FANDOM


Av A. E. van Vogt

VALFÅNGARE FUNNEN KROSSAD, ÖVERGIVEN I NORRA ALASKA

Den 29 juni 1942. Med vartenda spant krossat och utan ett spår av besättningen påträffades valfångaren Albatross i dag av ett amerikanskt patrullfartyg i Be-rings sund. Marinmyndigheterna står undrande inför uppgiften i den mottagna underrättelsen att skonarens däck och sidor krossats som av slag från en jätte och att skadorna inte orsakats av "bomber, torpeder, granater eller annat fientligt angrepp". Spisarna i köket påstods fortfarande vara varma och eftersom det inte rått någon storm i dessa trakter under de senaste tre veckorna, kan man inte finna någon rimlig förklaring till det skedda.
   "Albatross" lämnade i mars en hamnstad på Amerikas västkust med kapten Frank Wardell som befälhavare och en besättning om 18 man, vilka alla saknas.

KAPTEN WARDELL på valfångaren Albatross stod så försjunken i dystra tankar över de tre långa månader man vid det här laget hade genomlidit utan att ha fått en enda val, att han hade börjat lotsa skonaren genom det trånga sundet, innan han såg undervattensbåten som låg nära stranden i de skyddade farvatten som den här avlägsna havsbukten i nordligaste Alaska erbjöd.
   Det stod alldeles stilla i huvudet på honom ett tag, men när han hade sansat sig, märkte han att han hade handlat fullkomligt automatiskt. Maskintelegrafen stod på FULL BACK. Och hans närmaste planer var lika klara som enkla.
   Han öppnade munnen för att hojta till rorsmannen, men slöt den igen, fick tag i ratten och styrde, när fartyget började backa, skickligt in det bakom bankarna och den skogklädda udden. Ankaret rasslade ner med ett väldigt plask, som gav ett underligt eko i den vindstilla morgonen.
   Tystnad efterträdde det buller människan hade åstadkommit, och det enda som hördes var havets brus — vågorna kluckade mjukt mot "Albatross", sköljde med en mörkare ton över grunden bakom vilka skeppet låg, och stämde plötsligt upp ett dovt rytande när en kraftig, vittandad våg slog upp mot en utskjutande klippa.
   Wardell, som hade klivit upp igen på kommandobryggan, stod alldeles stilla och lyssnade.
   Men inte ett enda främmande ljud nådde hans öron, ingen dieselmotor som mullrade i gång, inget svagare surrande från en kraftig elektrisk motor. Han började andas lugnare. Han märkte att hans förste styrman, Preedy, tyst hade smugit sig fram vid sidan om honom.
   Med dämpad röst sa Preedy: — Jag tror inte de såg oss, kapten. Där syntes inte en katt. Och förresten så är de tydligen inte klara att gå till sjöss.
  — Hur så?
  — Märkte inte kapten att de inte har något torn? Det måtte ha blivit bortskjutet.
   Wardell stod tyst, arg på sig själv för att han inte hade märkt det. Den svaga beundran som han hade börjat känna för sig själv därför att han så kallblodigt hade klarat fartyget, försvann till en del.
   En annan tanke slog honom, och han rynkade pannan, medan han motvilligt övervägde om han skulle avslöja ännu en brist i sin iakttagelseförmåga. Men så började han långsamt: — Det är konstigt att man inte observerar saker och ting som saknas. Man tar för givet att de finns där.
   Han tvekade, men fortsatte: Jag märkte inte ens om deras däckskanon var skadad eller inte.
   Nu var det styrmannens tur att stå tyst. Wardell kastade en hastig blick på mannens långsmala ansikte, förstod att det nu var styrmannen som kände sig överraskad och förargad, och sa hastigt: Kalla hit karlarna, Preedy.
   Med en återvunnen känsla av överlägsenhet gick Wardell ner på däcket och började fundersamt undersöka tretumskanonen bredvid harpunkanonen. Han kunde höra männen samlas bakom sig, men han vände sig inte om förrän deras fötter började trampa lite oroligt.
   Så såg han på dem — från det ena grova, väderbitna ansiktet till det andra. Femton karlar och en pojke, maskinisten och hans medhjälpare frånräknade. Allihop såg uppiggade ut, ryckta ur den långtråkighet och tristess som satt sin prägel på hela fartyget i tre månaders tid.
   Wardells tankar flög tillbaka till de många, långa år de här karlarna hade jobbat åt honom. Han nickade med sitt tunga ansikte präglat av tillfredsställelse och började: — Det ser ut som om vi skulle ha en skadad japan här inne i viken. Vår plikt är solklar. När vi avseglade, gav flottan oss en tretumskanon och fyra kulsprutor och ...
   Han tystnade och tittade med hopdragna ögonbryn på en av de äldre karlarna: — Vad står på, Kenniston?
  — Förlåt, kapten, men det där var ingen undervattensbåt. Jag var vid flottan 1918 och jag känner igen en sådan, vare sig den har fått tornet bortsprängt eller inte. Såg inte kapten att det där fartyget hade metallväggar som mörka fjäll? Någonting är det som ligger där borta, kapten, men inte är det en undervattensbåt.

FRÅN SIN UTKIKSPUNKT bakom klippkanten, där han låg med sin lilla expedition, granskade Wardell det underliga fartyget. Den förvånansvärt tröttsamma vandringen för att nå fram till denna fördelaktiga ställning hade tagit över en timme i anspråk. Och vad skulle han nu göra, när han väl var här?
   Genom kikaren såg fartyget ut som en jättestor cigarr av metall, där den låg orörlig i buktens svagt krusade vatten. Det syntes inte en skymt av någon levande varelse. Och likväl ...
   Wardell blev med ens alldeles stel vid tanken på sitt ansvar för alla karlarna — de sex som var med honom här, kånkande på två av kulsprutorna, och de andra som var kvar ombord på skonaren.
   Fartyget med sina mörka metallplåtar och respektabla längd såg så besynnerligt ut att han kände en kall kåre utmed ryggen. Bakom honom var det någon som sa ut i tystnaden i det dystra bergiga landskapet: — Om vi ändå hade haft en radiosändare. Vad skulle inte ett bombplan kunna uträtta mot ett sånt här mål!
   Wardell hörde bara liksom i fjärran hur mannens röst på ett underligt sätt tonade bort. Hans hjärna ältade en och samma tanke: två kulsprutor mot den där. Eller rättare sagt — det tysta medgivandet om de något större kraftresurserna kom lite motvilligt — fyra kulsprutor och en tretumskanon. När allt kom omkring måste man ju räkna med de vapen som fanns kvar på "Albatross", fastän skonaren verkade kusligt långt borta. Han ...
   Med ens stod det fullkomligt stilla i huvudet på honom. Med ögonen på skaft såg han att den flata mörka däcksytan kom i rörelse: en stor metallplatta svängde runt och flög sedan häftigt upp, som om några fjädrar hade tryckt på den med oemotståndlig kraft. Genom den lucka som sålunda uppstod, kom en varelse upp.
   En varelse — ett vidunderligt djur. Det reste sig på blänkande ben och dess fjäll glittrade i förmiddagssolen. Av sina fyra armar höll den en omkring en platt, kristalliknande apparat och en annan runt ett litet trubbigt föremål, som verkade svagt rött i det bländande solskenet. De båda andra armarna var fria.
   Där stod detta monstrum i den varma solen och avtecknade sig mot det klara blågröna havet, stod där lugnt och oberört med sitt djurhuvud bakåtkantat med sådan stolthet och självsäkerhet att Wardell skakades av en frossbrytning.
  — För guds skull, viskade en av karlarna hest, jaga några kulor genom kroppen på den.
   Tonen snarare än orden trängde fram till Wardells medvetande.
  — Skjut! skrek han. Frost! Withers!
   Rat — tat — tat. De båda kulsprutorna satte i gång och väckte till liv tusentals ekon i buktens jungfruliga tystnad.
   Varelsen, som på sina tydligt synliga simfötter hade börjat ta sig fram över det buktiga däcket i riktning bort från stranden, stannade tvärt — svängde runt — och tittade upp.
   Ögon så gröna och glödande som en katts stirrade Wardell rakt i ansiktet. Kaptenen kände musklerna stelna i kroppen på sig — hans första impuls var att kasta sig bakom klippan, utom synhåll, men han hade inte kunnat röra sig ur fläcken om det så hade gällt hans liv.
   Samma känsla av förlamning måtte ha gripit de andra karlarna, för kulsprutorna slutade smattra och en nästan onaturlig tystnad följde.
   Den gulgröna reptilen rörde sig först. Den började springa tillbaka mot luckan. När den nådde öppningen, böjde den sig fram och tycktes vilja krypa ner med huvudet före, som om den inte kunde komma undan fort nog.
   Men i stället för att krypa ner räckte den över den kristalliknande apparat som den hade haft i handen, till någon där nere och rätade sedan på sig igen.
   Det hördes en smäll när skeppsluckan slog igen — och reptilen stod där ensam på däcket utan möjlighet att undkomma.
   Scenen förblev oförändrad under bråkdelen av en sekund — en bild av stela gestalter mot bakgrunden av det lugna vattnet och det mörka, nästan öde landskapet. Djuret stod absolut stilla med huvudet tillbakakastat och sina glödande ögon riktade mot männen bakom klippan.
   Wardell hade inte haft intrycket att det intog en hopkrupen ställning, men plötsligt rätade det tydligt på sig och hoppade uppåt och åt sidan som en groda. Vattnet slog samman om besten med ett svagt plaskande. När vattenytan åter låg stilla, var djuret försvunnet.
   De väntade.
  — Det som har dykt ner, måste komma upp igen, sa Wardell slutligen med en röst som faktiskt darrade en smula. Gud vet vad det är, men håll kulsprutorna i beredskap.
   Minuterna släpade sig fram. Den svaga bris som hade krusat buktens yta dog fullständigt bort och vattnet låg där som en spegel.
   Efter tio minuter började Wardell vrida på sig nervöst, missnöjd med situationen. Efter tjugo minuter reste han på sig.
  — Vi måste tillbaka till fartyget, sa han med spänd röst. Det här kan vi inte klara.
   Fem minuter senare, då de just traskade utmed stranden, bröt oljudet löst: avlägsna hojtanden, kulsprutesmatter och sedan --- tystnad.
   Det hade kommit bortifrån det håll där skonaren låg dold bakom skogsdungen.
   Wardell stönade för sig själv medan han sprang. Förut hade det varit knogigt nog att gå. Nu var han i en sådan ångest att han rusade fram ideligen snubblande. Två gånger under de första minuterna föll han omkull med en tung duns.
   Andra gången reste han sig mycket långsamt och väntade tills hans flämtande karlar hade kommit fatt honom. Det var ingen idé att springa längre, för det stod plötsligt skrämmande klart för honom att det som hade hänt på fartyget, det hade redan hänt.
   Försiktigt ledde Wardell återtåget över den steniga stranden med dess många gapande skrevor. Han fortsatte att svära för sig själv över sin egen dumhet att lämna "Albatross". Och en särskilt intensiv ilska kände han vid blotta tanken på att han på vinst och förlust hade utlämnat sin ömtåliga skuta åt en pansrad undervattensbåt.
   Fast när allt kom omkring hade det ju inte varit en undervattensbåt.
   Det stod stilla i hans huvud när han försökte fundera ut vad det egentligen var.
   Ett ögonblick försökte han i tankarna sätta sig in i att det var han själv som knogade fram på den här steniga stranden för att få reda på vad en — ödla — hade gjort med hans fartyg. Och han kunde det inte. Han fick inte ihop puzzlet. Bitarna i det hade inte den avlägsnaste likhet med vad livet fogades samman av under dc lugna dagar och kvällar han hade tillbragt på skeppsbryggan, där han hade brukat sitta och röka sin pipa och utan att tänka blickat ut över havet.
   Ännu oklarare var sambandet med den "civiliserade tillvaro" på krogar med poker och fräcka fruntimmer som utgjorde hans liv under de kortvariga perioder som han tillbragte i hamn — detta meningslösa liv som han så gärna avstod från när tiden var inne att återigen gå till sjöss.
   Wardell slog ifrån sig de där grå och värdelösa minnena och sa: — Frost, ta med dig Blakeman och McCann och hämta en tunna vatten. Danny har väl hunnit fylla dem allihop vid det här laget. Nej, behåll kulsprutan. Jag vill att du ska stanna och hålla ett öga på de återstående tunnorna, tills jag har skickat ut flera karlar. Vi måste se till att få ombord det där vattnet och komma härifrån.
   Wardell kände sig bättre till mods efter sitt fasta beslut. Han skulle styra kosan söderut till någon örlogsbas och sedan kunde andra som var bättre utrustade och tränade få ge sig i kast med det främmande skeppet.
   Om bara hans fartyg fanns i gott behåll — det var vad hans oroliga tankar malde på. Han kände en stark lättnad när han äntligen nådde toppen på den sista och brantaste klippan — och fartyget låg där. Genom kikaren kunde han se karlarna på däcket. Och den sista skymten av ängslan hos honom försvann inför det faktum att — bortsett från att någon av karlarna kunde ha blivit skadad, så var allting i sin ordning.
   Naturligtvis hade någonting hänt. Om några minuter skulle han få veta vad ...

ETT LITET TAG verkade det som om han aldrig skulle få någon rapport. Männen skockade sig runt honom när han klättrade ombord, tröttare än han ville erkänna. Han fick ingen klarhet i saken genom vad de upphetsade karlarna sade.
   Han uppfattade bara att "ett slags groda som var stor som en människa" hade kommit ombord. Man hojtade något om maskinrummet och något obegripligt om maskinisten och hans medhjälpare, som hade vaknat upp och ...
   Wardells röst, dov av upphetsning, gjorde slut på galenskapen. Kaptenen frågade snabbt: — Är nånting skadat, Preedy?
  — Nej, svarade förste styrmannen, fast Rutherford och Cressy är fortfarande skakis.
   Häntydningen på maskinisten och hans medhjälpare var dunkel, men Wardell brydde sig inte om det.
  — Preedy, avdela sex man att gå i land och hjälpa till att hämta vattnet. Kom sedan upp på kommandobryggan.
   Några minuter senare var Preedy i färd med att ge Wardell en utförlig rapport om vad som hade inträffat. När Wardells grupp hade gett eld med kulsprutorna, hade alla karlarna samlats på babordssidan och blivit stående där.
   De blöta spåren efter varelsen visade att den hade passat på att klättra ombord på styrbordssidan. Då man fick syn på den stod den vid skansluckan och blickade lugnt ut över fördäcket där kanonerna fanns.
   Varelsen började faktiskt fräckt maka sig framåt mitt för ögonen på de nio karlarna, tydligen med kurs på kanonerna, men plötsligt gjorde den en sväng och en störtdykning överbord. Det var först då man började skjuta med kulsprutorna.
  — Jag tror inte vi träffade, medgav Preedy.
   Wardell var fundersam — Jag är inte säker på att kulor biter på den, sa han. Den ...
   Han tystnade. — Vad är det jag står och säger? Den springer ju varje gång vi skjuter på den. Men fortsätt.
  — Vi gick igenom fartyget och så fann vi Rutherford och Cressy. De var avsvimmade och de kommer inte ihåg ett dugg. Men maskinisten säger att ingenting är skadat. Ja, det är alltihop.
   Det räckte, tänkte Wardell, men han sa ingenting. Han blev stående en stund och försökte sätta sig in i att en gröngul ödla faktiskt hade varit ombord på hans skepp. Han rös till. Vad kunde det förbaskade djuret ha velat?

SOLEN STOD HÖGT på himlen rakt i söder, när den sista tunnan med vatten hissades ombord och valfångaren började röra på sig.
   Uppe på kommandobryggan stod Wardell och drog en suck av lättnad, när fartyget lyckligt och väl hade klarat grunden med deras vita skum och styrde kurs ut på öppet vatten. Han satte maskintelegrafen på FULL FART FRAMÅT när med ens dieselmotorernas dunk under däck blev till en hostning och — upphörde.
   I det svagt upplysta maskinrummet fann Wardell Rutherford på alla fyra på golvet, ivrigt sysselsatt med att försöka tända en liten oljepöl med en tändsticka.
   Företaget verkade så vansinnigt att kaptenen stannade och stirrade, men sedan stod han där mållös och spänt uppmärksam.
   Oljan ville inte fatta eld. Fyra tändstickor såg han förgäves offras och kastas bland de tidigare uppbrända bredvid den gulaktiga pölen. Sedan sa Wardell:
  — Fanstyg! Tror du att den där varelsen la nånting i oljan, så att ...
   Mera fick han inte fram och han fick inte heller något omedelbart svar. Men slutligen sa maskinisten med tjock röst utan att se upp: — Jag har försökt tänka en vettig tanke, skepparn. Varför skulle en skock ödlor vilja ha oss att lägga till här?
   Wardell gick tillbaka upp på däcket utan att svara. Han märkte att han var hungrig. Men han hyste inga illusioner om varför han kände sig fullständigt tom inombords. Ingen längtan efter föda hade någonsin kommit honom att känna sig på det viset.
   Wardell åt utan att ens märka vad han hade på tallriken, och när han kom upp i friska luften igen kände han sig slö och sömnig. Det kostade honom all hans kraft och vilja att kliva upp på kommandobryggan. Han blev för ett ögonblick stående och såg ut över det smala sund som ledde in till bukten.
   Han gjorde en upptäckt. Under de få minuter då dieselmotorerna hade kört med den rena oljan i rören, hade "Albatross" kommit fram till en punkt varifrån det mörka fartyget syntes över fören.
   Wardell studerade sömnigt det främmande tysta skeppet, och tittade sedan genom sin kikare på stranden. Till slut riktade han sin uppmärksamhet på däcket framför sig. Och då höll han på att krypa ur skinnet.
   Varelsen var där: den stod lugnt böjd över harpunkanonen med sin fjälliga kropp glänsande som den våta huden på en stor ödla. Vid dess fötter hade det bildats små mörka vattenpölar som sakta spred sig till den plats där skytten Art Zote låg framstupa till synes fullständigt livlös.
   Om inkräktaren hade varit en människa, så var Wardell säker på att han skulle kunnat tvinga sina förlamade muskler till att dra revolvern som hängde i hans svångrem. Eller om varelsen hade varit så långt borta som när han såg den första gången.
   Men här stod han nu på mindre än åtta meters avstånd från den och stirrade ner på detta glänsande, reptilliknande vidunder med dess fyra armar och fjällklädda ben, och i djupet av hans medvetande malde tanken att maskingevärskulor inte hade bitit på den förut.
   Med överlägset förakt för eventuella vakande ögon började reptilen slita i harpunen där den sköt ut från mynningen. Efter ett ögonblick gav den upp försöket och gick runt till bakre delen på kanonen. Medan den stod där och fumlade och det röda föremål som den höll i handen blixtrade till då och då med klarrött sken, bröts plötsligt eftermiddagens tystnad av en skrattsalva och ivriga röster.
   I nästa minut slogs kabyssdörren upp och ett dussintal karlar klev ut på däcket. Den stadiga träställning som utgjorde ingången till skansen dolde besten för deras blickar.
   De blev stående där ett ögonblick, medan deras högljudda skratt ekade mot himlen över detta ständigt kalla hav. Wardell tyckte att deras råa skämt och ännu råare svordomar kom från en annan värld, och han tänkte: de är som barnungar. Det faktum att den underligaste varelse som skapats hade våldgästat dem här på ett fartyg utan bränsle, tycktes redan ha förlorat sin betydelse för dem. I annat fall skulle de inte ha stått här som tanklösa dårar, medan ...
   Wardell klippte av sina funderingar, häpen över att han hade tillåtit dem att distrahera honom en enda sekund. Med ett djupt andetag drog han revolvern och tog sikte på ryggen på ödlan, som nu böjde sig över den tjocka mörka kabeln vilken höll fast harpunen vid fartyget.
   Underligt nog åstadkom skottet ett ögonblicks fullkomlig tystnad. Ödlan reste sig långsamt och vände sig liksom förargad om. Och sedan ...
   Männen skrek. Kulsprutan uppe i utkiken började smattra i kor- ta salvor, missade däcket och reptilen men rev upp ett vitt skum i vattnet framför fartygets för.
   Wardell kände en ursinnig ilska över den förbaskade idioten där uppe. I sin upphetsning vände han blicken uppåt och hojtade åt karlen att lära sig sikta ordentligt.
   När han återigen såg ner på däcket, var djuret försvunnet.
   Ljudet av ett svagt plaskande trängde igenom ett dussintal andra ljud, samtidigt som alla karlarna störtade fram till relingen och stirrade ner i vattnet. Över huvudena på dem tyckte sig Wardell fånga en glimt av något gulgrönt, men färgen flöt alltför snabbt ihop med det blå-grön-grå vattnet.
   Wardell stod alldeles stilla. Han hade en iskall känsla kring hjärtat och en kuslig tomhet i huvudet vid tanken på allt detta abnorma. Hans revolver hade inte klickat. Kulan måste ha träffat. Och ändå hade ingenting hänt.
   Trycket kring hjärtat gav med sig, när han såg Art Zote darrande i knävecken resa sig upp från däcket. Det var för väl att han inte var död. Wardell började plötsligt skälva i hela kroppen. Käre gamle Art. Det ville till mer än en vidrig ödla för att döda en man som han.
  — Art, hojtade Wardell utom sig av upphetsning. Art, vänd tretumskanonen mot den där undervattensbåten. Sänk fartyget! Vi ska minsann lära de där skurkarna ...
   Den första projektilen nådde inte fram. Den sprutade upp ett vackert skum cirka hundra meter från det avlägsna metallskrovet. Den andra hamnade för långt bort. Den exploderade till ingen nytta och rev upp ett stycke av den steniga stranden.
   Den tredje kom rakt på målet. Och likaså de tio följande. Det var strålande bra skjutet, men till slut ropade Wardell ner till karlarna: — Det är lika bra ni slutar. Projektilerna tycks inte tränga igenom. Jag kan inte se några hål. Vi måste spara vår ammunition, till dess vi står så att säga ansikte mot ansikte med dem — om det nu går så långt. Dessutom ...
   Han tystnade, för han tvekade att klä den tanke i ord som hade flugit genom hans hjärna, nämligen att varelserna på det där mystiska fartyget inte hade gjort dem något ont hittills och att det var "Albatross" och dess besättning som hade stått för allt skjutandet. Det var ju förstås det där med oljan, som de hade gjort oanvändbar, och den mystiska historien nyss: den där figuren som hade kommit ombord tydligen enbart i syfte att studera harpunkanonen. Men annars så ...
   Han och Preedy diskuterade saken under den dimmiga eftermiddagen och den kyliga kvällen och bestämde sig slutligen för att sätta hänglås på insidan av alla skeppsluckorna och placera en karl med en kulspruta i utkiken.

WARDELL VÄCKTES av upprörda skrik. Solen steg just över horisonten då han halvklädd tumlade ut på däck. När han störtade ut genom dörren, märkte han att hänglåset skickligt hade skurits av.
   Bister kom han fram till den lilla gruppen av karlar som hade samlats kring kanonerna. Det var Art Zote, skytten, som klagande pekade ut skadegörelsen.
  — Titta, kapten, de förbaskade svinen har skurit av vår harpunkabel. Och i stället har de lämnat kvar något slags usel koppartråd. Titta på skräpet.
   Wardell tog den överräckta wiren utan att ändra en min. Hela historien verkade fullständigt vansinnig. Som från fjärran hörde han skyttens röst fortsätta att mala:
  — Och överallt har vi fått den förbaskade smörjan. Där finns ju två harpunuppsättningar till, och varje uppsättning är omlindad som en blomsterkvast. De har borrat hål i däcket och trätt trådarna igenom och surrat fast dem genom hela fartyget. Det skulle inte varit så tokigt, om det hade varit bra material, men den där tunna wiren ...
  — Ge mig en kniptång, sa Wardell lugnande. Vi ska genast sätta i gång med att få bort wiren och...
   Förunderligt nog gick det inte att klippa av den. Han tog i av alla krafter, men wiren såg bara lite blankare ut, och även det kanske bara berodde på belysningen. Bakom honom sa en av karlarna med någonting konstigt i rösten: — Jag tror vi har vunnit på bytet. Men vad är det för slags val de har gjort oss i ordning för?
   Wardell stod alldeles orörlig, slagen av den underliga formuleringen av orden: "Vad är det ... de har gjort oss i ordning för?"
   Han sträckte på sig, han hade fattat sitt beslut. — Se till att få frukosten i er, karlar, sa kan i fast ton. Vi ska gå till botten med den här saken, om det så är det sista vi kommer att göra.

ÅRKLYKORNA gnisslade och knakade, vattnet kluckade mot sidorna på roddbåten — och för varje minut tyckte Wardell allt sämre om sin situation.
   Efter en stund slog det honom att båten inte styrde direkt på fartyget och att han från den punkt där de befann sig kunde se från sidan det föremål som han redan tidigare hade observerat på fördäcket.
   Han lyfte kikaren och blev så förbluffad att han inte ens gav till ett rop. Visst var det ett vapen — en harpunkanon.
   Det var inget tvivel om saken. De hade inte ens ändrat på modellen eller längden hos harpunen eller — vänta ett tag! Hur var det med linan?
   Han kunde urskilja en rulle av leksaksformat bredvid kanonen och en glans av koppar från den klargjorde saken.
   De har gett oss, tänkte han, en kabel som är lika bra som deras egen, nånting som kommer att hålla för alla påfrestningar. Om igen kände han en kall kåre utefter ryggen och orden som en av besättningskarlarna hade yttrat ringde i hans öron: "Vad är det för slags val ..."
  — Närmare, sa han hest.
   Han var dimmigt medveten om att djärvhet av det här slaget var i högsta grad överilad. Det fanns alltför många idioter i helvetet redan. Det här var dumdristighet ...
  — Närmare, befallde han.
   På 20 meters avstånd kunde man tydligt se det långa mörka fartygsskrovet, till och med en del av det som var under vatten. Och det syntes inte en skråma som antydde var projektilerna från tretumskanonen hade exploderat, inte ett spår av någon skada någonstans.
   Wardell öppnade munnen för att säga något igen, fast besluten att klättra ombord skyddad av kulsprutan — men då bröt ett fullständigt tordön löst.
   Det var som om en rad väldiga kanoner hade gett eld den ena efter den andra. Dånet ekade mäktigt från de nakna höjderna och slog fram och tillbaka mellan bergväggarna runt bukten.
   Det långa, torpedliknande fartyget började röra på sig. Snabbare och snabbare — det gjorde en stor halvcirkel, medan en våg av häftiga blixtar vällde ner i vattnet från dess bakre del. Efter att ha undvikit roddbåten på detta sätt styrde det rakt ut i det sund som ledde ut till öppet vatten.
   Plötsligt exploderade en projektil bredvid det, och så en till och så en tredje. Wardell kunde se mynningsblixten från tretummaren därborta på skonarens däck. Utan tvivel trodde Art Zote och Preedy att det avgörande ögonblicket var inne.
   Men på det främmande fartyget tog man tydligen ingen notis om beskjutningen. Rakt mot gattet dånade det i väg, fram genom den smala rännan mellan undervattensgrunden, och så rakt ut på öppet vatten. Det stävade fram drygt en kilometer förbi skonaren och sedan upphörde de häftiga explosionerna. Det rullande tordönet dog bort. Fartyget fortsatte ett stycke av farten och stannade så.
   Och låg där, tyst, livlöst som förut — en mörk silhuett mot det oroliga havet. Hur det nu kom sig hade Art Zote haft förstånd nog att upphöra med sitt meningslösa skjutande.
   I tystnaden kunde Wardell höra den tunga andhämtningen från karlarna som knogade vid årorna. Roddbåten skakade till vid varje årtag och fortsatte att rulla i det fortfarande upprörda vattnet i bukten.
   Väl tillbaka på valfångaren, kallade Wardell in Preedy i sin hytt. Han slog upp två rejäla drinkar, svalde sin egen i en enda lång klunk och sa: — Jag föreslår att vi gör så här: Vi utrustar en av småbåtarna med vatten och livsmedel och skickar tre karlar nerför kusten efter hjälp. Det är ju tydligt att vi inte kan fortsätta att leka kurragömma på det här sättet utan att ens veta vad leken gäller. Tre duktiga karlar borde inte behöva mer än en vecka, kanske inte ens så lång tid, för att ta sig ner till polisstationen vid Tip. Vad anser du om saken?
   Vad Preedy hade att säga om saken drunknade i klapprandet av stövlar. Dörren slogs upp. Karlen som kom inrusande i hytten höll upp två mörka föremål och hojtade: — Titta, kapten, vad en av de där varelserna just kastade ombord: en flat metallplatta och en påse med nånting i. Han var borta innan vi ens hann se honom.
   Det var metallplattan som framför allt fångade Wardells uppmärksamhet, därför att den inte verkade att ha någon uppgift att fylla. Den var omkring en centimeter tjock, 25 centimeter lång och 20 centimeter bred. Den hade en silverliknande metallfärg på ena sidan och var svart på den andra.
   Det var alltihop. Så fick han se att Preedy hade tagit upp påsen och öppnat den. Styrmannen kippade efter andan: — Titta, kapten! Här ligger ett fotografi av maskinrummet med en pil mot bränsletanken — och något slags grått pulver. Det måste vara nånting som kan göra oljan användbar igen.
   Wardell sänkte metallplattan och sträckte sig efter påsen. Och hejdade sig med ett ryck — det kändes som om han hade fått ett slag i huvudet då han plötsligt blev medveten om att det svarta på metallplattan stred mot naturlagarna.
   Den var tredimensionell. Det började på ett otroligt djup inuti plattan. Underliga, nålskarpa ljuspunkter blinkade fram ur det sammetsmjuka döda mörkret.
   Medan Wardell stirrade på det, förändrades det. Någonting flöt upp till den övre kanten, kom närmare och avtecknade sig mot den svarta bakgrunden som ett litet djur.
   I himlens namn, tänkte War-dell, ett slags rörligt fotografi.
   Det kändes som kortslutning i huvudet: ett fotografi av vad?
   Djuret såg oansenligt ut, men det var den ohyggligaste varelse hans ögon någonsin hade skådat, med många ben och lång kropp och lång nos, en vidrig karikatyr av en normal levande varelse, en vansinnig skapelse av en sinnessjuks fantasi.
   Wardell studsade till — för varelsen växte. Den fyllde halva den där fantastiska plattan och ändå såg det ut som om bilden befann sig på avstånd.
  — Vad är det? hörde han Preedy flämta över sin axel.
   Wardell svarade inte — för historien höll på att breda ut sig mitt framför ögonen på dem.

STRIDEN I RYMDEN hade börjat på samma sätt som kontakten med en djävulsblal alltid uppstod: oväntat. Häftiga kraftutlösningar blixtrade till och polisskeppet snurrade förtvivlat, medan automatvapnen spydde ut vitglödgad förstörelse — alltför sent.
   Monstret syntes på den främre synskärmen — en svag orangefärgad strålning kom från det tjocka huvudet. Kapten Ral Dorno stönade, när han såg det orangefärgade skenet hålla den vita elden från patrullskeppet ifrån sig — tillräckligt länge för att skeppet skulle hinna förstöras.
  — Vi träffade inte dess känselcentrum i tid, stönade han. Vi fick inte ...
   Det lilla rymdskeppet skakades från för till akter. Lampor blinkade och slocknade. Förbindelseapparaten surrade med ett underligt ljud och tystnade sedan. Atommotorernas jämna, kraftiga sus övergick till ett strävt, stötigt dunkande, som plötsligt upphörde. Rymdskeppet började falla.
   Någonstans bakom Dorno sa en röst — Sennas — med ett lättat tonfall: — Dess känselcentrum mörknar. Vi träffade det. Den faller också.
   Dorno svarade inte. Med sina fyra fjälliga armar utsträckta framför sig trevade han sig bort från den obrukbara synskärmen och kikade bistert ut genom närmaste observationsfönster.
   Det var svårt att se rakt mot strålarna från det här planetsystemets starka sol, men till slut kunde han urskilja det cirka 30 meter långa, klotrunda vidundret. Dess vidriga nos öppnades och slöt sig igen som de båda skovlarna på en grävskopa. Dess pansrade ben stampade och krafsade i den tomma rymden, och den tunga kroppen vred sig krampaktigt.
   Dorno märkte att någon smög sig fram bredvid honom. Utan att vända sig om sa han med spänd röst: — Vi träffade säkert dess känselcentrum, men den lever fortfarande. Atmosfären på den här planeten nedanför kommer att dämpa farten så pass mycket att den bara blir bedövad av fallet. Vi måste försöka använda våra raketer så att vi landar minst fem hundra neg från den. Vi behöver minst hundra lan för reparationer och ...
  — Vad är det där?
   Dorno hörde att viskningen kom från lärlingen, Carliss, hans skeppshustru.
   Det kändes fortfarande lite underligt för honom att ha en annan hustru än Yarosan. Och i detta kritiska ögonblick fattade han inte med detsamma att hon, som hade varit med på så många resor, inte var hos honom nu. Men Yarosan hade hållit på sitt privilegium som patrullkvinna.
  — Jag har kommit till den åldern då jag vill ha barn, hade hon sagt, och eftersom bara ett av dem enligt lagen kan bli ditt, vill jag att du, Ral, väljer ut en söt lärling åt dig och gifter dig med henne under två resor ...
   Dorno vände sig långsamt om, lätt irriterad vid tanken att det fanns någon ombord som inte automatiskt var inne i allting. Han sa i kort ton: — Det är en djävulsblal, ett vilddjur som huserar i de här yttre outforskade solsystemen, där det ännu inte har blivit utrotat. Det är fruktansvärt vildsint. I sitt huvud har det ett känselcentrum där det produceras en fantastisk kraft.
   Det egentliga syftet med den där kraftproduktionen är att göra det möjligt för djuret att förflytta sig. Men när en sådan där blal är i rörelse, blir olyckligtvis varje maskin i grannskapet, som arbetar med krafter under molekylnivån, mättad med den där — organiska — kraften. Det är ett hårt jobb att få bort den igen, men det måste göras innan någon atom- eller elektronisk maskin kan fungera igen.
   Våra automatvapen lyckades förstöra blalens känselcentrum. Nu måste vi förstöra dess kropp, men det kan vi inte göra förrän vi har fått våra energivapen i funktion igen. Är saken klar?
   Bredvid honom nickade Carliss tvekande. Till slut sa hon: — Men tänk om den lever på planeten här nedanför? Och tänk om det finns fler likadana där? Vad ska vi då göra?
   Dorno drog en suck. — Kära du, sa han, det finns en föreskrift om att varje medlem av besättningen ska ta reda på alla fakta om varje solsystem som rymdskeppet närmar sig eller passerar.
  — Men det är bara en halv lan sedan vi såg den här solen.
  — Den har synts på skärmarna i tre lan, men strunt i det. Planeten nedanför oss är den enda i det här solsystemet som är bebodd.
   Den koloniserades av de varmblodiga människorna på Wodesk.
   Dess invånare kallar den Jorden och har ännu inte börjat färdas i rymden.
   Jag kan upplysa dig om att en djävulsblal inte frivilligt närmar sig en sådan där planet, för den hyser en intensiv motvilja mot den starka gravitationen och mot syret i atmosfären där. Olyckligtvis överlever den trots den olämpliga miljön, och därför utgör den en fruktansvärd fara för oss.
   Vi har förstört dess viktigaste organiska energikällor, men hela dess nervsystem är faktiskt en kraftreserv. När den jagar måste den förfölja meteoriter som flyger med en fart av många kilometer i sekunden, och för att inte förlora kontakten med dem utvecklade den redan för mycket länge sedan en förmåga att ställa in sig på vilken materiell kropp som helst.
   Därför att vi har skadat den har den ställt in sig på oss, och så snart den landar kommer den därför att sätta kurs på oss, hur långt borta vi än är. Vi måste se till att den inte når oss förrän vi har en disintegrator i ordning. Annars ...
  — Men den kan väl inte skada ett rymdskepp av metall?
  — Inte bara kan, utan kommer också att göra det. Dess tänder är inte rätt och slätt tänder. De utsänder smala energistrålar som löser upp allt slags metall, hur hård den än är. Och när den har gjort slut på oss, tänk vilken otrolig skada den kommer att göra på
   Jorden, innan patrullen upptäcker vad som har hänt. — Allt detta frånsett det faktum att psykologerna anser det som en fullständig katastrof om någon planet för tidigt får reda på att det finns en oerhört överlägsen galaktisk civilisation.
  — Jag vet. — Carliss nickade ivrigt. — Föreskrifterna säger ju att om någon invånare på en sådan planet får se så mycket som en skymt av oss, så måste vi genast döda honom eller henne.
   Dorno gav ifrån sig ett instämmande mummel och sammanfattade situationen: — Vi måste alltså landa tillräckligt långt bort från det där odjuret för att skydda oss själva. Sedan måste vi döda det innan det hinner göra någon skada och till slut övertyga oss om att ingen mänsklig varelse har sett oss.
   Han slutade med orden: — Och nu föreslår jag att du tittar på hur Senna använder raketerna för att genomföra den här nödlandningen. Han ...
   Ett ljus glimtade till utanför dörren till kontrollrummet. Den sahfid som kom in var till och med större än den kraftige Dorno. Han bar en klotrund lampa som spred ett starkt vitt sken.
  — Jag har dåliga nyheter, sa Senna. Du vet att vi använde raketbränsle när vi jagade Kjevbanditerna och att vi inte har haft tillfälle att ersätta detta. Vi kan knappt göra några landningsmanövrer alls.
   Senna gick ut igen och Dorno hade fortfarande ingenting att säga. Det fanns ingenting att säga — för det här betydde katastrof.

DE ARBETADE ALLA, Dorno och Carliss, Senna och hans hustru Degel — med lugn, sammanbiten energi. Efter fyra lan var alla filterna i ordning, och det fanns ingenting annat att göra än att dystert vänta, medan de elektroniska apparaterna renades på sitt pinsamt långsamma sätt. Dorno sa:
  — Några av de mindre motorerna och de oanvändbara handvapnen och maskinerna i verkstaden kommer att vara i gång innan djävulsblalen anländer. Men det tjänar ingenting till. Det kommer att ta fyra av denna planets dag-och nattperioder, innan drivmotorerna och disintegratorerna fungerar igen — och det gör saken ganska hopplös. Jag tror att vi skulle kunna ordna något slags reamotor med användande av återstoden av vårt raketbränsle som drivmedel. Men det skulle bara göra besten rasande.
   Han ryste till. — Jag är rädd att det är meningslöst. Enligt våra sista observationer, landade monstret cirka hundra neg norr om oss och kommer alltså att vara här någon gång i morgon. Vi ...
   Det var alarmklockan som avbröt honom. Några ögonblick senare iakttog de hur skonaren gled fram genom sundet och sedan snabbt backade tillbaka. Dornos ögon såg tankfulla ut till dess valfångaren var utom synhåll.
   Han sa först ingenting, utan ägnade en stund åt att granska de automatiska fotografierna, som byggde helt på en kemisk reaktion och därför inte hade påverkats av den katastrof som hade drabbat resten av skeppet. Till slut sa han långsamt: — Jag är inte säker, men jag tror att vi har tur. Förstoringsapparaten visar att fartyget har två kanoner ombord och ur en av dessa skjuter ett krokförsett föremål fram. Det ger mig en idé. Vi måste om det blir nödvändigt använda vårt återstående raketbränsle för att hålla oss i närheten av fartyget, tills jag har varit ombord och undersökt saken.
  — Var försiktig, sa Carliss ängsligt.
  — Mitt genomskinliga pansar, sa Dorno till henne, kommer att skydda mig från allt utom för den mest ihållande kanoneld.
   Solen lyste varmt över bukten, och därför var den skarpa kylan i vattnet så mycket mer överraskande. Den isande känslan i hans gälar var rena pinan — men redan en snabb granskning av harpunkanonen från skansluckan gjorde klart för honom att han här hade lösningen på deras problem.
  — Det är ett högst märkligt vapen, sa han till sina kamrater, när han kom tillbaka till patrullskeppet. Det kommer att erfordras ett starkare sprängämne för att driva in det i kroppen på blalen, och naturligtvis bättre metall i varje del av dess konstruktion. Jag måste återvända för att ta mått och senare installera den nya utrustningen. Men det kommer att bli lätt. Jag lyckades göra deras bränsle oanvändbart.
   Han tystnade. — Det måste rättas till i sinom tid. De måste kunna manövrera sitt fartyg när blalen kommer.
  — Men kommer de att slåss? frågade Carliss.
   Dorno log bistert. — Kära du, sa han, det är något som vi inte ska lämna åt slumpen. En tredimensionell film kommer att klargöra hela den förfärliga historien för dem. Och för övrigt ska vi helt sonika se till att deras fartyg ligger mellan oss och djävulsblalen. Besten kommer att vädra liv ombord på deras skepp och på sitt dumma vis sätta det i samband med oss. Jag kan garantera att de kommer att slåss.
   Carliss sa: — Blalen kommer kanske till och med att bespara oss besväret att behöva döda dem senare.
   Dorno tittade fundersamt på henne. — Javisst, sa han, reglementena. Jag försäkrar dig att vi till punkt och pricka ska följa dem.
   Han log. — Du måste läsa dem allihop en dag, Carliss. De store som utarbetade dem åt oss gjorde dem mycket lättbegripliga.

WARDELLS FINGRAR kramade kikaren så hårt att de vitnade, när han studerade den stora buktiga rygg som glimmade mörkt i vågsvallet ett tusental meter norrut med kurs rätt på hans skepp. Monstrets kölvatten blänkte, där det simmade fram med oerhörd kraft.
   På sätt och vis liknade den del av det som var synligt helt enkelt en stor val. Wardell klamrade sig fast vid detta vilda hopp och sedan ...
   Vattenskum sprutade över havet och hans illusion krossades som en för gevärskulor säker skyddsmantel krossas av en granat.
   För ingen val på Guds vida oceaner hade någonsin sprutat vatten på ett så fantastiskt sätt. \Yarden såg en skymt av gigantiska käftar som konvuliviskt arbetade under vattnet och sprutade vatten som en bälg.
   Ett ögonblick kände han sig rasande på sig själv, därför att han för en sekund kunde ha inbillat sig att det var en val. Ilskan dog bort, när det slog honom att tanken faktiskt inte var bortkastad. För det var en påminnelse om att han under hela sitt liv hade spelat ett spel där fruktan ej fick förekomma.
   Mycket långsamt sträckte han på sig. Han talade med lugn djup röst: — Karlar, vi är i det här om vi vill eller inte. Så låt oss ta upp striden som de, förbaske mig, bästa valfångstmännen på väst-kusten ...

ALL SKADA på "Albatross" gjordes under de första två minuterna efter det att harpunen hade skjutits ur Art Zotes kanon.
   Ett fasansfullt monster med huvud utan ögon dök upp och slukade tontals med vatten, och de attackerades av pansarklädda ben som gick fram som slagor och ursinnigt piskade både sjön och den våldsamt backande skonaren.
   Denna kom till slut loss och när Wardell darrande klev ut ur resterna av kommandobryggan, blev han för första gången medveten om ödleskeppets dånande motorer och om att ännu en harpun satt inskjuten i monstrets sida, medan harpunens glänsande, kopparliknande wire sträckte sig bort till det underliga skeppet.
   Ytterligare fyra harpuner susade i väg, två från vardera skeppet, och sedan hade de varelsen spänd mellan sig.
   Under gott och väl en timme matade Art Zote deras återstående granater in i en kropp som vred sig i dödsryckningar men tycktes ha outtömliga krafter.
   Och tre dagar och nätter släpades de med, medan ett odjur som vägrade att dö ryckte och kämpade med vilt och ändlöst raseri.
   Det var den fjärde morgonen.
   Från sitt eget illa tilltygade däck iakttog Wardell skådespelet på det andra skeppet. Två ödlevarelser satte upp en underlig glittrande konstruktion, som började glöda med ett grått, dimmigt ljus.
   En nästan kännbar dimma flöt ner över odjuret i vattnet, och där dimstrålen träffade besten förändrades den — och löstes upp — i tomma intet.
   Inte ett ljud hördes, inte en rörelse märktes ombord på "Albatross". Karlarna stod och stirrade som paralyserade på det väldiga monstret, som långsamt åts upp av en okänd kraft.
   Den halvtimme det tog innan den tunga och förskräckliga kroppen var upplöst, föreföll lång ...
   Sedan togs den glittrande disintegratorn bort, och en stund rådde dödstystnad. En svag dimma började visa sig vid horisonten och blåste bort mot de båda fartygen. Wardell väntade tillsammans med sina karlar, spänd och undrande.
  — Låt oss komma härifrån, var det någon som sa. Jag litar inte på de där uslingarna ens nu sedan vi har hjälpt dem.
   Wardell ryckte hjälplöst på axlarna. — Vad kan vi ta oss till? Påsen med pulvret som de kastade ombord tillsammans med den konstiga filmapparaten räckte bara för en tank och den är nästan tom nu. Alltihop så när som på några liter har gått åt under manövreringen. Vi ...
  — Jag tycker inte om de där skurkarnas hemlighetsfulla sätt, morrade en av karlarna. Varför kom de inte och frågade oss, om de nu ville ha vår hjälp.
   Wardell hade inte insett hur stark hans egen spänning var. Sjömannens ord kom en vredesvåg att slå upp inom honom.
  — Jag kan föreställa mig hur det skulle ha sett ut, sa han i bitande ton. Jag tycker mig se oss rulla ut välkomstmattan och ge salut med tretummaren. Och om de nånsin hade lyckats förklara för oss att de önskade ta mått på vår harpunkanon så att de kunde bygga sig en egen, och att vi skulle låta dem göra i ordning vår så att den kunde klara tjugo valar på en gång, och att vi skulle stanna här tills det där djävulska monstret kom — ja, då skulle vi säkert ha stannat. Jo, jag tackar jag.
   Men så dumma var de inte. De är förbaske mig de kallblodigaste varelser jag nånsin har sett. Vad som bekymrar mig är det att vi aldrig har sett nånting liknande eller hört talas om dem. Det bevisar kanske bara att de döda aldrig låter höra av sig, men ...
   Hans röst dog bort, för det blev liv ombord på ödleskeppet. En ny apparat sattes upp — mindre och glanslösare än den första och försedd med underliga, kanonliknande projektörer.
   Wardell blev stel av fasa, men så dånade hans röst över däcket:
  — Det där kan bara vara avsett för oss. Art, du har tre granater kvar. Skynda dig och ,,,
   En puff av silvervit rök klippte med en gång av hans ord, hans tankar — hans medvetande.

DORNOS LUGNA, väsande stämma bröt tystnaden i rymdskeppets kabin.
  — Reglementena går ut på att bevara civilisationens kontinuitet och hindra tanklösa styresmän att tolka grundlagarna alltför bokstavligt. Det är riktigt att underutvecklade planeter ska skyddas från kontakt, och det är därför fullt berättigat att döda dem som får en glimt av sanningen. Men ..
   Dorno log och fortsatte: — Om betydande hjälp har lämnats en galaktisk medborgare eller tjänsteman, så är ett sådant förfarande, vilka omständigheterna än har varit, moraliskt förkastligt och andra åtgärder måste vidtas.
  — Det finns förstås prejudikat, tillade Dorno sakta. Därför har jag dragit upp en ny kurs. Den kommer att föra oss förbi den avlägsna solen Wodesk från vars gröna och underbara planeter Jorden ursprungligen koloniserades. Det är inte nödvändigt att vi håller våra gäster i ett kataleptiskt tillstånd. Så snart de hämtar sig från silvergasens verkan, låt dem då uppleva resan.

Originalets titel: Not Only Dead Men. Först publicerad i "Astounding Science Fiction" november 1942.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki