FANDOM



Av Roald Dahl

Vi var sex stycken till middag hemma hos Mike Schofield i London den kvällen: Mike och hans hustru och dotter, min fru och jag och en man som hette Richard Pratt.
   Richard Pratt var en känd gourmé. Han var ordförande i ett litet sällskap som gick under namnet Epikuréerna, och varje månad skickade han privat till medlemmarna en broschyr om mat och viner. Han ordnade middagar med överdådiga rätter och sällsynta viner. Han vågade inte röka av fruktan för att skada gommen, och när han diskuterade ett vin hade han en underlig, ganska komisk vana att tala om det som om det var en levande varelse. "Ett förståndigt vin", brukade han säga, "ganska blygt och tillbakadraget men mycket förståndigt." Eller också: "Ett godmodigt vin, välvilligt och gladlynt — en aning oanständigt kanske men godmodigt i alla fall."
   Två gånger tidigare hade jag varit på middag hos Mike tillsammans med Richard Pratt, och bägge gångerna hade Mike och hans fru gjort sig stort omak för att kunna bjuda den kände gourmén på en extra fin måltid. Och den här skulle tydligen inte bli något undantag. Så fort vi kom in i matsalen såg jag att bordet var dukat för• en festmåltid. De höga stearinljusen, de gula rosorna, mängden av blänkande silver, de tre vinglasen vid varje kuvert och framför allt den svaga doften av stekt kött från köket kom det första, varma snålvattnet att rinna i munnen på mig.
   När vi satte oss till bords kom jag att tänka på att Mike vid Richard Pratts två föregående besök hade roat sig med att slå vad med honom om vinet. Han hade undrat om han kunde säga vad det var för märke och årgång. Pratt hade svarat att det inte borde vara alltför svårt, förutsatt att det var en god årgång. Mike hade då slagit vad med honom om en låda av ifrågavarande vin att han inte kunde göra det. Pratt hade gått med på det och vunnit bägge gångerna. Och nu hade jag en bestämd känsla av att den lilla leken skulle upprepas den här middagen också, för Mike hade ingenting emot att förlora vadet för att få bevis på att hans vin var tillräckligt fint för att kunna identifieras, och Pratt å sin sida tycktes finna en djup men behärskad tillfredsställelse i att visa sitt kunnande.
   Måltiden började med en tallrik whitebait, stekt mycket frasigt i smör, och till det fick vi ett moselvin. Mike reste sig och serverade själv vinet och när han satte sig igen såg jag att han iakttog Richard Pratt. Han hade ställt flaskan framför mig så att jag skulle kunna se etiketten. "Geierslay Ohligsberg 1945", stod det på den. Han lutade sig framåt och viskade till mig att Geierslay var en mycket liten by vid Mosel som var nästan okänd utanför Tyskland. Han sade att vinet som vi fick var ytterst sällsynt, att vinodlingens avkastning var så liten att det var nästan omöjligt för en utomstående att komma över något av den. Han hade själv varit i Geierslay sommaren före och hade efter visst besvär fått lov att ta med sig några dussin flaskor.
   "Jag tror knappast någon annan här i landet har något av det för ögonblicket", sade han. Jag såg att han tittade på Richard Pratt igen. "Det fina med mosel", fortsatte han med höjd röst, "är att det är det perfekta vinet att servera före ett rödvin. Många människor serverar rhenvin i stället, men det är därför att de inte begriper bättre. Ett rhenvin slår ihjäl ett fint rödvin, visste du det? Det är barbariskt att servera rhenvin före rödvin. Men mosel — ah! — mosel är det enda rätta!"
   Mike Schofield var en vänlig, medelålders man. Men han var börsmäklare. Eller för att vara exakt — han jobbade på fondmarknaden och i likhet med andra inom hans gebit tycktes han bli något generad, nästan skamsen inför upptäckten att han hade förtjänat så mycket pengar med hjälp av så klen begåvning. I själ och hjärta visste han att han egentligen inte var mycket mer än en bookmaker — en inställsam, oerhört aktningsvärd, i grund och botten samvetslös bookmaker — och han visste att hans vänner också visste det. Därför eftersträvade han nu att bli en bildad människa, att uppodla en litterär och estetisk smak, att samla konst, musik, böcker och liknande. Hans lilla predikan om rhenvin och mosel ingick i allt detta, i denna bildning som han eftersträvade.
   "Ett charmant litet vin, tycker du inte det?" sade han. Han höll fortfarande ögonen på Richard Pratt. Jag såg hur han kastade en snabb, förstulen blick längs bordet varje gång han böjde huvudet för att ta en munfull whitebait. Jag kände nästan hur han väntade på det ögonblick då Pratt skulle ta den första klunken och titta upp från glaset med ett förnöjt, lite undrande eller kanske rent av häpet leende, och sedan skulle det bli en diskussion och Mike skulle berätta för honom och byn Geierslay. Men Richard Pratt smakade inte på vinet. Han gick fullkomligt upp i sin konversation med Mikes artonåriga dotter Louise. Han vände sig till hälften mot henne, log mot henne och efter vad jag förstod berättade han någon historia om en köksmästare på en restaurang i Paris. Medan han talade lutade han sig allt närmare henne och det verkade som om han i sin iver nästan stötte emot henne. Den stackars flickan lutade sig så långt som möjligt ifrån honom, nickade hövligt, tämligen desperat, och tittade inte på hans ansikte utan på den översta knappen i hans smoking.
   Vi blev färdiga med fisken och hembiträdet gick runt och tog bort tallrikarna. När hon kom till Pratt såg hon att han ännu inte hade rört maten, så hon tvekade och Pratt lade märke till henne. Han vinkade bort henne, avbröt samtalet och började hastigt stoppa in den lilla frasiga, bruna fisken i munnen med snabba, knyckiga rörelser av gaffeln. När han sedan var färdig sträckte han sig efter glaset och stjälpte i sig vinet i två korta drag och vände sig så till Louise Schofield för att återuppta konversationen.
   Mike såg alltsamman. Jag var medveten om att han satt där mycket stilla och behärskade sig medan han tittade på sin gäst. Hans runda, joviala ansikte tycktes lösas upp en aning och slappna, men han lade band på sig och satt stilla och sade ingenting.
   Efter en liten stund kom hembiträdet in med den andra rätten. Det var en stor rostbiff. Hon satte den på bordet framför Mike som reste sig och skar för den. Han skar mycket tunna skivor och lade dem försiktigt på tallrikarna, som hembiträdet sedan bar runt. När han hade serverat alla inklusive sig själv lade han ner förskäraren och lutade sig framåt med båda händerna på bordskanten.
   "Och nu", sade han till oss alla men med blicken riktad mot Richard Pratt, "nu kommer turen till rödvinet. Jag måste gå och hämta rödvinet, om ni ursäktar mig."
   "Gå och hämta det?" sade jag. "Var är det då?"
   "I mitt arbetsrum. Uppkorkat — det står och andas." ¤"Varför i arbetsrummet?"
   "För att det ska få rumstemperatur förstås. Det har stått där ett dygn."
   "Men varför just i arbetsrummet?"
   "Det är det bästa stället i hela huset. Richard hjälpte mig att välja ut det sist han var här."
   Pratt såg sig om när han hörde sitt namn nämnas.
   "Det stämmer, inte sant?" sade Mike.
   "Jodå", svarade Pratt och nickade allvarligt. "Det stämmer."
   "Ovanpå det gröna dokumentskåpet i arbetsrummet", sade Mike. "Det var det stället vi valde. En bra, dragfri plats i ett rum med jämn temperatur. Ursäkta mig bara ett slag medan jag hämtar det."
   Tanken på att få ännu ett vin att leka med hade återgett honom hans goda humör, och han skyndade sig ut genom dörren, återvände i långsammare takt en minut senare, gick försiktigt med bägge händerna om en vinkorg i vilken det låg en mörk flaska. Etiketten var vänd neråt och syntes inte. "Nu så!" utbrast han medan han närmade sig bordet. "Vad sägs om det här då, Richard? Du kan aldrig säga vad det här är för vin!"
   Richard Pratt vände sig långsamt om och tittade upp på Mike; sedan vandrade hans ögon ner till flaskan som vilade i sin lilla videkorg och han höjde ögonbrynen, en svag, övermodig krökning av ögonbrynen, och samtidigt sköt han fram den fuktiga underläppen, blev plötsligt spotsk och ful.
   "Det klarar du aldrig", sade Mike. "Inte om du så fick hundra år på dig."
   "Är det rödvin?" frågade Richard Pratt nedlåtande. ¤"Javisst."
   "Då antar jag att det är från någon av de mindre vingårdarna?"
   "Kanske det, Richard. Och — kanske inte."
   "Men det är en god årgång? En av de stora årgångarna?" ¤"Ja, det garanterar jag."
   "Då borde det inte vara alltför svårt", sade Richard Pratt med släpigt tonfall och såg ytterligt uttråkad ut. Men jag tyckte mig märka att det var något egendomligt med hans släpiga tonfall och uttråkade min: en skugga av något ont mellan ögonen och en spänd uppmärksamhet i hans attityd som gav mig en svag olustkänsla medan jag iakttog honom.
   "Den här gången är det verkligen ganska svårt", sade Mike. "Jag vill inte tvinga dig att slå vad om det här vinet."
   "Såå? Och varför inte det?" Åter den långsamma höjningen på ögonbrynen, den kyliga, uppmärksamma blicken.
   "Därför att det är svårt."
   "Det var inte särskilt artigt mot mig, vet du vad."
   "Snälla du", sade Mike, "jag ska med glädje slå vad med dig om det är det du vill."
   "Det borde inte vara så svårt att säga vad det är för vin." ¤"Menar du att du vill slå vad?"
   "Det har jag absolut ingenting emot", svarade Richard Pratt. ¤"All right, då tar vi den vanliga insatsen. En låda av vinet i fråga."
   "Du tror inte jag kan säga vad det är för vin, va?"
   "Uppriktigt sagt och med all tillbörlig aktning så tror jag inte det", sade Mike. Han fick anstränga sig lite för att förbli hövlig, men Pratt gjorde inga större ansatser för att dölja sitt förakt för hela arrangemanget. Och ändå tycktes egendomligt nog hans nästa fråga avslöja ett visst intresse.
   "Vill du höja insatsen?"
   "Nej, Richard. En låda är alldeles tillräckligt."
   "Skulle du vilja slå vad om femti lådor?"
   "Det vore idiotiskt."
   Mike stod mycket stilla bakom stolen vid huvudändan av bordet och höll varsamt om flaskan i dess löjliga videkorg. Han var lite vit kring näsborrarna nu och munnen var hårt hopknipen.
   Pratt satt lättjefullt tillbakalutad i stolen och tittade upp på honom med höjda ögonbryn, ögonen till hälften slutna och ett litet leende i mungiporna. Och åter såg jag eller tyckte mig se något tydligt oroväckande i mannens ansikte, den där skuggan av spänd uppmärksamhet mellan ögonen. I själva ögonen, precis i mitten där de var svarta, doldes en liten svag glöd av illistighet.
   "Så du vill alltså inte höja insatsen?"
   "Mig gör det alldeles detsamma, gubbe lilla", sade Mike. "Jag slår vad om precis vad du vill."
   De tre kvinnorna och jag satt tysta och iakttog de två männen. Mikes fru började bli irriterad; hon hade fått ett surmulet drag kring munnen och jag kände att hon tänkte avbryta diskussionen när som helst. Rostbiffen låg framför oss på tallrikarna och det ångade stilla om den.
   "Jaså, du slår vad om precis vad jag vill?"
   "Ja, jag sa ju det. Jag slår vad om vad tusan du vill, om du nu absolut ska göra så stort nummer av det."
   "Till och med tiotusen pund?"
   "Javisst, om det är så du vill ha det." Mike var självsäkrare nu. Han visste mycket väl att han kunde gå med på vilken summa Pratt än föreslog.
   "Du säger alltså att jag kan bestämma insatsen?" frågade Pratt igen.
   "Jag har ju sagt det."
   Det blev en paus medan Pratt långsamt tittade runt bordet, först på mig, sedan på de tre kvinnorna i tur och ordning. Det var som om han ville påminna oss om att vi var vittne till detta erbjudande.
   "Mike!" sade mrs Schofield. "Mike, nu tycker jag verkligen vi ska sluta med de här dumheterna och äta maten i stället. Den blir kall."
   "Men det är inga dumheter", sade Pratt lugnt till henne. "Vi slår vad helt enkelt."
   Jag lade märke till att hembiträdet stod i bakgrunden med ett fat grönsaker och undrade om hon skulle våga bjuda runt dem eller inte.
   "Kör till", sade Pratt. "Då ska jag tala om vad jag vill att du ska slå vad om."
   "Var så god", sade Mike något nonchalant. "Jag ger fan i vad det är — du får välja."
   Pratt nickade och åter drogs hans mungipor till det där lilla leendet, och sedan sade han långsamt medan han hela tiden tittade på Mike: "Jag vill du ska slå vad om att gifta bort din dotter med mig."
   Louise Schofield hoppade till. "Vad nu då!" utbrast hon. "Nej, det här var då inte lustigt! Vet du vad, pappa, det här var verkligen inte alls lustigt."
   "Kära barn", sade modern. "De skämtar bara."
   "Jag skämtar inte", sade Richard Pratt.
   "Det är ju löjligt", sade Mike. Nu hade han förlorat fattningen igen.
   "Du sa att du slog vad om precis vad jag ville."
   "Jag menade pengar."
   "Det sa du inte."
   "Det menade jag i alla fall."
   "Det var synd du inte sa det då. Men för all del, om du vill ta tillbaka ditt erbjudande så gärna för mig."
   "Det är inte alls fråga om att ta tillbaka erbjudandet, snälla du. Det är i alla händelser inget riktigt vad, för du kan ju inte erbjuda samma insats som jag. Du har ingen dotter som du kan sätta upp mot min ifall du förlorar. Och även om du, hade det skulle jag inte vilja gifta mig med henne."
   "Det gläder mig att höra", sade hans fru.
   "Jag satsar vad du vill", förklarade Pratt. "Mitt hus till exempel. Vad säger du om mitt hus?"
   "Vilket av dem?" frågade Mike, nu på skämt.
   "Lantstället."
   "Varför inte det andra också?"
   "All right, om du vill så. Båda husen alltså."
   Jag såg att Mike tvekade. Han tog ett steg framåt och satte försiktigt ner korgen med flaskan på bordet. Han flyttade saltkaret åt sidan, därefter pepparströaren, och sedan tog han upp kniven, studerade tankfullt bladet en stund och lade så ner den igen. Dottern hade också sett att han blev tveksam.
   "Pappa då!" utbrast hon. "Var inte fånig! Det är så dumt så man kan inte tala om det en gång. Jag vill verkligen inte bli föremål för vadslagning på det här sättet."
   "Alldeles riktigt, lilla vän", sade modern. "Sluta genast, Mike, och sätt dig ner och ät din mat."
   Mike ignorerade henne. Han tittade över bordet på dottern och log, ett svagt, faderligt, beskyddande leende. Men i hans ögon syntes plötsligt en liten triumferande glimt. "Vet du vad, Louise", sade han och log medan han talade. "Vi borde faktiskt fundera lite på saken."
   "Sluta nu, pappa! Jag vill inte ens lyssna på dig! Det här var det dummaste jag har hört i hela mitt liv!"
   "Nej, allvarligt talat, älskling. Lugna dig lite bara och hör på mig ett ögonblick."
   "Men jag vill inte höra på dig."
   "Louise! Var inte omöjlig nu! Så här ligger det till. Richard här har föreslagit oss ett vad på fullaste allvar. Det är han som vill slå vad, inte jag. Och om han förlorar måste han lämna ifrån sig inte mindre än två stycken egendomar. Vänta lite, kära vän, avbryt mig inte. Saken är nämligen den att det är uteslutet att han kan vinna."
   "Han tycks tro att han kan det."
   "Var snäll och hör på mig nu, för jag vet vad jag talar om. När den verkliga vinkännaren smakar på ett rödvin — jag menar då inte något av de kända, förnämliga vinerna som Lafite eller Latour — så kan han bara komma en liten bit på väg mot namnet på vingården i fråga. Han kan naturligtvis säga från vilket Bordeauxdistrikt vinet kommer, om det är från Saint-Emilion, Pomerol, Graves eller Médoc. Men sen har varje distrikt flera kommuner och varje kommun har en massa små vingårdar. Det är helt enkelt omöjligt att skilja mellan allihop enbart med hjälp av smak och lukt. Jag drar mig inte för att tala om att det vin som jag har här är från en liten vingård som är omgiven av många andra små vingårdar, och han kan aldrig komma på vilken det är. Det är omöjligt."
   "Det kan du inte vara säker på", sade dottern.
   "Jag säger ju att jag kan det. Om jag nu ska säga det själv, så vet jag faktiskt en hel del om viner. Och förresten, flicka lilla, är jag ju din far och du tror väl för tusan inte att jag skulle locka dig in i — i något som du inte själv vill, va? Jag försöker bara ordna så du får lite pengar."
   "Mike!" sade hans fru skarpt. "Var snäll och sluta med det här nu, Mike!"
   Åter ignorerade han henne. "Om du antar det här vadet", sade han till dottern, "så kommer du att inom tio minuter vara ägare till två stora hus."
   "Men jag vill inte ha två stora hus, pappa."
   "Sälj dem då. Låt honom köpa tillbaka dem med detsamma. Jag ska nog ordna allt det där åt dig. Och tänk så rik du blir, flicka lilla! Du kommer att bli oberoende under resten av ditt liv!"
   "Å, pappa, jag tycker inte om det här. Jag tycker det är fånigt."
   "Det gör jag också", sade modern. Hon gjorde några snabba, knyckiga rörelser upp och ner med huvudet medan hon talade, precis som en höna. "Du borde skämmas, Michael, att överhuvudtaget föreslå en sån sak! Din egen dotter till på köpet!"
   Mike tittade inte ens på henne. "Säg ja!" sade han ivrigt och stirrade samtidigt intensivt på flickan. "Säg ja, fort! Jag garanterar att du inte kommer att förlora."
   "Men jag tycker inte om det, pappa."
   "Slå till nu, lilla gumman. Säg ja!"
   Mike ansatte henne hårt. Han lutade sig mot henne, fixerade henne med fasta, glänsande blickar, och det var inte lätt för dottern att hålla stånd mot honom.
   "Tänk om jag förlorar då?"
   "Jag har ju sagt att du inte kan förlora. Det garanterar jag." ¤"Pappa, måste jag verkligen?"
   "Jag försöker ju skaffa dig en förmögenhet. Gör slag i saken nu. Vad säger du, Louise? Överenskommet?"
   Hon tvekade för sista gången. Sedan ryckte hon uppgivet på axlarna och sade: "All right då. Om du verkligen svär på att det inte finns någon risk att jag kan förlora."
   "Bra!" utbrast Mike. "Det är fint! Då är saken klar!"
   "Ja", sade Richard Pratt och tittade på flickan. "Då är saken klar."
   Mike lyfte genast upp vinet, hällde den första skvätten i sitt eget glas och kilade sedan ivrigt runt bordet och fyllde på de andras. Nu iakttog alla Richard Pratt, iakttog hans ansikte medan han långsamt sträckte ut högra handen efter glaset och lyfte det till näsan. Han var omkring femti år och hans ansikte var inte särskilt behagligt. Det var på något sätt inget annat än mun mun och läppar — de tjocka, fuktiga läpparna hos en yrkesgourmé, och underläppen hängde ner på mitten, en avsmakares slappa, ständigt öppna läpp, anpassad efter kanten på ett glas eller en matbit. Som ett nyckelhål, tänkte jag medan jag såg på den; hans mun är som ett stort, fuktigt nyckelhål.
   Långsamt lyfte han glaset till näsan. Nästippen försvann ner i glaset och rörde sig över vinytan under lätta snusringar. Han lät vinet sakta cirkulera runt i glaset för att få fram bouqueten. Han koncentrerade sig intensivt. Han hade slutit ögonen och nu tycktes hela övre hälften av hans kropp, huvudet och halsen och bröstet, bli ett slags väldig, känslig luktmaskin som tog emot, filtrerade och analyserade det som den vädrande näsan förmedlade.
   Jag lade märke till att Mike satt avslappnad i stolen, tydligen obekymrad men uppmärksam på varje rörelse. Mrs Schofield satt rak och stel vid andra ändan av bordet med blicken riktad rakt fram och ansiktet spänt av ogillande. Louise hade skjutit stolen en aning åt sidan och vridit på den så att hon satt vänd mot gourmén. Hon iakttog honom uppmärksamt, precis som fadern.
   Luktproceduren varade minst en minut; sedan sänkte Pratt glaset ner till munnen utan att öppna ögonen eller röra på huvudet och tömde nästan hälften av innehållet. Han gjorde en paus med munnen full av vin för att få den första smaksensationen; sedan lät han en del av det sakta rinna ner genom strupen och jag såg hur hans adamsäpple rörde sig när vinet passerade. Men det mesta av det behöll han i munnen. Och utan att svälja igen drog han nu in mellan läpparna en nypa luft som blandade sig med vinångorna i munnen och fortsatte ner i lungorna. Han höll andan, släppte ut den genom näsan och började slutligen rulla runt vinet under tungan och tuggade det, faktiskt tuggade det med tänderna som om det var bröd.
   Det var en högtidlig, effektfull föreställning och jag måste säga att han gjorde det mycket bra.
   "Um", sade han medan han satte ner glaset och drog med den skära tungan över läpparna. "Um — ja. Ett mycket intressant litet vin — milt och behagligt, nästan feminint i eftersmaken." Det blev ett överskott av saliv i hans mun och emellanåt hamnade ett ljust stänk av det på bordet medan han talade.
   "Nu kan vi börja eliminera", sade han. "Ni får ursäkta att jag gör det här så noggrant, men det står så mycket på spel. I vanliga fall skulle jag kanske ta en chans och hoppa direkt och landa mitt i den vingård som jag hade bestämt mig för. Men den här gången — jag måste gå försiktigt till väga den här gången, inte sant?" Han tittade upp på Mike och han log, ett tjockläppat, våtläppigt leende. Mike log inte tillbaka.
   "Först och främst — vilket Bourdeauxdistrikt kommer det här vinet från? Det är inte så svårt att gissa sig till. Det är alldeles för lätt för att kunna komma från Saint-Emilion eller Graves. Det är tydligen en Médoc. Den saken råder det inget tvivel om.
   "Sen — från vilken kommun i Médoc kommer det? Det borde inte heller vara så svårt att avgöra med hjälp av uteslutningsmetoden. Margaux? Nej. Det kan inte vara. Margaux. Det har inte den kraftiga bouquet som en Margaux har. Pauillac? Det kan inte vara Pauillac heller. Det är för vekt, för milt och trånsjukt för att vara Pauillac. Vinet från Pauillac är bland annat nästan övermodigt till sin smakkaraktär. Och jag tycker dessutom att en Pauillac har liksom lite märgsmak, en lustig, dammig, märgliknande arom som druvorna får från jorden i distriktet. Nej, nej. Det här — det här är ett mycket milt vin, blygt och tillbakadraget vid den första smakförnimmelsen, sen träder det fram skyggt men mycket behagfullt vid den andra. En smula illmarigt kanske vid den andra smakupplevelsen och lite okynnigt också, det retar tungan med en anstrykning, men bara en anstrykning av garvsyra. Sen är det förtjusande i eftersmaken — tröstande och kvinnligt med en viss muntert generös egenskap som man bara förbinder med vinerna från kommunen Saint-Julien. Det här är otvivelaktigt en Saint-Julien."
   Han lutade sig bakåt i stolen, lyfte upp händerna i jämnhöjd med bröstet och tryckte sakta fingertopparna mot varandra. Han började bli löjligt pompös, men jag gissade att han delvis gjorde sig till helt enkelt för att driva med värden. Jag kom på mig själv med att tämligen ivrigt vänta på att han skulle fortsätta. Flickan Louise höll på att tända en cigarrett. Pratt hörde raspet från tändstickan och vände sig mot henne i ett plötsligt utbrott av verklig vrede. "Nej, låt bli!" sade han. "Var snäll och låt bli det där! Det är ett avskyvärt oskick att röka vid bordet!"
   Hon tittade upp på honom, fortfarande med den brinnande tändstickan i handen, och de stora ögonen riktades långsamt mot hans ansikte, höll sig kvar där ett ögonblick, flyttade sig bort igen med lugnt förakt. Hon böjde huvudet och blåste ut tändstickan, men fortsatte att hålla den otända cigarretten mellan fingrarna.
   "Förlåt, lilla vän", sade Pratt, "men jag kan faktiskt inte med att man röker vid bordet."
   Hon tittade inte på honom igen.
   "Nå, låt mig se — hur långt hade vi kommit nu?" sade han. "Jovisst. Det här vinet är från Bordeaux, från kommunen Saint-Julien i distriktet Médoc. Så långt är allting gott och väl. Men nu kommer vi till det_ som är svårare — namnet på själva vingården. För i Saint-Julien finns det många vingårdar, och som vår värd så riktigt påpekade för en stund sen är det ofta inte stor skillnad mellan vinet från en odling och vinet från en annan. Men vi ska se i alla fall."
   Han gjorde en paus igen och slöt ögonen. "Jag försöker fastställa vilken kvalitet det är", sade han. "Om jag kan göra det har jag kommit halvvägs till målet. Låt mig se nu. Det här vinet är tydligen inte från en förstaklassodling — inte ens en andra. Det är inte något stort vin. Finessen, själva, själva — vad ska man säga? — utstrålningen, styrkan, fattas. Men det skulle kunna vara ett tredjeklassvin. Och jag tror inte det ändå. Vi vet att det är en god årgång — det har vår värd sagt — och att säga att det är ett tredjeklassvin är nog att smickra en aning. Jag måste vara försiktig. Nu måste jag vara mycket försiktig."
   Han lyfte glaset och tog en liten klunk igen.
   "Ja", sade han och sög på läpparna. "Jag har rätt. Det är ett fjärdeklassvin. Nu är jag säker på det. Ett fjärdeklassvin från ett mycket gott år — ja, från ett stort år. Och det var det som gjorde att det för ett ögonblick smakade som ett tredjeklassvin till och med som ett andra. Bra! Det var utmärkt! Nu börjar vi närma oss! Vad finns det för fjärdeklassodlingar i kommunen Saint-Julien?"
   Åter gjorde han en paus, lyfte glaset och höll kanten mot den där slappa, nerhängande underläppen. Sedan såg jag tungan skjuta ut, skär och smal, tungspetsen sjönk ner i vinet, drog sig snabbt tillbaka igen — en motbjudande syn. Ögonen var fortfarande slutna och ansiktet koncentrerat när han sänkte glaset, bara läpparna rörde sig och gled över varandra som två fuktiga, svampaktiga gummibitar.
   "Där har vi det igen!" utbrast han. "Garvsyra i mellansmaken och så det hastiga, adstringerande trycket mot tungan. Ja, ja, naturligtvis! Nu har jag det! Det här vinet kommer från en av de små vingårdarna kring Beychevelle. Nu minns jag. Beychevelledistriktet och floden och den lilla hamnen som har slammat igen så att vinbåtarna inte längre kan använda den. Beychevelle ... Skulle det verkligen kunna vara en Beychevelle rent av? Nej, det tror jag inte. Inte riktigt. Men det är alldeles i närheten. Château Talbot? Skulle det kunna vara Talbot? Ja, det är möjligt. Vänta lite."
   Han smuttade på vinet igen och jag lade som hastigast märke till Mike Schofield och hur han lutade sig allt längre och längre fram över bordet med munnen lätt öppen och de små ögonen oavvänt riktade mor Richard Pratt.
   "Nej. Jag tog fel. Det är inte Talbot. Talbot ger sig till känna en aning fortare än det här vinet; druvsmaken ligger närmare ytan. Om det är en trettifyra, viket jag tror det är, kan det inte vara Talbot. Nå, låt mig tänka. Det är inte Beychevelle och det är inte Talbot och ändå — ändå är det så nära båda två, så nära att vingården måste ligga nästan mitt emellan. Vilken kan det vara nu då?"
   Han tvekade och vi väntade och iakttog hans ansikte. Alla, till och med Mikes fru, iakttog honom nu. Jag hörde hembiträdet sätta ner fatet med grönsakerna på byffén bakom mig — försiktigt för att inte bryta tystnaden.
   "Ah!" utbrast han. "Jag har det! Ja, jag tror jag har det!" Han läppjade på vinet för sista gången. Sedan vände han sig mot Mike medan han alltjämt höll glaset nära munnen och han log, ett långsamt växande, sliskigt leende, och så sade han: "Vet du vad det här är? Det här är det lilla Château Branaire-Ducru."
   Mike satt spänd och gjorde inte en rörelse.
   "Och årgången nittonhundratrettifyra."
   Vi tittade allihop på Mike och väntade på att han skulle vrida runt flaskan i korgen och visa etiketten.
   "Är det ditt sista svar?" frågade Mike.
   "Ja, jag tror det."
   "Nå, är det eller är det inte det?"
   "Ja, det är det."
   "Hur var namnet nu igen?"
   "Château Branaire-Ducru. En liten trevlig vingård. Ett gammalt förtjusande slott. Jag känner till det ganska väl. Kan inte förstå att jag inte kände igen det med detsamma."
   "Nå, pappa", sade flickan. "Vänd på flaskan så vi får titta. Jag vill ha mina två hus."
   "Ett ögonblick bara", sade Mike. "Vänta ett ögonblick." Han satt alldeles stilla och såg förvirrad ut. Han började bli uppsvälld och blek i ansiktet som om all kraft långsamt försvann ur honom.
   "Michael!" ropade hans fru skarpt från andra ändan av bordet. "Vad är det?"
   "Var snäll och lägg dig inte i det här, Margaret."
   Richard Pratt tittade på Mike. Han log med munnen och hans ögon var små och lysande. Mike tittade inte på någon.
   "Pappa!" skrek dottern i förfäran. "Pappa, du menar inte att han har gissat rätt!"
   "Var inte orolig, kära vän", sade Mike. "Det finns ingenting att vara orolig för."
   Jag tror det var mer för att komma bort från familjen än för något annat som Mike sedan vände sig till Richard Pratt och sade: "Vet du vad, Richard. Jag tror det är bäst du och jag kilar in i rummet här bredvid och får en liten pratstund."
   "Jag vill inte ha en liten pratstund", sade Pratt. "Jag vill bara se etiketten på den där flaskan och ingenting annat." Han visste att han var segraren nu; han hade en segrares uppträdande, en segrares lugna arrogans, och jag märkte att han skulle kunna bli mycket obehaglig om det blev något bråk. "Vad väntar du på?" sade han till Mike. "Vänd på flaskan nu."
   Sedan hände följande: hembiträdet, den oansenliga, käppraka gestalten i den svartvita serveringsuniformen, stod bredvid Richard Pratt och höll något i sin framsträckta hand. "Jag tror det här är era, sir", sade hon.
   Pratt kastade en blick åt sidan, såg de tunna, hornbågade glasögonen som hon sträckte fram emot honom och han tvekade ett ögonblick. "Är det? Kanske det. Jag vet inte."
   "Jo, sir, det är era." Hembiträdet var en äldre kvinna — närmare sjutti än sexti — sedan gammalt familjens trotjänarinna. Hon lade glasögonen på bordet bredvid honom.
   Utan att tacka henne tog Pratt upp dem och stoppade ner dem i bröstfickan bakom den vita näsduken.
   Men hembiträdet gick inte sin väg. Hon stod kvar bredvid och en aning bakom Richard Pratt, och det var något så ovanligt i hennes uppträdande och i det sätt på vilket hon stod där, liten, orörlig och rak i ryggen, att jag för min del iakttog henne med plötslig uppmärksamhet. Hon hade ett kyligt, beslutsamt uttryck i det gamla grå ansiktet, läpparna var sammanpressade, den lilla hakan stack fram och hon höll händerna hårt knäppta framför sig. Den lustiga mössan på hennes huvud och det vita stycket framtill på serveringsuniformen kom henne att likna en liten tilltufsad fågel med vitt bröst.
   "Ni glömde dem i mr Schofields arbetsrum", sade hon. Hennes röst var onaturligt, avsiktligt hövlig. "Ovanpå det gröna dokumentskåpet i hans arbetsrum, sir, när ni råkade gå in dit ensam före middagen."
   Det tog en stund innan hela innebörden av hennes ord stod klar och i den tystnad som följde blev jag medveten om Mike och hur han långsamt satte sig upp i stolen och färgen som återvände till hans ansikte och ögonen som öppnades på vid gavel och den krökta munnen och den lilla olycksbådande, vita fläcken som började breda ut sig runt näsborrarna.
   "Michael!" sade hans fru. "Håll dig lugn nu, Michael lilla! Håll dig lugn!"

Källa: Källa: "Någon som du" Bonniers 1964. Översatt av Pelle Fritz-Crone. Originalets titel: "Taste", först publicerad i 1945 års nummer av Ladies Home Journal.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki