Fandom

Svenskanoveller Wiki

Valöarna

754sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share

Av Per Wästberg
   
   OM MAN LADE huvudet riktigt nära marken, kunde man se hur myrorna vinglade mellan grässtråna och högg sig fram som bland täta lianer och hur små och underliga spindlar grävde i det tunna mossnätet allra närmast jorden. Jag låg i hängmattan och lutade mig ut över kanten, och solen och tystnaden överallt gjorde det lätt och tydligt att se.
   Så märkte jag att mamma kom över gräsmattan. Hon strök mig över nacken på det lite barnsliga vis som hon gjorde ibland och sa att jag var väldigt varm, jag kunde ju få solsting när jag låg så allt blodet strömmade åt huvudet. Hon frågade om jag ville gå ner till bryggan och se om det hade kommit några brev med nio-båten.
   På vägen mötte jag en pojke som jag aldrig hade sett förut. Han var mindre till växten än jag och alldeles blek, hade inte hunnit bli ett dugg solbränd än. Han hade händerna i byxfickorna och sparkade ett äpple framför sig på gruset.
   —Hej, sade han. Jag stannade.
   —Hej. Varför sparkar du ett äpple?
   —Vet inte, sa han. För att det är roligt. Min morsa ger mej ett äpple varje dag. Hon säjer att det är nyttigt när man har haft scharlakansfeber och är klen. Och den andra frukten har ju inte börjat än.
   Jag tittade på honom. Han såg kul ut på något sätt, fast det var nog sant att han var klen. Hans ben var mycket smala och myggbitna. Plötsligt kom jag att tänka på att han och jag kanske kunde vara tillsammans nu på sommaren.
   Förr om åren hade jag alltid lekt med Hasse, men han ville visst inte vara med mig längre, han var lite äldre och hade kommit och sagt att han lekte med Göran nu för tiden. Göran bodde på tomten bred vid Hasse, så jag kunde förstå det. Göran var min fiende. Han hade skurit sönder seglen på fullriggaren som trädgårdsmästaren hade gjort åt mig, det var ganska länge sen, och nu brydde jag mig inte om såna saker längre, men han var ändå min fiende och vi hälsade aldrig på varandra. Och i början av sommarlovet sa jag till mig själv att Hasse egentligen inte var särskilt bussig och att han och Göran gärna kunde hålla ihop, för de passade för varandra. Men jag märkte att mamma inte tyckte om det där att jag gick ensam om dagarna, och hon sa ofta att jag borde skaffa mig någon att vara med, när det fanns så många barn på ön. Jag svarade att ingen av dem var riktigt jämnårig med mig och hade samma intressen. Flickorna var bara löjliga. Jag seglade med vassbåtar nere vid tvättbryggan, det hade jag gjort alla somrar och det tröttnade jag aldrig på, och när jag satt där, hörde jag fallen på Linders segelbåt dunka mot masten, och en bit ute på fjärden gungade slätpricken för skärgårdsbåtarnas vågor. Då och då sneddade stora tankångare mellan Rönnholmarna och rundade pricken utanför Tistelön. Somliga av dem gick till Panama.
   Pojken hade sparkat äpplet i flera bitar och petade nu ner dem i ett dike vid vägkanten. Jag undrade om jag skulle fråga vad han hette, det var alltid svårt att prata med dem som man aldrig hade sett förut.
   —Klas, sa han.
   —Jag heter Olle, sa jag.
   Sen talade han om att hans mamma hade hyrt den lilla stugan som låg på Bergströms tomt. De skulle bo där hela sommaren.
   —Din mamma? frågade jag lite förvånad.
   —Ja, sa han.
   Jag kom mig inte för att fråga mera. Vi mötte flera människor med paket innan vi kom till bryggan, och när vi hann ut, såg vi att passbåten redan hade backat ut och att den just gick i lä under udden för att undvika grynvan som låg mitt i sundet. Det fanns ett brev till mamma. Det var från pappa, han skickade brev ett par gånger i veckan, för vi hade ingen telefon. Vi skulle få en nästa sommar, då det blev automatiserat.
   På hemvägen stannade vi utanför Klas' grind.
   —Jag ska in och äta nu, sa han. Vi kan ju mötas sen.
   Efter frukosten gick jag ut i trädgården och sen lade jag mig i hang-mattan. Så kom jag ihåg att Klas inte visste var jag bodde och att det var bäst att gå och möta honom. När jag kom dit, satt han med sin mamma under parasollet på gårdsplanen. Jag hälsade på henne.
   —Klas måste vara försiktig, sa hon till mig, han har nyss haft scharlakansfeber och är fortfarande klen.
   Hon såg på mig som om jag var farlig för Klas. Hon var ganska ung och vacker, men hon verkade på något sätt olycklig och tittade hela tiden på Klas med sina ängsliga blåa ögon.
   —Om mamma håller på och dillar så där, så far Olle och jag till Valöarna, sa Klas.
   —O, sa hans mamma och vände sig till mig, det gör ni väl ändå inte?
   —Vadå? undrade jag. Jag vet ingenting.
   Sen gick vi och strövade omkring i skogen på ön. Det hade varit torka i över en vecka och ormbunkarnas blad var lite vissna i kanten. En gröngöling hamrade alldeles i närheten, vi kastade sten efter den, där den flydde över slånbärssnåren. Vi kom ner på en stig som ledde tvärsöver ön, den var nästan bortglömd och övervuxen med kråkbärs-ris.
   —Vad är Valöarna för nånting? frågade jag.
   —Jaså, vet du inte det, sa Klas, dom ligger inte så långt härifrån. Förra sommarn när jag bodde snett över fjärden, uppåt Mjölkö till, siktade jag dom med en kikare. Dom är belägna i östra Saxarfjärden. Jag ville komma dit men jag fick aldrig.
   Han tog upp en anteckningsbok ur bakfickan på sina kortbyxor och läste: "Valöarna, en större och en mindre ö, belägna i Östra Saxar-fjärden, delvis skogbeklädda och av ansenlig höjd. Kusterna svårtillgängliga. De branta stränderna kännetecknas av flera djupt liggande skrevor, som kunna tjäna som utmärkta gömställen. Nästa sommar ska jag fara till Valöarna och tälta."
   —Jag har alltid en anteckningsbok för att inte glömma bort sånt här, förklarade han. Fast Valöarna erinrar jag mig förstås ändå.
   —Ja, sa jag.
   Jag försökte föreställa mig Valöarna. Det gick ganska bra. Branter med djupa inskärningar, några täta alsnår eller aspdungar, grottor där smugglare hade sina tillhåll. Högst upp var berget avslipat som en plattform och där hade man utsikt över hela skärgården.
   —Nästa sommar ska jag sålunda åka dit, sa Klas. Nu får jag inte för att jag har haft scharlakansfeber.
   De dagar som kom sen var Klas och jag mycket tillsammans. Han var mest hemma hos mig, fast jag visste att hans mamma inte gillade det särskilt. Vi brukade sitta nere vid tvättbryggan och segla med vassbåtar eller inte göra någonting. Bara tala om Valöarna. Vi gjorde upp planer hur vi skulle komma dit nästa sommar, och Klas antecknade vad vi skulle ha med oss: yxa, visselpipa, ficklampa, metrevar... En lista som jag satt och drömde över.
   Jag for med passbåten till Vaxholm en dag och köpte en blå anteckningsbok. Där skrev jag upp en del om Valöarna: "Nästa sommar ska Klas och jag fara till Valöarna — — —"
   När jag kom ner till ångbåtsbryggan en morgon, mötte jag Hasse och Göran. Göran sa ingenting, han höll händerna i byxfickorna och balanserade på bryggkanten. Hasse verkade stolt att vara i hans sällskap och såg föraktfullt på mig och sa:
   —Hur kan du lattja med den där Klas. Han är nog inte klok. Har du inte märkt såna konstiga ord han brukar säja?
   —Du vet ingenting, sa jag. Han och jag ska fara till Valöarna.
   —Jaså, sa Hasse.
   —Det vet inte du var dom ligger.
   —Skit i honom, sa Göran. Nu kommer båten.
   Jag försökte undvika dem, och när jag var nere på bryggan, såg jag dem alltmer sällan. De dagarna låg vinden från syd och trädgårdsmästaren var glad att slippa lägga ut aktersnurran vid den gamla segelbåtsbojen som annars drev för lång kätting ute i viken. Röken på skärgårdsångarna syntes långt tidigare än de själva, när de kom från andra sidan ön. Blåbären började mogna och jasminerna slog ut, deras vita blommor doftade över ängen.
   När jag var hemma hos Klas, sa hans mamma ofta till honom att han skulle vara försiktig och inte springa och leka för mycket, för han var ju fortfarande klen. Jag åt ofta upp Klas' äpple, han ville inte ha det när han visste att det var därför att han var klen. Och han hade visst svårt att bli solbränd, han var lika blek som tidigare på sommaren. Jag märkte att han var annorlunda än andra pojkar som jag kände, men det var kanske därför jag tyckte bra om honom.
   När jag var ensam, drömde jag mycket om Valöarna. Jag tittade på segelbåtarna som kryssade över fjärden, och tänkte att när de kom förbi Myskholmsudden, så låg hela Saxarfjärden framför dem, och då såg man kanske Valöarna — som höga taggiga konturer långt borta vid horisonten. Men nästa sommar ... Jag tog upp min anteckningsbok och bläddrade i den och såg igen på stället där det stod med textade bokstäver: "Nästa sommar ska Klas och jag fara till Valöarna."
   Genom glasdörrarna som vette ut mot fjärden syntes några fiskmåsar, de kretsade argsint kring en fiskare som rodde nära deras bon bland stenarna i vassen. Aktern på en stor lastångare försvann nu bakom holmarna vid Furusundsleden, gråa rökslöjor hängde ännu kvar i luften.
   Jag kom hem till Klas en dag, och då låg han på gräsmattan och läste en bok som hette "Gåtornas folk" och som handlade om mayafolket på Yucatan. Han sa att jag skulle vänta ett tag, tills han läst ut kapitlet. Från Klas' tomt kunde man se ut över det smala sundet, där den gamla ångbåtsbryggan som hade förfallit låg. En vit neptunkryssare stötte på grund och masten vajade häftigt till.
   —Den gick på! skrek jag.
   —Ja, sa Klas, bry dej inte om det. Jag har bara en sida kvar.
   Sen reste han sig och lade undan boken. Då hade neptunkryssaren nästan kommit flott och ombord lade de redan in båtshaken och årorna. Vi gick utåt vägen.
   —De döda städernas land, sa han drömmande. Tempel begravda under mossor och slingrande lianer.
   Jag sparkade på några stenar som låg vid vägkanten. Mellan träden syntes en bit av fjärden och några pojkar som badade.
   —Vet du nånting om Maya? frågade Klas.
   —Nej, sa jag.
   Klas gick tyst en stund.
   —Det är förstås inte mycket man vet, sa han. Dess historia är insvept i mörker.
   —Ja, sa jag.
   —Mexico är ett underbart land, fortsatte han. Yucatan är en halvö som är belägen i dess södra del.
   Vi gick förbi en trädgård med några bikupor. Bigarråerna var mogna där.
   —Allt har sjunkit i glömska, sa han. Urskogens mörker vakar över hemligheterna som är dolda i Yucatans städer.
   Det gjorde ett starkt intryck på mig, det som Klas sa, men när han hade gått tyst ganska länge, började jag tala om Valöarna, för det var i alla fall viktigare just nu. Det verkade som om Klas inte hörde på.
   —När jag blir stor ska jag fara till Mexico, förklarade han. Jag har det i min anteckningsbok här.
   Han klappade på byxfickan. Och jag började så småningom märka att han inte brydde sig så mycket om Valöarna längre. De låg alltför nära, och det som gömdes i deras grottor och skrevor var ingenting mot de tusenåriga mysterierna i döda mayakulturer. Jag sa ingenting mer sen, jag tänkte att det dröjde ju länge innan man kom till Mexico, men nästa sommar skulle vi fara till Valöarna.
   Klas sa senare att Valöarna var det egentligen inte mycket med, dom var så små och antagligen hade redan många andra varit där. Det var bättre att förbereda sig på att åka till Mexico, för det var mycket som kunde göras där borta. Vi gick hem till mig och satt nere på tvättbryggan och talade om det.
   Det var lördag, och segelbåtar och vita skärgårdsångare passerade hela tiden förbi. Det blåste en varm bris som spände lite i seglen, och människorna badade runt stränderna eller satt på bryggan och fiskade. Först kändes det också rätt underligt att lämna Valöarna och bege sig till Mexico, men den känslan gick över snart. Fast ibland bröt jag ett vasstrå och gjorde en båt, men den kapsejsade och drev sakta tillbaka i motvinden.
   När Klas hade gått, tog jag upp min blåa anteckningsbok och strök över det som jag hade skrivit om Valöarna förut och textade i stället: "När jag blir stor, ska Klas och jag mönstra på en båt och fara till Mexico."
   Något senare på sommaren kom pappa från stan. Han sa att han gärna ville följa med till Valöarna en gång, men jag svarade att då fick han fara ensam, för Klas och jag brydde oss inte om det längre, vi skulle åka till Mexico. Pappa svängde portföljen fram och tillbaka, han var barhuvad och vinden svepte ner hans bruna hår i pannan, så att han hela tiden fick skjuta upp det. Jag ville gärna tala med honom om något som intresserade honom, för jag såg ganska bra att han tänkte på något som antagligen var viktigare.
   Men jag hade svårt att släppa tankarna på Klas. Ofta mötte jag honom på vägen. Han hade inte något äpple med sig längre, för bären hade mognat. Han gick ganska slängigt och trampade på blommorna vid dikeskanten. Han var nära på lika blek som tidigare på sommaren. Vi pratade nästan bara om Mexico, och jag fyllde min anteckningsbok med de vackra ord som Klas använde. De kunde vara bra att ha senare, i stan eller så.
   —Ovärderliga skatter av skönhet och vetande överlämnades åt vildmarken och förgängelsen, sa Klas.
   En dag kom inte Klas, och då jag gick dit, fanns där ingen hemma. Jag fick höra att han hade fått hög feber och förts till Vaxholm. Och nu låg han på sjukhus i Stockholm och hade lunginflammation. Hans mamma var också i stan. Det gick några dagar. Det regnade mycket då. Sen talade man om för mig att Klas hade dött. Hans mamma kom inte ut till stugan mera. Där stod några möbler kvar, de blev aldrig hämtade, men Bergströms som hyrde ut stugan lät dem gå på auktion nästa sommar.
   När jag gick ut på gårdsplanen, var det liksom tystare i luften än det brukade vara och solen hade gått bakom några täta moln som kastade blåbleka skuggor över marken. Jag såg en segelbåt som låg stilla på fjärden; seglet slog några gånger och rorsmannen släppte på storskotet. Det såg ut som om åskvädret skulle komma nu, det dundrade redan lite bortåt Österskärshållet. Men det var inte över oss förrän långt in på natten.
   "När jag blir stor, ska Klas och jag mönstra på en båt och fara till Mexico." Jag tog upp min blåa anteckningsbok och tänkte stryka över orden "Klas och", men jag gjorde det aldrig underligt nog. Jag tyckte inte riktigt om att fara ensam till Mexico, så de fick stå kvar så länge.
   
   Ur "Enskilt arbete", Wahlström & Widstrand, 1952

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki