FANDOM


Av Dan Simmons

Som ung pojke var jag inte mörkrädd. Nu är jag en gammal man, och vet bättre. Men det var för länge sedan, den där sommaren 1913, när jag var en tioårig pojke och tvingades ta del i den nattvard med Döden som nu ruvar nära mig. Jag kommer ihåg smaken av det. Till och med nu, tre kvarts sekel senare, kan jag inte vända jord med en spade eller stå ensam på gräsmattan i min sons trädgård efter solnedgången utan att jag känner dödens kalla fingrar kring min nacke.
   Det förgångna är, som man brukar säga, dött och begravet. Men även de djupast begravda saker har sina länkar till nutiden, knotiga gamla rötter som når upp till ytan, precis som jag själv. Ändå finns det ingen att länka sig samman med, ingen att berätta för. Min dotter är borta, död i cancer 1953. Min medelålders sonson är en produkt av Eisenhower-eran, en tid av ständigt idisslande när hela världen tycktes fet och välmående och blicken var riktad mot framtiden. Paul har undervisat i teknik på gymnasiet här i staden i tjugotre år och om jag skulle berätta för honom vad som hände det där första riktigt varma dygnet i juli 1913, så skulle han tro att jag blivit galen. Eller senil.
   Mina barnbarnsbarn, en pojke och en flicka, är i den åldern när man inte tycker att sådana små skillnader som kön är mycket att bry sig om. De skulle aldrig kunna föreställa sig ett förflutet som är så forntida och ogripbart som min barndom åren före Det Stora Kriget, och ännu mindre den verklighet av blod och läder från inbördeskrigets tid, vars mörka budskap jag bär med mig. Mina barnbarnsbarn är lika färgstarka och själlösa som guppyfiskarna i Pauls stora akvarium. Fria från skräcken och tidvattnet i historiens ocean, tillfreds med sin närmast totala okunnighet om allt som funnits före dem själva, Big Macs och MTV.
   Så jag sitter ensam på terrassen i Pauls trädgård på baksidan av huset (jag försöker minnas varför vi vände oss bort från förstutrappens gemenskap med gator och trottoarer och isolerade oss på bakgårdarna) och jag tittar på fotografiet av en allvarlig tioåring, klädd i scoutuniform.
   Pojken är alldeles för varmt klädd för en så het sommardag hans smala kropp försvinner nästan under den tunga yllerocken, den bredbrättade hajkhatten, de påsiga yllebyxorna och de illasittande benlindorna som lindats nästan ända upp till knäna. Jag ler inte — jag är en högtidlig doughboy* i miniatyr,
   doughboy är amerikansk slang för menig soldat i första världskriget. (Ö.a.)
fyra år innan begreppet hamnade i det allmänna ordförrådet. Det är förstås jag som är pojken, och jag står framför mr Everetts isvagn den dagen i juni när jag skulle ge mig i väg på en resa som i tid och rum skulle bli mer otänkbart avlägsen än vad någon av oss hade kunnat drömma om.
   Jag tittar på fotografiet och tänker på att isvagnarna bara finns kvar som bortdöende minnen i åldrade huvuden, att huset i bakgrunden har rivits för länge sedan för att ge plats åt lägenheter som i sin tur har ersatts av ett köpcentrum, att yllet, lädret och bomullen i scoutuniformen har vittrat sönder och bara lämnat efter sig mässingsknapparna och pojken själv och att — som Paul skulle ha förklarat det — varenda cell i den där allvarliga tioåriga kroppen har bytts ut fler gånger om. Till det sämre, misstänker jag. Paul skulle säga att DNA:t är detsamma. Sedan skulle han ge en förklaring som skulle få det att se ut som om den enda länken mellan mig och mig nu är en sorts parasitisk arkitekt som sitter och småler självbelåtet i den i övrigt förändrade cellen i då-jag och nu-jag.
   Skitsnack.
   Jag ser på det smala ansiktet, de där tunna läpparna, ögonen som smalnat och kisat mot en 75 år yngre sol (och hetare, det vet jag trots förnuftsresonemangen och sanningarna i Pauls gymnasieundervisning) och jag känner gemenskapens tråd som förenar den oskyldige tioårige pojken — så mycket självförtroende, så lite rädsla — med den gamle mannen som har lärt sig att frukta mörkret.
   Och jag önskar att jag kunde varna honom.
   Det förgångna är dött och begravet. Men jag vet att begravda ting har en vana att komma upp till ytan, när man minst anar det.

***


Sommaren 1913 förberedde sig delstaten Pennsylvania på den största invasion av militära veteraner som nationen fått uppleva. Krigsdepartementet hade skickat inbjudningar till ett jättemöte med veteraner från inbördeskriget för att högtidlighålla minnet av tredagarsslaget vid Gettysburg.
   Hela våren hade tidningarna i Philadelphia varit fyllda med detaljer om det kommande mötet. Upp till 40 000 veteraner väntades. I mitten av maj hade siffran stigit till 54 000 och delstatskongressen tvingades rösta fram ytterligare bidrag för att stödja arméns budget. Min mors kusin Celia skrev från Atlanta att Konfederationens döttrar och andra grupper som var anslutna till sydstaternas veteranförbund gjorde allt de kunde för att få i väg sina gubbar norrut för den slutgiltiga invasionen.
   Min far var ingen veteran. På den tiden när jag ännu inte var född hade han kallat bråket med Spanien för "mr Hearsts krig" och fem år efter återföreningsmötet i Gettysburg skulle han kalla bråket i Europa för "mr Wilsons krig". Vid det laget gick jag på högstadiet och mina klasskamrater slogs om att ta värvning för att visa hunverna ett och annat. Vid det laget delade jag min fars åsikter. Jag hade fått nog av krigets arvedel.
   Men på senvåren och försommaren 1913 skulle jag ha givit vad som helst för att få vara tillsammans med veteranerna i Gettysburg, att få höra talen och se bataljonsfanorna och få huka mig ner i Devil's Den och få se de där gamla männen spela upp Pickets anfall * en sista gång.
   * Det mest kända och blodiga slaget under striderna vid Gettysburg. (Ö.a.)
   Och så kom tillfället.
   Jag hade varit scout sedan min födelsedag i februari. Scoutrörelsen var en ganska ny företeelse då — de första kårerna i USA hade grundats bara tre år tidigare — men under våren 1913 var varenda pojke jag kände scout eller väntade på att få bli antagen.
   Pastor Hodges hade bildat den första kåren i Chestnut Hill, vår lilla stad, som i dag är en förort till Philadelphia. Pastorn släppte bara in pojkar med fast karaktär och god moral, det vill säga presbyterianska pojkar. Jag hade sjungit i Fjärde avenyns presbyterianska pojkkör i tre år och trots min spinkighet, som bara kunde mätas med en total oförmåga att slå ens en råbandsknop, tilläts jag att bli scout, tre dagar efter min tioårsdag.
   Min far var inte odelat road av det. Våra scoutuniformer hade kunnat vara kvarblivna persedlar från frivilligtrupperna i spanskamerikanska kriget. Från de spikskodda skorna till benlindorna och ända upp till scouthattarna var vi små soldater som drunknade i kaki och militärt högmod. Pastor Hodges ställde upp oss på högstadiets fotbollsplan varje tisdag och torsdag eftermiddag från fyra till sex och varje lördag morgon från sju till tio. Vi drillades i exercis och i att lägga förband på varandra till dess att flocken mest såg ut som ett gäng mumier med kakisjok som stack fram mellan bandagen. På onsdagskvällarna samlades vi i kyrkans källare för att lära oss morse — vilket pastorn kallade för civiltjänstkoden — och för att öva oss i flaggsignalering.
   Min far frågade mig om vi höll på att öva oss för att utkämpa boerkriget en gång till. Jag struntade i hans ironiska anmärkning, svettades i kakityget genom de varma majveckorna och älskade varenda minut.
   I början av juni hälsade pastor Hodges på hos oss för att tala om för mina föräldrar att delstaten hade begärt att alla scouter i Pennsylvania skulle skicka representanter till Gettysburg för att hjälpa till med det stora veteranmötet. Den gudomliga försynen hade låtit mig få chansen att tillsammans med pastorn, trettonårige Billy Stargill (som skulle stupa i Argonne några år senare) och en finnig pojke med övervikt, vars namn jag inte kan komma ihåg, få vara med vid det fem dagar långa mötet i Gettysburg.
   Min far var inte så förtjust, men min mor höll omedelbart med om att det var en unik ära. Så på morgonen den 30 juni poserade jag framför mr Everetts isvagn för ett fotografi som togs av doktor Lowell, Chestnut Hills begravningsentreprenör och auktoriserade fotograf. Kort efter klockan två på eftermiddagen samma dag anslöt jag mig till pastorn och mina båda vapenbröder för den tre timmar långa tågresan till Gettysburg.

***


Eftersom vi hade fått en officiell inbjudan betalade vi bara veteranernas biljettpris, en cent per mile. Tåget kostade mig 1 dollar och 21 cent. Jag hade aldrig varit i Gettysburg. Jag hade aldrig varit hemifrån över natten.
   Vi kom fram sent på eftermiddagen. Jag var trött, svettig, törstig och desperat kissnödig, eftersom jag var för blyg för att använda tågtoaletten. Den lilla staden Gettysburg sjöd av människomassor, förvirring, oljud, hästar, automobiler och gamla män vars uniformer luktade kamfer. Vi snubblade efter pastor Hodges genom de leriga smågatorna mellan byggnader som smyckats med flaggor och vimplar. Det gick tio män på en kvinna och de stora gatorna var ett hav av halmhattar och kakimössor. När pastorn kom in i Jobbyn på Eagle hotell för att fråga efter meddelanden från sina överordnade inom scoutrörelsen slank jag in i en korridor och hittade en herrtoalett.
   En halvtimme senare hävde vi upp våra duffeltygväskor på flaket till en liten lastbil för färden till tältstaden. Ett tiotal pojkar och deras scoutledare trängdes på de tre träbänkarna medan fordonet kämpade sig genom den tunga trafiken nerför Franklin
   Street, förbi ett särskilt upprättat rödakorssjukhus på gatans östra sida och en lång rad ambulansvagnar som parkerats på motsatta sidan. Sedan kom vi in på en gata som hette Long Lane och plötsligt befann vi oss i ett hav av tält som tycktes breda ut sig i oändlighet.
   Klockan var redan över sju och det varma kvällsljuset lyste upp de tusentals tältdukspyramiderna på de många hundra tunnlanden åkermark. Jag sträckte på halsen för att upptäcka vilken av de avlägsna kullarna som var Cemetery Ridge och vilket stenröse som var Little Round Top. Vi körde förbi beridna delstatspoliser, vagnar dragna av armsmulor, jättelika högar med ved och fältbagerier där doften av nybakt bröd fortfarande höll sig kvar.
   Pastor Hodges vände sig om. "Jag är rädd för att vi missade kvällskön till maten, pojkar", sa han. "Men vi är väl inte hungriga, eller hur?"
   Jag skakade på huvudet trots att jag hade kramp i magen av hunger. Min mor hade packat en matsäck av stekt kyckling och skorpor för tågresan, men pastorn hade ätit upp lårbenet och den fete pojken hade tiggt till sig resten. Själv hade jag varit för upphetsad för att äta.
   Vi tog till höger och kom in på East Avenue, en bred grusväg mellan prydliga tältrader. Förgäves tittade jag efter Stora tältet. Det hade jag läst om. Det skulle vara ett jättelikt samlingstält med plats för 13 000 stolar, där president Wilson skulle tala om fyra dagar, på fredag den 4 juli. Nu var solen långt nere och den lyste röd i skymningsdiset i väster, luften var fylld av damm och lukten av nertrampat gräs och solvärmd tältduk. Jag var hungrig, hade smuts i håret och grus mellan tänderna. Jag tror aldrig att jag har varit lyckligare.
   Vårt scouthögkvarter låg vid västra änden av East Avenue, ett hundratal meter efter en rad fältkök som ställts upp i mitten av det tältområde som var avsett för Pennsylvanias veteraner. Pastor Hodges visade oss till våra tält och beordrade oss att skynda tillbaka till högkvarteret för att få nästa dags uppgifter.
   Jag satte ner väskan på en säng i ett tält som inte låg långt från fältlatrinerna. Jag sölade med att rulla ut sovsäcken och när jag tittade upp hade den fete pojken somnat på sin säng och Billy försvunnit. Ett tåg dånade förbi på Gettysburg — Harrisburgspåret som låg bara några tiotal meter därifrån. Plötsligt tappade jag andan av panik för att ha blivit bortglömd och jag rusade tillbaka till kårledarens tält för att få mina order.
   Pastor Hodges och Billy syntes inte till, men en tjock man med ljus mustasch, tjocka glasögon och en illasittande kårchefsuniform snäste: "Du där!"
   "Ja, sir?"
   "Har du fått ditt uppdrag?"
   "Nej, sir."
   Den tjocke mannen grymtade och krafsade runt i en hög med gula pappskyltar på fällbordet som han använde som skrivbord. Han tog upp en ur högen, sneglade på den och knöt fast den vid mässingsknappen på min högra bröstficka. Jag sträckte på halsen för att läsa. Med svaga blåa maskinskrivna bokstäver stod det: MONTGOMERY, P.D., Capt., 20th N.C. Reg., SECT 27, SITE 3424, North Carolina Veterans.
   "Nå ge dej i väg!" snäste kårledaren.
   "Ja, sir", sa jag och sprang mot tältöppningen. Där stannade jag. "Sir?"
   "Vad är det?" Kårledaren höll redan på att knyta fast en ny skylt på en annan scoutskjorta.
   "Vart ska jag gå, sir?"
   Den tjocke mannen viftade med fingrarna som om han slog bort en insekt. "Till den veteran som du har tilldelats, förstås."
   Jag skelade för att se vad det stod på lappen. "Kapten Montgomery?"
   "Ja, ja. Om det står så."
   Jag tog ett andetag. "Var hittar jag honom, sir?"
   Den tjocke mannen fick ett bistert ansiktsuttryck, tog fyra arga steg mot mig och bligade på namnskylten genom sina tjocka glasögon. "20th North Carolina Section 27 .. . där borta." Han svepte med armen i en gest som innefattade järnvägsspåren, ett vattendrag kantat av träd, den sjunkande solen och en annan tältstad på en kulle där hundratals tält glödde röda i skymningssolen.
   "Förlåt mej, sir, men vad gör jag när jag har hittat kapten Montgomery?" frågade jag kårledarens ryggtavla.
   Mannen stannade och blängde argt på mig över axeln med ett illa dolt förakt som jag aldrig trodde en vuxen skulle visa för någon i min ålder. "Du gör vad han vill att du ska göra, din lilla idiot", snäste han. "Ge dej i väg nu."
   Jag vände mig om och sprang mot det avlägsna sydstatslägret.

***


Lyktor tändes medan jag tog mig fram nerför de långa raderna av tält. Hundratals äldre män, många av dem i tjocka gråa uniformer och långa polisonger, satt på fällstolar och tältsängar, bänkar och huggkubbar. De pratade och spottade tuggtobak i skymningsdiset. Två gånger tappade jag bort mig och fick väganvisningar på släpande sydstatsdialekt som lika gärna hade kunnat vara tyska, så lite förstod jag.
   Till slut hittade jag North Carolinas del av lägret, inklämt mellan Alabama- och Missourilägren, inte långt från det där West Virginias veteraner höll till. Jag har många gånger undrat över varför de lojalistiska västvirginska veteranerna placerades mitt i rebellägret
   * Delstaten Virginia splittrades i en unionistiskt sinnad och en sydstatsrebellisk del under inbördeskriget. (Ö.a.)
   Sektion 27 var sista raden på North Carolinas östra sida, och tältplats 3424 var det bortersta tältet i raden. Tältet var mörkt.
   "Kapten Montgomery?" Min röst var knappt mer än en viskning. När jag inte fick något svar från det mörka tältet, stack jag in huvudet för att få bekräftat att veteranen inte var inne. Det var ju inte mitt fel, resonerade jag, att den gamle gentlemannen inte var inne när jag kom. Jag skulle hitta honom på morgonen, eskortera honom till frukosttältet, springa ärenden åt honom, hjälpa honom att hitta latrinen eller hans gamla vapenbröder, eller vad det nu kunde bli för någonting. I morgon bitti. Men just nu ville jag bara springa tillbaka till scouthögkvarteret, hitta Billy och pastor Hodges och hoppas på att någon hade kex kvar i sin väska.
   "Jag har väntat på dej, pojke!"
   Jag frös till. Rösten kom ur mörkret från tältets innersta hörn. Det var en sydstatsröst men vass som kolstybb och spröd av ålder. Det var den rösten som jag föreställde mig att Döden skulle använda till dem som ännu var hinsides graven.
   "Kliv på, Johnny! Friskt på bara!"
   Jag steg in i det varma tältet med sin tältdukslukt och blinkade. Under någon sekund eller så hade jag svårt att andas.
   Den gamle mannen på tältsängen låg stödd på armbågarna så att skuldrorna såg ut som spetsiga vingar i det skumma ljuset. Rovfågelvingar som reste sig ur det otydliga grå tyget, gråaktig hud, stirrande ögon, nötta uniformstränsar. På huvudet hade han en hatt av obestämd form som en gång haft ett snyggt brätte och en skygg kulle men som nu bara tjänade till att lägga ansiktet i ännu större mörker. En örnnäsa stack fram ovanför de vita skäggtovorna. Jag skymtade tunna mörkröda läppar och några få spetsiga tänder som glimmade till i det svarta hålet till mun. För första gången i mitt unga liv insåg jag att den mänskliga munnen i själva verket var en öppning rakt in i kraniet. Den gamles ögonhålor var mörka skuggade gropar under ögonbryn som behållit sin svarta färg. Kinderna var urholkade under de knivvassa kindknotorna. De jättelika händerna var täckta av leverfläckar, missbildade av ålder och ledinflammationer och de lyste onaturligt vita i mörkret. Jag upptäckte att det ena benet försvann ner i en svartglänsande läderstövel medan det andra slutade tvärt nedanför knät. Byxbenet hade rullats upp ovanför knät där det bleka, ärrade skinnet var hårt spänt över benstumpen.
   "För bövelen, pojke, har du med dej vagnen?"
   "Ursäkta, sir?" Min röst lät som en cikadas ängsliga pip.
   "Vagnen, för bövelen, Johnny! Vi behöver en vagn. Du borde ha känt till det, pojke." Den gamle satte sig upp, svängde ben och benstump över sängkanten och började fumla efter något i överrocken.
   "Jag är ledsen, kapten Montgomery . . . äh ... det är väl kapten Montgomery, eller hur, sir?"
   Den gamle muttrade.
   "Kapten Montgomery, sir, jag heter inte Johnny utan . "
   "För bövelen, pojke!" röt den gamle. "Sluta upp med ditt oväsen och se till att få hit den fördömda vagnen! Vi behöver den för att komma upp till The Pits så att inte det där avskummet Iver-son hinner före."
   Jag började svara något men kunde plötsligt inte få fram ett ljud. Kapten Montgomery hade dragit fram en revolver ur gömmorna på sin rock. Revolvern var grå, jättelik och luktade vapenfett. Jag var säker på att den galne gamlingen skulle skjuta ihjäl mig med en gång. Jag tappade andan som om den gamle sydstatssoldaten slagit mig i solar plexus med revolverpipan.
   Den gamle lade vapnet på tältsängen, grep tag i något i mörkret och drog fram en sorts illa gjord anordning med remmar, spännen och mahogny och jag insåg att det var ett klumpigt träben. "Sätt i gång nu, Johnny", mumlade han och böjde sig framåt för att spänna fast den hemska tingesten. "Jag har väntat länge nog på dej. Se till att hämta vagnen, är du snäll. Jag gör mej klar och väntar på dej."
   "Ja, sir", lyckades jag få fram varefter jag vände och flydde.

***


Jag har ingen rationell förklaring till det jag gjorde sedan. Det som låg närmast till hands och som varje fiber i min skrämda kropp vädjade till mig att göra var att springa tillbaka till scouthögkvarteret, hitta pastor Hodges, berätta för honom att min veteran var en fullständig galning som dessutom var beväpnad och sedan kunna gå och lägga mig och sova medan de vuxna ordnade upp det hela. Men jag var inte en rationellt tänkande varelse på den tiden (hur många tioåriga pojkar är det, månntro?). Jag var trött och hungrig samt längtade redan hem efter att ha varit hemifrån i sju timmar. Mina begrepp om tid och rum var förvirrade. Det kanske viktigaste i sammanhanget var att jag var van vid att lyda. Ändå är jag än i dag säker på att jag hade sprungit hela vägen tillbaka till scouthögkvarteret utan att ha tvekat ett ögonblick om jag inte, just när jag tänkte ge mig i väg, sett den gamles kamp med remmarna till det fruktansvärda träbenet. Tanken på att han skulle stå där med den där hemska träpinnen i den tilltagande skymningen och vänta på en vagn som aldrig kom var mer än vad jag kunde stå ut med.
   Men ödet hade ställt ett obevakat tvåspann mindre än 100 meter från kapten Montgomerys tält. Flaket var delvis lastat med filtar men kusk och filtleverantörer var inte inom synhåll. Parhästarna gick i matchande grått, gamla och svankryggade men tillräckligt följsamma när jag tog dem i betslet, vände klumpigt på spannet och drog det med mig tillbaka uppför kullen.
   Jag hade aldrig ridit en häst eller kört ett tvåspann. Trots att det var så länge sedan som 1913 så var jag mer van vid att åka automobil. I Chestnut Hill såg man då och då till lättare enspännare och större hästdragna vagnar, men de ansågs redan då som något gammaldags. Mr Everett, han som levererade is till oss, lät inga småpojkar åka med i vagnen och hans häst hade för vana att bita alla barn som kom inom räckhåll.
   Modigt försökte jag hålla knogarna borta från hästarnas tänder medan jag ledde spannet uppför kullen. Att jag stulit spannet föll mig aldrig in. Kapten Montgomery behövde en vagn. Det var mitt jobb att skaffa fram den.
   "Duktigt gjort, Johnnypojken! Det var bra." I ljuset utanför tältet såg den gamle bara aningen mindre fruktansvärd ut. Den långa, gråa vapenrocken hängde i veck och rynkor och även om revolvern inte syntes till så var jag säker på att den var nerstop pad någonstans för att vara till hands. En tung tältdukspåse hängde i en rem över högra axeln. Jag upptäckte nu ett bleknat regementstecken på hattens framsida och tre små medaljer på rocken. Medaljbanden hade bleknat så jag kunde inte urskilja färgerna. Kaptenens hals påminde mig om den tjocka hopsnörda röran av rep som hängde ner i den gamla brunnen bakom vårt hus.
   "Kom igen, pojke! Vi får raska på om vi ska hinna före den där skurken Iverson." Den gamle hävde sig upp på kuskbocken med ett brett kast med träbenet och grep tyglarna med nävar som såg ut som en klase knotiga rötter. Utan att tveka sprang jag över till vagnens vänstra sida, hoppade upp på kuskbocken och satte mig bredvid honom.

***


Gettysburg var fullt av ljus och rörelse denna sena och sista junikväll, men natten såg särskilt mörk ut när vi passerade genom staden på väg norrut. Ljusen från husen och hotellen verkade så avlägsna från vårt mål — vad nu än detta mål var för något. De såg bleka och kalla ut, som den falnande glöden från eldflugor i ett fångkrus.
   Inom några minuter hade vi passerat de sista byggnaderna i stadens norra del och vi tog av mot nordväst längs en väg som, efter vad jag senare fick veta, heter Mummasburg Road. Precis innan vi kom in bakom en mörk ridå av träd vände jag mig om och fick se en sista skymt av Gettysburg och det stora veteranlägret bortom staden. Om stadens ljus tycktes bleka och bortdöende så brann de tusentals lägereldarna och värmebrasorna i tältstaden med ett så mycket starkare sken. Jag såg de många eldarna och insåg att det fanns många fler gamla veteraner som krupit samman runt dem den här natten än vad det fanns unga soldater i många länders arméer. Jag undrade om det var så här som Cemetery Ridge och Culp's Hill hade sett ut när de konfedererades arméer nådde fram, femtio år tidigare.
   Plötsligt fick jag en isande tanke i skallen. För femtio år sedan hade Döden ställt till med en brakfest och 140 000 festrumlare hade anlänt i sina begravningskläder. Min far hade berättat för mig att många av soldaterna som gick ut i striden hade nålat fast små papperslappar på sina uniformer så att deras kroppar skulle kunna identifieras när dödandet var över. Jag sneglade till höger om mig som om jag väntat mig att få se en gulnad pappersbit fastnålad på den gamles bröst, med namn, rang och hemstad nerklottrat. Sedan kom jag ihåg att det ju var jag själv som hade papperslappen på bröstet.
   Jag tittade tillbaka mot ljuset från eldarna och förundrade mig över att 50 000 av de överlevande hade kommit tillbaka femtio år efter Dödens festival för att fira en andra gång.
   Vi kom längre in i skogen och jag kunde inte längre se något från eldarna i lägret. Det enda ljuset kom från de mörknande sommarkvällsskyarna som syntes genom grenverket och då och då eldflugornas blinkande sken längs vägkanten.
   "Du minns väl inte Iverson, pojke?"
   "Nej, sir."
   "Här har du", sa han och stack något i min hand. Jag lutade mig närmare, sneglade på det och förstod att det var ett gammalt tennstick, skadat i kanterna. Jag kunde se en ljusare fyrkant till ansikte och skuggor som kunde ha varit en mustasch. Kapten Montgomery drog till sig det igen. "Han finns inte registrerad bland deltagarna på det förbannade mötet", muttrade han. "Jag tittade efter honom hela jävla dan. Han kom inte. Det väntade jag mej inte heller. Tidningarna i Atlanta skrev för två år sedan att han dött. En jävla lögn."
   "Ja", sa jag. Hästhovarna klapprade dovt mot grusvägen. Mitt huvud var lika tomt som de fält vi passerade.
   "En jävla lögn", sa kaptenen. "Han är tillbaka. Ingen tvekan om det, eller hur, Johnny?"
   "Nej, sir." Uppe på ett backkrön saktade den gamle in. Det rytmiska dunket från träbenet när det skramlade mot träspjälan som det var fastsatt med ändrade också tempo. Vi hade lämnat den tätaste delen av skogen och till höger och vänster syntes mörka fält bakom träddungar och stenmurar. "Jäklar", sa han. "Såg du Forneys gård nånstans därborta, pojke?"
   "Jag ... nej, sir. Jag tror inte det." Jag hade ingen aning om vi passerat Forneys gård eller ej. Jag visste inte ens vem Forney var. Jag kunde inte för mitt liv begripa varför jag åkte omkring ute på landsbygden mitt i natten med den här kufiske gamle mannen. Till min förvåning upptäckte jag att jag var nära gråten.
   Kapten Montgomery stannade tvåspannet under några träd som stod till höger lite vid sidan av vägen. Han flämtade och rosslade när han försökte ta sig ner från kuskbocken. "Hjälp mej ner, pojke. Det är dags att slå läger."
   Jag sprang runt för att erbjuda min hand till stöd men han tog ett tag om min axel och dråsade tungt i marken. En underlig sur lukt strömmade ut från honom. Den påminde mig om en gammal nerpissad madrass i ett skjul bakom skolans löparbanor. Billy sa att luffarna brukade hålla till där. Det var alldeles mörkt nu. Jag kunde urskilja Karlavagnen bortom fältet på andra sidan vägen. Runt omkring oss stämde syrsorna och grodorna upp sin nattliga symfoni.
   "Ta med dej några av de där filtarna." Han tog upp en nerfallen gren att ha som käpp och stapplade in mellan träden. Jag fick tag i några armsfiltar som låg bak i vagnen och följde efter honom.
   Vi korsade ett vetefält, en smal rad med träd och fortsatte uppför en kulle innan vi stannade under ett träd vars breda blad rasslade lite i den nattliga brisen. Kaptenen beordrade mig att lägga ut filtarna till provisoriska sovplatser och slog sig sedan ner med ryggen lutad mr trädstammen och lade upp träbenet mot den fotled han hade kvar. "Är du hungrig, pojke?"
   Jag nickade i mörkret. Den gamle mannen rotade igenom sin tygväska och gav mig flera strimlor av något som jag trodde var torkat kött men som smakade som hårdsaltat läder. Jag tuggade på den första biten i nästan fem minuter innan den var så pass mjuk att jag kunde svälja den. Just när läpparna och tungan sved så att jag höll på att förgås av törst gav kapten Montgomery mig en vinlägel med vatten och visade hur jag skulle bete mig för att spruta in en tunn stråle i min öppna mun.
   "Gott kött, eller hur, pojke?" frågade han.
   "Läckert", svarade jag ärligt och kämpade för att slita loss ännu ett stycke.
   "Den där Iverson var en värdelös jävla skit", sa kaptenen med munnen full av kött. Han liksom fortsatte samma mening som han hade börjat på i vagnen för en halvtimme sedan. "Han skulle ha varit en oförarglig jäkel om inte de där dumma idioterna i mitt eget regemente, 20:e regementet i North Carolinas brigad, valt honom till lägerchef innan kriget bröt ut. Det ledde till att Iverson liksom automatiskt blev nån sorts överste och när det blev dags för oss att dra norrut hade den dumma idioten fått kommandot över en av Rodes förbannade brigader."
   Den gamle mannen gjorde ett avbrott för att bearbeta en bit kött med sina få återstående tänder och jag funderade på det faktum att den ende som jag tidigare hört utgjuta förbannelser på det här sättet var mr Bolton, den gamle brandchefen, som brukade sitta utanför brandstationen på Tredje gatan och berätta historier för de nyanställda, uppenbarligen omedveten om oss oinbjudna ungdomar som fanns bland åhörarna. Kanske, tänkte jag, hade det något med själva uniformen att göra.
   "Han hette Alfred i förnamn", sa kaptenen. Den gamle mannens röst var mjuk och eftertänksam. Sydstatsdialekten var så bred att den skapade en fördröjningseffekt på någon sekund innan jag fattade ordens innebörd. Det påminde mig om hur jag kunde ligga i sängen och drömma och på avstånd liksom genom en dimridå svagt höra rösterna från mor och far när de gick uppför trappan på kvällarna. Eller som genom ett trollslag kunna förstå ett främmande språk. Jag slöt ögonen för att höra bättre. "Alfred", sa kaptenen, "efter sin far, som hade varit senator från Georgia och var god vän med presidenten." Jag kunde känna hur den gamles blick riktades mot mig. "President Davis. Det var Davis som, på den tiden han var senator, gav unge
   Iverson hans första befattning. Det var under bråket med Mexiko. När det verkliga kriget började satte Iverson och hans pappa upp ett regemente. På den tiden kunde en rik jävla familj som Iversons, om de ville leka soldater, bara köpa sej ett regemente. Köpte alla jäkla uniformer, hästar och sånt. Och sen var de officerare. Vuxna jävlar som lekte med tennsoldater, pojke. Det var bara det att i verklighetens krig var det vi som var tennsoldaterna, Johnny."
   Jag öppnade ögonen. Jag kunde inte påminna mig att jag någonsin sett så många stjärnor. Ovanför kullens sluttning syntes stjärnbilder ända bort till horisonten; andra skymtade mellan de mörka trädkronorna. Vintergatan korsade himlavalvet som en bro. Eller som bleka spår efter en armé som passerat för länge sedan.
   "Det var en jävla otur att vi fick Iverson", sa kaptenen, "för brigaden var bra och 20:e North Carolina det bästa jävla regementet i Ewells styrkor." Den gamle riktade blicken mot mig igen. "Du var väl inte med redan vid Sharpsburg, Johnny?"
   Jag skakade på huvudet. Jag fick kalla kårar längs ryggen när han kallade mig vid den andre pojkens namn. Jag undrade var den pojken fanns nu.
   "Nej, naturligtvis inte", sa kapten Montgomery. "Det var -62. Du gick väl fortfarande i skolan. Regementet var kvar i Fredericksburg efter fälttåget. Någon gav order om parad och Nates band spelade 'Dixie'. Plötsligt svarade ett Yankeeband på andra sidan Rappahannock med att också spela 'Dixie'. Vilken jävla grej, pojke. Du hörde tonerna så tydligt över vattnet att det kunde ha varit två delar av samma orkester som spelat. Så började våra grabbar från 20:e att spela 'Yankee Doodle'. Alla vi som stod där i paraden i det kyliga solskenet kände oss underliga till mods, det kan jag säga dej. Sen, när mina grabbar hade spelat 'Yankee Doodle', stämde båda banden, precis som om de övat på det tillsammans, upp i 'Home Sweet Home'. Utan att ens tänka sej för började Perry, gamle Thomas, Jeffrey och jag själv, ja hela raden sjunga med. Det gjorde också löjtnant Williams — ja till och med mr Oliver — och det dröjde inte länge förrän hela brigaden sjöng — de där jävla nordstatarna också — deras röster kom tvärs över Rappahannock och förenade sej med våra som om vi hade varit en enda stor kör som splittrats av misstag eller av en slump eller nånting sånt. Eller som om vi hade varit våra egna gengångare."
   Jag slöt ögonen för att kunna höra de mörka rösterna sjunga den sorgliga, vackra sången och insåg plötsligt att vuxna, ja även soldater, kan känna sig ensamma och gripas av hemlängtan som jag hade gjort tidigare på kvällen. Samtidigt som jag insåg det märkte jag att min egen hemlängtan hade försvunnit. Jag kände att jag var på min rätta plats, i kaptenens arme, i alla armer, som slår läger långt hemifrån utan vetskap om vad morgondagen bär i sitt sköte, men nöjda med att vara bland vänner. Mina kamrater. Rösterna var lika verkliga och sorgsna som suset i midsommarnattens lövkrona.
   Kaptenen harklade sig och väste sedan: "Och så skickade den där jävla idioten Iverson oss rakt i döden", sa han. Jag hörde hur han spände loss sitt lösben.
   Jag öppnade ögonen och såg hur han drog filten över axlarna och vände bort ansiktet. "Försök att få lite sömn nu, pojke", sa han med dov röst. "Vi går upp så fort det ljusnar."
   Jag drog upp filten över mig och lade kinden direkt mot den mörka jorden. Jag lyssnade efter sången men rösterna hade tystnat. Jag somnade till ljudet av vindens rassel i trädets lövkrona det lät som ilskna viskningar i natten.

***


Jag vaknade en gång innan solen hade gått upp men det var ändå så pass ljust att jag kunde urskilja kapten Montgomerys ansikte, bara någon decimeter från mitt eget. Den gamles hatt hade ramlat av, hans skalle såg ut som en reliefkarta — den röda skalpen var ärrad av leverfläckar, sår och några liksom kvarglömda tofsar vitt hår. Hans panna var djupt fårad som i häftig koncentration, ögonbrynen två svarta hårkaskader, ögonlocken sänkta men där syntes ändå en öppen vit springa. Mjuka snarkningar visslade ut och in genom den halvöppna munnen som såg ut som en sprucken kalebass och en tunn sträng saliv rann från mungipan och fuktade polisongerna. Hans andhämtning var lika torr och död som luften i en grav som öppnas efter att ha varit bortglömd i sekler.
   Jag stirrade på det åldrade ansiktet, där han låg bara någon decimeter från mig, på hyn som var angripen av tidens tand, på de svullna och förvridna fingrarna som klamrade sig fast vid filten som ett barns. Jag fick en föraning, en överdrivet noggrann skymt av framtiden och mitt eget långa liv och insåg att ålderdomen var en förbannelse, en sjukdom och att alla vi olyckliga som överlevde barndomen var dömda att lida och förtäras av den. Kanske, tänkte jag, var det därför som unga män så villigt drog ut i krig för att möta döden.
   Jag drog upp filten över ansiktet.
   När jag vaknade nästa gång stod den gamle mannen tio steg från trädet och stirrade bort mot Gettysburg. Bara en vit kupol syntes ovanför träden vars kronor och sidor färgades gyllene av den uppgående solen. Jag drog av mig filtarna, reste mig och förundrade mig över hur stel, kall och konstig jag kände mig. Jag hade aldrig sovit utomhus förut. Pastor Hodges hade lovat oss att få tälta men avdelningen hade haft fullt upp med att lära sig lyda order och flaggsignaler. Jag beslöt mig för att om möjligt hoppa över lägerdelen. Jag stapplade upp på halvsovande ben och undrade hur kapten Montgomery hade lyckats spänna fast sitt träben utan att väcka mig.
   "Gomorron, pojke", ropade han när jag kom tillbaka efter att ha varit i skogsbrynet och lättat mig. Hans blick lämnade inte ljuskupolen borta i sydost.
   Vi stod under trädet och åt frukost — mer torkat kött — och drack vatten till. Jag undrade vad Billy, pastorn och de andra scouterna fick nere i tälten vid fältköken. Antagligen pannkakor. Kanske med bacon och säkert stora glas med kall mjölk.
   "Jag var där tillsammans med mr Oliver, vid mönstringen på morgonen den första", sa den gamle med sin raspiga stämma. "1470 inställde sej för tjänstgöring varav 114 officerare. Jag var fortfarande sergeant då. Det var först efter andra slaget vid Wilderness som jag befordrades. Hur som helst, kvällen innan hade det kommit besked från A.P. Hill att blårockarna höll på att samla sej i söder. De tänkte nog försöka avskära oss. Vår brigad var först i väg och vände söderut.
   Vi hörde skottlossning när vi var på väg nerför Heidlersburg Pike så general Rodes tog oss genom skogen fram till Oak Hill." Han vände sig mot öster, svängde lätt runt på sitt träben och skuggade ögonen med handen. "Där borta, skulle jag tro, Johnny. Kom nu!" Den gamle mannen vände om och jag rullade ihop filtarna och skyndade mig för att följa efter honom nerför kullen i riktning mot den uppgående solen.
   "Vi kom ner längs västsidan på bergsryggen då också, eller hur, pojke? Inte så många träd då. Vi hade marscherat sen före soluppgången. Kom hit lite efter vad som skulle ha varit middagstid, klockan ett, kanske halv två. Vi åt lite torra skeppsskorpor på stående fot. Jag tror att vi stannade en stund på kullen där, så att Rodes kunde sätta ut en del poster. Perry och jag var glada över att få sätta oss ner. Han ville börja på ett nytt brev till sin mamma men jag sa att det inte fanns tid till det. Det fanns det inte heller men förbanne mej vad jag önskar att jag hade låtit honom skriva det där jävla brevet.
   Där vi satt kunde vi se jänkarna komma längs vägen från Gettysburg och vi visste att det skulle stå ett slag den dagen. För helvete, pojke, du kan lägga ifrån dej de där filtarna. Vi kommer inte att behöva dem i dag."
   Förskräckt släppte jag dem rakt ner på marken. Vi hade närmat oss sänkan och bara ett lågt spjälstaket skilde oss från en väg — jag antar att det var vägen som vi hade kommit på kvällen innan. Kaptenen svängde över sitt träben och sedan vi båda tagit oss över gjorde vi en kort paus. Det märktes redan att det skulle bli en het dag, luften var tung och jag kände hur det dunkade i tinningarna. Plötsligt hördes ljudet av orkestermusik och glada rop söderifrån, svagt på grund av avståndet.
   Kaptenen drog fram en smutsig röd näsduk ur fickan och torkade sig om nacken och i pannan. "Jävla idioter", sa han. "De firar som om det vore hembygdsfest. Jävla idioti."
   "Ja visst, sir", sa jag automatiskt, men i det ögonblicket tyckte jag att det var jättespännande, mötet, att vara tillsammans med en veteran — min veteran — att gå omkring på själva platsen där han hade krigat. Jag insåg att någon som såg oss på avstånd av misstag skulle kunna ta oss för två soldater. I det ögonblicket skulle jag gärna ha bytt ut min scoutuniform mot partisanens brunaktiga eller de konfedererades grå och förenat mig med kaptenen för sakens skull, vad den nu än vara månde. I det ögonblicket skulle jag ha kunnat marschera mot eskimåerna om det hade betytt att jag hade fått ingå i en armé. Att få ge sig i väg i soluppgången tillsammans med kamraterna, att förbereda sig för ett slag, att känna sig så levande som jag gjorde just nu.
   Kaptenen hade noterat mitt "Ja visst, sir" men han måste också sett något mer i mina ögon för han lutade sig mot staketet och böjde sig framåt så vi stod ansikte mot ansikte. "För helvete, Johnny, du kan väl inte gå på det där skitsnacket två gånger. Du tror väl inte att de där dumma idioterna skulle komma hela den här vägen om de vore ärliga nog att medge att det de firar var ett slakthus?"
   Jag blinkade.
   Den gamle mannen grep tag i min rock med sin uppsvullna näve. "Det är just vad det var, förstår du inte det? Ett jävla abattoir byggdes här för att slakta människor och nu kommer de hit för att minnas, för att berätta roliga historier om det och gråta gammelmanstårar över den gamla goda tiden, när vi var kanonmat." Med sin fria hand hötte han med ett finger i riktning mot soluppgången. "Fattar du inte, pojke? Båsen, transportbanorna, slaktbåsen — även om alla inte var lyckliga nog att få skallen bortsprängd vid första smällen. Några av oss fick bara delar av oss malda i köttkvarnen och var tvungna att stanna och se hur de andra svällde upp i hettan. Ett jävla slakthus, pojke, där de dödar dej, sprättar upp dej, slänger innandömet på golvet, sparkar det åt sidan för att ta sej an nästa idiot, hackar köttet från benen, mal ner benen till gödsel, mal ner allt som inte är prima kött, stoppar det i dina egna tarmar för att sälja som korv. Parader. Krigshistorier. Återförening. Korv, pojke." Flämtande släppte han mig, spottade, strök sig över polisongerna och stirrade mot himlen. "Och vi leddes in i slakthuset av judassvinet Iverson", sa han med en röst, tömd på alla känslor. "Glöm aldrig det!"

***


Det sluttade utför även sedan vi korsat vägen och slagit in på ett fält öster om en övergiven gård. Övervåningen hade eldhärjats för åratal sedan och fönstren på bottenvåningen hade spikats igen, men svärdsliljorna växte höga kring huset och längs den igenvuxna gången som ledde till de förfallna uthusen. "John Forneys gamla ställe", sa kapten Montgomery. Han var kvar när jag kom tillbaka -98. Han berättade att ingen av dem som hjälpte honom med jordbruket vågade stanna efter mörkrets inbrott. På grund av groparna."
   "Av vad då, sir?" Jag blinkade i det starka ljusskenet. Det såg ut att bli en het dag, över 30 grader. Gräshopporna hoppade omkring i det dammiga gräset.
   Den gamle tycktes inte höra min fråga. Den uppgående solen syntes inte längre, vi hade kommit för nära träden. Kaptenens uppmärksamhet koncentrerades på fältet som avslutades i sydost av en träddunge. Han drog fram revolvern och mitt hjärta bankade när han spände hanen tills det hördes ett klick. "Det här är en revolver med tvåstegsmekanism, pojke", sa han. "Glöm inte det!"
   Vi tog oss igenom en låg häck och gick långsamt ut på fältet. Den gamle mannens träben gav ifrån sig ett svagt klickande ljud när det sattes ner i den mjuka jorden. Gräs och tistlar slog mot benen. "Den jävla Iverson kom aldrig så här långt", sa kaptenen. "Ollie Williams hörde hur han gav order där uppe på kullen, där Rodes satte upp sina poster. 'Ge dem ett helvete, grabbar', sa han och gick tillbaka till trädet för att äta lunch i skuggan. Och dricka vin. Han drack alltid vin till maten medan vi andra drack vatten från dikena. Nädå, Iverson kom aldrig ner hit förrän allting var över och då påstod han att vi hade försökt kapitulera och gav order till en grupp döda soldater att stå i givakt och salutera generalen. Kom, pojke!"
   Vi gick långsamt tvärsöver fältet. Jag skymtade en stenmur vid träden, halvt skymd av bladens skuggor. På framsidan av stenmuren fanns ett snår av högt gräs och klängväxter.
   "De satte ut Daniels brigad till höger om vår." Kaptenen gestikulerade med pistolen mot söder och pipan nästan snuddade vid mitt hattbrätte. "Men den kom inte ner förrän vi var skjutna i småbitar. Sedan rusade Daniels rakt in i eldgivningen från Stones 149:e Pennsylvania . . . de jävla skarpskyttarna kallades Bogus Bucktails för någon satans orsak som jag inte kommer ihåg längre. Vi var alldeles ensamma när vi kom ner den här vägen före Daniels, Ramseur och O'Neal och resten som kom efter. Iverson skickade i väg oss alldeles för tidigt. Ramseur var inte redo förrän en halvtimme senare och O'Neals brigad slog till reträtt redan innan den hade nått Mummasburg Road där borta."
   Vi hade nu kommit halvvägs över fältet. En gles träddunge till vänster om oss skymde det mesta av vägen. Stenmuren var mindre än 250 meter framför oss. Jag sneglade nervöst på den osäkrade revolvern. Kaptenen tycktes ha glömt att han bar på den.
   "Vi kom ner från den här vinkeln", sa han. "Brigaden täckte ungefär hälften av fältet på snedden, nordost till sydväst. Till vänster om oss var 5:e North Carolina. 20:e var ungefär här, några hundra av oss i första linjen, 23:e och 12:e var till höger om oss, släpade efter lite, 12:es flank var halvvägs bort till den där jävla järnvägen där borta."
   Jag tittade mot söder men kunde inte se några järnvägsspår.
   Där fanns bara de heta, vida vidderna av fält som en gång kanske hade varit sädesfält men som hade återgått till ursprunget, buskar och gräs.
   Kaptenen stannade, flåsade lite och vilade tyngden på sitt friska ben. "Vad vi inte visste, Johnny, var att yankees låg beredda på andra sidan muren. Tusentals av dem. Visade inte en enda mössa, fana eller gevärspipa. Bara låg där och tryckte och väntade. Väntade på att djuren skulle komma ut genom dörren så att slakten kunde börja. Och överste Iverson skickade aldrig ens ut spejare framför oss. Jag har aldrig ens sett en framryckning utan spejare men där gick vi tvärs över fältet medan Iverson satt uppe på Oak Hill och åt lunch och tog sej ännu ett glas vin."
   Kaptenen lyfte pistolen och riktade den mot träden. Jag ryggade tillbaka, väntade mig att han skulle ge eld men där hördes bara ljudet från hans raspiga stämma. "Kommer du ihåg? Vi kom till den där platsen där vid de jävla vinstockarna . .. då reser sej blårockarna upp bakom den där femhundra meter långa muren och skjuter rakt in bland oss. Det var som om de stigit rakt upp ur marken. Det hade inte hörts ett enda ljud bortsett från rasslet från våra fötter och ben när vi tog oss genom vetet och gräset och sen avlossade de sin salva och det lät som jordens undergång. Som om hela jävla världen gick upp i rök och eld. Inte ens en yankee kan missa på det avståndet. Och ännu fler dök upp bakom träden där borta . .." Kaptenen gestikulerade åt vänster där muren gjorde en sväng mot vägen. "Vi hamnade i en kniptång, med eldgivning mot flanken, rakt genom 5:e North Carolina. Som en lie, pojke. Det var sädesfält på den tiden. Men bara stubb. Ingenstans att ta vägen. Ingenstans att gömma sej. Vi kunde ha rusat tillbaka samma väg som vi kom. Men det var för långt gånget för att lära pojkarna från North Carolina det. Så lien gick rakt över oss. Vi kunde inte rycka framåt. Den där jävla muren hindrade, bara en mur, men eld och rök kom därifrån inte ens femtio meter framför oss. Jag såg hur överstelöjtnant Davis från 5:e regementet, Gamle Bill som pojkarna kallade honom, fick ner sina soldater i sänkan där i söder. Ser du busk snåren där borta? Inte så stort som ett dike ens men det gav dem ändå något skydd, men inte mycket. Men för oss i 20:e och för kapten Turners pojkar i 23:e fanns inget annat val än att ligga här helt öppet och ta emot."
   Gräset var tjockare och grönare nu och där slingrade sig något som jag upptäckte var vinrankor och bildade ett buskage som skilde oss från muren. Plötsligt satte han sig tungt ner, sträckte träbenet framför sig och lade revolvern till ro i knät. Jag ställde mig på knäna i gräset bredvid honom, tog av mig hatten och knäppte upp skjortan. Den gula lappen hängde löst från knappen på bröstfickan. Det var väldigt hett.
   "Blårockarna fortsatte att beskjuta oss", sa han. Svetten rann längs hans kinder och nacke. "Fler blårockar kom från skogen där borta och började stänga in Gamle Bills pojkar på vår högra flank. Vi kunde inte svara med något värt en hästfjärt. Om du lyfte huvudet från skiten för att försöka, så fick du en kula i skallen. Min bror Perry låg intill mej och jag hörde när en kula träffade hans vänstra öga. Ljudet påminde om när man mörar en bit kött med en köttyxa. Han liksom reste sej upp och dunsade ner igen bredvid mej. Jag skrek och grät, mitt ansikte var täckt av snor, jord och tårar när jag kände hur Perry plötsligt försökte resa sej igen. Han sprattlade som om han var fäst i snören som någon ryckte i. Om och om igen. Jag fick en skymt av hålet i hans ansikte, där hans öga en gång suttit. Delar av hans hjärnsubstans och nacke hade smetat sej fast på mitt högerben och jag kunde känna hur han ryckte och drog i mej som om han försökte få med mej någonstans. Senare förstod jag varför. Flera skott hade träffat honom i huvudet och vid varje träff hade han ryckt till. När vi kom tillbaka senare för att begrava honom såg hans huvud ut som en sörjig melon som någon sparkat på och han var ingen ovanlig syn. Många som låg på fältet den dan hade slitits sönder av skottsalvorna. Som ett slåtterfält, pojke. Eller som en köttkvarn."
   Jag satte mig ner i gräset och andades genom munnen. Vinrankorna och den svarta jorden gav ifrån sig en söt kvalmig doft som gjorde mig yr i huvudet och fick mig att må lite illa. Hettan var pressande som ett våtvarmt omslag.
   "Några reste sej upp för att springa sin väg", sa kapten Montgomery med hes, monoton röst och frånvarande blick. Han höll den osäkrade revolvern med pipan riktad mot mig men jag var säker på att han hade glömt att jag fanns där. "Alla som reste sej upp träffades. Det lät som ... du kunde höra hur kulorna träffade trots oväsendet omkring. Vinden drev bort röken så att inte ens den skymde sikten. Jag såg hur löjtnant Ollie Williams reste sej för att ropa till sina pojkar i 20:e att ligga ner och jag hann se hur han träffades två gånger.
   Vi andra försökte bilda en skyttelinje i gräset och veteaxen men hann inte ens avlossa en hel salva förrän blårockarna kom utrusande, en del under eldgivning, andra med höjda bajonetter. Det var då jag såg dej och de andra två små trumslagarpojkarna dödas, Johnny. Med bajonetterna "
   Den gamle gjorde en paus och tittade på mig för första gången på flera minuter. Förvirring drog över hans anletsdrag. Han sänkte revolvern och säkrade och lyfte en skakig hand mot pannan.
   Jag var fortfarande yr och lite illamående. Jag frågade: "Var det då ni förlorade ... hm ... ni skadade benet, sir?"
   Kaptenen tog av sig hatten. De vita hårtofsarna var kladdiga av svett. "Vad då? Mitt ben?" Han stirrade på träbenet under knät som om han aldrig hade sett det förut. "Jaså benet. Nej, pojke, det var senare. Slaget om Crater. Blårockarna grävde sej fram till oss och sprängde oss i luften medan vi sov. När jag inte dog med en gång skickades jag hem till Raleigh och utnämndes till hederskapten tre dagar före krigsslutet. Nej, den dagen ... här ... träffades jag minst tre gånger, men inte allvarligt. En kula slog av hälen på min högra stövel. En annan kula slog gevärsstocken åt helvete och jag fick lite träsplitter i ansiktet. En tredje kula tog med sej en bit av vänstra örat, men vad gjorde det? Jag hade fortfarande hörseln kvar. Och inte förrän jag slog mig ner för att försöka få lite sömn på natten upptäckte jag att ytterligare en kula hade träffat mej, på ena benets baksida alldeles under arslet. Men den hade varit så långsam att jag bara fått ett stort blåmärke."
   Vi satt tysta i flera minuter. Jag kunde höra insekter röra sig i gräset. Till slut sa kaptenen: "Och den skurken Iverson kom inte hit förrän Ramseurs pojkar till slut hann fram för att rensa ut yankeesoldaterna. Det var långt senare. Jag låg på marken just här någonstans, inklämd mellan Perrys och Nates kroppar, översållad med så mycket blod och hjärnsubstans att de fördömda yankeesoldaterna bara klev över oss tre när de sprang i väg för att sticka bajonetterna i de våra eller driva dem mot sina linjer som fångar. Jag öppnade ögonen så mycket att jag såg hur en samling skrattande blårockar slog ihjäl gamle Cade Tarleton. De hade fått tag i vår regementsfana också. Det var ett helvete. Fanns ingen kvar i livet som kunde göra motstånd.
   Han Ramseur, han som tidningarna i Richmond alltid kallade Riddare Bayard, vad i helvete det skulle betyda*,
   * Chevalier Bayard (1476-1524), berömd krigsman under tre franska kungar. Erhöll epitetet Chevalier sans peur et sans reproche [Riddare utan fruktan och tadell. (Ö.a.)
tågade nerför kullen och höll på att komma rakt in i samma bakhåll. Men löjtnanterna Crowder och Dugger sprang honom till mötes för att varna honom. Ramseur var officer, men han lät inte lura sej. Han gick över vägen längre österut och tvingade yankeestyrkornas högra flank att vända, han svepte ner bakom den där muren och drev dem tillbaka upp mot prästseminariet.
   Under tiden försökte de få av oss som fortfarande var vid liv att kravla oss tillbaka mot Forneys gård. De andra bara låg där med blodet strömmande ur såren. Den fördömde skurken Iver-son hävdade inför general Rodes att han sett vårt regemente hissa vit flagg och gå över till fienden. En fördömd lögn, det säger jag dej, pojke. De flesta som fångades var sårade som drevs bort mot fiendesidan med bajonettspetsarna. Det fanns inga vita flaggor där den dagen. Åtminstone inte här. Bara sprängda skallar och annat sånt utspritt här och var.
   En stund senare var jag fortfarande kvar på slagfältet för att leta efter ett gevär som fungerade. Då såg jag hur Rodes hade med sej Iverson hit ner. Iverson skulle peka ut platsen där männen hade givit upp. Och medan deras hästar travade i väg över liken som en gång varit 20:e North Carolina så gör den där fördömde Iverson ... "
   Här höll inte den gamles röst längre. Han var tyst en minut, harklade sig och spottade innan han fortsatte. "Den jävla skitstöveln Iverson såg leden med våra döda, sjuhundra man ur den finaste brigaden som sydsidan någonsin satte upp, de låg där ihjälskjutna i raka led som om de deltagit i en parad. Han trodde att de fortfarande duckade för fiendeelden trots att Ramseur hade drivit bort blårockarna. Iverson ställde sej i stigbyglarna och hans jävla fux nästan trampade på Perry, och så skrek han: 'Stå upp och hälsa när generalen passerar! Stå upp i rödaste rappet!' Det var Rodes som först begrep att de tittade på döda män."
   Kapten Montgomery flämtade och det var knappt att han fick fram orden mellan de rosslande andetagen. Jag hade själv svårt att andas. Den äckligt söta stanken från ogräset, vinrankorna och den mörka jorden tycktes ha tagit över all frisk luft. Jag stirrade på en druvklase på en vinstock intill mig. De uppsvullna druvorna såg ut som skadad hud med blåmärken och blodkärlsbristningar.
   "Om jag hade haft mitt gevär", sa kaptenen, "så skulle jag ha skjutit den skurken på fläcken." Han gav ifrån sig en rosslande suck. "Han och Rodes gav sej av tillsammans tillbaka uppför kullen och jag har inte sett Iverson sen dess. Kapten Halsey fick befälet över det som var kvar av regementet. När brigaden återsamlades till uppropet morronen därpå fanns 362 man där 1 470 hade svarat dagen innan. Iverson beordrades hem till Georgia där han fick befälet över nåt slags hemvärnsförband. Det hette att president Davis personligen räddade honom undan krigsrätt eller disciplinstraff. Ingen av oss ville stå under den förbannade skurkens befäl igen. Vet du hur sista sidan i 20:e North Carolinas dagbok lyder, pojke?"
   "Nej, sir", svarade jag tyst.
   Den gamle slöt ögonen. "'De fick sitt elddop vid Seven Pines, offrades vid Gettysburg och kapitulerade vid Appomattox.' Hjälp mej att komma på fötter, pojke. Vi måste hitta ett ställe att gömma oss på."
   "Gömma oss, sir?"
   "Det kan du ge dej på, gosse", sa kaptenen medan jag försökte fungera som en krycka åt honom. "Vi måste vara beredda när Iverson kommer hit i dag." Han lyfte den tunga revolvern, som om den skulle förklara allting. "Vi måste vara beredda när han kommer."

***


Inte förrän en bra bit in på förmiddagen hittade vi ett passande gömställe. Jag följde den haltande gamlingen i hälarna. Medan en del av mig var på desperat jakt efter ett sätt att klara sig ifrån den här vansinniga situationen hade den andra och större delen inga svårigheter att se sakerna ur den gamles synvinkel. Överste
   Alfred Iverson Jr var självklart på väg just denna dag till slagfältet där han förlorat sin heder och vi var tvungna att gömma oss för att kunna döda honom.
   "Ser du att marken är lägre här, pojke? Just vid de fördömda vinstockarna?"
   "Ja, sir."
   "Det är det som kallas Iverson's Pits. Det berättade John Forney när jag kom hit -98. Vet du vad det är för något?"
   "Nej, sir", ljög jag. En del av mig begrep mycket väl vad det var för något.
   "På kvällen efter slaget ... slaget, för helvete, slakten, så gick vi som klarat oss och några ur Lees ingenjörstrupper tillbaka upp hit och grävde stora grunda gropar som vi helt enkelt rullade ner våra pojkar i. Vi lade dem tillsammans i den stridsledsformering de stupat i. Nate och Perry låg skuldra vid skuldra. Just där jag hade legat. Det syns var groparna börjar. Marken har sjunkit och gräset växer högre här, ser du."
   "Ja, sir."
   "Forney sa, att gräset alltid växte högre här, säden också när de nån gång sådde här. Forney brukade inte fältet så ofta. Han sa, att drängarna inte tyckte om att arbeta här. Han sa till sina niggrer att det inte fanns något att oroa sej för och att sydstaternas veteranförbund kommit och grävt upp alla våra pojkar efter kriget för att ta hem dem till Richmond, men det är inte riktigt sant."
   "Inte det, sir?" Vi vadade långsamt genom undervegetationen. Vinrankor lindade sig runt anklarna och jag fick slita mig lös.
   "Inte grävde de så mycket här inte", sa den gamle. "Här fanns så mycket ben och de var utspridda över ett så stort område att de bara tog nåra stycken och sa att det fick räcka. De gillade lika lite som Forneys niggrer att gräva här. Inte ens under dagtid. En plats som hade så mycket skam och vrede i sej . .. ja folk känner det på sej, eller hur, pojke?"
   "Ja, sir", sa jag automatiskt. Allt jag kände var illamående och trötthet.
   Kaptenen stannade. "Förbaskat också, det där huset fanns inte här förut."
   Genom en öppning i stenmuren kunde jag se ett litet hus egentligen var det mera som en stuga. Trävirket var så mörkt att huset, som låg långt inne bland trädens skuggor, såg svart ut. Ingen uppfart eller väg ledde fram till huset, men jag kunde se en svagt upptrampad stig genom Forneys ägor och skogen, dit hästar hade kunnat gå för att beta, om de tog sig igenom hålet i muren. Den gamle verkade djupt förorättad över att någon byggt sig en stuga så nära det fält där hans älskade regemente hade stupat. Men huset var mörkt och tyst och vi drog oss bort från den delen av muren.
   Ju närmare vi kom stenmuren desto svårare blev det att ta sig fram. Gräset var dubbelt så högt som på fälten längre bort och vildvinet bildade en snårskog över ett lika stort område som fotbollsplanen där vår scoutkår höll exercis.
   Förutom den snåriga undervegetationen hindrades vi också av hålen. Det fanns helt enkelt massor av dem, hela fältet var översållat av dem. Det kändes som om de låg på lur under mattan av gräs och vinrankor.
   "Fördömda jordekorrar", sa kapten Montgomery, men hålen var dubbelt så stora som något hål efter någon mullvad eller jordekorre jag sett. Det fanns inte heller några jordhögar vid öppningarna. Två gånger steg den gamle rätt ner i dem med träbenet, andra gången så djupt att vi fick hjälpas åt för att få loss det. Medan jag höll hårt i hans ben fick jag plötsligt en mardrömsliknande känsla av att någon eller någonting drog åt andra hållet, vägrade släppa taget, försökte dra ner den gamle under jorden.
   Det hela måste även ha oroat kapten Montgomery, för så fort vi hade fått loss benet ur hålet vacklade han bakåt några steg och satte sig tungt med ryggen mot stenmuren. "Det här räcker, pojke", flämtade han. "Vi väntar här."
   Det var en passande plats för ett bakhåll. Vildvinet och gräset växte midjehögt. Det gav oss möjlighet att se delar av fälten men dolde oss lika effektivt som ett förhänge.
   Kapten Montgomery tog av sig sin överrock och lade ifrån sig väskan. Därefter gjorde han patron ur och gjorde rent revolvern för att sedan ladda den igen. Jag låg i gräset intill och tänkte först på vad som pågick vid återföreningsmötet. Sedan funderade jag på hur jag skulle lyckas med att få med mig kaptenen tillbaka dit, sedan på hur Iverson såg ut, sedan på hur det var hemma och till slut på ingenting alls medan jag dåsade till och dröm och verklighet gick in i varandra.
   Bara en halvmeter från mig fanns ännu ett av de där oräkneliga hålen. När jag höll på att slumra till kände jag halvt medvetet den där lukten som steg upp ur deras öppningar. Det var samma äckligt sötaktiga lukt jag känt tidigare, men den var tjockare nu, tyngre, nästan erotisk med sin underton av skämd-het och förruttnelse, som av döda havsdjur som torkat i solen. Många år senare skulle jag möta en liknande lukt under ett besök på en övergiven slakterianläggning i Chicago tillsammans med en bekant som var fastighetsmäklare. En bårhusstank, ett bårhus som inte använts på åratal men som var genomsyrat av sitt blodiga förflutna.
   Dagen gick i ett töcken av hetta, kvav luft och insektsljud. Jag dåsade men försökte hålla mig vaken för att kunna hålla vakt tillsammans med kaptenen, men sedan måste jag ha dåsat till igen. Jag har ett svagt minne av att ha ätit skorpor från hans väska och att jag sköljde ner dem med vatten från vinlägeln. Men också detta minne smälter samman med eftermiddagens drömmar. Jag minns att det fanns andra där som satt runt omkring och tuggade på skorpor och pratade med låga röster så att orden inte hördes, men så pass högt att sydstatsdialekten gick fram. Det lät inte konstigt för mig längre. Jag minns att jag väcktes till fullt medvetande en gång, trots att jag satt upp och trodde att jag redan var vaken. Det var ljudet av en bil på Mummasburg Road. Men träddungen i slutet av fältet dolde all trafik på vägen, ljuden försvann och jag föll åter in i den drogade dåsighet jag känt tidigare.
   Någon gång sent den eftermiddagen drömde jag den dröm som jag fortfarande minns klart.
   Jag låg på fältet, sårad och hjälplös. Ansiktets vänstra sida låg mot marken medan mitt högra öga såg rakt in i den blåa sommarhimlen utan att jag kunde blinka. En myra kröp över mitt ansikte, sedan ännu en, ända tills myrorna strömmade över kinden och ögat, en del av dem kom in i näsborrarna och min öppna mun. Jag kunde inte röra mig. Jag kunde inte blunda. Jag kände dem i munnen, mellan mina tänder, hur de tog loss rester av morgonmålets sidfläsk som suttit mellan två kindtänder, hur de kröp över mjuka gommen och undersökte strupens mörka tunnel. Det kändes ändå inte alldeles otrevligt.
   Jag var svagt medveten om andra varelser som kröp in djupa re in i mig, om små rörelser i de svällande vecken mellan mina tarmar. Små varelser som lade sina ägg i den uttorkade ögonvrån.
   Jag såg klart hur en korp cirklade ovanför mig, hur den flög i cirklar allt närmare och landade en bit ifrån mig. Den struttade fram och tillbaka och klippte med vingarna innan den hoppade närmare. Den tog mitt öga med ett enda hugg av näbben, jättelik på grund av det korta avståndet. I mörkret efteråt kunde jag fortfarande känna ljuset medan min kropp svällde i hettan. Nu hade den blivit en äggkläckningsanläggning för tusentals varelser. Det lösa skjorttyget spändes allteftersom kroppen utvidgades. Jag kände hur mina egna kroppsbakterier i brist på annan föda intog kroppens ruttnande fett och de härsknande blodsamlingarna i ett fåfängt försök att överleva ytterligare några få timmar.
   Jag kände hur läpparna vittrade bort och torkade i hettan, hur de drogs tillbaka från tänderna, hur käkarna öppnade sig mer och mer i ett dystert och ljudlöst skratt medan ligamenten ruttnade eller åts upp av små rovdjur. Jag kände mig lättare när äggen kläcktes och maskarna började sitt frenetiska renhållningsarbete.
   Kroppen vändes mot den mörka jorden när förloppet ökade i hastighet. Munnen öppnades helt för att svälja den väntande Jorden. Jag kände smaken av dess mörka nattvard. Grässtrån växte där min tunga hade funnits. En blomma fann bördig jordmån i min skalles fuktiga gravgrift och sköt ett skott rakt genom den klyfta som en gång hållit mitt öga.
   Jag föll i ro, återvände till det bittra mörkret runt mig och kände de andra. Då och då flyttade jorden på sig så att ruttnande bitar av tyg, kött eller ben blandades, allt med med den blyga intensiteten hos en älskandes första beröring. När allt annat var förlorat, sammanblandat med mörkret och vreden, så fanns ändå benen kvar, små minnesfragment, glömda vassa småbitar av smärta som gjorde motstånd mot den oundvikliga rofylldheten, smärtlösheten och intigheten.
   Och djupt inne i den ruttnande benmärgen, i den becksvarta bittra glömskan så mindes jag. Och jag väntade.

***


"Vakna, pojke! Det är han. Det är Iverson!"
   Den enträgna viskningen väckte mig brutalt. Jag tittade mig sömndrucket omkring, jag hade legat med munnen mot marken och hade jordsmak i munnen.
   "Herrejävlar, jag visste att han skulle komma!" viskade kaptenen och pekade åt vänster. En man i mörk överrock hade kommit ut ur skogen genom öppningen i stenmuren.
   Jag skakade på huvudet. Drömmen ville inte släppa taget och jag gnuggade ögonen för att få blicken klar och stadig. Sedan insåg jag att suddigheten var verklig. Dagsljuset hade bleknat till skymning medan jag sov. Jag undrade hur i hela fridens namn dagen kunde ha gått så snabbt. Mannen i den svarta rocken rörde sig genom ett grått skymningsljud som tycktes som ett eko från drömmens kusliga blindhet. Jag kunde urskilja mannens vita skjorta och ett blekt ansikte som lyste svagt i mörkret när han vände sig i vår riktning och kom närmare. Han röjde en stig framför sig med korta hugg från ett spö eller en käpp.
   "Gud, detär han", väste kaptenen och lyfte revolvern med skakande händer. Medan jag skräckslaget såg på drog han hanen bakåt med tummen.
   Mannen var närmare nu, inte längre än tio meter ifrån oss, och jag kunde se mörka mustascher, mörkt hår och djupt liggande ögon. Han såg verkligen ut som mannen vars ansikte jag fått en glimt av i stjärnljuset, när jag fick se det gamla sticket.
   Kapten Montgomery tog stöd med revolvern mot sin vänstra arm och tog sikte. Jag kunde höra andhämtningen från mannen i de mörka kläderna när han kom närmare. Han visslade nästan ohörbart på en melodi. Kaptenen klämde om avtryckaren.
   "Nej!" skrek jag och grep revolvern och vred ner den medan slagstiftet slog rakt mot huden mellan tummen och pekfingret.
   Skottet gick inte av.
   Kaptenen knuffade undan mig med ett våldsamt slag med vänsterarmen och försökte höja vapnet igen trots att jag slet i hans handled. "Nej!" skrek jag igen. "Han är för ung! Titta! Han är för ung!"
   Den gamle hejdade sig medan han kisade mot främlingen som stod bara några meter därifrån.
   Det var sant. Mannen var alldeles för ung för att kunna vara överste Iverson. Det bleka, överraskade ansiktet tillhörde en man som verkade vara i trettioårsåldern, på sin höjd. Kapten Montgomery sänkte revolvern och lyfte sina darrande fingrar mot tinningarna. "Gud!" viskade han. "Herregud!"
   "Vem där?" Mannen hade skarp och självsäker röst, trots överraskningen. "Visa er!"
   Jag hjälpte kaptenen upp och var säker på att mannen hade sett hur vi rörde oss bakom det höga gräset och vinrankorna men att han inte bevittnat kampen eller sett vapnet. Kaptenen kisade mot den yngre mannen medan han rättade till hatten och stoppade revolvern i överrocksfickan. Jag kände hur den gamle darrade när jag hjälpte honom att hålla sig upprätt.
   "Jaså, en veteran!" ropade mannen och tog ett steg mot oss med utsträckt hand medan han slog undan vinrankorna med lätta slag från käppen.

***


Vi gick åter genom The Pits i det bleknande ljuset medan vår nye vägvisare anpassade sina steg till kaptenen som linkade med smärtsamma steg. Mannen använde sin käpp som pekpinne medan han talade. "Här inträffade en skärmytsling innan de egentliga striderna ägde rum", sa han. "Det är inte många besökare som kommer ut hit ... den mesta uppmärksamheten ges till de mera berömda slagfälten söder — och västerut härifrån sett ... men de som bor här eller tillbringar somrarna här känner till några av de här mindre kända platserna. Det är ganska märkvärdigt hur marken har sjunkit här, inte sant?"
   "Ja", viskade kaptenen. Han tittade i marken och lyfte aldrig blicken mot den unge mannens ansikte.
   Mannen hade presenterat sig som Jessup Sheads och berättade att han bodde i det lilla huset som vi hade lagt märke till längre in i skogen. Kaptenen hade varit förlorad i förvirrade tankar, så jag hade presenterat oss båda för mr Sheads. Ingen av männen tog notis om vad jag hette. Kaptenen sneglade mot Sheads som om han fortfarande inte kunde tro att det inte var den man vars namn plågat honom i ett halvt sekel.
   Sheads harklade sig och pekade mot den täta hoptrasslade undervegetationen. "Det var faktiskt så att just det här området var platsen för en mindre skärmytsling innan striderna började på allvar. De konfedererades styrkor avancerade längs en bred linje här, bromsades en kort stund av de federalas motstånd vid muren här men fick snabbt övertaget. Det var en liten sydstatsseger före de följande dagarnas bittra dödläge." Sheads gjorde en paus och log mot kaptenen. "Men ni kanske känner till allt det här, sir. Vilket förband sa ni att ni hade äran att tillhöra?"
   Den gamles mun rörde sig svagt innan ljuden trängde fram. "20:e North Carolina", lyckades han till slut få fram.
   "Så klart!" utropade Sheads och klappade kaptenen på axeln. "En del av den ärorika brigad vars seger den här platsen påminner om. Jag skulle känna mej hedrad om ni och er unge vän kunde tänka er att komma hem till mej och skåla för regementet, innan ni återvänder till veteranlägret. Skulle det passa, sir?"
   Jag ryckte i kaptenens överrock, plötsligt överväldigad av en desperat längtan efter att komma därifrån, förvirrad av hunger och en omedelbar känsla av obestämbar fruktan, men den gamle rätade på ryggen, harklade sig och sa med klar röst: "Pojken och jag skulle känna oss hedrade, sir."

***


Stugan var byggd av tjärat virke. En häst, som såg värdefull ut, var bunden vid farstukvisten på stugans östra sida. Hästen var fortfarande sadlad. Bakom huset fanns bara tät skog och en rullstenshög. Det verkade vara mycket svårt för att inte säga omöjligt att ta sig till stugan den vägen.
   Huset var trångt inne och visade få tecken på att vara bebott. En liten farstu ledde in i ett vardagsrum med några möbler som var täckta med lakan. Från farstun kunde man också komma in i en matsal och det var dit Sheads visade oss. Det var ett trångt rum med ett enda fönster och en stor byrå fullbelamrad med flaskor, burkar och några få smutsiga tallrikar samt ett smalt bord av brädor på vilket en gammal fotogenlampa brann. Bakom ett dammigt förhänge fanns ytterligare ett mindre rum där jag skymtade en madrass på golvet och en hög med böcker. En brant trappa på matsalens sydsida ledde genom ett hål i taket upp till vad som måste ha varit ett litet vindsrum, men allt jag såg när jag tittade uppåt var den svarta, fyrkantiga öppningen i taket.
   Jessup Sheads ställde sin kraftiga käpp mot bordet och rumsterade vid byrån. Sedan återvände han med en vinkaraff och tre kristallglas. Lampan väste och kastade våra skuggor mot de grovrappade väggarna. Jag sneglade mot fönstret men skymningen hade gett vika för natten och endast mörker tryckte mot fönsterrutorna.
   "Ska vi låta pojken vara med och skåla?" frågade Sheads och gjorde en paus med vinkaraffen över det tredje glaset. Jag hade aldrig fått smaka vin eller annan sprit.
   "Ja", sa kaptenen och stirrade med fast blick mot Sheads. Lampan sken upp mot kaptenens ansikte och markerade de kantiga kindknotorna och förvandlade de buskiga gammel-mansögonbrynen till två stora vingar av hår ovanför örnnäsan. Skuggan på väggen såg ut som en siluett från en annan tid.
   Sheads hällde i och vi höjde våra glas. Jag stirrade tveksamt mot vinet. Den röda vätskan såg trögflytande och tjock ut och jag såg svarta stråk som kan ha kommit sig av det flackande ljusskenet.
   "För 20:e North Carolina!" sa Sheads och höjde sitt glas. Gesten påminde om när pastor Hodges höjde nattvardskalken. Kaptenen och jag höjde våra glas och drack.
   Det smakade av frukt och koppar. Det påminde mig om ett tillfälle några månader tidigare när en av Billy Stargills vänner slagit upp min läpp under ett slagsmål på skolgården. Såret på insidan av läppen blödde i timmar. Det var ganska likt i smaken.
   Kapten Montgomery sänkte sitt glas och tittade bistert mot glaset. Droppar av vin syntes i de vita polisongerna.
   "Vinet kommer från trakten", sa Sheads med ett kallt leende som visade rödfläckade tänder. "Härintill, faktiskt. Från vinstockarna vi just gick förbi."
   Jag stirrade på den tjocka vätskan i mitt glas. Vin från druvor som växt i den rika jorden vid Iverson's Pits.
   Sheads starka röst fick mig att rycka till. "Ännu en skål!" Han lyfte glaset. "För den ärorike och modige man som ledde 20:e North Carolina i striden. Skål för överste Alfred Iverson!"
   Sheads lyfte glaset mot läpparna. Jag stod som fastfrusen och stirrade. Kapten Montgomery drämde glaset i bordet med en smäll. Den gamles ansikte hade blivit lika rött som vinet. "Hellre hamnar jag i helvetet än att jag ... " spottade han fram. "Skulle jag ... aldrig!"
   Mannen som presenterat sig som Jessup Sheads tömde det sista vinet och log. Huden var lika vit som hans skjortbröst. Håret och de långa mustascherna lika svarta som rocken. "Jaså, inte det", sa han och höjde rösten. "Farbror Alfred?"
   Redan när Sheads tömde glaset hade en del av min hjärna uppfattat ljudet av lätta steg i trappan bakom oss. Jag kunde bara vända på huvudet, handen var fortfarande som fastfrusen vid det till hälften höjda vinglaset.
   Den småväxta figuren längst ner i trappan var en man som såg ut att vara i åttiofemårsåldern, minst. Men till skillnad från kapten Montgomery och hans åldersrynkor tycktes den här mannens hud ha blivit lenare och skärare, nästan genomskinlig, med åren. Jag kom att tänka på ett råttbo med nyfödda råttungar som jag hittat i en grannes lada förra våren. En massa av blekrosa slingrande hud som jag gjorde misstaget att röra vid. Jag tänkte, att jag inte ville röra vid Iverson.
   Översten bar ett vitt skägg som var mycket likt det som jag sett på porträtt av Robert E. Lee, men i övrigt fanns ingen likhet. Lees ögon var ledsna och halvt gömda under sorgtyngda ögonbryn. Iverson bligade på oss med vidöppna stirrande ögon som hade gula strimmor. Han var nästan skallig och den hårt spända och skära huden förstärkte intrycket av något nästan barnsligt i den småväxte mannen.
   Kapten Montgomery stirrade med öppen mun och han andades rosslande med korta ansträngda Hämtningar. Han hade gripit tag i rockkragen som om han inte kunde få in tillräckligt med luft.
   Iversons röst var mjuk, nästan kvinnlig, och hade ett kinkigt barns gnällande i sig. "Ni kommer tillbaka allihop, förr eller senare", sa han med en liten läspning. Han suckade djupt. "Tar det aldrig slut?"
   "Ni ... " lyckades kaptenen få fram. Han lyfte långfingret och pekade mot Iverson.
   "Bespara mej dina förolämpningar", avbröt Iverson. "Tror du att du är den förste som sökt upp mej, den förste som försökt bortförklara sin egen feghet genom att förtala mej? Samuel och jag har blivit rätt så duktiga på att ta hand som skithögar som du. Jag hoppas bara att du är den siste."
   Kaptenen sänkte handen och stoppade ner den bland vecken i överrocken. "Din jävla förbannade . . . "
   "Tystnad!" befallde Iverson. Överstens storstirrande ögon pilade runt i rummet förbi mig som om jag inte funnits där. Musklerna i mungiporna ryckte och vred sig. Åter kom jag att tänka på boet med de nyfödda råttorna. "Samuel!" skrek han. "Ta hit din käpp! Visa den här mannen straffet för uppstudsighet." Iversons galna blick återvände till kapten Montgomery. "Innan vi är färdiga här ska du hälsa mej med honnör."
   "Förr ser jag dej i helvetet", sa kaptenen och drog fram revolvem ur rockfickan.
   Iversons brorson rörde sig snabbt, lyfte den tunga käppen och träffade kaptenens handled innan den gamle hann dra hanen bakåt. Jag stod som förstenad, fortfarande med vinglaset i handen, medan revolvern dunsade i golvet. Kapten Montgomery böjde sig och sträckte sig efter vapnet — det gick klumpigt och långsamt på grund av träbenet — men Iversons brorson grep honom i kragen och slungade honom bakåt lika lätt som en vuxen skulle ha gjort med ett barn. Kaptenen slog i väggen, flämtade till och sjönk ner medan träbenet slog stickor ur de grova golvplankorna, när benen rätades ut. Ansiktet var lika grått som uniformsrocken.
   Iversons brorson hukade sig ner för att ta revolvern och lägga den på bordet. Överste Iverson log och nickade. Det ryckte i mungiporna som om han var på väg att brista i skratt. Han hade bara ögon för kaptenen.
   Kaptenen låg som ett bylte vid väggen. Han grep tag om strupen, kroppen välvde sig i spasmer och han flämtade efter luft allt högre och allt plågsammare. Det var tydligt att luften inte nådde ner i lungorna, ansiktsfärgen övergick från rött till grått, till en skrämmande mörkröd färg på gränsen till svart. Tungan stack ut och saliven vätte polisongerna. Kaptenens ögon vidgades när han insåg vad som höll på att hända men den skräckinjagande stirrande blicken lämnade inte Iversons ansikte.
   Jag såg den omätbara vanmakten i kaptenens ögon när kroppen svek honom dessa sista sekunder under mötet med Iverson och den konfrontation som han hade väntat på och varit besatt av i ett halvt sekel.
   Den gamle mannen rosslade krampaktigt efter luft två gånger till och sedan upphörde han att andas. Hakan föll ner på det insjunkna bröstet, de knotiga händerna rätades ut och ögonen tappade kontakten med Iversons ansikte.
   Plötsligt släppte min egen förlamning. Jag skrek till, tappade vinglaset i golvet, sprang fram och kröp ihop bredvid kapten
   Montgomery. Inte ett andetag kom genom den groteskt öppna munnen. De uppspärrade ögonen började redan täckas av en glasaktig osynlig hinna. Jag rörde vid de knotiga gamla händerna. Huden tycktes redan ha blivit kall och stel och jag kände en förfärlig sammandragning i bröstet. Det var inte sorg. Inte direkt. Jag hade känt den gamle alltför kort tid och i ett alltför märkligt sammanhang för att kunna känna djup sorg. Men jag hade svårt för att andas och inom mig uppfylldes jag av en stor tomhet i vetskapen om att det ibland inte finns någon rättvisa, att livet inte var rättvist. Det var inte rättvist. Jag grep den gamles händer och grät lika mycket över mig själv som över honom.
   "Ur vägen!" Iversons brorson knuffade mig åt sidan och böjde sig över kaptenen, grep tag i skjortbröstet och skakade honom, slog honom på de ådrade kinderna och lade örat mot veteranens bröst.
   "Är han död, Samuel?" frågade Iverson. Det fanns inget deltagande i rösten.
   "Ja, farbror." Brorsonen tvinnade nervöst sina mustascher.
   "Ja, ja", sa Iverson med förvirrad, retlig röst. "Det spelar ingen roll." Han gjorde en avvisande gest med sin lilla rosa hand. "Ta ut honom till de andra, Samuel!"
   Iversons brorson tvekade, gick sedan in i det bakre rummet och kom snart tillbaka med hacka, spade och lykta. Han ryckte upp mig och slängde till mig spaden och lyktan.
   "Vad gör vi med grabben, farbror?"
   Iversons gula blick tycktes ha förlorat sig i skuggorna vid trappan. Han vred sina mjuka händer.
   "Du får bestämma, Samuel", gnällde han. "Du får bestämma."
   Brorsonen tände lyktan som jag höll, grep kaptenen under ena armen och släpade honom mot dörren. Jag märkte hur några av remmarna som höll fast träbenet hade lossnat. Jag kunde inte slita blicken från träbenet som dinglade från den döda benstumpen.
   Brorsonen drog den gamle mannens kropp genom förstugan och dörren och ut i natten. Jag stod där — som en staty med spade och lyftad lykta — och bad att jag skulle bli bortglömd.
   Kalla, tunna fingrar grep tag om min nacke. En mjuk enträgen röst viskade: "Kom nu, unge man! Låt inte Samuel och mej vänta!"

***


Iversons brorson grävde graven inte ens tio meter från den plats där kaptenen och jag hade gömt oss hela dagen. Även vid fullt dagsljus skulle träden längs vägen och vinstockarna skyddat från insyn från Mummasburg Road. Ingen passerade. Natten var kolsvart. Låga moln skymde stjärnorna och det enda ljuset kom från min lykta. Man kunde ana ett matt sken från Iversons stuga ett hundratal meter bakom oss.
   Den svarta hästen, som stod bunden vid verandaräcket, tittade upp när den märkliga processionen lämnade stugan. Kapten Montgomerys hatt hade ramlat av vid förstutrappan och jag böjde mig klumpigt för att ta upp den. Iversons mjuka fingrar släppte aldrig min nacke.
   Jorden på fältet var lös, fuktig och lätt att gräva i. Iversons brorson hade grävt nästan en meter innan det hade hunnit gå tjugo minuter. Rötter, stenar och annat lyste vita när lampans sken träffade den uppgrävda högen.
   "Nu räcker det", sa Iverson. "Se till att få det avklarat, Samuel."
   Brorsonen slutade gräva och tittade på översten. I det kyliga ljuset förvandlades hans ansikte till en vit mask som sken av svett. Polisongerna och ögonbrynen var som breda träkolsstreck, lika svarta som smutsfläcken på hans vänstra kind. Sedan han hade hämtat andan nickade han och satte ifrån sig spaden medan han sträckte sig för att rulla ner kapten Montgomerys kropp i graven. Den gamle hamnade på rygg med ögonen och munnen fortfarande öppna. Träbenet hängde löst och blev liggande på kanten till graven. Iversons brorson tittade på mig under lugg, sträckte sig efter träbenet och slängde ner det på kaptenens bröst. Utan att titta ner grep brorsonen spaden igen och började skyffla jord över kroppen. Jag tittade på och såg hur den svarta jorden hamnade på den gamle veteranens kinder och panna. Jag såg hur den täckte de stirrande ögonen, först det vänstra och sedan det högra. Jag såg hur den öppna munnen fylldes av jord och jag kände hur min strupe drogs samman och kunde inte längre hålla igen. Våldsamma, tysta snyftningar skakade mig.
   På mindre än en minut var kaptenens kropp borta och det syntes bara en upphöjning på gravens botten.
   "Samuel", läspade Iverson.
   Samuel avbröt arbetet och tittade på översten.
   "Vad säger du .. . om den där andra saken?" Iversons röst hördes knappast över lyktans väsande och den dunkande pulsen i mina öron.
   Brorsonen strök sig med baksidan av handen över kinden och smutsfläcken där smetades ut. Han nickade långsamt. "Jag tror att vi är så illa tvungna, farbror. Vi kan bara inte ... vi kan inte ta risken. Inte efter det som hände i Florida ... "
   Iverson suckade. "Nåväl. Gör som du vill. Jag böjer mej för ditt beslut."
   Samuel nickade igen, andades ut och sträckte sig efter hackan som låg halvt nerbäddad i den uppgrävda jordhögen. En del av mig skrek "spring!" men jag förmådde bara stå där på kanten av den förfärliga gropen, hålla i lyktan och andas in svettlukten från Samuel och en djupare, mer genomträngande stank som tycktes strömma från graven, jordhögen och den omgivande växtligheten.
   "Sätt ner lyktan, unge man", viskade Iverson i mitt öra. "Sätt ner den försiktigt." Hans kalla fingrar tog ett fastare grepp om min nacke.
   Jag satte ner lyktan, försiktigt så att den inte skulle tippa omkull.
   Iversons kalla grepp föste mig framåt till randen av gropen. Brorsonen stod till midjan i hålet och höll i hackan. Den mörka blick han riktade mot mig gav uttryck för såväl beklagande som förväntan. Jag var på väg att säga "det gör ingenting" när hans beslutsamma stirrande förbyttes i vidöppen förvåning.
   Samuels kropp vacklade till, rätade på sig och vacklade till igen.
   Det var som om han stått på en plattform som först sänktes trettio centimeter och sedan fyrtiofem centimeter. Gravens kanter som tidigare nått honom till midjan gick nu upp till armhålorna.
   Iversons brorson slängde ifrån sig hackan och grep tag om gropens kanter. Men jorden var inte längre fast. Överste Iverson och jag tumlade baklänges när marken under oss tycktes vibrera och sedan försvinna som ett jordskred. Brorsonens vänstra hand greppade min vrist medan hans högra hand försökte fånga en vinranka. Iverson höll ett så fast grepp om min nacke att han var nära att kväva mig.
   Plötsligt hördes ljudet av jord i rörelse, som om gravens golv gett vika och kollapsat ner genom taket till någon bortglömd gruva eller grotta, och brorsonen kastade sig framåt. Han var halvvägs ur gropen, bröstet pressades upp mot gravens hala kant och hans fingrar släppte taget om min vrist för att klamra sig fast i leran och vinrankorna. Han påminde mig om en bergsbestigare som försöker trotsa tyngdlagen och ta sig över ett utskjutande stenblock med bara händerna.
   "Hjälp!" Hans rop var inte mer än en viskning förvrängd av ansträngning och misstro.
   Överste Iverson backade ytterligare några steg och drog mig med sig.
   Samuel var på väg att vinna striden med den nedrasande graven. Hans vänstra hand fann hackan som han hade slängt ifrån sig. Han använde handtaget som hävstång och drog sig uppåt tills hans högra knä fick fäste på gravens kant.
   Då gav kanten vika.
   Jord från den trettio centimeter höga jordkullen dränkte hackans handtag, fortsatte över brorsonens utsträckta arm och skuld ra och ner i graven. Jorden hade varit fuktig men fast när Samuel grävde. Nu flöt den som lera, ja som vatten .. . som svart vin.
   Samuel gled tillbaka ner i graven som nu var fylld av trögflytande jord, och bara hans huvud och uppsträckta fingrar stack upp ur gravens svarta, rörliga mylla.
   Plötsligt lät det som om marken omkring oss bytte plats under mattan av gräs och vinrankor. Löven rasslade. Vinstockar bröts. Det var vindstilla.
   Iversons brorson öppnade munnen för att skrika med en svart våg strömmande in mellan tänderna. Hans ögon var inte längre mänskliga.
   Utan förvarning ändrade marken läge igen och brorsonen sveptes våldsamt i väg utom synhåll. Han försvann lika snabbt som en simmare som dras ner av en tre gånger större haj.
   Ljudet av gnisslande tänder hördes.
   Överste Iverson gnydde. Han lät som ett litet barn som tvingas gå till sitt rum utan lampa. Greppet om min nacke släppte.
   Samuels ansikte visade sig en sista gång, hans utstående ögon var överdragna med en tunn hinna jord. Någonting hade slitit loss skinnet från hans högra kind. Ljudet som hördes kom från en man som försökte skrika med struphuvudet och matstrupen till hälften fyllda med jord.
   Han drogs ner igen. Överste Iverson tog ytterligare tre steg bakåt och släppte min nacke. Jag grep tag i lyktan och sprang.

***


Jag hörde skrik bakom mig, tittade över axeln och hann se överste Iverson komma genom hålet i stängslet. Han hade tagit sig från fältet, han vacklade och rosslade men var på väg.
   Jag sprang som bara en skräckslagen tioåring kan. Lyktan svängde våldsamt i min högra hand och ljuset fladdrade över löv, grenar och stenar. Jag var tvungen att ha lyktan med mig. Bara en enda tanke fanns i mitt huvud: kaptenens revolver på bordet där Samuel lagt den.
   Den sadlade hästen ryckte i sina tyglar när jag nådde fram till huset. Ögonen var vilda, han var skrämd av mig, den svängande lyktan, Iversons skrik där bakom mig och den plötsliga, fruktansvärda stanken som kom från fälten. Jag struntade i djuret, slängde upp dörren och fortsatte genom tamburen och in i matsalen. Jag stannade, kippade efter andan och flinade i skräck och triumf.
   Revolvern var borta.
   I flera sekunder eller minuter stod jag där, chockad och oförmögen att tänka. Sedan, fortfarande med lyktan i handen, tittade jag under bordet, i skänken och i det lilla bakre rummet. Revolvern fanns ingenstans. Jag gick mot dörren, hörde ljud från verandan, vände upp mot trappan men blev obeslutsamt stående.
   "Är detta .. . det du söker .. . unge man?" Iverson stod och flämtade i matsalsdörren. Med vänstra handen höll han om dörrkarmen, med den högra riktade han revolvern mot mig. "Förtal, bara förtal", sa han och pressade avtryckaren.
   Kaptenen hade sagt att revolvern hade tvåstegsmekanism. Hanen klickade till och trycktes på plats men skottet avlossades inte. Iverson sneglade på revolvern och lyfte den igen mot mig. Jag kastade lyktan mot hans ansikte.
   Översten slog den åt sidan och glaset sprack. De gamla draperierna fattade eld. Flammor steg upp mot taket och slickade Iversons högersida. Han svor till och släppte revolvern. Jag hoppade över trappräcket, grep tag i fotogenlampan som stod på bordet och kastade in den i det bakre rummet. Sängkläderna och böckerna fattade eld när fotogenen stänkte över dem. Jag kröp på alla fyra och försökte få fatt i revolvern. Iverson sparkade mot mitt huvud. Han var gammal och långsam och jag rullade lätt åt sidan, men det brinnande draperiet föll ner mellan mig och revolvern. Iverson sträckte sig efter den men drog tillbaka handen när eldslågorna träffade honom och flydde svärande ut genom dörren.
   Jag låg kvar ett ögonblick och bara flämtade. Eldslågor slog ut längs sprickorna i golvbeläggningen och fick fäste i furun och husets snustorra stomme. Utanför skriade hästen, antingen av skräck för röken eller för överstens försök att ta sig upp i sadeln. Jag visste att ingenting kunde hindra Iverson från att rida söder-eller österut, in i skogen mot staden och bort från Iverson's Pits.
   Jag sträckte mig in mot lågorna och skrek ljudlöst när min ärm sveddes och jag fick brännblåsor på handflatan, handleden och underarmen. Jag drog åt mig vapnet och kastade den upphettade revolvern från hand till hand. Först senare undrade jag varför krutet i patronerna inte hade exploderat. Med vapnet i mina brännskadade händer snubblade jag ut.
   Överste Iverson hade tagit sig upp på hästen men hade bara fått in en fot i stigbygeln. Den ena tygeln hängde löst medan han ryckte våldsamt i den andra för att vända den panikslagna hästen mot skogen bakom det brinnande huset. Stoet ryggade för lågorna och ville springa mot öppningen i muren, mot fälten.
   Iverson kämpade emot och resultatet blev att stoet snurrade runt i cirkel och vid varje sväng syntes bara ögonvitorna.
   Jag snubblade från den brinnande stugans veranda och lyfte det tunga vapnet i samma ögonblick som Iverson lyckades hejda hästens rotation och böjde sig fram för att fatta den lösa tygeln. Med båda tyglarna och hästen under kontroll satte han skänklar-na hårt i hästens sidor för att rida förbi mig — eller ner mig — och in i trädens mörker. Det krävdes all min styrka för att trycka in avtryckaren (blåsorna på tummen sprack) och avlossa ett skott. Jag hade inte tagit mig tid att sikta. Kulan gick genom grenarna flera meter ovanför Iverson. Rekylen fick mig nästan att tappa revolvern.
   Stoet svängde runt mot mörkret bakom sig. Iverson tvingade hästen tillbaka och drev den framåt med våldsamma sparkar med sina svarta små skor.
   Mitt andra skott gick rakt ner i marken, en och en halv meter framför mig. Skinnet skalades av min brända tumme när jag tvingade hanen bakåt en tredje gång, samtidigt som jag siktade med det hopplöst tunga vapnet mellan stoets rullande ögon. Jag snyftade så våldsamt att jag inte kunde se Iverson klart men jag kunde tydligt höra honom förbanna hästen som vägrade närma sig eldslågorna och oväsendet en tredje gång. Jag torkade ögonen med den svedda ärmen, just som Iverson vände hästen bort från ljuset och släppte lite på tyglarna.
   Mitt tredje skott gick också högt men Iversons häst skenade bort i mörkret, bort från stigen och hoppade högt över stenmuren — den klarade hindret med en halv meter till godo.
   Jag sprang efter dem, fortfarande snyftande, snavade två gånger i mörkret men släppte inte taget om revolvern. När jag nådde muren stod hela huset i lågor bakom mig, gnistorna flög i luften och eldskenet kastade ett dansande ljus över skogen och fälten. Jag tog mig upp på muren och stod där och vaggade och kippade efter luft.
   Hästen hade hunnit nästan trettio meter bortom muren innan Iverson lyckats få stopp på den. Nu stegrade den sig, båda tyglarna fladdrade fritt och den vitskäggige mannen på dess rygg klängde sig desperat fast med båda händerna i manen.
   Lövmassorna rörde på sig. Mängder av vinstockar, lika höga som hästens huvud, tycktes flytta sig i vaga formationer på ett rörligt underlag. Själva marken böljade sig i kullar och vallar.
   Och hålor.
   Jag såg dem tydligt i eldskenet. Mullvadshål. Jordekorrhål. Men öppningarna var lika breda som en manskropp och ribbade på insidan med blodröda broskvallar. Det var som att titta ner i en orms mage, insidan pulserade och skälvde förväntansfullt.
   Fast värre.
   Om du någonsin sett nejonögon förbereda sig för en måltid förstår du kanske vad jag menar. Hålorna hade tänder. Rader med tänder. Marken hade öppnat sig för att visa sina rödkantade inälvor, bekransade med skarpa vita tänder.
   Hålorna flyttade sig. Stoet dansade runt i panik men hålorna ändrade sig som skuggor i en vid cirkel av bar mark där alla vinrankor försvunnit. Runt omkring den höjde sig mörka formationer under löven.
   Då skrek Iverson.
   Sekunden senare hördes ett vrål från hästen när en håla slöt sig om dess högra framben. Jag hörde tydligt hur benet knäcktes och höggs av. Hästen störtade till marken och Iverson föll av. Det knakade till flera gånger. Hästen lyfte huvudet och tittade med galna uppspärrade ögon på hur marken slöt sig om dess fyra benstumpar, slet bort ledband och muskler från benen lika lätt som man kan dra strängar av kött från ett stekt köttben. På tjugo sekunder fanns bara bålen kvar av hästen, som rullade runt i svart jord och blod i ett fruktlöst försök att undvika nejonögontänderna. Sedan slöt sig hålorna om hästens hals.
   Överste Iverson tog sig först upp på knä, sedan ställde han sig upp.
   De enda ljud som hördes var sprakandet från elden bakom mig, rasslet av vinrankor och Iversons höga hysteriska Hämtningar. Han fnittrade.
   I femhundra meter långa rader, med linjer lika raka som i en militärparad, exakta som i ett fältslag, darrade marken, plöjdes, vek sig. Vinrankor, gräs, svart jord höjdes och sänktes. Marken rörde sig, som när råttor springer under en tunn filt.
   Iverson skrek när hålorna öppnades runt om och under honom. På något sätt lyckades han skrika en andra gång när hans avklippta överkropp rullade fritt, ovan den väntande jorden. Den ena handen klöste efter stöd i den böljande jorden medan den andra förgäves försökte stoppa tillbaks inälvorna i bålen.
   Hålorna slöt sig åter. Det hördes inga skrik längre, och bara en liten rosa oval boll rullade på marken. Men till min dödsdag kommer jag att vara förvissad om att jag såg det vita skägget röra sig när munnen tyst öppnades, såg en glimt av vitt och gult när ögonen blinkade.
   Hålorna slöt sig en tredje gång.
   Jag snubblade bort från muren men först slängde jag i väg revolvern så långt ut på fältet som jag bara kunde. Det brinnande huset hade rasat men hettan var fruktansvärd, alldeles för het för att man skulle kunna sitta så nära som jag gjorde. Mina ögonbryn sveddes bort och mina svettdrypande kläder ångade men jag stannade vid elden så länge och så nära som möjligt. Nära ljuset.

***


Jag minns inte brandkåren som hittade mig eller männen som tog mig tillbaka till staden före gryningen.
   Onsdagen den 2 juni var militärens dag på det stora återföreningsmötet. Det spöregnade hela eftermiddagen men tal hölls i Stora tältet. Generalerna Longstreets, Pickets och Meades söner och sonsöner satt på talarpodiet.
   Jag kommer ihåg hur jag vaknade till i sjukhustältet och hörde regnet slå mot tältduken. Jag hörde hur någon förklarade att resurserna här var större än i det gamla sjukhuset i stan. Mina armar och händer var inlindade i bandage. Pannan var feberhet. "Ta det bara lugnt, grabben", sa pastor Hodges med orostyngt ansikte. "Jag har telegraferat till dina föräldrar. Din far kommer hit innan kvällen." Jag nickade och kvävde skriket som var på väg att pressa sig fram under några oändliga sekunder innan sömnen åter föll över mig. Regnets smatter på tältduken lät som tänder som skrapade mot ben.
   Torsdagen den 3 juli var medborgardagen på det stora återföreningsmötet. De överlevande från Pickets brigad och de före detta unionssoldaterna från Philadelphias förenade brigad bildade två linjer och gick femton meter norr om och femton meter söder om muren på Cemetery Ridge som brukar kallas konfederationens högvattenmärke. Båda sidor sänkte sina fanor tills de korsades över muren. Sedan lyfte en bärare symboliskt stjärnbaneret över de korsade fanorna.
   Alla hurrade. Veteraner omfamnade varandra.
   Jag kommer bara ihåg fragment av tågresan hem på morgonen. Jag minns fars arm om mig. Jag minns mors ansikte när vi kom fram till stationen i Chestnut Hill.
   Fredagen den 4 juli firades nationaldagen vid det stora återföreningsmötet.
   President Wilson talade till alla veteranerna i Stora tältet klockan 11.00. Han talade om att läka såren, glömma gamla motsättningar, glömma gamla oförrätter. Han talade om tapperhet, mod och ära, som inte förminskas med åren. När han slutat spelades nationalsången och en hedersvakt sköt salut. Sedan åkte alla de gamla männen hem.
   Jag kommer ihåg delar av mina drömmar den dagen. Det är samma drömmar som jag har än i dag. Flera gånger vaknade jag och skrek. Min mor försökte hålla mig i handen men jag ville inte att någonting skulle röra mig. Ingenting alls.

***


Sjuttiofem år har gått sedan min första resa till Gettysburg.
   Jag har återvänt många gånger. Guiderna, de ridande poliserna och bibliotekarierna där känner mig till namnet. En del smickrar mig med att kalla mig historiker.
   Nio veteraner avled under 1913 års återföreningsmöte, fem av hjärtbesvär, två av värmeslag och en i lunginflammation. Den nionde avled enligt dödsattesten av "ålderdomssvaghet". En veteran försvann.
   Han registrerade sig vid mötet men återvände inte som väntat till ett hem för pensionerade veteraner i Raleigh, North Carolina. Det var en kapten Powell D. Montgomery från Raleigh, North Carolina, veteran från 20:e regementet i North Carolinas brigad. Han kom aldrig med på listan över döda veteraner. Han hade ingen familj och saknades inte förrän några veckor efter mötets slut.
   Jessup Sheads hade verkligen byggt det lilla huset sydost om Forneys lantgård, på den plats där 97:e New York-regementet tyst väntat bakom stenmuren på att överste Alfred Iversons män skulle närma sig. Sheads ritade sommarstugan och uppförde den våren 1893.
   Han bodde aldrig i den. Sheads beskrivs som en kort, bred, rödhårig man, renrakad och med en svaghet för vin. Han planterade vinstockarna strax före sin död i en hjärtattack samma år 1893.
   Hans änka hyrde ut huset via olika agenter tills det brann ner sommaren 1913. Det finns inget register med hyresgästernas namn.
   Överste Alfred Iverson Jr var brigadgeneral vid krigsslutet trots att han befriades från sin kommendering efter de aldrig avslöjade svårigheterna under den första sammandrabbningen i slaget vid Gettysburg. Efter kriget var han inblandad i misslyckad affärsverksamhet, först i Georgia och sedan i Florida. Han lämnade båda platserna under oklara omständigheter. I Florida ägnade han sig åt affärer inom fruktindustrin tillsammans med sin brorsdotters son Samuel Strahl, en öppen anhängare av Ku Klux Klan och fanatisk försvarare av Iversons namn och anseende. Det ryktades att han hade dödat minst två män i olagliga dueller och han var efterlyst av polisen i Broward som ville förhöra honom angående Phelps Rawlins försvinnande. Rawlins var också veteran från 20:e North Carolina. Strahls hustru anmälde maken som försvunnen efter en månadslång jaktutflykt, sommaren 1913. Hustrun bodde i Macon, Georgia, fram till sin död 1948.
   Alfred Iverson Jr uppges ha avlidit 1911, 1913 eller 1915, beroende på källan. Historiker blandar ofta samman Iverson med fadern, senatorn, men trots att båda uppges ligga begravda i familjegraven i Atlanta visar Oaklands register över döda att det bara finns en kista gravsatt där.

***


Många gånger under årens lopp har jag drömt samma dröm, som jag minns från den heta eftermiddagen bland vinstockarna. Men i drömmen växlar omgivningarna — från blåa skyar och en stenmur under trädgrenar till skyttegravar och taggtrådsstängsel, till risfält och monsunmoln, till frusen lera längs en frusen flod, till sammanflätad tropisk vegetation som slukar ljuset. Nyligen drömde jag att jag ligger i stadsruinernas aska medan snön faller från låga moln. Men jordens smak av frukt och koppar är densamma. Den ordlösa gemenskapen med de offrade och bortglömda begravda är också densamma. Ibland tänker jag på massgravarna som gött det här århundradet och jag gråter för min dotterson och mina barnbarnsbarn.
   Jag har inte besökt slagfältet på åratal. Sista gången var en stilla vårdag 1963 för tjugofem år sedan, tre månader före den sommarens galna 100-årsjubileum av slaget. Mummasburg Road hade asfalterats och breddats. John Forneys hus var borta sedan många år men jag noterade att iris hade spritt sig och växte över grunden där huset en gång stått. Staden Gettysburg är naturligtvis mycket större men byggnadsrestriktioner och den historiska parken har förhindrat att hus har byggts på själva slagfältet.
   Många träd längs stenmuren har dött i almsjukan eller i andra rostsjukdomar. Bara några meter av den gamla muren återstår, stenarna har burits bort och använts till öppna spisar och altaner. Staden skymtar tydligt bortom de öppna fälten.
   Det finns ingenting kvar av Iverson's Pits. Ingen som jag talade med av de bofasta i området kommer ihåg dem. Fälten är grönskande när de ligger i träda och otroligt produktiva när de odlas, men det gäller för merparten av den omgivande landsbygden i Pennsylvania.
   I vintras skrev en vän och tillika amatörhistoriker till mig och berättade att en liten arkeologisk grupp från delstatsuniversitetet i Pennsylvania hade utfört en provgrävning i Oak Hill-området. Han skrev att utgrävningen hade avslöjat en veritabel guldgruva av lämningar — gevärskulor, mässingsknappar, köksredskap, granatskärvor, fem nästan intakta bajonetter — ja allt sådant som blir kvar efter förruttnelsen, små fotnoter i tiden.
   Och tänder, skrev min vän.
   Tänder, massor av tänder.

Originalets titel: "Iverson's Pits" publicerades första gången 1988 i "Night Visions 5" utgiven av Dark Harvest.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki