Fandom

Svenskanoveller Wiki

Vi får amerikanska gäster

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share

Av Aziz Nesin

MR OCH MRS FRANK hade haft vänligheten att bjuda oss på middag, hur kunde vi då göra annat än att bjuda tillbaka? Precis när vi skulle gå hem, sa jag därför av ren artighet:
  — Ni är välkomna en kväll hem till oss också på en bit mat.
  — Tack, gärna, svarade båda två.
   Mitt hjärta slog en kullerbytta när jag förstod att de hade accepterat vår inbjudan.
  — Vi hör av oss om en dag som passar, tillade Mr Frank. Vi basunerade snabbt ut nyheten i kvarteret: vi ska ha amerikanare på middag!
   Om jag råkade stöta ihop med någon som undrade varför jag hade bråttom svarade jag bara:
  — Vi ska ju få amerikanska gäster, som ni kanske hört.
   Det kunde inte ha undgått en enda människa. Men Cevat, specerihandlaren, kunde förstås ändå inte låta bli att fråga:
  — Hasan bey*, inte illa! Ar det sant att ni ska få amerikanska gäster?
  — Ja, svarade jag och försökte se så nollställd ut som möjligt. Det stämmer bra det!
   Grannarna höll på att spricka av avundsjuka. En kväll när jag var på väg uppför trappan hörde jag Sabri bey*, som bor på våningen under oss, ropa efter mig.
  — Vi har nog hört nyheten. Amerikanska gäster är på väg till er, om nu bara Gud vill.
  — Visst, sa jag och fortsatte uppför trappan. Det är klart att de kommer.
   Men elaka tungor var genast redo att börja förtala oss. De påstod att vi bara hittat på att vi skulle få amerikanska gäster för att få mer på kredit hos kött- och specerihandlaren. Eller för att vattenförsäljaren och grönsakshandlaren, som vi också hade skulder hos, inte skulle komma farande och pressa kniven mot strupen på oss.
   Allt skvaller nådde fram till mig. Som till exempel det apotekaren Memduh sa:
  — Det var det värsta jag hört! Inte är några amerikanare på väg hit inte! Han kommer att bjuda hem någon blond bekant, ett benrangel utan mage och rumpa, som han sen försöker dilla i oss är amerikanaren. Men vem är så korkad att han går på sånt!
   Ni ska allt få se, tänkte jag. Så sant som jag heter Hasan, kommer ni alla en dag att hänga som en svärm flugor vid mitt nyckelhål för att få en skymt av amerikanarna! Sanna mina ord!
   Om någon råkade säga till mig »Det blåser idag«, drämde jag genast till med:
  — Vilken otur, och vi som just skulle få besök av amerikanare!
   Om ingen sa något alls varierade jag med:
  — Ser det inte ut som om det skulle bli regn?
   Om de då svarade »Jo, det verkar så« slog jag besviket händerna mot mina knän och sa:
  — Så synd! Vi som just skulle få amerikanskt besök. Nedrans också! Men om de istället sa:
  — Nej, jag tycker det ser ut som om det blir uppehållsväder, svarade jag:
  — Ja, det får vi verkligen hoppas, för vi väntar gäster ... amerikanska gäster! Det hade gått så långt att folk inte längre frågade hur jag mådde när vi stötte ihop. Deras första fråga var istället:
  — Har de inte kommit än, amerikanarna?
   Och så en dag kunde vi ge besked: Våra amerikanska vänner var på väg. De skulle komma samma lördag. Min fru flög i taket:
  — Hur många gånger har jag inte sagt att vi borde flytta. Inga människor bor i en sån här lägenhet. Vad ska vi nu ta oss till när amerikanarna kommer? Vi kommer att få stå där med skammen.
   Min egen mor var sur som ättika. All hemkänsla var som bortblåst.
  — Vi kommer att få skämmas ögonen ur oss, tjöt både min fru och min mor i kör. Om det bara varit någon av våra egna, men nu ska vi skämmas inför amerikanare också.
   Hela kvarteret hade naturligtvis hört att vi grälat. Skvallret var snart i full gång igen.
  — Hur vågar de med sina möbler bjuda in amerikanare!
   Hemma fortsatte vi att gräla, helt öppet inför alla. Vi kunde inte ens låta bli den kväll då Ragip, min barndomskamrat, med familj kom på besök.
  — Vad skulle det vara bra för att bjuda in amerikanarna? undrade min fru.
  — Herregud, skrek jag tillbaka. Det vet väl både du och jag hur det gick till. De bjöd på middag och när vi skulle gå sa de att de ville komma över en kväll till oss. Nå, vad skulle jag säga? »Nej, tyvärr det går inte, vi har så fula möbler, vi kommer att skämmas?« För Guds skull, varför tror du att de kommer egentligen? För att träffa mig eller för att se på mina möbler? Fattar ni inte att om jag så gick iväg och köpte senaste lyxinredningen, skulle de inte bry sig ett dugg. De har redan det bästa av allt själva.
  — Vad ska de hem till oss och glo på då? frågade min mor. — De vill väl träffa mig, för tusan! sa jag. — Nå, skulle det vara något? Vad har du att visa upp om man får fråga?
  — Ni förstår er inte på folk, sa jag och vände mig till Ragip för att få lite manligt stöd.
  — Du Ragip, sa jag. Vad tror du? Kommer de för att träffa oss eller se på våra möbler?
  — Tyvärr, sa Ragip och slog ut med händerna i en beklagande gest. Som din vän kan jag bara säga som det är — de är nyfikna på hur det ser ut i ett turkiskt hem. Det här är inget skämt utan allvarliga saker. Du har ingen som helst rätt att skämma ut oss allihop. Din vän amerikanaren är nyfiken på hur det ser ut i ett typiskt turkiskt hem. Hur är det med dammsugaren egentligen? Ar det ändå inte lite pinsamt?
   Ragip! Tänk att man inte ens kan lita på dig. Bara för att du själv så sent som igår var iväg och köpte en begagnad dammsugare på avbetalning. Din uppblåsta förrädare!
   I kvarteret hade man nu fått något nytt att tala om.
  — Amerikanarna ska hem till Hasan för att se hur ett turkiskt hem ser ut. Han kommer att skämma ut oss allihop. Han tänker presentera sitt hem som ett äkta turkiskt hem. Han borde polisanmälas!
   Nu hade jag allt ställt till det för mig. Det var nära att jag blev stämd inför domstol. Men vad menade de egentligen, tänkte jag. Skulle vårt hem inte vara turkiskt?
  — Jovisst, men vem har påstått att det skulle vara något att visa upp för utlänningar?
   En kväll dök specerihandlare Cevats dotter upp hemma hos oss. Stammande förde hon fram sin fars hälsningar.
  — Tack, svarade jag kort.
  — Pappa säger att han hört att ni ska få amerikanska gäster.
  — Nå, vart vill du komma?
  — Ni har visst vare sig matsal, stilmöbler eller fåtöljer att sitta i.
  — Såå ...
  — Min far hälsar att det vore bättre för amerikanarna att komma hem till oss i stället. För vi har nyligen köpt ett kylskåp, ett som är stort och har åtta ben.
   Jag flög upp från stolen, hur vet jag inte. Flickan lyckades undkomma genom att kasta sig utför trapporna.
   Min fru och jag grälade nu från morgon till kväll. Vi som inte varit oense en endaste gång under de tjugo år vi varit gifta, var nu nära att skiljas.
   På morgonen hade Recep Usta, som var kakelmakare, skickat en lapp till mig på vilken det stod:

Broder Hasan!

Då det kommit till min kännedom att ni inbjudit en amerikansk familj till ert hem för att de ska få se ett äkta turkiskt hem vill jag bara påpeka att detta besök, om jag har förstått saken rätt, är av den graden att det berör vår stats och nations intressen. Då ni uppenbarligen ämnar visa upp vårt land för utlänningar, anser jag, med tanke på vårt lands framtida prestige, att besöket bör förberedas med betydligt större omsorg än vad som nu är fallet. Då jag är av den åsikten att det vore bättre att dessa amerikaner infann sig i vårt hem, är jag beredd att ersätta er för alla de utgifter och allt det arbete ni lagt ner under förberedelserna. Med hopp om omgående svar.

Jag slet lappen i stycken och kastade bitarna rakt i ansiktet på den stackars budbäraren. Lite senare stötte jag ihop med den där idioten Recep nere på gatan. Och nu var det helt annat ljud i skällan.
  — Vad barsk du ser ut då, sa han, har man sagt nåt dumt kanske? Skulle det vara fel och säga som det är, va. Det här handlar ju inte om dej, polarn, inte om mej heller utan om hela nationen. Min dotter har börjat med engelska på gymnasiet i Emirgan, alltså. Finns det nån som kan säga »yes« eller »OK« som i Emirgan hemma hos er, kanske? Jag har köpt ett skåp av ask som minsann inte går av för hackor. Vi har skivspelare och tvättmaskin av senaste modell. Och du får ju dessutom ersättning. Vad är det då att dividera om, räcker det inte med alla andra plågor Gud utsätter oss för, kanske?
   Jag vände på klacken och gick. Han var inte den ende som försökte dirigera om amerikanarna hem till sig istället. Ena dan var det någon som lät mig veta att han hade ett kylskåp, en annan dag var det någon som köpt en tvättmaskin. Och hemma hos oss tyckte man de hade alldeles rätt.
  — Amerikanarna känner ju ändå inte till var vi bor, sa min fru. Vi kan lika gärna låtsas att vi bor nån annanstans. Jag tänkte efter ett tag och förstod genast att det inte skulle fungera.
  — Har ni alldeles glömt bort hur våra grannar är? Låt säga att vi tar amerikanarna med hem till någon annan. Efter bara några sekunder, tro mig, kommer käften att börja glappa på värdparet.
  — Det är alldeles riktigt, sa min svärmor, som är en kvinna med huvudet på skaft. De kommer att avslöja allt och vem skulle inte göra det i samma situation. De kommer till och med att börja vifta med hyreskontraktet för att amerikanarna ska tro dem.
   Det blev fredag. Dagen därpå skulle amerikanarna komma. Vi satte igång med att måla om väggarna. Vi släppte allt vi hade för händer, vuxna som barn, för att göra en snabb upprustning av hemmet. När väggarna var klara ryckte alla ut som en man med sopborstar, trasor och hinkar. Då kom ett nytt besked från amerikanarna:
  — Tyvärr! Arbete har dykt upp, vi kan inte komma på lördag. Hoppas ni ursäktar.
   Vi drog en djup suck av lättnad. En ny lång vecka låg framför oss. Nu skulle vi hinna få ordning på allt.
   Jag började springa runt och försökte skaffa lite saker på avbetalning. Men överallt fick jag nobben. Skräddaren var den ende som gav kredit i hela kvarteret. Hur skulle det vara om man beställde en fem, tio kostymer och täckte väggarna med dem i stället? Eller vad skulle vi göra? Amerikanarna var numera bara bifigurer i dramat. Nu handlade det framför allt om att få slut på grannarnas skvaller. Det var minsann inte det lättaste, vi var fortfarande lika aktuella.
   Det var bara att försöka göra det bästa av allt. Med hjälp av släkt och vänner kunde vi köpa en matta på avbetalning. Vi lyckades även skrapa ihop till en ljuskrona kontant. Jag sökte upp mina vänner och sa som det var:
  — Ni måste hjälpa oss. Som ni vet får vi besök av amerikanska vänner endera dan. Vår heder är allas vår heder. Ni måste låna oss lite saker för den här speciella kvällen. Vi behöver varandras hjälp, eller hur? En annan gång är det jag som hjälper er.
  — Visst, sa en av mina vänner. Du kan låna min matta. Men du måste lämna pant, som du får tillbaka när du återlämnar mattan. Men jag vill inte ha någon fläck på den, då blir det inga pengar tillbaka.
   Jag accepterade, lämnade min pant och tog med mig mattan. En annan av mina vänner sa:
  — Jag kommer med mitt kylskåp. En halvtimme innan gästerna dyker upp har du det hos dig. Sen hämtar jag tillbaka det en halvtimme efter det att de gått.
   Perfekt! Alla var beredda att ställa upp och med var och en hade jag speciella avtal. Från en av våra vänner lånade vi en tvättmaskin, från en annan en skivspelare, från en tredje en tryckkokare. Allt placerades ut på strategiska och väl synliga platser för att amerikanarna inte skulle missa något. Men med dubbelsängen i valnötsträ blev det problem. Den hade jag inte bett om, utan det var min fru.
  — Jag gör så gärna en god tjänst, hade grannen som ägde sängen sagt. Nästan varenda unge som blivit omskuren har lånat hem den till ceremonin. Klart man gärna hjälper till när man kan. Håll till godo bara.
   Men var skulle vi klämma in åbäket? Dubbelsängen tvingade oss att möblera om hela lägenheten. Men till slut löste det sig, hallen fick bli salong i stället.
   Så kom lördagen. Allt vi lånat stod nu på plats, det enda som fattades var skivspelaren och kylskåpet. Jag hade bett några förståsigpåare att komma över till oss i förväg som smakråd. Alla var helt ense.
  — Perfekt! Bättre kan det inte bli, det ser ut som i vilken amerikansk film som helst, sa de.
  — Det är bara kylskåpet som fattas, påpekade någon.
  — Det är på väg, kunde jag säga och visa på den tomma plats vi avsatt för det. Agaren hade lovat att leverera det strax innan gästerna skulle komma.
   Just som vi var på väg upp för trappan med grammofonen kom amerikanarna. De kunde inte ha valt ett olämpligare tillfälle! Allt körde ihop sig redan i dörröppningen. Dörrposten var för smal, grammofonen gick inte in, den fastnade och gick inte att rubba. Amerikanarna fick stå utanför och vänta tills vi hade lyckats pressa in skrället genom dörröppningen. Grammofonen gick visst sönder, men med förenade krafter lyckades vi till slut få igenom den.
   Våra gäster klev in i lägenheten. Min fru ställde sig i vägen för dem och sa:
  — Den här vägen, mister, var så god, mister. Hon visade först in amerikanarna i sovrummet, därifrån lyckades hon med stora svårigheter lotsa dem tillbaka ut i hallen som vi för kvällen alltså gjort om till salong. Vi skulle just sätta oss till bords då ett fruktansvärt brak hördes utifrån gatan. Vad står nu på, tänkte vi och rusade fram till fönstret. Det var kylskåpet som var på väg. Det var just i rätta ögonblicket! Ett kylskåp som anlände mitt i natten — vad skulle amerikanarna tro?
  — För Guds skull kom inte upp med det! Vi har ångrat oss. Ta hem det igen, vrålade jag, men vännen med kylskåpet stod på sig:
  — Vad menar du? Här har man för första gången på fyrtio år tillfälle att ställa upp för en vän ...
  — Vad står ni där och hänger för? In med det, befallde han till bärarna som balanserade kylskåpet på något slags ställning.
   Dottern till kylskåpsägaren sa något till amerikanarna som jag inte förstod. Jag hade bett en tolk komma över till oss som jag nu frågade.
  — Vad sa hon?
  — Hon berättade att ni brukade hjälpa varandra, sa tolken. Eftersom ni inte hade kylskåp och var rädda för att bli utskämda hade de lånat ut sitt kylskåp till er. Allt annat i huset — varenda pinal — var också inlånat, berättade hon.
   Jag kände hur blodet steg mig åt huvudet. Om jag hade spottat henne i ansiktet skulle amerikanarna säkert undrat vad vi var för ena. Just då drog min son mig i armen.
  — Vad vill du, pojk?
  — De är inga riktiga amerikanare, sa han.
  — Varför inte?
  — Har du aldrig sett amerikanska filmer, pappa? Var har han revolvern? Cowboybyxorna? Varför har han ingen cowboyhatt?
  — Gå in i rummet och lek, det är visst riktiga amerikanare.
   Herregud, vilken soppa!
   Till råga på allt elände började nu mina övriga familjemedlemmar att dyka upp. En av mina vänner hade försökt att varna mig och sagt:
  — Vad du än gör, visa inte upp hela din familj på en gång! Amerikanarna kommer bara att undra hur tusan du lyckas skaffa mat till alla. De kommer inte att begripa nånting, de blir bara förvirrade.
   Han hade alldeles rätt, men vem ville lyssna på det örat? Den kvinnliga delen av vår familj hade klätt upp sig som om de skulle på artighetsvisit hem till någon som just gift sig. De hade satt på sig sina bästa klänningar, hängt på sig juveler och sminkat sig som till stor fest. Amerikanskan var barbent och klädd i en enkel bomullsklänning. Min dotter kom in i rummet. Hon tog gästens framsträckta hand, kysste den häftigt och förde den sedan till sin panna! Jag höll på att skämmas ihjäl! Och ändå hade vi repeterat igenom hur hon skulle uppföra sig. Vad gör man? Hon var ju ändå bara ett barn men min svärmor! Hon sträckte fram sin hand till amerikanaren som tog den. Det pinsamma var att min svärmor aldrig ville släppa hans hand. Hon bara stod där. Amerikanaren hade svårt att dölja sin förvåning. Och det hela blev inte bättre när hon kysste handen och förde den upp till hans panna. Jag kände att jag omedelbart ville sjunka genom jorden!
  — Var så god och sitt, sa jag. Maten är klar.
   Bara för syns skull gick jag fram och tog tag i handtaget till kylskåpet. Det gick inte att öppna! Ingen av oss visste hur såna här apparater fungerade. Vi hade glömt det avgörande — att sätta stickkontakten i väggen. Milda makter! Vägguttaget var på tok för långt bort. »Sätt på skivspelaren«, var det då något ljushuvud som föreslog. Jag rusade dit, den gick inte igång. Radioapparaten då! Knappen hade fastnat, jag lyckades inte ens vrida på den. Tillbaka till kylskåpet; dörren gick inte att rubba. Snopen stod jag där med handtaget i handen. Amerikanarna skrattade så de kiknade. Jag blev förbannad och skrek till min fru:
  — Vad sitter ni där och stirrar på? Vad ska våra gäster få för intryck av oss egentligen? Vi har ju inte lyckats få igång en enda av alla dessa förbannade apparater. Ni kan väl åtminstone sätta på tvättmaskinen under tiden. Men snabba på! Nånting måste vi väl ändå ha att visa.
   Men tvättmaskinen var rena fiaskot. Bärarna hade haft sönder veven under flytten.
   Just då hörde jag ett tjut från min svärmor:
  — Nej inte det också!
   Minstingen i familjen hade råkat kissa på den lånade mattan. Min fru skrek rakt ut:
  — Där ser ni vad som händer när man blandar ihop sina egna och andras affärer. Titta bara! Vad ska vi nu ta oss till?
   Sen vände hon sig till barnet och sa:
  — Tissa, var är tisset? Kom till mamma, gullet mitt, kom hit till bordet. Ska vi bränna upp lilla pillesnoppen kanske?
   Ungen började genast tjuta, han trodde att hon menade allvar.
  — Titta på pappa, titta när han kör igång alla apparaterna, ropade jag och började fara omkring som en vilde i rummet.
   I samma ögonblick hördes ett nytt oväsen utifrån gatan. Vad nu? Utanför fönstret hade kvarterets unga män radat upp sig i en spontan demonstration till amerikanarnas ära. I kör sjöng de:

Çiktik açik almla**

och när den marschen var slut fortsatte de med en ny:

Dağ başini duman almiş***


   När middagen var slut reste amerikanarna sig upp och sa: — Vi måste tyvärr dra oss hemåt.

Det var inte lätt för dem att komma ut på gatan. När de klev ut genom porten möttes de av rungande applåder. Ungdomar från sju olika kvarter hade samlats för att hylla dem.
   Så slutade den här historien. Nej, inte riktigt. Inför besöket hade vi ju lånat både det ena och det andra som gått sönder, spruckit eller fått fläckar. Sen tre år tillbaka betalar jag fortfarande av på alla dessa skulder.


* bey: herr, används ofta efter tillnamn.
** »Vi hade övervunnit allt.«
*** »Tät låg dimman över berget« (populära republikanska militärmarsch).


Ur "Finns det inga åsnor i ert land?" Leander Malmsten 1997. Översättning av Ulla Lundström.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki