FANDOM



Av: L. P. Hartley

   Det första vykortet kom från Forfar.
   Jag tänkte att det kunde glädja dig med en bild från Forfar, började det. Du har alltid varit så intresserad av Skottland, och det är bland annat därför som jag är intresserad av dig. Jag har tyckt om alla dina böcker men kommer du verkligen dina personer inpå livet? Jag betvivlar det. Försök betrakta detta som ett handslag från din tillgivne beundrare. W.S.

   Som andra romanförfattare var Walter Streeter van vid att främmande människor skrev till honom. I regel hade de vänliga saker att säga men ibland var de kritiska. I båda fallen svarade han alltid, för han var en samvetsgrann man. Men att svara stal tid och kraft som han behövde för sitt författande och därför var han ganska lättad över att W.S. inte hade uppgett någon adress. Vykortets motiv från Forfar var ointressant och han rev sönder kortet. Den anonyme skribentens kritik dröjde emellertid kvar i hans tankar. Lyckades han verkligen inte komma sina personer inpå livet? Kanske inte. Han var medveten om att de i de flesta fall antingen var projektioner av hans egen personlighet eller, i olika skepnader, antiteser till den. Jaget och Ickejaget. Kanske hade W.S. kommit underfund med det. Inte för första gången avgav Walter ett löfte att vara mer objektiv.

   Ungefär tio dagar senare anlände ett nytt vykort, den här gången från Berwick-on-Tweed. Vad tycks om Berwick-on-Tweed, stod det. Precis som du ligger det vid gränsen. Missförstå mig nu inte. Jag menar inte att du skulle vara ett gränsfall! Du vet hur mycket jag beundrar dina böcker. Somliga tycker att de spränger verklighetens gränser. Jag tycker du borde hålla dig till verkligheten. Ännu ett varmt handslag från W.S.

   Walter Streeter läste förbryllad texten och började grunna över vem avsändaren kunde vara. Man eller kvinna? Handstilen såg ut som en mans — rationell, utan krusiduller — och kritiken kändes som en mans. Å andra sidan hade det tveeggade i innehållet något kvinnligt över sig — att vilja få honom att på en gång känna sig smickrad och osäker. Han kände en lätt ilning av nyfikenhet men viftade snart bort den; han var inte den som spillde tid på fruktlösa spekulationer om okända människor. Ändå var det egendomligt med denna främling som inriktade sig på honom och betygsatte honom. Spränger verklighetens gränser, sånt prat! Han läste igenom de två senaste kapitlen han skrivit. Kanske stod de inte alldeles med fötterna på marken. Kanske var han, som många andra författare nuförtiden, alltför benägen att fly in i en undanglidande värld, en värld där förnuftsbegreppen inte sällan ställdes på huvudet. Men gjorde det någonting? Han slängde vykortet från Berwickon-Tweed i novemberbrasan och försökte skriva; men orden infann sig mödosamt som om de kämpade sig fram över en barriär av självkritik starkare än han någonsin känt. Och medan dagarna gick blev han obehagligt medveten om en klyvning i sitt jag, som om någon hade gripit tag i hans personlighet och slet itu den. Det fanns inte längre någon enhetlighet i det han skrev, det var som om två oförsonliga och oförenliga viljor drog åt varsitt håll. Han försökte jämka samman dem men arbetet gick bara långsammare. Kanske lika så gott, tänkte han; kanske höll jag på att fastna i slentrian. De här svårigheterna är kanske växtvärk; säkert är det en ny kraftkälla jag har funnit inom mig. Om jag bara kunde styra konflikten till något fruktbart, det har många konstnärer lyckats med!
   Det tredje vykortet föreställde katedralen i New York. Jag vet att du är intresserad av katedraler, stod det. I ditt fall är det säkert inte något tecken på storhetsvansinne, men ibland är mindre kyrkor mer givande. Jag kommer förbi en massa kyrkor på min väg söderut. Har du fullt upp med att skriva eller letar du efter uppslag? Ännu ett hjärtligt handslag från din vän. W.S.

   Det stämde att Walter Streeter var intresserad av katedraler.
   Den i Lincoln hade varit skådeplatsen för handlingen i en drömsk liten historia han skrivit i sin ungdom, och han hade berättat om katedralen i en reseskildring. Det stämde också att han var svag för väldigheten och benägen att undervärdera sockenkyrkor. Men hur kunde W.S. ha vetat det? Och var det verkligen ett tecken på storhetsvansinne? Och förresten — vem var W.S.?
   För första gången slog det honom att initialerna var hans egna. Nej, inte för första gången. Han hade tänkt på det tidigare, men det var ju så vanliga initialer, Gilbert hade haft dem, Maugham, Shakespeare — de var allemansgods, vem som helst kunde ha dem. Ändå kändes det nu som ett egendomligt sammanträffande; och det kom för honom — tänk om jag har skrivit vykorten själv? Sådant hände, särskilt med folk som led av personlighetsklyvning. Fast sådan var ju förstås inte han. Och ändå kunde han inte förneka detta oförklarliga som hänt — dubbelheten som smugit sig in i det han författade och som nu hade gått så långt att det ena stycket kunde vara släpigt med bisatser och semikolon, och nästa stramt och rappt med rak och kärv satsbyggnad.
   Han tittade på handstilen igen. Den hade verkat hur vanlig som helst — så vanlig intill självutslätning att den kanske var skriven så med flit. Nu tyckte han sig skönja likheter i den med sin egen. Han skulle just singla in vykortet i brasan när han plötsligt åtrade sig. Jag ska visa det för någon, tänkte han.
   Hans vän sa: "Kära du, saken är ju uppenbar. Kvinnan är galen. För en kvinna måste det vara. Hon har tydligen förälskat sig i dig och vill göra sig intressant för dig. Jag skulle inte bry mig det minsta om det. Kända människor får alltid brev från vettvillingar. Om du störs av det, så släng dem utan att läsa dem. Sådana individer har ofta ett sjätte sinne, och märker hon att du tar vid dig så kommer hon att fortsätta."
   Ett ögonblick kände sig Walter Streeter lugnad. En kvinna, någon liten vardagsgrå människa som helt befängt förgapat sig i honom! Var det något att känna sig ängslig för? Sedan var det som om hans undermedvetna sökte rätt på någonting att plåga honom med och sa med logikens hela auktoritet: Men om de här vykorten kommer från en vettvilling och det är du som skrivit dem till dig själv — då måste det ju vara du som är vettvillingen?

   Han försökte slå ifrån sig tanken; han försökte förstöra vykortet som han gjort med de andra. Men någonting inom honom ville bevara det. Det kändes som om det hade blivit en del av honom. På en ingivelse som skrämde honom därför att den var så obetvinglig stack han undan kortet bakom klockan på spiselkransen. Det syntes inte nu, men han visste att det fanns där.
   Och han kunde inte längre dölja för sig själv att detta med vykorten hade intagit en dominerande position i hans tillvaro. Det hade manat fram ett nytt fält av tankar och känslor som lade sig som snärjande klängväxter kring hans vilja. Varje timme nuvar en enda spänd väntan på nästa vykort.
   Och ändå överrumplade det honom fullständigt, precis som de andra, när det kom. Jag närmar mig, stod det på kortet. Nu är jag så nära som Coventry. Varför har du gjort så här mot mig? Det är verkligen ett litet helvete, kan jag säga dig. Kanske att vi trots allt ska komma varandra inpå livet. Rådde jag dig inte att försöka komma dina personer inpå livet? Har jag gett dig några nya uppslag? I så fall borde du tacka mig, för uppslag lär ju vara vad författare letar efter mest av allt. Jag har läst dina romaner igen, levt med i dem kunde man säga. Je vous serre la main. Din tillgivne
   W. S.


   Walter Streeter kände en våg av panik välla upp. Hur kunde han på hela den här tiden ha undgått att märka det väsentligaste med vykorten — att varje nytt kort kom från en plats som låg geografiskt närmare honom än det föregående? Jag närmar mig. Hade han i omedveten självbevarelsedrift satt skygglappar för klarsynen? I så fall önskade han att han kunde få behålla dem. Han tog fram en kartbok och följde trött den rutt W.S. tagit. Det var ungefär tretton mil mellan de ställen där han stannat till. Staden där Walter bodde låg på nästan exakt det avståndet från Coventry.
   Skulle han visa vykorten för en psykiater? Men vad kunde en psykiater säga honom? Han kunde ju inte svara på det som Walter ville veta: om W.S. innebar en fara.
   Bättre med polisen. Polisen var van att handskas med anonyma brevskrivare. Och kanske slog de bort det med ett skratt.
   De skrattade inte. De sa bara att de trodde att vykorten var ett dumt skämt och att det inte existerade någon verklig W.S.
   Så frågade de om det fanns någon som kunde ha något otalt med honom. "Inte vad jag vet", svarade Walter. Också de höll för troligt att det rörde sig om en kvinna. Det fanns säkert ingen anledning för honom att oroa sig, sa de, men kom det fler vykort borde han höra av sig.
   Walter kände sig lite lättare om hjärtat när han begav sig hem. Det hade varit skönt att få tala med polisen. Han funderade på vad de frågat om. Han hade svarat alldeles ärligt — att han inte hade några ovänner. Antipatier låg inte för honom; i den mån han gav uttryck för sådana känslor gjorde han det i sina böcker. I sina böcker hade han porträtterat en del otäcka figurer. Men inte på senare år. På senare år hade det bjudit honom emot att gestalta en verkligt ond man eller kvinna; det hade känts moraliskt oansvarigt och också konstnärligt onyanserat. Alla hade något gott i sig: Jago var en myt. Om han på sistone hade varit tvungen att ta med en alltigenom rutten person — men han måste medge att det var flera veckor sedan han hade fått någonting skrivet, så till den grad hade den här löjeväckande historien med vykorten legat och malt i hans tankar — så hade han framställt den personen som kommunist eller nazist, någon som konsekvent hade frånhänt sig alla mänskliga drag. Men längre tillbaka i tiden, när han var yngre och benägnare att se allt i svart och vitt, hade han några gånger verkligen inte sparat på krutet. Han kom inte ihåg så mycket av sina gamla böcker, men i en av dem, "Mannen utanför", hade det funnits en person som han verkligen hade stuckit kniven i. Han hade skildrat honom med frenetisk oförsonlighet, precis som om det hade gällt en faktisk människa han velat blottställa i hela hennes uselhet. Det hade berett honom en egendomlig njutning att utrusta denne man med alla tänkbara gemena egenskaper. Han unnade honom inte ett enda försonande drag. Han kände inte minsta medlidande med honom, inte ens när mannen umgällde sina missgärningar i galgen. Han hade skrivit med en inlevelse så stark att hans skapelse, denna mörka varelse som smög omkring bräddfylld av ondska, nästan hade skrämt honom själv.
   Besynnerligt att han inte kom ihåg karlens namn. Han tog ner boken från hyllan och bläddrade i den — till och med nu ingav den honom en obehaglig känsla. Jo, här stod det: William. William ... Han fick lov att söka vidare för att hitta efternamnet. William Stainsforth.
   Hans egna initialer.
   Säkert bara en slump, tänkte han, men sammanträffandet bet sig fast i honom och han fick ännu svårare att värja sig mot det som hans tankar obönhörligt kretsade kring. Hans ängslan var nu så stor att det kändes som en befrielse när nästa vykort anlände.
   Väcker det här några minnen? läste han och vände automatiskt på kortet. Han såg ett foto av ett fängelse — fängelset i Gloucester. Han stirrade på det som om det kunde avslöja något, sedan tvingade han sig att läsa vidare. Jag är mycket nära nu. Som du kanske anat rår jag inte riktigt över de vägar jag tar, men allt är väl och jag ser fram mot att träffa dig någon gång under veckändan. Då kan vi verkligen komma varandra inpå livet. Jag undrar om du kommer att känna igen mig! Det blir inte första gången jag är din gäst. Ti stringo la mano. Tillgivne W.S.

   Walter gick raka vägen till polisstationen med vykortet och frågade om han kunde få polisskydd under veckändan. Vakthavande konstapeln log mot honom och sa att han var alldeles säker på att det bara var ett dumt skämt; men han skulle se till att någon höll ett öga på huset.
   "Ni har fortfarande ingen aning om vem det kan vara?" frågade han.
   Walter skakade på huvudet.
   Det var tisdag: Walter Streeter hade gott om tid att tänka på veckändan. Först trodde han inte att han skulle uthärda väntetiden, men sällsamt nog kände han i stället hur lugnet och det goda humöret återvände alltmer. Han satte sig vid arbetsbordet som om han kunde arbeta och fann snart att det kunde han — på ett annat sätt än tidigare; och bättre, tyckte han. Det var som om nervpressen han levat under hade verkat som en frätande syra på ett isolerande tankeskikt som lagt sig mellan honom och hans uppgift; nu hade han nått fram till den, och i stället för att bara medgörligt följa hans regianvisningar nappade hans fingrar begeistrat på alla uppslagsändar han slängde åt dem. Så fortsatte det dag efter dag, och när fredagen grydde kändes det som en helt vanlig dag tills någonting ryckte honom ur den drömlika skaparextas han själv försatt sig i, och han frågade sig plötsligt: "När börjar en veckända?"
   Den här fredagen var helgdag; veckändan hade redan börjat. Paniken föll över honom igen. Han gick till ytterdörren och tittade ut. Gatan låg i stans utkant, en stilla rad med hus i tidig 1800-talsstil. Grindarna i järnstaketen längs trottoaren var fästade i höga stolpar som med jämna mellanrum kröntes av lyktor på halvcirkelformade järnhållare. De flesta av dessa lyktor var trasiga; det var bara två eller tre som någonsin tändes. En bil gled långsamt fram på gatan, några personer sneddade över till andra sidan: allt var normalt.
   Gång efter annan den dagen gick han och tittade och såg ingenting ovanligt, och när lördagen kom, utan något vykort, lade sig hans panik nästan helt. Han hade god lust att ringa till polisen att de trots allt inte behövde skicka någon.
   Men de var ordhålliga: de skickade någon. Klockan hade passerat tedags och vred sig mot middagens timslag — det var vid den här tiden som weekendgäster brukade infinna sig — när Walter öppnade ytterdörren och såg en polis stå därute mellan två grindstolpar vars lyktor var släckta. Det var den första polis han någonsin sett på Charlotte Street. När han kände vilken lättnad som fyllde honom vid anblicken av denne man förstod han hur orolig han hade varit. Nu kände han sig tryggare än någonsin förr i sitt liv och också lite skamsen över att ha åsamkat en hårt ansträngd yrkeskår extra besvär.
   Skulle han gå ut och växla ett ord med sin okände väktare, bjuda in honom på en kopp te eller något lite starkare? Men nej — på något sätt kändes tryggheten större när dess garant var utan ansikte och namn. "Konstapel Smith" var på något sätt mindre imponerande än "polisskydd".
   Från ett fönster i övervåningen (han ville inte gärna öppna dörren igen och titta) förvissade han sig flera gånger om att hans väktare fanns kvar; och för att styrka sin övertygelse bad han en gång sin hushållerska att bekräfta det märkliga fenomenet. Till hans besvikelse kom hon tillbaka och sa att hon inte hade sett någon polis; men hon var ju inte särskilt observant och när Walter gick till fönstret en liten stund senare såg han honom alldeles tydligt. Det var ju klart att karlen måste röra på sig; säkert hade han gått en sväng när mrs Kendal tittade.

   Det var mot hans vana att arbeta efter middagen men i kväll gjorde han det — skrivlusten var alltför stark. Det var rentav som om något slags extas hade gripit honom; orden flöt från hans penna; det vore idiotiskt att dämma upp skaparkraften för några futtiga timmars sömn. Vidare, vidare. De som sa att småtimmarna var bästa arbetstiden hade rätt. När hushållerskan kom in och sa god natt tittade han knappt upp.
   I det varma ombonade lilla rummet susade tystnaden kring honom som en tekittel på sparlåga. Han hörde inte dörrklockan förrän den hade ringt en lång stund.
   En besökare så här sent?
   Han vågade inte tänka på vad som skulle möta honom när han med darrande knän gick till dörren; hans lättnad var gränslös när han öppnade den och såg en poliskonstapels långa gestalt framför sig. Utan att ge mannen tillfälle att säga något utbrast han: "Kom in, kom in, bästa konstapeln" och höll fram handen men polismannen tog den inte. "Det måste ha varit kallt att stå därute men jag hade inte en aning om att det snöade", fortsatte han när han såg snöflingorna på konstapelns axlar och hjälm. "Stig på och värm er."
   "Jovars", sa konstapeln, "det kan väl tänkas."
   Walter var så pass bekant med hur folk av konstapelns kaliber uttryckte sig att han inte läste in någon motvilja i sättet att svara.
   "Den här vägen", pratade han på. "Jag satt och arbetade i mitt skrivrum. Kära nån, det är kallt, jag ska vrida på gasen lite till. Häng av er, vet jag, och gör er lite hemmastadd."
   "Jag kan inte stanna länge", sa polisen, "jag har mitt uppdrag att tänka på. Det vet ju ni."
   "Jovisst", sa Walter. "Och ett så fånigt uppdrag, fast en sinekur får man väl kalla det." Han tänkte efter ett ögonblick om konstapeln visste vad en sinekur var. "Ni vet förstås vad det gäller — vykorten?"
   Konstapeln nickade.
   "Men med er här kan ingenting hända mig", sa Walter. "Jag är trygg ... tryggare kan ingen vara. Stanna ni så länge ni kan. Och ett glas får jag väl bjuda på?"
   "Jag dricker inte i tjänsten", sa konstapeln. Han såg sig omkring, fortfarande med pelerinen och hjälmen på sig. "Så det är här ni jobbar?"
   "Ja, jag satt och skrev när ni ringde på."
   "Förstås nån stackars sate som ska få ett helvete", sa konstapeln.
   "Varför tror ni det?" Walter sårades av den ovänliga tonen och han såg hur hård blicken var i de gröna ögonen.
   "Det ska jag tala om", sa konstapeln och då ringde telefonen. Walter ursäktade sig och skyndade ut ur rummet.

   "Det här är från polisstationen", sa en röst. "Är det mr Streeter?"
   Walter sa att det stämde.
   "Jaha mr Streeter, hur har ni det hos er? Allt väl, hoppas jag? Jag måste förklara varför jag frågar. Vi beklagar, men saken är den att vi alldeles glömde av det där lilla uppdraget vi lovade att hjälpa er med. Det klickade nånstans i organisationen. Beklagar."
   "Men", sa Walter, "ni har ju skickat hit en man."
   "Nej mr Streeter, det blev tyvärr aldrig av."
   "Men det är ju en polis här, här inne i huset."
   Det var tyst ett ögonblick i luren. Så återkom rösten, mindre oberörd nu:
   "Det kan inte vara någon av våra. Observerade ni möjligen hans nummer?"
   "Nej."
   Paus igen. Så sa rösten:
   "Vill ni att vi skickar en man nu?"
   "Ja t-tack."
   "All right, vi kommer på momangen."

   Walter lade tillbaka luren. Vad gör jag nu, tänkte han. Barrikaderar dörren? Springer ut på gatan? Försöker väcka hushållerskan? Poliser kunde vara hur de ville, man kunde ändå alltid lita på dem; men en polis som börjat gå sina egna vansinniga vägar, en lagens väktare som blivit brottsling, ett vilddjur som törstade efter blod! Hur länge skulle det dröja innan de riktiga poliserna kom? Hur många minuter var en "momang"? Medan han stod där i förtvivlad villrådighet öppnades dörren och hans gäst steg in.
   "Det är fritt tillträde överallt om man har släppts in genom ytterdörren", sa han. "Hade ni glömt att jag var polis?"
   "Var?" sa Walter och drog sig bakåt. "Ni är polis."
   "Jag har varit annat också", sa polisen. "Tjuv, hallick, utpressare — för att inte tala om mördare. Det borde du veta."
   Polisen, eller vad mannen i polisuniformen nu var, kom sakta emot honom och det blev med ens smärtsamt påtagligt för Walter vad små avstånd betydde: sträckan mellan byffén och bordet, mellan den ena stolen och den andra.
   "Jag förstår ingenting", sa han. "Vad menar ni egentligen? Jag har aldrig gjort er något ont. Jag har aldrig ens sett er förr."
   "Jaså inte?" sa mannen. "Men du har tänkt på mig och" — rösten steg — "du har skrivit om mig. Och du njöt av det du gjorde med mig, inte sant? Nu ska jag njuta av det jag tänker göra med dig. Du gjorde mig så vidrig du någonsin kunde. Var inte det att göra mig illa? Du tänkte aldrig på hur det kunde kännas att vara som jag, eller hur? Du tänkte dig aldrig in i min situation, eller hur? Du hade aldrig minsta medlidande med mig, eller hur? Men det ska jag säga dig, jag tänker inte ha minsta medlidande med dig."
   Walter hade gripit tag i bordsskivan. "Men jag säger ju att jag inte känner er!" skrek han.
   "Och nu säger du att du inte känner mig! Först gör du allt till ett helvete för mig och sedan glömmer du mig." Rösten slog över i ett gällt kvidande av självömkan. "Du har glömt William Stainsforth."
   "William Stainsforth!"
   "Ja. Jag var din syndabock, inte sant? På mig lassade du över allt det du avskydde hos dig själv. Du mådde allt medan du skrev om mig. Nå, då ska jag fråga dig som har samma initialer som jag: vad bör jag göra nu om jag ska följa min roll?"
   "Det — det vet jag inte", mumlade Walter.
   "Vet du inte?" Stainsforth kallgrinade. "Det borde du veta, du som skapat mig. Vad skulle William Stainsforth göra om han mötte sin gamla pappa på ett ensligt ställe, hans gamla pappa som såg till att han hamnade i galgen?"
   Walter kunde bara stirra på honom.
   "Du vet lika bra som jag vad han skulle göra", sa Stains-forth. Så skiftade han min och sa tvärt: "Nej, det vet du inte, för du förstod mig aldrig riktigt. Jag är inte så svart som du målade ut mig." Han tystnade och en svag låga av hopp flammade till i Walters bröst. "Du gav mig aldrig en chans, inte sant? Men hör nu: jag ska ge dig en chans. Det visar att du aldrig förstod mig, eller hur?"
   Walter nickade.
   "Det är en sak till du har glömt."
   "Vilken då?"
   "Jag var barn en gång."
   Walter sa ingenting.
   "Det medger du alltså?" sa William Stainsforth kallt. "Nå, om du kan säga mig en enda dygd du någonsin låtit mig ha — bara en enda vänlig tanke — ett enda försonande drag ..."
   "Ja?" sa Walter darrande.
   "Då låter jag dig löpa."
   "Och om jag inte kan?" viskade Walter.
   "Tja, då far du skylla dig själv. Då tänker jag komma dig inpå livet och du vet vad det innebär. Du tog ifrån mig min ena arm men den andra har jag kvar. 'Stainsforth med järnarmen' kallade du mig."
   Walter andades tungt. "Du får två minuter på dig att minnas", sa Stainsforth.
   De såg båda på klockan. Visarens krypande över urtavlan förlamade först Walters tankar. Han stirrade på William
   Stainsforths ansikte, det grymma lömska ansiktet som alltid tycktes ligga i skugga som om ljuset inte kunde nå det. Desperat sökte han i minnet efter det enda som kunde rädda honom; men hans minne var som en knuten näve och släppte ingenting ifrån sig. Jag måste hitta på någonting, tänkte han, och plötsligt kom ett lugn över honom och lika tydligt som om den projicerats framför honom på en duk såg han bokens sista sida.
   Sida efter sida visade sig för honom med fullkomlig skärpa, snabbt och oförklarligt som i en dröm, tills den första sidan hade nåtts och vissheten lade sig stentung över honom att det han sökte efter inte fanns. I allt detta onda fanns inte en skymt av gott. Och med betvingande övertygelse och jublande glädje visste han: erkände han inte detta skulle det godas sak ha förråtts i hela världen.
   "Det finns inget försvar för dig!" skrek han. "Om du någonsin har visat din ruttenhet är det nu! Begära att jag skulle rentvå dig! Du, som till och med snöflingorna blir svarta på! Hur vågar du begära att jag skulle lägga ett gott ord för dig? Jag har sagt min mening om dig redan och Gud förbjude att jag skulle tumma på den sanningen! Hellre dör jag!"
   Stainforths arm sköt fram. "Dö då!" sa han.

   Polisen fann Walter Streeter hopsjunken över matsalsbordet. Kroppen var fortfarande varm, men han var död. Hur han hade dött var uppenbart, för det var inte bara hans slappa hand som kramats sönder utan också hans strupe. Han hade strypts. Av gärningsmannen fanns inte ett spår. Och hur han kunde ha snöflingor på sig förblev en gåta, för det hade inte rapporterats snö från någon del av landet den dag han dog.

Ur "The Complete Short Stories" av L.O. Hartley (Hamish Hamilton 1954), Översatt av Lars Hansson

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki