni är inte klok.
  — Tvärtom. Jag har lagt fram det här förslaget till sex olika personer under de tolv år som jag har bott i den här lägenheten. Tre av dessa sex var professionella idrottsmän, som ni — en av dem var en välbekant kvartsback mera berömd för sina reklaminslag i TV än sina passningar, vidare en basebollspelare, en ganska berömd jockey som lyfte en ansenlig årslön men som också hade utomordentliga underhållskostnader. De övriga tre var mera ordinära medborgare med varierande yrken, men de hade två saker gemensamma: starkt behov av pengar och ett visst mått av välvilja från min sida.
   Han puffade tankfullt på cigarretten och fortsatte sedan:
  — I fem av fallen avböjde man mitt förslag. Men i det sjätte fallet accepterades det. Villkoren var tjugotusen dollar mot sex månader i min tjänst. Jag vann. Killen kastade bara en enda blick över balkongkanten — och svimmade nästan.
   Cressner såg både road och föraktfull ut.
  — Han tyckte att allting där nere såg så smått ut. Det var det som knäckte hans mod.
  — Och vad får er att tro ...
   Han avbröt mig med en irriterad handviftning.
  — Tråka inte ut mig, mr Norris. Jag är övertygad om att ni kommer att anta mitt förslag, eftersom ni inte har något annat val. Det är mitt bud mot fyrtio år på San Quentin. Pengarna och min hustru är bara ett par ytterligare aptitretare, som ett tecken på min goda vilja.
  — Och vad har jag för garantier att ni inte tänker lura mig? Jag kanske accepterar förslaget och får sedan reda på att ni har ringt Tony och sagt att han ska kontakta polisen i alla fall.
   Cressner suckade.
  — Ni är det perfekta exemplet på en paranoid människa, mr Norris, sa han. Jag älskar inte min fru. Det är inte alls nyttigt för mitt mångomtalade ego att behöva dras med henne. Tjugotusen dollar är en spottstyver för mig. Jag betalar varje vecka en summa som är fyra gånger så stor i mutor till polisen. Men det här ... sa han och en glimt tändes i hans blick, det går utöver allt vad pengar heter ...
   Han lät mig fundera på saken. Jag förmodar att han tog det för givet att en verklig karl alltid måste få tillfälle att övertyga sig själv. Jag var trettiosex år gammal, tennisdekis, och klubben hade haft tankar på att göra sig av med mig, när Marcia utövade lite påtryckningar på dem. Tennis var det enda jag kunde. Förutom det skulle jag få problem med att få ett jobb som portvakt ens — i synnerhet med mitt kriminella förflutna. Jag hade visserligen bara suttit inne för småsaker, men arbetsgivare har en förmåga att hänga upp sig på sådant.
   Och till saken hörde att jag faktiskt älskade Marcia Cressner. Vi föll för varann efter bara två lektioner. Ett typiskt exempel på Stan Norris tur. Efter trettiosex år av lycklig ungkarlstillvaro måste jag falla för en maffiapamps böna.
   Den där gamla hankatten som satt där och puffade på sin importerade turkiska cigarrett visste givetvis allt det där. Och han visste dessutom någonting annat också. Jag hade inga garantier för att jag skulle komma levande därifrån vare sig jag vann eller inte, men däremot så visste jag förbannat väl att jag skulle sitta i finkan före klockan tio ifall jag inte antog hans förslag. Och nästa gång jag blev fri skulle vara vid sekelskiftet ungefär.
  — Det är bara en sak jag vill veta, sa jag.
  — Jaha? Och vad kan det vara, mr Norris?
  — Ni ska se mig rakt i ögonen och tala om för mig ifall ni tänker försöka lura mig eller inte. Han mötte mig med stadig blick.
  — Mr Norris, sa han lugnt, jag lurar aldrig någon.
  — All right då, sa jag. Vad hade jag för annat val? Han reste sig upp och strålade av glädje.
  — Utmärkt! Alldeles utmärkt! Följ mig till balkongdörren, mr Norris.
   Vi gick fram till dörren. Han bar ett ansiktsuttryck som en man vilken hundratals gånger drömt om det här och nu njöt för fullt av att få se drömmen bli verklighet.
  — Hyllan är tretton centimeter bred, sa han drömmande. Jag har själv mätt den. Jag har till och med stått på den faktiskt, fast då höll jag mig fast i balkongräcket, förstås. Allt ni behöver göra är att klättra över järnräcket och sänka er ner dit. Balkongen kommer att nå er upp till bröstet. Men så fort ni har lämnat balkongräcket bakom er, finns det givetvis ingenting att hålla sig fast i. Ni måste ta er fram centimeter för centimeter och hela tiden ta det mycket försiktigt så att ni inte tappar balansen.
   Min blick fastnade på ett föremål utanför fönstret ... ett föremål som fick blodet att isas i mina ådror. Det var en vindmätare.
   Cressners lägenhet låg ganska nära vattnet, och dessutom tillräckligt högt upp för att nå över de intilliggande byggnader som skulle ha kunnat hejda blåsten. Det blåste kallt ute, och vinden var bitande vass. Nålen pekade ganska stadigt på fyra sekundmeter, men en och annan vindby fick den att nästan åka ända upp till elva sekundmeter då och då innan den föll tillbaka igen.
  — Aha, jag ser att ni har lagt märke till min vindmätare, sa Cressner älskvärt. Men jag kan ju upplysningsvis berätta att det blåser hårdare på andra sidan, att vi befinner oss i lä här. Fast det är faktiskt ganska lugnt i kväll. Jag har varit med om kvällar då det har blåst ända upp till trettioåtta sekundmeter ... och då känner man faktiskt att huset gungar en aning. Det påminner en aning om att befinna sig på ett fartyg, som att sitta uppe i utkiken. Dessutom är det ganska milt för årstiden.
   Han pekade och jag fick syn på några lysande siffror högst upp på en bankskyskrapa till vänster om oss. Siffrorna upplyste om att det var sju plusgrader ute. Men tack vare vinden måste det ändå vara runt minus fem.
  — Har ni någon rock jag kan få låna? frågade jag eftersom jag endast hade en tunn kavaj på mig.
  — Nej, tyvärr inte.
   De lysande siffrorna på banken visade nu tiden — 20.32.
  — Och jag tror att det är bäst att ni sätter i gång nu, mr Norris, så att jag kan ringa upp Tony och sätta plan tre i verket. Det är en bra kille, Tony, fast en aning impulsiv. Ni förstår säkert vad jag menar.
   Visst förstod jag. Förbannat väl.
   Men tanken på att få vara tillsammans med Marcia, fri från
   Cressners tentakler och med tillräckligt mycket pengar för att kunna starta något eget, fick mig att skjuta upp glasdörren och stiga ut på balkongen. Det var kallt och rått ute och vinden blåste ner håret i ögonen.
  — Bon soir, sa Cressner bakom mig, men jag brydde mig inte om att se tillbaka.
   Jag gick fram till räcket, men jag tittade inte ner. Inte än. Jag började andas med djupa andetag.
   Det jag höll på med var en form av självhypnos. För varje andetag skjuter man undan varje störande tanke ur sitt medvetande, ända tills det inte finns något annat kvar än den uppgift som väntar. Första andedraget förträngde tanken på pengarna, och nästa två förträngde Cressner. Det var svårare med Marcia — hennes ansikte envisades med att dyka upp för min inre syn, och hon talade om för mig att inte vara dum, att inte spela med i hans spel, att Cressner kanske aldrig brukade luras, men att han garderade sina vad. Jag lyssnade inte på henne. Jag hade inte råd med det. Om jag förlorade den här kampen, skulle jag aldrig mer få sitta på krogen med polarna och en öl, jag skulle endast utgöra en stor, ilsket röd sörja som låg utstänkt utmed Deakham Street i hela kvarterets längd.
   När jag trodde mig vara redo, tittade jag ner.
   Väggen på huskroppen störtade nedåt som en kritvit bergvägg mot gatan nedanför mig. Bilarna som stod parkerade utmed gatan påminde om modellerna som man kan köpa i närmaste leksaksaffär. De bilar som körde förbi var bara tunna knappnålar av ljus. Om man föll från den här höjden, skulle man flera gånger om hinna inse vad som höll på att ske, medan vinden slet en i kläderna och jorden drog en till sig med allt högre och högre hastighet. Det skulle finnas gott om tid att hinna utstöta ett långt och utdraget skri. Och när man väl till slut slog i gatan, skulle det låta ungefär som om en övermogen vattenmelon damp ner.
   Jag förstod mycket väl varför den andre killen tappade modet. Men för honom var det bara sex månader som stod på spel. Jag stirrade fyrtio långa, gråa år utan Marcia i ögat.
   Jag såg ner på hyllan. Den såg smal ut, jag hade aldrig sett några tretton centimeter som så mycket påminde om fem. Huset var åtminstone tämligen nybyggt, varför hyllan inte borde ge vika under mig i första taget. Hoppades jag åtminstone.
   Jag svingade mig över räcket och sänkte mig försiktigt ner ända tills jag stod på hyllan. Hälarna hängde utanför kanten. Balkonggolvet nådde mig till brösthöjd, och jag tittade in i Cressners takvåning genom de smidda, ornamenterade järnstängerna. Han stod innanför dörren och rökte och studerade mig på samma sätt som en vetenskapsman studerar en försökskanin för att se hur den sista injektionen ska verka.
  — Ring, sa jag och höll mig fast i räcket.
  — Va?
  — Ring Tony. Jag rör mig inte förrän ni har gjort det.
   Han gick tillbaka in i vardagsrummet — det såg förvånansvärt varmt och tryggt och hemtrevligt ut — och lyfte telefonluren. Det var en värdelös gest egentligen. På grund av vinden kunde jag inte höra vad han sa för något. Han lade tillbaka luren och återvände.
  — Nu är det ombesörjt, mr Norris.
  — Jag hoppas det.
  — Adjö, mr Norris. Vi ses om ett tag ... kanske.
   Det var dags att sätta i gång. Nu var det slutpratat. Jag tillät mig att tänka på Marcia en sista gång, på hennes ljusbruna hår, stora grå ögon, hennes ljuvliga kropp, och avfärdade henne sedan ur mitt medvetande för gott. Inget mer tittande nedåt heller. Det var alltför lätt att bli paralyserad, om man stirrade ner genom allt det tomma luftrummet. Allt för lätt att bara stelna till och förlora balansen eller helt enkelt svimma av skräck. Det var dags för skygglapparna. Dags att koncentrera sig på ingenting annat än vänster fot, höger fot.
   Jag började förflytta mig åt höger, och höll mig fast i räcket så länge som möjligt. Det dröjde inte länge för att jag skulle inse att jag behövde alla de tennismuskler jag hade i mina vrister. Med hälarna vägande utanför kanten, måste de där senorna ta upp all min vikt.
   Jag tog mig fram till slutet av balkongen, och för ett kort ögonblick trodde jag inte mig om att klara av att släppa tryggheten i räcket. Jag fick tvinga mig själv till att släppa taget. Fan, tretton centimeter var ju gott om utrymme. Hade den här kanten varit endast ett par decimeter ovanför marken i stället för etthundra-tjugo meter, skulle man lätt ta sig runt byggnaden på fyra minuter blankt, intalade jag mig själv. Alltså är det bara att låtsas att det är så.
   Ja, och om man faller ner från en kant två decimeter över markytan, säger man bara "tusan också!" och gör ett nytt försök. Fast här uppe betydde minsta felsteg döden ...
   Jag flyttade fram högerfoten lite till och lät vänsterfoten följa efter. Jag släppte taget om räcket. Jag höjde händerna uppåt med öppna handflator och lät dem vila mot fasadens grova stenyta. Jag smekte den. Läpparna var inte längre ifrån än att jag kunde ha kysst den.
   Plötsligt slet en vindby tag i mig, slog upp kavajkragen i ansiktet och fick mig att svaja på den smala hyllan. Hjärtat for upp i halsgropen och stannade där tills vinden hade avtagit igen. Hade vindpusten bara varit en hårsmån kraftigare, skulle den ha sopat ner mig från hyllan och skickat i väg mig ner genom mörkret. Och det blåste hårdare på andra sidan..
   Jag vred på huvudet åt vänster och pressade kinden mot väggen. Cressner stod böjd över balkongräcket och studerade mig.
  — Har ni det trevligt? frågade han förbindligt. Han bar en brun kamelhårsrock. — Jag tyckte ni sa att ni inte hade någon rock, kontrade jag.
  — Då ljög jag för er, svarade han. Jag ljuger om så mycket så.
  — Och vad menar ni med det?
  — Ingenting ... ingenting alls. Eller också en massa saker. Lite psykologisk krigföring, va, mr Norris? Jag tycker att ni inte bör stå där för länge. Vristerna kommer att tröttna, och då ...
   Han plockade upp ett äpple ur fickan, bet en tugga av det och kastade i väg det över kanten. Det hördes ingenting på en lång stund, och sedan steg ett avlägset och sjukt ploppande upp till mina öron. Cressner kluckade glatt.
   Han hade lyckats bryta min koncentration, och jag kände hur paniken nafsade i mig med vassa ståltänder. En stormvåg av skräck ville rusa in och dränka mig. Jag vände bort huvudet från honom och andades med djupa andetag tills paniken vek undan. Utan att jag hade tänkt på det, stirrade jag på den upplysta bankskylten som nu upplyste mig om att klockan var 20.26.
   När siffrorna slog om till 20.49, hade jag återfått självkontrollen igen. Cressner måste ha trott att jag hade blivit paralyserad, för jag hörde ett hånfullt applåderande när jag på nytt började hasa mig bort mot hörnet.
   Kylan började göra sig kännbar. Vinden förde med sig fukten från sjön och den borrade sig rå och vass in i skinnet på mig. Den tunna kavajen flaxade ut bakom mig medan jag hasade mig framåt. Jag utförde varje rörelse långsamt och tillät inte kylan att jäkta mig. Skulle jag över huvud taget klara av det här, måste det göras långsamt och målmedvetet. Minsta överilade rörelse, och jag störtade en säker död till mötes.
   Bankklockan visade 20.52 när jag nådde fram till hörnet. Det såg inte ut att bjuda på några problem — hyllan fortsatte runt det nittiogradiga hörnet — men min högra hand upplyste mig om att det blåste sidvind på andra sidan. Om jag råkade ut för en sidvind samtidigt som jag lutade mig åt fel håll, skulle det innebära mitt livs djupaste dykning.
   Jag väntade på att vinden skulle lägga sig, men det fortsatte att blåsa med oförminskad styrka. Man kunde nästan få för sig att vinden och Cressner var i maskopi med varandra. Vinden slet i mig med ondskefulla, osynliga fingrar, den bände, petade och kittlade. Efter en stund, när en särskilt kraftig vindby hade fått mig att gunga osäkert på tårna, insåg jag att jag skulle få vänta i evigheter och vinden skulle ändå aldrig lägga sig helt.
   Så nästa gång den lugnade sig en aning lät jag högerfoten glida runt hörnet, och jag tog mig runt det med händerna omfamnande väggen. Sidvinden rev och slet i mig åt två håll på samma gång och jag kände hur jag vacklade. Under en otäck sekund var jag fruktansvärt övertygad om att Cressner hade vunnit sitt vad. Men sedan gled jag ett steg till framåt samtidigt som jag pressade mig hårt mot väggen, och en tillbakahållen flämtning undslapp min uttorkade strupe.
   Plötsligt var det något som tjöt rätt i örat på mig.
   Jag ryckte till och det var med nöd och näppe som jag lyckades behålla jämvikten. Mina händer släppte taget om väggen och flaxade vilt för att jag inte skulle falla ner. Hade jag råkat slå till väggen just då, skulle jag ha varit förlorad. Men efter något som kändes som en hel evighet, bestämde sig gravitationskraften för att låta mig stå kvar på den smala hyllan i stället för att dra mig ner till trottoaren fyrtiotre våningar under mig.
   Jag andades stötvis och varje andetag lät som en plågad vissling. Benen kändes som gummi. Senorna i vristerna vibrerade som högspänningsledningar. Jag hade aldrig känt mig så nära döden som nu. Liemannens unkna andedräkt pustade mig i nacken.
   Jag tittade uppåt och där stod Cressner och lutade sig ut genom sitt sovrumsfönster en dryg meter ovanför mig. Han log, och i högra handen fladdrade en festtuta för vinden.
  — Ser bara till att ni håller er på alerten, sa han.
   Jag brydde mig inte om att svara, och jag skulle inte ha kunnat uttala något mer än ett kraxande i alla fall. Hjärtat bankade vilt i mitt bröst. Jag förflyttade mig en och en halv meter längre fram, bara så att han inte skulle få iden att luta sig ut och ge mig en ordentlig knuff. Sedan stannade jag, blundade och andades djupt tills jag hade samlat mig tillräckligt igen.
   Jag befann mig på kortsidan av huset nu. Det var endast några av de högsta husen i stan som nådde högre upp än mig när jag vred på huvudet åt höger. Jag såg åt vänster och där fanns inget annat förutom sjöns mörka yta på vilken några knappnålsstora ljusprickar flöt omkring. Vinden tjöt och stönade.
   Sidvinden vid det andra hörnet var inte lika besvärlig, och jag lyckades ta mig runt utan svårigheter. Plötsligt var det något som bet mig i foten.
   Jag gav till en flämtning och svajade osäkert. Den plötsliga balansförändringen skrämde mig, och jag tryckte mig hårt mot husväggen. Ännu ett bett. Nej ... inte ett bett, utan det var något som hackade på mig. Jag tittade försiktigt ner.
   En duva stod på hyllan och såg upp på mig med glänsande, hatfyllda ögon.
   Man vänjer sig vid duvor i stan — de är lika vanliga som taxichaufförer som inte kan växla en tia. De tycker inte om att flyga, och de flyttar sig endast motvilligt åt sidan, precis som om trottoarerna vore deras till följd av något slags besittningsrätt. Dessutom så brukar de vara frikostiga med att dela ut sina visitkort på bilarnas motorhuvar. Fast det är väl inte så många människor som i någon större utsträckning bryr sig om det. Visserligen blir vi kanske lite irriterade på dem ibland, men de finns i vår värld och vi accepterar det.
   Men nu var det jag som befann mig i hans värld, och jag var nästan hjälplös, vilket han också tycktes förstå. Han pickade på min högra vrist igen, och en blixtrande smärta sköt upp genom benet.
  — Stick! fräste jag åt den. I väg!
   Men duvan bara fortsatte att picka på mig. Tydligen befann jag mig i det som han ansåg vara sitt revir, hela den här hyllsträckningen var täckt med spillning, både gammal och ny.
   Ett dämpat pip hördes ovanifrån.
   Jag böjde halsen bakåt så långt jag kunde och tittade upp. En näbb dök ner mot mitt ansikte och det var ytterst nära att jag tog ett steg baklänges. Ett enda steg, och jag vore stans första dödsoffer för en duva. Det här var Mamma Duva, och hon ville beskydda en hög med duvungar alldeles under det korta takutsprånget. Men tack och lov så befann hon sig för högt upp för att kunna hacka mig på huvudet.
   Hennes make hackade på mig igen och nu började det blöda. Jag kände det. Jag började hasa mig framåt igen, i hopp om att skrämma i väg duvan från hyllan. Men inte alls. Duvor låter sig inte skrämmas, inte stadsduvor i alla fall. Om det ska till en rullande skåpbil för att få dem att masa sig lite åt sidan nere på gatan, så kan inte en ensam man i ett trängt läge uppe på en fasadhylla skrämma dem ett dugg.
   Duvan gick baklänges när jag hasade mig framåt, och den glänsande blicken vek inte en millimeter från min annat än när den vassa näbben högg till i min vrist. Och smärtan blev allt intensivare — fågeln hackade nu på rått kött ... och åt av det, såvitt jag kunde bedöma.
   Jag sparkade ut mot den med högerfoten. En mycket svag spark, så mycket jag vågade tillåta mig. Duvan flaxade bara lite med vingarna och anföll mig sedan på nytt. Jag, å andra sidan, höll nästan på att falla ner över kanten.
   Duvan pickade på mig igen och igen. En kall vindstöt ruskade om mig och jag gungade farligt nära gränsen till att falla ner. Fingertopparna skrapade till mot väggen och jag pressade mig desperat mot den och andades tungt.
   Cressner kunde inte ha hittat på en värre tortyr, om han så hade planerat den i tio år. En pickning var inte så farligt. Två eller tre var lite värre. Men den här förbannade fågeln måste ha hackat minst sextio gånger på mig innan jag nådde fram till det smidda järnräcket till takvåningen belägen mitt emot Cressners.
   Att nå fram dit var som att nå fram till himmelens portar. Mina händer slöt sig girigt om de kalla, uppåtstående järnstängerna och höll fast om dem som om de aldrig tänkte släppa taget igen.
   Pick.
   Duvan glodde nästan slugt upp mot mig med sina glänsande ögon, säker på min begränsning och sin egen osårbarhet. Jag kom att tänka på Cressners ansiktsuttryck när han föste ut mig på balkongen på andra sidan huset.
   Med ett fastare grepp om järnstängerna sköt jag ut med en hård, kraftig spark och träffade duvan mitt i prick. Den gav till ett i mina öron mycket tillfredsställande pip och for upp i luften med flaxande vingar. Några duvgrå fjädrar hamnade på avsatsen medan ännu ett par långsamt försvann ut i mörkret, där de ryckvis singlade nedåt genom luften.
   Flämtande kravlade jag mig upp på balkongen och föll ihop där. Min kropp dröp av svett trots kylan. Jag vet inte hur länge jag låg där och tog igen mig. Huset skymde bankklockan och jag äger inget armbandsur.
   Jag satte mig upp, innan musklerna skulle hinna stelna till, och rullade ner strumpan. Högra vristen var sönderstrimlad och blödde, men såret verkade ytligt. Men jag måste ändå se till att få det omskött, ifall jag någonsin skulle klara mig ur det här. Gud vet vilka bakterier duvor bär omkring på. Jag funderade på att binda om såret, men beslutade mig för att inte göra det. Jag skulle kunna snava på bandaget. Tids nog senare. Då skulle jag kunna köpa bandage för tjugotusen dollar om jag ville.
   Jag ställde mig upp och tittade längtansfyllt in i den mörka takvåningen mitt emot Cressners. Övergiven, tom, obebodd. Den tunga vindskärmen satt för den här dörren. Jag skulle säkert ha kunnat bryta mig in, men det skulle ha varit detsamma som att gå miste om vadet. Och jag hade mera att förlora än enbart pengar.
   När jag inte kunde skjuta upp det längre, klättrade jag över räcket och tillbaka ner på avsatsen. Duvan, med några fjädrar mindre i skruden, stod borta vid sin makas näste, där spillningen låg som tjockast, och betraktade mig ondskefullt. Men jag trodde inte att den skulle besvära mig mera, inte när den såg att jag var på väg bort från den.
   Det var mycket svårt att lämna balkongen — mycket svårare än det hade varit att lämna Cressners balkong. Mitt förnuft sa mig att jag måste det, men min kropp, särskilt vristerna, skrek att det skulle vara vansinne att lämna en sådan trygg hamn. Men jag fortsatte, med Marcias ansikte i mörkret manande på mig.
   Jag tog mig fram till den andra kortsidan, tog mig runt hörnet och hasade mig långsamt utmed husväggen. Nu när jag började närma mig målet, fick jag ett nästan oregerligt begär att skynda på, att få det undanstökat. Men att skynda sig kunde också betyda detsamma som döden. Så jag tvingade mig till att förflytta mig långsamt.
   Sidvinden fick mig nästan igen vid det fjärde hörnet, och det var snarare med hjälp av tur än skicklighet som jag lyckades runda det. Jag vilade mot husväggen och hämtade andan. Men först nu insåg jag att jag skulle klara det, att jag skulle vinna. Mina händer kändes som halvfrusna biffar, mina vrister brände som eld (särskilt den högra där duvan hade hackat), svetten envisades med att rinna ner i ögonen, men jag visste att jag skulle klara av det. Halvvägs bort utmed husets långsida föll ett varmt gult ljus ut från Cressners balkong. Långt bortom den kunde jag se bankskylten som glödde likt ett välkomstbaner mot mig. Den visade 22.48, men det kändes som om jag hade tillbringat hela mitt liv på den där tretton centimeters breda hyllan.
   Och Gud hjälpe Cressner ifall han försökte luras. Begäret att skynda på var nästan borta nu. Jag dröjde mig i stället något kvar innan jag fortsatte. Klockan var 23.09 när jag först placerade min högra hand på det smidda balkongräcket och sedan min vänstra. Jag hivade mig upp, ålade mig över och föll tacksamt ihop på golvet ... och kände den kalla mynningen av en 45:a mot min panna.
   Jag tittade upp och såg en gorilla som var tillräckligt ful för att få Big Ben att tvärstanna vid anblicken. Han grinade emot mig.
  — Utmärkt! hördes Cressners röst inifrån rummet. Jag applåderar er, mr Norris!
   Och han gjorde precis det.
  — För in honom, Tony.
   Tony slet upp mig på fötter så abrupt att mina svaga vrister nästan gav vika. Jag vacklade till mot balkongdörren när vi gick in.
   Cressner stod vid vardagsrummets öppna spis och smuttade på konjak ur en kupa lika stor som en fiskskål. Pengarna hade blivit tillbakastoppade i shoppingväskan. Jag stod fortfarande kvar mitt på den rostbruna heltäckningsmattan.
   Jag uppfångade en glimt av mig själv i en liten spegel på andra sidan rummet. Håret var i oordning och ansiktet lyste blekt förutom två knallröda fläckar på kinderna. Blicken i ögonen såg vansinnig ut.
   Jag fick endast en glimt, för i nästa ögonblick flög jag tvärs över rummet. Jag träffade fåtöljen, snavade över den, slog omkull den och tappade andan. När jag hade hämtat mig en smula satte jag mig upp och lyckades få fram:
  — Din usle bedragare. Du hade planerat det här.
  — Det är så sant som det är sagt, sa Cressner och ställde försiktigt konjakskupan på spishyllan. Men jag är ingen bedragare, mr Norris. Verkligen inte. Bara en mycket dålig förlorare. Tony är här bara för att se till att ni inte gör något ... överilat.
   Han satte fingrarna under hakan och fnittrade till lite. Han såg inte ut som en dålig förlorare. Han såg mera ut som en katt med fjädrarna efter kanariefågeln kvar på nosen. Jag ställde mig upp, och kände mig plötsligt mycket räddare än jag hade gjort där ute på hyllan.
  — Ni lurade mig, sa jag sakta.
  — Inte alls. Heroinet är borta ur er bil och den är tillbaka på parkeringen. Pengarna står där borta. Ni kan ta dem och gå precis när ni behagar.
  — Fint, sa jag.
   Tony stod vid glasdörren till balkongen och såg fortfarande ut som något som blivit över sedan allhelgonahelgen. 45:an vilade i handen. Jag gick fram till shoppingväskan, plockade upp den och gick mot dörren på skakiga ben, medan jag hela tiden på allvar väntade mig att bli nedskjuten på fläcken. Men när jag nådde fram till dörren, började samma känsla som där ute på avsatsen att göra sig gällande: jag skulle klara det.
   Cressners röst, lättjefull och road, stoppade mig.
  — Ni tror väl inte att det där gamla tricket med damrummet lurade någon, va? Jag vände mig långsamt om med shoppingväskan i armarna.
  — Vad menar ni med det?
  — Jag sa förut att jag aldrig luras, och det gör jag inte heller. Ni vann tre saker, mr Norris. Pengarna, er frihet och min fru. Ni har de första två. Ni kan hämta den tredje på bårhuset.
   Jag stirrade på honom, oförmögen att röra mig, fastfryst i en ljudlös åsksmäll av chock.
  — Ni trodde väl inte på allvar att jag skulle låta er få henne? frågade han medlidsamt. O nej. Pengarna, ja. Er frihet, ja. Men inte Marcia. Men som jag sa, jag luras inte. Och efter att ni har låtit begrava henne ...
   Jag gick inte fram mot honom. Inte då. Honom skulle jag spara till senare. Jag gick fram mot Tony, som såg lätt förvånad ut ända tills Cressner med uttråkad röst sa:
  — Var snäll och skjut honom, Tony.
   Jag vräkte i väg väskan med pengarna. Den träffade honom rakt över revolverhanden, och den träffade hårt. Jag hade inte använt mig av mina armar och handleder där ute, och de är det bästa en tennisspelare har. Kulan borrade sig in i den rostbruna mattan, och i nästa ögonblick var jag över honom.
   Det enda som var tufft hos honom var utseendet. Jag vred loss revolvern ur hans hand och slog till honom över näsryggen med revolverpipan. Han sjönk ihop med en enda mycket matt grymtning.
   Cressner var redan nästan utanför dörren när jag kastade i väg ett skott över axeln på honom och sa:
  — Stanna där eller också är du dödens.
   Han tänkte över saken och stannade. När han vände sig om, hade hans kosmopolitiska, världströtta maner krympt ihop en aning runt kanterna. Det krympte ytterligare när han fick syn på Tony som låg på golvet badande i sitt eget blod.
  — Hon är inte död, sa han snabbt. Jag måste ju rädda någonting, inte sant? Han gav mig ett sjukt råttliknande leende.
  — Jag är kanske en dumbom, men inte riktigt så dum, sa jag. Min röst lät livlös, död. Varför inte? Marcia hade varit mitt liv, och den här mannen hade placerat henne på en likvagn.
   Med ett lätt darrande finger pekade Cressner mot pengarna som låg utspridda kring fötterna på Tony.
  — Det där, sa han, är bara växelpengar. Jag kan skaffa fram hundratusen åt er. Eller femhundratusen. Eller vad sägs om en miljon, alltihop på ett schweiziskt bankkonto? Vad sägs om det? Eller kanske ...?
  — Nu är det jag som står för vadslagningen, sa jag sakta. Han såg från revolverpipan upp till mitt ansikte. — Va?
  — Vadslagningen, upprepade jag. Inte ett anbud, bara vanlig hederlig gammal vadslagning. Jag slår vad om att ni inte klarar av att ta er runt det här huset på den där hyllan där ute.
   Han blev dödsblek i ansiktet. Jag trodde för ett ögonblick att han skulle svimma.
  — Ni ... viskade han.
  — Det är mycket enkelt, sa jag med min döda röst. Om ni klarar det, låter jag er gå. Hur låter det?
  — Nej, viskade han.
   Ögonen var stora och glodde på mig.
  — Okay, sa jag och spände hanen på revolvern.
  — Nej! utropade han och höll upp händerna. Nej! Vänta! Jag ... all right.
   Han vätte läpparna.
   Jag viftade med revolvern, och han gick före mig ut på balkongen.
  — Ni darrar, sa jag till honom. Det gör det hela bara svårare för er.
  — Två miljoner, sa han och han förmådde inte få fram mer än ett hest gnällande läte. Två miljoner i omärkta sedlar.
  — Nej, sa jag. Inte ens för tio miljoner. Men om ni klarar det, är ni en fri man. Jag menar allvar.
   En minut senare stod han ute på avsatsen. Han var kortare än jag; man kunde bara se hans ögon ovanför kanten, stora och bedjande, och hans händer grep om järnstängerna som om dessa vore fängelsegaller.
  — Snälla, viskade han. Vad som helst.
  — Ni slösar bara med tid, sa jag. Det tröttar ut vristerna.
   Men han flyttade inte på sig förrän jag satte revolvermynningen till hans panna. Först då började han hasa sig åt höger med ett stön. Jag kastade en blick upp mot bankklockan. Den visade 23.29.
   Jag trodde inte att han skulle klara det ända fram till första hörnet ens. Han ville inte förflytta sig alls, och när han gjorde det rörde han sig ryckigt och gungade farligt med kroppen, medan morgonrocken fladdrade ut i natten.
   Han försvann bort runt hörnet och ur sikte klockan 00.01, nästan för fyrtio minuter sedan. Jag lyssnade uppmärksamt för att höra det avtagande skriket när ridvinden skulle blåsa ner honom, men det kom aldrig. Kanske hade vinden lagt sig. Jag drar mig till minnes att jag tänkte att vinden måste vara på hans sida när jag själv var där ute. Eller också hade han enbart tur. Han kanske är ute på den andra balkongen nu, ligger i en hög och skakar, rädd för att fortsätta.
   Men antagligen så är han också medveten om, att ifall jag skulle bryta mig in i den andra tak våningen och ertappa honom där, så skulle jag skjuta honom som en hund. Och på tal om andra sidan huset, jag undrar vad han tycker om den där duvan?
   Hörde jag ett skrik? Jag vet inte. Det kan ha varit vinden. Det spelar ingen roll. Bankklockan visar 00.44. Snart ska jag bryta mig in i den andra takvåningen och kontrollera balkongen, men just nu sitter jag bara här på Cressners balkong med Tonys 45:a i min hand. Bara för den otroliga möjligheten att han skulle komma runt det där sista hörnet med morgonrocken fladdrande efter sig.
   Cressner sa att han aldrig lurades när det gällde ett vad.
   Men jag är känd för att göra det.

Ur novellsamlingen "Majsens barn och andra noveller", B. Wahlströms Bokförlag AB 1985.
Novellen publicerades förta gången i Penthouse, juli 1976. Originalets titel "The Ledge".

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki