Fandom

Svenskanoveller Wiki

Vakten vid Rhen

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share
Rhen 1.jpg

Av Harry Ahlberg


   
1



   NÅ, hur blev du av med dina ben då? sa Robert Miller och tände en cigarrett.
   Det vänstra under fälttåget i Ryssland, sa mannen som satt i den lilla vagnen framför oss.
   Ja. Och det högra?
   I folkstormen. Det var bottenskrapningen. Då tog dom även spillrorna.
   Och det fick du medaljer för?
   Jag har bara fått en.
   Hur gammal är du?
   Tjugofem. Ni har inte möjligen en cigarrett?
   Här har du två, sa Miller En för vänster ben och en för höger.
   Danke schön, sa krymplingen och började rulla iväg igen.
   Det gjorde mej mycket ont att se honom sitta där i sin lilla vagn och staka sej framåt med de två trästyckena i händerna.
   Är det inte storartat? sa Miller. För två stycken friska ben har han fått en fosterländsk metallbit. Lever vi inte i en förtjusande tid?


   
2



   Vi fortsatte kajen fram mot Rheinuferbahn. Uppe på Hohenzollernbron smattrade nitmaskinerna och svetslågorna lyste fräsande blåa. Det hade regnat
   hela förmiddagen här i Köln, men nu på eftermiddagen började det långsamt klarna upp. Till vänster hade vi Rhen, som trögt flöt förbi i svart och blygrått. Hela tiden smattrade nitmaskinerna från bron och mitt ute på floden stävade en bogserbåt långsamt fram mellan de sönderbombade valvbågarna. Vid färjstationen stod man i kö och väntade på färjan till Deutz.
   Please, gentlemen! sa tidningsförsäljaren i kiosken. Please! Och på tyska: Jag har vykort från den gamla goda tiden. Alt Köln mit dem Dom. Månsken över Rhen, Lorelei och de gamla riddarborgarna. Bitte!
   Ni lever inte i takt med tiden, sa Robert Miller och stannade. Ni gör affärer på gammal god idyll.
   Man måste leva på det man har.
   Jag lever på ruiner, sa Miller och slog på kamerafodralet. Moderna ruiner. Va i helvete har jag då för användning av gamla idyller?
   Köp ett kort till er hustru!
   Nu gjorde ni ett nytt misstag. Mitt äktenskap är också ruiner. Det är en orsak till, varför jag trivs här.
   Skicka ett kort till era barn!
   Nu anslog ni en känslig sträng. De lever ännu i barndomens idyll. Hur mycket?
   Åtta mark.
   Ni behöver inte ge tillbaka, sa Miller. Och på engelska: Ni är en jäkla skojare.
   Thank you, gentlemen, sa mannen i kiosken och log.
   Vi svängde av åt höger och gick upp mellan de sönderslagna kvarteren. Grushögar, nedstörtade bjälkar, vattenfyllda bombkratrar och söndervridna järnrör var allt som återstod.
   Den gänglige smalaxlade Miller gick snett framför mej, lätt vaggande och kutryggig, en man på fyrtio år med gråsprängt hår och magra seniga händer. Jag gick ikapp honom igen och vi fortsatte att gå tysta vid varandras sida. Jag såg på hans ansikte från sidan: den smala böjda näsan, de otaliga fina rynkorna i pannan och de två djupa bittra fårorna vid munnen. Hela tiden gick han tyst och mönstrade de dammiga ruinhögarna med dystra ögon.
   På somliga hus var fasaderna bortrivna och trapporna ringlade sej upp våning efter våning som i jättestora dockhus och tvärs genom de tomma våningarna såg man molnen på himlen, och från källarna kom den råa mögellukten. Vi gick förbi små mörka butiker och det låg svartgråa råglimpor i fönstren och marmeladburkar, och utanför butikerna stod kvinnor med korgar i händerna och samtalade lågmält, och de hade alla trötta ansikten.
   Från Alter Markt hade man planterat späda popplar bort mot Domen. En gammal man stod hopkrupen mot en husvägg och stönade. Munnen var hopbiten i kramp och hela tiden tryckte han händerna mot magen. Män och kvinnor passerade honom men ingen såg åt hans håll.
   Vad sysslar den mannen med?
   Han svälter, sa Miller.
   Domen med sina två torn reste sej svindlande rank framför oss. Utanför Cooks stod det två flickor med händerna i kappfickorna och ropade halvhögt
   Choklad, cigarretter! Choklad, cigarretter!
   Hon med svart baskermössa stötte till Miller med armbågen, när vi gick förbi.
   Å, ni är amerikanare. Vi ska visa er vår stad!
   Nej tack, sa Miller.
   Flickan smålog mot honom.
   För fem cigarretter kärlek hela natten!
   Miller skakade på huvudet.
   Fyra cigarretter!
   Nej tack, sa Miller. Ni är alldeles för billig. Jag ger pälskappor åt mina flickor.


   
3



   Vi fick plats vid ett av fönsterborden på Fürstenhof och tog in bier. Det smakade som lakritsvatten med ättiksstänk. Vid de andra borden satt männen i slitna kostymer och regnrockar. Somliga hade militärkappor med bortskurna gradbeteckningar. Vid bordet bredvid satt några unga män i urvuxna hitlerjugenduniformer. Alla kvinnor var barbenta och de såg skrämda och frusna ut.
   Nå, du reser till Paris i morron? sa Miller.
   Så har jag tänkt; Och du?
   Jag reser till Berlin. Sen vet jag inte. Tidningen vill att jag ska fortsätta till Palestina. Men va i helvete ska jag där och göra? Det är ju judarnas och arabernas affär.
   Ja?
   Felet med mej, sa Miller, är egentligen bara det att jag inte kan vara senil. Varje vecka skriver redaktionen att läsekretsen inte längre vill se moderna ruiner. Nu vill man dricka rhenpoesi igen och dyrka hjältar. De gamla krigen vill man inte längre minnas. Snart kommer turistbussarna körande ut till slagfälten och man kommer att glömma att människor stupat där, och inte bara det: att de hade rena helveten innan de dog. Om tjugo år kommer också de här ruinerna att vara idyller. Det är därför jag vill skildra dem nu.
   Gå på bara! sa jag. Nu har du värmt upp dej. Nu är du i fin form.
   Egentligen finns det bara två sidors verklighet för människorna: antingen är de romantiker eller också realister. Och är de realister så är de bara en sorts sårade romantiker. Men vem fan är inte sårad? Varenda liten människosate längtar väl efter helt andra livsmöjligheter. Men det är så förbannat bekvämt att döda sej själv en bit för varje dag. Att nå fram till en ny dimension — till det fordras det kraft och kvalitet. Skål! Det här smakar piss.
   Varför inte lakrits?
   Det kan vara samma sak. Ah ... här har vi en tysk av den gamla hederliga stammen! Han försörjer sej på svartabörsaffärer.
   Miller reste sej upp och vinkade:
   Herr Bauer vill ni inte sitta ner hos oss!
   Bauer kom tungt trampande fram mot bordet. Han var omkring sextio år, hade gråa solkiga mustascher och gul ansiktshy och blinkade hela tiden med små svarta pepparkorn till ögon.
   Mr Martin är svensk, sa Miller.
   Åh, ni är svensk! sa Bauer och skakade hand. Det gläder mej mycket. Jag har en bror som har affär i Stockholm.
   Ja, inte sant, sa Miller. Då är ni ju nästan släkt.
   Ni måste hälsa till honom när ni kommer tillbaka.
   Mycket gärna, sa jag.
   Hälsa honom att vi har det mycket svårt i Tyskland.
   Men ni reder er, inte sant? sa Miller. Ni skulle gott kunna bli försörjningsminister så som ni far ut på landet och skaffar fram mat.
   Herr Bauer log med svartgula tänder.
   Jag har en del bekanta som jag åker och hälsa på ibland, sa han.
   Så kan man också kalla det, sa Miller.
   Man påstår utomlands att halva befolkningen arbetar och den andra hälften försörjer sej på rån och svartabörs, sa jag. Är det riktigt det?
   Å, det är en överdrift, sa Bauer och log sitt vackra leende igen. Alla hjälper till efter förmåga.
   Bli inte otålig, sa Miller till mej. Herr Bauer är en tysk av den gamla hederliga stammen. Han är bara lite omständlig.
   Bauer lutade sej tungt fram över bordet.
   Jag ska säja er ...
   Nu får vi höra vardagsprosa, sa Miller.
   ...att det gapar avgrunder mellan människorna av i dag.
   När gör det inte det? sa Miller.
   Jag talar om Tyskland.
   Prata på ni bara.
   Man säjer att det har uppstått en ny moral, fortsatte Bauer. Gott, det är riktigt. Om nätterna kan man inte gå ut på en gata utan att bli rånad.
   Är den moralen så förbannat ny? sa Miller.
   Varje kvarter har sin liga. Här har vi tioåringar som redan är mördare. Allt är förryckt. Sju mark får man betala på svarta börsen för en amerikansk cigarrett. En vanlig arbetare måste arbeta i tre veckor för att kunna köpa ett enda paket. Ingenting kommer fram i öppna marknaden. Bönderna säljer allting svart. Men har ni bara pengar kan ni få allt vad ni vill ha. Bensin, siden, kaffe. Tysklands svarta börs är den mest välförsedda i Europa.
   Ja, där ser man nyttan av att ha pengar, sa Miller. Det är de fattiga som ställer till sånt jävla besvär här i världen.
   I dag var vi ute och såg på broarna, sa jag.
   Nå? sa Bauer.
   Pattonbron var storartad. Allting är storartat i denna förträffliga stad.
   Köln är den mest sönderbombade storstaden i Tyskland, sa Bauer. Det kommer att ta femtio år innan den blir uppbyggd igen.
   Ni måste vara sifferkarl, sa Miller. Det är min hobby.
   Hobbies kan ibland vara lönande, inte sant?
   Tack, jag reder mej, sa Bauer.
   Vi ropade på en av kyparna och betalade. Fürstenhof är en restaurang med unga kypare. De var för unga för att gå ut i kriget och nu är de redan så gamla att de nästan är vuxna. De utgör Tysklands nästa generation.
   Om ni kommer till Köln någon gång ska ni besöka Fürstenhof. Det är en mycket trevlig tysk folkrestaurang med dåligt bier. Den ligger tätt invid den berömda Kölnerdomen.
   Vi skildes utanför Excelsior.
   Farväl och lycklig resa! sa Bauer och tryckte hjärtligt min hand. Glöm nu inte bort att söka upp min bror!
   Det ska bli mej ett nöje, sa jag.
   Och när herr Bauer vände sej om och gick hade jag redan glömt honom.


   
4
Rhen 2.jpg


   Medan Miller försvann upp på sitt rum för att hämta cigarretter gick jag ner mot bangårdens rostiga järnskelett. Det var mycket folk i rörelse där och utanför i det skarpa solljuset satt det krymplingar och tiggare. En man med brett sårigt ansikte, sönderrivna kläder och fötterna omlindade med säcktrasor sträckte fram handen och hejdade mej. Han sa att han varit tvångsarbetare i ryska zonen, rymt och vandrat genom hela Tyskland.
   För att komma till Köln?
   En gång hade jag en väninna som bodde här, sa han. Mina föräldrar, mina syskon — alla är döda.
   Och er väninna?
   Jag har inte funnit henne än. Jag sover i källare om nätterna och letar om dagarna. Jag har gott om tid. Alles ist kaputt.
   Vad tror ni om freden?
   Jag är för hungrig för att tro. Jag vill ha mat och kläder. Aldrig mera krig.
   Tror ni att Hitler lever?
   Nej. Ska ni inte också fråga om jag var nazist?
   Var ni nazist?
   Nej. Jag har aldrig tillhört partiet. Jag har bara varit soldat bland soldater. Först när partihälsningen infördes i armen förstod vi att det inte längre var vårt krig utan deras.
   Ja. Och vad gjorde ni?
   Gjorde? Vad kunde man väl göra? Vi lydde order.
   Inne på die Gaststätte trängdes man om varenda kvadratmeter golvyta. Man satt på väskor och bylten och luften var unken av våta kläder och tobaksrök. Vid borden åt man billig soppa och drack bier. Alla ansikten var blekt gula i det rökiga ljuset och det andades väntan och tysk fattigdom ur varje vrå.
   Jag gick den korta trappan upp mot vänthallen igen och trängde mej fram genom trängseln. Det hade just kommit in ett tåg från Hannover och genom spärren kom män i svarta skärmmössor och kortbrättade tyrolerhattar. Somliga bar på tunga väskor och andra hade potatissäckar på ryggarna.
   Utanför Excelsior stod Miller och väntade. Vi började gå fram mot die Ringboulevard. När vi korsade Marzellenstrasse kom en arméjeep körande. I förarsätet satt det två brittiska officerare. När de hade kört om oss, bromsade de tvärt in jeepen.
   Hello Robert! ropade han till höger. Hoppa in! Vi ska ha oss en drink och tala om gamla minnen.
   Det här är mr Martin, från Sverige, sa Miller. Löjtnant Preston, löjtnant Mc Corrrick.
   Vi skakade hand.
   Preston startade jeepen igen. Mc Cormick vände sej om mot Miller. Han hade röda mustascher, vita ögonbryn och blåa ögon, läspade och när han skrattade såg han förtjusande flickaktig ut. Preston var grovlemmad och undersätsig. I pannan hade han ett glödande rött ärr. Ögonbrynen var svartbuskiga och näsan tillplattad. Han talade och rörde sej som en boxare. Mycket riktigt. Han hade varit armémästare i lätt tungvikt.
   Fred har fått kommendering till Neumünster, sa Mc Cormick.
   Jag hörde det, sa Miller.
   Vi gick i samma skola. Fin pojke. Spelade med i fotbollslaget.
   Högre! skrek Preston.
   Vi talar om Fred, sa Mc Cormick. Åt helvete med Fred! skrek Preston. Han är skyldig mej fyra pund.
   I Bayern och Hessen har kommunisterna fått på moppe vid valen, sa Mc Cormick.
   Jaså, dom fick på moppe, sa Miller. Ja, annat var inte att vänta.
   Hurdant är det med tyskarnas stridslust? sa jag.
   Mc Cormick ryckte på axlarna.
   Tyskarna söker revansch. Dom kommer att slåss mot vem som helst bara dom får vapen i händerna.
   Vi åkte Gereonstrasse fram mot Kaiser Wilhelmring. Inne i grushögarna stod det barbenta kvinnor och siktade grus. Vi kom fram till den breda boulevarden och svängde av till vänster.
   Framför stadsförvaltningens hus glittrade och blänkte fontänens springvatten. På Hohenzollernring åkte vi förbi de stora varuhusen. Många av dem hade oskadade fasader. Klockan var halv fem och här på det stora huvudstråket pulserade trafiken snabbt och livligt.
   Det stod kvinnor i päls och silkesstrumpor i gathörnen, krymplingar hasade sej fram på sina kryckor, husmödrar i lappade klänningar gick där med korgar i händerna, tre brittiska lastbilar kom körande och det satt soldater under tälttaket med ksp-pistoler i händerna, och inne i grushögarna klättrade barfota pojkar.
   Framför oss slamrade en spårvagn och Preston svor till när den stannade. Gatan framför oss fylldes av människor som häftigt knuffade sej fram mot vagnen. Man trängde sej på, klängde fast vid fotstegen och. vagnen sattes igång igen. Kvar stod en gammal kvinna med gula utmärglade anletsdrag. Hon stod där mitt ute på gatan med hängande armar och såg efter vagnen och skakade av gråt.
   Å, dessa tyska kvinnor! mumlade Miller. De gråter för ingenting.
   Preston signalerade häftigt och startade jeepen igen. Vi åkte förbi das Opernhaus som stod fullkomligt urblåst med ett par ensamma valvbågar, åkte nerför Hohenstaufenring, gatuförsäljare stod framför de grådammiga ruinhögarna med citronlådor och de gula frukthögarna var som häftiga färgexplosioner, och hela tiden ropade försäljarna på sin kölnerdialekt:
   Tjugo pfennig styck! Tjugo pfennig styck!
   Jag såg ett hus där man höll på och reparerade taket, en mörkhårig kvinna satt i ett fönster, de vita gardinerna fladdrade mjukt omkring henne, en bombad fabrik, söndervridna järnskelett, människor med hårda ansikten, människor med vänliga ansikten, Bonnerstrasse, Alteburgerstrasse, och så var vi nere vid Rhen igen.
   Vart far vi för att få den berömda drinken? sa jag.
   Till Marienburg, sa Miller.
   Till en av mina speciella vänner, sa Mc Cormick.
   Bill har många vänner! skrek Preston. Han är hela Tysklands vän.
   Hör nu inte på honom, sa Mc Cormick. Jag har två slags vänner; dem jag behandlar som luft samt mina speciella vänner.
   Är det inte vackert uttryckt? sa Miller. Luft är alltid nödvändigt.
   På Oberländer Ufer kom en häftig regnskur. Vägen på andra sidan Rhen som nyss låg dammigt gul i solskenet mörknade. Jag såg en lastbilskolonn köra under träden därborta. Regnet upphörde lika plötsligt som det kommit. Utanför Brittiska kommendanturen stod det en tysk poliskonstapel. Han gjorde en mycket artig honnör när vi passerade.
   Vi körde på Marienburgerstrasse och regndropparna föll ännu från de väldiga kastanjernas lövverk, men bladen glittrade i solen och det var som att åka genom en tunnel av fuktig värme. I villaträdgårdarna blommade syrenerna och plommonträden stod höljda i vita skyar. På terrasserna stod det tjänsteflickor och piskade mattor. De flesta miljonärsvillorna stod oskadade och man hade en känsla av att åka genom det nazistiska förkrigstyskland igen.
   I utkanten av Marienburg bromsade Preston in jeepen framför en liten villa med tegelrött tak.
   Ämnar ni er till Berlin, mr Martin? sa Mc Cormick, då vi gick uppför den knastrande trädgårdsgången.
   Nej. Jag reser till Paris.
   Å, ni ska till Paris! Jag har varit där på tre permissioner. Paris är en mycket förtjusande stad.
   Man säger så.
   Först, mr Martin, bör ni ägna er åt Paris och dess konstskatter. Louvren, Pantheon, Trocadéro.
   Preston bultade mej på axeln.
   Hör nu inte mer på Bill, mr Martin! Konstskatterna klarar ni av på två timmar. Resten av tiden bör ni ägna er åt Paris och dess kvinnor. Jag har goda adresser.
   Kompletteringar är alltid av värde.
   Att komma till en främmande stad utan goda adresser är nästan lika jävligt som en amerikan utan dollars, sa Miller. Med dollars kan man idag köpa hela Europa.
   Europa är som en gammal hora, sa Preston.
   Tjänsteflickan öppnade på vår signal och vi kom in i det stora ljusa vardagsrummet. Det fanns blommor i vaser därinne, mjuka mattor på golvet och i ena hörnet stod det en flygel.
   Kvinnan som reste sej upp ur soffan var mycket vacker. Hon var blond och fyllig, en högbarmad tysk valkyria med blåa grunda ögon, och hon skrattade högt och gärna.
   Hon var onekligen en kvinna som män hastigt kunde känna sej hemma hos; efter två minuter läste man löften i hennes blickar och efter fem minuter hennes själ.
   Å, Bill! log hon. Och sen: Så roligt att ni allesamman kommer och hälsar på!
   Mr Martin från Sverige, Frau Hubschmidt, sa Mc Cormick.
   Jag bugade mej.
   Vad ska jag hitta på? sa hon, Vad ska vi roa oss med?
   Whisky, sa Preston.
   Hon nickade och log och gick ut ur rummet med gungande höfter.
   Nå? sa Mc Cormick.
   Frau Hubschmidt är en förtjusande kvinna, sa jag.
   Mycket förtjusande, sa Miller. Hon är tur ovärderlig nytta för de allierade.
   För de allierades sängar, sa Preston.
   Du är så förbannat rå, Howard, sa Mc Cormick. Du saknar finess. Vad hade du egentligen för dej i skolan? Läste du aldrig lord Byron?
   Nej, jag umgicks i stället med kvinnor, sa Preston. Sen dess har jag `aldrig haft behov av poesi.
   Hört talas om Schneckenburger? sa Miller.
   Låter tyskt, sa Mc Cormick.
   Tvärtyskt, sa Miller. En av de största patrioter som levat. Det är han som skrivit Die Wacht am Rhein. Till sånt kan poesi också användas. Då blir man populär. Vissla ett par takter bara för en äkta tysk så kröker sej det fosterländska pekfingret kring avtryckaren.
   Skit! sa Preston. Nu är det vi som håller vakt vid Rhen.
   Frau Hubschmidt återkom med två flaskor och ställde fram glas på bordet. Mc Cormick skänkte i.
   En skål för vår vackra värdinna! sa Robert Miller och höjde sitt glas.
   Vi skålade alla.
   Robert, du kommer så sällan och hälsar på, sa Frau Hubschmidt och log. Jag saknar ditt sällskap mycket.
   Jag är en stor syndare, sa Miller. Jag arbetar för mycket. Varje gång jag kommer ut från mörkrummet och hit bländas jag.
   Du skulle vistas mer i dagsljus.
   Jag håller på och vänjer ögonen. Men det tar sin tid.
   Det kan inte vara bortkastat.
   Ingen tid är bortkastad när, man sina ögon vänja vill. Uti dagsljus det bättre är att vistas, än uti mörker.
   Mc Cormick som stått framme vid fönstret och tittat ut vände sej om.
   I går körde vi ner till Mainz. En förtjusande färd.
   I helvete heller, sa Preston. På varenda liten sylta sitter folk och gnäller om brödbristen. I franska zonen är det värst.
   Innan hösten kommer har vi bara två zoner, sa Miller. Den ryska och den allierade. Ryssarna tränger på.
   Du är skeptisk.
   Fel uttryckt. Bara förutseende.
   Robert! I kväll ska vi inte vara förutseende, sa Frau Hubschmidt. Ikväll ska vi roa oss.
   Du har fullkomligt rätt, min vän, sa Mc Cormick. I kväll ska vi verkligen roa oss.
   Mr Martin; ni måste berätta för mej om ert hemland! sa Frau Hubschmidt och log och kom fram och satte sej mittemot mej. Jag har hört så mycket talas om dess skönhet.
   Sverige är ett förtjusande land, sa jag. Dess malm och skogstillgångar äro betydande. Dess befolkning är idog och sparsam, samt av öppen och hjärtlig läggning. Brodershanden öppna hemmets dörr.
   Jag tycker det är förbannat tråkigt, Robert, att du ska åka från den här trevliga stan, sa Mc Cormick.
   Att resa är att bilda sej.
   Kvällen blir lång utan vänner. Utan vänner, mera sprit, sa Preston. Mera sprit, tidig sömn.
   Ja, du har alltid varit så mycket för att stiga upp tidigt om mornarna.
   Det är samhörighet mellan våra länder, sa Frau Hubschmidt.
   Under kriget var vår samhörighet stor, sa jag. Germaniens hjärta klappar ständigt för de små och värnlösa.
   Tiderna är hårda, suckade Frau Hubschmidt.
   Ja, vi har bestämt blitt förgiftade av mänsklighet.
   En kväll utan vänner känner jag mej ensam, sa Mc Cormick.
   Vi har trogna vänner, sa Miller. Flaskor två.
   Ja, är det inte rörande? sa Preston. Bill har en gammal mor som skickar honom whisky varje månad.
   God sprit tröstar såsom modersmjölken, sa Mc Cormick.
   Ja, för melankoliker, sa Miller.
   Bill! sa Frau Hubschmidt. Vi måste gå på Kadenkorevyn. Det nya dansparet från Berlin Scala gästselar.
   Ja, min älskling, sa Mc Cormick. Du är för mej hela det tyska folket. Jag ger fan i dom andra.
   Jag vill så gärna prova min nya pälscape.
   Jag följer dej till världens ände.
   Du kommer inte längre än till Arnhem, sa Preston. Där stannar du och gråter.
   Min bror stupade vid Arnhem, sa Mc Cormick.
   En av våra odödliga hjältar, sa Preston.
   Vi höll upp glasen mot varann och skålade. Vi var alla lite fulla.
   En skål för våra segerrika vapen! sa Mc Cormick.
   För England och Förenta Staterna! sa Frau Hubschmidt.
   Ja, det är riktigt, sa Miller. Så talar en patriot. Vad ska vi nu skåla för?
   För oss själva! skrek Mc Cormick med en röst som åkte upp i falsett. Vi kommer alla att dö i det lugna familjeskötet med sex gråtande barn omkring oss.
   Tack. Fem räcker för mej, sa Miller. Men dom gråter väl?
   Absolut.
   Mina kommer att stå och hånskratta, sa Preston. Jag efterlämnar förmögenhet.
   Lyckliga ost!
   Mr Martin! sa Preston och höjde sitt glas. Ärret i hans panna glödde blodrött. Jag vill skåla med er fast ni är civilist.
   Glöm inte att han slåss med ord som vapen, sa Miller.
   Boxas ni, mr Martin? sa Preston.
   En smula, sa jag.
   Det är synd att ni reser, sa Preston. Vi kunde ha gått på Eisstadion nästa vecka och sett Adolf Heuser mot Nettekonen. Jag, mr Martin, boxas. Jag har varit armémästare i lätt tungvikt.
   Ni bör kunna slå ut tungviktare, sa jag. Så lättrörlig som ni är.
   Preston såg smickrad ut.
   Skål, mr Martin! sa han.
   Skål! sa jag.
   Vi hade en mycket trevlig stund tillsammans och när Miller och jag var tvungna att bryta upp, stod vår vackra värdinna och gungade på trappan mellan den plattnästa löjtnant Preston. till vänster och den förtjusande flickaktiga Mc Cormick till höger. Det såg mycket rörande ut. Det såg ut som en familjegrupp vid hemmets tröskel.
   Är du säker på att jag inte ska köra er? sa Mc Cormick.
   Sure, sa Miller.
   Jag tittar upp en dag på hotellet innan du reser, sa Mc Cormick. Gosse, vi har massor av gamla minnen att tala om!
   Sure, sa Miller. Sure.
   Vi gick nerför den knastrande trädgårdsgången och smällde igen grinden efter oss. I trädgårdarna lyste margaretorna vita och syrendoften vältrade sej över oss i tunga vågor. Vi såg tiggare på gatorna med sina säckar. På Marienburgerstrasse var det varmt och fuktigt under kastanjernas kronor. Vi kom där och raglade i backen ner mot Oberländer Ufer och över Rhen sänkte sej vårskymningen sakta.
   Hur känner du dej? sa Miller.
   Jag är i fin form.
   Jag är något berusad.
   Även jag.
   Var det inte en förtjusande tillställning?
   Storartad, sa jag.


   
5
Rhen 3.jpg


   Vi tog die Elektrischen bort till Eigelstein och därifrån gick vi fram mot der Domplatz. På Komödienstrasse kom åtta tävlingscyklister körande i orangegula tröjor och svarta byxor. Det skulle bli en stor cykeltävling Runt Köln första maj. De hade allesamman nya racercyklar och såg hurtiga.
   och beslutsamma ut. Det skulle nog bli ett bra lopp.
   Miller och jag skildes utanför Excelsior och när han gick in genom svängdörren hörde jag valsmusiken inifrån matsalen. Det lät mycket vackert och stämningsfullt nu när skymningen tätnade över Kölns ruinhögar. Här och var tändes ljus i ensamma fönster och nere i källarna satt man och eldade för sej själva och råttorna.
   Jag gick bort mot viadukten där den ensamma lyktan brann, och där i den smala ljusstrimman satt det en krigsinvalid med bortskjuten haka och spelade violin. Till vänster var die Gaststättes sotgula fönster. Det var överfyllt därinne och jag hörde sorlet tränga ut genom de söndriga rutorna.
   Jag gick fram till mitt hotell och gick in på caféet. Fräulein Käthe stod vid disken och slog upp kaffe och vid ett av de fyrkantiga gulbetsade borden satt de tre affärsmännen från Sydtyskland. Det var stor mässa i Deutz och han från München reste i sportartiklar.
   Tysklands framtid, sa han, är att åter träda fram i första ledet. Idrottsrörelsen måste åter växa sej stark och hävda sej i internationell konkurrens. Ett folk vill inte bara ha bröd, utan även skådespel. Och det vill framför allt manifestera sej. Kan det ske på bättre sätt än genom idrotten?
   Det var ett vackert patriotiskt tal av en äkta bayrare och man hörde tydligt. vapenslamret under orden.

Rhen 4.jpg


   Es braust ein Ruf wie Donnerhall,
   Wie Schwertgeklirr und Wogenprall:
   Zuin Rhein, zum Rhein, zum deutschen!
   Rhein!

   Den lille runde knubbige schwabaren tog sej om hakan. Han hade fettvalkar i nacken och svålen lyste ilsket röd under det tunna ljusgula håret.
   För Min del, sa han, har jag inte förrän nu börjat förstå idrottens verkliga syfte. Dess idé är stor.
   Den långe schwabaren med korpnäsan harsklade sej. Han var schizofren
   och splittrad så granatskärvorna yrde omkring honom.
   Men vem är det väl som har blicken klar? sa han. Vem skall väl ena de söndrade?
   Ja. Wer will des Strames Huter sein? Det är vi som skall bygga upp vårt land igen! sa han från München. Och sedan kommer nästa generation.

   Lieb Vaterland, magst ruhig sein,
   Fast stekt und trei die Wacht am
   Rhein!

   För Tysklands enande! sa den långe schwabaren.
   Vårt kära fosterland! sa den runde.
   De höjde bierglasen och såg högtidliga ut; men så är det alltid med patrioter.
   Jag lät Fräulein Käthe ställa fram
   bier och ein Wurstschnittchen.
   Schwartz? sa hon. Ohne Marken?
   Jawohl, mein Fräulein.
   Hon multiplicerade räkningen med tio. Det var det officiella svartabörspriset. Jag betalade och gick upp på mitt rum och när jag gick förbi portierlogen satt Schultze där med sitt hårda fanatiska ansikte. Trappan lindade sej upp i mörkret och hela tiden man gick uppåt såg man den lilla lampan brinna nere i portierlogen. Sen följde man korridoren till höger och det var som att gå i en mörk och fuktig källargång.
   Rummet hade tre järnsängar och väggarna var nödtorftigt uppmurade, och man såg ljuset från de andra rummen strila in genom tegelstenarnas springor.
   Månen svällde vit och stinn utanför fönstret. Över himlavalvet rörde sej långsträckta skyar långsamt fram, och det var som vita fågelvingar. Domen stod nålvasst etsad mot det blåa dunklet. Från bangården hördes ett sakta sorl. De ensliga lamporna brann oljigt gula, och på andra sidan bangården drunknade byggnaderna i sina svarta skuggor.
   Jag stod framme vid fönstret och såg på de kalkvita ruinhögarna under mej, på de sönderbrända resterna av den tvåtusenåriga staden, denna plats vid Rhen där romarna en gång slagit sina fältläger. På stränderna hade germanernas och romarnas vakteldar brunnit, och rött hade flodens vatten färgats av strömmande blod. Ångestskriande hade de kraftiga normannerna med fladdrande manar störtat utför klipporna, och ännu dödande in i döden hängde ryttarna fast vid byglarna med kluvna kranium kom de ridande och vita glimrade tänderna i rödlevrade grin. Här hade rovriddarna uppfört sina borgar på klipporna, och genom århundraden hade kejsare och påve stridit. Varje krig, varje epok hade efterlämnat sina ruiner. Var ännu inte krigen slut, fanns det ännu mera blod att spilla?
   Klockan var redan tolv. Jag klädde av mej och la mej mellan de fältgråa filtarna. De kändes sträva och jag hade svårt att somna. Det vita månskenet fyllde hela rummet och på golvet darrade fönstrets svarta kors, och under hela tiden jag låg där hörde jag klockan obevekligt ticka i den vita tystnaden.
   Det var varmt i rummet när jag vaknade på morgonen. Solskenet sprutade in genom fönstret. Jag stod framför den fyrkantiga spegeln med rostfläckarna och rakade mej, och vattnet var kyligt och smakade jord.
   När jag kom ner på caféet stod Fräulein Käthe bakom disken. Hon nickade och smålog.
   Guten Morgen! Kaffee?
   Jawohl, mein Fräulein.
   Hon ställde fram den bruna rågdoftande drycken.
   I dag reser jag till Paris, sa jag.
   Det måste vara underbart, sa hon. Är ni inte glad?
   Mycket, sa jag.
   Jag ska också resa från Köln, sa hon. Jag far nästa vecka för att arbeta i en vingård. Till min onkel.
   Uppför Rhen?
   Till Koblenz.
   Ni kommer att bli fördärvad av allt vin ni smakar.
   Jag ska vara försiktig, log hon. Es ist ja Fröhling.
   Om vin och kärlek ska man bara vara två.
   Es ist ja Frühling, log hon igen. Inte sant?

   På perrongerna var det överfyllt och jag fick knuffa mej fram genom trängseln för att komma till tåget. När jag stod vid fönstret ute i korridoren, kom Robert Miller gående längs tågsättet.
   Hallå!
   Hallå! Du reser!
   Just nu.
   Vi ses i Paris!
   Säkert! Vi ...
   En liten pojke som sprang och lekte på perrongen snavade plötsligt och föll med pannan mot hörnet på en väska och blodet började forsa nerför ansiktet. Hans mor sprang fram till honom, kastade sej ner på knä och började häftigt gnida såret med en näsduk, men slet bara upp det ännu mer.
   Sie mussen tupfen! skrek Miller åt henne. Sie mussen tupfen!
   Och då, när hon inte brydde sej om att höra på honom, knuffade han undan henne, tog pojken i famnen och sprang bort mot förbandsstället. Den lilla magra kvinnan låg hjälplöst kvar på perrongen; stirrande på den blodiga näsduken och grät hysteriskt. Just då sattes tåget i gång och det var det sista jag såg av Robert Miller.

   Senare på sommaren, en kväll på Cafe de la Paix, träffade jag ett par journalister som just återvänt från Palestina. Det var John Shephard från London och Svend Madsen som jag kände från Köpenhamn. De hade träffat Miller dagen innan han blev nedskjuten under en eldstrid.
   Bra pojke, sa Shephard. Men en smula tokig.
   Det enda han talade om var ruiner, sa Madsen. Han sa att han var färdig med alltihop.
   Gosse, res hem och vila upp nerverna, sa jag till honom. Du ser fullständigt färdig ut. Vet ni vad han sa då? Jo: Jag förlorade freden långt innan kriget bröt ut. Jag gav upp mej själv och klädde mej i pansar. Först när varje människa besegrat sitt pansar och vill ha fred, blir det aldrig mera krig. Var han inte tokig, va? En sån jäkla idealist! Aldrig mera krig! Va i helvete ska vi då skriva om? Ska man kanske sänka sej och bli romanförfattare? Jag har familj att försörja, jag behöver arbete och inkomst!
   Ta inte i nu! sa Madsen. Så här talar du alltid innan du ska ge dej i lag med kvinnor. Men jag håller med dej om att vi alla behöver ett stort och präktigt och samhällsnyttigt arbete att fylla ut våra liv med.
   Då när vi satt där på Café de la Paix, slöt jag ögonen och åter kunde jag se det sönderbombade Köln framför mej. Jag såg Robert Millers bittra plågade ansikte träda fram ur ruinhögarna — Schultzes hårda fanatiska och Fräulein Käthes goda vänliga — och alla andra ansikten jag stannat vid. Jag såg arbetarna komma springande på Luxemburger Strasse och när det överfyllda tåget lämnade Bahnhof Süd låg somliga platta på vagnstaken och andra klängde sej fast vid sidorna. Jag såg de fattiga kvinnorna stå utanför butikerna där ingenting fanns att köpa och flickorna som sålde sej för några cigarretter och krymplingarna som hasade sej fram på gatorna.
   Detta var krigets verkliga ansikte. Detta var de överlevande.
   Hallå, sitt inte och somna! sa Shephard och knuffade till mej.
   Ryck opp dej gosse, nu ska vi hitta på någe annat! sa Madsen.
   Jag satt bara och tänkte, sa jag.
   Att tänka är bortkastad tid, sa. Shephard. Det kan du göra när maskarna krälar i dej. Ska vi gå på en nattklubb och träffa kvinnor?
   Nej tack, sa Madsen. Kvinnor är jag inte intresserad av. Men jag följer gärna med och tittar på.
   Du är ju också tokig!
   Ja, vem är väl inte det?
   Vi, gick fram mot Boulevard des Italiens. Det var den kvällen då den stora ljusfesten firades i Paris. Himlen glödde, log, grät, skrattade under fyrverkeriets färgkaskader. På gatorna gled bilarna fram i tredubbla filer. Caféernas högtalare vrålade sommarens schlager I rosenrött jag drömmer, och i varje skyltfönster hängde Ingrid Bergmans och Hedy Lamarrs leende porträtt. På trottoarerna trängdes människorna under rop och skratt. Det var den hastigt uppflammande, hektiska glädjen, denna glädje som yr och brusar likt champagnen — men vars bottensats är djup förtvivlan.
   Titta på människorna! sa Shephard och slog ut med handen. Vad vill de? Vill de kanske glömma?
   Visst, sa Madsen. Är inte det en vacker föresats?

   Ill.: Sven Rydin, publicerad i "All världens berättare" nummer 5 1949

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki