Fandom

Svenskanoveller Wiki

Vi är alla stora och små

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share


Av: Anton Glanzelius
   
   ATT VARA STOR ÄR INTE NÅGOT MAN ÄR, det är något man känner sej. Vi anses vara vuxna på grund av vår ålder, men för det behöver vi inte vara stora.
   En jag känner är skådespelare. Han berättade om en övning teaterensemblen hade gjort.
   I en stor svart lagerlokal, som är deras spelplats, satt tjugo fullvuxna skådespelare i ring. Utanför lokalen väntade två. Mitt på golvet fanns en röd och en gul stol, båda tomma.
   De kom överens att, oavsett vem av de två utanför som satte sej på den röda stolen, skulle alla ifrågasätta och kritisera honom, vad han än sa.
   Den som satte sej på den gula, skulle alla uppmuntra och hålla med.
   Ovetande väljer de två var sin stol och en diskussion vilken som helst tar fart. Efter en stund börjar han på den röda att skaka nervöst med händerna. Svetten frodas och han tar sej för pannan sedan han än en gång försökt förklara vad han menar.
   —Nej, där har du helt fel.
   —Jag håller absolut inte med, hur kan du alls tänka så? Stämningen mellan dessa tjugo nära vänner blir mer och mer kvävd. Motståndet blir snart övermäktigt för honom på den röda.
   Plötsligt faller han i gråt. Han försöker förtvivlat förstå varför enbart han kritiseras medan han på den gula bara får beröm.
   De avbryter övningen och förklarar länge att det inte var på riktigt. Den stunden kommer ingen av dom att glömma.

   Att känna sej stor innebär att bli respekterad av sina medmänniskor. Stora är vi inte för alltid, plötsligt blir vi små igen, som i exemplet. Det fanns ingen han på den röda kunde förankra sina tankar och tycken hos. Likt ett ensamt knytt satt han utpekad mitt i universum. Där kan vem som helst förlora sin självkänsla.
   Som man blir bemött, sådan blir man.
   Som barn tilltalas vi ofta likt kissekatter. Vi betraktas som mindre vetande för att vi inte har lika mycket erfarenhet som vuxna. Då vi barn vill ta bort alla krig och pengar i världen, skakas det omöjligt på huvudena: "Vi vet bättre för vi är äldre, det där förstår du när du blir stor."
   Men för mej är det just då möjligt. Kanske ändrar jag uppfattning när jag blir tjugo, men mina åsikter ska inte dränkas nu, för att jag är barn. Vem har samma uppfattning livet ut?
   Då vi som nioåringar blir kära, tycker oftast vuxna att det är en bagatell. Barn anses inte kunna bli förälskade, bara lite smått förtjusta. Det finns inget mer förnedrande för ett bankande hjärta, oavsett ålder.
   Och tog det slut skulle hon bara glömmas: "Du kommer att träffa många fler tjejer så var inte ledsen."
   Att vara nio år och förlora sin käraste är lika slitsamt som för en vuxen. Känslorna inombords är för ung som gammal de största man har. Och dom gör lika ont hos båda.
   Första gången jag blev stor utanför min familjs vänskapskrets var när jag spelade in filmen "Mitt liv som hund". Då var jag tio — elva år. Jag jobbade med vuxna varje dag i tre månader, borta från mina föräldrar. Men det var ett arbete för båda parter, så vi var där på lika villkor. Vi hade två gemensamma mål: Vi ville trivas och vi ville göra en bra film.
   Innan inspelningarna läste jag manus två gånger, bara så att jag skulle komma ihåg vad filmen handlade om. Inför varje tagning berättade regissören Lasse Hallström vad som hände i scenen. Vi pratade om hur jag själv skulle reagera i situationen. Lasse höll med eller sa emot. Till slut kom vi överens om hur scenen skulle göras.
   Det viktiga var inte att jag fick rätt i vissa frågor. Det viktiga var att Lasse lyssnade och tog mej på allvar. Han kunde lika gärna avfärdat mina argument som en pojkspolings galna idéer om det verkliga livet. Vuxenlivet alltså. Men Lasse och alla i teamet behandlade mej som en fullvärdig människa trots att jag bara var tio år. Mitt blod bultade av stolthet.
   Vi blev en enda stor familj där alla var barn, stora barn.

   Mina föräldrar har alltid visat mej respekt, därför har vi aldrig skrikit på varann eller sparkat den andre på smalbenen. Det gör ju så jävla ont.
   Jag och min jämnåriga granntjej gick på samma lekis. Vi bestämde oss en dag för att demonstrera. Lika upprymda som vi hjälpte våra föräldrar oss att spika plakat. De frågade vad vi skulle demonstrera för, men det hade vi inte tänkt på. Vi kurade ihop oss bakom soffan och funderade.
   Med jättelika plakat vandrade vi mot lekis och skrek: "VI VILL HA TYSTARE PÅ LEKIS." Det blev omröstning och alla barn höll med utom en som gråtande sprang hem.
   Tack vare uppmuntrande vuxna vågade vi tro på vår demonstration. För visst var det en knäpp idé som många skulle avråda sina barn från, av omtanke. Det fanns ju en risk att barnen blivit utskrattade, av andra föräldrar. Inte av andra barn.

   Då hela grannskapet lekte pantgömme hade alla klockslag att passa för läggdags. Jag kom självmant hem till Sportnytt, sen var det bäst att somna tyckte mina föräldrar. Ville jag stanna uppe blev dom glada, bara jag inte gnällde på dom om jag var trött nästa morgon. Jag fick förtroende, då kände jag mej stor. Riktigt stor.
   Det tillhör traditionen att vuxna inte förstår de starka krafter som finns hos barn. Men visst är det svårt även för en fyrtioåring att vinna respekt. De som tror sig stå över andra finns överallt, bland unga och gamla.
   Fast egentligen är vi alla barn, stora och små. Det är bara en viss åldersskillnad.

Ur "Gravitation. berättelser om att bli stor", Alfabeta 1994

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki