Fandom

Svenskanoveller Wiki

Valtider

754sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share

Av Bill Johnson

Kvällen när Broca gjorde sitt drag var jag inklämd i en trång kostym på en kampanjfest. Guvernören var vältrimmad, gråhårig och helsickes distingerad, och såg ut som en verklig presidentkandidat. En fet kvinna hade tryckt in honom i ett hörn och jag skulle just undsätta honom när jag observerade att hon hade en mycket elegant klänning och anade att hennes diamanter var äkta. Jag ryckte på axlarna och undvek hans blick när han försökte signalera till mig. Vi måste alla lida ibland. Och vår valkampanj behövde pengarna.
   Istället gick jag till baren med dess trängsel av äkta män som skrev ut checkar för att hålla sina fruar på gott humör, och såg till att drinkarna inte blev för starka. Jag vände mig om för att gå när jag såg Broca.
   Jag medger att jag ryckte till. I början av valkampanjen gav vi ut en serie meddelanden om vår inställning till vissa frågor. Ett av dem, guvernörens personliga favorit, tog upp den gamla idén med kärnvapenstopp. Jag försökte få honom att strunta i det där, jag sade att kärnvapenstopp inte hade varit en bra valfråga på minst tio år, men han kunde vara envis som en mulåsna när han ville.
   Guvernörens förslag väckte ett visst intresse, och Brocas valkommitté skickade ett bidrag. Tyvärr var Brocas kommitté den enda som gav några pengar.
   Brocas hy var rödflammig och tandköttet hade dragit sig tillbaka så tänderna såg ut som huggtänder. Jag undrade vilken sjukdom han kunde ha, och skakade aldrig hand med honom. Hans valkommitté skickade emellertid mycket stora och fina checkar till oss.
   "Mr Broca, så trevligt att..."
   "Ni får sämre och sämre siffror i opinionsundersökningarna", sade han.
   "...se er."
   "Guvernörens inställning har mycket stöd. Emellertid markeras inte hans inställning. Han syns inte", klagade Broca.
   Godis till ett spädbarn, mutor från en byggmästare, pengar till en kampanjchef. Lukten från vissa saker får en att piggna till.
   "Jag håller med er helt och fullt. Men det kostar pengar att synas", sade jag.
   "Hur mycket?" frågade han.
   Jag nämnde en ganska vansinnig summa och hoppades få en tiondel. Broca nickade och skrev ut en check. Jag stirrade på siffrorna och bestämde mig för att göra dagens goda gärning. Jag gick leende bort och bjöd upp den feta damen.

Jag frös så jag nästan tappade... jag menar att det var kallt som i... Jag menar att New Hampshire inte var min favoritstat.
   Förrän primärvalet.
   Tvåa. Vilket underbart ord. Tvåa. Jag kunde inte fatta det. Och den andra oväntade kandidaten, kvinnan, kom etta.
   Massmedia blev vilda. Om det fanns något som var bättre än en kamp fram till mållinjen, så var det en kamp fram till mållinjen mellan två okända kandidater. Plötsligt fick de en chans att skriva något nytt om nya, spännande människor.
   Valkommittéernas pengar började strömma in, liksom de enskilda bidragen och de federala pengarna. Men det fanns alltid hål att stoppa dem i.
   Så jag gick till kampanjsviten för att prata om Broca, och hittade guvernören i badrummet där han hängde över tvättstället och spottade blod.
   Ingen visste riktigt varför guvernören fick magsår. Ingen var ens riktigt säker på att det var magsår. En undersökning visade frisk vävnad som helt enkelt blödde. Läkarna kunde inte förklara varför. För det mesta mådde han bra, men på senare tid hade det varit besvärligt.
   "Hur illa är det?" frågade jag.
   "Tillräckligt illa", sade guvernören och torkade blod från läpparna.
   "Vi borde kanske slappna av", sade jag försiktigt, "hoppa över Florida och satsa på de stora primärvalen i väst."
   Guvernören skakade på huvudet. Han visste lika väl som jag att han måste slåss i Florida och i varenda delstat därefter om han ville vinna partiets nominering i Denver. Sedan låg vägen öppen till presidentvalet och Vita Huset. Men inte förrän då.
   "Då så, i så fall skickar jag dig till en liten privat valkommitté, Brocas grupp. Det borde bli en lugn och avslappnad kväll..."

Guvernören var full.
   Han luktade vitlök, inte alkohol, men han raglade, blicken var glasartad och han var likblek. Jag tänkte att det måste ha varit en bra fest.
   Jag tog honom till hans rum, klädde av honom och stoppade ner honom i sängen. Jag torkade bort litet blod från hans hals; han tycktes ha skurit sig när han rakade sig. Jag spolade omsorgsfullt ner papperet på toaletten för att inte någon städerska skulle pladdra, och tittade till honom en sista gång innan jag gick. Han talade i sömnen och tycktes ha litet feber.
   "Han sade fyrahundra år. Kunde inte tro honom. Fick mig att tro det. Och han är aldrig sjuk. Aldrig. För fan, tänk på allt gott man kunde göra på fyrahundra år. Utan att skada en enda människa. För fan."

Han är döende."
   Jag satte nästan salladen i halsen. Broca bara satt där och såg hängig och trött och eländig ut.
   "Ni sade att han var frisk. Ni sade att vi inte behövde oroa oss."
   "Jag förstår inte", ljög jag. Om Brocas valkommitté slutade skicka pengar, eller om han gick till tidningarna...
   "Vi lät undersöka er guvernör i går kväll. En riktig läkarundersökning. Han är döende."
   "Såret på hans hals. Ni tog ett blodprov", sade jag." "Nej, det ingår i behandlingen", sade Broca besvärat. "Behandlingen? Kan ni bota honom? En valkommitté full av läkare. Kan vi inte gå till läkarnas officiella valkommitté?" frågade jag.
   Broca knackade askan från sin cigarrett och såg ut genom fönstret. Stadens nattljus sträckte sig ut nedanför oss likt eldflugor över en sjö.
   "Har ni hört talas om porfyri? Det är en sjukdom, en allvarlig brist på röda blodkroppar. Porfyriker tål inte solljus, tandköttet drar sig tillbaka som mitt har gjort, och det förekommer också en del andra, mer obehagliga problem. På medeltiden gick porfyriker utomhus bara nattetid, och de drack blod för att få bättre blodvärden. Det var de som gav upphov till legenderna om vampyrer."
   "Ni har alltså den här sjukdomen, och ni bildade er egen valkommitté. Vampyrernas valkommitté. Det är inte förbjudet", sade jag lugnt. Herregud, tänkte jag, vad har jag gjort? Den kristna falangen kommer att slita oss i stycken om de får veta det.
   "Det viktiga är att vi kan bota honom, men vi är inte helt säkra på att vi borde göra det. Behandlingen är säker och ofarlig, men vi är inte porfyriker. Vi har sjukdomssymptomen, men det är litet annorlunda med oss. Vår sjukdom förs vidare med virus och om vi ska bota er guvernör måste vi infektera honom, och då blir han automatiskt en av oss."
   "Menar ni att han kommer att se ut som ni?" frågade jag. Jag tänkte på TV och rös till. Det var bäst att vi lade av genast.
   "Nej, viruset kommer att bota hans sjukdom först. Utseendet kommer att börja förändras först när viruset är ordentligt etablerat. Det kommer att dröja tio år innan han ser ut som jag", sade Broca.
   Tio år var tillräckligt för två valperioder. Och om någon observerade något under den tiden kunde vi alltid skylla på överansträngning.
   "Varför vill ni rädda guvernören?" frågade jag.
   "Vi stöder kärnvapenstoppet", sade Broca. "Det låter kanske underligt, men vi har ett problem. Vårt välbefinnande hänger samman med ert.
   Vi behöver en speciell blodfaktor för att överleva. Varje gång vi tar blod från en människa, undertrycks hennes immunförsvar. Tredje gången är immunförsvaret så försvagat att viruset kan etablera sig. Sedan är blodgivaren en av oss.
   Vi behöver en stor mänsklig befolkning för att överleva, för att garantera att vi inte förvandlar alltför många blodgivare till sådana som vi. Om vi inte får tillräckligt många blodgivare, dör vi på ett mycket obehagligt sätt.
   Och jag kan inte tänka mig någonting som skulle minska befolkningen mer drastiskt än ett kärnvapenkrig." "Vill ni hålla oss vid liv, som om vi vore boskap?" frågade jag.
   "Det är just den attityden som gör att vi håller oss i skymundan!" sade Broca ilsket. "Nej, ni är inte som boskap! Vi är också människor, och vi är medborgare, men vi är annorlunda. Och grupper som är annorlunda blir ofta utrotade. Så det krävdes mycket mod för att vi skulle träda fram och försöka hjälpa er, och jag tänker ta mig fan inte låta er förolämpa oss!"
   "Sätt er!" sade jag, och Broca återvände långsamt till sin stol. "Jag är inte heller så intresserad av att sprängas i stycken", fortsatte jag. "För det första ska ni bota guvernören. Han tycks ha hittat något användbart med det där kärnvapenstoppet, men om han ska komma någon vart måste han trycka på. Och för att trycka på måste man vinna." Broca suckade och log.
   "Och för att vinna måste man ha pengar", sade han. Han tog fram checkhäftet.
   Jag kände mig väl till mods för första gången under det här samtalet. Som godis till ett spädbarn...

För all del, jag borde kanske ha varit mer uppmärksam. Men primärvalet i Florida närmade sig, och sedan väntade Supertisdagen och Supermåndagen och Texas, och sedan var det dags för Kalifornien.
   Och sedan konventet i Denver.
   Det fanns nu bara två kandidater, guvernören och den där kvinnan, Mary Norton. Ingen av dem hade stöd av tillräckligt många delegater för att vinna i första omröstningen. Det innebar hemliga uppgörelser och löften och mygel i rökiga inre rum som en kampanjchef får chansen till bara en gång i livet.
   Guvernören behandlades av Broca och åren tycktes falla från hans ansikte. Han verkade starkare och friskare än han gjort på åratal. Allt gick oss väl i händer.
   Jag visste att något skulle gå åt pipan.

Jag tackade detektiven och betalade honom. Han erbjöd sig att rota fram mer, men jag hade en obehaglig känsla av att jag inte ville veta mer. Det innebar inte att jag inte skulle ta reda på det, jag ville bara vara ensam om att veta. Det är som det gamla ryska ordspråket att om tre personer samlas för att planera en revolution är en av dem en dåre, en är ett helgon och en är spion.
   Marilyn Norton existerade inte.
   Hon fanns naturligtvis i papperen. Födelse, föräldrar, skolbetyg, alla de papper vi lämnar efter oss i livet men när detektiven försökte hitta de där människorna, kunde han inte hitta dem.
   Sjukhuset där hon påstod att hon hade blivit född hade rivits. Hennes gamla gymnasium hade byggts om till ett barndaghem. Alla hennes någorlunda nära släktingar tycktes vara döda.
   "Hon existerar inte, Broca. Hon lever egentligen inte." 'Vem?"
   "Marilyn Norton, den andra kandidaten. Och hon är häpnadsväckande levande för att inte existera. För fan, jag dansade med henne under öppningsceremonin i går." Tystnad i luren. Inte ens störningar.
   "Broca?"
   "Mmm?"
   "Är det något skumt på gång? Med Marilyn Norton?"
   "Jag tror att ni borde ordna ett sammanträffande. Bara ni och jag och Norton och... den rådgivare hon kanske vill ha med sig."
   "Broca, är hon en vampyr?"
   "Herregud, nej! Det är en sak som ni inte behöver oroa er för."
   Jag lade på luren och hällde upp en whisky. Jag satt en stund och lät doften locka fram minnen och leenden, sedan suckade jag och hällde ut spriten och fyllde glaset med vatten. Jag kunde inte ha baksmälla när vi träffades.

Broca och jag träffade oppositionen i ett enskilt rum innanför en restaurang. Denver spred ut sig österut, en gnistrande skål mellan bergen och slätterna. Vi kunde tydligt se kongresscentrat där den första valomgången hade slutat oavgjort.
   Jag trodde att vi kunde vinna. Norton hade fler bundna delegater än guvernören, men jag trodde inte att hennes kampanjchef kunde binda fria delegater till sig. För fan, jag hade redan lovat fyra olika delstatsledare att bli försvars- och finansminister.
   "Är det inte vackert?" sade Norton. Hon var en tilldragande kvinna, lång och mörk. Hennes rådgivare satt intill henne, en kortare, svartklädd kvinna.
   "Ja", sade jag.
   "Men ni undrar hur det ska gå för oss om vi avslutar konventet med ett parti som är mer intresserat av att slita sig i stycken än att vinna valet. Det är därför vi är här", sade hon.
   "Ni är mycket förnuftig. Det är därför jag är här", sade jag.
   "Jag vet det", sade hon.
   "Jag tänker inte sitta här och äta med den där karln!" skrek hennes rådgivare.
   "Vi kan inte tala med de där människorna", klagade Broca. "Det finns något som heter yrkesmässig respekt, och bara en okunnig amatör struntar i det. Jag vill inte samarbeta med amatörer."
   "Amatör!" skrek rådgivaren.
   "Häxa!"
   "Vampyr!"
   "Ni känner tydligen varandra", sade jag torrt.
   "Han var i Salem under häxrättegångarna, och han gjorde ingenting", sade rådgivaren.
   "Vad ville ni att vi skulle göra?" frågade Broca.
   "Jag kan tänka mig en del saker..."
   Jag såg på Norton. Hon log och ryckte på axlarna.
   "Vi har alltså båda en del pinsamma saker i det förflutna", sade hon. "Nej, jag kan inte läsa era tankar så bra när ni försöker dölja dem. Precis som vampyrerna har vi häxor försökt hålla oss i bakgrunden. Vi kan inte bli valda till höga poster, även om vi kan läsa tankar och göra... en del andra saker. Jag tror att ni är rätt person att sköta valet.
   Oberoende av vilka som stödjer mig."
   Nå, jag hade alltid velat vara presidentens närmaste man. Och ingen påstod att det skulle vara lätt.
   "Broca?"
   "Ja?"
   "Vilka andra kan vi råka ut för under den här valkampanjen?" frågade jag dystert. Han putade ut med läpparna och såg tankfull ut.
   "Nja, vi har ju varulvarna. De behöver stora ytor för sin jakt, så de brukar äga stora lantegendomar och gå med ivandrarklubbar. Jag antar att de stödjer det andra partiet, men jag har aldrig hört att de blandat sig i politiken förut. Sedan har vi herbalisterna, ni kallar dem häxdoktorer..." Ibland måste man ge och ta.

Originalets titel: "Business As Usual (1986)". Först publicerad i "The Magazine of Fantasy & Science Fiction [v 71 #3, September 1986]". Översatt till svenska av Sam J Lundwall.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki