Fandom

Svenskanoveller Wiki

Vingar över Dunkerque

754sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share
Dunkerque 2.jpg


   Av Paul Gallico

   STORA Marsklandet ligger på Essex-kusten mellan byn Chelmbury och det gamla saxiska fiskeläget Wickaeldroth. Det är en av Englands få ödsliga platser, ett långsträckt, låglänt område med gräs och vass och till hälften översvämmade ängsmarker, som övergår i stora saltängar och en långgrund gyttjig strandremsa och stora tidvattensgölar, där det oroliga havet börjar.
   Vikar och flodmynningar och de många småflodernas krokiga, slingrande armar, som söker sig ut mot oceanen, skär sönder det genomdränkta landet, som tycks höja och sänka sig, andas, med ebb och flod. Det är fullständigt ödsligt och övergivet, och mera ödsligt blir det genom skriken och ropen från vildfåglarna, som bor på marsklandet och saltängarna - vildgässen och måsarna, krickanden och bläsanden, strandsnäpporna och storspovarna, som försiktigt kliver omkring i vattenpölarna. Det bor inga människor där, och det kommer ingen dit, utom någon gång en fågeljägare eller ostronfiskare från trakten, utövare av ett yrke som var uråldrigt redan när normanderna kom till Hastings.
   Grått och blått och matt grönt är färgerna, för när himlen är mörk under de långa vintrarna speglar vattnet på stranden och marsklandet de matta och dunkla skiftningarna. Men ibland, vid soluppgång eller solnedgång, strålar himmel och jord i ett rött bländande sken.
   Alldeles intill en av den lilla floden Aelders slingrande armar löper en gammal fördämningsvall, fast och slät, utan någon ojämnhet, ett bålverk mot det påträngande havet. Den går djupt in i en saltäng ett par mil från Engelska Kanalen, och där svänger den mot norr. Just vid den kröken är vallen genombruten och söndersprängd, och genom bräschen har det glupska havet redan trängt in och bemäktigat sig landet, vallen och allt som fanns där.
   Vid ebb syns ovanför ytan de mörknade och sönderbrutna resterna av ett övergivet fyrtorn och här och där, liksom sjömärken, bågnande staketstolpar. En gång var det fyrtornet den yttersta utposten mot havet och ett landmärke på Essex-kusten. Tiden flyttade om land och hav, och fyrtornet blev överflödigt.
   För inte så länge sen fick det åter tjäna som människobostad. Där bodde en ensam man. Hans kropp var vanskapt, men hans hjärta var fyllt av kärlek till jagade, vilda varelser. Han var ful att se på, men han skapade stör skönhet. Denna berättelse handlar om honom och om ett barn, som lärde känna honom och såg bortom hans missbildade gestalt till det som fanns innanför.
   Det är inte en berättelse som lätt och otvunget beskriver ett händelseförlopp. Den har hämtats från olika källor, från olika människor. En del kommer som lösryckta samtal mellan män; som såg egendomliga och hemska syner. Havet har krävt sitt och breder sitt krusiga hölje över platsen, och den stora vita fågeln med de svarta vingspetsarna, som såg allt från början till slut, har vänt tillbaka till den mörka, kalla tystnaden i nordanlanden, varifrån den kom.

   Sent på våren 1930 kom Philip Rhayader till det övergivna fyrtornet vid Aelders mynning. Han köpte fyren och många tunnland marskland och saltängar omkring den.
   Han levde och arbetade ensam där hela året. Han var en fågel- och landskapsmålare, som av någon anledning dragit sig undan mänskligt umgänge. En av orsakerna var uppenbar när han varannan vecka besökte Chelmbury för att göra inköp. Ortsbefolkningen tittade snett på hans missbildade kropp och mörka ansikte. Han hade puckelrygg, och hans vänstra arm var förkrympt, tunn och krokig vid handleden, som en fågelklo.
   De vande sig snart vid hans besynnerliga uppenbarelse, liten men stark, med det grova, mörka, skäggiga huvudet en aning nedanför den mystiska knölen på ryggen, de glödande ögonen och den kloliknande handen, och de kallade honom »den där konstiga målarkludden som bor i fyren».
   Ett lyte väcker ofta hat mot människorna. Rhayader hatade inte, han älskade i mycket hög grad, människorna, djuren, naturen. Hans hjärta var fyllt av medlidande och förståelse. Han hade övervunnit sitt handikapp, men han kunde inte övervinna de avsnäsningar han fick och som berodde på hans utseende. Det som tvingade honom till avskildhet var att han aldrig funnit gensvar för den värme han själv utstrålade. Kvinnor flydde honom.
   Män skulle ha tyckt om honom, om de lärt känna honom. Men det sårade Rhayader att se dem anstränga sig, och han undvek dem som gjorde det.
   Han var 27 år när han kom till Stora Marsklandet. Han hade rest mycket och kämpat tappert innan han beslöt sig för att dra sig tillbaka från en värld, där han inte var som andra. Med all sin konstnärliga känslighet och mjuka ömhet var han i mycket hög grad man.
   I sin fristad hade han sina fåglar, sin målning och sin båt. Han ägde en sextonfots segelbåt, som han manövrerade med beundransvärd skicklighet. När han var ensam, när inga ögon betraktade honom, då klarade han sig fint med sin förkrympta hand, och han tog ofta de starka tänderna till. hjälp när han handskades med sin fladdrande segelduk i den besvärliga blåsten.
   Han kunde segla bort över flodmynningarna och vikarna och ut på havet och vara hemifrån flera dagar i sträck för att leta efter nya fågelarter, som han fotograferade eller tecknade, och han blev en mästare i att fånga dem i sina nät som nya tillskott till samlingen av tämjda vildfåglar, som han hade i inhägnaden utanför sin ateljé. Det var en sannskyldig tillflyktsort.
   Han sköt aldrig mot en fågel, och fågeljägarna var inte välkomna kring hans marker. Han var de vilda fåglarnas vän, och de vilda fåglarna återgäldade hans vänskap.
   I sina inhägnader hade han tama gäss, som kom flygande längs kusten från Island och Spetsbergen i oktober varje år i stora flockar, som förmörkade himlen och fyllde luften med det brusande ljudet av sin flykt — vildgåsen med sin brungrå kropp, den vitbröstade prutgåsen med sitt mörka huvud och sin clownmask, den vilda vita bläsgåsen med sitt svartstrimmiga bröst, och många arter vildänder — bläsand, gräsand, stjärtand, krickand och skedand.
   Somliga var vingklippta, så att de skulle stanna kvar där som ett tecken för vildfåglarna, som kom ner i början på varje vinter, att här fanns det mat och fristad.
   Det kom många hundra, som stannade kvar hos honom under den kalla perioden från oktober till tidigt på våren, då de drog norrut igen till sitt hemland alldeles nedanför de stora isarna.
   Rhayader var tillfreds i vetskapen om att när stormarna rasade eller det var bitande kallt och ont om föda eller när jägarnas gevär knallade på avstånd, då var hans fåglar skyddade, han var nöjd med att han till denna sina egna händers och sitt eget hjärtas tillflyktsort hade samlat så många vilda vackra varelser, som kände honom och litade på honom.
   De lydde, när nordlanden kallade dem på våren, men de kom tillbaka på hösten, gläfsande, skriande och tutande i höstluften, kretsade kring den gamla fyrens landmärke och slog ner på marken däromkring för att vara hans gäster igen — fåglar, som han så väl kom ihåg och kände igen år från år.
   Och detta gjorde Rhayader lycklig, för han visste, att någonstans i dem fanns djupt rotat medvetandet om hans existens och hans trygga hamn, han visste, att detta medvetande blivit en del av dem och att det med de mörka höstmolnen och de nordliga vindarna osvikligt skulle föra dem till honom igen.
   Med liv och själ gick han upp i att måla det land som han levde i och dess djurvärld. Det finns inte många Rhayadertavlor i behåll nu. Han samlade dem för sig själv, staplade upp dem i hundratal i sitt fyrtorn och sina förrådsrum. Han var inte nöjd med dem, för som konstnär hade han oeftergivliga krav på sig själv.
   Men de få som har kommit i marknaden är mästerverk, fyllda av värmen och färgskiftningarna i det vattenspeglade ljuset, förnimmelsen av flykt, fåglarnas rörelse när de trotsar morgonvinden som böjer de höga kaveldunen. Han målade övergivenheten och den saltmättade kylan, marsklandets evighet och tidlöshet, en fågelskara i gryningen, en uppskrämd flock som tar till flykten, och vingade skuggor i natten.

Dunkerque 3.jpg


   En eftermiddag i november, tre år efter det Rhayader hade kommit till Stora Marsklandet, kom ett barn gående på vallen emot hans fyrtorn. Hon bar något i famnen.
   Hon var inte mer än elva år, spinkig, smutsig, nervös och skygg som en fågel, men inunder smutsen trolskt vacker som en marsklandsälva. Hon var typisk saxare, långbent, blond, med ett huvud som ännu var litet för stort för, hennes kropp, med djupt liggande, violblå ögon.
   Hon var fruktansvärt rädd för den fule mannen hon var på väg till, för det berättades fantastiska ting om Rhayader, och fågeljägarna på platsen hatade honom för att han lade sig i deras jakt.
   Men större än hennes skräck var nöden hos det hon bar på. Och långt inne i hennes barnahjärta fanns vetskapen, som hon snappat upp någonstans, att den fula gubben som bodde i fyren hade trollkraft att bota skadade varelser.
   Hon hade aldrig sett Rhayader förr, och hon var nära att fly i panik när hon såg hans dunkla gestalt i dörren till ateljén, dit han lockats av hennes steg — det svarta huvudet och skägget, den hemska puckeln och den böjda klon.
   Hon stod och stirrade, tvekade som en skrämd sjöfågel just innan den flyger upp.
   Men hans röst var varm och vänlig när han talade till henne.
   —Hur är det fatt, lilla barn?
   Hon stod först stilla, men så flyttade hon sig försiktigt närmare. Det hon höll i famnen var en stor vit fågel, och den var alldeles orörlig. Det var fläckar av blod i det vita och på flickans kofta, där hon hade hållit den intill sig.
   Flickan lyfte över den i hans armar.
   —Jag har funnit den. Den har blivit skadad. Lever den?
   —Ja. Ja, jag tror det. Kom in, barn, kom in.
   Rhayader gick in med fågeln, som han lade på ett bord; den rörde sig svagt. Nyfikenheten segrade över ängslan. Flickan följde efter och befann sig inne i rummet, där en koleld spred en behaglig värme och där väggarna lystes upp av många färglagda bilder. Där var en konstig men god lukt.
   Fågeln flaxade: Med sin friska hand spände Rhayader ut en av de väldiga vita vingarna. Vingspetsen var underbart svart färgad.
   Rhayader tittade förundrad och sa:
   — Men barn lilla, var, har du hittat den här?
   —Ute i sumpmarken, där hade varit jägare. Vad är det för en?
   —Det är en snögås, från Kanada. Men hur i hela fridens namn har den kommit hit?
   Namnet tycktes inte säga flickan någonting. De djupa blå ögonen, som lyste i hennes smutsiga lilla ansikte, tittade oroligt på den skadade fågeln. Hon sa: — Kan du göra den frisk?
   —Ja, ja, sa Rhayader. Vi ska försöka. Kom, du ska få hjälpa till.
   Det låg saxar och förband och spjälor på en hylla, och han var förunderligt behändig även med den förkrympta handen, som kunde hålla i saker..
   Han sa; — Ack, hon har blivit skadskjuten, stackars varelse. Benet är brutet, och vingspetsen också, men det är inte så farligt. Vi ska ta och klippa av handpennorna, så att vi kan binda om den, men till våren kommer fjädrarna att växa ut, och sen kan hon flyga igen. Vi ska binda den tätt intill kroppen, så att hon inte kan röra den förrän den har läkt, och så ska vi spjäla det stackars benet.
   Barnet glömde sin ängslan och tittade förtjust på när han fixerade en smal spjäla på det krossade benet, inte minst därför att han, medan han arbetade, berättade den underbara historien för henne.
   Det var en ung fågel, inte mer än ett år gammal. Hon var född i ett land högt upp i norr, långt, långt bortom haven, ett land som hörde till England. När hon hade flugit mot södern för att undkomma snön och isen och den hårda kölden, hade hon kommit in i en våldsam storm, som virvlat runt och tumlat om med henne. Det var en fruktansvärd storm, starkare än hennes stora vingar, starkare än något annat. I dagar och nätter höll den henne i sitt grepp, och hon kunde inte göra något annat än följa med den. När stormen slutligen hade rasat ut och hennes pålitliga instinkt förde henne söderut igen, var hon över ett annat land, omgiven av främmande fåglar, som hon aldrig hade sett förr. Utmattad av strapatserna hade hon slutligen slagit ner för att vila på ett vänligt marskland, och där hade hon så träffats av ett skott från jägarens gevär.
   —Ett hemskt mottagande för en prinsessa, slutade Rhayader. Vi ska kalla henne La Princesse Perdue, den förlorade prinsessan. Om några dar kommer hon att känna sig mycket bättre. Titta här!
   Han stack handen i fickan och tog upp en handfull korn. Snögåsen öppnade sina runda gula ögon och pickade bland dem.
   Barnet skrattade förtjust, men hejdade sig i plötslig bestörtning när hon kom ihåg var hon var, och utan ett ord vände hon sig om och flydde ut genom dörren.
   —Vänta, vänta! ropade Rhayader och gick fram till ingången, där han stannade, så att dörröppningen inramade hans mörka gestalt. Flickan var redan borta på vallen, men hon stannade när han ropade och vände sig om.
   —Vad heter du, lilla vän?
   —Frith.
   —Va? sa Rhayader. Det måste väl vara Fritha. Var bor du?
   —Hos fiskarna i Wickaeldroth.
   Hon uttalade namnet på gammalsaxiskt sätt.
   —Kommer du tillbaka i morgon eller i övermorgon och ser hur Prinsessan har det?
   Hon tvekade, och Rhayader måste om igen ha kommit att tänka på de vilda sjöfåglarna, som står orörliga ett skälvande ögonblick av skräck innan de lyfter.
   Men hennes tunna röst kom tillbaka till honom: — Ja!
   Så försvann hon, med sitt ljusa hår fladdrande efter sig.
   Snögåsen blev fort bättre, och vid midvintertid linkade hon redan omkring i inhägnaden tillsammans med de rödbenta vildgässen, som hon trivdes bättre med än prutgässen, och hon hade lärt sig att komma och bli matad när Rhayader kallade. Och barnet, Fritha, eller Frith, kom ofta och hälsade på. Hon hade övervunnit sin rädsla för Rhayader. Hennes fantasi hade satts i rörelse genom närvaron av denna sällsamma vita prinsessa från ett land som låg långt bortom havet, ett land som var alldeles ljusrött — det hade hon sett på kartan som Rhayader visat henne, och på den hade de följt fågelns stormiga väg från hennes hem i Kanada till Stora Marsklandet i Essex.
   Det var en junimorgon, som en flock fördröjda vildgäss, feta och välgödda efter vintern vid fyrtornet, lydde den starkare kallelsen från sitt hemland och långsamt steg uppåt, högre och högre, i allt vidare cirklar. Bland dem var snögåsen. Hennes vita kropp och vingarna med de svarta spetsarna lyste i vårsolen. Det slumpade sig så att Frith var vid fyrtornet just då. Hon skrek till, och Rhayader kom springande ut ur sin ateljé.
   —Titta! Titta! Prinsessan ! Tror du hon ger sig iväg?
   Rhayader stirrade mot himlen på de uppstigande fåglarna.
   —Ja, sa han, och han använde omedvetet hennes tonfall. Prinsessan
   reser hem. Hör! hon säger adjö till oss.
   Ut ur den molnfria himlen kom det klagande lätet från vildgässen, men genom det trängde snögåsens högre och klarare ton. Fåglarna drev norröver, de såg ut som fläckar, och fläckarna smälte samman till ett v, som blev mindre och mindre och försvann.
   När snögåsen hade gett sig iväg upphörde Friths besök i fyrtornet. Rhayader fick åter uppleva innebörden i ordet »ensamhet».
   Den sommaren målade han, ur minnet, en bild av en spinkig, smutsig flicka, med det ljusa håret fladdrande i novemberstormen, som i sina armar bar en skadad vit fågel.

Dunkerque 4.jpg


   I mitten på oktober hände undret. Rhayader var inne i inhägnaden och matade sina fåglar. En trist nordostlig vind blåste, och marken suckade under den stigande floden. Genom alla ljud från hav, och vind hörde han en klar, hög ton. Han tittade upp mot kvällshimlen just lagom för att upptäcka först en obestämd fläck, sedan en svart-vit-vingad dröm, som kretsade kring fyrtornet en gång, och slutligen en verklighet som sänkte sig till marken i inhägnaden och vaggade fram för att få mat, precis som om hon aldrig hade varit därifrån. Det var snögåsen. Det var ingen tvekan om det. Glädjetårar steg upp i Rhayaders ögon. Var kunde hon ha varit? Säkert inte hemma i Kanada. Nej, hon måste ha tillbringat sommaren på Grönland eller Spetsbergen tillsammans med vildgässen. Hon hade kommit ihåg, hon hade kommit tillbaka.
   När Rhayader nästa gång for till Chelmbury för att handla, lämnade han ett meddelande hos postfröken — ett meddelande som måste ha gjort henne åtskilligt brydd. Han sa:
   —Tala om för Frith som bor hos fiskarna i Wickaeldroth, att Prinsessan har kommit tillbaka.
   Tre dagar senare kom Frith, längre nu, fortfarande slarvig och okammad, till fyrtornet för att hälsa på La Princesse Perdue.
   Tiden gick. På Stora Marsklandet markerades den av tidvattnets höjd, årstidernas långsamma växling, fåglarnas flykt, och, för Rhayader, av snögåsens ankomst och avfärd.
   Världen utanför jäste och sjöd och mullrade av det utbrott, som snart skulle komma och som nära nog skulle bli dess undergång. Men ännu så länge inverkade det inte på Rhayader - eller Frith, vad det beträffar. De hade kommit in i en underlig, naturlig rytm medan flickan växte upp. När snögåsen var vid fyrtornet kom också hon dit för att hälsa på, och hon lärde sig en massa saker av Rhayader. De seglade tillsammans i hans snabba båt, som han manövrerade så skickligt. De fångade vildfågel för den ständigt växande kolonin, de byggde nya inhägnader och gårdar åt dem. Han lärde henne allt om alla fåglarna som fanns på marsklandet, från måsen till jaktfalken. Ibland lagade hon mat åt honom, och hon lärde sig till och med att blanda hans färger.
   Men när snögåsen vände tillbaka till sitt sommarhem var det som om det kom en mur mellan dem, och hennes besök i fyrtornet upphörde. Ett år kom fågeln inte tillbaka, och Rhayader var förtvivlad. Allt tycktes ha upphört för honom. Han målade som en besatt hela vintern och hela nästa sommar, och han såg inte till flickan en enda gång. Men på hösten hörde han igen det välbekanta ropet från himlen, och den väldiga vita fågeln, nu helt utvuxen, sänkte sig ner från skyn lika hemlighetsfullt som den hade gett, sig iväg. Glatt seglade Rhayader till Chelmbury och lämnade sitt meddelande hos postfröken.
   Det var underligt, det dröjde mer än en månad efter det han hade lämnat meddelandet, innan Frith visade sig igen vid fyrtornet, och Rhayader såg, med häftig rörelse, att hon inte längre var barn.
   Efter det året som fågeln hade stannat borta, blev dess perioder av frånvaro allt kortare. Den hade blivit så tam, att den följde efter Rhayader och till och med kom in i hans rum när han arbetade.

   Våren 1940 gav sig fåglarna tidigt iväg från Stora Marsklandet. Världen brann. Vinandet och larmet från bombplanen och de skrällande explosionerna skrämde dem. Den första maj stod Frith och Rhayader sida vid sida på vallen och såg när de sista vildgässen och prutgässen lyfte från sin fristad; hon lång, smärt, fri som vinden, och plågsamt vacker; han mörk, grotesk, med sitt kraftiga skäggiga ansikte vänt mot himlen, med sina mörka heta ögon iakttagande hur gässen bildade sin flyktformation.
   —Titta, Philip, sa Frith.
   Rhayader följde hennes blick. Snögåsen hade lyft, hennes kolossala vingar var utbredda, men hon flög lågt och kom en gång så nära dem, att de utbredda vita vingarna med sina svarta spetsar ett ögonblick tycktes snudda vid dem, och de kände bruset från fågelns snabba flykt. En gång, två gånger kretsade hon runt fyrtornet, sänkte sig sedan till marken igen i inhägnaden hos de vingklippta gässen och började äta.
   —Hon flyger ju inte, sa Frith, med förundran i rösten.
   Med sin snuddande nära flykt tycktes fågeln ha svept in henne i en sorts förtrollning.
   —Prinsessan kommer att stanna kvar.
   —Ja, sa Rhayader, och hans röst var också upprörd. Hon kommer att stanna. Hon kommer aldrig att ge sig iväg mer. Den förlorade Prinsessan är inte längre förlorad. Hon har gjort detta till sitt hem — av egen fri vilja ...
   Förtrollningen var bruten, och Frith blev plötsligt medveten om att hon var rädd, och det som skrämde henne fanns i Rhayaders ögon — längtan och ensamheten och allt gömt, påträngande, outtalat, som fanns i dem och bakom dem när han såg på henne.
   Hans sista ord upprepades inne i hennes huvud, som om han hade sagt dem igen: Hon har gjort detta till sitt hem — av egen fri vilja. Hennes instinkts fina känselspröt nådde fram till honom och förde till henne budskapet om det han inte kunde säga, därför att han visste han var vanskapt och oformlig. Och där hans röst kanske kunde ha lugnat henne blev hennes förskräckelse större av hans tystnad och kraften av det som fanns outtalat mellan dem. Kvinnan i henne tvingade henne att fly från något som hon ännu inte kunde förstå.
   Frith sa: — Jag — jag måste gå. Adjö. Jag är glad att — prinsessan stannar. Så blir du inte så ensam.
   Hon vände sig om och gick snabbt bortåt, och hans ledsna »Adjö, Frith» var bara en till hälften uppfattad återklang av ett ljud, som genom suset i vassen bars fram till henne. Hon var långt borta innan hon vågade vända sig om, och titta tillbaka. Han stod kvar på vallen, en mörk fläck
   mot himlen.
   Skräcken hade lämnat henne. I dess ställe hade kommit något annat, en underlig känsla av att ha förlorat något, som var så stark att den fick henne att stanna ett ögonblick. Sedan fortsatte hon, långsammare, längre och längre bort från fyrtornets finger, som pekade upp mot himlen, och mannen nedanför det.

   Det dröjde litet mer än tre veckor innan Frith kom tillbaka till fyrtornet. Det var i slutet av maj, sent på kvällen. Den dröjande, gyllene skymningen gav långsamt vika för månens silver i öster.
   Hon intalade sig själv, när hennes steg förde henne dit, att hon ju måste få veta om snögåsen verkligen hade stannat, som Rhayader sagt att den skulle göra. Kanske hade den flugit sin kos trots allt. Men hennes beslutsamma gång på vallen var full av iver, och ibland ertappade hon sig själv med att omedvetet skynda på sina steg.
   Frith såg det gula skenet från Rhayaders lykta nere vid hans lilla brygga, och där fann hon honom själv. Hans segelbåt vaggade sakta på den stigande floden, och han höll på att lasta i den — vatten och mat och konjaks-flaskor, redskap och ett reservsegel.
   Han hörde henne komma och vände sig mot henne, och hon såg då, att han var blek, men att hans mörka ögon, som vanligen var så milda och lugna, glödde i upphetsning, och han andades tungt.
   En plötslig skräck grep Frith. Snögåsen var glömd.
   —Philip! Ska du resa?
   Rhayader avbröt sitt arbete för att hälsa, och hans ansikte hade ett uttryck, en hetta, som hon aldrig hade sett där förut.
   —Frith! Det var rart av dig att komma. Ja, jag måste resa. En liten tur bara. Jag kommer tillbaka.
   Hans röst, som brukade vara så vänlig, var pressad av det som fanns tillbakahållet i honom.
   Frith frågade: — Vart ska du resa?
   Nu strömmade orden ur Rhayader. Han måste fara till Dunkerque. Några mil tvärs över Kanalen. En brittisk armé var omringad där på stranden och väntade bara att bli förintad av tyskarna, som kom allt närmare. Hamnen stod i lågor, det var en hopplös belägenhet. Han hade hört det i byn när han var och handlade. Män gav sig iväg från Chelmbury på order från regeringen, varje bogserbåt och fiskebåt och barkass, som var sjöduglig, satte kurs över Kanalen för att ta männen från stranden ut till transportfartygen och jagarna, som inte kunde gå så nära den långgrunda kusten, för att rädda så många som möjligt från tyskarnas eld.
   Frith lyssnade, och det kändes som om hjärtat dog i henne. Han sa, att han skulle segla över Kanalen i sin lilla båt. Den kunde ta sex man åt gången, sju om det gällde. Han kunde göra många turer mellan stranden och transportfartygen.
   Flickan var ung, primitiv, oskolad. Hon förstod inte kriget eller vad som hade hänt i Frankrike eller vad som menades med den omringade armén, men blodet i henne sa, att här var fara å färde.
   —Philip! Måste du resa? Du kommer inte tillbaka. Varför ska just du?
   Febern tycktes ha lämnat Rhayaders själ i den första häftiga ordströmmen, och han förklarade det för henne på ett språk som hon kunde förstå.
   Han sa: — Människor är hopvräkta på stranden som jagade fåglar, Frith, precis som sårade och jagade fåglar, som vi har funnit ibland och tagit hem till vår fristad. Ovanför dem flyger hökar och falkar av stål, och de kan inte skydda sig mot rovfåglarna. De är förlorade och stormdrivna och plågade, liksom La Princesse Perdue, som du hittade och tog med hit från sumpmarkerna för många år sedan, och sen hjälpte vi henne. De behöver hjälp, förstår du lilla vän, precis som våra fåglar behövde hjälp, och därför måste jag resa. Där finns någonting jag kan uträtta. Ja, jag kan. För en gångs skull — för en gångs skull kan jag vara karl och göra en insats.
   Frith stirrade på Rhayader. Han var så förändrad. För första gången såg hon, att han inte längre var ful eller vanskapt eller grotesk, han var vacker. Det virvlade runt i henne av saker hon ville säga, och hon visste inte hur hon skulle säga dem.
   —Jag följer med dig, Philip. Rhayader skakade på huvudet.
   —Om du tar upp en plats i båten, måste vi lämna kvar en soldat, och en till, och en till, varje gång. Jag måste fara ensam.
   Han tog på sig oljerock och stövlar och steg i båten. Han vinkade och ropade : — Adjö ! Vill du se efter fåglarna tills jag kommer tillbaka, Frith?
   Frith lyfte sin hand, bara till hälften, och vinkade tillbaka. - Gud vare med dig, sa hon. — Jag ska passa fåglarna. Gud vare med dig, Philip.
   Det var natt nu, det var ljust av måne och stjärnor och ett dunkelt sken i norr. Frith stod kvar på vallen och såg seglet glida bort över viken. Plötsligt kom det ur mörkret bakom henne ett sus av vingar, och något svepte förbi henne upp i luften. I nattens ljus såg hon en glimt av vita vingar, med svarta vingspetsar, och snögåsens framsträckta huvud.
   Den lyfte, kretsade en gång över fyrtornet och satte sedan av i riktning mot den slingrande viken, där Rhayaders segelbåt gled iväg i den ökande brisen, och flög över honom i långsamma, vida cirklar.
   Det vita seglet och den vita fågeln syntes länge, länge.
   —Skydda honom. Skydda honom, viskade Frith. När båda till sist var utom synhåll, vände hon och gick långsamt, med böjt huvud, tillbaka till det tomma fyrtornet.

Dunkerque 1.jpg


   Nu blir berättelsen fragmentarisk, och nästa avsnitt är ett samtal mellan några soldater på permission, som satt på värdshuset Crown and Arrow.
   —Tro mej, en gås, så sant som jag sitter här, sa Private Potton från His Majesty's London Rifles.
   —Å fan, sa en hjulbent artillerist.
   —Jag säjer ju att det var en gås. Jock här, han såg den på samma gång som jag. Den kom flygande vid Dunkerque genom lorten och stanken och röken som låg tjock i luften. Den var vit, och den hade svart på vingarna. Den flög över oss som en annan störtbombare. Jock här, han sa: 'Nu är det slut med oss. Det är dödsängeln som kommer och hämtar oss.'
   'Nä du, sa jag, det är en fin gås; ser du väl, som kommer hemifrån med bud från Churchill och undrar hur vi har det här på badstranden. Det är ett bra tecken, sanna mina ord, ett förbannat bra tecken. Vi kommer att klara det här, ska du se.'
   Vi satt på stranden mellan Dunkerque och Lapanny, som en annan flock duvor på Victoria Embankment, och väntade att tysken skulle komma och ta kål på oss. Han gjorde vad han kunde. Han var bakom oss och på sidorna och ovanför. Han serverade handgranater och bomber, och han pepprade oss från luften med Messerschmittare.
   Och en bit utanför låg Kentish Maid, en fin lustbåt som jag ofta har gjort små turer med från Margate på sommaren för en och femti, och hon skulle ta oss därifrån, nåra hundra meter ut från stranden bara.
   När vi låg där och var fly förbannade för att vi inte på nåt sätt kunde ta oss ut till båten, så dök en Stuka på henne, och bomberna föll längs med henne och kastade upp vattnet i riktiga kaskader, ungefär som fontänerna i parken där hemma, det var den verkliga uppvisningen ska jag säja.
   Då dök det upp en jagare och sa på sitt lilla vis: 'Låt bli det där.' till Stukan, men en annan tysk flög på jagaren och träffade henne. Jösses vad den small i luften! Den brann innan den sjönk, och röken vällde in över stranden, alldeles gul och svart, och det var då den där gåsen kom och flög runt omkring oss som var där på stranden.
   Och sen kom han svängande om en udde i en jäkla liten segelbåt och seglade på hur lugnt som helst, som en annan snobb som var ute på en lusttur en söndagseftermiddag i Henley.
   —Vem kom? frågade en civil.
   —Han! Han som klarade en massa av oss. Han seglade tvärs igenom kulsprutesalvorna från en tysk i en Messerschmitt — en motorbåt från Ramsgate som hade försökt hämta oss hade blivit sänkt där en halvtimme tidigare — vattnet skummade av kulor och bomber som kreverade, men det gav han tusan i. Han hade ingen bensin som kunde brinna eller explodera, och han seglade bara rätt in bland bomberna.
   Han kom in mot stranden - genom den svarta röken från jagaren som låg och brann, en liten svart karl med skägg, och en klo i stället för en hand, och puckel på ryggen.
   Han höll ett rep mellan tänderna som lyste i det svarta skägget, den riktiga handen höll han på rorpinnen, och med den krokiga vinkade han till oss att vi skulle komma. Och ovanför flög den där gåsen, runt och runt.
   Jock här, han sa: 'Nä, nu är det ute med oss. Det är fan själv som kommer och hämtar oss. Han måste ha blivit träffad och vet inte om det.'
   'Asch', sa jag, 'jag tycker det liknar Gud Fader mer än fan.' Och det gjorde han faktiskt, precis som på bilderna i söndagsskoleböckerna, med det vita ansiktet och mörka ögon och skägg och allt, och så den lilla båten.
   'Jag kan ta sju åt gången', skrek han när han kom närmare.
   Vår officer ropade: 'Det är bra! Ni sju som står närmast, hoppa i.'
   Vi vadade ut där han var. Jag var så utschasad så jag kunde inte klänga mej över relingen, men han grabbade tag i kragen på min rock och hivade in mej och sa: 'Kom här gosse. Kom bara. Näste man !'
   Och i kom jag. Jösses vad han var stark! Så hissade han seglet som såg ut som ett såll, alldeles genomskjutet av kulsprutorna, och så skrek han: 'Håll er nere på botten, pojkar, i fall vi skulle träffa på nån av era vänner', och så bar det iväg. Han satt i aktern och höll ett rep mellan tänderna och ett annat i sin klo, med den riktiga handen på rorpinnen, och han styrde och seglade rakt igenom plaskandet från alla granater som kom från ett landbatteri ett stycke längre bort på kusten. Och den där gåsen, den flög runt och runt, fullständigt obesvärad av allt skjutande och oväsen från tysken, precis som en annan Morris i trängseln på vägen till Winchester.
   'Sa jag inte att den där gåsen var ett bra tecken?' sa jag till Jock. 'Titta bara på honom där, alla tiders räddande ängel.'
   Han vid rorpinnen kikade upp på gåsen ibland, med repet mellan tänderna, och flinade åt den som om de hade känt varandra hela livet.
   Han tog oss till Kentish Maid, sen vände han och körde tillbaka efter en ny omgång. Han höll på så hela kvällen och hela natten, för det var tillräckligt ljust av det förbannade skenet från branden i Dunkerque. Jag vet inte hur många turer han gjorde, men han och en tjusig motorbåt från Thames Yacht Club och en stor livbåt från Poole som också kom dit, klarade allesammans oss som var i det lilla helvetet, utan att en enda en strök med.
   Vi seglade när siste man kommit ombord, vi var mer än sju hundra på en båt som var byggd för två hundra.
   Han var kvar när vi gav oss därifrån, och han vinkade adjö till oss och seglade iväg mot Dunkerque, och fågeln var med honom. Det såg förbannat konstigt ut, med den stora fågeln som flög omkring båten i eldskenet, som en vit ängel i all röken.
   En Stuka försökte kvadda oss när vi var halvvägs, men han hade varit uppe för länge på natten och missade. På morgonen var vi hemma.
   Jag har inte hört vad det blev av honom eller vem han var — han med puckeln och den lilla segelbåten. En förbannat bra karl, det är vad han var det.
   —Det var som tusan, sa artilleristen. En förbannat konstig gås. Va fan ska man tro?

   I en officersklubb på Brook Street satt en pensionerad marinofficer, sextiofem år gammal, Commander Keith Brill-Oudener, och berättade om sina upplevelser under utrymningen av Dunkerque. Han hade blivit väckt klockan fyra en morgon och gett sig iväg över Kanalen i en bogserbåt från Limehouse, som hade stark slagsida, med en rad pråmar på släp, som han körde tillbaka fyra gånger, lastade med soldater. Efter den sista turen var skorstenen bortskjuten, och det var ett hål i sidan på båten. Men han fick den tillbaka till Dover.
   En reservofficer i marinen, som fått två trålare från Brixham och en fiskebåt från Yarmouth bortsprängda under sig under de sista fyra dagarna av evakueringen, sa: — Hörde ni någonsin den där fantastiska historien om en vildgås? De pratade om den överallt längs kusten. Ni vet hur såna där saker börjar. Några av karlarna som jag hade med mig tillbaka pratade om den. Den hade visst varit synlig med vissa mellanrum de sista dagarna mellan Dunkerque och La Panne. Om man såg den skulle man klara sig. Och andra saker i samma stil.
   Nja, sa Brill-Oudener, en vildgås? Jag såg en tam gås ... Förbaskat märkvärdigt förresten. Tragiskt också. Men tur för oss. Jag ska berätta. Det var tredje turen tillbaka. Fram emot klockan sex siktade vi en övergiven liten båt. Det såg ut som om någon låg i den. Och det satt en fågel på relingen.
   Vi la om kursen när vi kom närmare och gick för att se vad det var.
   Det var en man. Eller hade varit, stackare. Kulspruta, ni vet. Illa. Ansiktet nere i vattnet. Fågeln var en gås, en tamgås.
   Vi drev alldeles intill, men när en av våra karlar lutade sig ut väste fågeln åt honom och slog efter honom med vingarna. Kunde inte bli kvitt den. Plötsligt ropade unge Kettering, som var med, och pekade mot styrbord. En stor mina kom drivande. En av tyskens ögonstenar, Om vi hade hållit kursen hade vi törnat rätt på den. Ja fy tusan. Vi lät den komma ett hundratal meter akterut från den sista pråmen, och så tuttade karlarna på med gevär.
   När vi tittade efter båten igen var den försvunnen. Sänkt. Hade fått en
   stöt. Mannen följde med: Han måste ha varit fastbunden. Fågeln hade lyft och kretsade runt. Tre gånger, som en salut. Kändes förbaskat egendomligt. Sedan flög hon bort, västerut. Det var verkligen tur för oss att vi gick dit för att titta efter. Konstigt att ni skulle börja tala om en gås.

   Fritha stannade kvar ensam i det lilla fyrtornet på Stora Marsklandet, passade fåglarna och väntade på, hon visste inte vad. De första dagarna höll hon till på vallen, tittade ut över vattnet, fastän hon förstod att det var meningslöst. Sedan gick hon fram och tillbaka inne i förrådsrummen i fyrtornet med travarna av målardukar — dessa tavlor på vilka Rhayader hade fångat varje skiftning, varje nyans i det ödsliga landskapet, och de underbara, behagfulla, fjäderklädda varelserna som bodde där.
   Bland dem fann hon den tavla, som Rhayader hade målat av henne ur minnet för så många år sedan, när hon fortfarande var ett litet barn, och hade stått där på tröskeln, genomblåst och rädd, och tryckt en skadad fågel intill sig.
   Den bilden och det hon såg i den upprörde henne på ett sätt som hon inte tidigare upplevt, för mycket av Rhayaders själ fanns i den. Det var egendomligt, det var den enda gången han hade målat snögåsen, den förlorade vildfågeln, stormdriven från ett annat land, som hade givit dem båda en vän och som — till sist — kom tillbaka till henne med budet att hon aldrig skulle få se honom mera.
   Långt innan snögåsen hade sänkt sig ned från ett lysande rött moln i öster för att kretsa kring fyrtornet i ett sista farväl, visste Fritha, genom den gamla kraften i sitt blod, att Rhayader inte skulle komma tillbaka.
   När hon därför i solnedgången hörde den höga, välkända tonen från himlen, förde den inget falskt hopp till hennes hjärta. Det tycktes som om hon hade upplevt det ögonblicket många gånger förr.
   Hon kom springande ner på vallen och riktade blicken, inte mot den fjärran Kanalen, där ett segel skulle ha kunnat komma, utan mot himlen, från vars flammande valv snögåsen sänkte sig. Synen, ljudet och ensamheten bröt genom fördämningen i henne och befriade den svallande, överväldigande sanningen om hennes kärlek, och lät den söka sitt utlopp i tårar.
   Den ena vilda varelsen ropade till den andra, och hon tycktes flyga med den stora fågeln, sväva tillsammans med den mot kvällshimlen, lyssnande till hälsningen från Rhayader.
   Jord och himmel darrade av den och fyllde henne tills hon inte kunde uthärda det. »Frith! Fritha! Frith, min kära. Farväl, min käraste.» De vita vingarna, med det svarta ytterst på vingspetsarna, slog det mot hennes hjärta, och hennes hjärta svarade: »Philip, jag älskar dig.»
   Ett ögonblick trodde Frith att snögåsen skulle slå ner i den gamla inhägnaden, eftersom gässen stämde upp ett välkomnande snatter. Men den gled bara lätt över, svävade upp igen, flög i en vid vacker spiral ännu en gång runt den gamla fyren, och började sedan stiga högre.
   När Frith betraktade den såg hon inte längre snögåsen, utan Rhayaders själ, som tog farväl innan han för alltid lämnade henne.
   Hon flög inte längre med den, hon var bunden vid jorden. Hon lyfte upp armarna och stod på tå; sträckte sig mot himlen, och ropade: »Gud välsigne dig! Gud välsigne dig, Philip!» Frith hade slutat gråta. Hon stod tyst kvar och tittade, långt efter det gåsen hade försvunnit. Sedan gick hon in i fyrtornet och tog tavlan som Rhayader hade målat av henne. Hon tryckte den mot sitt bröst och började gå hemåt längs den gamla vallen.

   I många veckor kom Frith varje kväll till fyren och matade fåglarna. Tidigt en morgon under ett flyganfall förväxlade en tysk pilot den gamla övergivna fyren med ett viktigt militärt mål, gjorde en störtdykning mot den — en skrikande stålhök — och sprängde bort den och allt som hörde till den, in i glömska.
   När Fritha kom den kvällen hade havet brutit in genom öppningarna i vallen och täckt över den. Ingenting fanns kvar som bröt av mot den fullständiga ödsligheten. Ingen sjöfågel hade vågat komma tillbaka. Bara de orädda måsarna kretsade runt och gnydde klagande över platsen där den en gång funnits.

   Övers.: Gunvor Ismark Ill : Georg Lagerstedt Källa: All världens berättare nr. 5 1949

Dunkerque 5.jpg


   

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki