Fandom

Svenskanoveller Wiki

Vaktombytet

754sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share

Av Rod Serling, ombearbetad av Anne Serling

PROLOG


Det du nu ska få läsa är inte bara berättelsen om en terminsavslutning. Det är också slutet på en epok. Professor Ellis Fowler, den vänlige, beläste litteraturläraren, hittar ett kuvert under sin julgran. . . men det är ingen trevlig julklapp. Han vet inte om det än, men efter att i ett halvt sekel ha sått kunskapens frön .hos de unga, sett dem spira och ge skörd, har han nått slutet på sin bana, och ska mönstras ut. Och han ska upptäcka att vägen från Gossläroverket i Rock Hill leder rakt fram till en annan institution som brukar kallas. . . Skymningsriket.

Rock Hills Gossläroverk låg i en liten stad i Connecticut. Det var ingenting märkvärdigt med det, det skilde sig inte från andra skolor på den tiden. På tegelväggarna växte murgrönan i en tät matta, utom på några få ställen, där små otvättade fönsterrutor skymtade fram. Pojkarna skilde sig inte från andra skolpojkar. I klassrummen stod likadana träbänkar som i alla andra skolor, i rader med sin tids namn och funderingar inristade i virket. Det kändes lika rått och unket i de långa, mörka korridorerna året om, till och med i fullt solsken. Skolsalarna ekade av samma skratt, samma vredesutbrott och samma besvikelser som i alla andra skolor. Nej, det fanns ingenting som skilde den från andra skolor—utom professor Ellis Fowler.
   Professor Fowler var sjuttiosju år. Han hade kraftigt, tovigt grått hår och ett likaledes grått skägg, som guppade upp och ner när han talade. Han hade ett vänligt, oerhört intelligent gammelmansansikte med glittrande blå ögon med en alltjämt vaken blick. Glasögonen åkte ideligen ner på näsan, och han försökte med jämna mellanrum förgäves skjuta upp dem där de borde sitta. Han var smal och knotig, och det var inte utan att han liknade en jultomte som luften har gått ur.
   Nu på terminens sista dag var klassrummet fullt. Eleverna — en handfull unga tonåringar — hade intagit diverse lätt uttråkade poser framför honom. Professor Fowler kastade en blick på boken som han höll i handen. Han såg ut som en vänlig gammal uggla, när han inledde lektionen.
   "Ni minns att vi talade om Alfred Edward Housman... född vilket år, Graham?"
   Graham, en sextonårig fotbollsback, vars kropp hade ränt i höjden utan att han själv hade hunnit med, blinkade och vaknade plötsligt till. "Vilket år?"
   Spridda skratt hördes. Graham skruvade sig i bänken, tittade ut genom fönstret och fingrade på sitt betyg. "Nån gång det här århundradet. Tror jag."
   Professor Fowler nickade och log. "Nära Graham. Närmare än vanligt. Nån gång det här århundradet." Han tittade tankfullt bort, kliade sig i skägget och vände sig till klassen. "Grahams framtid ligger utstakad framför honom. Han kommer att bli biträdande assistent i informationen på Kennedy-flygplatsen."
   Hela klassen skrattade, alla satte sig förväntansfullt till rätta med uppmärksamheten riktad mot professor Fowler. Professorn kikade över glasögonen på Graham. "Alfred Housmans födelseår var — vilket härmed meddelas till fromma för Graham och resten av klassen — år artonhundrafemtionio. Han dog. . . vilket år, Butler?"
   En gladlynt liten krabat, med ett huvud som såg ut att få gå i toppluva resten av livet, flög ivrigt upp. "Omkring nittonhundra, magistern."
   Professor Fowler rättade till glasögonen och kliade sig i skägget igen. "Minsann, Butler, Graham och du är själsfränder. Alfred Housman dog nittonhundratrettiosex. Om Graham och du ursäktar, även om detta inte är lika spännande som att försöka passa kulan runt försvarsmuren eller som taktiksnacket före nedsläpp, så hoppas jag att ni har tålamod med mig i en sanningens minut. Alla kommer naturligtvis ihåg 'Gossen från Shropshire', som jag ska läsa några rader ur för er:

När jag var ett och tjugo
en klok man sa till mig
"Ge bort var slant du äger
blott inte hjärtat ditt."


   Utan att sluta läsa lät han blicken vandra från boken, över huvudet på eleverna och fäste den någonstans långt bort i universum.


"Ge bort båd' guld och pärlor,
men vakta på din håg.
När jag var ett och tjugo
ej lyssnade jag då!"


   Handen med boken sjönk allt längre ner medan han fortsatte.

"För hjärtat uti bröstet
ges aldrig bort för intet
Det köps med suckars mångfald
och säljs för ändlös sorg.
Nu är jag två och tjugo
och det är sant, så sant."


Professor Fowler nickade och stod länge med ett frånvarande leende på läpparna. Han var hundratals mil därifrån och lyssnade till en gammal sanning. Plötsligt blev han medveten om att pojkarna tittade på honom, och han slog igen boken. Han tog av sig glasögonen, granskade dem, andades på dem, torkade av dem och log mot pojkarna. Sedan harklade han sig och sa: "Märkligt nog reagerar ni nästan exakt likadant på den där dikten som era pappor. Jag har läst den i olika klasser i femtioett år, utan att någon har förstått vad den betyder. Den betyder helt enkelt: Slösa inte bort din ungdom. Var rädd om den, den är dyrbar. Den är det flyktigaste kapitlet i ditt livs bok." Han böjde sig fram över katedern och spände ögonen i eleverna. "Någon gång längre fram i livet kommer ni att förstå precis vad jag menar."
   Sedan log han och sa: "Nu, mina herrar, eftersom det här är sista dagen på terminen, och det är precis tre dagar kvar till jul, ska jag vara barmhärtig så här i sista minuten och låta er gå lite tidigare. Jag vill passa på att tillägga att även om ni inte kan få tillbaka era examensskrivningar än, så har alla — märkligt nog — blivit godkända. Jag blev nästan lika förtjust som chockerad. Under alla mina femtioett år som lärare har jag aldrig någonsin haft en sån samling dumskallar." Han såg ner, sen kikade han upp över kanten på glasögonen med glimten i ögat. "Men mycket trevliga dumskallar med gott hopp om att bli dugliga unga män som utmärker sig och gör en insats. Gud välsigne er. Och god jul."
   Pojkarna reste sig. Professor Fowler nickade och log medan han gick utför mittgången och skakade hand med än den ena, än den andra, när de strömmade ut i korridoren. Deras skrattande unga röster steg till ett förväntansfullt sorl inför jullovet och hemresan. Skåpdörrar slogs igen med en smäll. Böcker och papper stuvades undan i hast, och glada rop om "lov" ekade i hela huset.
   Under det att professor Fowler vandrade genom korridoren utväxlade han nickningar och hälsningar med pojkarna. När han skulle gå förbi rektorns dörr, öppnades den och rektorn ropade på honom. Det var en hurtfrisk ung man, som alltjämt var rätt så ny och självsäker. Han pekade på professorn med en jättestor pipa. "Hör nu, Fowler, kan ni komma in ett slag?"
   Fowler nickade. "Ja, naturligtvis."
   Rektorn stegade bort till skrivbordet, slog sig ner och tände pipan. "Slå er ner, Fowler. Sätt er bekvämt."
   Professor Fowler satte sig på den stoppade stolen. Han lät blicken vandra runt i rummet och svepa över rektorns skrivbord — det var snyggt och propert och såg oanvänt ut. Han tog fram sitt fickur och tittade på det.
   Rektorn, som hade iakttagit honom, frågade: "Hindrar jag er?"
   "Nej, nej, nej", svarade professor Fowler. "Jag tänkte bara höra Messias på radio klockan fem, men det är gott om tid. Det är ett förtjusande stycke. Så stämningsfullt."
   Rektorn, som nästan pöste över av dryghet, svarade: "Instämmer, instämmer." Sedan flyttade han på papperen på skrivbordet, slätade ut dem, buntade ihop dem och la tillbaka dem igen. "Det här ska inte ta lång stund."
   Det blev en lång paus. Fowler satt tyst och väntade. Rektorn drog med fingret över skrivbordsskivan, sög på pipan, flyttade på några papper till, och tittade till slut motvilligt upp. "Ni. . . hm. . . ni har inte svarat på brevet som styrelsen skickade till er i förra veckan."
   Professorn sköt upp glasögonen på näsan, gjorde en tankfull paus och sa sedan: "Brevet? Jag beklagar, rektorn. Vid närmare eftertanke så har jag faktiskt inte brytt mig om att öppna posten de senaste veckorna. Det har ju varit examen, betyg att sätta, förberedelser inför jullovet. . . allt möjligt." Han log och fortsatte. "Fast jag vet nog ganska väl vad det står i det där brevet."
   Rektorn tittade bort. "Och. . . och. . . vad säger professorn?"
   Professorn tog av sig glasögonen, studerade dem och putsade dem omständligt." Jag är naturligtvis med på det."
   Förtjust gnuggade rektorn händerna. "Det var mycket klokt. Då ska jag meddela styrelsen att ni har fått deras brev och är med på det. Vad beträffar er ersättare. . ."
   Professor Fowler lyssnade inte längre på rektorn. Han satt och log frånvarande och föll rektorn i talet, utan att vara medveten om att han avbröt honom. "Det är inte en vecka sen jag sa till min hushållerska att jag förmodligen kommer att vara kvar och undervisa här tills jag blir hundra år. För två år sedan hade jag faktiskt sonsonen till en av mina gamla elever i klassen. Jag vågar påstå att jag kommer att få en sonsonsson en vacker dag. Pojken Reynolds. Ni vet vem det är. Hans far hette Damon Reynolds, och hans farfar var en riktig rackarunge, som envisades med att kalla mig Skäggstrutten." Han skrock ade och putsade glasögonen. "Skäggstrutten. . Han visste inte om att jag visste att han kallade mig det. Det var en riktig rackarunge. Han ägnade sig åt börsaffärer och skapade sig en förmögenhet. Sen kom han hit på tjugoårsjubileet. Han kom och tog mig i hand och sa: 'Professor Fowler, förlåt att jag kallade er för Skäggstrutten.' " Fowler tittade i taket, skakade på huvudet och log.
   Rektorn hostade lätt. Lågt och trevande sa han: "Professor Fowler, professorn får ursäkta. . . men professorn ska nog läsa brevet från styrelsen trots allt."
   Fowler tittade på honom och nickade. "Visst ska jag det. Fast det är lustigt att man ska få lov att skriva på ett nytt anställningsavtal vartenda år. Rektorn kan hälsa styrelsen från mig att gamle Fowler är inte den som överger skutan. Å nej, han ska stå vid rodret i alla väder, han ska se besättningen mönstra på och mönstra av, mönstra på och mönstra av. Och han ska se till att skutan håller kursen."
   Rektorn avbröt honom mycket lågmält, och inte utan medlidande i rösten. "Professor Fowler, låt mig tala till punkt." Han reste sig, gick fram till fönstret bakom skrivbordet och stirrade ut på snöflingorna som dansade i luften. "Meddelandet från styrelsen är inget anställningsavtal." Han vände sig mycket sakta från fönstret. "Det är. . . en uppsägning. Ni har undervisat här i över femtio år. Ni uppnådde pensionsåldern för flera år sedan. På vintersammanträdet beslöt vi oss för att låta en yngre förmåga. . ." Han tystnade och såg på Fowler, som hade rest sig. "Om ni hade varit med på sammanträdet, så hade ni blivit mycket stolt över allt som sas om er och ert arbete. Som lärare har ni haft en utomordentlig betydelse för oss alla. Men. . ." Han vände sig om, gick tillbaka till skrivbordet och ställde sig där med huvudet nerböjt. Han ville inte se den gamle i ögonen, men till slut måste han.
   Professor Fowler viskade nästan när han svarade: "Menar rektorn att mitt avtal inte ska förnyas? Att jag är avskedad.?" Rektorn började vanka av och an. "Avskedad? Snälla ni, säg inte så. Pensionerad. Med halv lön så länge ni lever."
   Långsamt upprepade Fowler: "Så. . . länge. . . jag. . . lever?" Plötsligt såg han mycket gammal ut. Han gick bort mot dörren, men så hejdade han sig med ryggen mot rektorn. "Ja, en sak bevisar det sannerligen. Man ska läsa sina brev. Man ska faktiskt läsa sina brev." Han gick ut ur rummet och bort genom korridoren.
   Två pojkar gick förbi och log mot honom: "God jul, professorn. Och gott nytt år."
   Professor Fowler tittade uppmärksamt på dem. "Halliday och McTavish." Han darrade märkbart på rösten. "Jag önskar er en angenäm resa och en trevlig tid hemma hos familjen. Och jag hoppas ni inte föräter er på kalkonen. . . och på kråset. Man vet ju hur det är med er rackarpojkar. . . jul efter jul åker ni hem och äter er fördärvade."
   Pojkarna tittade på varandra, när de såg att professor Fowler hade tårar i ögonen.
   Med darrande hand klappade professorn dem på kinden. "Ni är bra karlar. God jul på er båda två. Och gott. . ." Rösten svek honom. Han vände sig om, gick några steg därifrån och lutade sig mot anslagstavlan, medan han försökte samla sig.
   Han hörde pojkarna bakom sig. "Vad tog det åt Skäggstrutten? Han grät. Såg du att han grät?"
   Fowler vände sig om från anslagstavlan och började sakta gå bort genom korridoren. Han drog handen längs väggen med den snidade listen, som blivit blanknött med åren. Så hejdade han sig ett ögonblick, lät blicken vandra över de gamla invanda synerna och lyssnade till alla ljuden i den gamla byggnaden, som mer eller mindre hade varit hans hem i ett halvt sekel. Till slut sköt han upp den tunga ekporten och steg ut, och utan att känna hur bitande kallt det var, började han gå hemåt. En enda gång stannade han och vände sig om för att titta på byggnaden, som han hade varit trogen under alla dessa år. Det skymde och snöade så att huset knappt syntes.
   Mödosamt klev han uppför trappan hemma hos sig. Han stampade av sig snön på skorna av gammal vana snarare än av någon medveten hänsynsfullhet. Han gick raka vägen fram till hallbordet. Det stod en liten julgran på det, fullhängd med julgransprydnader. För vart år blev den allt mer överlastad. Varje liten sak hade sin historia och speciella betydelse. Han hade fått allihop i present av "sina gossar". Efter jul sveptes klenoderna in i papper och lades högtidligen i förvar. Men den här kvällen var det inte julgranen professor Fowler tittade på, utan breven som låg bredvid granen. Utan att ta av sig hatt och rock bläddrade han igenom dem, medan vinterkylan svepte in genom ytterdörren som alltjämt stod öppen.
   Ur husets mörka innandöme dök professorns hushållerska fru Landers plötsligt upp. Efter att ha bott hos professorn och tagit hand om honom i över tjugo år, hade hon blivit fäst vid honom och vant sig vid hans tankspriddhet — ja, hon väntade sig att han skulle vara tankspridd. Hon stängde ytterdörren och slätade till sig håret, som blivit rufsigt av en vindil, och sa till professorn: "Jag hörde inte när professorn kom hem. Det blåser och snöar så man har då aldrig sett på maken."
   Fowler, som hade hittat brevet som han letade efter, svarade frånvarande. "Jaså? Ja, det har jag inte märkt."
   Fru Landers tittade forskande på professorn, och när hon märkte hur hopsjunken han såg ut, och hur grå han var i ansiktet, blev hon orolig och frågade om det var något på tok.
   Professorn skakade på huvudet utan att ta blicken från brevet. "Det beror väl på hur man ser det. Sitter man i styrelsen och är ivrig att få in nytt blod i lärarkåren, då tycker man nog inte alls att det är något på tok." Han tog sakta upp brevet och stirrade på det. "Men om man är en gammal man, som har tillbragt största delen av sitt liv i de där skolsalarna— då är det nog ursäktligt om man blir en aning konsternerad."
   Plötsligt började han skrocka tyst. "Nej, det står faktiskt inte alls bra till. Allting är på tok."
   Fru Landers pekade på brevet som han höll i handen. "Vad är det, professorn? Vad har hänt?"
   Professor Fowler tittade på brevet och började läsa högt. "Och eftersom skolans målsättning är att låta eleverna åtnjuta modernast tänkbara undervisningsmetoder, är det vår förhoppning att ni har förståelse för att en pensionering måste anses vara till ömsesidigt gagn. Vi hoppas ni förstår att denna förfrågan görs i de bästa avsikter, och att vi kommer att bevara era insatser vid Rock Hills Gosskola i tacksamt minne."
   Hushållerskan bet sig i läppen. "Kära nån, professorn, det betyder ju att. . ."
   "Ja, fru Landers", fyllde professorn i, "det betyder — om man skalar av en del av retoriken och de halsbrytande försöken att uttrycka saken vänligt — att jag har fått sparken." Han gick bort mot arbetsrummet och frågade fru Landers: "Har några av mina pojkar varit här?"
   Uppskakad av nyheten tittade fru Landers förvirrat på honom. "Era pojkar?"
   "Ja, eleverna. De har ju haft en så trevlig tradition i många år. Sista dagen på höstterminen samlas de här utanför på eftermiddagen och sjunger julsånger. Jag har nästan börjat vänta mig det."
   "Det var flera år sen de gjorde det, professorn", svarade fru Landers vänligt. "Det har de inte gjort sen före kriget, om jag minns rätt."
   Fowler nickade och vände sig bort från henne igen. "Ja visst, ja. Att jag inte kom ihåg det." Han tog av sig glasögonen, granskade glasen och började torka dem. Sedan hejdade han sig plötsligt, kramade dem hårt, stirrade på dem och slängde dem på bordet. "Fru Landers, jag har blivit fruktansvärt traditionsbunden, jag sitter fast i gamla vanor. Jag inser det nu. Jag inser det, och jag erkänner det. Det är förstås därför jag tar det här så hårt."
   Han stegade tvärs över den nötta äkta mattan och satte sig vid skrivbordet. "Jag är en gammal antikvitet, som slår vakt om gamla antikviteter. Jag är som en vaktmästare på ett museum som bara innehåller gamla minnen."
   Fru Landers skakade på huvudet. Hon var nära tårarna. "Professorn är en fin människa. En mycket fin människa."
   Professor Fowler gav henne ett uppskattande leende. "Och ni, fru Landers, ni är en mycket lojal person. Skulle ni vilja göra mig en tjänst? Koka en kopp te åt mig. De spelar Händels Messias på radion om ett par minuter. Jag skulle vilja lyssna på den."
   Fowler blundade och satt ett ögonblick stödd mot armbågarna, sedan lutade han sig bakåt i stolen. Han lät blicken vandra över skrivbordsskivan, tog sakta en av nycklarna på nyckelknippan och låste upp den nedersta lådan till höger, letade i den och drog fram en revolver. Han stirrade på den en lång stund, innan han stoppade in den innanför tröjan och gick bort och satte sig i den gamla gungstolen.
   Genom fönstret bakom skrivbordet syntes snöflingorna sakta dala ner från natthimlen. När professor Fowler hade druckit ur teet, som fru Landers hade serverat honom, lät han den tomma koppen stå kvar på bordet medan han lyssnade till Messias. Just som de sista jublande tonerna förklingade, kom fru Landers in. Tyst, nästan på tå, gick hon runt stolen och såg Fowler i ansiktet. Han slog upp ögonen.
   "Ja, fru Landers?"
   "Jag trodde professorn sov", sa fru Landers lite förläget. "Vill professorn ha en påtår?"
   Fowler ruskade på huvudet. I tankarna var han långt, långt borta.
   "Nej tack."
   "Middagen är klar om en halvtimme. Ska inte professorn ta en liten tupplur?"
   Fowler sträckte sig fram och stängde av radion. "Jag vet att jag är besvärlig, men skulle vi inte kunna hoppa över middagen idag? Jag har ingen aptit.
   "Professorn måste äta. Jag kan hålla maten varm. Efter tuppluren kanske?"
   Fowler betraktade hennes vänliga gamla ansikte och smålog. "Lite senare kanske."
   Han reste sig ur stolen och gick fram till bokhyllan. Tre av hyllorna var fyllda av skolans årsböcker, och de bågnade under tyngden. Böckerna gick många år tillbaka i tiden. Sin dagliga ritual trogen dammade Fowler av böckerna och rörde vid dem, som om han därigenom skulle kunna förflyttas bakåt i tiden. Han tog ut en av böckerna och bar fram den till skrivbordet. Han öppnade den varligt, bläddrade igenom den och studerade ansiktena och namnen.
   Fru Landers satte sig i stolen mitt emot honom. Hon betraktade honom tillgivet och bedrövat, eftersom hon förstod hur hårt han tog det.
   Fowler tänkte högt. "Timothy Arnold. Att det skulle bli något av honom, hade jag aldrig trott. Det var omöjligt att få honom att låta bli att tugga tuggummi och blåsa bubblor. Det lät som om han sköt med gevär. Precis som om han sköt med gevär. William Hood. Lille Bill Hood. . . den minsta som någonsin har varit med i skolans fotbollslag, och ändå var han så förtjust i Shelley." Han vände på bladet igen, och ansiktet lystes upp av ett leende. "Artfe Beachcroft. Det var en bra pojke. Riktigt rejäl. Och modig var han." Han stirrade tankfullt framför sig. "Var det han? Jo, jo — nu minns jag. Hans far skrev ett brev till mig. Han stupade vid Iwo Jima. En fräknig liten en, som alltid såg glad ut. Han log jämt, han hade ett sånt smittsamt leende. Så fort han kom in i klassrummet, måste man le."
   Han bläddrade vidare, och sen slog han till slut ihop boken. Han satt och tittade på den en lång stund. "De kommer och går som vålnader. Ansikten, namn, leenden. . . De hade så många påhitt för sig — både lustiga, sorgliga och rörande. Jag har inte givit dem någonting. Det inser jag nu. Poesi som flög ut ur huvudet på dem, så fort de hade gått ut skolan. Gamla ramsor, som var föråldrade redan när jag lärde ut dem. Citat som betydde så mycket för mig, men ingenting alls för dem."
   Fowler skakade på huvudet. "Fru Landers, jag är totalt misslyckad. Jag är en gammal fornlämning, som vandrar från klassrum till klassrum. Jag har bara malt på av gammal vana för döva öron utan att någon har lyssnat. Jag är en misslyckad stackars krake. Jag har inte lyckats väcka intresse hos någon. Jag har inte åstadkommit något bestående. Hur har jag kunnat inbilla mig att jag har åstadkommit någonting?"
   Fru Landers fick tårar i ögonen. Hon skakade på huvudet som om hon ville göra invändningar, men utan att få fram ett ord. Fowler log mot henne. Han förstod henne och förlät hennes tystnad. Så gick han från skrivbordet, bort mot dörren. "Nu ska jag ta den där tuppluren. Jag hoppas jag inte har ställt till besvär genom att fördröja middagen." Och så gick han ut ur rummet med långsamma, avmätta steg.
   Fru Landers strök med handen över årsboken, hon nästan smekte den, satte tillbaka den i bokhyllan. Sedan gick hon tillbaka till skrivbordet och började städa upp. Hon tog pipan, boken och glasögonen och höll dem ömt, nästan kärleksfullt. Det stack fram några papper ur en av lådorna, och hon böjde sig fram och drog ut den. Så hejdade hon sig plötsligt, som förstenad av fasa. Under papperen fick hon syn på det tomma revolverhölstret. Hon tog upp det, men höll det en armslängd ifrån sig och gjorde en ansats som om hon tänkte springa ut ur rummet. Men så hejdade hon sig, tittade på revolverhölstret igen och la till slut försiktigt ner det i lådan. Medan paniken steg inom henne skrek hon: "Professor Fowler!" och rusade ut i tamburen. Ytterdörren stod på vid gavel. Hon kastade sig på telefonen och slog numret till rektorn.
   Fowler gick långsamt över skolgården. Hans steg ekade i tystnaden och han drog korta, häftiga andetag i den kalla nattluften. Han hade knäppt överrocken fel, så att den satt snett. Han var barhuvad och såg vilsen och övergiven ut. Halvvägs över skolgården stannade han framför en bronsstaty i naturlig storlek. Han borstade bort snön på sockeln, så att inskriptionen syntes, och så läste han sakta: "Horace Mann, ungdomens fostrare. Sjuttonhundranittiosex till artonhundrafemtionio." Fowler sjönk ner på knä i snön och sa fundersamt: "Jag undrar om han någonsin tvivlade på sig själv." Så log han och skakade på huvudet. "Det gjorde han nog inte." Han borstade bort lite mer snö, så att resten av inskriptionen under Manns namn syntes.
   "Det är en skam att dö utan att ha vunnit några segrar för mänskligheten." Han vände bort blicken med förstelnat ansikte och sa: "Jag har inte vunnit någon seger. . . inte en enda seger." Så tittade han ner på rockfickan och sa mycket tyst: "Och nu skäms jag för att dö." Mycket sakta tog han upp revolvern ur fickan. Han osäkrade den och skulle just lyfta den, när han plötsligt hejdade sig vid ljudet av en melodisk klockklang ett stycke därifrån, som lät så förunderligt enträgen.
   Fowler vände sig tvärt om och spanade bort mot klockorna. Fundersamt sa han: "Ringer det in? Det var märkligt. Varför ringer det in nu? Det är ingen samling så här dags. Det finns ingen anledning att ringa in."
   Men klockorna fortsatte att ringa. Fowler började gå bort mot skolan, och utan att tänka på det stoppade han ner revolvern igen. När han kom fram till huvudbyggnaden, stod porten märkligt nog öppen. Han gick in och tittade först i alla de tomma klassrummen, och sen upp mot taket, när klockringningen inte upphörde. Han var alldeles ensam. Han hejdade sig vid dörren till sitt eget klassrum, gick in och började gå uppför mittgången mellan bänkraderna. Halvvägs hejdade han sig och lyssnade. Det hördes ett egendomligt ihåligt eko, det lät som pojkar som pratade och skrattade långt bort i fjärran. Han fortsatte framåt i salen, till en början undrande och förvirrad, men sedan med stigande häpnad. I varje bänk började en gestalt framträda — först genomskinlig som en vålnad, sedan tog den form, blev till en liten pojke av kött och blod, och till slut var alla bänkarna befolkade, och ett dussin pojkar satt med blicken förväntansfullt riktad mot honom.
   Professor Fowler knäppte upp rocken. Han rörde på munnen och frågade tyst. "Jag. . . jag förstår inte. Ni får ursäkta mig, pojkar men jag vet inte. . . jag förstår inte. . . jag kan inte minnas att. . ."
   Pojkarna log mot honom och till slut reste sig en av dem. "Artie Beachcroft, professorn. Andra ring. År 1941. Hur står det till med professorn?"
   Fowler tittade på honom och skakade frågande på huvudet. "Hur sa? Sa du att du är Artie Beachcroft?" Så nickade han sakta. "Ja, naturligtvis. Dig skulle jag känna igen var som helst." Han gick fram till pojken, sträckte ut händerna och tog pojken i hand. Han snyftade och torkade bort en tår. "Så roligt att se dig. Jag är verkligen glad att få träffa dig. Jag har saknat dig, Artie." Sen stirrade han på pojken och skakade på huvudet igen. "Men. . . men vad gör du här? Du får ursäkta, men du har inget här att göra. Du. . ."
   Pojken log och fyllde i professorns oavslutade tanke. "Jag stupade vid Iwo Jima, det stämmer, professorn." Han stack handen i fickan, tog upp ett litet fodral, öppnade det och tog fram en medalj. "Jag ville visa den här. Det är Kongressens Hedersmedalj. Jag fick den posthumt."
   Fowler betraktade den. Sen såg han pojken i ansiktet. "En mycket ärofull medalj, Beachcroft, mycket ärofull. Jag är verkligen stolt över dig. Du har alltid varit en förträfflig ung man. En förträfflig ung man." Han tittade stint på pojken, blundade och skakade på huvudet, och så spärrade han upp ögonen igen. "Jag. . . jag förstår inte det här. . ."
   "Professorn?" ropade en pojke i andra änden av salen.
   Fowler vände sig mot honom.
   "Jag heter Bartlett. Tredje ring. År 1928. Jag dog i Roanoke i Virginia. Jag forskade i röntgenbehandling av cancer. Jag blev utsatt för strålning och fick leukemi."
   "Det minns jag, Bartlett", sa Fowler lågt. "Det minns jag. Det var oerhört modigt av dig, oerhört modigt."
   "Jag tänkte på en sak som professorn hade sagt. Ett citat av en poet som hette Walter", fortsatte pojken.
   Fowler nickade igenkännande. "Howard Arnold Walter, det minns jag."
   Med hög röst började Bartlett citera.


   "Håll ord, ty det finns de som tror på dig,
var ren, ty det finns de som giva akt på dig,
var stark, ty det finns mycket att stå ut med,
ha mod, ty det finns mycket att våga göra."


   Han fäste blicken på professorn. "Det har jag aldrig glömt, professorn. Det fick jag med på vägen av professorn. Det har jag aldrig glömt."
   Fowler började darra på läppen. "Det. . . det var verkligen hyggligt sagt av dig, Bartlett."
   Artie Beachcroft kände likadant. "Det var därför jag ville visa professorn medaljen", sa han. "Ni kan också ta åt er äran för den, professor Fowler. Ni lärde mig att vara modig. Ni lärde mig vad det innebär."
   "Det här. . . det är ju otroligt", mumlade Fowler lågt. Han såg sig forskande om i rummet, och fäste blicken på en kortväxt pojke. Så gick han fram till honom och strök pojken över kinden. "Är det inte. . . är det Weiss? Dickie Weiss? Du var den förste som. . ."
   Pojken reste sig ur bänken. "Den förste som stupade. Jag deltog i Pearl Harbor på Arizona. Jag var fänrik."
   "Det minns jag, Dick", sa Fowler och kämpade emot för att inte visa hur rörd han var. "Du räddade ett dussin män. Du lyckades få ut dem ur maskinrummet, där de hade blivit instängda, men du fick sätta livet till."
   Pojken nickade och log. "Den dagen stod professorn bredvid mig. Ni visste nog inte om det, men där stod ni. Det var en dikt, ni hade lärt mig.

. . .var människas död är en kränkning mot mig,
ty jag hör mänskligheten till;
spörj aldrig för vem klockan klämtar
— den klämtar för dig."


   Fowler tittade på pojkarna och log. Allesammans såg uppmärksamt på honom. Hans leende blev allt hjärtligare, och ögonen lyste upp under det tysta ögonblick som följde. Klockklangen hördes åter men nu var den svagare. Han gick fram mellan pojkarna, och de reste sig en efter en.
   "Thompson, magistern. Andra ring, år 1939. Jag dog på Nya Guinea. Ni lärde mig att bli en god patriot."
   "Rice. Tredje ring, år 1917. Jag sårades vid Château-Thierry och avled. Ni har lärt mig att vara modig."
   "Hudson. Andra ring, år 1922. Ni har lärt mig att vara lojal."
   "Whiting. Fjärde ring, år 1951. Ni har lärt mig heder och moral."
   Fowler blinkade bort tårarna, mönstrade klassen, snörvlade, hostade, gned sig i ögonen. Så tog han av sig glasögonen, kikade genom glasen, putsade dem rena och satte på dem igen.
   Alla pojkarna såg leende på. Det var en ritual de hade i kärt minne. Ingen av dem hade glömt bort den. Det blev tyst ett ögonblick.
   Till slut sa Beachcroft: "Vi måste gå nu, professorn. Vi ville bara tala om hur tacksamma vi är. . . att vi alltid ska vara tacksamma. . . att var och en av oss har burit något med oss, som vi har fått av er. Vi ville bara säga tack, professorn."
   Pojkgestalternas konturer började lösas upp, gestalterna blev genomskinliga igen, och så försvann de helt och hållet. Och klockorna började åter ringa.
   Fowler gick nerför mittgången, tittade på pulpeterna, strök med handen över en av dem, stannade till vid en annan, och så gick han till slut ut genom porten, ut i snön. Han drog rocken tätare omkring sig i kylan och vandrade hemåt över skolgården.
   När han kom hem, satt fru Landers i telefon. När hon fick syn på honom, spred dig ett lättat leende över hennes ansikte. "Ja, rektorn, han har kommit hem nu", sa hon i telefonen. "Det är ingen fara med honom. Ingen fara alls. Tack, rektorn." Hon la på luren och Fowler log mot henne. Båda två tittade upp när de plötsligt fick höra julsånger utanför.
   Fowler vände sig om, och genom fönstret såg han pojkarna stå där utanför till knäna i snön, och han hörde deras klara röster sjunga den sista versen på en julsång. När de hade sjungit färdigt, steg en av pojkarna fram och ställde sig framför de andra. "God jul, professorn! God jul!"
   Fowler öppnade fönstret och ropade: "Och god jul på er, gossar, en riktigt god jul. Får jag passa på att tacka er alla. Jag har alltid tyckt att det är något speciellt med julsånger. . . det är en mycket vacker tradition. God jul, pojkar, och Gud välsigne er."
   Pojkarna vinkade och log medan de gick sin väg och tog upp en ny sång.
   Fowler stängde fönstret och tittade på fru Landers.
   "Jag har funderat, fru Landers, och jag tror faktiskt att jag ska gå i pension. Jag tror att jag har lärt ut allt jag har att lära ut. Och jag vill inte att resultatet ska bli sämre."
   Han vände sig om än en gång och stirrade ut genom fönstret. Han tog av sig glasögonen och gick igenom hela ritualen igen, kikade genom glasen, putsade dem, och satte till slut på sig dem igen. På avstånd klämtade klockorna i ett kyrktorn, och då och då hördes gossarnas julsånger genom klockringningen.
   "Fru Landers, jag tror faktiskt. . . jag tror faktiskt att jag har betytt någonting. Några av de kunskapens pärlor som jag har strött omkring mig. . . har de plockat upp."
   Han log. " 'Det är en skam att dö utan att ha vunnit någon seger för mänskligheten.' Några segrar har jag inte vunnit, fru Landers, men jag har hjälpt andra att vinna dem. Jag tror faktiskt det. Så det finns segrar som jag. . . i någon liten mån. . . har del i."
   Han vände sig om, tittade ut genom fönstret och nickade leende.
   "Jag har levt ett gott liv, fru Landers. Ett rikt och fruktbart liv. Det här vaktombytet. . . jag skulle inte velat att det hade gått till på något annat sätt."

EPILOG


Professor Ellis Fowler — lärare. Sent omsider insåg han sitt eget värde. En blygsam lärdom som han inhämtade i. . . Skymningsrikets skola.

Originalets titel: "Changing of the Guard", först publicerad i Rod Serling's The Twilight Zone Magazine, January-February 1985. http://www.isfdb.org/cgi-bin/title.cgi?120409

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki