Fandom

Svenskanoveller Wiki

Vi ska återvända

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share

Av Alvar Appeltofft

JAG STÅR iförd rymddräkt på en kulle i sandhavets vidd på den röda planeten. Det rostfärgade stoftet virvlas upp kring mig i den tunna, kyliga luften av en svag vind som lättjefullt spelar över intigheten. Jag iakttar förstrött hur sandpartiklarna lyfts upp, sveper fram och meningslöst åter dalar ner. Kring mig är öknen och ensamheten.
   Solen svävar på himlen förminskad av avståndet och belyser himlakroppen sparsamt. Stjärnorna skymtar på den violetta skyn hos en döende värld, vars luft för länge sedan till största delen har förflyktigats ut i världsrymden.
   Någon gång i den töckenhöljda, begynnelsen frambringade denna planet liv. De första expeditionerna fann en gång i tiden spår efter en annan utveckling. Man kom aldrig till klarhet med vad som skedde här i tidernas morgon och vad som ständigt ligger förborgat under den dränkande sanden, vilka mysterier som har gått förlorade. Nu är Jorden den enda bebodda planeten i solsystemet — det var först bland stjärnorna vi fann intelligent liv.
   Det fanns en tid då släktet var bundet till Jorden. Men utvecklingen ledde framåt, ut ur det tidigare barbariet. En gång hade den första raketen landat på Månen ...
   Solsystemet hade långsamt koloniserats — nio världar, nio planeter, som löpte i sin kretsgång runt Solen. I och med den magnetiska driftens uppfinnande möjliggjordes färder till andra stjärnor.
   Över himlen sträcker sig Galaxens glitterband. Stjärnorna roterar mot den mörka bakgrunden i sitt eviga kretslopp. Stora gasklot i flammande majestät. Dubbelsolar, vilka svävar famnande varandra med glödande vätgasproteburanser. Döende, rödlysande sfärer, som långsamt krymper medan kosmiska sekunder tickar förbi; den förlorade massan är energi, oförtröttligt ilande genom tomheten. De bär fram ett budskap till avlägsna världar där det finns livsformer som vi inte anat...
   Jag ser de glödande knappnålshuvudena av ljus, väldiga solar som har planeter. Det ligger vemod i degenerationen. Människan hade kommit från den gula dvärgstjärnan i sin storhet och spridit sig över solsystemen. Men toppen i en utvecklingscykel är också övergången till nedåtsjunkande, framåtskridandet innesluter i sig självt tillbakagång.
   Vi hade nått stjärnregionerna. Det troddes en gång vara omöjligt, men det människan vill mäktar hon att göra. Vår okända inre gåva och drift att expandera, att ständigt söka nytt, det som drev oss framåt ända från vildestadiet tycks ha förflyktigats.
   Jag vet inte hur Jorden ser ut nu. Jag längtar efter att få vandra genom dess natur — jag är född i rymden. Jorden, den värld människornas psyke i grund är anpassade till. Civilisationen går tillbaka, åter till naturens omedvetna enkelhet — vad gav oss egentligen teknikens perfektion ? Inga rymdskepp landar längre; kanske är jag den siste som har blivit kvar i rymden i vårt solsystem.
   Våra sinnrika byggnader på olika världar, kvarblivna rymdskepp och tryckkupoler, kommer att raderas ut medan årtusendena glider förbi. Planeternas döda månar, där upphörandets stillhet råder, är inte oföränderliga. Meteorstoft och meteoriter faller ner. Ras inträffar i en mark som aldrig under eonerna har känt liv. Det finns inget verkligt stillastående i rymdens djup.
   Den isande världsrymden tränger återigen in över stjärnerövrarnas utposter; utplånar spåren efter den varelse som gjorde intrång på dess domäner. Universum är fientligt mot liv. Livet är en svaghet hos materia som inte har bibehållit sin kosmiska urtidsglöd, universum ett kosmiskt skämt, något som inte borde finnas, något som bara existerar i sig självt.
   Men kanske ska vi återvända...
   Tiden ska gå sin krets igen. Så måste det vara. Utvecklingen löper bakåt. Människan ska bli barbar. Men det ska upprepas ännu en gång. Återigen ska människan resa sig och framåtskridandet gå genom skeendet. Det ska finnas mörka tidsåldrar, då människoanden binds i stagnation — men alltid sökande individer som i undran ser upp mot natthimlens stjärnbeströdda sammetsvalv. Andra släkten kommer genom tidsåldrarna att tro oss utdöda. Stjärnorna tindrar, avvisande eller — väntande.
   Jorden förändras genom tiderna. Kulturer växlar och avlöser varandra. Istider kommer och drar bort. Planlöst irrande asteroider kan låta katastrofer modellera om vår hemplanet.
   Det ska kanske komma den tid då vi är förgätna, då människan till och med har förlorat medvetandet om sin största triumf, världsrymdens erövring, då världen ser helt annorlunda ut. Men människorna ska vända tillbaka till världsrymden och följa den stig vi tog.
   Jag står här på Jordens systerplanet, människans sista utpost ...
   Långt bort blickar Månen medlidsamt på Atalans vidder ...
   Och Jordens gröna smaragd på den fjärde planetens himmel tycks förmedla ett löfte —
  — Vi ska återvända!

Ur tidskriften Häpna maj 1958.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki