FANDOM


YNGLINGASAGAN
Oden


Öster om den stora gränsfloden mellan Asien och Europa låg Asland eller Ashem. Huvudstaden hette Asgård. Där levde en hövding som hette Oden. Han var en stor krigare och hade rest kring hela jorden och vunnit mycken makt. Bland annat hade han stora egendomar i Turkland. Oden var så segerrik att han segrade i var strid. Han var synsk och trollkunnig och han såg att hans avkomma skulle bebygga norra halvan av jordklotet. Han satte sina bröder Vile och Ve att styra Asgård och drog iväg västerut genom Gårdarike och så till Saxland. Han lämnade kvar sina söner att försvara länderna och så fortsatte han norrut. Där slog han sig ner på ön Fyn i Danmark på en plats som nu kallas Odense.
   Från Odense sände han iväg ungmön Gefion till kung Gylfe i Svitjod, och hon fick löfte av honom att få så mycket land som hon kunde plöja upp. Hon begav sig till Norge, till Jotumheim där jättarna bodde, och där förförde hon en jätte. Raskt födde hon fyra jättesöner, och dem förvandlade hon till oxar. Hon spände dem framför en plog och plöjde loss ett stycke land som oxarna släpade ut i havet. Det ploglandet blev ön Själland, och i hålet efter Själland bildades sjön Mälaren.
   Gefion berättade sedan för Oden om hur präktigt allting var i Svitjod, och Oden gjorde ett fördrag med kung Gylfe att han skulle få ta sig säte i Sigtuna vid sjön Mälaren. Där byggde Oden ett tempel åt sig.
   Oden var så vacker och hade så ädelt utseende att han gladde alla när han satt bland vänner. Men när han var ute och stred tycktes han fruktansvärd för sina fiender. Han kunde konsten att byta utseende och skepnad om han ville. Han kunde till och med byta skepnad helt, så att kroppen låg stilla som en död medan han var ute som fågel eller fisk eller orm borta i fjärran länder.
   Han hade makt över vinden och kunde vända den som han ville, han kunde stilla sjögång, och han kunde släcka eld bara med sina ord. Oden kunde göra så att hans fiender blev blinda eller döva eller skräckslagna under striden och att deras vapen inte bet på något. Hans egna män gick utan brynjor och var galna som hundar. De bet i sina sköldar och var starka som björnar. Varken eld eller järn bet på dem. De kallades bärsärkar.
   Oden kände till alla rikedomar som låg i jorden. Han såg var skatter fanns gömda, och han kunde de orden som fick jorden och högarna att öppna sig för honom.
   Och människor offrade till Oden och dyrkade honom som en gud. Dessutom betalade de skatt till honom, en penning för var näsa.
   Oden dog av sjukdom i Svitjod. Han sade att han skulle fara till Gudhem och ta emot alla sina vänner där, men svearna trodde att han skulle fara tillbaka till Asgård och leva i evighet.

Njord


Oden brändes på ett stort bål tillsammans med många ägodelar. Efter honom fick Njord av vanernas släkte makten över svearna. Han kallades drott. På hans tid rådde fred, och man fick goda skördar. När Njord dog brände man honom och grät mycket vid hans gravplats. Man var rädd att det nu var slut med de goda dagarna.
   Frej och Freja
   Efter Njord blev hans son Frej svearnas drott och tog ut skatt av dem. Han bodde i Uppsala där han hade sitt hov. De goda tiderna fortsatte. Nu började den så kallade Frodefreden, en lycklig tid med god skörd i alla länder. Svearna ansåg att det var Frejs förtjänst. Han blev mer dyrkad än någon annan hövding eller gud varit dyrkad eftersom folket blev rikt och levde i fred. Frej kallades också Yngve och männen av hans ätt fick heta Ynglingar och berättelsen om dem kallas Ynglingasagan.
   När Frej till sist blev svårt sjuk gjorde man allt man kunde för att ge honom bättring. Man byggde en väldig hög med dörrar och gluggar. När Frej dog bar man i hemlighet in honom i högen och lät folket tro att han ännu levde. Detta var för att bevara de goda tiderna. Under tre år höll man hans död hemlig för folket. Den skatt som kom hälldes in i högen, guld genom en glugg, silver i en annan och i den tredje koppar. Under dessa tre år rådde fred, och årsväxten var god.
   Frejs syster Freja såg till att man blotade (offrade) främst ätbara djur till gudarna. Freja var nu den enda av gudomlig börd som levde på jorden. Hon var frejdad, ansedd, och efter henne kallades högättade kvinnor frejor, vilket så småningom blev fruar.
   När folket fick reda på att Frej var död men att det ändå rådde fred och var goda tider så tänkte man att det skulle förbli så eftersom Frej fanns kvar hos dem. De ville inte bränna honom utan de blotade för god årsskörd och för fred, och de kallade honom "all världens gud".

Fjölner


Frejs son hette Fjölner, och han regerade sedan över svearna. Den goda Frodefreden fortsatte under hans tid.
   Fjölner hyste stor vänskap för den danske drotten Frode som hade sitt hov i Lejre. Fjölner for dit till ett stort gästabud. I
   Frodes stora gård hade de byggt ett väldigt mjödkar, många alnar högt var det, så högt att fast det stod i fatburens golvvåning så räckte det upp till loftet. Från lortvåningen hällde man ner allt vad brygden bestod av. Det var en mycket stark dryck.
   Om kvällen kom gästabudet igång, och de båda hövdingarna drack skarpt. I sena kvällen följdes Fjölner av sina svenner upp på loftet till sovkammaren.
   På natten vaknade Fjölner och behövde förrätta sin tarv. Han sökte sig ut ur kammaren och letade efter en lämplig plats. Sedan trevade han sig sömnyr och bakfull tillbaka till kammaren men gick fel. Han miste fotfästet och föll i mjödkaret och drunknade.

Sveigder


Sveigder var son till Fjölner, och han blev nu drott. Han avlade ett löfte att han skulle söka efter Oden den gamle och Gudhem. Sveigder for långt bort i världen, han kom till Turkland och var ute i fem år innan han återvände hem till Svitjod. Men Oden hade han inte funnit. Han stannade hemma en tid och gifte sig med en kvinna som hette Vana från Vanland. De fick en son som hette Vanlande.
   Så rustade sig Sveigder för en ny färd. Den här gången kom han inte så långt. Han kom till en stor gård i östra Svitjod som hette Stein efter den oerhört stora sten som låg där.
   Sveigder och hans män blev väl mottagna på Stein och fick rikligt med mat och dryck. De var ordentligt druckna när de var på väg mot natthärbärget. Då kom de att se mot den stora stenen, och de såg att det satt en dvärg där. Alla rusade de mot stenen. Dvärgen öppnade en dörr i stenen och ropade åt Sveigder att han skulle få möta Oden om han gick in i berget. Sveigder sprang då in i stenen, men dörren stängdes och han kom aldrig ut igen.
   Det hade sina risker att supa i gamla dagar.

Vanlande


Sveigders son Vanlande tog nu över makten efter sin far. Han var en stor krigare och for vida omkring. En vinter blev han kvar i Finland hos Snjå den gamle och fick hans dotter Driva till hustru. När det blev vår for han iväg, men Driva blev kvar. Han lovade komma tillbaka inom tre vintrar, men han kom inte på tio vintrar.
   Då skickade Driva efter en trollkunnig person, en sejdkvinna som hette Huld. Hon sände också sin och Vanlandes son Visbur till Svitjod. Driva befallde att Huld skulle sejda Vanlande till Finland eller — om det inte gick — döda honom.
   När sejden gjordes var Vanlande i Uppsala, och han fick en våldsam lust att fara till Finland. Men hans rådgivare förbjöd honom att fara och påstod att det var finnarnas trolldom som gav honom lusten. Då gick han i stället till sängs och hade just somnat när han for upp och ropade att en mara red honom. Alla hans män kom för att hjälpa honom. De stöttade hans huvud men då grep maran om benen så de nästan bröts. Då tog männen tag i hans ben, men då klämde maran om huvudet så att han dog.

Domalde


Vanlandes son Visbur blev först drott. Han kom att bli innebränd och efter honom kom hans son Domalde. Hans styvmor hade låtit sejda olycka över honom, och han hade också otur hela sitt liv. I hans dagar blev det svält och nöd i hela Svitjod. Svearna ställde till stora blot i Uppsala. Första hösten blotade de oxar. Detta hjälpte inte. Nästa höst offrade de trälar, men årsväxten blev ännu sämre. Då samlades hövdingarna och rådslog och kom fram till att missväxten måste bero på Domalde själv. De beslöt offra hans liv och färga gudabilderna och stenarna röda med hans blod. Domaldes öde inspirerade Carl Larsson till den stora tavlan Midvinterblot.
   Domaldes son Dyggve hade bättre tur med årsväxt och med fred. När han fick makten kallade han sig inte längre drott utan kung. Dyggve var vår första kung. Hans moder Drott var syster till kung Dan den storvulne som Danmark fått sitt namn efter. Drotten kallas kung, men alltjämt kallar vi kungens fru drottning.

Ane den gamle


Om vi sedan går några generationer framåt i tiden så är vi inne på 300-talet, och då finner vi en kung som hette Ane (eller Aun) den gamle. Han var en lärd man och alls inte krigisk utan stannade helst hemma och blotade till gudarna. När han varit kung i tjugo år i Svitjod blev han fördriven av en mer krigisk dansk kung, Halvdan. Ane flydde till Västergötland och blev där tills Halvdan dog sotdöden i Uppsala. Då återvände Ane och han var sextio år gammal. Tacksam att vara tillbaka i Uppsala blotade Ane och skänkte en av sina tio söner åt Oden för att få ett långt liv. Oden lovade Ane att han skulle få leva ytterligare sextio år för denna son.
Stiessel 15
   Men fröjden i Uppsala blev inte lång. Där kom en man som hette Åle den djärve, och han tågade mot Ane och hans män. Ane ställde upp en här, men någon krigare var han inte, och Åle fick segern.
   Ane fick för andra gången dra iväg till Västergötland, och där satt han åter i tjugo vintrar tills Starkad den gamle, utsänd av den danske kungen, dräpte Åle, och Ane kunde återvända till Uppsala på nytt.
   När de sextio åren närmade sig sitt slut och Ane var 120 år blotade han och offrade en ny son åt Oden. Nu svarade Oden att han ville låta Ane leva tio år för varje son han offrade.
   Ane ville leva, son efter son gick åt. När han offrat den sjunde sonen kunde han inte längre gå, utan bars omkring i en stol. Efter åttonde sonen låg han till sängs, och efter nionde kunde han bara dia ur ett horn. Han kunde inte ens hålla hornet själv. Men den tionde sonen ville han ändå offra. Då sade svearna nej, och sonen Egil fick leva medan Ane äntligen dog. Han måste då ha varit minst 200 år.

Kung Egil och det första trälupproret


Anes son Egil blev nu kung i Svitjod. Han var inte heller någon krigare utan satt helst hemma och styrde sitt land.
   Fadern hade haft en träl vid namn Tunne som varit hans skatt-väktare. När Ane dog grävde Tunne ner en hel del av lösöret i jorden. Egil satte Tunne som en vanlig träl bland de andra trälarna. Detta tyckte Tunne synnerligen illa om. Han rymde och drog med sig flera trälar. De grävde upp Tunnes skatter ur jorden. Han delade dem mellan sina män och blev deras hövding. De låg ute i skogarna, och det samlades mycket dåligt folk till denna skara. Då och då drog de ner i bygderna och plundrade och dräpte.
   När kung Egil fick klart för sig hur Tunne härjade gav han sig ut med sina män för att söka de förrymda trälarna. Men en natt när han slagit läger i skogen kom Tunne med sin flock och överraskade. Trälarna hann dräpa flera av kungens män innan de hann sätta sig till motvärn. När Egil väl upptäckt överfallet och fått ordning på sin skara var det flera som flydde från honom. Tunne och hans råa sällar var hårda kämpar, och kung Egil fann ingen annan möjlighet än att fly. Tunne och hans folk förföljde kungen långt ut i skogen och skyndade så ner till bygden och härjade medan de inte kunde mötas av något motstånd.
   Tunne delade ut det rövade godset bland sina män. På det viset blev han vänsäll och fick många med sig. Nästa gång kung Egil dragit samman en här och gick mot Tunnes skaror fick Tunne segern på nytt och kung Egil miste folk till honom. Åtta gånger sökte Egil strid med Tunne, och var gång segrade Tunne.
   Efter den åttonde striden flydde kung Egil ur landet till kung Frode den starke i Danmark. Han lovade att Frode skulle få svearnas skatt om han ställde upp en här till Egils hjälp. Egil fick både här och envigeskämpar av Frode. När han nu kom tågande med den danska hären blev det ett stort slag mellan honom och Tunne och hans trälaskaror. Den här gången stupade Tunne, och kung Egil återtog riket. Den danska hären tågade hem. Sedan sände kung Egil varje år stora och goda gåvor till kung Frode, men svearnas skatt behöll han själv. Vänskapen mellan Egil och Frode bestod ändå.
   Efter Tunnes fall styrde Egil riket i tre år. Sedan hände en olycka. En ungtjur som var ämnad för blot blev så kraftigt gödd och så stor och stark att den slet sig när det var dags för blotet. Folkilsken och vild strövade den sedan omkring och var en stor plåga för människor. Kung Egil var en duktig jägare. Han red ofta om dagarna ut i skogen för att jaga. En dag när han var ute och förföljde ett vilt djur kom han bort från sina män. Då upptäckte han tjuren och red rakt mot den för att göra slut på den. Han fick träff på tjuren, men hans spjut gick av, och tjuren rände hornen i hästen. Hästen gick omkull och kungen med, men Egil var raskt uppe på sina fötter och försökte dra sitt svärd. Han hann inte. Tjuren rände ena hornet ända in till roten i hans bröst. Då kom kungens män dit och dödade tjuren, men Egil levde bara en kort tid.

Ottar Vendelkråka


Egils son Ottar, som sen blev kung, sände inga gåvor till kung Frode. Då sände Frode sina män att kräva ut svearnas skatt som Egil lovat honom. Ottar svarade att svearna aldrig betalat skatt till danerna och det tänkte han inte ändra på. Sändebuden skickade han tomhänta tillbaka. Sedan var det strid mellan de två kungarna. Frode var en stor krigare. En sommar for han med sin här till Svitjod, överföll och härjade och tog krigsfångar.
   Nästa sommar for kung Frode i österled. När Ottar fick höra att Frode inte var hemma passade han på att anfalla Danmark. Han for och härjade och mötte inget motstånd. Han drog till Jylland och härjade i Vendel. Men Frode hade två jarlar som skulle värna landet medan han var borta. När jarlarna fick bud om sveakungens härjningar fick de ihop en här och seglade till Vendel vid Limfjorden. Där överraskade de kung Ottar och hans män. Men svearna försvarade sig väl. Striden var hård men så fick danerna förstärkning, och slaget slutade med att kung Ottar stupade och många med honom.
   Danerna tog hans lik och förde det i land och lade det på en hög så att djur och fåglar kunde riva i kroppen. De täljde en träkråka och sände till hovet i Uppsala med bud att mer var inte deras kung Ottar värd denna dag.
   Efter detta fick han namnet Ottar Vendelkråka.

Adils


Ottars son hette Adils. Han regerade länge och blev mycket rik. En sommar när kung Adils var ute på vikingatåg kom han till Saxland. Där härskade kung Geirtjuv och hans hustru Oluf, eller Ålov, den mäktiga. Kungen var inte i landet. Adils och hans män sprang upp till kungsgården och plundrade. Sedan drev de kung Geirtjuvs boskapshjordar och trälar ner till skeppen och tog dem med sig. Bland folket fanns en förunderligt vacker flicka. Hon kallades Yrsa.
   Hemma i Uppsala upptäckte man att Yrsa var klok och talade väl och var mycket duglig. Alla tyckte om henne och kungen allra mest. Han firade bröllop med henne. Yrsa var sedan drottning i Svitjod.
   Kung Helge styrde då nere i Lejre i Danmark. Han kom till Svitjod med en så stor här att kung Adils måste fly. Kung Helge gick i land med sin här och härjade och tog krigsbyte. Han rövade med sig drottning Yrsa och förde henne hem till Danmark. Där gifte han sig med henne och de fick en son som hette Rolf Krake.
   När Rolf var tre vintrar gammal kom drottning Oluf till Danmark. Hon berättade för kung Helge att han var Yrsas far och att hon själv var mor till Yrsa. Yrsa for då tillbaka till Adils i Svitjod och var sedan hans drottning så länge hon levde. Kung Helge dog i strid och då valdes Rolf till kung i Lejre. Han var då åtta vintrar.
   Kung Adils var mycket förtjust i goda hästar och samlade de bästa som fanns på den tiden. Men en häst blev orsak till hans död. Han besökte en stor blotfest och red omkring. Hästen snubblade under honom och Adils föll med huvudet i en sten så att skallen sprack och hjärnan flöt ut. Han dog i Uppsala och lades i hög där.

Bröt-Anund


På 600-talet härskade en kung som hette Anund över svearna. I hans dagar rådde fred, och han blev också rik på lösöre. För att hämnas sin far Yngvar for Anund till Estland där Yngvar fallit i strid. Anund härjade vitt och brett där borta och tog mycket byte. Sedan återvände han till Svitjod. På hans tid var det god årsväxt, och han blev en mycket omtyckt kung.
   Svitjod var ett stort skogsland med så vida ödemarker att man kunde färdas flera dagsresor utan att se hus. Kung Anund lade ner mycken kraft på att röja land, svedja och så och bygga vid svedjelanden. På hans tid blev ödemarkerna befolkade, ty det fanns nog människor i landet att flytta ut. De tidigare ödemarkerna blev nu bebodda och kallades härader.
   Anund lät också bygga vägar över hela Svitjod, både genom skogarna och över myrmarkerna och över fjällen. För sitt arbete med att bryta mark kom han att kallas Bröt-Anund.
   Bröt-Anunds son hette Ingjald. Runt omkring i Svitjod fanns på den tiden häradskungar. Bröt-Anund själv rådde över Tiundaland där Uppsala låg och där alla svear höll ting. Varje år hade man den stora midvinterfesten, och mycket folk kom för att blota. Dit kom kung Yngvar av Fjärdhundraland och hade med sina söner, Agnar och Alf. Ingjald och Alf var båda sex år gamla och de lekte stridslekar och var anförare för varsin flock. Då visade det sig att Ingjald inte var lika karsk och stark som Alf. Han tog illa vid sig för detta och grät mycket. Då tog hans fosterbror honom med till fosterfadern Svipdag den blinde och berättade hur illa det gått. Svipdag sade att detta var en stor skam.
   Nästa dag tog Svipdag hjärtat av en varg och stekte det och lät Ingjald äta. Därefter blev Ingjald den hårdaste bland män och värst till sinnelaget.
   En höst for kung Anund runt i sitt rike och kom till ett ställe som kallades Himmelshed. Där var trånga fjälldalar med höga berg på sidorna. Det regnade mycket, och tidigare hade snö lagt sig på fjällen. Då kom ett stort skred av sten och lera. Det gled nerför fjällsluttningen och begravde kung Anund och hans följe.

Ingjald Illråde


Så skulle Ingjald ta arv efter sin far och utropas till konung. Förr hade Uppsalakungarna varit enväldiga i Svitjod, men riket hade flera gånger delats mellan bröder, och nu fanns en rad häradskungar eller småkungar. Ingjald lät reda till ett stort gästabud och förberedde gravölet efter sin far. Han byggde en ny präktig sal med sju högsäten, och han kallade den Sjukungasalen.
Stiessel 16
   Så sände han ut inbjudan till kungar och jarlar i Svitjod. Till arvsgillet kom kung Algaut, som var Ingjalds svärfar, Yngvar av Fjärdhundra och hans söner Alf och Agnar, kung Sporsnjall av Närke och kung Sigverk från Attundaland. Kung Granmar från Södermanland kom inte. De sex kungarna sattes i den nya salen. Ett högsäte stod tomt. Kung Ingjald och alla hans män satt i Uppsalen, den gamla salen. Ingjald följde den gamla seden vid arvsskifte och satte sig på en pall nedanför högsätet tills brage-bägaren bars in och räcktes honom. Han hade nu att resa sig, ta hornet, avge bragelöftet och så dricka hornet i botten. Sedan skulle han ledas till det högsäte hans fader haft. Då hade han tagit arv efter honom. Ingjald avgav det löftet att han skulle göra sitt rike dubbelt större i varje väderstreck eller också dö, ett löfte som bör ha väckt gästernas bestörtning.
   Gästabudet fortsatte med Ingjald i det gamla högsätet och med en myckenhet av mat och dryck. Om kvällen var gästerna druckna och tiden inne för Ingjald att samla sina män och låta dem sätta eld på sjukungasalen där de andra kungarna satt. Det brann snart i alla knutar och de som var nyktra nog att komma på benen skyndade ut, men blev strax dräpta av Ingjalds män. Så lade Ingjald under sig alla de riken dessa kungar ägt och tog ut skatt av folken.
   Han fick tillnamnet Illråde för sin svekfullhet.
   Kung Granmar, som inte kommit till arvsölet, fick snart reda på vad som tilldragit sig och förstod att samma öde varit ämnat åt honom. Det kom snart till strid mellan honom och Ingjald. Efter att ha utkämpat flera slag slöt de fred och svor en ed att bistå varann, men Ingjald svek Granmar och brände honom inne.

Åsa Illråda och Olof Trätälja


Ingjald hade två barn, Åsa, som var äldst, och Olof. Åsa var lik sin far till kynnet, och när hon giftes bort till kung Gudröd i Skåne blev hon orsak till att kungen dödade sin egen bror. Denne bror hade en son som hette Ivar och han skulle med tiden få tillnamnet Vidfamne. Åsa såg till att även hennes egen man fick sin död. Hon fick då heta Illråda och hon blev tvungen att fly upp till sin far.
   Ivar tog över Skåne efter sin farbror och han drog samman en stor här för att hämnas sin fars död. När han kom tågande mot Uppsala fann Ingjald att han saknade kraft att kämpa mot Ivar.
   Då beslöt Ingjald och Åsa att dricka allt sitt folk dödfullt och sedan anlade de eld i hallen där alla var samlade. Så brann Ingjald och hans dotter och deras husfolk inne.
   Ivar Vidfamne lade under sig hela sveaväldet. Han vann också danaväldet, en del av Saxland och en femtedel av England.
   Med Ingjald gick Uppsalaväldet från Ynglingarnas ätt. Ingjalds son, Olof, måste fly ur landet och han for västerut genom skogarna. Där långt borta slog han sig ner med sitt folk och började röja skogen och svedja och bebygga landet. Så fick han tillnamnet Trätälja. Kring honom och hans folk uppstod ett stort och gott härad som kallades Värmland.
   Det var många människor i Ivar Vidfamnes rike som drevs ut av honom. De tog vägen till Värmland. Dit kom så många människor att landet inte kunde föda dem alla. Det blev hungersnöd och folket skyllde nöden på kungen. Olof Trätälja var inte mycket för att blota och folket trodde missväxten kom sig av detta. De dräpte Olof och gav hans kropp som blot åt Oden för god årslycka.


   FAKTA OM SNORRE STURLASSON OCH YNGLINGASAGAN


Ynglingasagan har skrivits ned av Snorre Sturlasson, eller som han heter på isländska, Snorri Sturluson. Han är en av de märkligaste författarna i Norden under medeltiden. Man tror att han föddes år 1179 på västra Island. Hans egen far dog tidigt men han fick en lärd och mäktig fosterfar. Själv blev han mycket kunnig i den fidens vetenskaper, framför allt historia och lagkunskap.
   Snorres mor levde glatt och slösaktigt och förskingrade hans farsarv. Därför gifte han sig med en av Islands rikaste kvinnor, Herdis Bersadottir, trots att hon var folkilsken och ful. Genom henne fick han en god ställning, och han stannade fyra år hos henne. Sedan lämnade han gården där de bott och kom aldrig mer igen. Snorres hustru nummer två var Islands absolut rikaste kvinna.
   Snorre utmärkte sig tidigt som diktare och skickade en hyllningsdikt till den norske jarlen Hakon Galen. Dikten seglades över havet av budbärare, antingen nedskriven eller muntligt inlärd och framförd. Den finns i varje fall inte bevarad. Dikten tycks ha fallit jarlen på läppen för den inbringade Snorre svärd, brynja, sköld och en inbjudan att tillbringa en tid hos jarlen. Men Hakon Galen dog kort därefter och Snorre valdes till lagsagoman (snarast ordförande för alltinget, Islands riksdag) under perioden 1215-1218. Detta var Islands högsta ämbete.
   Därefter for Snorre till Norge och vistades en vinter bland hövdingarna där. På våren 1219 fortsatte han resan till Götaland för att överlämna en dikt till Håkan Jarls änka och inkassera belöningen.
   På Island utbröt under tiden fientligheter mellan Snorres fosterfaders mäktiga släkt och de norska köpmän som drev handel med islänningarna. Snorre erbjöd sig att medla i striderna. Om han lovade att försöka få islänningarna att gå med på norskt kungastyre på Island eller om han bara skulle hålla islänningarna lugna vet man inte.
   Snorre seglade i alla fall åter till Island 1220 och lär inte ha gjort några större ansträngningar att underkasta sig det norska styret. I stället arbetade han för att öka sin egen makt. Själv var han ju rikt gift, och han gifte bort sina döttrar med män från Islands rikaste släkter. Så blev han också den mäktigaste hövdingen i landet och valdes till lagsagoman för andra gången åren 1222-1231.
   Men Snorre hade mer makt än han riktigt orkade hålla ihop. Han råkade i gräl med sin brorson, Sturla Sighvatsson, som fått i uppgift att lägga Island under den norska kungen.
   Snorre blev bortdriven från sin gård med vapenmakt och seglade till Norge andra gången 1237. Där lierade han sig med en viss
   Skule Bårdsson som förberedde ett uppror mot norska kungen. Medan Snorre var i Norge stupade Sturla Sighvatsson, och Snorre ville segla hem igen. Kung Hakon förbjöd honom detta, men Skule Bårdsson gav sitt tillstånd, och Snorre seglade iväg 1239.
   År 1240 sände kung Hakon brev till en av sina män på Island. Han skulle se till att Snorre kom till Norge, och om han vägrade skulle man ta livet av honom. Snorre blev mördad 1241.
   Det är ganska märkligt att en så politiskt aktiv person som Snorre Sturlasson kunde hinna skriva så mycket. En del av hans författarskap finns bevarat, t ex Snorres Edda (edda = sagoförtäljerska eller mormorsmor). Den innehåller en lång hyllningsdikt till kung Hakon och Skule Bårdsson och är samtidigt en lärobok i skaldekonst med 100 olika versmått. Vidare innehåller den Snorres samlade kunskap om Nordens gudar och gudasagor.
   Man vet inte säkert, men man tror att Snorre skrev Egil Skallagrimssons saga, den äldsta av de isländska släktsagorna och kanske den bästa.
   Besöken i Norge gav honom inspiration till Heimskringla, Norges kungasagor. Kanske ville han blidka de norska styresmännen med denna historiekrönika. I Heimskringla ingår Ynglingasagan om svearnas drottar och kungar från Oden till Ingjald Illråde, från sagotid till 600-tal. Därmed skänkte Snorre Sturlasson Nordens folk deras första verkligt läsbara historia.
   I Ynglingasagan går Snorre tillbaka på äldre källor, främst en viss Tjodolf från Hvin som på 900-talet skrev en lång dikt, Ynglingatal.
   Är dessa sagokungar enbart fantasier? En del av dem kan man ana i andra sagor. I det utförliga Beowulfkvädet — men inte i vår kortare saga i denna bok — förekommer en person som heter Eadgils. Namnet kan vara en förening av namnen Adils och Egil. I Beowulfkvädet förekommer också en Othere som bör vara Ottar med tillnamnet Vendelkråka. Vissa lärda män menar att i Uppsala tre högar ligger Ane den gamle, Egil och Adils.
   Historikerna avfärdar dock Ynglingaättens kungar som just sagokungar. Och nog är det osannolikt med en kung Ane som offrar söner till Oden och dör vid tvåhundra års ålder! Hur är det sedan med hans son Egil? Inte kan väl Ane avlat honom efter fyllda hundra? Och var han hundra den gången så var även Egil hundra år när han kom till styret och började striderna med Tunne. Och hur gammal han var när han som ivrig jägare kämpade sin sista kamp med tjuren, det går inte att tänka på. Även om Ane och Egil verkligen skulle ligga i Uppsala högar så skiljer sig nog deras livsöden från sagokungarnas.
   Det enda historikerna tycks vara ense om är att Ottar Vendel-kråka verkligen stupade omkring år 500 på Jylland.
   Historien om Helge-Yrsa-Adils överensstämmer inte i Rolf Krakes saga och Ynglingasagan. Det beror på att Rolf-sagan är äldre. Snorre skrev ju först på 1200-talet, och sagorna hinner förändra sig genom seklerna.

Ur "Vikingasagor". Almkvist och Wiksell 1994.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki