Av M. R. James
Jag antar att ni tänker resa bort ganska snart nu när höstterminen är slut, professor" , sade en person som inte är med i berättelsen till professorn i ontografi när de satte sig till bords bredvid varandra i bankettsalen på S:t James's College.
Professorn var ung, prydlig och precis i sitt tal.
"Ja" , sade han. "Mina vänner har fått mig att börja spela golf, och jag tänker resa till östkusten — närmare bestämt till Burnstow — (jag förmodar att ni känner till platsen) på en vecka eller tio dagar för att bättra på mitt spel. Jag hoppas kunna ge mig av i morgon."
"Hör du, Parkins" , sade hans bordsgranne på andra sidan, "om du ska fara till Burnstow vill jag gärna att du tar dig en titt på tempelherrarnas preceptorium och talar om för mig om du tror att det är en bra ide att göra en utgrävning där i sommar."
Som man kunde förmoda var den som talade fornforskare, men eftersom han bara är med i den här inledningen är det onödigt att räkna upp hans hederstitlar.
"Givetvis", sade professor Parkins. "Om du talar om för mig var platsen ligger så ska jag göra mitt bästa att berätta för dig hurdan den är när jag kommer tillbaka; eller så kan jag skriva till dig därifrån, bara du talar om för mig var du kommer att vara."
"Det var snällt, men gör dig inte det besväret. Det är bara det att jag funderar på att resa åt det hållet med min familj under sommarferierna, och så kom jag att tänka på att mycket få preceptorier i England någonsin har blivit ordentligt undersökta. Jag får kanske tillfälle att göra någonting nyttigt medan jag är ledig."
Professorn fnös en smula åt tanken att beskriva undersökningen av ett preceptorium som något nyttigt. Hans bordsgranne fortsatte:
"Platsen — jag tvivlar på att någonting är synligt ovanför markytan — måste ligga alldeles nere vid stranden nu. Som du vet har havet erövrat stora mängder land på den kuststräckan. Jag tycker det verkar på kartan som om det är ungefär 1 2OO meter från Globe Inn i stadens norra ände. Var tänker du bo?"
"Tja, på Globe Inn, faktiskt", sade Parkins. "Jag har beställt rum där. Jag fick inte tag på något annat. De flesta pensionaten är tydligen stängda på vintern, och på Globe Inn kan de inte erbjuda mig något rejält rum utom ett med två sängar, och de säger att de inte har något ställe där de kan förvara den andra sängen, och så vidare. Men jag måste ha ett ganska stort rum, för jag ska ta med mig en del av mina böcker och tänker arbeta lite; och fast jag inte riktigt gillar att ha en tom säng — för att inte tala om två — i vad man för tillfället kan kalla mitt arbetsrum så antar jag att jag kan leva primitivt den korta tid jag är där."
"Tycker du det är primitivt att ha en extra säng i rummet, Parkins?" sade en burdus person som satt mittemot honom. "Hör du, då kommer jag dit och ligger i den ett tag, så får du sällskap."
Professorn skälvde till, men lyckades skratta artigt.
"Ja visst, Rogers; det skulle jag tycka om. Men tyvärr skulle du nog få det ganska tråkigt. Du spelar väl inte golf?"
"Nej, tack och lov!" sade den ohyfsade mr Rogers.
"Ja, du förstår, när jag inte skriver så kommer jag högst sannolikt att vara på golfbanan, och som sagt tror jag att du skulle tycka att det var ganska tråkigt."
"Å, säg inte det! Det kommer säkert att finnas någon jag känner där; men det är klart att om du inte vill ha mig där så säg det rent ut, Parkins; jag tar inte illa upp. Som du alltid säger till oss kan sanningen aldrig vara förolämpande."
Parkins var verkligen en mycket artig och samtidigt sanningskär man. Det kan misstänkas att Rogers ibland hade använt sig av sin vetskap om dessa karaktärsdrag. I Parkins' bröst utkämpades nu en strid som först gjorde honom oförmögen att svara. Sedan sade han:
"Ja, om du verkligen vill veta sanningen, Rogers, så undrade jag om rummet i fråga verkligen är så stort att vi båda ryms där utan obehag, och också om (märk väl att jag inte skulle ha sagt det här om du inte hade satt åt mig) du inte i viss mån skulle vara till hinders för mig i mitt arbete."
Rogers skrattade högt.
"Bra svarat, Parkins!" sade han. "Det är ingen fara. Jag lovar att inte sabotera ditt arbete; du behöver inte oroa dig för den saken. Nej, jag ska inte komma om du inte vill ha mig där, men jag tänkte att jag kunde komma bra till pass för att hålla spökena borta." Här kunde man se honom blinka åt sin bordsgranne och stöta till honom med armbågen. Man kunde också se att Parkins blev skär i ansiktet. "Ursäkta mig, Parkins" , fortsatte Rogers. "Jag borde inte ha sagt det där. Jag glömde att du inte gillar lättsinnig-heter i den frågan."
"Ja" , sade Parkins, "eftersom du för saken på tal så medger jag gärna att jag inte tycker om frivolt prat om så kallade spöken. En man i min ställning" , sade han och höjde rösten en aning, "kan enligt min åsikt inte vara nog försiktig när det gäller att inte förefalla ge sitt godkännande åt de rådande föreställningarna om sådant. Som du vet, Rogers, eller som du borde veta; för jag tror inte att jag någonsin har dolt min åsikt —"
"Nej, det har du verkligen inte, gamle gosse", insköt Rogers med dämpad röst.
"— så anser jag att även den obetydligaste och sken-baraste eftergift för sådana åsikter är likvärdig med att förkasta allt som jag håller mest heligt. Men jag fruktar att jag inte har lyckats försäkra mig om din uppmärksamhet."
"Er odelade uppmärksamhet, det var vad doktor Blimber faktiskt sade", avbröt Rogers och såg ut som om hans enda önskan var största möjliga noggrannhet. "Ursäkta mig Parkins, jag avbröt dig."
"Det gör inget", sade Parkins. "Jag kommer inte ihåg någon som hette Blimber här; det var kanske före min tid.
Men jag behöver inte säga mer. Jag är säker på att du förstår vad jag menar."
"Ja visst, ja visst", sade Rogers ganska hastigt. "Just det. Vi kan gå igenom saken ordentligt i Burnstow eller så."
Genom att återge detta samtal har jag försökt förmedla det intryck det gjorde på mig, nämligen att Parkins var lite frökenaktig och petig av sig; att han ledsamt nog var fullständigt blottad på humor, men att han också var okuvlig och uppriktig i sina övertygelser och en man som var värd den största respekt. Vare sig läsaren har dragit den slutsatsen eller ej, så var det sådan Parkins var.
Följande dag lyckades Parkins som han hade hoppats komma bort från colleget och resa till Burnstow. Han välkomnades på Glove Inn, installerades i det stora dubbelrum som tidigare har nämnts och kunde innan han lade sig att sova arrangera sitt arbetsmaterial i oklanderlig ordning längst bort i rummet på ett rymligt bord som på tre sidor omgavs av fönster som vette mot havet. Det vill säga, fönstret i mitten vette rakt mot havet och från fönstren på vardera sidan hade man utsikt över stranden mot norr respektive söder. I söder såg man byn Burnstow. I norr syntes inga hus, utan bara stranden och den låga klippan bakom den. Rakt fram fanns en ganska smal remsa med grovt gräs översållat med gamla ankaren, gångspel och så vidare, sedan kom en bred gång och därefter stranden. Vilket det ursprungliga avståndet mellan Globe Inn och havet än må ha varit så skildes de nu inte åt av mer än sextio meter.
Den övriga befolkningen på värdshuset tillhörde förstås golfarsläktet och hade få inslag som tarvar närmare beskrivning. Den mest iögonenfallande personen var kanske en gammal militär, sekreterare på en Londonklubb och i besittning av en otroligt stark röst och ytterst protestantiska åsikter. Dessa senare uttryckte han gärna när han hade bevistat någon av de gudstjänster som hölls av kyrkoherden, en aktningsvärd man med böjelser för en pittoresk ritual, vilka han tappert undertryckte så mycket han förmådde av hänsyn mot den östangliska traditionen.
Professor Parkins, som bland sina främsta karaktärsdrag räknade kurage, tillbringade större delen av dagen efter sin ankomst till Burnstow med att, som han själv hade uttryckt det, bättra på sitt spel tillsammans med den överste Wilson som just beskrivits. Under eftermiddagens lopp — om det hade något att göra med förbättringstakten eller ej kan jag inte säkert säga — blev överstens ansiktsfärg så skrämmande att till och med Parkins drog sig för att gå hem från golfbanan i hans sällskap. Efter en snabb och förstulen blick på de uppburrade mustascherna och det blodröda anletet avgjorde han att det skulle vara klokast att låta te och tobak utöva det inflytande de förmådde på översten innan middagen gjorde ett återseende oundvikligt.
"Jag kan gå hem i kväll längs stranden", tänkte han. "Just det, då kan jag ta mig en titt — det kommer att vara tillräckligt ljust för det — på de där ruinerna som Disney pratade om. Jag vet förresten inte riktigt var de finns, men jag förmodar att jag inte kan undgå att stöta på dem."
Jag kan tillägga att det gjorde han i ordets bokstavliga betydelse, för när han sökte sig ner från golfbanan till stranden fastnade han med foten, dels i en ärttörnesrot och dels i en större sten, och föll framstupa. När han reste sig och såg sig omkring upptäckte han att han befann sig på ett område med ganska ojämn mark, full med små sänkor och upphöjningar. De senare visade sig vid närmare undersökning helt enkelt vara mängder med flintstenar inbäddade i murbruk och täckta av grästuvor. Han drog den fullständigt riktiga slutsatsen att han måste stå bland lämningarna av preceptoriet som han hade lovat titta på. Det verkade inte osannolikt att en utgrävning skulle löna sig; antagligen fanns det inte så långt under markytan tillräck ligt mycket kvar av husgrunden för att kasta ljus över anläggningens allmänna utseende. Han hade ett svagt minne av att tempelherrarna som hade ägt denna mark brukade bygga runda kyrkor, och han tyckte att en speciell rad högar eller upphöjningar i närheten verkade vara ordnade i en cirkel. Få människor kan motstå frestelsen att göra lite forskningsarbete som amatörer inom ett helt annat gebit än sitt eget, om så bara för tillfredsställelsen att visa hur framgångsrika de kunde ha varit om de ägnat sig åt saken på allvar. Men om vår professor i viss mån drevs av detta låga begär så var han också uppriktigt angelägen om att hjälpa mr Disney. Därför stegade han omsorgsfullt upp det cirkelrunda område han hade upptäckt och skrev upp de ungefärliga måtten i sin anteckningsbok. Sedan började han undersöka en avlång upphöjning som låg öster om cirkelns centrum och enligt hans åsikt kunde ha varit koravsats eller altarsockel. I dess ena ände, den norra, var en torva borta — avlägsnad av någon pojke eller annan naturvarelse. Han tänkte att det kanske kunde vara en god Aide att leta efter murverk där, tog fram fickkniven och började krafsa i jorden. Då följde ytterligare en liten upptäckt: en jordkoka föll inåt medan han krafsade så att en liten hålighet blev synlig. Han tände den ena tändstickan efter den andra för att bättre kunna se vad det var för ett hål, men blåsten släckte dem allesammans. Genom att knacka och skrapa med kniven längs hålets sidor kunde han emellertid avgöra att det måste vara ett konstgjort hålrum mellan murade stenar. Det var avlångt och upptill, nertill och på alla sidor antingen bestruket med kalk eller åtminstone slätt och regelbundet. Det var naturligtvis tomt. Nej! När han drog åt sig kniven hördes ett metalliskt klirr, och när han stack in handen kände han att ett cylinderformigt föremål låg på hålrummets golv. Naturligt nog tog han upp det, och när han fick ut det i det nu snabbt döende dagsljuset såg han att även det var tillverkat av människor — ett ungefär decimeterlångt metallrör som uppenbarligen var ganska gammalt.
När Parkins hade försäkrat sig om att det inte fanns något mer på den underliga förvaringsplatsen var det alldeles för sent och för mörkt för att han skulle kunna göra några andra undersökningar. Det han hade utfört hade visat sig så oväntat intressant att han beslöt sig för att använda en del av dagsljuset nästa morgon till arkeologi. Han var övertygad om att det föremål som nu låg i tryggt förvar i hans ficka inte helt saknade värde.
Den vy han kastade en sista blick på innan han började gå tillbaka till värdshuset var ödslig och högtidlig. Ett svagt gult sken i väster låg över golfbanan, där man fortfarande kunde se några gestalter som var på väg till klubbhuset; över det låga och breda martellotornet; över ljusen i Aldsey by; över det bleka bandet av sand som på sina ställen bröts av svarta vågbrytare av trä; över det dunkla, brusande havet. Vinden kom bitande från norr, men han hade den i ryggen när han gick mot Globe. Rasslande och smällande gick han snabbt över klapperstenen och kom fram till sanden, som var lätt och tyst att gå på, frånsett vågbrytarna som han måste ta sig över och som låg i rad med några meters mellanrum. Han såg sig om en sista gång för att ta reda på hur stort avstånd han hade avverkat sedan han lämnade ruinerna av tempelherrarnas kyrka. Då upptäckte han att det såg ut som om han skulle få sällskap på sin promenad, i form av en ganska otydlig gestalt som tycktes göra stora ansträngningar för att hinna i kapp honom utan att ha någon större framgång. Med det menar jag att han rörde sig som om han sprang, men att avståndet mellan honom och Parkins inte tycktes bli mindre. Det var åtminstone Parkins' intryck, och han avgjorde att han nästan säkert inte kände honom, och att det skulle vara befängt att vänta tills den andre var framme hos honom. Men han började tycka att det ändå skulle vara välkommet med sällskap på den ensliga stranden, om han bara fick välja det själv. På den tiden han var mindre upplyst hade han läst om möten på sådana platser som han knappt ens nu stod ut med att tänka på. Ända tills han var hemma fortsatte han emellertid att tänka på dem, och särskilt på ett som fångar de flestas fantasi vid något tillfälle i barndomen: "Då såg jag i drömmen att Kristen endast hade gått ett litet stycke när han såg en ond ande komma emot sig över fältet." "Vad skulle jag göra nu", tänkte han, "om jag såg mig om och fick syn på en svart skepnad som avtecknade sig mot den gula himlen, och märkte att den hade horn och vingar? Jag undrar om jag skulle bli stående eller om jag skulle springa för livet. Lyckligtvis är herrn bakom mig inte av den sorten, och han tycks vara ungefär lika långt från mig som när jag först upptäckte honom. Nå, han kommer i alla fall inte att äta middag lika snart som jag; kära nån, det är bara en kvart dit nu. Jag måste springa!"
Faktum är att Parkins inte fick mycket tid på sig att klä om. När han återsåg översten vid middagsbordet rådde frid — eller så mycket av det slaget som mannen kunde uppamma — åter i det militäriska bröstet; den förjagades inte heller under de två timmars bridgespel som följde på middagen, för Parkins var en mer än aktningsvärd spelare. När han fram emot tolv drog sig tillbaka tyckte han därför att han hade tillbringat kvällen på ett mycket tillfredsställande sätt och att tillvaron på Globe Inn skulle kunna bli riktigt uthärdlig, till och med under så lång tid som två eller tre veckor, om den fortsatte på samma sätt — "i synnerhet", tänkte han, "om jag fortsätter att förbättra mitt spel."
När han gick genom korridoren mötte han värdshusets skoputsare, som stannade och sade:
"Ursäkta, herrn, men jag har just borstat herrns rock och då var det något som ramlade ur fickan på den. Jag la grejen på herrns byrå — en liten rörbit eller vad det nu är. Tack så mycket, herrn. Herrn hittar den på byrån — ja herrn. God natt, herrn."
Sålunda påmindes Parkins om sitt lilla fynd på eftermiddagen. Det var med ansenlig nyfikenhet han vände på det i skenet från sina ljus. Nu såg han att det var av brons och mycket likt en modern hundvisselpipa; i själva verket var det — ja minsann, absolut — faktiskt just en visselpipa. Han förde den till munnen, men den var alldeles full av fin, hopklumpad sand eller jord, som inte lät sig knackas ut utan måste luckras upp med en kniv. Prydlig som alltid i sina vanor krafsade Parkins ut jorden på ett papper och tog papperet till fönstret för att slänga ut jorden. När han öppnade fönstret såg han att natten var klar och ljus, och han dröjde kvar ett ögonblick och betraktade sjön och upptäckte att det stod en sen nattvandrare framför värdshuset. Sedan stängde han fönstret, en smula förvånad över att folk i Burnstow hade så sena vanor, och gick tillbaka till ljusen med visselpipan. Nej men, det fanns ju märken på den, och inte bara märken, det var bokstäver! Han behövde bara gnugga lite så blev den djupt ingraverade inskriften alldeles läslig, men efter en stunds grubbel måste professorn erkänna att dess mening var lika obegriplig för honom som skriften på Belsassars vägg. Det fanns inskrifter på visselpipans båda sidor. Den ena löd så här:
FLA FUR BIS FLE
Och den andra:
QUIS EST ISTE QUI VENIT
"Jag borde kunna tolka det", tänkte han. "Men jag antar att mina kunskaper i latin börjar bli lite rostiga. När jag tänker efter tror jag inte att jag ens vet vad visselpipa heter. Den långa inskriften verkar ju enkel nog. Det bör betyda: 'Vem är denne som kommer?" Nå, bästa sättet att ta reda på saken är tydligen att vissla på honom."
Han blåste prövande och hejdade sig plötsligt, häpen men samtidigt belåten med den ton han hade framkallat. Det var något i den som förde tankarna till oändliga avstånd, och trots att den var låg hade han en känsla av att den måste ha hörts flera kilometer bort. Ljudet tycktes också ha samma förmåga att skapa bilder i medvetandet som många dofter har. Ett ögonblick såg han alldeles tydligt framför sig ett vidsträckt nattligt landskap i nattlig blåst, och i dess mitt en ensam skepnad — vad den var sysselsatt med kunde han inte avgöra. Kanske skulle han ha fått se mer om inte visionen hade brutits av en plötslig vindstöt mot fönstret, så plötslig att han såg upp just i tid för att se den vita glimten av en sjöfågelsvinge någonstans utanför de mörka rutorna.
Ljudet av visselpipan hade så till den grad fascinerat honom att han inte kunde låta bli att blåsa i den på nytt, den här gången hårdare. Tonen var knappast högre än förut, och upprepandet förstörde stämningen — visionen återkom inte, som han halvt om halvt hade hoppats. "Men vad är det här? Du milde, vad häftig vinden kan bli på ett par minuter! Vilken enorm vindstöt! Så där ja! Jag visste att den där fönsterhaken var oduglig! Jaha! Som jag tänkte — båda ljusen har slocknat. Den här blåsten skulle kunna slita rummet i stycken."
Först gällde det att få igen fönstret. Man kunde ha räknat till tjugo medan Parkins kämpade med det lilla fönstret. För honom kändes det nästan som om om han trängde tillbaka en kraftigt byggd inbrottstjuv, så starkt var trycket. Plötsligt slappnade det, och fönstret smällde igen och låste sig. Nu gällde det att tända ljusen på nytt och se efter om det hade blivit några skador. Nej, allting tycktes vara i sin ordning, inte ens fönsterglaset var trasigt. Men oväsendet hade uppenbarligen väckt åtminstone en medlem av hushållet: man kunde höra översten trampa av och an i strumplästen på våningen ovanför och brumma.
Det hade börjat blåsa helt oväntat, men det dröjde innan det mojnade igen. Vinden fortsatte att sucka och brusa kring huset, och steg ibland till ett så förtvivlat tjut att, som Parkins likgiltigt reflekterade, fantasifulla människor skulle ha känt sig illa till mods; även de fantasilösa, tänkte han efter en kvart, skulle kanske trivas bättre utan det.
Huruvida det var blåsten eller golfspelets spänning eller utforskningsarbetet i preceptoriet som höll Parkins vaken kunde han inte avgöra. Hur som helst förblev han vaken, tillräckligt länge för att inbilla sig (precis som jag nog tyvärr är benägen att göra under motsvarande förhållanden) att han led av alla möjliga livsfarliga sjukdomar — han låg och räknade sina hjärtslag, övertygad om att de skulle upphöra vilket ögonblick som helst, och hyste de allvarligaste misstankar rörande sina lungor, sin hjärna, sin lever och så vidare — misstankar som han var säker på skulle skingras när dagsljuset återvände, men som vägrade att avlägsna sig innan dess. Han fann ett slags indirekt tröst i tanken att någon annan var i samma båt. En av hans närmaste grannar (i mörkret var det svårt att avgöra åt vilket håll) låg också och vände och vred sig i sängen.
Nästa stadium var att Parkins blundade och beslöt att ge sömnen varje chans att hävda sig. Överretningen tog sig nu ett nytt uttryck — den frammanade bilder. Enligt vad som sägs brukar faktiskt bilder uppenbara sig för de slutna ögonen hos den som försöker sova, och de faller ofta vederbörande så lite i smaken att han måste öppna ögonen igen för att bli kvitt dem.
Vid detta tillfälle var Parkins' erfarenhet av fenomenet mycket plågsam. Han upptäckte att den bild som uppenbarade sig för honom var beständig. När han öppnade ögonen försvann den förstås; men när han åter blundade formade den sig på nytt och visade samma händelseförlopp som förut, från början och i precis samma takt. Vad han såg var detta:
En långsträckt strand — klappersten med sand nedanför, och med jämna mellanrum svarta vågbrytare som gick ner till vattnet — med andra ord ett sceneri som var så likt det han hade sett under eftermiddagens lopp att bristen på speciella kännetecken gjorde det omöjligt att skilja dem från varandra. Luften var dunkel och förmedlade ett intryck av kommande oväder, sen vinterkväll och kallt duggregn. På denna kulna scen syntes först ingen aktör. Sedan uppenbarade sig i fjärran ett guppande föremål, och ett ögonblick senare hade det förvandlats till en man som sprang, hoppade, klättrade över vågbrytarna och med några sekunders mellanrum oroligt såg sig om. Ju närmare han kom desto tydligare blev det att han inte bara var ängslig, utan rent av ohyggligt rädd, fast hans ansikte inte gick att se. Dessutom var hans krafter nästan slut. Han fortsatte framåt; varje hinder han måste ta sig över tycktes bereda honom större svårighet än det föregående. "Kommer han att klara sig över den här också?" undrade Parkins. "Den verkar lite högre än de andra." Jo då; mannen till hälften klättrade, till hälften kastade sig över den och föll ner i en hög på andra sidan (Den som var närmast betraktaren). Sedan orkade han tydligen inte stiga upp igen, utan låg kvar hopkrupen under vågbrytaren i en ställning som tydde på outhärdlig spänning.
Hittills hade han inte sett något som helst som kunde förklara varför den springande var så rädd, men nu uppenbarade sig långt uppe på stranden en liten fladdrande glimt av något med ljus färg som mycket snabbt och oregelbundet rörde sig hit och dit. Det blev raskt större och visade sig vara en skepnad i blek, flaxande drapering och utan bestämda konturer. Det fanns något i dess sätt att röra sig som gjorde att Parkins helst inte ville se den på nära håll. Emellanåt stannade den, höjde armarna och böjde sig mot sanden, varpå den hukande sprang ner till vattenbrynet och tillbaka igen; sedan rätade den på sig och fortsatte framåt med en fart som var både häpnadsväckande och skrämmande. Till sist kom den stund när skepnaden drev fram och tillbaka bara några meter bortom våg-brytaren där den springande låg gömd. Efter att ha gjort två eller tre resultatlösa utflykter hit och dit stannade den, reste sig med höjda armar och rusade rakt fram mot våg-brytaren.
Det var då som Parkins varje gång misslyckades i sin föresats att fortsätta blunda. Med många onda aningar angående blivande blindhet, utarbetad hjärna, omåttlig rökning och så vidare gav han till sist upp och beslöt att tända ett ljus, ta en bok och tillbringa natten vaken i stället för att plågas av denna envisa syn, som han klart insåg måste vara en sjuklig reminiscens av hans promenad och funderingar under dagens lopp.
Raspandet av tändstickan mot asken och den skarpa ljusglimten måste ha överraskat några nattliga varelser — råttor eller vad det nu var — som han hörde kila bort över golvet från hans säng med ett frasande ljud. O, kära nån, tändstickan har slocknat! Så dumt! Men nästa tändsticka brann bättre och ett ljus och en bok hämtades i vederbörlig ordning. Parkins fördjupade sig i boken tills han försjönk i välgörande sömn, vilket inte dröjde länge. För kanske första gången i sitt välordnade och förståndiga liv glömde han att blåsa ut ljuset, och när han väcktes följande morgon klockan åtta fanns det fortfarande en tynande låga i ljushållaren, och det gick en bedrövlig svans av stelnad talg ner på bordet.
Efter middagen var han på sitt rum och lade sista handen vid sin golfklädsel — ödet hade på nytt utsett översten till hans partner — när en av kammarjungfrurna kom in.
"Jo, om herrn ursäktar", sade hon, "behagas det några extrafiltar till sängen?"
"Jaså! Ja, tack så mycket", sade Parkins. "Ja, jag vill gärna ha en till. Det kommer nog att bli kallare." Kammarjungfrun kom snabbt tillbaka med filten. "Vilken säng ska jag lägga den på, herrn?" frågade hon.
"Vad? Den där, förstås — den jag har sovit i", sade han och pekade på den.
"På det viset! Herrn får ursäkta, men herrn provade tydligen båda två; åtminstone var vi tvungna att bädda båda sängarna nu på morgonen."
"Verkligen? Så ytterst befängt!" sade Parkins. "Jag inte så mycket som rörde vid den andra sängen, utom att jag lade några saker på den. Såg det faktiskt ut som om någon sovit i den?"
"Ja då, herrn!" sade jungfrun. "Allting var hopskrynklat och vräkt åt alla håll, om herrn ursäktar — alldeles som om någon hade sovit förfärligt illa, herrn."
"Kära nån då" , sade Parkins. "Ja, kanske stökade jag till den värre än jag trodde när jag packade upp mina saker. Jag beklagar verkligen att jag har ställt till med extra besvär för er. Jo, förresten, en vän till mig ska snart komma hit — en herre från Cambridge — som ska sova i den där sängen. Jag hoppas att det är i sin ordning?"
"Ja visst, det går så bra, herrn. Tack så mycket, herrn. Det är inget besvär alls" , sade jungfrun och gick sin väg för att fnissa tillsammans med sina arbetskamrater.
Parkins gav sig åstad, fast besluten att förbättra sitt spel.
Till min glädje kan jag berätta att han var så framgångsrik i detta företag att översten, som hade känt viss grämelse över att behöva spela golf tillsammans med honom igen, blev riktigt pratsam efterhand som dagen framskred; och över det flacka landskapet dånade hans röst, för att citera vissa av våra mindre poeter, "som en orgel i ett domkyrkotorn. "
"Det var förfärligt vad det blåste i natt" , sade han. "I mitt barndomshem skulle vi ha sagt att någon måste ha visslat efter vind."
"Skulle ni det!" sade Parkins. "Finns det fortfarande en sådan vidskeplig föreställning i er del av landet?"
"Jag vet inte om jag vill kalla det för vidskepelse", sade översten. "Folk tror på det överallt i Danmark och Norge, och på Yorkshires kust också; och ni ska veta att enligt min erfarenhet ligger det för det mesta något i vad folk på landet håller fast vid och har hållit fast vid i generationer. Men det är er drive" (eller vad det nu kan ha varit; den golfintresserade läsaren får tänka ut lämpliga kommentarer med passande mellanrum) .
När samtalet återupptogs sade Parkins efter lätt tvekan:
"Apropå det där ni just sa, överste, så tror jag att jag bör nämna att jag har mycket bestämda åsikter om sådant. I själva verket är jag fullständigt övertygad om att det så kallade övernaturliga inte existerar."
"Vad!" sade översten. "Menar ni att ni inte tror på synskhet eller spöken eller någonting alls av den sorten?"
"Inte på någonting som helst av den sorten", genmälde Parkins med fast stämma.
"Jaha", sade översten, "i så fall tycker jag att ni inte är stort bättre än en sadducé min herre."
Parkins var på vippen att svara att enligt hans åsikt var sadducéerna de vettigaste människor han hade läst om i Gamla testamentet; men eftersom han inte var säker på att det stod så mycket om dem i det verket nöjde han sig med att slå bort anklagelsen med ett skratt.
"Kanske det", sade han, "men — Räck mig cleeken, pojke! — Ursäkta mig ett ögonblick, överste." En kort paus. "Jo, vad visslandet efter vind beträffar så tillåt mig att lägga fram min teori om saken. De lagar som styr vindarna är inte fullständigt kända — fiskare och sådant folk känner naturligtvis inte till dem alls. Anta att man ofta ser en man eller kvinna som kanske har excentriska vanor, eller en främling, nere på stranden vid någon ovanlig tidpunkt på dygnet, och att man hör den där personen vissla. Lite senare blåser det upp till storm; en man som kunde avläsa alla tecken på himlen eller ägde en barometer skulle ha kunnat förutsäga det. Det enkla folket i ett fiskeläge har inga barometrar och bara ett fåtal primitiva metoder för att spå väder. Ingenting är mer naturligt än att den excentriska person jag förutsatte anses ha frammanat vinden, eller att han eller hon ivrigt tar till sig anseendet för att kunna göra det. Ta nu blåsten i går kväll; det råkar vara så att jag själv visslade. Jag blåste två gånger i en visselpipa, och det verkade precis som om vinden kom när den hörde mig. Om någon hade sett mig —"
Hans åhörare hade blivit lite rastlös av denna tirad, och jag fruktar att Parkins hade börjat låta en aning som en föreläsare, men när översten hörde den sista meningen stannade han.
"Jaså, ni visslade?" sade han. "Vad var det för en visselpipa? Slå ut först. " Paus.
"Jo, den där visselpipan ni frågade om, överste. Den är ganska märklig. Jag har den — nej; jag har tydligen lämnat kvar den på rummet. Faktum är att jag hittade den i går."
Sedan berättade Parkins hur han hade hittat visselpipan, varpå översten grymtade och uttryckte som sin åsikt att om han var Parkins skulle han akta sig för att använda något som hade tillhört en hop papister som vilka man rent allmänt kunde säga att det inte gick att veta vad de hade haft för sig. Från detta samtalsämne övergick han till att tala om kyrkoherdens illgärningar; denne hade senaste söndag tillkännagett att på fredagen skulle Sankt Tomas Apostelns högtid firas, och att det skulle bli gudstjänst i kyrkan klockan elva. Detta tilltag och andra i samma stil var enligt överstens åsikt ett tydligt tecken på att kyrkoherden var lönnlig papist, om inte rent av jesuit; och Parkins, som hade lite svårt att hänga med i överstens resonemang, sade inte emot honom. I själva verket kom de så bra överens denna eftermiddag att ingendera sade något om att skiljas åt efter lunch.
Båda fortsatte att spela bra på eftermiddagen, eller åtminstone så pass bra att de glömde allt annat tills dagsljuset började tryta. Först då kom Parkins ihåg att han hade tänkt undersöka preceptoriet lite till; men det hade ingen större betydelse, tänkte han. Den ena dagen gick lika bra som den andra; han kunde mycket väl gå hem med översten.
När de gick runt värdshusets hörn blev översten nästan omkullsprungen av en pojke som kom störtande mot honom i full fart och som sedan, i stället för att rusa sin väg, klängde sig fast vid honom och flämtade. Krigarens första ord var naturligtvis förebrående och häftiga, men han märkte snart att pojken var nästan mållös av rädsla. I början tjänade frågor ingenting till. När pojken hade hämtat andan började han tjuta och fortsatte att klänga sig fast vid överstens ben. Med någon svårighet lösgjordes han, men fortsatte att tjuta.
"Hur i hela friden är det fatt med dig? Vad har du haft för dig? Vad har du sett?" frågade de båda männen.
"O, ja såg hur den vinka åt mej från fönstre", ylade pojken, "å ja töcker de e hemskt."
"Vilket fönster?" frågade översten irriterat. "Hör nu här, ta dig i kragen, pojke."
"De var fönstre framti på värdshuse" , sade pojken.
När de kommit så långt tyckte Parkins att de skulle säga åt pojken att gå hem, men översten vägrade; han ville gå till botten med det här, sade han; det var farligt att skrämma en pojke så fruktansvärt, och om det visade sig att folk hade spelat honom ett spratt borde de bestraffas på något sätt. Med en rad frågor fick han fram följande historia: pojken hade lekt på gräset framför Globe Inn med några andra; sedan hade hans lekkamrater gått hem för att äta, och han skulle också ge sig av när han råkade titta upp på fönstret och såg hur den vinkade åt honom. Den föreföll vara något slags skepnad, han tyckte att den var vit — han kunde inte se ansiktet på den, men den vinkade åt honom och det stod inte rätt till med den — det var ingen människa. Var det tänt i rummet? Ja, han hade inte tänkt på att se efter. Vilket fönster var det? Det högst upp eller fönstret under? Det var det andra — det stora fönstret med ett litet fönster på vardera sidan.
"Såja, pojke", sade översten efter att ha ställt ytterligare ett par frågor. "Kila hem nu. Jag tror att det bara var någon som försökte skrämma dig. Om det händer igen så bär dig åt som en käck engelsk gosse och kasta en sten tja, nej, kanske inte direkt det, men gå och tala om det för hovmästaren eller mr Simpson själv och — ja — säg att det var jag som rådde dig till det."
Pojkens min uttryckte vissa tvivel angående hur välvilligt mr Simpson skulle uppta hans klagomål, men översten tycktes inte märka det utan fortsatte:
"Och här har du sex pence — nej, jag ser att det är en shilling — och kila i väg hem nu och tänk inte mer på saken."
Ynglingen gav sig i väg under ivriga tacksägelser, och översten och Parkins gick runt till värdshusets framsida för att undersöka saken. Det fanns bara ett fönster som passade in på den beskrivning de hade fått.
"Det var besynnerligt", sade Parkins. "Det måste vara mitt fönster som pojken pratade om. Vill översten följa med upp? Vi borde kunna se om någon har ställt till med ofog i mitt rum. "
Snart stod de i korridoren utanför dörren, och Parkins tänkte öppna den. Sedan hejdade han sig och kände efter i fickorna.
"Det här är allvarligare än jag trodde", yttrade han sedan. "Nu kommer jag ihåg att jag låste dörren innan jag gick ut i morse. Den är låst nu, och dessutom har jag nyckeln här." Han höll upp den. "Ja", fortsatte han, "om tjänarna har för vana att gå in i ens rum när man är borta på dagen så kan jag bara säga att — ja, att jag inte alls tycker om det." Medveten om att avslutningen var ganska lam ägnade han sig skyndsamt åt att öppna dörren (som verkligen var låst) och att tända ljus. "Nej", sade han. "Allt ser orört ut."
"Utom er säng", sade översten.
"Ni får ursäkta, men det där är inte min säng" , sade Parkins. "Jag sover inte i den. Men det ser faktiskt ut som om någon har hittat på något med den."
Det gjorde det verkligen: sängkläderna var hopbyltade och tilltrasslade på det mest eftertryckliga sätt. Parkins funderade.
"Nu har jag det", sade han till sist. "Jag skrynklade till sängkläderna när jag packade upp i går, och sängen har inte blivit bäddad sedan dess. De kanske kom in för att bädda, och så såg pojken dem genom fönstret; och sedan blev de tillsagda att göra någonting annat och gick sin väg och låste dörren efter sig. Ja, så måste det ha gått till. "
"Nå, ring på någon och fråga" , sade översten, vilket Parkins tyckte lät tilltalande och praktiskt.
Kammarjungfrun uppenbarade sig, och för att göra en lång historia kort försäkrade hon att hon hade bäddat sängen på morgonen när herrn själv var i rummet, och att hon inte hade varit där sedan dess. Nej, hon hade ingen nyckel själv. Mr Simpson hade hand om den andra nyckeln; han skulle kunna tala om för herrn om någon annan hade varit där.
Det var en gåta. En närmare undersökning visade att inga värdesaker hade försvunnit, och Parkins hade en tillräckligt god minnesbild av småsakerna på borden och så vidare för att känna sig ganska säker på att ingen hade fifflat med dem. Dessutom var mr och mrs Simpson ense om att ingendera av dem hade gett reservnyckeln till någon under dagens lopp. Och Parkins, som var en rättvis människa, såg ingenting som tydde på skuldmedvetenhet hos vare sig värden, värdinnan eller jungfrun. Han var snarare benägen att tro att pojken hade lurat översten.
Denne var ovanligt tyst och fundersam vid middagen och under hela kvällen. När han sade god natt till Parkins mumlade han buttert:
"Ni vet var jag är om ni behöver mig i natt."
"Jaså, ja, tack. så mycket, överste, det tror jag att jag vet, men jag hoppas verkligen att jag inte ska behöva besvära er. Förresten", tillade han, "Visade jag er den där gamla visselpipan jag pratade om? Det tror jag inte. Nå, här är den i alla fall."
Översten vände försiktigt på den i ljusets sken.
"Kan ni tyda inskriptionen?" frågade Parkins när han fick tillbaka visselpipan.
"Nej, inte i den här belysningen. Vad tänker ni göra med den?"
"Tja, när jag har kommit tillbaka till Cambridge ska jag visa den för några arkeologer där och fråga vad de vet om den; och om de anser att den är värd att ha så skänker jag den nog till ett museum."
"M!" sade översten. "Ja, ni har kanske rätt. Jag vet bara att om den var min så skulle jag slänga den i sjön direkt. Det är ingen idé att prata om det, så mycket förstår jag, men i ert fall är det nog fråga om att lära sig så länge man lever. Det hoppas jag verkligen, och nu önskar jag er god natt."
Parkins tänkte säga något, men översten vände ryggen åt honom vid trappans fot, och en kort stund efteråt befann de sig i sina respektive sovrum.
Beklagligt nog råkade det varken finnas rullgardiner eller vanliga gardiner i professorns rum. Förra natten hade han inte tänkt närmare på saken, men denna natt tycktes det finnas alla utsikter till att en klar måne skulle gå upp och lysa rakt på hans säng, och antagligen väcka honom lite senare. När han upptäckte det blev han ganska förargad, men med en påhittighet som jag blott kan avundas honom lyckades han med hjälp av en resfilt, några säkerhetsnålar, en käpp och ett paraply rigga upp en skärm som, om den bara hängde ihop, fullständigt skulle hålla månskenet borta från hans säng. Och en liten stund senare låg han själv bekvämt i sängen. När han hade läst en ganska kompakt bok tillräckligt länge för att framkalla en avgjord önskan om sömn såg han sig dåsigt omkring i rummet, blåste ut ljuset och lade huvudet på kudden.
Han måste ha sovit djupt i en timme eller mer när han på ett mycket obehagligt sätt väcktes av en ljudlig skräll. Efter ett ögonblick förstod han vad som hade hänt: hans omsorgsfullt uppbyggda skärm hade brakat samman, och en mycket klar, kylig måne lyste rakt i ansiktet på honom. Det var verkligen förargligt. Orkade han stiga upp och bygga upp skärmen igen? Eller klarade han av att sova utan den?
I några minuter låg han och tänkte över alternativen, sedan vände han hastigt på sig och låg med uppspärrade ögon och lyssnade andlöst. Han var säker på att något hade rört sig i den tomma sängen i andra änden av rummet. I morgon skulle han se till att den flyttades ut, för det måste finnas råttor eller något liknande som höll till i den. Det var tyst nu. Nej! Nu började oväsendet igen. Sängen prasslade och skakade: det kunde omöjligt vara endast en råtta som åstadkom allt det där.
Själv kan jag i någon mån föreställa mig professorns förvirring och skräck, för jag har sett samma sak hända i en dröm för trettio år sedan; men kanske är det omöjligt för läsaren att förstå hur ohyggligt det var när han såg en skepnad plötsligt sätta sig upp i en säng som han visste var tom. Han flög upp ur sin egen säng och rusade bort till fönstret där hans enda vapen fanns: käppen som han hade stöttat upp skärmen med. Det visade sig vara det sämsta han kunde ha gjort, för gestalten i den tomma sängen slank ur den med en snabb, smidig rörelse och ställde sig med utbredda armar mellan de båda sängarna och framför dörren. Parkins betraktade den med fruktansvärd rådlöshet. På något sätt stod han inte ut med tanken att ta sig förbi den och undkomma genom dörren. Han skulle inte ha uthärdat — varför visste han inte — att röra vid den; och vad beträffar möjligheten att den skulle röra vid honom skulle han hellre ha slängt sig ut genom fönstret än låtit den saken ske. För tillfället stod gestalten i ett fält av mörk skugga, och han hade inte sett hurdant dess ansikte var. Nu satte den sig i rörelse, i framåtböjd ställning, och med ens förstod iakttagaren med en blandning av fasa och lättnad att den måste vara blind, för den tycktes treva omkring sig med sina inlindade armar på ett fumligt och planlöst sätt. Den vände sig till hälften bort från honom och blev plötsligt medveten om sängen han just hade lämnat. Den kilade fram till den och kände på kuddarna på ett sätt som fick Parkins att rysa. Aldrig i hela sitt liv hade han kunnat föreställa sig att han skulle rysa så. Mycket snabbt tycktes den förstå att sängen var tom, och då rörde den sig framåt till det månbelysta området så att det för första gången syntes vad det var för en sorts varelse.
Parkins tycker mycket illa om att bli utfrågad om den, men en gång gav han en viss beskrivning av den i min närvaro, och jag inhämtade att det han främst kommer ihåg av den är ett hemskt, ett outhärdligt hemskt ansikte av skrynkligt lakanstyg. Vilket uttryck han skådade i det kunde han inte säga, eller ville inte, men det är säkert att han nästan blev vansinnig av skräck.
Men han fick inte lång tid på sig att betrakta skepnaden. Med fasaväckande snabbhet förflyttade den sig mitt ut i rummet, och medan den trevade och böljade drog ett hörn av dess drapering över Parkins' ansikte. Han kunde inte trots att han visste hur farligt det var att ge ett ljud ifrån sig — han kunde inte hålla tillbaka ett skrik av vämjelse, vilket genast gav den letande något att gå efter. Den tog omedelbart ett språng mot honom, och i nästa ögonblick låg han halvvägs ute genom fönstret på rygg medan han upphävde skrik efter skrik med sina lungors fulla kraft, och lakansansiktet var tryckt tätt intill hans eget. Då, i nästan allra sista sekunden, kom räddningen, som ni nog har gissat: översten slog in dörren och kom precis lagom för att se den gräsliga gruppen i fönstret. När han kom fram till de båda gestalterna återstod bara den ena. Parkins sjönk avsvimmad in i rummet, och framför honom på golvet låg en oredig hög med sängkläder.
Överste Wilson kom inte med några frågor, utan ägnade sig åt att hålla alla andra ute ur rummet och få tillbaka Parkins till sängen; själv tillbringade han resten av natten insvept i en filt på den andra sängen. Tidigt nästa morgon anlände Rogers, som var mer välkommen än han skulle ha varit ett dygn tidigare, och de tre höll en lång överläggning i professorns rum. När den var slut lämnade översten värdshuset med ett litet föremål som han höll mellan pekfingret och tummen, och som han kastade så långt ut i havet som hans mycket muskulösa arm förmådde. Lite senare syntes röken från något som brändes upp i Globe Inns bakre regioner.
Jag måste erkänna att jag inte minns exakt vilken förklaring som dukades upp för personal och gäster på värdshuset. Professorn fritogs på något sätt från den närliggande misstanken för att lida av delirium tremens, och värdshuset från att anses vara hemsökt.
Det finns inte mycket tvivel om vad som skulle ha hänt Parkins om översten inte hade ingripit i rättan tid. Han skulle antingen ha ramlat ut genom fönstret eller också tappat förståndet. Men det är inte lika uppenbart vad varelsen som infann sig på visslingen skulle ha kunnat åstadkomma utom att skrämmas. Det tycktes inte finnas den minsta materia i den utom sängkläderna som den hade gjort sig en kropp av. Översten, som påminde sig en ganska likartad händelse i Indien, ansåg att om Parkins hade gett sig in i närkamp med den så skulle den inte ha kunnat uträtta mycket, och att den enda kraft den besatt var just förmågan att skrämmas. Alltsammans, sade han, var ägnat att bekräfta hans åsikter om romersk-katolska kyrkan.
Det finns faktiskt ingenting mer att berätta, men som ni kan föreställa er är professorns åsikter om vissa saker mindre orubbliga än förr. Hans nerver har också blivit omruskade: inte ens nu kan han med jämnmod se en mässkjorta upphängd på en dörr, och åsynen av en fågelskrämma på ett fält sent en vintereftermiddag har kostat honom mer än en sömnlös natt.
Originalets titel: Oh, Whistle, And I'll Come To You, My Lad", publicerad första gången i Ghost Stories of an Antiquary 1904.