FANDOM


Inger Frimansson

Hon behövde bara sluta ögonen och koncentrera sig starkt, mycket starkt, under några minuter för att glida iväg och vara fri igen. Hon visste att hon hade den förmågan, visste det, missbrukade den inte utan gömde den inom sig, det var den som gav henne kraften att uthärda. Hon reste sig från britsen där hon satt och gick de få stegen fram till fönstret, få steg, fyra. Det var oktober nu och hon hade noterat hur hösten börjat stänka rödfärg över trädkronorna, ett poetiskt uttryck for det genom henne: penna.
   Nej. En sådan favör var omöjlig! Det beskedet hade hon fått. Och hon hade insett det lönlösa i att argumentera.
   Om fönstret bara varit större, om det suttit aningen längre ner! Då hade hon kunnat tänka bort resten av rummet. Hon strök med handen över karmen, den var sträv och grå. Själva rutan liknade helt vanligt fönsterglas, varken förgallrat eller täckt. Återigen ett ord: förgallrat. Hon var förbjuden att ha papper och penna, men hon hade sin hjärna, där i minnets alla gångar och lakuner kunde hon gömma sådant som de aldrig skulle komma åt. Lukten av blad och nerver. De randiga sniglarnas spår.
   Hon log när hon tänkte på det, ett snabbt nervöst leende, och hennes ansikte blev hårt.
   De första dygnen hade varit svåra att uthärda. Hon hade hamrat på glaset med sina knutna nävar, skrapat upp både naglar och hud. Ingenting hände. Inte en skiftning, spricka eller skälvning i det transparenta materialet. Josefa hade skrattat när hon kom med maten, hon öppnade sitt svullna gap och flabbade rakt ut.
   "För satan, ät i stället! Det där tjänar ingenting till."
   En bricka med en skål av plåt. Soppa på lök och potatis. Till det ett nybakat bröd med kummin och en skiva edamerost. Den marterande doften av svält.
   I början hade hon inte rört maten. Raseriet hade gradvis övergått till apati och en sugande matthet, som inte hade med hunger att göra utan snarare med resignation.
   Varken Josefa eller de andra försökte övertala henne att äta. Märkligt nog fick det henne att känna sig sviken. Brickan stod kvar på bordet, byttes bara ut, morgon, kväll. Eilin låg på filten och i flimret och tystnaden bröt ljudet fram från hennes inre, ådrorna som svällde av blod. Ryckvis gick det upp för henne att det bara var sig själv hon straffade genom att avstå från näring. Ingen annan. Inte den frodiga Josefa med guldtänderna. Inte Harriet och inte Rind. Motvilligt nöp hon åt sig en bit av brödet och tuggade. Saliven kom sprutande, hon fick behärska sig för att inte ta med båda händerna och pressa munhålan full.
   Josefa hade klokt nog inte kommenterat den tomma skålen. Hon blev stående en stund i dörröppningen och masserade sin mage. Läppen åkte upp en smula, som på en kanin. Kakibyxorna smet åt om baken, det såg fult och obekvämt ut. Hon nickade.
   "Du får gå ut en stund i morgon. Du har varit här en vecka nu, det syns."
   Så avlägset det kändes. Trots att hon hade fullständig kontroll över minuter och timmar. Efter några dagar, när hon blivit mera lugn, erinrade hon sig alla de berättelser hon hört om hur internerade människor hittat på olika sätt att kontrollera sin tid. Det hade funnits tecken på sådant i hennes eget rum, korta streck nere vid golvlisten, symboler och text. Men på ett språk som hon inte förstod. Hur hade de fått tag i pennor, de som hållits här i rummet före henne? Med skospännet tryckte hon små hål på undersidan av britsen. Ett hål per dag. Det blev grunda försänkningar, knappt skönjbara, endast med den känsligaste delen av en fingerblomma kunde hon avläsa dem. Således visste hon att hon nu befunnit sig i detta låsta utrymme i 56 dagar.

Det var sommar när de hämtade henne, het och kvalmig kväll, och röken från tegelbruket började långsamt lägga sig. Själva hämtningen kunde hon numera tänka på utan att det gjorde henne alltför illa. Hon var sysselsatt med hästarna, värmen plågade dem och flera hade bett och sår från bromsar. Ännu värre var fästingarna, stora som naglar och glänsande. De var lätta att dra loss, övermätta och tröga, hon slängde dem i hinken där hon hällt en skvätt bensin. Lyfte på svansar och manar, plockade dem klasvis. Inne i anus till och med och i öronen. Betel, åsnefölet, hade fått sitt ena öra helt förstört av fästingbett. Det hängde som en krympt och slokande skinnlapp, det såg för sorgligt ut.
   När hon tänkte på Betel skar saknaden till i henne, oron också, vem tog nu om hand? Djuren med sina egenheter, individer var de, inte en flock hovdjur som lätt kunde skingras och skiljas. Märren Rakel hade adopterat åsnefölet när hans mamma trampat ner i en glasburk och skurit av sig hoven. De sörjde om de inte fick vara ihop. Sörjde som människor. Hade Istvan begripit det? Det var han som ägde djuren men den mannen kunde sakna empati.

Hon hade inte hört bilen när den kom, inte heller stegen över gräsmattan. Frenchi gav skall men det gjorde hon så ofta, täta vassa skall, Eilin var för van att höra dem, reagerade inte mer. Svetten flöt ur kroppens alla porer, håret som en kliande tyngd. Då plötsligt: två kvinnor intill henne, en på varje sida. Armarna föll ner, skrällen från ett ryktjärn mot stenen.
   "Det är du som är Eilin, eller hur?"
   Hon drog efter andan och stelnade.
   "Hur så, varför undrar ni det?"
   Båda bar uniformer, kamouflagemönstrade som i krig. De luktade av olja och tobak. Den ena kvinnans fingrar tog ett grepp om hennes öra och knep till.
   "Du ska svara när vi talar till dig, Eilin!"
   Hon viftade med ett papper.
   "Vi har order om att ta dig med. Och vi vet att du vet vad det gäller."
   De vred hennes armar upp mot ryggen. Hon hade aldrig förut känt något sådant. Trångt stål mot huden, hon var låst.
   "Djuren?" sa hon frågande med läppar som var fnasiga av salt.
   "Bekymra dig inte." Den andra kvinnan gav henne en knuff, inte direkt omild men ointresserad.
   "Men jag måste se till dem, det är mitt jobb."
   Då fälldes hon framåt och stöp över en fot i en nätt och blankputsad känga.
   Bilen väntade borta vid grinden. Dörrarna stod vidöppna, ingen syntes till. Efteråt tänkte hon att det var egendomligt. Alla ungarna, inte en enda var där! Så fort som något inträffade, om så bara en sändning från staden, brukade de komma springande från alla håll, avbryta lekar och sysslor. Nu var det plötsligt mycket tyst. Hon såg någonting i gruset som liknade blod men det kunde lika väl ha varit färg från förra veckan när Istvan målade om det gamla uthuset.
   Kvinnorna ledde fram henne till bilen. När de tvingade in henne i baksätet gjorde de precis så som hon sett på film. En av dem höll sin hand över hennes hjässa, så att hon inte skulle slå sig i skallen. Så omotiverat vänligt.

Hon la sig på rygg på britsen. Ännu var det inte dags att sluta ögonen. Det var för tidigt, hon kunde bli avbruten precis när hon tänkte sig iväg. Vad kunde klockan vara? Sju? Hon hade ätit middagen, en trådig köttbit med ris, Rind hade återvänt och hämtat brickan. Rind var den hon tyckte sämst om. Tunn i kroppen som en insekt, håret i lockar och krull. De stora ögonen var kraftigt sminkade och buktade ut som på ett kreatur. Rind yttrade sällan någonting men hon kunde betrakta Eilin med ett förakt som fick henne att frysa. Trots sin spädhet var det Rind som var det verkliga hotet. När Rind varit hos henne i rummet försvagades förmågan att tänka. Även flykten kunde bli omöjlig, hon riskerade att bli kvar som en sopsäck på britsen.
   Harriet var mera rakt på sak. Oberäknelig och grov i munnen. Hårdhänt också, tycktes njuta av det. Ibland slet hon revolvern ur hölstret och siktade. Eilin hade sett henne höja vapnet mot en korp som flög förbi över rastgårdarna. Hon tryckte av men missade. Det gjorde henne rasande. Hon vände sig mot Eilin och svepte till henne över ansiktet så att munnen sprang i blod.
   "Ditt förbannade luder, din fitta!"
   Josefa var den justaste även om man förstås inte kunde lita på henne, det måste hon hela tiden intala sig. Lita inte på någon som har med detta ställe att göra! Det var Josefa som fört henne ut den allra första gången och hon mindes solen, hur den slöt sig om henne och fyllde henne med vanmakt och sorg. Hon var oerhört trött. Ändå avvisade hon Josefas arm, höll henne ifrån sig. Längst bort till muren gick hon och ställde sig att stirra rakt upp genom taggtrådstaket, livet fanns kvar där utanför, det kanske ändå inte var så utan hopp? Hon lyfte armen för att vidröra teglet då hon uppfattade ett vinande ljud någonstans inifrån huset, som från en skärmaskin, och omedelbart därpå de förtvivlade skriken från en kvinna. Eilin blev stående med handen utsträckt, i en skrämd och frusen pose. I ögonvrån uppfattade hon Josefa, som nu kom skyndande mot henne.
   Vad var det, ville hon fråga men fick inte ett ljud över läpparna. Skriken ljöd allt högre, därefter klipptes de av. Josefa skakade på huvudet. Hennes ansikte blev avlångt och spänt.
   "Röker du?" frågade hon och rösten lät plötsligt grov som på en man.
   Eilin hörde sig själv mumla fram ett ja. Fast det verkligen inte stämde.

Ibland i gryningen var stegen där. Hon väcktes av dem, av buller och skrap och av vädjande rop och protester. Hon brukade pressa in tummarna i öronen men det hjälpte inte, det ekande smattret gick aldrig att stänga ute. Klangen när en kula rikoschetterade mot plåttaket, rekylerna. Därefter slagen från den lilla gälla klockan i tornet utanför. Bing, bing, bing. Det fanns en kyrkogård till vänster bakom muren. Hon hade passerat den när de förde henne bort till förhör. Små toppiga kullar av lera och brickor utan namn men försedda med tydliga nummer. Hon hade tagit sats för att säga något men vakten stötte henne i sidan och befallde henne att gå. Egentligen behövde hon inte fråga. Hon visste vad svaret var.
   Hon mötte aldrig någon av de andra men insåg att de givetvis måste finnas, inspärrade i nakna rum som hon själv. Isolerade. Rind kunde fästa sin kalla blick på henne och göra en gest mot halsen. Det hade avsedd effekt.
   Vid ett tillfälle bröt hon ihop men Rind hade gått då, lämnat rummet. Eilin kände golvet komma rusande, golvbrädorna reste sig och formade en bur och hon föll ner i den och den gick över henne, ihop. Hon skulle ha gråtit då, hon skulle ha gett efter. Om någon som Josefa kommit in. Hennes stora hårda lår, att luta pannan emot dem och vråla.
   Senare tänkte hon att Rind förmodligen stått och iakttagit henne genom titthålet i dörren. Vridit samman läpparna till ett grin.
   Men Eilin hade Hemligheten. Bakom de slutna röd-skimrande ögonlocken var hon fri att göra vad hon ville och behagade. Tiden började närma sig nu, Rind måste ha gått hem, hon låg och kikade mot fönstret, det var svart.
   Då sänkte hon ögonlocken över sina torra ögonlober och drog några hackande andetag. För en kort sekund bröt bilden av Rind sig fram men hon lyckades mota undan den, hon täckte ansiktet med händerna, svalde några gånger och tunnades ut.

Alltid skedde det på samma sätt. Hon kom längs grusvägen, vandrande, inte på den skraltiga gamla cykeln som hon lånat av Istvans mor. Tänk att hon kunde undra så vart den tog vägen! Där i vinden slog dofterna emot henne, oregano och timjan, hon klev in i det dammiga gräset och det skar mot hennes tår. Vid grinden kom hundarna störtande. Det var Frenchi, schäfern, som nafsat henne i anklarna hela den första tiden, av tillit, inte av agg, det hade Ist-van präntat in i henne. Tätt efter schäfern kom de små långhåriga blandrashundarna, dotter och mor, bjäbbande så att de tappade andan.
   Jag hör till, gled det i henne, och hon sjönk ner på knä och lät sina händer möta de svala nosarna. Hon var ensam när hon kom, alltid ensam. Men någon måste ändå varit där. När hon svängde ner bakom muren stack hästarna ut sina huvuden, öronen riktade framåt, vidgade näsborrar. En dov och harklande gnäggning. Hon gick från bås till bås. De lät henne ta i dem, mätta och vårdade, fnös söt och unken värme över hennes hals. Någon skötte om dem, det måste Istvan ha sett till. Ändå kunde oron för dem komma över henne när hon åter befann sig i cellen.
   Hon ställde sig på tå och letade fram nyckeln till sadelkammaren, den låg där den alltid legat, högst upp på dörrkarmen i en liten fördjupning. Alla hästhuvudena vändes åt hennes håll. Dörren gled upp, samma gnisslande gångjärn som alltid, hon var här och hon var verklig, sadlarna på sina hållare och tränsen rakt och rent, inget torkat gräs och skum på betten, allting rent. Just så som hon själv brukade lämna det. Hon böjde sig ner och öste några nävar havre ur en säck, skopade fickorna fulla. Tyckte sig skymta en krum och krokig skugga i ett hörn men när hon ropade fick hon inte något svar. Hundarna var omkring henne, nosade lystet på remmar och träns.
   "Vi går ut", sa hon högt.
   Hästarna stod med sänkta mular. Hon lät dem noppa efter havreaxen. Reinder strök öronen bakåt som alltid, han hade det för vana men var sällan lömsk. Längst bort den jättelika Segulia, den enda som hon inte kommit upp på utan hjälp. Istvans händer som en skål för hennes knä.
   "Jag räknar till tre, sedan är du uppe."
   Hon hade känt sig viktlös. Så liten han såg ut där nere. Hennes ben pressades ut av den väldiga hästkroppen, hon tryckte med hälarna men fick ingen reaktion.
   "Segulia går bara när hon själv vill. Det lär du märka." Han skrattade mörkt men inte elakt. "Eller om du skrämmer henne med Anas gamla cykel", la han till. "Det är det enda hon är riktigt rädd för."
   Själv red han araben med det vanställda ögat. Någon eller något hade skadat den. Det var länge sedan nu och läkt. Flera gånger hade hon frågat om han visste hur det hänt men han ryckte bara på axlarna.
   De hade lämnat byn och gett sig upp i bergen den där första kvällen. Efteråt begrep hon att det var ett prov. Han kunde ha låtit henne få rida Karima, den häst som hon senare kommit att fästa sig vid. Men han gjorde inte det, han valde Segulia.
   Istvan var redan långt borta när hon slutligen fick igång den nästan ofattbart stora hästen. Det skalv i marken när djuret tog fart och dundrade iväg på sina platta hovar. Innan Eilin visste ordet av hade Segulia tagit bettet mellan tänderna, hon lät sig inte dirigeras, det blixtrade när järn slog mot sten. Hon slet i tyglarna och hävde sig bakåt i sadeln men farten snarare ökade än mattades av. Först när de kom in mellan träden lugnade sig kolossen och saktade av till skritt.
   "Blev du rädd?" Istvan hade ställt sin häst på tvären, satt och iakttog henne.
   Hon kände sig torr i munnen.
   "Jag hann aldrig känna efter", svarade hon. Hon såg på honom att han inte trodde henne.
   Hon hade varit störd den kvällen. Förödmjukad. Ändå kunde hon inte låta bli att mana fram det varje gång hon återvände så här. För det ena hade lett fram till det andra. Hon klappade Segulias mörkbruna hals och lyssnade på ljudet från de malande käkarna. Efteråt. När de tagit sig tillbaka till gården. När hon svängt sitt darrande högerben över sadeln och glidit ner, inte tänkt på hur högt det var utan fallit in mellan hästens hovar. Hon hade slagit hål på ena armbågen. Hon låtsades inte om det utan sadlade av och bar in den otympliga sadeln. Bakom sig hörde hon hur Istvan skruvade på kranen. Araben dansade i vattenstrålen.
   När hon sedan skulle tränsa av gjorde Segulia ett kast och fick omkull henne. Kanske var det inte meningen, kanske var hon bara otålig och lysten efter mat? Eilin vaknade av att Istvan stod och höll i hennes båda ben för att blodet skulle rinna ner i hjärnan.
   Senare den kvällen kom han till det lilla hus hon fått att ha som sitt.
   "Varför har du inte tänt?" frågade han och lät ficklampan svepa över de tryckimpregnerade brädväggarna. De skiftade i grönt, av arsenik. "Men det kanske inte är så bra med starka lampor när man har ont i huvudet." Och han släckte och kröp ner hos henne i mörkret.
   Hon hade tänkt skyla sig och kämpa. Det var vad hon hade tänkt. Allting gick på tok för fort, det var hennes första dag på gården. Men det var han som ägde både den och hästarna. Ändå var det inte så hon kände. Att hon måste göra honom till viljes. Det var något annat som föddes i henne, något galet och vilt. Att hon måste ha honom. Det hade hon aldrig kunnat föreställa sig. En kortväxt senig karl med hår som Hitlerstripor. Små bruna, glödande ögon och en rygg som var så rak att den såg konstgjord ut.
   På denna raka rygg la han sig nu bland hennes lakan och drog henne över sig som ett skydd. Hennes ansikte kom att vila in i hans, hans lukt var skarp och ren som vitlök. När fick han av sig kläderna? Hon visste inte, låg där i sitt korta linne, balanserande över hans kropp och huvudvärken brände fram i pannan men det var som om det inte bekom henne. Med tungspetsen följde han konturerna av hennes mun. Sa ingenting längre, knappt ens andades. Lät sina händer glida nerför hennes rygg. Som om hon vore en häst att känna av, som om han stod i begrepp att köpa.
   Hon ville efter den natten inte mera vara ensam i sitt hus.

Karima tog hon sist. Stoet väntade på henne, bökade ner mot hennes fickor när hon kom. Eilin öppnade dörren till båset och slank in. Hästen stod på en bädd av ren och dammig halm. Den trampade runt tills den fått i sig de sista havreaxen, då slängde den med halsen så att manen for. Den oljiga svarta manen som Eilin brukat linda hårt runt handen varje gång som de red ner i ravinerna. En morgon hade en fågel flugit upp snett framför dem, en åkerhöna. Alla hästarna föll i sken men hejdades av stigens höga branter.
   Någon hade ramlat av.
   Det var Viktoria, ett namn hon inte längre ville tänka på.
   När hon kom så här i lönndom brukade hon dröja länge i Karimas bås. Att lägga sadel på och rida ut var däremot otänkbart. Hon var synlig, så mycket visste hon. Synlig för djuren och för någon mer. Men folket ute i byarna? Om en häst med sadel utan ryttare kom klapprande längs gatorna skulle de gripa in och fånga den. Eller också kasta sten och göra illa. Många av de äldre var djupt vidskepliga.
   Det hände att hon drog sig upp i manen och tog spjärn med tårna mot väggen tills hon utan svårighet kunde sänka sig ner på hästkroppen och vila där en stund. Tills värmen från djuret gick in i henne, den gjorde henne lugn men samtidigt så oerhört sorgsen. Sittande på Karimas rygg såg hon ut över stallplanen, såg hundarna som lagt sig i en lurvig hög invid halmbalarna och skyarna av löv som sopats in av blåsten. Trots att hon lämnade sitt fängelse i kvällningen var det alltid dag och varmt i solen när hon kom.
   Istvan brukade hon hitta på kontoret. Det fanns ett litet rum alldeles bakom, där hade han en soffa och ett bord. Han hade brukat stänga dörren noga och dra för en regel, sedan vände han sig mot henne och det fanns något milt och försonande över hela hans gestalt. Först långt senare hade hon upptäckt att tyget i soffan var stelt av mycket gamla fläckar. Det hade gjort henne ursinnig. Han skrattade sitt rinnande skratt och höll fast hennes armar.
   "Sätt dig på mig igen, sitt som när du rider Segulia!"
   Hon skakade på huvudet så att håret föll ur sin uppsättning och täckte hans snattrande mun, men lydde likväl och han var i henne på nytt och han var glad.
   Just det där gjorde ont att minnas.
   Hon lämnade stallet och gick över gården upp mot boningshuset. Hundarna låg kvar och sov, de hade redan glömt henne. I köksfönstret skymtade hon Ana, en böjd och värkbruten gestalt med silverhår. Istvans mor. Henne hade hon alltid kommit bra överens med och det var Ana som tog hand om henne efter olyckan. Långsamt gick hon fram till fönstret och kikade in. Ana stod och rörde i en gryta. Gjorde hon någonsin något annat? Eilin lyfte handen och knackade. Mödosamt vände sig den gamla om med ett tomt och pinat uttryck i ansiktet.
   Eilin vinkade. Hon visste att det var lönlöst, den gamla kvinnan kunde inte se henne. Hon greps av en våldsam lust att slita upp dörren och rusa in, ta sleven ur Anas hand och bara stå och hålla om henne. I samma ögonblick steg någon in i köket. Istvan med en väska över axeln. De talade med varandra, Eilin studerade deras läpprörelser och en våg av smärta bröt fram genom hela hennes kropp. Hon förmådde inte längre stanna kvar vid fönstret.
   Bortanför grusplanen låg de två små stugorna där de tillfälliga hjälparbetarna brukade inkvarteras. Bekväma hus men enkla, en säng och toalett med dusch. Eilin hade uppskattat avskildheten, att slippa dela utrymme med andra. Att någon gång under dygnet ändå få vara för sig själv.
   "Jobbet här är tungt, ni behöver sova ordentligt", hade Istvan förklarat och gett henne en retsam knuff. "Därför får ni egna hus. Man vet väl hur flickor är, vilket flams långt in på nätterna."
   Stugorna saknade fönster men när hon vaknade om morgnarna kunde hon av ljuset som trängde in genom springorna avgöra ungefär hur mycket klockan var. Hela första månaden stod det andra huset tomt. Om kvällarna kom Istvan för att säga god natt.
   "Men du sa att det var viktigt att sova", protesterade hon och hörde själv den koketta tonen i sin röst, sådant som hon brukat förakta.
   "Sova får du göra efteråt. Och den sömnen blir ju extra god, inte sant?"
   "Har du aldrig varit gift?" frågade hon en kväll när han just dragit på sig stövlarna och beredde sig att gå.
   "Nej."
   "Varför inte?"
   "Det äkta ståndet binder. Och jag är en man som är fri." "Men barn då, vill du inte ha barn? Vem ska ta över här på gården den dag du inte längre kan?"
   Han stod vid dörren och han gav henne en lurig blick. "Se på fåglarna under himmelen: de så icke, ej heller skörda de, ej heller samla de in i lador."
   Hon skruvade oroligt på sig.
   "Vad menar du?"
   Men han skrattade bara och gick.

En bit in på sommaren anlände Viktoria. Hon kom från Sverige eller Schweiz och hennes hy var blek och sårbar. Hon flyttade in i det andra huset och fyllde det snabbt med alla sina saker. Det var böcker och speglar och små vaser där hon arrangerade ginst, en speciell och väldoftande sort som endast växte just här. Hon hade köpt vin på planet och till middagen ställde hon flaskan mitt på bordet. Istvan hällde upp. Viktoria satt bredvid honom på en stol som fram tills nu hade stått tom. Hon var klädd i smala vita långbyxor och en broderad väst. Hon sa att hennes mormor hade sytt den.
   "Det är schattersöm och langetter, min mormor har försökt att lära mig men det är svårt."
   "Jaha. Och vad vet du om hästar då?" Istvan lutade sig bakåt på stolen och höjde glaset till en skål.
   Viktoria blev skär långt ner på halsen.
   "Jag var fyra år när min mor satte upp mig på en ponny första gången", fick hon ur sig.
   Istvan nickade. Han rynkade pannan så att de grova ögonbrynen gick ihop. Han satt och snurrade på glaset.
   Bakom dem kom Ana bärande på grytan. Hon flämtade och ställde ner den tungt. Det luktade lamm och oliver.
   "Då ska ni vara så goda och äta", sa hon och satte sig på stolen bredvid Eilin.
   Viktoria höll upp sin smala vita arm i luften. Hon fick ett vädjande uttryck i ögonen.
   "Jag skrev väl i mitt brev, eller gjorde jag inte det? Jag skrev väl att jag inte äter kött."
   Det var just sådana saker som kunde reta Istvan. Spädhet, klenhet och tjafs. Han ville ha robusta människor omkring sig, sådana han kunde lita på, som inte föll ihop för minsta motgång. Eilin lyfte gaffeln och stoppade en matbit i munnen. Hon vågade inte se på de andra. Hon uppfattade ljudet av korken när den drogs ur flaskan på nytt. Och sedan det porlande ljudet.
   "Skål", hörde hon Istvans hesa röst. "Vet du vad det heter på vårt språk? Saludo heter det. Saludo!"

Efter den kvällen kom han inte längre till henne. På något underligt sätt var det som om hon anat det. Hon låg på lakanet med raka ben och lyssnade spänt genom väggen. Efter en stund var det steg där utanför men de passerade och hon hörde dörren till det andra huset öppnas.
   Då steg hon upp och klädde sig.
   Mörkret var kallt och kompakt. Så här långt upp i bergen blev det alltid kyligt om nätterna, hur hett det än varit under dagen. Hon stod med knutna händer och vände ansiktet mot himlen, inga stjärnor, inget ljus. Dock lyste det svagt mellan springorna i Viktorias hus. Hon behövde inte gå närmare. Hon böjde sig mot marken och hittade en sten. Med ett enda våldsamt kast slungade hon den rakt ut i mörkret.

Vem bodde i stugorna idag? Två nya flickor men hon visste inte deras namn. Han hade slutat besöka dem, i stället tog han in dem på kontoret. Hon hade stått bakom den höga kastanjen och sett honom gå över gruset, i den sneda solen tedde sig benen krumma på honom, som efter allvarlig näringsbrist i barndomen. Plötsligt tvärstannade han och snodde runt:
   "Kom in ett tag, jag måste tala med dig!"
   Det brände till i henne och hon var nära att stiga fram då hon insåg att det inte var henne han avsåg, utan den knubbiga unga kvinna som flyttat in i det hus som varit hennes. Kvinnan såg skrämd ut men där fanns något annat också, någonting av desperat och vildsint längtan.
   "Jag kommer", kraxade hon och ökade på stegen, den fylliga bakdelen gungade.
   Istvan väntade vid dörren. När hon kom fram la han armen om axlarna på henne och föste in henne. Eilin såg hans hand som stängde dörren, de känsliga och mjuka fingrarna.

Det var Istvan som hade anmält henne, han berättade det själv.
   "Jag var tvungen. Det du har gjort är en grym och ondskefull gärning. Den måste kompenseras med ett straff."
   Hon hade stått och borstat åsnefölet. Det blev tungt som av blod i munnen.
   "Jaha, ska jag flytta?" hörde hon sin röst.
   Han teg och det fick henne att kasta ifrån sig ryktborsten och störta ut i gången.
   "Vill du det?" ropade hon och grep om hans armar, det var muskler hala som djur. "Är det vad du vill, att jag flyttar!"
   Han gjorde en min av obehag.
   "Du kan vänta om du vill. Förr eller senare kommer de och hämtar dig."
   "Det var en olyckshändelse", skrek hon och bet sig fast i hans klockarmband, hon skämdes djupt men kunde inte hejda sig. Hans hand kom upp och strök runt hennes mun. "Eilin", sa han trött. "Jag såg alltsammans."

Han hade inte varit hemma när de kom. Ingen hade varit hemma. Bara djuren och hon. De sa att de skulle kalla honom senare som vittne, när det blev dags för rättegång.
   Hittills hade det bara varit förhör. På gammaldags vis med en lampa, hennes ögon som tårades och rann.
   Harriet hade hånskrattat när hon försökte värja sig.
   "Du gör nog bäst i att samarbeta", rådde hon. "Det är din enda stackars chans."
   Förhörsledaren var en medelålders kvinna i en alldeles för kort kjol som framhävde hennes knutiga vador. Till en början hade hon varit mild.
   "Så Eilin, ska du ta och berätta vad som hände den där dagen. Med dina egna ord. Det är dem vi vill höra nu, förstår du?"
   Det stod ett glas med vatten bredvid bänken. Eilin sträckte sig efter det men handen darrade så mycket att hon välte ut det. Ljudet skrämde vettet ur henne. Till sin skam började hon gråta.
   Förhörsledaren väntade. Hon gick omkring över golvet i sina skor, mjuka som mockasiner. Harriet stack in ett benigt finger mellan Eilins revben.
   "Svara nu människa, du är ju anklagad för mord." "Det var en olyckshändelse", viskade hon och upprepade det gång på gång.
   "Men Istvan som äger gården, han använder ordet berått."
   "Berått?" viskade hon.
   "Berått mod. Har du aldrig hört det uttrycket?"
   Hon satt och vred sina tummar och teg. Det fick förhörsledaren att slutligen ilskna till. Hon tände den starka lampan och slog med en batong på båda sidor om Eilin. Slog mot bänken så det skrek.
   "Du visste att den där hästen var livrädd för cyklar. Att den en gång hade blivit påkörd, jo, du vet att hästar är varelser som aldrig glömmer, så mycket kan du minsann om djur, det har Istvan själv berättat."
   "Ja men det är en annan sak", viskade hon.
   "Vad då för annan sak?"
   "Allting kan inte förutses."
   "Nej. Inte allt. Men detta."
   Eilin skakade stumt på huvudet.
   "När offret Viktoria helt ovetande går in till den där nervösa hästen så sliter du till dig cykeln och hoppar upp. Fram och tillbaka trampar du, precis utanför båsen. Fram och tillbaka och det dröjer inte länge förrän djuret drabbas av panik. Det var exakt vad du ville uppnå. Erkänn att vi har rätt!"

Fast hon försökte tränga undan det kom det för henne på nytt. Det var helt andra minnen hon eftersträvade när hon äntligen tagit sig hit, andra minnen, ljusa. Inte känslan av gummi mot händerna och Viktorias hysteriska skrik. Segulia stod på bakbenen och fäktade med hovarna i luften, sedan tappade hon fästet och gick ner. Det hördes en krasch och ett dovt och sprucket knaster som om alla de små benen i Viktorias kropp knäcktes och plattades ut. Det var också ungefär vad som hände, fick hon senare veta. Eilin hade bromsat, hon stod med ena foten på pedalen, beredd att trampa ner och försvinna. Det var inte hon som hade utlöst detta, ingen, ingen hade sett. Hon satte sig på sadeln och skulle ge fart men kände att något höll emot. Istvan. Hans ansikte var vitt och upplöst, vad har du gjort, din sinnessjuka människa, vad har du gjort!
   Sedan var han framme vid båset och han använde häströsten nu, den som han tämjt dem med, både kvinnorna och djuren, och han lirkade med grimman och fick grepp. Ledde ut Segulia som fradgade av upphetsning och skräck, slängde grimskaftet åt Eilin.
   "Här! Ta undan henne!"
   Hon gick några steg, mot brunnen. Snodde repet runt en stolpe, höll emot.
   "Segulia", mumlade hon och lutade ansiktet mot den svettiga hårremmen. "Segulia, din stora dumma kluns."
   En kort stund senare var ambulansen där. Då stod hon ännu kvar med hästen och hon såg de båda männen komma springande med båren mellan sig men när de sprang tillbaka tittade hon bort.
   Sedan blev hon ändå tvungen att se. För det var hon som måste leda in Segulia i båset igen och hon häpnade över mängden av blod. Häpnade och mådde illa. Samtidigt erfor hon en vag och svävande lättnad.
   Ana hade gjort gazpacho den kvällen. Det var bara Eilin och hon.
   "Istvan har farit till staden", sa hon med klar och stadig röst. "Men vad hjälper det, vad hjälper det? Den vita flickan kommer aldrig mer tillbaka."
   Hennes grumliga ögon mötte Eilins blick.
   "Hon var en vekling", muttrade den gamla. "Hon passade inte hos oss."
   Därefter öppnade hon famnen och Eilin kröp ihop mot hennes platta klänningsbröst. Hon grät så att hon inte kunde sluta.

Istvan hade låst dörren till kontoret men hon tog sig in ändå. Hon hade den förmågan nu för tiden. De två första gångerna nöjde hon sig med att inte visa sig, bara stå där och iaktta. Han låg i den sjaskiga soffan med flickan över sig, just så som han legat med henne, Eilin. Den stora bleka stjärten rörde sig upp och ner. Hon märkte att det inte längre bekom henne. Hon fick lust att skratta högt men behärskade sig.
   Tredje gången klev hon fram och ställde sig i dörröppningen. Först såg han henne inte, han blundade, de korta svarta ögonfransarna som streck mot kinderna. Han stönade och kved, hans händer grävde djupt i kvinnans skinkor. Då gjorde Eilin en rörelse och han slog upp ögonen och stirrade på henne.
   "Du!" kom det hest och kraxande.
   Kvinnan halkade ner på sidan. Hon lyfte huvudet och mumlade:
   "Vad är det, varför slutar du, snälla!"
   Han la handen på hennes huvud, satt och gapade. Eilin stod i rummet, lång och rak. Hon log lite, strax därpå lät hon sig försvinna.
   Det hände flera gånger, samma sak. Det var som om han inte kunde tro på det. Hon föreställde sig hur han lämnade rummet och ilade till telefonen för att ringa.
   "Vad har ni för kontroll på era fångar egentligen? Hon har rymt."
   Hans bestörtning sedan, när de varit och tittat: "Nej inte alls, hon ligger i sin cell och sover."
   För det var så de såg henne, som ett slumrande bylte på britsen. Att hon själv, det som egentligen var hon, inte var närvarande kunde de inte ta till sig. Och det var det som var själva Hemligheten.
   Sjunde gången som hon kom var han ensam. Han satt vid skrivbordet, dörren till rummet var stängd. Han ryggade tillbaka när hon gled in men samlade sig.
   "Vad vill du mig?" sa han spänt. "Vill du förstöra livet för mig?"
   Eilin skakade på huvudet. Det kom en ömhet över henne, som hon inte kunde värja sig mot.
   "Jag är förvirrad", sa han. "Mitt liv håller på att gå överstyr."
   "Så även mitt", svarade hon.
   Han reste sig och ställde sig vid fönstret. Där ute lekte hundarna. Frenchi, schäfern, vände nosen mot skyn och ylade.
   "Jag tror att hästarna saknar dig", mumlade han. "De har blivit som förbytta. Jag har vidtalat Emanuel men han är för gammal, han orkar knappt bära en säck."
   "Jag saknar dem också. Trots att jag träffar dem ibland." "Eilin!" Han snodde runt. "Vem är du egentligen? Är du en häxa eller vad?"
   Hon strök honom hastigt över kinden.
   "Jag tycker bara inte om att bli sviken."

De släppte henne i början av november. Då hade hon vistats i cellen i exakt 80 dagar. Josefa kom och öppnade, hon gjorde en överdriven gest.
   "Träd ut, träd ut i friheten min sköna!"
   "Vadan detta?"
   Den storväxta vaktkvinnan lutade sig mot henne och viskade:
   "Han har tagit tillbaks alltihopa. Han säger att han bara hittade på. Han var förbannad på dig och svartsjuk. Det du! Du hade kastat blickar åt någon karl."
   "Svartsjuk?" upprepade hon.
   Josefa smackade med tungan.
   "Den kärleken, den kärleken. Men uppriktigt sagt så förstod vi ganska snart att han inte var riktigt tillräknelig. Du ska veta hur ofta han har ringt. Hon är här, hon har rymt ifrån cellen." Josefa gav ifrån sig ett skrällande skratt. "Fast vi såg ju hur du sov på söta örat. Som det oskyldiga barn du var."
   Eilin skrattade.
   "Jaha, vad ska du göra nu?" frågade Josefa.
   "Vet inte."
   "Lämna landet va? Det är väl det bästa."
   "Jag vet inte", sa hon på nytt.

Det var höst nu men ännu ganska varmt. Hon hade magrat, kläderna hängde på kroppen. Lukten av häst fanns ännu kvar i byxorna, det var samma kläder som den dagen när hon greps.
   Hon gick ut genom den höga välvda porten och hörde låset gå igen. I samma ögonblick upptäckte hon honom. Han stod och hängde mot bilen, den som han en gång hämtat henne vid stationen med.
   När han såg henne ropade han hennes namn.
   Hennes första impuls var att vända och gå åt ett annat håll. Han märkte det och ropade på nytt:
   "Eilin, var snäll och kom hit, det är något jag vill säga dig."
   Motvilligt gick hon fram till honom.
   "Vad vill du?"
   "Jag måste erkänna en sak. Vi behöver dig på gården. Vi klarar oss inte utan dig."
   Hon ryckte på axlarna.
   "Varken Ana eller jag eller djuren."
   "Djuren", sa hon tyst och såg Karima framför sig, kände stoets välbekanta rörelser i sin kropp.

Vintern blev kall det året och de tillbringade kvällarna framför brasan i det största rummet. Ana hade samlat äpplen hela hösten och hon stekte dem i glöden och de åt dem till kvällsmat med en skvätt syrligt äppelvin. Efter maten spelade de Quan Ti, ett kortspel som Ana lärt sig av sin mormor och som hon nu lärde ut till Eilin. Istvan hade varit med i början men lyckades aldrig komma ihåg vilka kort som hade gått, till slut lät han dem spela ensamma. Han drog sig tillbaka in på kontoret och satt och läste, hade fått för sig att han måste ta igen sådant som han missat under sin skoltid.
   I början av mars flyttade två nya hjälparbetare in i stugorna. Det kändes som en lättnad, på sikt blev det för tungt för Eilin att ensam sköta alla djuren. Hon gjorde i ordning stugorna, städade bort gammal spindelväv och bäddade sängarna med filtar och nymanglade lakan. På varje sängbord ställde hon en liten klargul krokus som hon hittat under fjolårslöven.
   De båda ungdomarna var kusiner. Eilin hade själv gått igenom alla brev med ansökningshandlingar och fastnat för just dem. Hon hämtade dem vid stationen i den gamla bilen som väl knappast skulle hålla ytterligare en säsong. De skrattade artigt när de såg den.
   Hon följde med dem bort till stugorna och när de ställt ifrån sig packningen visade hon dem runt på gården. Klockan var mycket, tåget hade varit flera timmar försenat.
   "Vi ska äta lite kvällsmat nu", sa hon och stängde dörren till sadelkammaren. "Nyckeln brukar vi lägga här uppe."
   De satt runt bordet och den gamla Ana hade grillat kött. Hon ställde fram två stora skålar med potatis. De båda ynglingarna åt med god aptit.
   "Det är roligt att laga mat när det är åtgång", skrockade hon och skar upp bröd och ostar. "Och ska man vara ärlig ... unga pojkar har bättre aptit än unga flickor."
   De nickade och tog om.
   "Ni är väl trötta efter resan", sa Eilin efter ett tag. "Det blir en kämpig dag i morgon, vi måste ta ut alla hästarna och rida dem. Vi har inte hunnit med det på ett tag. Så det är bäst att ni går tidigt till sängs. Men innan ni somnar kommer jag och säger god natt."
   Hon såg bort mot Istvan, hur han kramade besticken när han åt. Han stirrade plågat ner i maten.
   "Det har alltid varit tradition här på gården", tillade hon.

Ur "Svarta diamanter"; Alfabeta Bokförlag AB, Stockholm 2004.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki