FANDOM


Av Börje Lindell och Gunnar Wersén

JAG SITTER I ett litet rum på det stora sjukhuset och väntar. Det finns knappast några möbler här, bara den smala säng som jag sitter på, ett bord vid ena kortväggen och en pall, båda med rundade hörn. Den släta vitmålade dörren är låst och från korridoren tränger ett svagt ljus in genom det runda fönstret på dörren. Jag har bett dem släcka belysningen i taket, det skarpa ljuset stack mig i ögonen och irriterade mig. På det lilla takfönstret kan jag se att det måste vara sent på kvällen. Jag väntar. Om en stund måste de vara här — läkaren, sjukhusdirektören, säkert några vittnen till. Om en liten stund ska jag få lägga fram mitt enda bevis på att jag är vid mina sinnens fulla bruk. Jag vet ju med mig att jag kommer att lyckas — och ändå — någonstans känner jag en rädsla — en tvekan — Om — om de skulle tro att också fiolen ljuger — hur kommer det då att gå för mig? Den sjukdom som de tror att jag är besatt av — kommer den att bli verklighet?
   Mannen i den lilla cellen såg på sina händer. Han rörde fingrarna — korta, stubbiga, med krökta tummar och nagelrötterna helt dolda av hud. Så såg han åter upp, och hans ögon var hjälplösa. De korta fingrarna spelade, och hans läppar rördes som till försvar — Vem jag är? JAG ÄR ERIK MANNING. Erik Manning, 39 år gammal, till yrket musiker. Violinist. Jag är inte helt okänd, under de senaste åren har jag till och med haft en viss framgång. Ingen är ju profet i sitt eget hemland — men sedan mitt uppmärksammade framträdande i Wien för tre år sedan har jag fått många smickrande erbjudanden och blivit välvilligt bemött av publik och kritik också här hemma. En konstnär behöver uppskattning, och jag har verkligen arbetat hårt på min utbildning. Det kändes skönt att kunna sola sig i framgången, men jag kände samtidigt att jag måste vara försiktig. Jag beslöt mig för att vara återhållsam och sade nej till flera smickrande erbjudanden om konsertframträdanden för att i stället arbeta vidare på min teknik. Jag drog mig tillbaka för att söka vila — vila i ensamhet och arbete.
   I Wien hade jag träffat en polsk tonsättare som jag hade fått omedelbar kontakt med. Det visade sig att han hade en nyskriven fiolkonsert i bagaget som han lät mig titta på. Jag blev omedelbart fascinerad av den och fick den med mig hem för att arbeta på. Den var mycket svår, särskilt första satsen, och jag slet hårt med den. Den upptog helt mina tankar, jag levde i den, tyckte mig tränga längre och längre in i dess tonspråk...
   Det var särskilt en passage i första satsen som grep mig. Inte bara därför att den var svår, utan därför att den tycktes mig uttrycka en kluvenhet, ett kastande mellan ytterligheter som jag kände måste ha personliga rötter djupt i den unge polske tonsättarens öde och personlighet. Det var just den passagen jag arbetade med när det ringde på telefonen.
   Jag kände inte omedelbart igen honom, även om jag brukar ha lätt för röster. Det var Rickard Stiegel, en gammal klasskamrat, numera perukmakare liksom sin far och jag förmodar också sin son, om han har någon. Han hade av en slump fått reda på min adress och ville nu att jag skulle titta över till honom i hans lya bara några kvarter från min våning. Han hade just fått besök av en gemensam skolkamrat, skådespelaren Carl Hauptmann, och bägge tyckte att det var ett lämpligt tillfälle att stråla samman och ventilera gamla minnen. Gärna för mig, tänkte jag. Jag ansåg att jag hade arbetat nog för kvällen. Jag tog på mig hatt och rock och gick över. Stiegels vardagsrum var rymligt och trivsamt, hans fåtöljer bekväma och hans viskygroggar många och mörka, så det föll sig inte alls så svårt att prata gamla minnen, till en början, något som jag annars inte har så lätt för. Men så småningom var vår minsta gemensamma nämnare i alla fall uttömd. I själva verket hade jag ganska litet gemensamt med mina två gamla skolkamrater och jag kände det ganska skönt att kunna sjunka tillbaka i tystnaden när de två kom in på sitt gemensamma yrke: teatern. Det var mest Stiegel som talade. Han var sig lik från skoltiden — lite enkelriktad, inte så lite påstridig. Det faktum att han hade gjort sig ett namn som perukmakare och maskör hade gjort honom ännu mera självsäker och mångordig än jag kunde minnas honom. Hauptmann hade jag knappast träffat under skoltiden, mycket mindre senare, jag hade bara hört talas om att han skulle vara mycket tystlåten av sig. Mitt intryck var att han var starkt hämmad och i själva verket inte hade det ringaste emot att tala om sig själv, åtminstone sedan han hade fått ett par groggar i sig.
   Hauptmann är en bra skådespelare, det är inget tvivel om den saken. Eller rättare sagt, han är ett ämne till en bra skådespelare, men han har liksom aldrig funnit sin egenart. När han nu berättade om sig själv så förklarade han att han inte liksom andra aktörer kunde låta sig ryckas med av gemenskapen på scenen, bäras av samspelet och känna den inre samhörighet med de andra agerande som ger skådespelet det rätta inre livet. Han arbetade nog hårt på sina roller, oerhört hårt till och med, gick så in i sin gestaltning att han nästan glömde bort att han stod på en scen — och ändå ville det sig inte riktigt, därför att han bröt sig ur ramen och på något sätt stod främmande för medaktörerna. Det var som om han identifierade sig alltför starkt med de personer han skulle föreställa för att kunna fogas in i en enhet.
   Både Stiegel och jag opponerade oss. Vi menade — och det gör jag nog fortfarande —att just skådespelare av Hauptmann individuella typ har vi inte råd att undvara, även om de skulle bli till besvär både för regissör och ensemble. Intensitet är alltid svår att förena med andra element, men den är nödvändig. Hauptmann kastade sig in i en flod av argumentationer, påståenden, så småningom beklaganden — det märktes att han burit på detta länge, liksom det märktes att han hade druckit en försvarlig mängd av värdens Vat 69. Tiden gick, och hur mycket jag än höll på Hauptmann som aktör så kunde det inte förnekas att hans orationer med tiden blev skäligen långrandiga.
   Bland annat anförtrodde han oss att han för att bygga upp sin fysik och sin karaktär hade underkastat sig en hel rad övningar och program. Så hade han till exempel tränat akrobatik, varit frisksportare och lactovegetarian och studerat yoga. Allt i syfte att stärka sin kropp och sitt nervsystem och få sitt andliga liv under kontroll — allt för konsten!
   Det verkade inte riktigt som om Stiegel ville acceptera allt det där. Han satt med ett lätt ironiskt leende på läpparna och när han någon gång gjorde en kommentar så var den inte just av det vänliga slaget. Hauptmann hade verkat trött redan när han kom och det var kanske därför som han kom att bli ganska kraftigt berusad. Han började sluddra på målet samtidigt som han blev allt ivrigare i sitt prat. Han återkom hela tiden till den kraftanspänning det kostade honom att uppträda, den insats han måste göra för att få resultat. Och med en sorts avundsjuka som ett ögonblick föreföll mig att avlägset likna geniets avundsjuka gentemot dem som inte brännmärkts av sin uppgift beklagade han att han inte kunde göra som de skådespelare som helt enkelt kunde låta en roll sjunka ner i sitt undermedvetna och mogna som ett frö, som bokstavligen kunde vakna upp på morgonen och ha sin rollgestaltning fix och färdig. Stiegel var färdig med en ny ironisk kommentar, han hade tydligen helt tröttnat på sin gäst, men han kom för sent. Mitt i sin sista replik hade Hauptmann somnat i soffan där han satt.
   Jag nyttjar inte sprit i någon större utsträckning i vanliga fall och var därför vid det här laget ganska uppsluppen och ganska mottaglig för de sarkasmer som Stiegel nu öste över den sovande aktören. Jag lät mig ryckas med, och plötsligt fick jag en idé. Ja, jag erkänner att det var min idé. Jag är en fantasimänniska. Stiegel hade själv aldrig kunnat komma på något sådant, men det var han som skulle förverkliga tanken. Han blev entusiastisk när han fick höra vad jag hade kommit på. Vi diskuterade en stund hur vi skulle bära oss åt för att nå det bästa resultatet och så skred vi till verket. Det hela var en grym tanke, jag erkänner det villigt, och jag tror inte att jag i nyktert tillstånd skulle kunna förmått mig till att förverkliga den. Men Stiegel eggade mig och det gav honom väl också en möjlighet att hävda sig inför mig.
   Vi lade Hauptmann till rätta, bredde en filt över honom och tände golvlampan bredvid soffan. Hans ansikte som på scenen kunde vara ganska fascinerande tedde sig på grund av spriten och den sena timmen pussigt och upplöst. Han sov rusets sömn. Det skulle behövas åtskilligt för att få honom klarvaken.
   Så kom Stiegel med en låda, öppnade den och började plocka fram sina utensilier. Jag vet inte allt han hade där och känner inte till användningen av hälften av de tuber, sminkstänger, tinkturer, plåster och vaxer som där fanns. Jag riktade in ljuset och så gick Stie-gel till verket. Det var fascinerande att se honom i arbete. Han var verkligen en konstnär i sitt fack. Han höll sig tydligen för god att använda sig av de vanliga teatertricken, gud vet hur han bar sig åt men när han var färdig så kunde man överhuvudtaget inte se att den person som låg framför oss var sminkad och inte heller att det var Hauptmann. Hans svarta hår hade fått en kastanjeröd färg, ögonbrynen var tunnare och hade fått en helt annan välvning, näsryggen verkade på något sätt benigare och hela munpartiet var förändrat, läpparna hade förlorat sin strama kontur och huden hade rynkats från näsvinklarna ner mot hakan. Huvudintrycket var att han hade blivit betydligt äldre och helt hade förlorat det drag av viljemänniska och asket som annars i så hög grad präglade hans utseende. Till och med ögonfransarna hade Stiegel blekt ner så att han nästan såg ut som en albino — jag skulle ha kunnat svära på att inte ens hans moder skulle ha känt igen honom. Över huvud taget var det en ful människa med illa åtgångna och elaka drag som låg framför oss på soffan och sov.
  — Det smetar inte ens, sa Stiegel skrattande och strök över sin kala flint med handen. Jag kände mig plötsligt skamsen och såg på perukmakaren. Det föreföll mig nästan som om också han hade fått ett nytt utseende. Ett sadistiskt drag hade framträtt i hans ansikte som jag inte lagt märke till förut. De små ljusa ögonen stack in i mina så att jag nästan ville vända bort blicken. Den lilla tillsnörpta munnen log, och det var inget vackert leende.
  — Så där ja, sa han, nu får han ligga kvar här. Han brukar göra det ibland och det tycker jag du ska göra också, så får du vara med om hur han reagerar när han vaknar. — Fan också, svor han till. Det hade jag alldeles glömt — jag ska ju vara på teatern redan klockan åtta i morgon bitti och då har han väl inte vaknat ännu förstås! Jag skulle annars ge mycket för att se honom vakna av sig själv, gå ut i badrummet och så få se sig själv i spegeln!
   Mitt bättre jag hade redan för länge sedan sagt åt mig att gå hem och lägga mig, men en oemotståndlig impuls att se hur skämtet — om det nu kunde kallas för ett skämt — skulle avlöpa höll mig kvar. Så Stiegel och jag drack var sin grogg till och gick sedan och lade oss i sovrummet intill. Vi somnade nästan genast.
   När jag vaknade var klockan redan halv tio. Stiegel hade gått och lämnat en lapp på stolen bredvid min säng. Han hade varit tvungen att gå till teatern tidigare som han sa och besvor mig att inte lämna våningen förrän jag hade sett hur Hauptmann reagerade.
   Jag hade en kraftig huvudvärk men erinrade mig i detalj våra förehavanden natten förut. Min nyfikenhet hade inte lämnat mig och jag smög mig på tå fram till dörren och kikade in i vardagsrummet. Hauptmann var vaken. Han satt på soffan med huvudet i händerna, ungefär som om han försökte erinra sig vad som hade hänt i går. Så lyfte han huvudet ur händerna, och jag fick en chock. Jag hade inte kunnat föreställa mig att masken var så till den grad realistisk i dagsljus.
   Nu reste sig Hauptmann. Han såg mig inte och gick ut i hallen. Han gick med långsamma steg mot badrummet. Han hostade och harklade sig. Så öppnade han dörren och gick in. Jag hörde honom pyssla ett ögonblick där inne. Det började rinna ur vattenkranen. Skulle han inte titta sig i spegeln någon gång? Det kunde bara ha gått några sekunder men spänningen var så stark att jag var på väg att springa fram till badrummet när jag fick höra skriket.
   Jag kände hur jag rodnade och bleknade om vartannat. Chocken hade tydligen varit för stor. Jag kände en stark lättnad när Hauptmann i stället började skratta, men lättnaden övergick snart i skräck när skrattet aldrig ville sluta utan drogs ut i alltmera spänt crescendo. Jag hade legat ovanpå sängen så jag behövde bara smyga mig ut i tamburen, ta min rock och hatt och försiktigt öppna dörren som stod öppen. Ännu långt nere i trappan kunde jag höra Hauptmanns skratt.
   Mannen i cellen drog i sina knogar som om han ville förlänga fingrarna, vred sina händer och såg oupphörligen mot det lilla runda fönstret på dörren. Så stelnade plötsligt hans nervösa rörelser, hela hans kropp tycktes lyssna. Men inga steg hördes, och hans händer började åter spela.
   Ett par månader gick, men från den morgonen kände jag mig allt annat än i form. Ur en synpunkt kan vårt skämt väl betraktas som ganska oskyldigt — om det bara inte hade varit så att det hade riktats mot fel person. Mig pinade i alla händelser den tanken och jag försökte ringa Hauptmann några gånger men utan att träffa honom. Jag var väl egentligen för feg för att göra några ordentliga ansträngningar att nå honom, förmodar jag. Stiegel ville jag absolut inte träffa. Han ringde mig ett par gånger, men jag ursäktade mig med att jag måste arbeta. Vi berörde flyktigt vad som hade passerat, och det tycktes framgå att Hauptmann hade tagit det hela hårdare än väntat. Än jag hade väntat, vill jag säga, jag vill inte svara för Stiegel.
   Så fick jag plötsligt se att Hauptmann skulle spela huvudrollen i en pjäs på Kammarteatern och nästan mot min vilja gick jag dit för att se honom på premiären. Jag satt inte särskilt nära men jag fick en chock när han kom in på scenen, så förändrad tyckte jag att han hade blivit. Inte bara till utseendet, vad värre var, det tycktes som om hans sceniska intensitet också hade lämnat honom. Han föreföll disträ och utanför. Den inbundenhet och slutenhet som karakteriserade honom i privatlivet tycktes nu också följa honom in på scenen. Kort sagt, han gjorde fiasko. Jag försökte intala mig att det var rollen som inte passade honom, men hela tiden malde det inom mig att felet låg någon annanstans. Jag ville inte tänka tanken ända ut, men hela tiden låg minnet av den där morgonen och gnagde någonstans djupt inne. Jag vågade inte se pjäsen till slut. Jag gick hem och tog min fiol. Men mina händer darrade så att jag inte kunde spela.
   En vecka senare ringde Stiegel igen. Jag repeterade som vanligt på min violinkonsert. Det tycktes mig på något sätt som om den höll på att glida mig ur händerna igen — jag sökte förtvivlat att återfå greppet.
  — Tjänare. Stiegler. Har du lust att komma över? Hauptmann är här. Vi sitter och pratar och groggar så smått.
   Jag slängde ögonblickligen fiolen och gick över. Av någon sorts tvång kanske, eller av en vag önskan att göra allting bra igen. Jag mås te få se Hauptmann igen, prata med honom, få klart för mig om vårt påhitt hade något med hans förändring att göra.
   Men Hauptmann slog bort hela saken. Han tyckte att det hade varit ett lustigt skämt sa han, han hade inte alls tagit vid sig och förresten hade han annat att tänka på för ögonblicket. Det var visst någon skådespelerska som han hade gått och förälskat sig i. Hur det nu blev så drack vi rätt tappert den kvällen också.
   Stiegel verkade av någon anledning nervös, talade forcerat och började efter några väl tilltagna groggar att håna Hauptmann med all den bitterhet som bara gammal vänskap förmår mobilisera. Han hånade honom för hans inbundenhet, för hans överkänslighet, för hans inkrökthet, för hans oförmåga till mänsklig kontakt. — Du är just den rätte, tänkte jag i mitt stilla sinne och kände djupt hur illa jag egentligen tyckte om Stiegel.
   Men Hauptmann tog inte vid sig. Han vände långsamt sin grogg — den första och enda under kvällen — och började tala. Han sa att han var medveten om sitt fiasko på Kammarteatern, men att han inte tog det så hårt. Han visste ändå med sig att han var på rätt väg, sa han, det var bara det att han inte var riktigt färdig ännu. Någon av kritikerna hade kallat honom för sömngångare, sa han och log. Den kritikern visste inte hur rätt han hade — Och så kastade sig Hauptmann in i en lång redogörelse för de studier som han bedrivit på sista tiden, studier i parapsykologi och hypnos. Det var inte nya ting för honom, redan genom sin far som var psykiater och även använde sig av hypnos hade han fått en inblick i de möjligheter att psykiskt påverka andra människor som står oss till buds. Vårt lilla skämt med honom hade från sin begränsade synvinkel givit honom en blixtbelysning över personlighetens problem, sa han (här började jag förlora tråden i hans resonemang och förstod i fortsättningen bara ett och annat av vad han sade). På ett egendomligt sätt hade händelsen frigjort latenta krafter inom honom och aktualiserat gamla kunskaper — instinktivt förvärvade såväl som grundade i släktenas uråldriga samlade erfarenhet. Han kastade sig in i en exposé som omfattade personlighetsklyvning, kosmisk strålning, religionshistoriska fenomen av olika slag, hypnotisk påverkan och gud vet allt — fascinerande som ämne i och för sig men ganska tröttsamt i längden, särskilt som jag som sagt inte orkade följa med i hälften av svängarna. Inte Stiegel heller förresten, jag såg hur han satt och nickade till över sin grogg. Jag kände hur sömnen kom smygande över mig också, det enda som jag länge kunde se var Hauptmanns händer som rörde sig i ljuset över bordet och det enda jag hörde, på allt längre och längre avstånd, var Hauptmanns malande, vädjande, sövande röst. Jag slöt ögonen.
   Det var mörka natten när jag vaknade. Jag låg på soffan. Jag såg Stiegel eller rättare sagt silhuetten av Stiegel där han satt i sin fåtölj. Någon Hauptmann såg jag inte till. Jag gjorde inga försök att väcka Stiegel utan gick hem till mig och kröp i säng. Klockan kunde inte vara mer än två, jag hade bara sovit något mer än en timme.
   Jag vaknade sent påföljande morgon. Solen sken mig i ansiktet. Jag drack ett glas vatten. Så erinrade jag mig att jag hade lovat att lyssna på en uppspelning på musikhögskolan klockan halv ett och såg på klockan. Hon var redan halv tolv. Jag gick ut i badrummet, öppnade dörren, spolade vatten ur kranen och fyllde ett glas för att borsta tänderna. Först när jag lyfte tandborsten till munnen såg jag mig i spegeln.
   Jag måste ha ropat till, men jag vet inte längre. Vad jag såg i spegeln gav mig en chock så stark att jag var nära att svimma. Jag kände hur jag isades i hela kroppen, ty spegelbilden som blickade emot mig var inte min egen. Vad jag såg var perukmakare Stiegels ansikte, in i minsta detalj kopierat på mitt eget. Det var så makalöst skickligt gjort att jag nästan kände det som en lättnad. Jag förstod att Hauptmann nu äntligen hade fått sin hämnd, och en raffinerad hämnd var det sannerligen. Han hade inte gjort mig till en vilt främmande person utan till en som jag kände. Jag antar att Stie-gel hade hjälpt honom. Trots att jag alltjämt kände verkningarna av svimningsanfallet måste jag le. Jag log som man gör när man upptäcker knepet i en skickligt utförd trollkonst. Varje rynka i mitt ansikte påminde om Stiegel. Hur de än hade gjort det, Hauptmann ensam, med Stiegel som modell, eller bägge tillsammans, enastående skickligt var det. Mest beundrade jag hur de till synes hade förändrat själva skallformen och hur väl de hade lyckats dölja mitt hår under lösflinten. Skarven var omöjlig att urskilja — förmodligen låg den i någon av de djupa pannrynkorna som var så karakteristiska för Stiegel. Jag strök med handen över min nyvunna flint. Först lätt och trevande, sedan allt långsammare tills min hand stelnade. Det var hud jag kände under fingertopparna, levande hud. En fasa grep mig. Fingrarna flög till ansiktet och började undersöka rynkorna. Med förfäran såg jag den lilla plutiga munnen som var så olika min egen öppna sig. Jag gnuggade med händerna för att få bort det jag trodde var smink men utan resultat. Jag slet i håret men det gjorde bara ont. Rynkorna i pannan, näsan, de hängande kinderna, allt var verklighet. Jag var Stiegel. Med fasa såg jag på mina händer. Som violinist har jag långa, smala fingrar, men vad jag nu såg var Stiegels korta, tjocka fingrar med krökta tummar och nagelrötter som helt doldes av hud.
   Jag måste ha skrikit igen men jag tror att allt ljud jag lyckades frambringa var ett ynkligt litet pip. I feberaktig fart fick jag på mig kläderna. Jag visste inte vad jag gjorde, jag bara kände att jag måste tillbaka till Stiegels våning, jag måste ha tag i dem båda. Mina kläder stramade, jag fick inte igen kavajen och ytterrocken satt åt över axlarna. Jag hade inte längre min egen kropp utan Stiegels storvuxna och fetlagda. Med rocken öppen och utan hatt sprang jag gatan fram till Stiegels port. Han bodde fem trappor upp, men jag tog inte hissen. Jag rusade med andan i halsen uppför trapporna och ringde på dörren. Ingen öppnade. Inte ett ljud hördes från våningen. Till slut tog jag tag i dörrhandtaget. Dörren var öppen, och jag gick in i hallen. Vid dörren till vardagsrummet stannade jag som förstenad. Samma gestalt som jag hade sett sitta orörlig i länstolen när jag hade lämnat våningen på natten satt kvar — i exakt samma ställning. Jag gick närmare. Han var blå i ansiktet — död. Strypt med en fiolsträng. Men det var inte det som var det hemska — som för mig var det outhärdligt fasansfulla. Ty den döda gestalten som satt där i länstolen var varken Stiegel eller Hauptmann. Han bar mina egna drag. Erik Manning satt död i länstolen.
   Jag måste ha svimmat. När jag vaknade låg jag på britsen i en cell och träffades av ett ljussken. En uniformerad polisman kom in och beordrade mig att följa honom. Så följde timmar och åter timmar av förhör. Jag har förklarat och förklarat att det är jag som är Erik Manning och inte den döde. Men man ville naturligtvis inte sätta tro till mina ord. — Ni är perukmakare Stiegel, har man sagt mig. Det är ju groteskt att förneka faktum. Vi fann er i våningen tillsammans med den döde violinisten Erik Manning. Ni ströp honom med en fiolsträng.
   Vad tjänade det till att neka! Jag skrek tills jag blev blå i ansiktet: — Jag är Erik Manning! Jag är Erik Manning! Till slut måste jag ha blivit våldsam och slagit omkring mig i ren desperation. Jag fick dem aldrig att lyssna på mig. Sedan förpassade man mig hit. Jag har väl suttit här i snart tre veckor nu. Jag vet att det är ett sinnessjukhus. Läkare har varit inne hos mig nästan dagligen och försökt att få mig att berätta. Och jag har berättat, berättat så som det gick till. Men man har bara skakat på huvudet. Man har sagt sig tro på mig, visst visst, ni är Erik Manning, men ingen har trott. Man anser mig vara sinnessjuk. Jag vet inte vad min sjukdom har för namn, men så länge som jag inte kan bevisa min identitet på annat sätt än genom att ropa att jag heter Erik Manning så finns det inget hopp för mig.
   Men i går kom jag på det. Fiolen! Fick jag bara låna fiolen en enda liten stund så skulle jag visa dem! Stiegel kunde inte spela fiol, och för övrigt borde en driven musiker kunna känna igen mitt eget spelsätt. Jag talade med vårdaren, jag talade med läkaren, jag bad och besvor, och till sist gav man mig tillståndet. Man lovade att hämta min egen fiol hemma hos mig själv och låta mig få spela på den i vittnens närvaro. Jag har väntat på dem hela dagen, hela min kropp bränner som i feber. Kommer de inte snart? Nu — nej, nej, jag har hört steg hela dagen — Jo — jo — det är verkligen steg! Många steg! Nu kommer de! Nu kommer räddningen — min fiol!
   Mannen i cellen sprang upp och stod darrande när dörren öppnades och den lilla gruppen människor kom in. Det var fem — läkaren, sjukhusdirektören, en vårdare och två av Erik Mannings musikkolleger. Mannen grep efter fiollådan darrande som i frossa. De korta, stubbiga händerna lyfte ömt upp instrumentet. Han knäppte varsamt på strängarna och sträckte stråkens tagel. Så förde han fiolen till hakan och blev ett ögonblick stående orörlig med huvudet tillbakakastat. Ingen rörde sig i den lilla cellen. Långsamt förde han stråken mot strängarna.


   Den svaga, darrande tonen växte långsamt i styrka, till ett skärande oljud som gick genom märg och ben. Ögonen på mannen i cellen tycktes tränga ur sina hålor. Plötsligt, våldsamt, lät han strå-ken skära över strängarna till ett infernaliskt ackord som smälte samman med mannens eget vilda tjut. Innan han ens hade hunnit krossa fiolen mot väggen var vårdaren över honom.


   Den lilla gruppen lämnade tyst cellen. De två djupt uppskakade musikervittnena bar fiolen emellan sig.



Ur "Mannen i svart", Rabén & Sjögren 1955.


Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki