Fandom

Svenskanoveller Wiki

Warren, Sharon och Darren

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share

Av Robert Westall

Sharon jagade jobb. Hennes postgiroslantar hade inte kommit. Hon bråkade om pengar med sin mamma och gick sin väg förnärmad utan att äta frukost, och det var den morgonen hon träffade Warren.
   När hon väl tagit sig in till staden ångrade hon djupt att hon inte ätit något. Hon mådde illa, huvudet var som fullstoppat med bomull. Det var en varm och kvav majmorgon. Och det var alldeles för tidigt på dagen. Ingen i gänget skulle sitta på bänkarna vid torget förrän efter lunch. Hon var uppe så tidigt för att lägga vantarna på sin postanvisning som inte kom. Staden var full av typer som hade jobb och slängde pengar omkring sig.
   Hon gick runt och tittade i skyltfönster, men dem hade hon tittat i igår och det fanns inget nytt. Kondisfönstren var värst, där satt feta medelålders tanter och proppade i sig gräddbakelser. Hennes egen mage kärnade runt som en cementblandare och hon hade j fyra pence i sin börs. Inte heller stadsbiblioteket utövade någon vidare lockelse. Hon gick och gick och snart gick hon runt i ring och ringen blev snävare och gjorde henne yr i mössan. Vad tjänade det till? Det var nästan två månader kvar till nästa chans att komma med i den kommunala planen på att skapa nya arbetstillfällen åt ungdomar, och det skulle ändå bara bli skräpjobb. Hennes siste arbetsledare hade varit rätt snäll, men när han insåg att hon inte hade tillräckligt bildad röst för att svara i telefon hade han helt enkelt satt henne att rensa ut gamla lådor med klädhängare av metalltråd och koka te, polera mässingshandtag, koka mer te, tvätta fönster som redan var glänsande rena. Sista månaden lyckades han inte hitta på mer saker hon kunde göra, så han föreslog att hon skulle ta med sig en bra bok till jobbet...
   Hon gick i blindo nu, benen kändes som gummislangar och det föreföll plötsligt bli hemskt mörkt mitt på förmiddan ..
   Då var det en hand som grep om hennes arm, en hand som ett skruvstäd av stål. Hon såg förskräckt upp och mötte blicken från ett stort, benigt, muskulöst ansikte. Två tredjedelar av hjässan var blänkande flintskalle, resten bestod av den mest otroliga mohikanfrisyr hon någonsin stött på.
   Hon trodde på hedersord att hennes sista stund hade kommit. Hon hade vacklat in på fel sida om affärskvarteren. Här fanns dussintals mohikaner. De hängde över räcket till fotgängarövergången och såg på henne med de där kalla flinen. Och så de där hårda tjejerna med korta, blekta hårtofsar...
   Hon stirrade vilt på killen som gripit tag om henne. Hon öppnade munnen för att skrika. Då lade hon märke till ögonen i det magra, knotiga ansiktet.
   De var klarblå. Och de var vänliga.
   Han öppnade munnen.
   "Hur mår du då?" frågade han.
   "Bara törstig", sa hon. Det var det enda hon kunde hitta på att säga. Sedan rodnade hon för det lät som om man ville snylta.
   "Va vill du ha? En öl?"
   "Ett glas vatten bara."
   "En apelsinläsk ska du få. Sitt innan du stupar." Han satte ner henne på en av de där bänkarna av plank och betong. Hon landade så hårt att det gjorde ont. "Och låt henne va i fre era ..." ropade han till kompisarna och försvann.
   Han var tydligen en sorts ledare. De lät henne vara fast de blek-lockiga tjejerna muttrade hånfulla saker medan de såg på henne. Sedan kom han tillbaka från kiosken med en läsk. Han måste ha sprungit så att han spillt ut en del, för flaskan kändes först hal och sedan klibbig. Hon tog några tacksamma, djupa klunkar.
   Han berättade att han hette Warren.
   Hon sa honom att hon hette Sharon.
   Det var så det började.

Och längre borde det egentligen inte ha kunnat gå. Han var inte alls hennes typ och hon inte hans. Om hennes mamma fått veta att hon gick ut med Warren skulle tredje världskriget ha brutit ut. Hennes pappa var kanske arbetslös just nu, men familjen Robin-son var mycket respektabel av sig. De bodde kanske i en liten kommunal bostad men de hade den snyggaste trädgården i hela området, och hennes pappa hade en liten koloniträdgård där han odlade alla grönsaker de behövde i huset. Han höll till och med ett par värphöns.
   Warren bodde i andra änden av samma område. Hans trädgård var full med rostande rester av gamla motorhojar. Han hade en brorsa som satt inne för att ha kvaddat en stulen bil. Och hans mohikangäng tyckte lika illa om henne som hennes gamla vänner tyckte om honom.
   Romeo och Julia hade haft det betydligt enklare.
   Men hon kunde inte stå emot hans vänliga ögon. Och enligt hans åsikt var hon en fin dam, en riktig prinsessa.
   De blev utstötta från stammens gemenskap. Men det var sommar och de var kära, och det tog inte lång stund att komma ut på landet.
   De gick och gick. Som alla stämplande friluftsentusiaster höll de sig i bra form. Fyra mil om dagen var väl inget. De gick i markerna, i äng och skog. De fick hålla ett försiktigt öga på markägarna. De kanske skulle låtit henne hållas, för hon var liten och nätt i sina förtvättade jeans och den lösa nya tröjan som hennes mamma hade stickat åt henne. Men bara en blick på Warrens frisyr så hade de förvandlats till galningar som mordiskt viftade med sina hagelbössor och släppte sina hundar lösa.
   Ibland tittade de in i ett lantligt värdshus när Warren hade pengar. Det var konstigt med Warren och pengar. Alla hennes egna vänner följde samma mönster. De hade lite att slösa med när postanvisningen kom och blev långsamt pankare och pankare mot slutet av veckan. Warren var luspank flera veckor i rad så att hon fick köpa cigarretter åt honom. Varje cigarrett tände och släckte han tre gånger, det blev stegvis kortare fimpar. Sedan kom det veckor då han hade så feta sedelbuntar i fickan att hon blev rädd. Hon vågade aldrig fråga var pengarna kom från, det här var en sommardröm. Att ställa frågor skulle krossat drömmen ...
   Men hur som helst, det där med värdshus var inte lyckat. Samma sekund som värden fick syn på Warren blev han bleksvettig av panik och ringde på polis, fast han betalat för sina drinkar. Sharon drömde om en Warren med vanligt snaggat ofärgat hår och snygga jeans och en vit tröja i stället för den ärmlösa, svettiga, svarta som han alltid hade på sig. Men hon vågade inte säga något. Han hade sin stolthet. Och hon ville inte förstöra sin dröm.
   Men hon lärde honom lite om kor, hur man skiljer en jerseykossa från en frisisk. Hon lärde honom om får och lamm, om blommor och deras namn. Och när de höll om varandra i en sval skogsglänta (utan att gå hela vägen än) var hans händer lika milda som hans ögon.
   Ibland lånade de hans brors gamla kärra, men bara i skymningen, för Warren hade inte körkort och bilen skulle aldrig ha klarat en besiktning. Och Warren körde långsamt och försiktigt för att inte dra till sig uppmärksamhet från några polispandor.
   En sådan kväll, varm och suddigt blå, var det som det egendomliga inträffade. De satt och kramade om varandra i en skog som luktade vitlök. De bleka blommorna lyste omkring dem. Warren hade just sagt att de luktade lök, och hon hade berättat att det var en sorts vitlök, och då sa han att de kunde känna sig trygga för greve Drakula i alla fall, men just då började luften i skogsbrynet att lysa med egendomligt blekt sken. Trädgrenarna avtecknades som ett svart spetsmönster mot himlen. De låg där alldeles stela och försökte räkna ut vad det kunde vara. Det var alldeles för klart och starkt för att vara månen. Warren trodde att det kunde vara snuten, men man hörde inga tunga snutpjäxor stampa genom snåren. Det hördes en sorts avlägset pinglande musik.
   Sharon kunde inte låta bli att tänka på en utomhusföreställning av Shakespeares "En midsommarnattsdröm" som hela hennes klass hade tvingats se, för det ingick i femte årskursens studieplan. Eftersom det var en friluftsföreställning hörde man knappt hälften av replikerna och den andra halvan fattade man ändå inget av, men hon hade gillat musiken och den hade låtit ungefär som den här.
   Musiken fortsatte så stilla medan ljuset blev allt skarpare. Det fick henne att inse hur liten den var, skogsdungen de hade sökt sig till, inte större än en näsduk faktiskt. Ljuset nådde in mellan stammarna och hon kunde urskilja varenda blomma och grässtrå och varenda skrynkla i Warrens stövlar.
   "Det är oss de är ute efter", mumlade Warren. "Det finns ingen annan här, va?" Han lade beskyddande sina armar om henne tills hon kände sig innesluten i ett helt flämtande berg av Warren. Hon förstod att han skulle sälja sig dyrt för att försvara henne, men det fanns inget att försvara sig mot, bara ljuset...
   Hon svimmade visst, i alla fall hade hon en förnimmelse att vakna upp från något, och Warren höll fortfarande sina armar tätt om henne. Han snarkade. Hon satte armbågen i honom. "Du, det har försvunnit. Ljuset och musiken ..."
   Han vaknade med en grymtande fnysning. De låg kvar en lång stund men det hände inget mer, och till slut gav de sig tankfullt på hemväg.
   "Det var kanske ett flygande tefat", sa Warren när han följt henne hem så långt att de kunde se hennes grind. Men hon kunde höra att han var glad åt att det inte varit snuten ändå, med tanke på brorsans ruttna bil.
   Två månader senare blev hon säker på att hon var med barn. Hon vaknade tidigt och kände sig både eländig och skräckslagen. Mest vid tanken på att behöva berätta det för någon.
   Till slut berättade hon det för Warren. Hon valde en av de där gångerna då de satt och kramade om varandra i skogen.
   "Du måste ha gått för långt i alla fall, Warren", sa hon hur blitt som helst. Det här var ögonblicket då killar alltid reste sig och gick.
   "Jag gick inte för långt, hedersord." Hans vänliga blå ögon var uppspärrade, bekymrade, men också ärligt förvånade. "Jag vet att jag inte gjorde det." Men han drog sig inte undan som hon varit rädd att han skulle göra, han bara höll ännu hårdare om henne. Som om hon var en av kronjuvelerna.
   Inte som hennes föräldrar. En kväll när hon gjorde sig klar att gå ut hade mamma just pressat hennes bästa jeans och gett dem åt henne, ännu varma från strykbrädan, så att hon kunde dra dem på sig.
   Och där, mitt för ögonen på föräldrarna, kunde hon inte knäppa knappen. Medan hon stod där och kämpade med den blev hon alldeles svettig och röd i ansiktet. Mamma gissade genast rätt.
   Hennes föräldrar satt där med stränga stenansikten.
   "Vem är det? Vad är det för grabb?" frågade pappa. Hon visste att det kunde ha gått vägen, om det bara hade varit en studerande eller en lärling med fina framtidsutsikter.
   Men när hon sa: "Warren Slingsby", sa mamma: "Herregud, inte en av de där gräsliga Slingsbytyperna", och en arktisk tystnad sänkte sig över det hemtrevliga lilla rummet med de flygande oljetrycksgässen på väggen, rummet där hon bott sedan hon var två år. Hon visste att det bara var att packa och gå. De satt kvar som stenstoder i sina länstolar när hon stack in huvudet och sa adjö.
   De frågade inte vart hon skulle ta vägen. Hon förmodade att de mycket väl visste att hon bara hade ett ställe att gå till.
   Men när hon gick genom bostadsområdet från hennes kvarter till hans, med högburet huvud men blossande röd som om hela samhället visste hur hon ställt till det för sig, fick hon en konstig förnimmelse. Det var som om någon var hos henne, en som tänkte bry sig om henne. Inte bara Warren, gusigne honom, hon visste att han skulle göra så gott han kunde. Utan någon som var klok och stark, som visste exakt vad han gjorde och till hundra procent stod på hennes sida. Hon undrade om det kunde vara Gud, kanske. Det var mest en förflugen tanke. Hon hade gått i frikyrkan med sina föräldrar i hela sitt liv, fullt tillräckligt för att fatta att Gud struntade i sådana som hon. Hon undrade om hon höll på att mista förståndet. Men hon kände sig så varm och skön och omhändertagen att hon inte kunde vara på väg att bli vansinnig.
   Hon behövde all den där varma tryggheten när hon kom hem till Warren. Det var inte så att de fördömde henne. De var bara komplett ointresserade. Halva klanen Slingsby hade fötts utom äktenskapet. Killarna som hängde i rummet medan de hällde i sig burköl eller sparkade runt reservdelar till motorcyklar på den fläckiga mattan, återvände genast till sitt gräl om fotbollens World Cup. Kvinnorna ryckte medlidsamt på axlarna och fortsatte trätan om vem som hade den snålaste maken. Kvinnorna klagade en hel del, med höga och bittra röster, men man kunde se på långt håll att de inte hade mycket att säga till om. Förresten var det ett kommande och gående i huset, män och kvinnor, alla sorter. Dörren stod alltid öppen. Till slut kunde hon inte säga med säkerhet vilka som tillhörde familjen eller inte gjorde det. Det fanns barnungar överallt. De krävde käk och godis med entonigt gnälliga röster och fick sig då och då en örfil för besväret. Hela hushållet var ungefär lika inbjudande som tunnelbanestationen i Euston under rusningstimmarna.
   Warren satt i ett hörn på en soffa, kramade om henne och sa att det skulle ordna sig okej. Sedan kastade han sig in i grälet om världscupen han med. De tillbringade natten i en sovsäck på golvet i det stökiga vardagsrummet som de delade med två par som var på avgjort mycket festligare humör än de själva Sharon hade aldrig känt sig så ensam och övergiven — utåt sett. Ändå sa hennes gode vän inom henne att allt skulle ordna sig.
   Och det gjorde det också, besynnerligt nog. Redan före nästa natt. En husvagn. Den var skavd och sliten men stor och skön. Den stod parkerad på en bondgård i utkanterna av staden. Bondgård, nåja, åkrarna hade övertagits av kommunens planerare. Och själva bondgården befolkades av typer som anlände och försvann igen i stora lyxåk sent om kvällarna och man fick aldrig fråga vad de sysslade med, det räckte att de var gamla kompisar till Warren. Men husvagnen stod lite avsides på en plätt med smutsigt gräs, och det fanns en tvättlina utspänd mellan två träd, och en smula skog bakom, fast det framväxande nya bostadsområdets rivaliserande pojkgäng hade knäckt de flesta grenarna när de klängde omkring i den.
   De hade sin egen ytterdörr nu en härlig halvmil från Slingsbyklanen. En trave filtar och en madrass. Och en annan av War-rens kompisar skulle komma nästa dag och fixa ledningarna till lyse och kokplatta.
   Hon berättade för Warren att han var den finaste killen i hela världen.
   Warren ruskade bara förbryllad på huvudet. "Inte min förtjänst. En jag känner kom fram till mig på Mosley Armspuben och fråga om jag kände till nån som ville ta över en husvagn för femti bast. Det bara blev så."

Fyra månader senare forslades Sharon i ilfart till sjukhuset sent en afton. Det gick så fort alltsammans. Sharon låg bara i en sorts dimma.
   Barnet som vägde tre och ett halvt kilo såg inte alls ut att vara fött i förtid, hävdade syster. Ett förtjusande gossebarn, ett vackertbarn. Sharon försökte mumla något om att för nio månader sedan hade hon inte ens träffat Warren. Hon hade inte gjort mycket mer än kysst en grabb på en tillställning.
   Syster sa åt henne att inte vara barnslig. Genom dörrspringan kunde Sharon höra henne och översköterskan inne på kontoret utgjuta sig om den oansvariga ungdomen som inte lärt sig något om livet.
   Men alla avgudade barnungen. Hans ögon var underbart blå, precis som Warrens, sa alla människor. Men de var inte alls som
   Warrens. Hans ögon var varma och mörkblå. Barnets var blekblå och kyliga. Men han var rund och rosig från allra första början med mjukt, blekblont hår. Det gick inte en timme på dagen som inte en eller annan kvinna stod lutad över honom och alldeles föll i farstun. Till och med makarna Robinson blev så pass omvända att de löste in en del premieobligationer och köpte en snygg barnvagn. Mer än någonsin visste hon med sig att någon som var stor och mäktig stod på hennes sida ...
   Det var till exempel problemet med ungarna från det nya bostadsområdet. De höll gärna till i den lilla skogen bakom husvagnen under veckosluten. De skadade träden och slängde till och med jordkokor på tvätt som Sharon varit djärv nog att hänga ut på tvättlinan samma vecka som hon kom hem från BB.
   En dag rusade hon förtvivlad ut i skogen för att få en ordentlig uppgörelse med dem. Hon ångrade sig omedelbart. Det var ungefär femton ungar och fler anslöt sig hela tiden. De började kasta jord och stenar inte bara på tvätten utan på husvagnen också, och sedan på Sharon...
   Hon brast i gråt.
   Sedan slutade jord och grus att vina om öronen på henne. Hon såg upp. Hela horden stod där blickstilla, stelfrusen. Med mycket förskrämda ansikten. Som om någonting hemskt dykt upp bakom ryggen på Sharon. Hon snodde runt och tänkte, att Warren kanske kött åt dem eller... Ingen där.
   Nästa sekund trängdes grabbarna för att komma först därifrån. Hon såg dem lägga benen på ryggen och kuta som dårar, så fort de bara kunde utan att falla omkull.
   De besvärade henne aldrig mer. De kom inte ens till skogen. Frid rådde.
   Men det var historien med äpplena som faktiskt gjorde henne rädd. Hon hade rullat omkring med babyn på marknadstorget i hans splitternya barnvagn. Hon hade redan klarat av sina inköp när hon fick syn på de härliga röda äpplena. Hon älskade äpplen, röda äpplen, de där som man kunde gnida med en trasa tills de sken som glas. Men också här på torget kostade äpplen sextio pence kilot, och när hon såg i börsen hade hon bara tjugofem pence kvar. Hon traskade trött hem till husvagnen igen, utan äpplen.
   Eller det var det hon trodde tills hon börjat packa upp varorna. Överst låg en påse röda äpplen. Och en påse till längre ner, och en till. Och alla var redan polerade så att de sken som glas ...
   Hon såg på babyn som låg så stilla i sin vagn. Han log mot henne med sina kyliga ljusblå ögon. Fast det var bara dumheter, mamma hade sagt att spädbarn inte började le förrän de var tre månader gamla. Innan dess var det bara som de hade väder i magen.

De döpte honom till Darren. Alla tyckte att det var festligt - Warren, Sharon och Darren. Men nu svallade metodistblodet i I Sharon. Hon skulle ha velat döpa sitt barn ordentligt, men hon var övertygad om att metodisterna aldrig skulle vilja döpa ett barn med ogifta föräldrar. Och familjen Slingsby var lika stora motståndare till äktenskap och dop som metodisterna var för det. Och hon skulle aldrig stå ut med att gå uppför mittgången i metodistkyrkan med Warren i sin purpurröda mohikanfrisyr. Förresten hade hennes föräldrar förklarat för de andra metodisterna att Sharon inte kom till kyrkan eftersom hon jobbade som barnsköterska och inte bodde hemma för tillfället. Det var kanske därför hon fått en så flott barnvagn — om någon såg henne i staden skulle de tro att hon var ute och fingick med arbetsgivarens unge.
   Ah, hela hennes tillvaro var så förvirrad. Hon gled in i dagdrömmar där Warren inte var mohikanklippt utan gick vid hennes sida uppför kyrkgången iförd en flott kostym och med en vit skjorta uppknäppt i halsen. Inte ens nu kunde hon föreställa sig Warren med slips. Det finns gränser även för dagdrömmar.
   Eftersom hon var en förståndig flicka slet hon sig loss ur dagdrömmeriet efter en halvtimme och ställde sig att skala potatis, eftersom hon tänkte bjuda på hemlagade chips till kvällsmaten.
   Och efter ännu en halvtimme kom Warren in i husvagnen. Iförd flott kostym, med en vit skjorta som var öppen i halsen. Han var slät som en biljardboll där mohikankammen rest sig. Och han sa. "Jag tycker vi ska gifta oss, raring. Vi kan inte leva i den här stian hela livet heller."
   Ordlös och skräckslagen serverade hon honom hans te och chips. Han föreföll omedveten om förändringarna som ägde rum i honom. Han sa inte ens om han fått kostymen och skjortan från en kompis. Han tog sig inte om huvudet stup i kvarten som mohikaner brukar göra under flera månader efter att ha rakat sig. Han bar sig åt som om han aldrig sett ut på annat sätt.
   Skräcken släppte inte taget om henne. Hon visste att hon hade en vän som stod på hennes sida, som ville ge henne allt hon bad om. Och hon var övertygad om att det inte var Gud. Gud kunde kanske göra underverk. Men inte underverk som hade att göra med skjortor och kostymer. Gud var inte tillräckligt lättsinnig för sådant. Och Gud skulle inte avlägsna Warrens mohikanfrisyr och till och med få honom att glömma bort att han någonsin haft den. Gud skulle aldrig förvandla Warren till hennes docka som hon kunde klä av och klä på efter behag.
   Hon längtade efter någon att fråga till råds. Men det fanns ingen, bara babyn. Hon såg på Darren. Han iakttog henne med sitt kalla leende. Hon rusade upp, grep tag i honom och försökte få honom att rapa.
   Han rapade förstås inte. Det var aldrig några problem med Darrens mage. Och han skrek aldrig natten lång. Darren var en perfekt baby på alla de sätt.
   Darren fortsatte att småle mot henne.
   Den natten bad hon till sin okände vän att Warren skulle få tillbaka sin mohikanfrisyr och sin gamla svettiga, ärmlösa tröja, att han skulle bli sig själv igen. Hon bad om det halva natten, vred sig rastlöst i Warrens oskyldiga famn tills han sömnigt undrade vad som stod på.
   "Hur är det fatt, raring?"
   Men hennes mäktige vän lyssnade inte till hennes böner. På morgonen var Warren lika flintis som förut fast det skymtade fram små dun över hela hans skinande skalp. Det var hans hår som började växa ut. Han satte på sig den nya skjortan och den nya kostymen innan han gick ut den dagen ...
   Hon svor en dyr ed att aldrig mer önska sig något.

Men när han kom hem den kvällen slängde han en sedelbunt i hennes knä och den var så tjock att hon hajade till. Nästan tusen pund.
   "Vi kommer att behöva det där, raring", sa han. "Vi ska gänga oss. Se till så unge Darren blir ordentligt döpt och så där. Och jag ger fan i vad min farsa och morsa säger."
   Hon stirrade på pengarna i sitt knä som om det varit en kobra med svajande huvud, i huggställning. Det var uteslutet att Warren kunde ha tjänat de där pengarna på lagligt sätt. Hon såg för sig hur poliserna vällde ut från sina polisbilar och omringade husvagnen, grep Warren och stuvade undan honom för eviga tider. Och alltsammans var hennes fel som velat gifta sig. Hennes eget förbaskade metodistiska fel.
   Hon bönade och bad att han inte skulle åka fast den här gången. Hon bad att han skulle sluta syssla med allt som förr eller senare skulle göra att han hamnade i häktet.
   Av någon anledning kastade hon en blick på spädbarnet. Och hennes son log mot henne igen.

Några kvällar senare kom Warren hem med en portfölj och med en slips om halsen. Det var en dämpad roströd slips med tunna blå och vita ränder. Hennes pappa skulle avgjort ha godkänt den. Luddet på hans hjässa var tätare nu. Om några dagar skulle det se ut som en anständig snaggklippning. Warren, tänkte hon förtvivlad, Warren, var finns du?
   Men när hon började tala, fast rösten darrade en liten smula, sa hon bara:
   "Vad ska du ha portföljen till, älskling?"
   "Jo, Harry Traub — en gammal polare — har låtit mig börja sälja försäkringar. Jag har rätta greppet, förstår du. Jag vet liksom alltid var jag ska ringa på, vad jag ska säga — man kan tjäna pengar som gräs."
   Han lät som vanligt men det grova, det oslipade, hade försvunnit från rösten, han skulle snart prata lika städat som hon själv. Fast hon hade ju inte gjort någon större lycka som telefonist precis. Men Warren, åh Warren, var finns du?

När distriktsköterskan lyckades spåra Sharon och Darren var det redan vår. Skogen bakom husvagnen hade fått vara i fred hela vintern och var underbar nu med sina doftande knoppar och de kringströdda hyacinterna. Warren hade målat husvagnen både in-och utvändigt. Det hade han gjort på söndagarna, den enda lediga tid som försäkringsjobbet gav honom.
   Men distriktsköterskan gillade ändå inte att småbarn växte upp i gamla husvagnar, inte ens om den råkade vara nymålad i glada färger. Hon rynkade på näsan.
   Sharon kände sig modlös. Den här var av värsta sorten, brysk och självsäker, ställde en mängd frågor men lyssnade inte till ens svar. Den sorten som pratade med en över axeln medan hon grävde i skåpen utan att drömma om att be om lov.
   Darren hade börjat tulta omkring när sköterskan kom. Han sa saker som "Warren kört i bil-bil". Han följde sköterskan vart hon gick och såg stint på henne.
   Till slut slog hon sig ner på den väggfasta bänken och jämförde med dokumenten hon haft med sig i sin väska.
   "Få se nu... grabben föddes i... december... den tredje december..." Hon såg på Darren som just plockat ner en kakburk och lyft upp den mot Sharon, en klar vink om att det var dags för mellanmål. "Men ... då ... då är han ... bara ... sex månader ..." Hennes ögon som först var stora som tekoppar slöt sig till smala springor, som när en rovfågel får syn på ett nytt byte.
   "Han är mycket tidigt utvecklad", sa Sharon urskuldande. Hon visste inte särskilt mycket om småbarn, hon var själv enda barnet, men Darrens snabba takt hade oroat henne också.
   "Det ... är ... ingen ... sex månaders ... pojke", gnisslade sköterskan. "Barnet är minst arton månader." Hon vände sig mot Sharon med bister, självrättfärdig ilska. "Vad är detta för barn? Vad har du gjort med din egen baby? Det måste bli rapport om det här." En ny bild av framvällande poliser trängde sig in i Sharons hjärna. Rättegång, domstol, buttra kvinnor som tog ifrån henne Darren och lämnade honom till ett barnhem. De kanske skulle anklaga henne för barnarov och mord. Hon började gråta.
   "Mamma gråter", sa Darren med en fruktansvärd röst som hon aldrig hört honom använda förut.
   Sharon kastade en snabb blick på distriktssköterskan genom tårarna. Darren stod där och bara såg på sköterskan. Och det var hon som såg besynnerlig ut. Hon satt orörlig som en staty. Den kommunala kulspetspennan dröjde som fastfrusen ett par centimeter från hennes journal. Sharon insåg att kvinnan inte ens andades. Hon började bli blåröd i ansiktet...
   "Darren!" ropade hon. "Darren. Gör det inte." Det var konstigt, tänkte hon efteråt. Hon tvivlade inte en sekund på att det var Darren som var i farten.
   Darren gav henne en snabb, förbryllad blick. Inte en ovänlig blick, han ville liksom bara att hon skulle bestämma sig.
   "Sätt ifrån dig tanten, Darren", sa hon, som om distriktssköterskan varit en kakburk.
   Och det måtte han ha gjort. Sköterskan började genast andas igen. Hon drog in luft i fulla tag tills ansiktet återfått sin friska rosenröda färg igen. När hon hämtat sig log hon ursäktande mot Sharon och sa: "Ursäkta, jag var alldeles borta ett tag." Nu såg hon riktigt vänlig och moderlig ut. "Årens gång, kära du, årens gång. Vi märker av det allihop, förr eller senare. Jag får verkligen be om ursäkt. Men låt oss nu kasta en blick på vår präktiga lilla grabb här. Sådana underbara blå ögon han har. Och det fantastiska blonda håret — som vitt silke. Ni sköter honom verkligen fint ... jag tror faktiskt inte att jag behöver kontrollera den saken några fler gånger." Hon tog till och med emot en kopp te och höll Darren i knät medan hon läppjade på det. Han vände sitt allra mest änglalika leende mot henne. Hon gick äntligen sin väg, men hon sa att hon nästan inte kunde slita sig från ett så ljuvligt litet gossebarn.
   Det där med hans ålder och brådmogna fasoner tycktes vara helt bortsopade från hennes medvetande. Det skrämde Sharon ännu mer än att distriktssköterskan nästan kvävts ihjäl. När hon var ensam med Darren igen vågade hon sig på att ge honom en snabb, skuldmedveten blick. Och han log igen, kyligt men lugnande, som om han velat säga: "Oroa dig inte i onödan, mamma." Hon visste att han älskade henne på sitt eget svala lilla sätt.
   Och vad hade egentligen hänt? Ingenting särskilt. Sköterskan var ingen ungdom. Hon hade kanske fått ett slags anfall. Och det hade skrämt upp henne så att hon glömt bort det där med Darrens ålder. Vem vet, hon kanske blev rädd att Sharon skulle anmäla hennes konstiga anfall så att hon fick förtidspensionera sig. Då var det därför hon blev så vänlig och gjorde sig till för Darren. Darren var så liten. Sharon borde skämmas som gav honom skulden för allt möjligt.
   Hon berättade för Warren att sköterskan varit där men sa inget om det konstiga anfallet hon haft. Hon ville inte oroa Warren. Han var som vanligt trött efter en lång och framgångsrik dag som försäkringsagent. Han var ofta trött numera. De älskade inte så ofta som förr i världen. Fast han alltid lekte med Darren om Darren var vaken såg han inte missbelåten ut om barnet redan somnat när han kom hem. Han var inte lika kul som han varit när han var mohikan. Hon skulle velat att han inte behövde arbeta så mycket.
   "Jag har fått en kick uppåt", sa han nu med en gång, så plötsligt I att hon gjorde stora ögon. "Harry Traub gör mig till en sorts vice avdelningsföreståndare. Jag ska lära grabbarna hur man bär sig åt. Men jag behöver inte ligga ute lika mycket, jag kan slänga upp fötterna på skrivbordet på mitt kontor. Hur känns det att vara gift med en ung tjänsteman i karriären?"
   Hon kände sig skakis, för att säga som sanningen var, men hon kramade om honom och sa att han var fantastisk.
   "En bra dag", mumlade han med munnen mot hennes hår. "Har spanat in ett litet hus också. Vi kan inte leva som grisar hela livet heller. En tant, som Harry sålde en försäkring till, har gått och dött. Sonen är i Saudi, ska stanna där ett helt år till. Han vet inte om han vill behålla huset eller inte. Han skrev till Harry och bad honom hyra ut huset möblerat ett år ... Harry har nycklarna ..."
   Jorden tycktes glida undan från hennes fötter. Hon hade börjat älska husvagnen, den lilla gräsplätten, skogen. "Jag är så lycklig här", sa hon tjurigt. "Vi har varit så lyckliga här tillsammans ..."
   "Men jag kan inte bjuda hit mina affärsbekanta, raring. Det förstör min image, va. Jag menar bara blott... vad ska den där distriktssköterskan tycka om vi envisas med att uppfostra unge Darren i en husvagn?"
   Hon avskydde de få av hans nya affärsbekanta som hon hade träffat. Det var vassnästa unga tjuvar i snobbiga västar. Hon före' drog mohikanerna. Hon föredrog till och med Warrens egen gräsliga släkt. De hade åtminstone varit ärliga skurkar. Skurkar som inte snobbade med campari och Marbella ... Hon såg sig desperat om i husvagnen över axeln på Warren. Hur skulle hon kunna övertala honom att bo kvar i husvagnen?
   Darren kom ut genom dörren i sitt lilla sovhörn. Han släpade på sin nallebjörn och sög på tummen, men ögonen som riktades mot henne var kyliga och leende.
   Det ordnar sig, kära lilla mamma ...
   Det gjorde det. För det var inte ett snobbigt hus med glasväggar mitt inne i ett snobbigt inglasat område. Det var ett gammalt rejält hus med stora skorstenar och fönstersmygar och en stor gräsbevuxen trädgård där den gamla damen haft några höns och till och med en get. Sharon lyckades rädda höns och get från avrättningspatrullen och fäste sig genast vid dem. Två feta katter dök upp. Det var uppenbart medlemmar av den gamla kvinnans familj. De hade legat lågt medan de kollade in de nya ägarna. De tillbad Sharon från den stund hon öppnade den första burken kattmat av alla dem som fanns kvar i skafferiet. Det fanns till och med en liten träddunge på tomten.
   Darren log mot henne. Där ser du, jag sa att det skulle ordna sig, mamma lilla! Sharon låg vaken några nätter och undrade om den gamla kvinnan skulle ha fått leva några år till om inte Darren velat att Sharon skulle ta över hennes hus ... Men hon hade varit mycket gammal, åttionio. Och det verkade inte som om hon hyste illvilja mot dem. Fotot av den gamla kvinnan med det ljusa håret log brett mot Sharon från spiselkransen i vardagsrummet. Hon hade sin gosse i knät, han som var en stöddig kille på femtio vårar nu. Hela huset välkomnade henne. I kökslådan hittade Sharon den gamla kvinnans handskrivna receptbok, och den fick hon mycket glädje av.
   Och så konstigt. Warrens vassnästa affärsbekanta, som stirrade på hennes ben och figur och gärna gav henne ett litet nyp när Warren inte såg på — de kom, men bara en gång, aldrig mer. Han skötte sina affärer medan han tömde en bägare med dem på en bar efter jobbet, och han såg ändå till så han var hemma vid halvsjutiden.
   Men hon brukade se på den kortklippte unge tjänstemannen som satt mittemot henne vid middagsbordet och tänka på mohikanen som tog henne med ut i skogen, och hon undrade om han tyckte illa vara att skylta som Darrens dockpappa. En kväll hämtade hon fram sin favoritbild av den gamle mohikanen med sina kompisar. På fotot skrattade han och lyfte triumferande en burk lager ... Hon visade den för Warren, lite skyggt, när han frågade henne vad hon smusslade med.
   Han rynkade på näsan åt det gamla fotot.
   "Tyckte du inte om det livet? Att vara fri?"
   "Fri att svälta ihjäl? Fri att tråka ihjäl sig? Tror du jag tyckte om att ha det så där? Totalförvirrad och full av hat? Att vilja ha sönder allt man såg? Jag svor på att begå självmord om jag fyllt trettio utan att ha fått ett bra jobb. Jag var ingen dumskalle, förstår du. Även om jag försökte likna en ... Tror du inte jag gillar att ha pengar jag tjänat själv? Att gå in på en krog och höra kyparna kalla mig 'min herre'? Äsch, för gusskull, Sharon. Bli vuxen."
   Darren syntes inte till ...
   "Och du hälsar aldrig på hos din pappa och mamma nu för tiden", sa hon.
   "Min familj är en samling korkade dönickar. Vad har de gjort för mig? Stal mina sista slantar ur mina jeansfickor om dom fick en chans ..."
   Hon lipade, han tröstade, han var den gamle Warren igen, glömde sig så till den grad att han kallade henne för knasig tjej, vilket konstigt nog piggade upp henne en smula.
   Han var inte Darrens dockpappa ändå, eller hur?

Darren gav svar på den frågan när det blev höst. De gick en promenad utåt hedarna. Han skulle snart fylla år för första gången. Men han var stor som en treåring, for omkring åt alla håll och kom med oräkneliga frågor som varken Warren eller Sharon kunde svara på.
   "Han borde gå i skolan", sa Warren.
   "Herregud, han har inte fyllt ett än", sa Sharon. "Och grannarna har redan börjat undra, säger att han har vuxit så hemskt fort och allt det där. Vi måste flytta igen snart, vet du." Blotta tanken gjorde henne djupt nedstämd. Hon älskade den gamla kvinnans hus.
   "Jag kan tänka mig att bo här uppe", sa Warren storslaget. "Ute på heden, med fin utsikt, som den där låten du vet. 'Klara dar kan du alltid se' och så vidare. Ett stort hus med tinnar och torn som Vickers bryggeri. Och en stor ekport med klocksträng. Och alla de där fönstren som skjuter ut från murarna."
   "Det kallas burspråk, och..." Sharon hejdade sig. Hon flämtade till. Over Warrens axel såg hon ett stort hus resa sig, mitt på heden där det aldrig stått något hus, där ingen bebyggelse över huvud taget var möjlig. Med tinnar och torn som Vickers bryggeri. Och burspråk. Och en stor ekport. Avståndet gjorde att hon inte kunde se om där dinglade en klocksträng eller inte.
   "Och ändå alla nya uppfinningar, du vet, solvärmeskivor på taket ..."
   Mitt för ögonen på Sharon slog solvärmeskivorna ut som vingar på taket.
   "Och en hög mur runt trädgården och stora portar i muren också, du vet, som rådhuset i Warrington ..."
   Och Sharons förfärade ögon såg hur trädgårdsmuren växte, och portarna i den på samma gång. Men innanför dem skymtade hon som förut ljung och ärttörnebuskar.
   "Och en sån där stor skiva så man kan ta in satellitkanalerna ..."
   En silverparabol rundades lydigt, snabbare än en trickfilmning av en växande blomma på tv. Den sköt ut från det högsta av de där tornen som påminde om Vickers bryggeri.
   "Och på terrassen ska vi ha parasoller och vita bord, som på e uteservering, och flaskor med Carlsbergs öl på borden ..."
   Terrassen tog genast form mitt i tomma intet och parasollerna stack upp som svampar ur marken. Det stod "Carlsberg" på dem.
   "Och en äkta hovmästare och en massa hembiträden ..."
   I samma stund som han sagt det strömmade nätta hembiträde ut på terrassen klädda i svart och vitt, som i en gammal Hollywoodfilm.
   Sharon såg sig om efter Darren. Han hade smugit sig fram bakom Warren och satt på marken med benen i kors. Medan han lyssnade till allt det som Warren sa, lystes hans ansikte upp av ett okynnigt leende. Man såg på långt håll att han drev lite med Warren genom att bygga hans flotta hus åt honom. Det var inte illvilja, bara en treårings eller femårings eller tioårings speciella sinne för humor.
   Men hon visste hur grymma den sortens skämt kan bli, även om det inte är meningen. Hon visste att den sortens skämt skulle kunna ödelägga Warren. Om han visste att Darren kunde göra sådana saker ...
   "Darren, sluta genast!" sa hon med sträng röst. Warren snurrade runt för att se vad Darren hittade på.
   När han gjorde det försvann hela det stora huset och heden låg lika naken och ödslig som förut. Med bara några kråkor som flög där huset hade stått.
   "Vad håller Darren på med?" frågade Warren.
   "Ah, ingenting, lekte med ett bi som kunde ha stuckit honom", ljög Sharon.
   Darren stod bara och flinade åt dem utan att se det minsta ångerfull ut. Han hade lyckats med sitt barnsliga skämt. Hon insåg just då någonting, hon var så säker på det som hon någonsin varit om något.
   Warren var inte Darrens far. Darren tyckte om Warren, men Darren tyckte inte att han var skyldig honom någon kärlek. Inte på samma sätt som han älskade sin kära lilla mamma ... När Warren den gången sa att han inte hade gjort henne med barn, aldrig gått så långt med henne, hade han sagt den enkla sanningen. Som han alltid gjorde. Det fyllde henne med stor kärlek till Warren att han fortfarande hade velat ha henne, trots allt velat gifta sig med henne. Det var en stor och beskyddande kärlek. Hon visste att hon i framtiden skulle få lov att beskydda honom mot Darren.
   Och vad Darren angick... hon mindes natten i skogen, det klara ljuset, den pinglande musiken, att hon liksom svimmade av. Darren var ett trolldomsbarn, ett älvbarn. Han höll på att växa sig stor men var egenartat slank för sin ålder. Han hade en silkeshårig blåögd skönhet som inte hade mycket att göra med henne och ingenting alls med Warren.
   Men han var hennes och hon var hans. Han flinade inte åt henne, han log på sin höjd det kyliga leende som sa: Kära lilla mamma.
   De flyttade igen. Till det nya huset hörde i varje fall en ordentlig inhägnad på två hektar, så de kunde ledigt ta med sig geten, hönorna och katterna. Och så fotografiet av den gamla kvinnan.
   Sharon hängde upp det på väggen så snart hon flyttat in i det nya 1 huset. Den gamla kvinnan var en sorts hedersmormor vid det här laget. Hon log fortfarande mot Sharon och kom henne att känna sig trygg.
   Warren hade sagt något om att köpa det nya huset, men Sharon fick honom att inse att det inte skulle tjäna något till. När Darren hade blivit lite äldre skulle de bli tvungna att flytta igen.
   "Hör nu", sa Warren en kväll och såg upp från sin pärm. "Hur hänger det ihop med grabben egentligen? Jag menar bara att han ser ut att vara ungefär sex år nu. Kvinnan i grannvillan frågade var han skulle gå i skolan ..."
   Hon suckade. Warren hade äntligen fattat hur det låg till. Det hade tagit otroligt lång tid, även om man vägde in att Warren sällan kom hem förrän Darren hade nattats. Även om man tog hänsyn till att Warren varit så upptagen av att ha blivit avdelningsföreståndare och i största allmänhet inte visste mycket om småbarn.
   "Jag menar som så", sa Warren en smula purken över att tvingas lyfta blicken från de senaste försäljningssiffrorna, "är han inte lite udda liksom? Vet du, härom natten var jag uppe mitt i natten för att kissa, och då satt han på golvet i mitt arbetsrum och läste en bok om försäkringar som jag inte fattar mycket av."
   "Vad sa du till honom?" Hon höll på att få hjärtat i halsgropen. "Jag bara lyfte upp honom och la honom i hans säng igen."
   Tack gode Gud för Warrens rättframt goda natur.
   "Nå, hur är det?" frågade Warren igen. "Är han inte som andra barn, eller?"
   Bakom ryggen på Warren hade Darren tassat in genom den öppna dörren. Hans randiga pyjamas hängde ner där bak, han gäspade, han såg sömnig och alldeles underbar ut. Men hans ögon granskade kyligt Sharons ansikte.
   Kära lilla mamma, är jag ett monster, kanske?
   Det påminde henne om en duva som hade slagit sig ner på deras fönsterbräda där hemma en gång. Den var lika stor som en fullt utvuxen duva, mycket stark och vacker. Men den kunde inte flyga ordentligt. Den tycktes inte veta vad den skulle göra med sina vingar. Hon trodde en lång stund att den hade skadat sig, ända tills duvmamman kom och hjälpte den vidare. Den hade helt enkelt varit mycket ung. Mycket stark men mycket ung.
   Darren var mycket stark men mycket ung. Han hade magiska krafter men förstod sig inte riktigt på dem. Han var en sorts vad då? Gud, ängel? Men han var ett litet barn också. Och han var rädd nu ... Och om hon lät Warren kalla honom för något hemskt...
   Hon tog Warrens hand. Hon talade lågt till honom. Men det var i själva verket Darren hon vände sig till.
   "Du förstår, han är nog det som man brukar kalla för underbarn. Ett litet underbarn. Det finns sådana."
   "Vad är det för slag?" frågade Warren misstänksamt. "Han är onormal, är det det du vill ha sagt?"
   "Nej ... han är normal. Det finns bara inte så hemskt många av hans sort. Barn som är genier. Ett barn som hette Mozart, vi fick lära oss om honom i skolan. Han började spela piano när han var två år, han hittade på egna sånger när han var tre, han gav konserter när han var fyra ... i Tyskland, i hela världen."
   "Ajaj", nickade Warren. "Vilken grupp lirade han i?"
   "Det var flera hundra år sedan."
   "Jaså." Warrens uppmärksamhet började riktas mot siffrorna igen. De spådde god tillväxt för hans försäkringsbolag. "Så bra. Utmärkt. Jaha, vårt underbarn måste gå i skolan. Det sa jag till dig för flera månader sedan, Sharon."
   "Det ska jag nog ordna", sa hon och andades fram sina tack till alla tänkbara gudomligheten. Hon hade sett Darren le mot henne bakom ryggen på Warren och sedan tassa in till sig igen, fullt till freds ställd.

Hon hittade en lämplig skola. Det var en snobbig privatskola som inte frågade efter Darrens födelseattest. Inte när de hade fått War-rens check som täckning för första terminens undervisning.
   Den första skoldagen följde hon honom ända till skolgården. Han var spänd. När han fick se alla barnungarna som struntade i sina hindersamma nya ryggsäckar och skoljackor och försökte slåss redan innan terminen hade börjat, skälvde han som en vinthund före ett kapplopp.
   "Kom ihåg att du måste låtsas hela tiden", sa hon åt honom. "Låtsas att du är sju år gammal. Uppfattat? Och låtsas att du inte vet en massa som de andra inte har en aning om. Och svara inte på för många av lärarnas frågor. Annars kallar man dig för plugghäst, och de andra killarna gillar inte plugghästar. Se noga efter hur de andra gör och gör själv likadant. Uppfattat?"
   Den första skoldagen gick tydligen bra. När hon hämtade honom vid skolgrindarna hade han lärt sig att hasa fram på det godkända sättet, att dra ner skolmössan ända ner till ögonen, muttra ur mungipan, klaga på efterrätten och andra väsentliga nybörjarsaker. Dag följde dag och hon slutade oroa sig.
   Sedan kom dagen före mitterminslovet.
   Hon kom fram till skolgården. Skolbarnen strömmade inte som vanligt ut mot de hämtande bilarna i sina grå skjortor som hängde ut över kortbyxorna. I stället hade både elever och föräldrar samlats i en tät ring runt någonting på andra sidan grindarna som hon inte själv kunde se än.
   Förskräckt började hon springa i den riktningen.
   En mycket liten pojke stod tryckt mot sin mamma. Han snyftade, han hade tappat sin skolmössa, hans skoljacka var trasig och det bubblade blod från hans näsa. Men också han höll blicken riktad mot en ännu mer fängslande syn.
   Två ganska stora pojkar flöt omkring i luften ungefär en halvmeter från skolgårdsgruset. De viftade i full panik med armar och ben men kunde inte få grepp om något. De var röda i ansiktena, de skrek av skräck. Lärare och mammor försökte koppla grepp om dem, men det lyckades av någon anledning inte. Det var som om de fritt svävande pojkarna omgavs av en osynlig mur.
   De flesta skolbarnen var bleka, stelfrusna av skräck. De stod med gapande munnar och vitt uppspärrade ögon. Detsamma gällde de flesta av lärarna och mammorna.
   Det var bara Darren som stod lite för sig själv, milt leende, med ena handen i byxfickan. Han skilde ut sig från de andra på ett sätt som inte gick att ta miste på. Som tur var såg alla på de kringsvävande pojkarna.
   Man hörde polis- eller ambulanssirener på avstånd. De kom snabbt närmare. Officiellt bistånd var på väg. Snart skulle det här bli föremål för en officiell utredning.
   På darrande ben letade hon sig försiktigt bort till Darren. Hon höll honom om skuldrorna som om hon erbjöd honom ett beskydd han inte behövde.
   "Nu räcker det", sa hon strängt. "Darren, nog nu."
   De två kringsvävande, gällt skrikande pojkarna slog i backen med dova dunsar. Deras mammor slog armarna om dem. Skriken dämpades och övergick i snyftningar.
   En polisbil for tjutande in på skolgården. Den följdes av en ambulans och en brandbil. Två poliser trängde sig fram genom klungorna.
   "Vad är det som har hänt?"
   Efteråt tänkte Sharon, att det var häpnadsväckande hur snabbt alla lärarna och föräldrarna började sopa igen spåren och låtsas att absolut ingenting hade hänt. Rektor tog med sig de två poliserna till sin expedition för ett kort samtal. De två berörda mammorna lyckades kvickt som blixten hjälpa in sina snyftande ätteläggar i respektive bilar, och sedan spiken i botten, och alla de andra försvann nästan lika kvickt innan de behövt ha något med polisen att göra. Det var bara ambulanspersonalen och brandmännen som stod och hängde en stund på den tomma skolgården och undrade vad tusan som pågick.
   Herregud vad medelklassen avskydde att bli inblandade med polisen. Fast Sharon föreställde sig att när de väl kom hem satte de sig nog vid telefonen och höll ledningarna glödande flera timmar i sträck.
   Hon promenerade hem med Darren. Hon höll ett mycket fast grepp om hans hand trots hans protester att hon fick honom att se ut som en baby mitt för ögonen på hans kompisar.
   Hon föste in honom i huset och sa: "Jaha?" Hon hade lust att klippa till honom för att han skrämt upp henne så där. Men hon visste att det var bäst att låta bli. Om han förlorade tilliten till henne ...
   Han såg lika kyligt på henne som vanligt.
   "De där två pojkarna mobbade lille Simon Waterson. Du såg honom nog. De slog honom i ansiktet. De försökte vrida hans arm ur led. De slet sönder hans skoljacka. De är alltid ute efter honom, och han är min kompis ..."
   "Kunde du inte ha smällt till dem i stället? I stället för att ..." Hon teg.
   Jag tror inte på, våld", sa han. Och gick upp till sig för att låsa läxorna. Hon sjönk darrigt ner på en stol. Det var det där stränga avhuggna sättet han sagt våld... Hon hade plötsligt fått en vision av det våld som han förfogade över.
   Han varade ett helt år i den skolan, mer än hon vågat hoppas, fast det hade sagts ganska vassa saker om Darrens snabba tillväxt under sista föräldramötet. Han såg nu ut som en tioåring och rörde sig som en sådan. Fyra gånger i veckan cyklade han till stadsbiblioteket. Han tog hela tiden hem böcker från vuxenavdelningen om fysik, geologi och ämnen hon inte ens kunde uttala. Böckerna hade inte stämplats vid utlåningsdisken. Han stal dem alltså. Hon hade sin hittills hårdaste uppgörelse med honom om den saken. Lydig som alltid upphörde han med sina biblioteksbesök.
   Böckerna dök ändå upp i hans rum och de var fortfarande inte försedda med några stämplar...
   Hon tyckte att man inte kunde tala om stöld, faktiskt, för böckerna försvann lika fort när han väl var klar med dem. De dök upp på bibliotekshyllorna igen, det kunde hon lätt kolla.
   En vacker dag blev hon kallad till rektorsexpeditionen. Hennes händer skälvde när hon körde till skolan. Hon hade skaffat sig körkort vid det laget och Warren hade köpt henne en liten Fiat, själv hade han fått en Audi Quattro av firman.
   Men rektor kom inte med klagomål. Han var i sjunde himlen.
   "Vi har ett litet geni i våra händer, fru Slingsby! Jag tog över Darrens klass en timme för att undervisa dem om atomen. Ert unga geni hade invändningar mot mitt sätt att behandla protonerna ... ja, min egen doktorsgrad tog jag i fysik, förstås. Han gjorde verkligen processen kort med mig, det vill jag lova. Jag tog honom med mig in på expeditionen för ett litet samtal efteråt. Vet ni om att det finns en särskild organisation som hjälper föräldrar till överbegåvade barn ... ekonomiskt och så vidare ... jag ska gärna kontakta dem ... vissa prov..."
   "Så tråkigt", sa hon med hopknipna läppar. "Vi som ska flytta om någon vecka, jag skulle just underrätta skolan om det. Ni förstår, min makes arbete ..."
   Och de fick flytta igen. Hon började gripas av förtvivlan.

Darren höll sig mest hemma. Han såg på tv dagen lång när han inte läste de böcker som dök upp i hans rum. Böckerna blev tjockare och tjockare. Hon förstod inte ett ord av vad det stod i dem, även om de inte var på tyska eller latin. Ibland kunde hon inte ens känna igen de bokstäver som bildade orden. När han såg på tv sträckte han ut sina långa, gängliga tonårsben över spiselmattan.
   Noga räknat var han fyra år gammal.
   De förde ett isolerat liv nu, hon och Darren. Warren blev mer och mer uppslukad av affärsvärlden. När han kom hem brukade han spela squash och tennis med Darren. De hade sina egna banor. De var stötande rika. Om Sharon hade haft tid över för ännu mer bekymmer kunde hon ha ägnat den åt att oroa sig för skattmasen. Men hon hade bekymmer nog som det var.
   Warren gjorde aldrig mer några anmärkningar om Darren, om "att han var stor för sin ålder", om det faktum att han aldrig lämnade huset. Hon förstod att Darren omärkligt hade avlägsnat den sortens frågor ur Warrens hjärna. Grannarna kom heller inte med några kommentarer om Darren, inte ens när de var inbjudna på en drink. De hade egna barn att oroa sig över, tonåringar som drack sig fulla, använde narkotika, relegerades från skolan, krockade med föräldrarnas bil. Allt som grannarna sa, var att Darren var så lugn och väluppfostrad. Hon kände på sig att de avundades henne.
   De satt alla tre i vardagsrummet en kväll, och Warren slog på deras tv för att se klockan sex-nyheterna. Det var den kvällen läget i Ismailia blev känt. Tv-gången hade tagit sig in till slut och de hade gjort sitt jobb grundligt. Bilderna var fruktansvärda.
   En miljon människor hotades av en svältdöd som fullt medvetet inte blev åtgärdad av diktatorn Makenza. Det var en ändlös, ångestfylld panorering av ansiktena på svältande barn. De såg diktatorn Makenza, fet och avskyvärd i sin medaljprydda uniform. De såg Makenzas säkerhetspolis som liknade hemska insekter i sina kamouflagefläckiga skyddsdräkter och mörka glasögon och de svängde sina gevär som popstjärnor svänger på gitarren.
   Till och med Warren lyfte blicken från sin pärm och stirrade som förlamad. Han fick svett i pannan, sa hela tiden "Herregud... herregud ..." och gick bort till skänken för att ta en whisky.
   Sharon bara sjönk ihop, överväldigad av alltsammans. Hon sa: "Nej, snälla ni ... nej." Hon ville resa sig och stänga av, men smärtan höll henne i sitt skruvstäd. Hon kunde inte ens se på Darren tills det korta inslaget var över och barmhärtigt ersattes av ett program om hur man ska driva fram alpväxter.
   Det var först då som Darren yttrade sig. Och han gjorde det som den fyraåring han var.
   "Varför stoppar dom inte Makenza, mamma?"
   Hon såg på honom. I det flackande ljuset från tv-skärmen kunde hon se tårar skölja nerför hans ansikte. Hans ansikte var fuktigt, det gick ryckningar i det.
   "Sådan är vår värld, grabben", sa Warren ömkligt. "Vi kan ingenting göra. De vill inte släppa fram våra hjälptransporter. De angriper Unicef-konvojerna och mördar förarna."
   "Jag förstår", sa Darren och gned sig i ansiktet med skjortärmen. "Jag går upp till mig nu."
   De hörde honom slå på stereon. Hans favoritklassiker, Wagners "Valkyrieritten". Men de hade aldrig hört honom spela den så högt och så många gånger. Han var i normala fall ett barn som tog hänsyn, som höll dämpad nivå på sina skivor. Nu fylldes huset av rittens och jaktens tema. Om och om igen. Tills de blev rädda för att gå upp i övervåningen och kuvade sökte skydd i sina tv-stolar.
   Prick klockan tio slog han av musiken, kom ner till dem och satte på tv-apparaten igen.
   "Åh, nej, Darren", viskade Sharon. "Jag står inte ut med att se det där igen."
   Men de slapp. Tionyheterna var rena villervallan. Hysteriska nyhetsläsare fick ständigt nya meddelanden inskjutna framför näsan på sig och mottog oväntade telefonuppringningar från sina Afrikakorrespondenter.
   Den ointagliga fästning där Makenza uppehållit sig tycktes ha utplånats av en väldig explosion.
   Makenzas insektssoldater låg döda i spridda klungor i hela landet, dödsorsaken ännu okänd.
   Väldiga, oförklarliga förrådsberg av spannmål och andra livsmedel hade dykt upp i de svälthotade områdena. Undsättningsexpeditionerna släpptes fram.

Warren försvann nästa morgon som vanligt men in i en värld som inte hade tankarna inriktade på affärer, eftersom man talade om Ismailia i stället. Otroliga stumpar nyhetsmaterial strömmade in till nyhetsredaktionerna. Proffstyckarna pratade nonstop dagen lång under sina försök att förklara vilken sorts explosioner som inte skadade civilbefolkningen, en okänd pest som bara drabbade regeringssoldater, berg av spannmål som snabbt förminskades när de svältande miljonerna satt sig i rörelse.
   Darren följde nyhetsflödet medan han halvlåg i sin stol, nedstämd och håglös. Sharon frestade honom med mat och dryck, med äppelpaj, men inte ens hans favoritmackor, jordnötssmör på rostat franskbröd, kunde locka honom.
   Medan hon pratade och pratade bara växte och växte tystnaden mellan dem.
   Till slut när skymningen sänkte sig och hon drog för de långa gardinerna, rörde han på sig i stolen och sa: "Varifrån kommer jag, mamma?"
   Hon sträckte ut sin hand mot honom, höll hans hand hårt i sin och grät. Sedan berättade hon för honom om natten i skogen, om det skarpa ljuset och den avlägsna bjällermusiken. När hon talat färdigt sa hon: "Du förstår, Warren är inte din riktiga pappa."
   "Det visste jag redan", sa han trött. Sedan fortsatte han: "Men du är min mamma, är du inte det?"
   Han lät så ensam att hon grät ännu ymnigare.
   "Jag vet inte vad jag ska ta mig till, mamma. Jag hör inte hemma här. Jag är för stor."
   Hon högg tag i honom och kramade om honom som hon inte gjort sedan han var liten.
   "Du kan stanna här, Darren. Du måste lära dig att låtsas ännu bättre, det är hela saken."
   "Jag orkar inte låtsas mer, mamma. Inte om Ismailia. Det är inte som i skolan."
   "Du får inte göra sådana saker fler gånger, Darren. Folk kan inte fatta det, du driver dem från vettet."
   "Jag vet, mamma. Det är därför jag måste härifrån. Men vart ska jag vända mig? Vad är det för ena? Varför lämnade de mig här?
   Jag läser och läser, men det står aldrig något om dem i böckerna. Ingenting om mig"
   Han lät så vilsen och så stillsamt förtvivlad.
   Hon sa: "Jag kan visa dig platsen, om du vill. Jag tror jag kan minnas var det är."
   De begav sig dit tillsammans i hennes Fiat. Hon hittade skogen, hon hittade just den, plats där hon suttit med Warren, för där fanns ett förvridet hagtornsträd med en utväxt på stammen som liknade ett häxansikte. Hon lade sig ner för att visa var hon legat den gången.
   Han sjönk ner bredvid henne, nästan lika lång som Warren varit då. Han var tyst en lång stund. Sedan sa han: "Ja. De har varit här.
   Jag kan fortfarande känna deras närvaro." Efter ett tag fortsatte han: "Jag kan känna i vilken riktning de försvann." Och när åtskillig tid förlupit sa han: "Jag kan nästan nå dem. Där de finns nu." Och sedan fann hans hand plötsligt hennes i mörkret. Hans hand darrade men rösten var inte vilsen längre. "Jag har funnit dem. De kommer och hämtar mig."
   "Vad är det för några, Darren? Vad har de för avsikter med dig? Varför gav de dig åt mig den gången?" Och sedan, hopplöst: "Varför ska de ta dig ifrån mig nu?"
   Hans röst var mild i natten. "Det... det kan jag helt enkelt inte förklara kära lilla mamma. Det är för svårt. Bara det att de är...kalla, kalla. De har glömt hur man ... känner. Du, du har lärt mig att känna. För Warren. För Simon, för Ismailia. Det var därför de valde ut dig."
   "Ta mig med dig, Darren ... snälla du. Det finns ingenting här för mig, om du försvinner."
   "Warren finns. Warren älskar dig."
   "Gör han?" svarade hon trögt. Allt detta var mer än hon kunde bära. "Varför får jag inte följa med dig?"
   "Du kan inte leva på den ort dit jag ska resa. Du kan inte andas där. Och du skulle bli vansinnig av ensamhet. Det är så kallt där ute." Han ryste. "Jag hoppas jag kan stå ut med det."
   För att trösta honom höll hon hans hand igen. Som när han var liten.
   Han sa med en liten skälvning i stämman: "Jag kan göra ditt liv mycket lyckligt. Jag kan göra så att du glömmer mig helt. Då kan du bli lycklig tillsammans med Warren."
   "Jag vill inte glömma dig, aldrig någonsin." Hon klamrade sig fast vid honom av all sin kraft. Och han höll sina armar om henne.
   Hon slöt ögonen, men det kunde inte stänga ute det kraftiga silverskenet, det ohejdbara silversken som tog sig in genom hennes hårt slutna ögonlock. Och hon kunde inte låta bli att lyssna till den silverglänsande musiken som gled in i hennes öron.
   "De har kommit nu", sa han milt och lossade hennes grepp. "Jag måste gå nu. De kan inte dröja länge."
   "Ah, Darren!"
   "Adjö nu, kära lilla mamma. Var lycklig, om du kan."
   Och sedan fanns bara skogen och mörkret och en liten Fiat.
   Hon satt en lång stund ensam i stillheten och tänkte. Hon tänkte på hur det börjat. Hur hon och Warren hade tvingats bort från sina gamla vänner av sin kärlek, hur de drivits ut i skogen tillsammans. Var alltsammans planerat från början, av Dem? Också det där att hennes postanvisning inte hade kommit med posten den morgonen? Sättet som hon drevs ut från sin familj genom att bli med barn, sättet som de avlägsnades från Warrens familj genom hans framgångar och växande förmögenhet? Och sedan sättet som Warren hade drivits bort från henne av sitt arbete, av pengar och squash och Klubben ... så att hon och Darren tillsammans kunde återvända till platsen där han hade sitt upphov och sin fullbordan. Hade De planerat alltsammans?
   Och vad skulle hon göra med resten av sitt liv? Det var en otänkbar tanke ...
   Men sedan kom en annan tanke till henne, från ingenstans, och den glödde som en munter liten gnista.
   Gå hem nu, kära lilla mamma, gå hem till Warren. Warren har fritt fram att älska dig nu.
   Warren hade hållit fast vid henne genom alla åren.
   Det skulle ordna sig.

Ur "Klockan", Rabbén & Sjögren 1994 Översättning Sven Christer Swahn.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki