Fandom

Svenskanoveller Wiki

Vi motionerar också hundar

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share

Av Robert A Heinlein

— KUNDTJÄNST — miss Cormet!
   Hon talade vänd mot visorskärmen med just den rätta avvägningen mellan förekommande vänlighet och energisk opersonlighet i rösten. Skärmen fladdrade till ett ögonblick, och så framträdde den stereoskopiska bilden av en dyrbart klädd äldre dam med missnöjd min och en kroppshydda som vittnade om bristande motion.
  — Åh, kära ni, sa bilden. Jag är så omtumlad. Jag undrar om ni kan hjälpa mig.
  — Det kan vi säkert, spann miss Cormet, samtidigt som hon efter en snabb blick på kvinnans kläder och smycket (om de nu var äkta) konstaterade att det här var en kund som kunde bli lönande.
  — Tala bara om era bekymmer för mig. Men jag kanske får be om namnet först.
   Hon tryckte ner en knapp på det hästskoformade bord som omgav henne, en knapp märkt Upplysningsavdelningen.
  — Alltihop är så tilltrasslat, fortsatte bilden. Tänk att Peter skulle gå och bryta höften!
   Miss Cormet tryckte genast ner knappen märkt Medicinska avdelningen.
  — Och jag som hade varnat honom för att spela polo. Om ni visste, kära ni, hur besvärligt en mor har det. Och just nu också! Det kom olägligt...
  — Vill ni vi ska ta hand om honom? Var finns han nu?
  — Ta hand om honom? Visst inte! Det gör Memorial-sjukhuset. Det har vi då donerat tillräckligt mycket till. Det är min middag jag oroar mig för. Furstinnan blir så besviken.
   Svarslampan från Upplysningsavdelningen blinkade ilsket. Miss Cormet avbröt henne:
  — Åh, jag förstår. Vi ska ordna det åt er. Får jag be om namn och adress och nuvarande uppehållsort?
  — Men vet ni inte mitt namn?
  — Man kan ju alltid gissa, svarade miss Cormet diplomatiskt undvikande, men Kundtjänst respekterar alltid sina kunders privatliv.
  — Javisst, naturligtvis! Så hänsynsfullt. Jag är mrs Peter van Hogbein Johnson.
   Miss Cormet förrådde inte sin överraskning. Om den kunden behövde hon inte fråga Upplysningsavdelningen. Men på dennas skärm framträdde genast bokstäverna AAA — vilket betydde obegränsad kredit.
  — Fast jag begriper då inte vad ni ska kunna göra åt saken, återtog mrs Johnson. Jag kan ju inte vara på två ställen samtidigt.
  — Kundtjänst tycker om svåra uppdrag, försäkrade miss Cormet henne. Om ni nu vill låta mig få alla detaljerna...
   Efter mycket lirkande fick hon kvinnan att ge en någorlunda sammanhängande redogörelse. Hennes son, Peter III — en rätt vidlyftig gosse, vars utseende Grace Cormet väl kände till från otaliga bilder under årens lopp — hade tanklöst nog valt just eftermiddagen före sin mors största societetsevenemang för att skada sig — allvarligt. Och därtill hade han varit slarvig nog att göra det på en halv kontinents avstånd från sin mor.
   Miss Cormet inhämtade vidare att mrs Johnson ansåg sig genast böra skynda till sonens läger för att välja ut lämpliga sköterskor. Hon kände sin pappenheimare! Men å andra sidan var hennes middag på kvällen kulmen på månaders omsorgsfulla förberedelser. Vad skulle hon ta sig till?
   Miss Cormet tänkte för sig själv att Kundtjänsts framgång och hennes egna aktningsvärda inkomster till största delen grundade sig på dumhet, bristande påhittighet och lathet hos personer som den här enfaldiga parasiten. Men högt sa hon att Kundtjänst skulle göra mrs Johnsons bjudning till en störningsfri och lyckad tillställning genom att montera upp en stor transportabel stereoskärm i hennes salong, så att hon kunde hälsa gästerna välkomna och förklara saken för dem, samtidigt som hon ilade till sonens sjukbädd. Miss Cormet skulle se till att en lämplig värd svarade för arrangemangen, en person i god social ställning och utan någon känd anknytning till Kundtjänst. Om saken sköttes på rätt sätt, skulle missödet förvandlas till en framgång som ytterligare ökade mrs Johnsons anseende som en duktig värdinna och tillgiven mor.
  — En flygvagn står utanför er dörr om tjugo minuter, tillade hon och kopplade in Transportavdelningen, för att köra er till rakethamnen. En av våra unga män kommer att följa med den för att få alla närmare detaljer av er under färden till hamnen. En avdelning för er och en hytt för er kammarjungfru reserveras på raketskeppet till Newark klockan 16.45. Ni kan vara alldeles lugn nu. Kundtjänst tar hand om era bekymmer.
  — Åh tack, snälla ni! Ni har varit till sån hjälp. Ni vet inte vilket ansvar en person i min ställning har.
   Miss Cormet skrockade yrkesmässigt deltagande, samtidigt som hon tänkte att den här gamla flickan nog hade råd att kosta på sig lite till.
  — Ni ser faktiskt överansträngd ut, mrs Johnson, sa hon oroligt. Borde jag inte låta en massös följa med er på resan? Är inte er hälsa lite ömtålig? Kanske det skulle vara bättre med en läkare.
  — Så omtänksam ni är!
  — Jag skickar med båda, sa miss Cormet bestämt och bröt; hon ångrade nästan att hon inte hade föreslagit att ett extra raketplan skulle beställas.
   Speciella tjänster, som inte stod upptagna i huvudkatalogen, utfördes mot extra avgift. Och i fall som det här lade man då på så mycket man över huvud taget vågade.
   Hon kopplade in Orderavdelningen, och en ung man med vakna ögon framträdde på skärmen.
  — Låt mig få spela upp ett samtal, Steve, sa hon. Specialtjänst, tre A. Jag har sörjt för de direkt överhängande åtgärderna.
   Han höjde ögonbrynen.
  — Tre A — extra tillägg?
  — Givetvis. Hjälp nu den här gamla societetsdonnan, så allt går som smort. Och så en sak till. Kundens son ligger på sjukhus. Ta en titt på hans sköterskor. Och har någon av dem ett uns sexappeal, så sparka henne bums och ta dit någon gammal häxa i stället.
  — Det är antecknat, flicka lilla. Börja inspelningen nu!
   Hon vred av skärmen igen, och lampan i hennes hytt visade automatiskt på klart. Men det gröna ljuset övergick nästan genast åter till rött, och en ny figur framträdde på skärmen.
   Den här skulle då inte slösa med tid i onödan. Grace Cormet såg en välvårdad man på mellan 40 och 50 med smal midja och kloka ögon, bestämd men artig till sättet.
  — Kundtjänst, sa hon. Miss Cormet.
  — Ah, miss Cormet, började han. Jag skulle vilja träffa er chef.
  — Chefen för teleservicen?
  — Nej, jag vill träffa direktören för Kundtjänst.
  — Vill ni säga vad ni önskar? Jag kanske kan hjälpa er.
  —  Tyvärr kan jag inte förklara saken. Jag måste träffa honom genast.
  — Kundtjänst beklagar, men mr Clare är mycket upptagen. Det går inte att träffa honom utan att beställa tid i förväg och utan att tala om vad saken gäller.
  — Tar ni upp det här samtalet?
  — Javisst.
  — Var snäll och sluta med det då.
   Uppe på bordet och i kundens åsyn slog hon av upptagningsapparaten. Men med hjälp av en knapp under bordet kopplade hon på den igen. Kundtjänst ombads ibland att utföra olagliga handlingar, och personalen i ansvarig ställning tog inga risker. Han fiskade upp något ur skjortvecken och höll fram det mot henne. På den stereoskopiska bilden såg det ut som om han sträckte ut det ur skärmen.
   Van att behärska sig som hon var lyckades hon dölja sin överraskning. Det han höll i handen var en planetarisk ämbetsmans sigill, och bandet var grönt.
  — Jag ska ordna det, sa hon.
  — Bra. Kan ni hämta mig i väntrummet? Om tio minuter?
  — Jag ska komma, mr ... m....
   Men han hade redan brutit.
   Grace Cormet kopplade in chefen för teleservicen och bad att bli avlöst. Så tog hon bort spolen med den hemliga upptagningen av samtalet, tittade ett ögonblick obeslutsamt på den och stack så in den i en öppning i bordet, där ett starkt magnetiskt fält utplånade upptagningen på den mjuka metallen.
   En flicka steg in i hytten. Hon var blond och prydlig men såg lite trög och slö ut. Fast det var hon inte.
  — Nå, Grace, sa hon. Är det något jag ska överta?
  —  Nej. Det är rent bord.
  — Hur är det fatt? Är du sjuk?
  — Nej.
   Utan att ge någon närmare förklaring lämnade Grace hytten, gick förbi de andra hytterna, där man tog hand om uppdrag som inte fanns omnämnda i katalogen, och in i den stora salen med katalogavdelningens hundratals anställda. De laborerade inte med en så komplicerad apparatur som i den hytt Grace just hade lämnat. En väldig katalog med priser på Kundtjänsts alla ordinarie tjänster och en vanlig televisortelefon satte personalen där i stånd att skaffa allmänheten nästan allt genomsnittskunden kunde önska. Om ett uppdrag gick utanför katalogens ram kopplades samtalet över till aristokraterna i fråga om påhittighet, bland dem Grace.
   Hon tog en genväg genom kartotekrummet, gick nerför en gång mellan dussintals knattrande hålkortsmaskiner och kom ut i en hall. Där steg hon in i en pneumatisk hiss som förde henne upp till direktörsvåningen. Flickan, som tog emot besökare till direktören, hejdade henne inte och tycktes inte ens anmäla hennes ankomst.
   Personalen på en avdelning promenerar ju inte utan vidare in till direktören för ett miljardföretag. Men Kundtjänst var inte organiserat som något annat företag på planeten. Det var en affär som var ensam i sitt slag och där specialutbildning var en handelsvara som katalogiserades, köptes och såldes, men fyndighet och ett vaket intellekt skattades högre än något annat. I firmans hierarki stod direktör Jay Clare högst och närmast under honom hans närmaste man Saunders Francis, varpå följde personalen på teleservices — ett par dussin på sin höjd — som i likhet med Grace tog hand om de besvärliga samtalen.
   På samma nivå som teleservices befann sig för resten även fältservicen, för det var personalen på dessa två avdelningar som svarade för de svåra, icke katalogiserade uppdragen och de bytte ofta plats med varandra hur det bäst passade sig.
   Efter dem kom tiotusentals andra anställda spridda över hela planeten, från kamrern, chefen för juridiska avdelningen, chefen för kartotekavdelningen till avdelningsföreståndare, personalen på katalogservicen och deltidsanställda — stenografer som kunde skriva efter diktamen när och var som helst, gigolor beredda att fylla en tom plats vid en middag och mannen som hyrde ut både bältdjur och dresserade loppor.

GRACE CORMET gick in på mr Clares rum. Det var det enda rummet i hela byggnaden som inte var belamrat med elektromekanisk utrustning för upptagning av meddelanden. Det innehöll ingenting annat än chefens bord (tomt), några stolar och en stereoskärm som då den inte var i bruk tycktes föreställa Krantz' berömda målning "Den gråtande Buddha". Originalet befann sig i själva verket i källarvåningen 300 meter längre ner.
  — Hej, Grace, sa mr Clare och sköt över ett pappersark mot henne. Vad anser du om det här? Sance säger att det är menlöst.
   Saunders Francis vände sina milda, något utstående ögon från sin chef till Grace Cormet, men han varken bekräftade eller förnekade påståendet.
   Miss Cormet läste:


HAR NI RÅD MED DET?
Har ni råd med KUNDTJÄNST?
Har ni råd att INTE anlita Kundtjänst???
Har ni i denna rea-ålder råd med att slösa
tid på era inköp, på att betala era räkning-
ar, på att sköta om er lägenhet?

Vi ger barnet smäll och katten mat.
Vi hyr ett hus åt er och köper era skor.
Vi skriver till er svärmor och räknar ihop era checktalonger.
Inget jobb för stort. Inget jobb för litet...
... och allt förbluffande Billigt!
KUNDTJÄNST
Ring HURRY UP
Obs! Vi motionerar också hundar.


  — Nå? undrade Clare.
  — Sance har rätt. Det är inte bra.
  — Varför det?
  — För logiskt. För många ord. Ingen spets.
  — Hur tycker du det ska vara då för att träffa prick?
   Hon funderade ett ögonblick. Så lånade hon hans kulspetspenna och skrev:


VILL NI FÅ NÅGON MÖRDAD?
(Ring då inte till KUNDTJÄNST!)
Men för alla andra jobb ringer ni HURRY UP. — Det betalar sig!
Obs! Vi motionerar också hundar.


  — Hm! Ja — kanske, sa mr Clare försiktigt. Nåja, vi försöker med det. Sance, låt den här cirkulera i två veckor i Nordamerika, och låt mig få veta vad den har för verkan!
   Francis tog med samma milda ansiktsuttryck hand om papperet.
  — Ja, som jag sa ...
  — Chefen, insköt Grace Cormet. Jag har avtalat om ett sammanträffande med dig — hon tittade på klockan — om precis två minuter och fyrtio sekunder. Det är en man från regeringen.
  — Lirka med honom, så du får honom att ge sig i väg. Jag är upptagen.
  — Grönt band!
   Han tittade hastigt upp. Även Francis såg intresserad ut.
  — Så? sa Clare. Har du en upptagning av samtalet med dig?
  — Jag magnetiserade av den.
  — Gjorde du det? Nå, du visste väl vilket som var bäst. Jag litar på ditt goda omdöme. Hämta hit honom!
   Hon nickade fundersamt och gick.
   Hon stötte på besökaren just som han steg in i väntrummet och eskorterade honom genom ett halvt dussin dörrar, där vaktmästarna annars skulle ha frågat vad han hette och vad han ville. Då han hade slagit sig ner på Clares kontor såg han sig omkring.
  — Får jag tala med er mellan fyra ögon, mr Clare?
  — Mr Francis är min högra hand. Och med miss Cormet har ni redan talat.
  — Bra.
   Han tog åter fram det gröna sigillet och visade det.
  — Det är onödigt att nämna några namn just nu. Jag kan väl lita på er diskretion? Direktören för Kundtjänst rätade otåligt på sig.
  — Låt oss komma till saken. Ni är Pierre Beaumont, protokollchefen. Vill regeringen att vi ska göra något för den? Beaumont verkade oberörd av Clares burdusa inpass.
  — Ni känner mig. Bra. Då kan vi prata affärer. Regeringen kanske behöver hjälp med en sak. Men ingenting får läcka ut ...
  — Alla Kundtjänsts förbindelser betraktas som konfidentiella.
  — Det här är inte bara konfidentielt. Det är något som kräver den allra största sekretess.
  — Jag förstår, sa Clare. Fortsätt.
  — Det är ett mycket märkligt företag ni har, mr Clare. Ni berömmer er visst av att ni kan åta er vilket uppdrag som helst — till ett visst pris förstås.
  — Ja, om det är lagligt.
  — Naturligtvis. Men "lagligt" är ett ord som kan tolkas på olika sätt. Jag beundrar det sätt på vilket ert bolag utrustade andra plutoniumexpeditionen. Några av era åtgärder var verkligen, hm, fyndiga.
  — Har ni någon kritik att rikta mot vårt handlingssätt i det fallet är det bäst att ni framför den på vanlig väg till vår juridiska avdelning.
   Beaumont vinkade avvärjande med handen.
  — Visst inte, mr Clare! Ni missförstår mig. Jag kritiserar inte, jag bara uttrycker min beundran. Vilken påhittighet! Och vilken diplomat skulle inte ni ha kunnat bli!
  — Det behövs ingen inledning. Vad är det ni önskar?
   Mr Beaumont snörpte på munnen.
  — Om ni skulle ta emot ett dussin representanter för de olika raserna i planetsystemet och ni ville att de alla skulle kunna uppehålla sig här bekvämt och utan obehag, skulle ni också kunna klara av det?
   Clare tänkte högt:
  — Lufttryck, fuktighet, strålning, atmosfärens sammansättning, temperatur, kulturella förhållanden — allt det där är enkla saker. Men hur är det med accelerationen? Vi skulle kunna använda en centrifug för jupiteranerna, men med marsianerna och titanerna är det en annan sak. Det finns inget sätt att minska Jordens normala gravitation. Nej, dem måste man ta emot ute i rymden eller på Månen. Och det faller utanför vårt verksamhetsområde; vi arbetar inte utanför stratosfären.
   Beaumont skakade på huvudet.
  — Det blir inte utanför stratosfären. Ni kan ta det som ett absolut villkor att det ni ska utföra ska ni göra på Jordens yta.
  — Varför?
  — Brukar Kundtjänst fråga varför en kund önskar en tjänst av ett visst slag?
  — Nej. Förlåt mig!
  — Bra. Men ni behöver närmare upplysningar för att förstå vad som måste utföras och varför det måste vara hemligt. Inom den närmaste framtiden kommer en konferens att hållas på den här planeten — senast om nittio dagar. Innan konferensen sammankallas får ingenting läcka ut om den. Om man på vissa håll i förväg skulle få kännedom om den, skulle konferensen förlora all mening. Ni kan ju tänka er den som en rundabordskonferens mellan ledande, hm, vetenskapsmän inom planetsystemet, en konferens av samma omfattning och art som det möte Akademien höll på Mars i våras. Ni ska ta hand om förberedelserna för delegaternas mottagande och vistelse här, men alla era avdelningar måste hålla dessa förberedelser hemliga så länge det behövs. Och beträffande detaljerna...
   Men Clare avbröt honom.
  — Ni tycks ta för givet att vi vill åta oss det här uppdraget. Förstår jag er rätt, så riskerar vi att misslyckas snöpligt. Kundtjänst tycker inte om misslyckanden. Ni vet och jag vet att folk från en planet med låg gravitation inte kan vistas mer än några timmar under hög gravitation utan att allvarligt skada sin hälsa. Interplanetariska sammankomster har alltid hållits på planeter med låg gravitation och kommer alltid att göra det.
  — Ja, svarade Beaumont lugnt, det har de alltid. Förstår ni vilken nackdel det är för Jorden och Venus i diplomatiskt avseende?
  — Det gör jag nog inte.
  — Det är inte heller nödvändigt att ni gör det. Politisk psykologi tillhör ju inte ert gebit. Ni kan emellertid gå ut ifrån att det är på det viset och att regeringen är fast besluten att den här konferensen ska äga rum på Jorden.
  — Varför inte på Månen? Beaumont skakade på huvudet.
  — Det är inte alls samma sak. Även om Månen tillhör oss, så är Luna City en frihamn. Nej, det är inte samma sak, psykologiskt sett.
   Nu skakade Clare på huvudet.
  — Mr Beaumont, jag tror inte ni riktigt förstår hur Kundtjänst arbetar, liksom jag inte kan fatta diplomatins irrgångar. Vi gör inga mirakel och vi lovar inte heller att göra det. Vi är en organisation som tillhandahåller tjänster, snabbt och effektivt. Vi är så att säga nutidens motsvarighet till gamla tiders tjänstefolk, men vi har inte Aladdins lampa. Vi har inga forskningslaboratorier i vetenskaplig mening. Vi utnyttjar bara på bästa sätt framstegen på kommunikationernas och organisationens områden för att göra vad som kan göras.
   Han visade bort mot väggen, där det fanns en intarsia med företagets ärevördiga firmamärke — en skotsk terrier som slet i kopplet och nosade på en stolpe.
  — Det där är en symbol för det slags arbete vi utför. Vi motionerar hundar åt folk som är för upptagna för att gå ut med dem själva. Min farfar klarade sina studier på universitetet genom att gå ut med hundar. Jag motionerar fortfarande hundar. Men jag lovar inga underverk och blandar mig inte heller i politik.
   Beaumont pressade långsamt fingertopparna mot varandra.
  — Ni har väl en taxa för att motionera hundar. Jovisst — ni motionerar ju mina. Fem halvkrediter verkar ju vara rätt billigt.
  — Det är det. Men hundratusen hundar två gånger om dagen blir snart en stor summa.
  — Summan för att motionera den här "hunden" skulle bli mycket stor.
  — Hur stor? frågade Francis.
   Det var första gången han visade något intresse.
   Beaumont fäste blicken på honom.
  — Utgången av den här, hm, rundabordskonferensen kan bokstavligt talat komma att betyda hundratals miljarder krediter för den här planeten. Vi vill inte binda för munnen på oxen som tröskar säden -om jag får tillåta mig den liknelsen.
  — Hur mycket?
  — Skulle trettio procent utöver kostnaderna vara tillräckligt?
   Francis skakade på huvudet.
  — Det blir nog inte så mycket.
  — Nå, jag vill naturligtvis inte pruta. Om vi skulle låta er, mina herrar — förlåt, miss Cormet! — bestämma vad tjänsten är värd. Jag kan väl ta för givet att era patriotiska känslor för er planet och er ras är sådana att priset blir rimligt.
   Francis lutade sig tillbaka utan att säga något, men han såg belåten ut.
  — Vänta ett ögonblick, protesterade Clare. Vi har inte åtagit oss uppdraget än.
  — Men vi har diskuterat priset, påpekade Beaumont.
   Clare tittade från Francis till Grace Cormet och studerade sen sina naglar.
  — Får jag tjugofyra timmar på mig för att ta reda på om det är möjligt eller inte, sa han slutligen, så ska ni få veta om vi vill motionera er hund eller ej.
  — Det är jag säker på att ni vill, svarade Beaumont och knäppte rocken.

JAHA, era snillen, sa Clare bittert, nu har ni ställt det vackert för oss.
  — Jag har länge velat arbeta ute på fältet igen, sa Grace.
  — Låt en grupp ta hand om allting utom gravitationsproblemet, föreslog Francis. Det är det enda kruxet. Allt det andra är rena rutinen.
  — Visst, instämde Clare. Men det problemet måste du koncentrera dig på. För klarar du inte det, skulle vi bara kasta ut en massa pengar på dyrbara förberedelser utan att någonsin få igen dem. Vem vill du ha till hjälp? Grace?
  — Ja, det är väl bäst, svarade Francis. Hon kan ju räkna till tio. Grace Cormet gav honom en kylig blick.
  — Det finns tillfällen, Sance Francis, då jag ångrar att jag har gift mig med dig.
  — Inget familjegräl i jobbet, påpekade Clare. I vilken ända tänker du börja?
  — Vi måste ta reda på vem som vet mest om gravitation, sa Francis bestämt. Grace, försök få doktor Krathwohl på skärmen!
  — Ja, sa hon och gick fram till stereokontrollerna. Det är det fina med det här jobbet. Man behöver inte kunna något; man behöver bara veta hur man ska få reda på saker och ting.
   Dr Krathwohl tillhörde Kundtjänsts fast anställda stab. Han hade ingen bestämd uppgift. Men bolaget ansåg det lönande att svara för alla hans utgifter och hålla honom med ett obegränsat konto för inköp av vetenskapliga tidskrifter och deltagande i vetenskapliga kongresser. Dr Krathwohl var en mångfrestare till sin läggning och hade inte forskarens förmåga att koncentrera sig.
   Ibland fick han en fråga. Och det betalade sig.
  — Hallå! Åh, är det ni! — Dr Krathwohls vänliga ansikte log mot henne från skärmen. — Hör nu! Jag har just hittat en synnerligen intressant sak i sista numret av Nature. Den belyser på ett överraskande sätt Brownlees teori om ...
  — Ett ögonblick, doktorn, avbröt hon. Jag har lite bråttom just nu.
  — Nå, vad är det fråga om?
  — Vem vet mest om gravitationen?
  — Det beror på, det. Vill ni ha tag på en astrofysiker eller vill ni ta itu med ämnet ur den teoretiska mekanikens synvinkel? I första fallet är Farquarson mannen, skulle jag tro.
  — Jag vill veta hur den fungerar?
  —  Funktionsteorin, vad? I så fall behöver ni inte Farquarson. Han är framför allt beskrivande ballistiker. Doktor Julians insatser på det området är normgivande, kanske rent av avgörande.
  — Var kan vi få tag på honom?
  — Åh, han dog förra året, stackars man. En verkligt stor förlust!
   Grace aktade sig för att tala om hur stor den förlusten var. Hon frågade i stället:
   Vem har hoppat i hans skor då?
  — I vad? Åh, ni skämtar! Jag förstår. Ni vill veta vem som nu är den främste specialisten på funktionsteori. Det är förmodligen O'Neil.
  — Var finns han?
  — Jag måste ta reda på det. Jag känner honom en aning — en besvärlig man.
  — Ja, ta reda på honom. Men vem kan under tiden ge oss en liten första orientering om det här problemet?
  — Varför inte prata med unge Carson på vår ingenjörsavdelning? Han var intresserad av såna där saker innan han fick jobb hos oss. En intelligent pojke — jag har haft många intressanta samtal med honom.
  — Det ska jag göra. Tack, doktorn. Ring upp chefens kontor så fort ni har fått tag på O'Neil. Det är bråttom!
   Hon knäppte av.
   Carson var av samma uppfattning som Krathwohl men såg lite skeptisk ut.
  — O'Neil är oförskämd och inte vidare tillmötesgående. Jag har arbetat under honom. Men han vet då mer om funktionsteori och rymd. struktur än någon annan levande människa.
   Carson hade kallats till högsta ledningen och fått problemet förklarat för sig. Han medgav att han inte såg någon utväg.
  — Jag undrar om vi inte skulle kunna hitta på nånting, sa Clare. Jag fick en liten idé. Säg till mig, om jag tar fel, Carson!
  — Får jag höra, chefen.
  — Jo, gravitation uppstår genom närheten av en massa — inte sant? Jordens normala gravitation är en följd av Jordens närhet. Nå, vad skulle följden bli om en stor massa placerades över en viss punkt på jordytan? Skulle inte den motverka Jordens dragningskraft?
  — Teoretiskt sett skulle den det. Men det måste allt vara en förbaskat stor massa.
  — Det spelar ingen roll.
  — Ni förstår mig inte, chefen. För att helt upphäva Jordens dragningskraft på en viss punkt skulle det behövas en annan planet av samma storlek som Jorden och i kontakt med Jorden just på denna punkt.
   Men eftersom ni inte helt vill upphäva dragningskraften utan bara minska den, så har ni den fördelen att kunna använda en mindre massa som har sitt gravitationscentrum närmare punkten i fråga än Jorden har sitt. Fast det räcker inte. Medan dragningskraften verkar i omvänt förhållande till kvadraten på avståndet — i det här fallet halva diametern — minskar massan och den av denna beroende dragningskraften i direkt förhållande till kuben på diametern.
  — Och vad skulle det betyda?
   Carson plockade fram en räknesticka och räknade på den några sekunder. Han tittade upp.
  — Jag är nästan rädd för att svara. Ni skulle behöva en ordentligt tilltagen asteroid av bly för att komma någon vart.
  — Asteroider har flyttats förr.
  — Ja, men vad ska hålla den uppe? Nej, chefen, det finns ingen tänkbar kraftkälla eller något sätt att använda den för att hänga upp en stor planetoid över en viss punkt på jordytan och hålla kvar den där.
  — Nåja, idén var god så länge den varade, sa Clare tankfullt.
   Grace hade följt samtalet med rynkade ögonbryn. Nu sköt hon in:
  — Jag tycker det skulle vara bättre att använda en liten massa av ovanligt stor tyngd. Jag har läst någonstans om ett ämne som väger flera ton per kubikcentimeter.
  — Det är kärnan i dvärgstjärnor det, bekräftade Carson. Och för att komma åt en sådan behöver vi bara ett skepp som kan avverka ljusår på några dagar, hitta på något sätt att komma åt en stjärnas inre och en ny rymdtidsteori.
  — Åh, då bryr vi oss inte om det.
  —  Vänta ett slag, sa Francis. Påminner inte magnetism på sätt och vis om gravitation?
  — Ja — jo visst.
  — Hur skulle det vara att magnetisera de där killarna från småplaneterna? Så underliga som deras kroppar är beskaffade, kanske det går?
  — Utmärkt idé, medgav Carson. Men även om deras inre organ är konstiga, så är de inte så konstiga. De är ju i alla fall levande varelser.
  — Ja, men hur pass organiska?
   Stereoskärmens signaltavla blinkade. Dr Krathwohl meddelade att O'Neil fanns på sitt sommarställe i Portage, Wisconsin. Han hade inte satt sig i förbindelse med honom och såg helst att han slapp det, såvida inte chefen absolut krävde det.
   Clare tackade honom och vände sig åter till de andra.
  — Vi kastar bort tid till ingen nytta, sa han. Efter så många år i det här företaget borde vi veta bättre än att själva försöka avgöra tekniska frågor. Jag är ingen fysiker, och jag ger tusan i hur gravitationen verkar. Det är O'Neils sak. Och Carsons. Carson, stick upp till Wisconsin och sätt fart på O'Neil
  — Ska jag göra det?
  — Just ni. Det är för sådant jobb ni har betalt. Rusa i väg till flyghamnen — en raket och ett resekreditiv väntar på er där. Om sju eller åtta minuter kan ni vara uppe i luften.
   Carson blinkade.
  — Hur går det med mitt jobb här då?
  — Både ingenjörsavdelningen och kassan ska få meddelande om saken. Skynda på nu!
   Utan att svara gick Carson med snabba steg mot dörren.

EFTER CARSONS AVFÄRD återstod dem ingenting annat att göra än att vänta på hans rapport — ja, det vill säga när det gällde gravitationen. För annars fanns det en massa saker att förbereda för att kunna kopiera fysiska och kulturella förhållanden på tre andra planeter och fyra större satelliter.
   Den delen av uppdraget — fastän i sitt slag alldeles nytt -- erbjöd inga svårigheter för Kundtjänst. Någonstans fanns det alltid folk som kände till de där sakerna. Kundtjänst var så organiserad att man lätt kunde få tag på experterna, engagera dem och sätta dem i arbete. Vilken som helst av företagets mångkunniga specialister och en stor del av folket på katalogavdelningen kunde utan jäkt och besvär samla in de uppgifter som behövdes.
   Francis kallade in en av specialisterna. Han brydde sig inte ens om att välja ut honom utan tog den förste som var ledig — de tillhörde praktiskt taget alla den kategori som klarar av det mesta. Han förklarade uppdraget i detalj och sedan suddade han bort alltihop ur sitt minne. Det skulle bli uträttat och det i tid. Hålkortsmaskinerna skulle knattra lite högre, stereoskärmarna skulle lysas upp, och unga ljushuvuden i alla delar av världen skulle slänga allt de hade för händer för att leta fram de vetenskapliga experter som kunde göra arbetet.
   Han gick tillbaka till Clare som sa:
  — Jag skulle gärna vilja veta vad det är Beaumont har i kikaren. Vetenskaplig konferens — prat!
  — Jag trodde inte du var intresserad av politik, Jay.
  — Det är jag inte heller. Jag ger inte en styver för politik, interplanetarisk eller annan, såvida den inte inverkar på mitt företag. Men om jag visste vad, som var i görningen, kanske man kunde få ut lite mer klöver av det.
  — Jo, insköt Grace, jag tror att du kan ta för givet att de verkligt stora pojkarna från alla planeterna tänker träffas och dela Gallien i tre delar.
  — Ja, men vem blir slagen ur brädet?
  — Mars, förmodar jag.
  — Det verkar ju troligt. Och ett ben slängs åt venusianerna. I så fall borde vi kunna spekulera lite i Pan-Jupiteranska Handelsbolaget.
  — Ta det lugnt, gosse, sa Francis varnande. Gör du inte det, så börjar folk spetsa öronen. Här gäller det att hålla tyst — mycket tyst.
  — Ja, du har nog rätt. Men det är ändå bäst att man håller ögonen öppna. Det finns kanske något sätt att få en bit med av tårtan, innan det hela är över.
   Grace Cormets telefon surrade. Hon tog upp den ur fickan och sa:
  — Ja?
  — En mrs Hogbein Johnson vill tala med dig.
  — Du kan ta hand om henne. Jag är upptagen.
  — Hon vill inte tala med någon annan än med dig.
  — Nåja. Koppla in henne på chefens stereoskärm. Men håll dig beredd, för du får ta hand om henne, sen jag har pratat med henne.
   Skärmen lyste upp, och mrs Johnsons fläskiga ansikte uppenbarade sig, men bilden av henne var inte stereoskopisk.
  — Åh, miss Cormet, jämrade hon sig, ett förskräckligt misstag har begåtts. Det finns ingen stereo på skeppet.
  — Den blir installerad i Cincinnati. Det är klart om tjugo minuter.
  — Är ni säker på det? Absolut säker.
  — Åh, tack så mycket! Det känns så lugnande att tala med er. Vet ni vad — jag tänker faktiskt göra er till min sekreterare. — Tack, svarade Grace lugnt. Men jag är bunden av kontrakt.
  — Så förargligt! Men ni kan säga upp det.
  — Tyvärr går det inte, mrs Johnson. Adjö!
   Hon vred av skärmen och talade igen i sin telefon.
  — Säg till bokföringen att fördubbla summan på hennes räkning. Och jag vill inte tala med henne mera.
   Hon ringde av och stoppade häftigt ner den lilla apparaten i fickan.
  — Hennes sekreterare!

DET VAR efter middagen, och Clare hade dragit sig tillbaka till sina egna rum då Carson ringde. Francis tog samtalet på sitt eget kontor.
  — Har du lyckats? frågade han då Carsons bild framträdde på skärmen.
  — På sätt och vis. Jag har träffat O'Neil.
  — Nå? Vill han göra det?
  — Du menar väl, om han kan göra det?
  — Ja — kan han det?
  — Det är just det lustiga — jag trodde inte det var teoretiskt möjligt. Men efter att ha pratat med honom är jag övertygad om att det är det. O'Neil har en helt ny syn på funktionsteorin — saker som han aldrig har publicerat. Karlen är ett geni.
  — Jag bryr mig inte om, sa Francis, om han är ett geni eller en mongolisk idiot — kan han anlägga någon sorts gravitationsförtunnare?
  — Jag tror att han kan det. Det gör jag faktiskt.
  — Fint. Har du engagerat honom?
  — Nej. Det är just det som är haken. Och det var därför jag ringde upp. Jag hade turen att träffa honom på gott lynne, och eftersom vi hade samarbetat tidigare och han inte så ofta hade retat sig på mig som på de andra assistenterna, bad han mig stanna och äta middag. Vi pratade om ditt och datt — man kan inte skynda på honom — och så körde jag fram med förslaget. Det intresserade honom föga, men själva teorin diskuterade han ingående. Fast han vill inte arbeta med den.
  — Varför inte? Erbjöd du honom inte tillräckligt med pengar? Det är nog bäst att jag tar itu med honom.
  — Nej, Francis, nej. Du förstår inte det där. Han är inte intresserad av pengar. Han är oberoende, förmögen, och har mer än han behöver för sitt forskningsarbete och för allt annat han önskar. Men just nu håller .han på, med att studera vågmekanikens teori, och han vill inte besvära sig med något annat.
  — Fick du honom att förstå hur viktigt det var?
  — Ja och nej. Mest nej. Jag försökte, men det finns inget viktigt för honom annat än det han själv vill. Det är ett slags intellektuell snobbism. Andra människor betyder helt enkelt ingenting för honom.
  — Nåja, sa Francis. Du har i alla fall gjort ett bra arbete. Nu ska du göra så här: När jag har slagit av, ringer du upp Orderavdelningen och talar in allt du kommer ihåg av vad han sa om gravitationsteorin. Vi får engagera de näst bästa specialisterna, låta dem ta del av materialet och se om det ger dem någon ledtråd för det fortsatta arbetet. Under tiden ger jag några mannar i uppdrag att ta reda på allt om O'Neil. Han har väl någon svag punkt nånstans, och den gäller det att finna. Kanske har han någon kvinna nånstans
  — Det är ett passerat stadium för honom.
  — ... eller kanske har han ett oäkta barn undanstucket nånstans. Nåja, vi får se. Jag vill att du stannar kvar i Portage. Eftersom du inte kan engagera honom, så kanske du kan förmå honom att engagera dig. ' Du är vår förbindelselänk med honom. Vi måste hitta på något som han vill ha eller som han är rädd för.
  — Han är inte rädd för någonting. Det är jag säker på.
  — Men något är det väl han vill ha. Om det inte är pengar eller kvinnor, så är det något annat. Det hör till naturens ordning.
  — Jag undrar det, sa Carson långsamt. För resten! Berättade jag för dig om hans hobby?
  — Nej. Vad är det då?
  — Det är porslin. Särskilt porslin från Ming-dynastins tid. Han har den finaste samlingen i hela världen, skulle jag tro. Men jag vet vad han vill ha!
  — Ut med språket då! Och var inte dramatisk.
  — Det är en liten tallrik eller skål av porslin omkring en decimeter i diameter och en halv decimeter hög. Den har ett kinesiskt namn som betyder "Glömskans blomma".
  — Hm! Den gör då inte skäl för namnet. Tror du att han är mycket angelägen att få den?
  — Det vet jag att han är. Han har en vacker färgplansch av den i sitt arbetsrum, där han kan titta på den. Men det gör honom ont att tala om den.
  — Ta reda på vem som äger den och var den finns.
  — Jag vet var den finns. På British Museum. Det är därför han inte kan köpa den.
  — Jaså, muttrade Francis fundersamt. Nå, strunt i det då. Fortsätt och håll ögonen öppna.

CLARE KOM NER till Francis' kontor, och där resonerade de alla tre igenom saken.
  — Jag misstänker vi behöver Beaumonts hjälp, sa Clare när han hade tagit del av rapporten. Regeringen måste vara med i leken, om vi ska kunna komma över något på British Museum,
   Francis såg dyster ut.
  — Nå, vad är det som trycker dig? Är det något på tok?
  — Jo, jag vet, insköt Grace, Du minns väl fördraget som slöts med Storbritannien då det gick med i planetariska federationen?
  — Jag har aldrig varit något vidare på historia.
  — Jo, det är så att jag knappast tror att planetariska regeringen kan röra vid något som tillhör museet utan att först be brittiska parlamentet om lov.
  — Varför inte det? Fördrag eller inte, så är planetariska regeringen högsta auktoritet. Den saken blev fastslagen i det brasilianska intermezzot.
  — Jovisst. Men det kunde leda till att frågor framställdes i underhuset, och följden skulle bli just vad Beaumont framför allt vill undvika, nämligen publicitet.
  — Nåja. Vad föreslår du då?
  — Det bästa är nog att Sance och jag ger oss över till England och tar reda på hur väl bevakad "Glömskans blomma" är — vem som bevakar den och var han har sin lilla svaga punkt.
   Clares ögon gick från Grace till Francis, och den senare såg ut som om han gillade förslaget.
  — Kör till då, sa Clare. Ska ni ta ett extraplan?
  — Nej, vi hinner om vi tar midnattsraketen från New York. Hej.
  — Hej. Ring mig i morgon.
   Då Grace nästa dag framträdde på chefens skärm, tittade han förvånad på henne och utropade:
  — Gode Gud, barn! Vad har du gjort med håret?
  — Vi har spårat upp killen, sa hon kort. Hans svaghet är blondiner.
  — Du har blekt skinnet också.
  — Visst. Hur tycker du om det?
  — Det är ju rena bombnedslaget — fast jag tyckte bättre om dig som du var. Vad säger Sance om det?
  — Det bryr han sig inte om — det hör ju till jobbet. Men för att återgå till saken, chefen, så finns det inte mycket att rapportera. Vi får använda oss av krokvägar, för på vanligt sätt skulle det behövas en jordbävning för att få ut något ur den där griften.
  — Gör inte något som inte kan ordnas upp sen!
  — Du känner mig. Jag ska inte sätta dig i klistret. Men det blir dyrt.
  — Det förstår jag.
  — Det är allt jag har att tala om nu. Jag kommer på skärmen i morgon igen.

NÄSTA DAG var hon brunett igen.
  — Vad ska det här föreställa, frågade Clare. En maskerad?
  — Jag var inte den blondinen han var svag för, förklarade hon, men jag har fått tag på den han var intresserad av.
  — Går det vägen då?
  — Jag tror det. Sance har låtit göra en exakt kopia. Har vi tur, träffas vi i morgon.

DE DÖK UPP nästa dag, till synes tomhänta.
  — Nå, sa Clare. Nå hur gick det?
  — Täpp till rummet ordentligt, Jay, sa Francis. Sen ska vi pratas vid.
   Clare tryckte på en knapp som kontrollerade ett interferensskydd vilket gjorde hans kontor lika hermetiskt tillslutet som en likkista.
  — Hur gick det, frågade han. Fick ni tag på den?
   Grace vände ryggen till och grävde en stund i kläderna. Så vände hon sig om och satte försiktigt ner skålen på chefens bord.
   Den var inte bara vacker — den var skönheten själv. Den böjde sig i en raffinerat enkel kurva utan all dekor; en extra utsmyckning skulle bara ha besudlat den. Man talade med låg röst i dess närhet, rädd för att ett för starkt buller skulle spränga sönder den.
   Clare sträckte ut handen för att röra vid den, men besinnade sig och drog tillbaka handen. Men han böjde sig över skålen och såg ner i den. Det var på något underligt sätt omöjligt att se botten, och det verkade som om blicken bara sjönk allt djupare ner, som om han drunknade i en bottenlös källa av ljus.
   Han vred häftigt bort huvudet och blinkade.
  — Gud, viskade han, jag har aldrig vetat att det fanns nånting sånt som detta.
   Han såg på Grace och flyttade så blicken till Francis. Francis hade tårar i ögonen, eller kanske var det hans egna som hade blivit dimmiga.
  — Hör nu, chefen, sa Francis. Kan vi inte behålla den här och strunta i allt det andra?

DET TJÄNAR ingenting till att prata om det längre, sa Francis trött. Vi kan inte behålla den, chefen. Jag borde inte ha föreslagit det, och du borde inte ha lyssnat på mig. Låt mig få O'Neil på skärmen.
  — Kan vi inte vänta en dag innan vi gör något åt saken, undrade Clare.
   Hans ögon drogs åter till "Glömskans blomma".
   Grace skakade på huvudet.
  — Det är inte värt. Det blir bara svårare i morgon. Jag vet det. Han gick beslutsamt fram till stereoskärmen och vred på kontrollerna.
   O'Neil var förargad över att ha blivit störd och dubbelt förargad över att de hade använt nödsignalen för att locka honom till hans avstängda skärm.
  — Vad är meningen? frågade han. Hur vågar ni störa en medborgare i hans privatliv? Sjung ut — och har ni ingen förklaring att komma med, så ska jag ta mig tusan åtala er!
  — Vi undrar om ni skulle vilja åta er ett litet uppdrag för vår räkning, började Clare lugnt.
  —  Vad för slag!
   O'Neil verkade så överraskad att han glömde bort att bli arg.
  — Ni står där och säger att ni har stört mig i mitt hem för att be mig att arbeta för er?
  — Ni ska få betalt så ni blir nöjd.
   O'Neil tycktes räkna till tio innan han svarade.
  — Hör nu, sa han med tonvikt på varje ord. Det finns folk här i världen som tycks tro att de kan köpa allt och alla. Jag medger att det finns mycket som talar för den uppfattningen. Men jag är inte till salu. Men eftersom ni tycks vara det, ska jag nog se till att det här samtalet blir dyrt för er. Ni kommer att få höra av min advokat. Adjö!
  — Vänta ett ögonblick, sa Clare hastigt. Jag tror att ni är intresserad av porslin...
  — Nå än sen då?
  — Visa honom den, Grace.
   Grace höll upp "Glömskans blomma" tätt intill skärmen, försiktigt, nästan vördnadsfullt.
   O'Neil sa ingenting. Han lutade sig framåt och bara stirrade. Det såg ut som om han tänkte klättra ut ur skärmen.
  — Var har ni fått den ifrån? frågade han slutligen.
  — Det spelar väl ingen roll.
  — Jag köper den av er — till det pris ni begär.
  — Den är inte till salu. Men ni kan få den — om vi kan komma överens.
   O'Neil såg på honom.
  — Det är tjuvgods.
  — Där tar ni fel. Och ingen lär heller bry sig om ett sånt påstående. För att nu övergå till uppdraget...
   O'Neil fäste åter blicken på skålen.
  — Vad vill ni jag ska göra?
   Clare förklarade problemet för honom. När han hade slutat skakade O'Neil på huvudet.
  — Det är löjligt, sa han.
  — Vi har anledning tro att det är teoretiskt möjligt.
  — Säkert! Det är också teoretiskt möjligt att leva för evigt. Men än har ingen lyckats med det.
  — Vi tror att ni kan göra det.
  — Jo jag tackar jag! Men för resten!
   O'Neil pekade mot Clare som han tänkte sticka ut fingret genom skärmen.
  — Ni tussade den där valpen Carson på mig!
  — Han handlade på min order.
  — Jag gillar inte alls era metoder.
  — Hur blir det med jobbet? Och den här?
   Clare pekade på skålen.
   O'Neil stirrade på den och tuggade på mustascherna.
  — Anta, sa han slutligen, att jag gör ett hederligt försök att efter bästa förmåga göra vad ni önskar — och ändå misslyckas.
   Clare skakade på huvudet.
  — Vi betalar bara för resultat. Ja, det förstås, ert honorar får ni ju alltid — men inte den här. Den är en gratifikation utöver honoraret, om ni lyckas.
   Det verkade som om O'Neil tänkte svara ja, men så sa han plötsligt:
  —  Ni kanske bara lurar mig med en kopia. Jag kan inte avgöra det på den här förbannade skärmen.
   Clare ryckte på axlarna.
  — Kom hit över och se själv.
  — Det ska jag. Absolut. Stanna där ni är. Var är ni för resten? Förbannat också — vad heter ni?
   Två timmar senare kom han stormande in.
  — Ni har lurat mig! "Blomman" finns fortfarande i England. Jag har tagit reda på det. Jag ska ... jag ska ge er en ordentlig omgång med mina egna händer.
  — Se själv, svarade Clare.
   Han steg åt sidan, så att O'Neil kunde se vad som stod på bordet.
   De lät honom titta. De respekterade hans behov av lugn och lät honom se. Efter en lång stund vände han sig mot dem utan att säga ett ord.
  — Nå? sa Clare.
  — Jag ska göra er förbaskade grunka, sa han med hes röst. Jag funderade ut ett sätt på vägen hit.

BEAUMONT avlade ett personligt besök dagen före konferensens första sammanträde.
  — Bara en artighetsvisit, mr Clare, sa han. Jag vill personligen uttrycka min tacksamhet för vad ni har gjort. Och överlämna detta.
   "Detta" visade sig vara en check på Centralbanken på det överenskomna honoraret. Clare tog emot den, tittade på den, nickade och lade den på bordet.
  — Då kan jag väl ta för givet, anmärkte han, att regeringen är nöjd med våra tjänster.
  — Det är alldeles för lite sagt, försäkrade Beaumont. För att säga sanningen trodde jag inte att ni skulle kunna klara allt det här. Men ni tycks ha tänkt på allt. Delegationen från Callisto är ute just nu och tittar sig omkring i en av de små tankar ni har gjort i ordning. De är överförtjusta. Oss emellan sagt tror jag vi kan räkna på deras röst vid de kommande förhandlingarna.
  — Och gravitationssköldarna fungerar?
  — Perfekt. Jag klev in i deras sightseeingtank, innan de fick överta den. Jag blev lika lätt som den omtalade fjädern. Alldeles för lätt jag blev nästan rymdsjuk.
   Han log muntert.
  — Jag gick också in i jupiteranernas rum. Det var en annan sak det.
  — Ja, det måste det ha varit, medgav Clare. Två och en halv gånger normalvikten måste minst sagt verka tryckande.
  — Ja, en svår uppgift är lyckligt slutförd. Jag måste gå nu. Jovisst, det var en liten sak till — jag har diskuterat med doktor O'Neil möjligheten av att regeringen kan vara intresserad av att använda hans nya uppfinning även på andra sätt. För enkelhetens skull vore det önskvärt att Kundtjänst skriftligen överlät O'Neils konstruktion på regeringen.
   Clare stirrade tankfullt på "Den gråtande Buddha" och bet på tumnageln.
  — Nej, sa han långsamt, nej, jag är rädd för att det blir lite svårt.
  — Varför det? frågade Beaumont. Då undviker vi juridiska formaliteter och tidsförlust. Vi ska naturligtvis hålla er skadelös.
  — Hm. Jag tror inte ni riktigt förstår hur det ligger till, mr Beaumont. Det finns ett visst spelrum mellan vårt kontrakt med doktor O'Neil och ert kontrakt med oss. Ni bad oss om vissa tjänster och vissa föremål och anordningar som stod i samband med dessa tjänster. Vi har utfört detta åt er — till ett bestämt pris. Allt är med andra ord klart. Men enligt vårt kontrakt med doktor O'Neil var han heltidsanställd hos oss under kontraktstiden. Hans forskningsresultat och de patent som står i samband med dem är Kundtjänsts egendom.
  — Säger ni det, sa Beaumont. Doktor O'Neil har en annan uppfattning om den saken.
  — Då tar doktor O'Neil fel. Uppriktigt sagt, mr Beaumont, fick ni oss att bildligt talat framställa en belägringskanon för att skjuta en mygga. Tror ni att vi som affärsmän slänger bort belägringskanonen efter ett enda skott?
  — Nej, det tror jag inte. Vad vill ni föreslå då?
  — Vi räknar med att kommersiellt exploatera gravitationsmodulatorn. Jag föreställer mig att vi skulle få bra betalt om vi utarbetade en speciell typ för Mars.
  — Ja, jo. Det tror jag nog. Men sagt utan omsvep, mr Clare, så är jag rädd för att det blir omöjligt. Politiskt är det av största vikt att denna uppfinning förblir i jordinvånarnas händer. Regeringen kunde bli tvungen att ingripa och förklara uppfinningen som statsegendom.
  — Vet ni hur O'Neil ställer sig till det?
  — Med hänsyn till de ändrade omständigheterna vet jag det inte. Vad tror ni om saken?
  — Det vore bäst att bilda ett bolag med O'Neil som direktör och stor aktieägare. En av våra duktiga yngre män kunde bli styrelseordförande. (Clare tänkte på Carson.) Och så fick vi ge ut tillräckligt med aktier, så alla blir nöjda.
   Han iakttog Beaumonts ansikte.
   Beaumont låtsades inte om betet.
  — Jag tar för givet att det där bolaget skulle ha kontrakt med regeringen — och att staten skulle bli enda kunden.
  — Det är just meningen det.
  — Hm, ja! Ja, det låter inte så dumt. Kanske det är bäst att jag talar med doktor O'Neil.
  — Var så god.
   Beaumont fick O'Neil på skärmen och samtalade lågmält med honom. Det vill säga, Beaumont var lågmäld. O'Neil däremot gormade så mikrofonen höll på att sprängas. Clare skickade efter Francis och Grace och talade om för dem vad som var på tapeten.
   Beaumont vände sig om från skärmen.
  — Doktorn vill tala med er, mr Clare.
   O'Neil såg kyligt på honom.
  — Vad är det för goja jag får höra? Vad menar ni med att min uppfinning tillhör er?
  — Det stod så i ert kontrakt. Minns ni inte det?
  —  - Kontrakt! Jag har inte läst det där förbaskade papperet. Men det kan jag säga er: Jag ska åtala er. Hellre skär jag er i småbitar, än jag låter er dra mig vid näsan på det här sättet.
  —  Vänta ett ögonblick, doktorn, sa Clare lugnande. Vi har inte någon tanke på att dra nytta av en juridisk formalitet, och ingen ifrågasätter era rättigheter. Låt mig tala om hur jag hade tänkt mig det ...
   Han gick snabbt igenom planen. O'Neil hörde på, men hans uppsyn ljusnade inte då Clare hade slutat.
  — Jag är inte intresserad, sa han buttert. För min del kan staten få överta hela klabbet. Och jag ska se till att det blir så.
  — Jag måste nämna ett annat villkor, tillade Clare.
  — Besvära er inte med det.
  — Jag måste. Det är ju bara en överenskommelse gentlemän emellan, men den är viktig. Ni har vård om "Glömskans blomma".
   O'Neil blev genast på sin vakt.
  — Vad menar ni med att jag har "vård" om den. Jag äger den. Förstår ni det — jag äger den!
  — Äger den, upprepade Clare. I vilket fall som helst vill vi ha något i gengäld för att vi gör vissa eftergifter i fråga om ert kontrakt.
  — Vad då? frågade O'Neil.
   Omnämnandet av skålen hade rubbat hans självsäkerhet.
  — Ni äger den och ni ska behålla den. Men jag vill ni ska lova mig att jag eller mr Francis eller miss Cormet då och då får komma och titta på den — ofta.
   O'Neil såg på Clare med respekt.
  — Ni menar att ni bara vill komma och titta på den?
  — Javisst.
  — Bara för att glädjas åt den?
  — Just det.
   O'Niel såg på Clare med respekt.
  — Jag förstod er inte förut, mr Clare. Ursäkta mig. Och med det där bolaget kan ni göra precis som ni vill. Jag bryr mig inte om det. Ni och mr Francis och miss Cormet kan komma och titta på "Blomman" när ni vill. Det har ni mitt ord på.
  — Vi tackar er, doktor O'Neil.
   Han slog av skärmen så fort han kunde utan att verka oartig.
   Även Beaumont betraktade Clare med ökad respekt.
  — Jag tror, sa han, att nästa gång ska jag inte blanda mig i hur ni ordnar detaljerna. Nu får jag ge mig i väg. Adjö, mina herrar — och miss Cormet.
   När dörren hade slutit sig bakom honom anmärkte Grace:
  — Då tycks det här jobbet vara klart då.
  — Ja, sa Clare. Vi har "motionerat hunden" åt honom. O'Neil har fått vad han vill ha. Beaumont har fått vad han önskade och mera till.
  — Vad är det han egentligen är ute efter?
  — Jag vet inte. Men jag misstänker att han gärna skulle vilja bli den förste presidenten i Solsystemsfederationen, om och när den kommer till stånd. Med de trumfkort vi har gett honom på hand kanske han lyckas med det. Har ni insett de möjligheter O'Neils uppfinning öppnar?
  — Bara helt oklart, svarade Francis.
  — Har ni tänkt på vad den kommer att betyda för rymdflyget? Eller de ökade kolonisationsmöjligheter den ger? Eller vilka nya möjligheter den erbjuder till turist- och rekreationsresor? Det ligger en förmögenhet bara i det.
  — Vad får vi ut av det?
  — Vad vi får ut av det? Pengar, gamle gosse. Högar av pengar. Det ligger alltid pengar i att ge folk vad de önskar.
   Han tittade upp på den skotske terriern i firmamärket.
  — Pengar, upprepade Francis. Jaha, jag förmodar det.
  — Hur som helst, tillade Grace, kan vi alltid gå och titta på "Blomman".

Originalets titel: —We Also Walk Dogs. Först publicerad i Astounding Science Fiction juli 1941.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki