FANDOM


Av Guy de Maupassant

1


   Då Jean de Servigny och Léon Saval gick ut från Café Riche, sade den förre:
  — Tycker du inte, att vi går till fots? Det är alltför vackert för att ta en droska.
  — Gärna det, svarade hans vän.
  — Klockan är knappt elva, återtog Jean. Vi kommer fram långt före midnatt. Låt oss gå långsamt!
   Det var ett vimmel av människor på boulevarden, denna sommarnattens skara, som väller fram som en flod, skummande och sorlande, full av välbehag och glädje. Här och där kastade ett kafé ett klart sken över grupper av drickande män, som satt på trottoaren och hindrade trafiken, tätt flockade kring små bord, belamrade med buteljer och glas. Och på körbanan rullade droskorna förbi, med röda, blå eller gröna ögon; en flyktig sekund var de inom den upplysta fasadens ljuskrets, och man skymtade hästens magra, lunkande silhuett, körsvennens profil uppe på kuskbocken och vagnens mörka rektangel. Gardisterna bildade ljusa, flyktiga fläckar, när skenet föll på deras gula sadlar.
   De två vännerna vandrade i sakta mak, frackklädda, med cigarr i munnen, med överrocken på armen, blomma i knapphålet och hatten en smula på sned, så som man stundom bär den, av nonchalans, när man har ätit en god middag och vinden är ljum.
   De var alltsedan studietiden förenade i en förtrolig, fast och tillgiven vänskap.
   Jean de Servigny, liten, smärt, en smula spröd, mycket elegant, med uppvridna mustascher, ljusa ögon och fint tecknade läppar, var ett av dessa nattens barn, som tycks födda och uppvuxna på boulevarden, outtröttlig, ehuru till synes ständigt utmattad, kraftfull ehuru blek, en av dessa små parisare, hos vilka gymnastik, fäktning, dusch och ångbad ingjutit en nervös och artificiell styrka. Han var känd för sitt glada liv såväl som för sin kvickhet, sin rikedom, sina relationer och för de speciella sällskapstalanger, den älskvärdhet, den mondäna ridderlighet, som utmärker vissa män.
   En sann parisare för övrigt, lättsinnig, skeptisk, ombytlig, snar till hänförelse, ivrig och obeslutsam, i stånd till allt och till intet, egoist av princip och ädelmodig av nyck, levde han upp sina räntor med måtta och roade sig med hygien. Likgiltig och passionerad lät han sig ständigt ryckas med för att strax återvinna sin besinning, sliten mellan stridiga böjelser gav han vika för dem alla för att slutligen lyda sitt förnuft som världsvan vivör, och hans väderflöjelsfilosofi gick ut på att vända kappan efter vinden och dra fördel av alla tillfällen utan att bemöda sig om att själv skapa dem.
   Hans följeslagare, Léon Saval, även han förmögen, var en av dessa imponerande jättar, som kommer kvinnorna att vända sig om på gatan. Han gjorde intryck av ett monument, som har blivit kött och blod, av en mönstertyp för rasen, ett praktexemplar, sådant som man sänder till utställningar. Alltför vacker, alltför högvuxen, alltför axelbred, alltför stark, försyndade han sig en smula genom ett övermått av allt, ett övermått av förträffliga egenskaper. Han hade upptänt oräkneliga hjärtan.
   Då de hade hunnit fram till Vaudeville, frågade han:
  — Har du förberett henne på att du tänker ta mig med hem till henne?
   Servigny brast i skratt.
  — Förbereda markisinnan Obardi! Man förbereder inte en omnibuskonduktör på att man ämnar stiga upp i bussen vid nästa gathörn!
   Saval frågade en smula förbryllad:
  — Men vem är hon då egentligen?
   Och hans vän svarade:
  — En parveny, en äventyrerska, en förtjusande kanalje, som har kommit ingen vet varifrån, och en dag, ingen vet hur, dök upp i äventyrarnas värld, där hon har förstått att göra sig gällande. För övrigt, vad betyder det för oss? Det påstås, att hennes verkliga namn, hennes flicknamn, ty hon har förblivit flicka i alla avseenden så när som på oskulden, är Octavie Bardin, därav Obardi med bibehållande av förnamnets första bokstav och utelämnande av tillnamnets sista.
   För övrigt är hon en intagande kvinna; du kommer ofelbart att bli hennes älskare, du med din fysik. Man presenterar inte Herkules för Messalina utan att det leder till vissa konsekvenser. Jag vill emellertid tillägga, att om entrén är fri som till basarerna, så är man inte absolut tvungen att köpa vad som finns till salu i huset. Där tillhandahålles kärlek och kort, men man tvingar ingen till vare sig det ena eller det andra. Det är fri utgång också.
   Hon slog sig ned i närheten av l’Etoile — tvetydig stadsdel — för tre år sedan och öppnade sina salonger för detta internationella skum, som kommer till Paris för att praktisera sina olika tvivelaktiga eller brottsliga talanger.
   Jag kom dit. Hur? Det vet jag inte längre. Jag kom dit så som vi alla kommer dit, för att man spelar där, för att kvinnorna är lättillgängliga och männen ohederliga. Jag är förtjust i denna krets av mer eller mindre ordensprydda fribytare, som alla är utlänningar, alla adelsmän, alla högt uppsatta, alla okända på sina legationer, med undantag av spionerna. Alla talar de om hedern apropå vad som helst, citerar sina förfäder apropå ingenting, berättar sina levnadsöden apropå allt, skrävlare, lögnare, skojare, farliga som sina kort, falska som sina namn, modiga, därför att de är tvungna att vara det, liksom tjuvar, som inte kan plundra folk utan att riskera sitt eget skinn. Med ett ord, brottslingarnas aristokrati.
   Jag är förtjust i dem. De är intressanta att utforska, intressanta att känna, underhållande att lyssna till, ofta spirituella, aldrig banala som de franska ämbetsmännen. Deras kvinnor är alltid vackra, med en liten doft av okända skurkstreck, med ett mystiskt förflutet, kanske till hälften tillbragt i en korrektionsanstalt. De har i allmänhet härliga ögon och underbart hår, yrkets rätta fysik, en charm, som berusar, en makt att förleda, att driva en till dårskaper, en osund, oemotståndlig tjusning. De vinner sina segrar på samma sätt som forna tiders plundrarhorder, de är rovfåglar, verkliga rovfåglar i kvinnohamn. Jag är förtjust i dem också.
   Markisinnan Obardi är typen för dessa eleganta demimonder. Mogen, alltjämt vacker, en fresterska och katta, man känner, hur hon är lastbar ända in i märgen. Man roar sig förträffligt hos henne, spelar, dansar, superar… kort sagt gör allt, som hör till det mondäna livets behag.
  — Har du varit eller är du hennes älskare? frågade Saval.
  — Jag har inte varit det, jag är det inte och ämnar ingalunda bli det, svarade Servigny. Personligen går jag först och främst dit för dotterns skull.
  — Åhå, hon har en dotter.
  — Om hon har en dotter! Ett underverk, min vän. Hon är för närvarande den största attraktionen i rövarkulan. Hög, härlig, just mogen, aderton år, lika ljus som hennes mor är mörk, alltid glad, alltid hågad för fester, hela hennes ansikte skrattar beständigt, och hela hennes kropp ger sig hän i dansen. Vem har ägt henne? Vem ska äga henne? Ingen vet. Vi är tio, som väntar, som hoppas.
   En flicka som hon i händerna på en sådan mor som markisinnan, det är en förmögenhet. Och de håller ihop, de två kanaljerna. Man vet inte var man har dem. De avvaktar kanhända ett tillfälle… bättre… än jag. Men du kan vara övertygad om att jag ska gripa… tillfället, om det kommer i min väg.
   Den här flickan, Yvette, förbryllar mig för övrigt alldeles. Hon är en gåta. Om hon inte är det fullkomligaste vidunder av list och fördärv som jag någonsin har sett, är hon sannerligen det underbaraste fenomen av oskuld man kan uppleta. Hon lever i denna ruttna omgivning med en lugn, segerglad naturlighet, beundransvärt depraverad eller beundransvärt naiv.
   Hon är en sällsam telning, uppvuxen ur denna gödselhög lik en härlig blomma, som suger sin näring ur förruttnelse; kanske är hon av ädel ras, dotter till någon stor konstnär eller förnäm man, någon furste eller konung, som en kväll råkat hamna i moderns säng; man kan varken säga vad hon är eller vad hon tänker. Men du får väl se.
   Saval började skratta och sade:
  — Du är förälskad i henne.
  — Nej. Jag står på förslagslistan, vilket inte ar samma sak. För övrigt ska jag presentera dig för mina svåraste konkurrenter. Men jag har påtagliga utsikter; hon skänker mig en viss bevågenhet.
  — Du är förälskad, upprepade Saval.
  — Nej. Hon oroar mig, frestar och upprör mig, lockar och skrämmer mig. Jag försöker akta mig för henne som för en snara, och jag längtar efter henne som man längtar efter ett glas sorbet, när man är törstig. Jag är underkastad hennes trollmakt, och jag kan inte närma mig henne utan samma fruktan, som man skulle känna för den man misstänkte vara en durkdriven tjuv. När jag befinner mig i hennes närhet, erfar jag en oförnuftig hänförelse vid tanken på hennes eventuella oskuld och en mycket förnuftig misstro inför hennes inte mindre troliga hyckleri. Jag känner mig stå inför en varelse olik alla andra, en varelse som står utanför naturlagarna, utsökt eller avskyvärd. Jag vet inte.
   Saval yttrade för tredje gången:
  — Jag säger dig, att du är förälskad. Du talar om henne så patetiskt som en skald och så lyriskt som en trubadur. Seså, blicka in i dig själv, rannsaka ditt hjärta och bekänn!
   Servigny gick några steg utan att svara. Därpå återtog han:
  — Det är möjligt, när allt kommer omkring. I varje fall sysselsätter hon mig mycket. Ja, kanske är jag förälskad. Jag tänker alltför mycket på henne. Jag tänker på henne, när jag somnar, likaså när jag vaknar — det är ganska allvarsamt. Hennes bild följer och förföljer mig, den är hos mig beständigt — framför mig, omkring mig, inom mig. Är det då kärlek, denna kroppsliga anfäktelse? Hennes ansikte har trängt in så djupt i min blick, att jag ser det, så snart jag sluter ögonen. Jag får hjärtklappning varje gång jag varseblir henne, det nekar jag inte till. Alltså älskar jag henne, men på ett egendomligt sätt. Jag begär henne våldsamt, och tanken att göra henne till min hustru skulle förefalla mig dåraktig, vidunderlig. Jag är litet rädd för henne också, rädd som en fågel, när höken svävar över den. Och slutligen är jag svartsjuk, svartsjuk på allt det som är dolt för mig i detta gåtfulla hjärta. Och jag frågar mig alltid: är hon en betagande liten yrhätta eller en vedervärdig slinka? Hon säger saker, som kunde komma en armé att darra, men det gör papegojorna också. Ibland är hon så oblyg, så skamlös, att jag tror på hennes ofläckade renhet, och ibland visar hon en så otrolig naivitet, att hon kommer mig att tvivla på huruvida hon någonsin har varit kysk. Hon eggar mig och hetsar upp mig som en kurtisan och tar sig samtidigt i akt som en oskyldig flicka. Hon tycks ha mig kär och gör narr av mig, bland människor ger hon sig sken av att vara min väninna, och på tu man hand behandlar hon mig som en bror eller en lakej.
   Ibland inbillar jag mig, att hon har lika många älskare som hennes mor. Ibland tror jag, att hon inte anar något av livet, inte något, förstår du.
   För övrigt formligen slukar hon romaner. Jag är, i väntan på bättre, hennes bokleverantör. Hon kallar mig sin ”bibliotekarie”.
   Varje vecka sänder La Libraire Nouvelle för min räkning till henne alla nyutkomna böcker, och jag tror att hon läser allt, rubb och stubb. Det bör bli en underlig soppa i hennes huvud.
   All denna hoprörda lektyr är kanske i viss mån orsak till flickans besynnerligheter. När man betraktar tillvaron genom femtontusen romaner ser man den säkert i ganska konstig belysning och gör sig nog tämligen barocka föreställningar om tingen.
   Vad mig beträffar, så väntar jag. Det är å ena sidan säkert, att jag aldrig för någon kvinna har hyst en passion lik den jag i vissa stunder erfar för henne.
   Å andra sidan är det säkert, att jag inte ämnar gifta mig med henne.
   Om hon har haft några älskare, tänker jag öka antalet. Om hon ingen har haft, löser jag biljett nummer ett.
   Det är mycket enkelt. Hon kommer otvivelaktigt aldrig att gifta sig. Vem skulle väl gifta sig med dottern till markisinnan Obardi, Octavie Bardin? Ingen, och det av tusen skäl.
   Var skulle man finna en make åt henne? Inom societeten? Aldrig. Moderns hem är ett glädjehus,. dit klienterna dras för dotterns skull. Man gifter sig inte under sådana förhållanden.
   Inom medelklassen? Ännu mindre. Och dessutom är markisinnan inte den som gör dåliga affärer; hon skulle absolut aldrig skänka bort Yvette annat än åt en man i hög ställning, och någon sådan kan hon inte uppdriva.
   Eller bland folket? Ännu mindre. Stängt alltså på alla håll. Denna lilla fröken hör inte till societeten, inte till medelklassen, inte till folket, hon kan inte ingå äktenskap inom någon av dessa samhällsklasser.
   Genom sin mor, sin börd, sin uppfostran, sina anlag, sitt sätt, sina vanor tillhör hon den eleganta demimonden.
   Hon kan inte undkomma den, med mindre än att hon går i kloster, vilket knappast är sannolikt med hennes vanor och hennes smak. Det är alltså endast ett yrke, som står öppet för henne — kärleken. Det blir hennes, om det inte redan är det. Hon kan inte undfly sitt öde. Från att vara ung flicka blir hon glädjeflicka, helt enkelt. Och jag skulle bra gärna vilja vara med vid den vändpunkten.
   Jag väntar. Tillbedjarna är talrika. Du ska bland andra få se en fransman, M. de Belvigne, en ryss, som går under namn av furst Kravalov, och en italienare, chevalier Valreali, vilka uttryckligen har ställt upp sig som kandidater och handlar i enlighet därmed. Dessutom omges hon av en svärm obetydliga marodörer.
   Markisinnan ligger på lur. Men jag tror, att hon har ögonen på mig. Hon vet, att jag är mycket rik, och hon känner inte lika väl till de andra.
   Hennes salong är för övrigt den mest förbluffande i sitt slag, som jag har råkat på. Man träffar där till och med verkligt distingerade män, eftersom vi går dit, och vi är inte de enda. Vad kvinnorna beträffar har hon funnit eller rättare sagt plockat ut det bästa, som finns att få i hela kopplet av dem som länsar våra börsar. Ingen vet var hon har fått dem ifrån. Det är en klick, som står utanför den vanliga demimonden, utanför bohemkretsarna, utanför allt. Hon har för övrigt haft en genialisk ingivelse, nämligen att särskilt utvälja sådana äventyrerskor, som har barn, helst döttrar. Så att ett dumhuvud skulle kunna tro, att han befunne sig bland aktningsvärda kvinnor.
   De båda vännerna hade kommit fram till Champs-Elysées. En lätt vindkåre strök sakta genom löven, gled ibland över deras ansikten likt milda fläktar från en jättesolfjäder, som rördes någonstädes uppe i skyn. Stumma skuggor vandrade under träden, andra på bänkarna bildade mörka fläckar. Och dessa skuggor talade mycket lågt, som om de anförtrodde varandra viktiga eller skamliga hemligheter.
  — Du har inte begrepp om vilken samling fantastiska titlar, som man träffar på i det där nästet, återtog Servigny. Apropå det, så kommer jag att presentera dig som greve Saval. Saval rätt och slätt skulle ses med oblida ögon, mycket oblida.
  — Det skulle bara fattas! utropade hans vän. Jag vill inte, att man ens för en kväll, inte ens i de där kretsarna, ska tilltro mig löjligheten att vilja spöka ut mig med en titel. Nej, säger jag!
   Servigny brast i skratt.
  — Du är dum. Mig har man döpt till hertig de Servigny. Jag vet varken hur eller varför. Inte dess mindre är och förblir jag hertig de Servigny utan att beklaga mig och utan att protestera. Det generar mig inte. Annars skulle jag bli fruktansvärt föraktad.
   Men Saval lät inte övertyga sig.
  — Du är adelsman, så det må vara hänt. För egen del nekar jag absolut. Jag tänker bli den ende ofrälse i samlingen. Så mycket värre eller så mycket bättre. Det får bli mitt utmärkelsetecken — och tecknet på min överlägsenhet.
  — Jag försäkrar dig, envisades Servigny, att det är omöjligt, absolut omöjligt, förstår du. Det skulle förefalla nästan onaturligt. Du skulle göra samma intryck som en lumpsamlare bland ett sällskap idel kungligheter. Låt mig hållas. Jag ska presentera dig som vicekonung av Övre Mississippi, och ingen människa kommer att bli förvånad. När man skaffar sig höga värdigheter skadar det inte att hugga för sig ordentligt.
   Saval var omedgörlig.
  — Nej, ännu en gång, jag vill inte.
  — Nå, då så. Det är i själva verket narraktigt av mig att försöka övertyga dig. Jag trotsar dig att kunna göra ditt inträde där utan att bli dekorerad med en titel; det är som man räcker violbuketter åt damerna vid ingången till somliga varuhus.
   De tog av till höger och kom in på Rue de Berri, gick upp i första våningen av ett vackert, modernt hus och lämnade sina överrockar och käppar i händerna på fyra betjänter, klädda i knäbyxor. En het våg av fest, en doft av blommor, av parfymer och kvinnor, gjorde luften tung, och ett ihållande, förvirrat sorl hördes från de angränsande rummen, som tycktes vara fulla av människor.
   Ett slags ceremonimästare, lång, rak, korpulent, allvarlig, med ansiktet inramat av vita polisonger, trädde fram till de nyanlända, hälsade kort och stolt och frågade:
  — Vem får jag anmäla?
  — Monsieur Saval, svarade Servigny.
   Varpå mannen öppnade dörren och med ljudlig röst förkunnade för skaran av gäster:
  — Hertig de Servigny! Herr baron Saval!
   Den första salongen var fylld av kvinnor. Vad man först lade märke till var en hel utställning av dekolletage över ett hav av lysande toaletter.
   Husets fru, som stod inbegripen i samtal med tre väninnor, vände sig om och kom emot dem med högburen hållning, med glidande gång och ett leende kring läpparna.
   Hennes smala, mycket låga panna var täckt av en rikedom blänkande svart hår, hoppressat som ull och framdraget, så att det skylde till och med en del av tinningarna.
   Hon var lång, väl kraftig, väl fet, något mogen men mycket vacker, av en tung, varm, mäktig skönhet. Under denna hjälm av hår, som kom en att drömma, som kom en att småle, som gjorde henne sällsamt åtråvärd, öppnade sig ett par ofantliga ögon, svarta även de. Näsan var en smula för liten, munnen stor, oändligt förledande, skapad att tala och att besegra.
   Hennes största tjusning låg för övrigt i hennes röst. Den flöt fram ur denna mun som vattnet ur en källa, så naturlig, så lätt, så klangfull, så ren, att man erfor en fysisk njutning vid att höra den. Det var en fröjd för örat att lyssna till hur orden porlade fram med mjukt behag som en rinnande flod, och det var en fröjd för ögat att se dessa vackra, måhända alltför röda läppar öppna sig för att ge dem fritt lopp.
   Hon räckte fram sin ena hand mot Servigny, som kysste den, och i det hon släppte sin solfjäder, som var fäst vid en kedja av drivet guld, gav hon andra handen åt Saval och sade med ett leende:
  — Mycket välkommen, baron. Alla hertigens vänner kan känna sig som hemma här.
   Och hon fäste sin strålande blick på den jättelike mannen framför sig. Hon hade på överläppen en liten svart skuggning, en aning till mustasch, som blev mörkare, då hon talade. Hon doftade av någon stark, berusande parfym, amerikansk eller indisk.
   Nya gäster inträdde, markiser, grevar eller furstar. Hon sade med moderlig hjärtlighet till Servigny:
  — Ni finner min dotter i salongen bredvid. Roa er nu, mina herrar. Mitt hem står till ert förfogande.
   Och hon lämnade dem för att ta emot de sist anlända gästerna, i det hon gav Saval ett ögonkast, leende och flyktigt, sådant som kvinnorna skänker till tecken att man har behagat dem.
   Servigny tog sin vän under armen.
  — Jag ska orientera dig, sade han. Här i den salong, där vi nu är, har vi kvinnorna, fräscha eller inte fräscha, Köttets Tempel. Begagnade föremål, fullt ut så bra som nya, om inte än bättre, att hyra för viss tid till höga priser. Till vänster är spelsalen, Guldets Tempel. Det känner du till. Rakt fram dansar man, det är Oskuldens Tempel, det Allraheligaste, de unga flickornas marknad; dit förs dessa damers avkomlingar till torgs — och avyttras på vilka villkor som helst, man skulle till och med samtycka till legitima förbindelser. Det är framtiden, hoppet — våra kommande nätter. De är det egendomligaste i hela detta museum för moraliska defekter, dessa unga flickor, vilkas själ har blivit ofärdig, liksom lemmarna på små clowner, födda av lindansare. Låt oss gå in och ta dem i betraktande!
   Han hälsade till höger, till vänster, ytterst förbindligt, med en komplimang på läpparna, och omsvepte med en varm blick varje dekolleterad kvinna han kände.
   En orkester i bortre änden av nästa salong spelade en vals, och de stannade i dörren för att betrakta de dansande. Omkring femton par valsade därinne, männen allvarliga, flickorna med ett stelnat leende på läpparna. De blottade som sina mödrar en myckenhet hud, och somligas klänningsliv hölls uppe endast av ett band, som tecknade sin runda kontur där armen började, man tyckte sig ibland skymta en mörk fläck i armhålorna.
   Plötsligt kom en lång flicka framskyndande från andra änden av rummet, rusade tvärs igenom allt och alla, knuffade till de dansande, medan hon med vänstra handen höll upp sitt orimligt långa klänningssläp. Hon sprang med små snabba steg, så som kvinnor springer i folksamlingar, och hon ropade:
  — Å, se där är Muscade! God dag, Muscade! Välkommen!
   Hennes ansikte lyste av livsglädje, strålade av lycka. Det stod som ett skimmer kring hennes vita hull, en rödhårig kvinnas guldglänsande hud. Och massan av hår, uppfäst på hennes huvud, hår av eld, flammande hår, föll ned över pannan och tyngde hennes smidiga, ännu litet späda hals.
   Hon tycktes skapad för att röra sig liksom modern var skapad för att tala, så naturliga, så ädelt enkla var hennes gester. Man tyckte sig erfara en estetisk njutning och ett fysiskt välbehag vid att se henne röra sig, gå, böja på huvudet, lyfta armen.
   Hon upprepade:
  — Å, Muscade. God dag, Muscade!
   Servigny skakade kraftigt hennes hand, som om hon hade varit man, och presenterade:
  — Mam’zelle Yvette, min vän baron Saval.
   Hon böjde på huvudet till hälsning, sedan stirrade hon på nykomlingen.
  — God dag, baron! Är ni alltid så där stor?
   Servigny svarade i den smått spydiga ton, som han brukade använda mot henne för att dölja sin oro och sin nervositet:
  — Nej, mam’zelle. Han har antagit sina största dimensioner för att behaga er fru mor, som är svag för jättar.
   Och den unga flickan svarade med komiskt allvar:
  — Utmärkt! Men när ni kommer för min skull, måste ni vara snäll och göra er litet mindre. Jag föredrar den gyllene medelvägen. Se på Muscade, han är precis lagom i mitt tycke.
   Och hon räckte kamratligt nykomlingen sin lilla hand.
   Sedan frågade hon:
  — Vill ni dansa, Muscade? Låt oss valsa ett varv!
   Utan att svara lade Servigny med en snabb, obehärskad rörelse armen om hennes midja, och de försvann med yrande fart.
   De dansade fortare än alla de andra, runt, runt, de virvlade fram, glömska av all världen, förenade till en enda varelse, med kroppen styv och rak och benen nästan orörliga, som om en osynlig mekanism under deras fotsulor hade kommit dem att snurra på detta sätt.
   De tycktes outtröttliga. De andra slutade efter hand att dansa. De såg ut, som om de inte längre visste var de var eller vad de gjorde, de tycktes befinna sig fjärran från balen i extatiska rymder. Och musikanterna i orkestern fortsatte att spela, med blickarna fästa på detta förryckta par. Alla stirrade på dem, och när de äntligen stannade, applåderade man.
   Hon var en smula röd nu, med sällsamma ögon, brännande och blyga, mindre djärva än nyss, förvirrade ögon, så blå och med pupiller så svarta, att de tycktes fullständigt onaturliga.
   Servigny såg ut, som om han hade varit en smula berusad. Han stödde sig mot en dörr för att åter bli herre över sig själv.
  — Ni tappar huvudet, min stackars Muscade, sade hon. Jag är starkare än ni.
   Han log ett nervöst leende och slukade henne med blicken; i hans ögon och munvinklar kom ett uttryck av rå lystnad.
   Hon stod kvar framför honom, och den unge mannens blick fästes på hennes öppna barm, som hävde och sänkte sig.
  — I vissa ögonblick ser ni ut som en katt, färdig att flyga på en, återtog hon. Seså, ge mig er arm och låt oss gå och söka rätt på er vän!
   Utan att säga ett ord bjöd han henne armen, och de passerade genom den stora salongen.
   Saval var inte längre ensam. Markisinnan Obardi hade slutit sig till honom. Hon underhöll honom med mondänt prat, banalt pladder, men hennes röst hade denna trolska klang, som berusade. Och hennes blick, som borrades djupt in i hans, tycktes säga honom andra ord än de hennes mun uttalade. När hon varseblev Servigny, fick hennes ansikte genast ett leende uttryck. Hon vände sig mot denne och sade:
  — Ni vet, min käre hertig, att jag just har hyrt en villa vid Bougival för att tillbringa ett par månader där. Jag räknar på att ni kommer och besöker mig. Ta er vän med er! Jag flyttar ut om måndag. Vill ni inte komma och äta middag båda två nästa lördag? Jag ämnar behålla er över söndagen.
   Servigny vände häftigt huvudet mot Yvette. Hon smålog, lugn, oberörd, och sade med en bestämd ton, som inte lämnade möjlighet till någon tvekan:
  — Naturligtvis ska Muscade komma och äta middag hos oss nästa lördag. Det är överflödigt att ens fråga honom. Vi ska göra en massa galenskaper därute på landet.
   Han trodde sig se ett löfte födas i hennes leende och märka en avsikt i hennes röst.
   Markisinnan slog upp sina stora, svarta ögon mot Saval.
  — Och ni, baron?
   Savals leende var inte svårt att tyda.
  — Jag är endast alltför lycklig, madame.
   Yvette mumlade med verklig eller konstlad illparighet:
  — Vi ska ställa till skandal, inte sant, Muscade? Och göra mitt garde ursinnigt.
   Och hon antydde med ett ögonkast några herrar, som på avstånd iakttog dem.
  — Så mycket ni någonsin önskar, mam’zelle, svarade Servigny.
   Då han talade till henne, sade han, till följd av deras förtroliga kamratskap, aldrig mademoiselle.
   Och Saval frågade:
  — Varför kallar mademoiselle Yvette alltid min vän Servigny för Muscade?*
   Den unga flickan antog en öppenhjärtig min.
  — Det är därför, att han alltid glider en ur händerna, monsieur. Man tror sig ha honom fast, och man har det aldrig.
   Markisinnan sade i likgiltig ton, påtagligen inne i en helt annan tankegång, och utan att släppa Saval med blicken:
  — Vad de är löjliga, dessa barn!
   Yvette blev stött.
  — Jag är inte löjlig, jag är uppriktig! Jag tycker om Muscade, och han flyr alltid undan mig, det är retsamt, det.
   Servigny bugade sig djupt.
  — Jag överger er aldrig mera, mam’zelle, varken natt eller dag.
   Hon gjorde en förskräckt rörelse:
  — O, nej! Bevare mig! Om dagen vill jag gärna ha er hos mig, men om natten skulle det vara besvärligt.
   Han hade näsvisheten att fråga:
  — Varför det?
   Hon svarade lugnt och oförsynt:
  — Jag tror att ni är mest till er fördel fullt påklädd.
   Markisinnan utropade utan att förefalla upprörd:
  — Men de säger ju oerhörda saker! Till den grad oskyldig är man inte.
   Och Servigny tillfogade ironiskt:
  — Det är även min åsikt, markisinna.
   Yvette fäste blicken på honom och sade i högdragen, sårad ton:
  — Ni har gjort er skyldig till en plumphet. Det har hänt alltför ofta på sista tiden.
   Och hon vände sig bort och ropade:
  — Chevalier, kom och försvara mig! Jag blir förolämpad.
   En mager, mörkhyad man med långsamma rörelser närmade sig.
  — Vem är den skyldige? frågade han med ett tvunget leende.
   Hon visade på Servigny med en nick.
  — Det är han, men ändå tycker jag mera om honom än om alla er andra, därför att han är mindre tråkig.
   Chevalier Valreali bugade sig.
  — Var och en gör så gott han förmår. Vi har kanske mindre förtjänster men inte mindre hängivenhet.
   En lång, korpulent herre med gråa polisonger kom fram och sade med hög röst:
  — Mademoiselle Yvette, jag är er ödmjuke tjänare.
  — Nej, se! utropade hon. Monsieur de Belvigne!
   Därpå vände hon sig till Saval och presenterade:
  — Min förste pretendent, stor, tjock, rik och dum. Så tycker jag om dem. En verklig tamburmajor — för en table d’hôte. Men ni är sannerligen ännu större än han. Vad ska jag döpa er till? Jo, nu vet jag! Jag ska kalla er Rhodos junior, efter kolossen, som måste ha varit er far. Men ni har säkert intressanta saker att språka om över de andras huvuden, ni två, skulle jag tro. God afton!
   Och hon skyndade ivrigt bort till orkestern för att be musikanterna spela upp till kadrilj.
   Madame Obardi föreföll tankspridd. Hon sade till Servigny med låg röst, för att något säga:
  — Ni retas alltid med henne. Ni kommer att fördärva hennes karaktär och lära henne en mängd olater.
   Hon log matt.
  — Ni har alltså inte avslutat hennes uppfostran? replikerade Servigny.
   Hon gjorde min av att inte förstå och fortfor att småle vänligt.
   Men så varseblev hon en högtidlig herre, översållad med ordnar, som närmade sig henne, och hon skyndade honom till mötes.
  — Å, furste, furste, vilken lycka!
   Servigny tog åter Saval under armen och drog honom med sig.
  — Där har du den siste allvarlige pretendenten, sade han, furst Kravalov. Nå, tycker du inte, att hon är hänförande?
  — Jag finner dem hänförande båda två, svarade Saval. Jag skulle vara fullständigt nöjd med modern.
   Servigny skrattade.
  — Till din disposition, min vän!
   De blev hela tiden knuffade av de dansande, som nu ställde upp sig till kadrilj, par om par, på två linjer mitt emot varandra.
  — Låt oss nu ta oss en titt på herrar kortskojare, sade Servigny.
   Och de gick in i spelsalen.
   Runt om varje bord stod en krets av herrar och betraktade spelet. De talade föga, och endast ljudet av guldmynt, som kastades på bordet eller hastigt samlades ihop, blandade sitt lätta klirr med spelarnas mummel, som om penningens röst hade sagt sitt ord mitt bland människornas stämmor.
   Alla dessa herrar var dekorerade med olika ordnar och fantastiska band, och ehuru deras drag var olika, hade de en och samma stela hållning. Största skillnaden låg hos dem i skägget. Den barske amerikanen med sin hästskokrans, den högdragne engelsmannen, vars skägg bredde ut sig solfjäderslikt över bröstet, spanjoren med sin svarta ull, som växte ända upp under ögonen, romaren med de ofantliga mustascher à la Viktor Emanuel som italienarna bär, österrikaren med sina polisonger och sin slätrakade haka, en rysk general, vars överläpp tycktes försedd med tvenne spjut av tvinnade skäggstrån, och ett antal fransmän med galanta mustascher vittnade om uppfinningsförmågan hos all världens barbetare.
  — Du spelar inte? frågade Servigny.
  — Nej, gör du?
  — Aldrig här. Tycker du att vi ska gå? Vi kan återvända någon dag, när det är lugnare. Det är för mycket människor här i dag, man kan ingenting företa sig.
  — Ja, låt oss gå!
   Och de försvann under en portiär och kom ut i hallen.
   Så snart de hade hunnit ned på gatan, sade Servigny:
  — Nå, vad säger du?
  — Det är verkligen intressant. Men kvinnorna tilltalar mig mer än männen.
  — Det tror jag, det! Kvinnorna där är i sitt slag de bästa, som man kan uppdriva. Tycker du inte, att det formligen står en doft av kärlek omkring dem, liksom det luktar parfym på en frisersalong? Det är sannerligen de enda ställen, där man har roligt för sina pengar. Och vilken fackkunskap, käre vän! Vilka konstnärinnor! Har du någonsin ätit bakelser från en bagarbod? De ser goda ut men smakar ingenting, mannen som har gjort dem duger inte till att baka någonting annat än bröd. Vet du, den kärlek man i allmänhet får av en kvinna påminner mig alltid om dylika enkla bagarläckerheter, men den man finner hos markisinnan Obardis gelikar, den, ser du, har en utsökt smak! Å, de förstår konsten att tillreda sötsaker, dessa sockerbagerskor! Man betalar hos dem fem sous för vad som kostar två sous på annat håll, det är allt.
  — Vem är för ögonblicket herre i huset? frågade Saval.
   Servigny ryckte på axlarna med en min av okunnighet.
  — Jag vet inte alls. Den siste man känner till var en engelsk pär, som reste för tre månader sedan. För närvarande lever hon väl på allmän bekostnad, eller möjligen på spel, eller på spelarna, ty hon har sina nycker. Men hör du, det är alltså överenskommet, att vi äter middag hos henne i Bougival om lördag. På landet har man friare spelrum, och jag ska väl till slut lyckas ta reda på vad Yvette har i sinnet.
  — Jag begär inte bättre för min del, svarade Saval. Jag har ingenting annat för mig den dagen.
   Då de åter gick nedför Champs-Elysées under en himmel, som gnistrade av stjärnor, störde de ett par, som hade sträckt ut sig på en bänk, och Servigny mumlade:
  — Hur narraktigt och likväl hur väsentligt! Hur banal kärleken är, och hur intressant, ständigt sig lik och ständigt ny! Och trashanken, som betalar den där snärtan tjugo sous, begär inget annat av henne än just det, för vilket jag skulle betala tiotusen francs till en markisinna Obardi, varken yngre eller mindre inskränkt, kanhända, än exemplaret där! Vad det är löjligt!
   Han teg under några minuter, därefter återtog han:
  — Sak samma, det skulle vara en briljant kupp att bli Yvettes förste älskare. Å, för det skulle jag ge … skulle jag ge …
   Han fann inte ord för vad han skulle ge. Och då de kom fram till hörnet av Rue Royale, sade Saval god natt.

2


   Man hade dukat på verandan, som vette åt floden. Villa Printemps, som markisinnan Obardi hade hyrt, var belägen halvvägs uppe på strandsluttningen vid kröken av Seine, som alldeles framför trädgårdsmuren svängde på sitt lopp mot Marly.
   Från byggnaden hade man utsikt över ön Croissy med dess höga träd och rika grönska, och man såg ett stort stycke av den breda floden ända bort till kaféet vid la Grenouillère, som doldes av lövverket.
   Aftonen föll, en av dessa stilla aftnar vid strandbädden, färgskimrande och milda, som skänker en förnimmelse av lycklig ro. Inte minsta fläkt rörde trädgrenarna, inte minsta vindil krusade Seines klara yta. Inte heller var det tryckande varmt, det var ljumt, det var gott att leva. Den välgörande svalkan från Seines stränder steg långsamt upp mot den molnfria skyn.
   Solen sjönk bakom träden på sin färd mot andra nejder, och man tyckte sig andas in den redan sovande jordens harmoni, med rymdens stillhet insöp man något av världsalltets sorglösa tillvaro.
   När de kom ut ur salongen för att sätta sig till bords, föll de alla i hänryckning. En glad rörelse bemäktigade sig deras hjärtan, alla kände de, hur skönt det skulle bli att inta sin middag i denna omgivning, inför denna stora flod och denna skymmande kväll, i denna milda, doftande luft.
   Markisinnan hade tagit Savals arm, Yvette Servignys. De var ensamma, dessa fyra.
   De två kvinnorna föreföll helt annorlunda än i Paris, särskilt Yvette. Hon talade knappast alls, föreföll drömmande, allvarlig.
   Saval, som inte kände igen henne, frågade:
  — Vad står på, mam’zelle? Ni är förändrad sedan förra veckan. Ni har ju blivit en riktigt förståndig ung dam.
  — Det är landet, som har gjort mig sådan, svarade hon. Jag är inte längre densamma. Jag känner mig så besynnerlig. För övrigt är jag aldrig mig lik två dagar i sträck. Den ena dagen kan jag vara vild och yr, den andra riktigt elegisk. Jag växlar som vädret, varför vet jag inte. Vet ni, jag är i stånd till vad som helst, alltefter mina sinnesstämningar. Det finns dagar, då jag skulle kunna döda människor, inte djur, djur skulle jag aldrig kunna döda, men människor, och andra dagar, då jag gråter för ingenting. Det far så många olika tankar genom mitt huvud. Det beror också på i vilken stämning man stiger upp. Varje morgon, då jag vaknar, kan jag säga, hurudan jag ska vara ända till kvällen. Kanske är det våra drömmar, som ger oss den ena eller den andra sinnesriktningen. Och så beror det på vilken bok jag senast har läst.
   Hon var klädd i en dräkt av vitt ylle, och det mjuka, böljande tyget slöt sig vackert kring hennes gestalt. Utan att framhäva, utan att hålla tillbaka dem, lät den vida blusen med sina djupa veck en ana hennes unga, fasta, redan mogna bröst. Och hennes späda hals höjde sig ur ett skum av yviga spetsar, mjuk och böjlig, vitare än dräkten, ett levande smycke under de gyllene hårmassornas tyngd.
   Servigny betraktade henne länge.
  — Ni är underbar i afton, mam’zelle! sade han. Jag skulle alltid vilja se er som nu.
   Hon svarade med en glimt av sin vanliga skalkaktighet:
  — Gör mig ingen kärleksförklaring, Muscade! Jag skulle ta er på orden i dag, och det kunde komma att stå er dyrt.
   Markisinnan föreföll lycklig, mycket lycklig. Hon var helt svartklädd, värdigt draperad i en slät klänning, som framhöll hennes fylliga och kraftiga former, med ett stänk av rött på livet, en knippa röda nejlikor, som föll ned som en girland från midjan för att åter fästas upp vid höften, och från hela hennes varelse — från den enkla dräkten, där blommorna tycktes sippra fram som bloddroppar, från den beslöjade blicken, som denna kväll vilade tungt på de andra, från den låga rösten och de avmätta rörelserna — utstrålade en lidelsefull glöd.
   Även Saval föreföll allvarlig och försjunken i tankar. Då och då strök han sig med en van rörelse över det bruna skägget, som han bar klippt i spets à la Henrik III, och det såg ut, som om han grubblade över djupsinniga ting.
   Alla teg under några minuter.
   När laxen serverades, sade Servigny:
  — Tystnaden är ibland välgörande. Man kommer varandra ofta närmare när man tiger än när man talar, inte sant, markisinna?
   Hon vände sig en smula i riktning mot honom och svarade:
  — Jo, det är sant. Det är så behagligt att tillsammans tänka på angenäma ting.
   Och hon slog upp sin brännande blick mot Saval, och under några sekunder såg de varandra djupt in i ögonen.
   En liten, nästan omärklig rörelse förspordes under bordet.
  — Mam’zelle Yvette, återtog Servigny, ni kommer mig att tro, att ni är förälskad, om ni fortsätter att vara så där snäll. Vem kan ni väl ha förälskat er i? Vi ska försöka leta ut det tillsammans, om ni tillåter. Jag lämnar åsido hela hären av enklare tillbedjare och tar bara de förnämsta. Kan det vara furst Kravalov?
   Vid detta namn vaknade Yvette upp.
  — Min stackars Muscade, tror ni det? Men fursten ser ju ut som en ryss från ett vaxkabinett, en som borde ha fått medalj vid en tävlan om frisyrer.
  — Gott! Vi stryker fursten. Det är alltså vicomte Pierre de Belvigne, som ni har utkorat?
   Denna gång brast hon i skratt och frågade:
  — Kan ni se mig hänga om halsen på Raisiné (hon kallade honom än Raisiné, än Malvoisie, än Argenteuil, allteftersom det föll henne in, ty hon gav alla människor öknamn) och viska i hans öra: ”Min käre lille Pierre eller min gudomlige Pedro, min tillbedde Pietri, Pierrot, min älskling, räck ditt kära, stora hundhuvud till din kära lilla hustru, som vill kyssa det!”?
  — Vi utelämnar båda två, förklarade Servigny. Återstår chevalier Valreali, som markisinnan tycks gynna.
  — Den lipsillen! Han är ju så gråtmild som en Magdalena. Han är med på alla förstklassiga begravningar. Jag skulle få en känsla av att vara död var gång han såg på mig.
  — Så stryker vi alla tre. Då har ni alltså blivit träffad i hjärtat av baron Saval, vår bordsgranne?
  — Av Rhodos junior! Nej, han är för stor för mig. Jag skulle ha en känsla av att älska Triumfbågen.
  — Då, mam’zelle, är det otvivelaktigt, att ni är förälskad i mig, ty jag är den ende av era tillbedjare, som vi ännu inte har nämnt. Jag förbigick mig själv av blygsamhet och försiktighet. Det återstår mig endast att tacka er!
   Hon svarade glatt och intagande:
  — I er, Muscade? Å, visst inte! Jag tycker mycket om er. Men jag älskar er inte… nej, vänta, jag vill inte göra er nedslagen. Jag älskar er inte… ännu. Ni har utsikter… kanske. Var ihärdig, Muscade! Var hängiven, beredvillig, underdånig, omtänksam, foglig inför alla mina nycker, redo till allt för att behaga mig… så får vi se… längre fram.
  — Men, mam’zelle, allt vad ni nu fordrar skulle jag hellre vilja göra efteråt än förut, om ni inte har något emot det.
  — Efteråt? frågade hon naivt. Efter vad, Muscade?
  — Efter det ni har visat, att ni älskar mig, naturligtvis!
  — Jaså. Ja, men låtsas då, som om jag älskade er! Tro det, om ni så vill…
  — Men …
  — Tyst, Muscade, nu får det vara nog om detta.
   Han gjorde honnör och teg.
   Solen hade sjunkit bakom ön, men hela himlen stod i lågor, och flodens lugna vatten tycktes förvandlat till blod. Återskenet från horisonten gjorde husen, människorna, alla föremål röda. Och markisinnans scharlakansröda ros var lik en purpurdroppe, nedfallen från skyn i hennes hår.
   Då Yvette lät blicken sväva ut i fjärran, lade hennes mor liksom av förbiseende sin obehandskade hand på Savals, men i samma ögonblick som den unga flickan gjorde en rörelse, drogs markisinnans hand hastigt undan och begynte rätta ett klänningsveck.
   Servigny, som iakttog dem, sade:
  — Om ni vill, mam’zelle, kan vi promenera en stund på ön efter middagen.
  — O, ja, vad det ska bli roligt. Vi går alldeles ensamma, inte sant, Muscade?
  — Jo, alldeles ensamma, mam’zelle.
   Rymdens djupa tystnad, aftonens sömntunga ro smög sig över deras kroppar och in i deras sinnen och dämpade rösterna. Det ges stilla timmar, andaktsfyllda stunder, då det blir nästan omöjligt att tala.
   Betjänterna passade upp ljudlöst. Himlens stora vådeld slocknade, och natten bredde sina skuggor över jorden.
  — Ämnar ni stanna länge här? frågade Saval.
   Och markisinnan svarade med tonvikt på varje ord:
  — Ja, så länge jag är lycklig.
   Då de inte kunde se längre, bar man ut lampor. De spred i det djupa mörkret ett sällsamt matt sken över bordet, och genast började ett regn av små flugor falla ned på duken. Det var mycket små flugor, som brände sig, när de flög över lampglasen, och sedan med svedda ben och vingar överströdde duken, tallrikarna, kopparna med ett slags grått, sprittande stoft. Man svalde dem med vinet, man åt dem med såsen, man såg dem kravla på brödet. Och hela tiden kände man denna svärm av oräkneliga små flygfän kittla mot ansikte och händer. Oupphörligt måste man slå ut glasens innehåll, täcka över faten och hölja anrättningarna med oändliga omsorger.
   Denna lek roade Yvette. Servigny lade sig vinn om att skydda allt vad hon förde till munnen, att täcka över hennes glas, att breda sin servett som ett tak över hennes huvud. Men markisinnan blev förtretad och nervös, och man skyndade sig att avsluta middagen.
   Yvette, som ingalunda hade glömt Servignys förslag, sade till honom:
  — Låt oss nu bege oss till ön!
   Hennes mor förmanade henne helt lamt:
  — Stanna bara inte för länge! Vi kan för övrigt följa er till färjstället.
   Och de begav sig av längs strandbädden, fortfarande två och två, den unga flickan och hennes vän först. Bakom sig hörde de markisinnan och Saval tala lågt, mycket lågt och mycket hastigt. Allt var mörkt — ett tätt, bläcksvart mörker. Men himlen, som vimlade av eldkorn, tycktes så ut dem över floden, ty det mörka vattnet var överstrött med stjärnor.
   Grodorna hade börjat kväka och uppsände hela stranden utefter sina rullande, entoniga läten, och oräkneliga näktergalar drillade fram sina milda toner i den stilla kvällen.
  — Vänta! sade Yvette plötsligt. Jag hör inga steg bakom oss längre. Var är de? Och hon ropade: Mamma!
   Ingen svarade. Den unga flickan återtog:
  — Men de kan inte vara långt borta, jag hörde dem alldeles nyss.
  — De blev väl tvungna att vända, mumlade Servigny. Er mor kanske frös.
   Och han drog henne med sig vidare.
   Framför dem blänkte ett ljus. Det kom från det lilla värdshuset, som förestods av fiskaren Martinet. På deras rop kom en man ut ur huset, och de steg ned i en stor båt, som låg förtöjd mitt bland sjögräset i floden.
   Färjkarlen tog sina åror, och där den tunga båten gled fram, väckte den alla de sovande stjärnorna på vattnet och kom dem att dansa en yrande dans, som så småningom stillnade efter dem.
   De kom fram till den motsatta stranden och gick in under dess stora träd.
   En svag doft av fuktig mylla svävade under det höga, lummiga grenvalvet, som tycktes bära lika många näktergalar som löv.
   På avstånd började ett piano spela en populär valsmelodi.
   Servigny hade tagit Yvettes arm, och mycket varligt smög han sin hand om hennes midja och drog henne sakta intill sig.
  — Vad tänker ni på? frågade han.
  — Jag? På ingenting. Jag känner mig så lycklig.
  — Då håller ni inte det ringaste av mig?
  — Jovisst, Muscade, visst håller jag av er. Jag håller av er mycket, men låt mig nu vara i fred! Det är alltför vackert för att lyssna till ert tokprat.
   Han tryckte henne fastare intill sig, trots hennes små försök att göra sig fri, och genom det mjuka, lena tyget förnam han värmen från hennes kropp.
  — Yvette, viskade han.
  — Ja, vad är det?
  — Det är bara det, att jag älskar er.
  — Ni tar ingenting på allvar, Muscade.
  — Jo, det gör jag. Jag har älskat er länge.
   Hon strävade alltjämt att slita sig lös, ansträngde sig att frigöra sin arm, som var inpressad emellan dem. Och besvärade av att vara sammankopplade på detta sätt, gick de framåt med svårighet, i sicksack som berusade.
   Han visste inte mer vad han skulle säga henne, ty han kände klart, att man inte kan tala till en ung flicka som till en kvinna. Nervös, tveksam om vad han borde göra, oviss huruvida hon samtyckte eller om hon inte förstod, brydde han sin hjärna för att finna de ömma, lämpliga, avgörande ord, som krävdes.
   Varje sekund upprepade han:
  — Yvette, säg, Yvette!
   Så kysste han plötsligt på vinst och förlust hennes kind. Hon gjorde en liten rörelse för att dra sig undan och sade otåligt och med förnärmad min:
  — Å, vad ni är löjlig! Vill ni låta mig vara i fred!
   Hennes ton förrådde ingenting av vad hon tänkte eller ville, och eftersom hon inte tycktes honom alltför uppbragt, pressade han sina läppar mot hennes nacke, just vid de första gyllene hårfjunen — den förtjusande lilla fläck, som hade frestat honom sedan så lång tid tillbaka.
   Då gjorde hon en kraftansträngning för att komma undan. Men han höll henne hårt fast, och i det han häftigt lade andra handen på hennes axel, vände han med våld hennes ansikte mot sitt och tryckte, trots hennes motstånd, en lång, lidelsefull kyss på hennes mun.
   Hon vred sig ur hans armar med en mjuk, snabb rörelse av hela sin kropp, gled ned ur hans famn och var borta. Ett frasande av kjolar hördes ur mörkret, det lät som när en fågel lyfter till flykt.
   Han blev först stående orörlig, överrumplad av en sådan smidighet och ett sådant försvinnande. Sedan, då han ingenting hörde, ropade han halvhögt:
  — Yvette!
   Hon svarade inte. Han började gå framåt, han sökte genomtränga mörkret med blicken, han spanade bland snåren efter den vita fläck, som hennes klänning borde bilda. Allt var svart. Han ropade högre:
  — Mam’zelle Yvette!
   Näktergalarna tystnade.
   Han påskyndade sina steg, gripen av en obestämd oro, och höjde alltjämt rösten:
  — Mam’zelle Yvette! Mam’zelle Yvette!
   Inte ett ljud förnams, han stannade, lyssnade. Hela holmen var försänkt i tystnad, det hördes knappt ett sus i löven över hans huvud. Endast grodorna fortsatte sitt ljudliga kväkande.
   Då började han irra från snår till snår, klättrade omkring på den branta och skogiga sluttningen till den flodarm, där strömmen går fram, återvände därefter till den flacka och nakna strandremsan vid den andra flodarmen, där vattnet tycktes stå stilla. Han fortsatte ända till dess han var mitt emot Bougival, gick därpå tillbaka till la Grenouillère, genomsökte varje dunge och upprepade ideligen:
  — Mam’zelle Yvette, var är ni? Svara! Det var ett skämt. Svara, mam’zelle Yvette! Låt mig inte söka så här!
   En avlägsen klocka begynte slå. Han räknade slagen — midnatt. Han hade irrat omkring på ön i två timmars tid. Så tänkte han, att hon kanske hade sprungit hem, och återvände mycket orolig över bron.
   En tjänare, som hade somnat i en länstol, väntade i hallen.
   Servigny väckte honom och frågade:
  — Är det länge sedan mam’zelle Yvette kom tillbaka? Jag tappade alldeles bort henne vid stranden.
  — Å, javisst, monsieur, svarade betjänten. Mademoiselle kom tillbaka före klockan tio.
   Han gick upp på sitt rum och lade sig. Han blev liggande med vidöppna ögon ur stånd att somna. Den kyss han stulit hade hetsat upp honom. Och han grubblade. Vad önskade hon? Vad tänkte hon? Vad visste hon? Hur vacker hon var, hur förledande!
   Hans begär, som hade slappnat av det liv han förde, av alla de kvinnor han hade ägt, av alla hans färder på kärlekens stigar, vaknade på nytt inför detta sällsamma barn, så daggfriskt, eggande och gåtfullt.
   Han hörde klockan slå ett och sedan två. Nej, han skulle omöjligt kunna sova. Han var het, han svettades, han kände pulsarna häftigt bulta mot tinningarna, och han gick upp för att öppna fönstret.
   En frisk fläkt trängde in, och han drack den i ett långt andedrag. Mörkret låg tungt och tigande, orörligt och svart. Men plötsligt varseblev han mitt bland trädgårdens skuggor en lysande punkt, lik ett litet glödande kol. Han tänkte: Åhå, en cigarr! Det kan inte vara någon annan än Saval. Och han ropade försiktigt:
  — Léon!
  — Är det du, Jean? hördes en röst.
  — Ja, vänta, jag kommer ned!
   Han klädde på sig, gick ut och fann sin vän, som satt grensle över en trädgårdsstol och rökte.
  — Vad har du för dig här vid denna tid?
  — Å, jag vilar mig, svarade Saval och började skratta.
   Servigny tryckte hans hand.
  — Mina bästa lyckönskningar, min bror! Och jag, jag är uttråkad.
  — Det vill säga …
  — Det vill säga … att Yvette och hennes mor inte liknar varandra.
  — Vad är det som har hänt? Berätta!
   Servigny omtalade sina försök till närmande och sitt misslyckande.
  — Den här lilla flickan vållar mig verkligen huvudbry, fortsatte han. Tänk dig, jag har inte kunnat somna! Det är konstigt med flickungar. De ser så menlösa ut som helst, och man vet ändå ingenting om dem. En kvinna, som har levt, som har älskat, som känner livet, henne klarar man i en handvändning. Men när det gäller en oskyldig flicka, då står man där. Jag börjar i själva verket tro, att hon gör narr av mig.
   Saval gungade av och an på sin stol. Han sade mycket långsamt och eftertryckligt:
  — Akta dig, min vän, hon kommer att driva dig till äktenskap! Tänk på alla ryktbara exempel! Det var genom samma manöver mademoiselle de Montijo, som åtminstone var av god familj, blev kejsarinna. Gå nu inte och spela Napoleon!
  — Vad det beträffar har det ingen fara, mumlade Servigny. Jag är varken naiv eller kejsare. Man måste vara endera delen för att begå sådana dårskaper. Men säg mig, är du sömnig?
  — Nej, inte det ringaste.
  — Ska vi inte promenera ett slag längs stranden?
  — Gärna.
   De öppnade grinden och vandrade längs floden mot Marly.
   Det var den daggfriska timme, som föregår dagbräckningen, den djupa sömnens, den stora stillhetens timme. Till och med nattens svaga röster hade tystnat. Näktergalarna sjöng inte längre, grodorna hade upphört att kväka, endast något okänt djur, kanske en fågel, lät någonstädes ifrån höra ett gnissel likt en sågs, svagt, entonigt, regelbundet.
   Servigny, som hade sina poetiska och filosofiska stunder, sade plötsligt:
  — Ja, verkligen! Denna flicka förbryllar mig alldeles. I aritmetiken blir ett och ett två. I kärleken borde ett och ett bli ett, men det blir två likafullt. Har du aldrig erfarit det där? Detta behov att känna en kvinna helt uppgå i dig eller att själv fullkomligt uppgå i henne? Jag talar inte om det rent kroppsliga begäret att ge sig hän utan om denna värkande åtrå att helt sammansmälta med en annan varelse, att för henne öppna hela sitt hjärta, hela sin själ, och att få pejla hela hennes värld ända till djupet. Och aldrig vet man något om henne, aldrig kan man följa alla de små skiftningarna i hennes tanke- och känsloliv. Aldrig anar man, ens tillnärmelsevis, hela vidden av detta okända, hela mysteriet av denna själ, som tycks en så nära, som betraktar en genom två ögon, så klara som vattnet, så genomskinliga, som gömde sig inget hemligt därbakom, denna själ, som talar till en genom en älskad mun, som tycks tillhöra en så helt man kan önska, som prisger alla sina tankar, en efter en, i ord, och som ändock förblir en lika fjärran som himlens stjärnor är fjärran från varandra, lika gåtfull som de. Det är underligt.
  — Jag fordrar inte så mycket, sade Saval. Jag ser inte till vad som finns bakom ögonen. Jag befattar mig föga med kärnan men mycket med skalet.
  — Hur som helst, mumlade Servigny, Yvette är en märkvärdig varelse. Hur kommer hon att bemöta mig i dag?
   Då de kom fram till Marly, märkte de att himlen ljusnade. Tupparna började vakna i hönshusen, och deras galande trängde fram, en smula dämpat av väggarna. I parken till vänster kvittrade en fågel om och om igen sin lilla muntra, enkla melodi.
  — Det är tid att gå hem, sade Saval.
   De återvände. Och då Servigny inträdde i sitt rum, såg han genom fönstret, som ännu stod öppet, hela synranden rosenfärgad.
   Då stängde han fönsterluckorna, drog för de tunga gardinerna, gick till sängs och föll i sömn.
   Han drömde oavbrutet om Yvette.
   Ett besynnerligt ljud väckte honom. Han satte sig upp i bädden, lyssnade men hörde inte längre någonting. Sedan smattrade det plötsligt mot fönsterluckorna som av hagel.
   Han hoppade upp ur sängen, sprang fram till fönstret och varseblev Yvette, som stod i allén och kastade hela nävar av sand i ansiktet på honom.
   Hon var klädd i skärt och hade på huvudet en bredbrättad halmhatt, krönt av en plym à la musketör, och hon skrattade skälmskt och illmarigt.
  — Ser man på, Muscade! Sover ni? Vad har ni haft för er i natt, eftersom ni vaknar så sent? Har ni varit ute för några äventyr, stackars Muscade?
   Han blev stående bländad av det skarpa dagsljuset, som så plötsligt stack honom i ögonen, ännu dåsig och omorgnad och förbluffad över den unga flickans gäckande lugn.
   Han svarade:
  — God morgon, god morgon, mam’zelle! Låt mig bara få tid att doppa näsan i vatten, så kommer jag.
  — Skynda er, klockan är tio! ropade hon. Och sedan har jag stora planer att meddela er, en sammansvärjning, som vi ska ingå. Ni vet, att frukosten är klockan elva.
   Han fann henne sittande på en bänk, med en bok i knäet, antagligen någon roman. Hon stack sin arm under hans, förtroligt, vänligt, på ett glatt, frimodigt sätt, som om ingenting hade passerat kvällen före, och drog honom med sig till bortre änden av trädgården.
  — Nu ska ni få höra min plan. Vi ska vara olydiga mot mamma, och ni ska ta mig med er till la Grenouillère litet längre fram på dagen. Jag vill se det, förstår ni. Mamma säger, att det inte är något ställe för en dam. Men det bryr jag mig inte om det minsta. Ni tar mig med er dit, inte sant, Muscade? Och vi ska ha en massa upptåg för oss med roddarna.
   Han kunde inte avgöra vad det var för en lätt och obestämd doft, som fladdrade omkring henne, men den berörde honom angenämt. Den var inte någon av dessa tunga parfymer, som modern begagnade, utan en svag och diskret, i vilken han trodde sig urskilja en aning poudre d’iris, kanske också en smula verveine.
   Varifrån kom då denna ogripbara doft, från klänningen, från håret eller från huden? Han gjorde sig denna fråga, och då hon talade med sitt ansikte nära intill hans, slog hennes friska andedräkt emot honom och tycktes honom lika utsökt att inandas. Han tänkte då, att denna obestämda parfym, som han sökte namnet på, måhända blott var frambesvuren av hans förtrollade sinnen och inte var annat än ett bedrägligt sken, som utgick från detta unga väsen.
  — Det är överenskommet, inte sant, Muscade? sade hon. Det kommer att bli mycket hett fram på dagen, och då går mamma inte ut. Hon är mycket bekväm av sig, när det är varmt. Vi lämnar henne ensam med er vän, och ni tar mig med er. De får tro, att vi promenerar i skogen. Om ni visste hur jag gläder mig åt att få se la Grenouillère!
   De kom fram till grinden mitt framför Seine. Solskenet strömmade ned över den blanka, sovande floden. En lätt vattenånga steg upp därifrån och bredde över dess yta en liten skimrande imma.
   Då och då gled en farkost förbi, snabba små roddbåtar och tunga färjbåtar, och från fjärran hördes korta eller utdragna visslingar, de förra från tågen, som varje söndag för parisarna ut till landet, de senare från ångbåtarna, som bebådade att de nalkades slussen vid Marly.
   Men en liten klocka ringde. Den kallade till frukost. De gick in.
   Måltiden intogs under tystnad. En tryckande julimiddag låg tung över jord och människor. Hettan stod som en mur, förlamande själ och kropp. Läpparna vägrade att öppna sig för de slöa orden, varje rörelse tycktes mödosam, som om själva luften hade satt sig till motvärn och blivit svårgenomtränglig.
   Endast Yvette föreföll, trots sin tystnad, ivrig, nervöst otålig. Så snart man hade slutat desserten, sade hon:
  — Om vi skulle ta oss en promenad i skogen? Det är säkert svalt och härligt under träden.
   Markisinnan, som såg mycket matt ut, sade:
  — Är du tokig? Inte kan man gå ut i denna hetta!
   Och den förslagna lilla fröken svarade:
  — Nå, vi låter dig få behålla baronen som sällskap. Muscade och jag tänker klättra uppför sluttningen och slå oss ned i gräset för att läsa. Och hon vände sig mot Servigny: Kommer ni med?
  — Till er tjänst, mam’zelle, svarade han.
   Hon sprang för att hämta sin hatt.
   Markisinnan höjde på axlarna och suckade:
  — Hon är sannerligen förryckt.
   Så räckte hon lättjefullt, med en trött, förälskad rörelse, sin vackra vita hand till baronen, som långsamt kysste den.
   Yvette och Servigny gav sig åstad. De följde först floden, gick så över bron och ut på ön och slog sig ned under pilträden vid stranden, ty det var ännu för tidigt att bege sig till la Grenouillère.
   Den unga flickan tog genast upp en bok ur fickan och sade skrattande:
  — Muscade, ni ska läsa högt för mig.
   Och hon räckte honom boken.
   Han gjorde en avböjande rörelse.
  — Jag, mam’zelle? Men jag kan inte läsa.
   Hon svarade med värdighet:
  — Jag ber, inga undanflykter, inga invändningar! Ni är mig just en snygg tillbedjare, ni! Allt för intet, eller hur? Det är ert valspråk.
   Han tog boken, öppnade den och häpnade. Det var en entomologisk avhandling. Ett arbete om myrorna av en engelsk författare! Och då han blev sittande orörlig, i tro att hon gjorde narr av honom, blev hon otålig.
  — Nå, men så läs då, sade hon.
  — Är det ett vad eller bara en nyck? frågade han.
  — Ingendera, min vän, jag fick syn på den här boken i en bokhandel. Jag har hört, att den ska vara det bästa, som finns skrivet om myrorna, och jag tänkte det skulle vara roligt att lära sig något om dessa små kryp, medan man ser dem kila i gräset. Läs nu!
   Hon sträckte ut sig raklång, framstupa med armbågarna mot marken, hakan i händerna och blicken riktad mot gräsmattan framför sig.
   Han läste:
   ”Utan tvivel äro människoaporna de djur, som i anatomiskt avseende komma människan närmast, men om man betänker myrornas seder, deras samhällsorganisation, de bostäder och vägar, vilka de bygga, deras vana att tämja andra djur och till och med att skaffa sig slavar, blir man nödsakad medgiva, att de, vad måttet av intelligens beträffar, kunna göra anspråk på platsen näst efter människan...”
   Och han fortsatte med entonig röst, och avbröt sig då och då för att fråga:
  — Är det inte tillräckligt?
   Hon skakade på huvudet. På toppen av ett uppryckt grässtrå hade hon fångat en vilsekommen myra, och nu roade hon sig med att låta den få promenera från den ena änden till den andra av detta strå, som hon svängde om, så snart det lilla krypet hade nått fram till yttersta spetsen. Hon lyssnade tyst, med koncentrerad uppmärksamhet, till alla förvånande detaljer i dessa bräckliga små varelsers liv, deras underjordiska arbeten, det sätt, på vilket de stänger in och uppföder bladlöss för att dricka den sockerhaltiga vätska de avsöndrar, liksom vi håller kor i våra ladugårdar, deras vana att tämja små blinda insekter, vilka städar i myrstackarna, och att föra krig för att skaffa sig slavar, som sedan tar hand om segrarna med sådan omsorg, att dessa till och med glömmer att äta utan hjälp.
   Och som om det i hennes hjärta hade vaknat en moderlig ömhet för ett så klokt litet djur, lät hon efter hand myran krypa över hennes finger och betraktade den med rörda blickar, som längtade hon att kyssa den.
   Och då Servigny läste om myrornas samhällsliv, om hur de utmanar varandra till vänskapliga tävlingar i styrka och skicklighet, ville den unga flickan hänryckt kyssa myran, som emellertid räddade sig undan henne och började krypa över hennes ansikte. Då utstötte hon ett genomträngande skrik, som om hon hade hotats av någon fruktansvärd fara, och slog sig vilt på kinden för att befria sig från det lilla djuret. Servigny brast i ett skallande skratt, infångade myran alldeles vid hårfästet och tryckte på det ställe, där han hade tagit den, en lång kyss, utan att Yvette drog undan sin panna.
   Så förklarade hon, i det hon reste sig:
  — Det där tilltalar mig mer än en roman. Låt oss nu gå till la Grenouillère!
   De begav sig så till den del av ön, som är planterad park och där väldiga träd breder sin skugga.
   Par om par vandrade människorna under det höga lövvalvet utefter floden med dess glidande båtar. Det var flickor och ynglingar, arbeterskor med sina älskare, som promenerade i skjortärmarna, med rocken på armen, den höga hatten på nacken och med halvrusig och uttröttad uppsyn, borgare med barn och blomma, kvinnorna söndagsklädda och småttingarna trippande som en kull kycklingar kring sina föräldrar.
   Ett avlägset och utdraget sorl av mänskliga röster förrådde grannskapet av roddarnas älsklingstillhåll.
   De varseblev det strax därefter. I en ofantlig båt, försedd med tak och förtöjd vid stranden, trängdes en skara folk, kvinnor och män. Somliga satt runt bord och drack, andra stod upp, skrek, skränade, sjöng, dansade, gjorde bocksprång till ljudet av ett skrälligt piano, falskt och dallrande i tonen som ett kittellock.
   Några storvuxna, rödhåriga flickor framvisade utmanande sina behag fram och bak.: Röda om läpparna, i det närmaste berusade, råa och oanständiga i munnen, gick de omkring i hopen och såg sig om med sugande blickar. Andra dansade vilt framför halvnakna karlar, klädda endast i korta lärftsbyxor, tröja av bomullstrikå och på huvudet en mössa i granna färger, liknande dem jockeyerna bär. Och från allt detta spred sig en lukt av rispuder, svett och parfymångor.
   Dryckeshjältarna kring borden stjälpte i sig vita, röda, gula och gröna drycker och skrek och skrålade utan anledning, drivna av mobbens behov att fylla luften med oväsen.
   Alltsomoftast hoppade en simmare från taket ned i floden, varvid en hel kaskad av vattenstänk sköljde över de närmast sittande, som upphävde vilda tjut.
   Och på floden gled en flottilj av farkoster förbi. Långa, smäckra roddbåtar, framdrivna med kraftiga årtag av bararmade roddare, vilkas muskler svällde under den solbrynta huden. Klädda i blå eller röda flanelldräkter, med parasoller, även de röda eller blå, uppspända över sina huvuden och lysande i det skarpa solskenet, satt roddarnas damer bekvämt bakåtlutade i aktersätet på båtarna och gled orörliga, till synes sovande, fram över vattnet.
   Andra, tyngre farkoster for långsamt förbi, fullastade med folk. En uppspelt skolpojke, som ville göra sig viktig, förde årorna som kvarnvingar, törnade på varenda båt och överöstes från alla håll med ovett. Efter att ha rott på två badande och nära nog kommit dem att drunkna, försvann han slutligen ur sikte, följd av skrän från människomassan på det stora flytande kaféet.
   Yvette vandrade vid Servignys arm strålande omkring mitt ibland denna stojande hop, hon tycktes förtjust över att bli knuffad av dessa tvivelaktiga individer och betraktade flickorna med oberörda och vänliga blickar.
  — Titta på henne där, Muscade, så vackert hår hon har! Titta på de där! Vad de ser ut att ha roligt!
   Då pianisten, en rödhårig roddare, iförd en halmhatt så stor som en parasoll, grep sig an med en vals, tog Yvette helt plötsligt sin följeslagare om livet, och med den entusiasm, som hon nedlade i dansen, drog hon honom med sig. De dansade så länge och så passionerat, att alla människor stirrade på dem. Somliga, som hade klivit upp på borden, stampade ett slags takt med fötterna, andra klingade med glasen, och pianisten tycktes gripen av raseri, hans händer for som galna över tangenterna, hela hans kropp följde med, och huvudet under den väldiga hatten slängde ursinnigt fram och tillbaka.
   Plötsligt hejdade han sig, gled ned på golvet, där han blev liggande raklång, begraven under sin huvudbonad, liksom död av ansträngning. Ett skallande skratt brast lös, och alla applåderade. Fyra vänner skyndade till, som man gör vid olycksfall, fattade sin kamrat, två i benen och två i armarna, och bar bort honom, sedan de hade placerat den besynnerliga hatt han begagnade på hans mage.
   En upptågsmakare, som följde efter dem, stämde upp De Profundis, en procession bildade sig bakom den ”döde”, och överallt där den drog fram utefter vägarna på ön, slöt sig kafébesökare och promenerande till tåget.
   Yvette skyndade fram, förtjust, storskrattande, pratande med alla människor, hänryckt av detta liv och larm. De unga männen slukade henne med blicken, tryckte sig emot henne, på det högsta upplivade, tycktes liksom nosa på henne, klä av henne med blicken, och Servigny började frukta, att äventyret skulle sluta illa.
   Processionen ökade alltjämt takten, ty de fyra männen hade börjat springa, följda av den skränande hopen. Men plötsligt styrde de kosan ned mot stranden, stannade tvärt vid vattenbrynet, svängde ett ögonblick sin kamrat i luften, och i det de alla fyra samtidigt släppte sitt tag, kastade de honom i floden.
   Ett skallande glädjetjut höjde sig ur allas strupar, medan den bestörte pianisten plaskade, svor, fnyste, hostade, spottade vatten och ansträngde sig att komma lös ur gyttjan, i vilken han hade sjunkit ned, och åter ta sig upp på stranden. Hans hatt, som hade förts bort av strömmen, återbördades av en båt.
   Yvette dansade av förtjusning, klappade i händerna och upprepade gång på gång:
  — Å, Muscade, vad jag har roligt, vad jag har roligt!
   Servigny iakttog henne. Han hade åter blivit allvarlig och var smått besvärad, i viss mån obehagligt berörd av att se, hur väl hon fann sig till rätta bland detta slödder. Det var något slags intuition inom honom, som uppreste sig, den känsla för det tillbörliga, som en man av god familj alltid bibehåller, till och med då han låter sig ryckas med av sina lidelser, den intuition, som håller honom tillbaka från beröringen med det alltför låga och förorenande.
   Han häpnade och sade till sig själv:
  — Du har påbrå, du!
   Och han kände lust att öppet dua henne, så som han duade henne i sina tankar, så som man redan vid första sammanträffandet duar de kvinnor, vilka skänker sig åt alla. Han gjorde knappast längre någon åtskillnad mellan henne och de rödhåriga slinkorna, som i varje ögonblick snuddade vid dem och med sina hesa röster kraxade fram oanständigheter. De strövade omkring i denna folkskock, över vilken dessa plumpa, högljudda råheter tycktes svärma som flugor över en gödselhög. De tycktes varken stöta eller förvåna någon. Yvette såg ut, som om hon alls inte märkte dem.
  — Muscade, jag vill bada, sade hon. Låt oss göra en simtur!
  — Till er tjänst, svarade han.
   Och de begav sig till badhuset för att förse sig med simdräkter. Hon var först avklädd och stod och väntade på honom nere i floden, leende under allas blickar.
   Hon var förtjust i simning; då hon kände vågorna smekande smyga sig kring kroppen, genombävades hon hänförd av en stor sinnlig njutning och lyfte sig högt vid varje simtag, som tänkte hon resa sig ur floden och flyga bort. Han följde henne med svårighet, andtruten, förargad över att känna sig underlägsen. Men så saktade hon farten, vände sig plötsligt på rygg och lade sig att flyta med blicken riktad mot himlens blå. Han såg på henne, där hon låg utsträckt och flöt på vattnet, såg gestaltens mjuka våglinje, de fasta brösten under det tunna tyget, som inte dolde deras runda form och framspringande toppar, magens svaga rundning, de till hälften av vattnet skymda låren, den nakna vaden, som blänkte vit, och den lilla foten, som stack upp.
   Han såg henne hel och hållen, som om hon hade visat sig enkom för att fresta honom, för att bjuda ut sig eller för att alltjämt roa sig på hans bekostnad. Och nervös, utom sig, började han åtrå henne med brinnande begär. Då vände hon sig om igen, tittade på honom, brast i skratt.
  — Ni tappar inte huvudet så lätt, sade hon.
   Han blev sårad, uppbragt över detta gyckel, han greps av den förhånade tillbedjarens elaka vrede, och driven av ett oklart behov att vedergälla lika med lika, en lust att hämnas, att såra henne, sade han:
  — Ni skulle trivas med ett sådant liv?
  — Hurdant då?
  — Yvette, driv inte med mig! Ni vet mycket väl vad jag menar.
  — Nej, på mitt hedersord!
  — Låt oss sluta med denna komedi! Vill ni eller vill ni inte?
  — Jag begriper inte ett ord!
  — Så dum är ni inte. Dessutom sa jag er det i går kväll.
  — Vad då? Jag har glömt bort det.
  — Att jag älskar er.
  — Ni!
  — Ja, jag.
  — Sådant tokprat!
  — Jag svär …
  — Nå, så bevisa det då!
  — Jag begär inte annat.
  — Annat än vad?
  — Att få bevisa det.
  — Nå, men så gör det då!
  — Så talade ni inte i går kväll.
  — Ni föreslog mig ingenting.
  — Sådana dumheter!
  — Och så är det först och främst inte till mig, som ni ska vända er.
  — Det är inte illa! Till vem då?
  — Till mamma, naturligtvis.
   Han brast i skratt.
  — Till er mor! Nej, det är för starkt!
   Hon hade plötsligt blivit mycket allvarsam, och i det hon såg honom djupt in i ögonen sade hon:
  — Hör på, Muscade, om ni verkligen håller av mig tillräckligt för att vilja gifta er med mig, så gå och tala med mamma först. Sedan ska jag svara er.
   Han trodde, att hon fortfarande gjorde narr av honom, och utbrast alldeles ursinnig:
  — Mam’zelle, ni misstar er på mig.
   Hennes milda, klara ögon betraktade honom alltjämt.
  — Jag förstår er fortfarande inte.
   Då for han häftigt ut med något rått och elakt i rösten:
  — Hör på, Yvette, låt oss sluta upp med denna löjliga komedi, som redan har pågått alltför länge. Ni spelar en liten fjolla, och den rollen klär er inte, tro mig. Ni vet mer än väl, att mellan oss kan det inte bli tal om giftermål — men om kärlek. Jag har sagt, att jag älskar er, det var sanningen — jag upprepar det, jag älskar er. Låtsas inte längre, att ni inte förstår, och behandla mig inte som en narr!
   De stod rätt upp i vattnet, ansikte mot ansikte, och höll sig flytande endast med små handrörelser. Hon förblev ännu några sekunder orörlig, som om hon inte kunde besluta sig för att riktigt fatta innebörden av hans ord; därpå rodnade hon, rodnade ända upp till hårfästet. Hela hennes ansikte blev på en gång purpurrött, ända från halsen och upp över öronen, som blev nästan violetta, och utan att svara ett ord flydde hon mot stranden, så fort hon förmådde, med långa, brådskande simtag. Han kunde inte hinna fatt henne och flämtade av trötthet vid sitt försök att följa henne.
   Han såg henne skynda upp ur vattnet, rycka till sig sin badkappa och försvinna in i sin hytt utan att ha vänt sig om.
   Han höll på länge med att klä sig, mycket villrådig om hur han nu borde handla, grubblande över vad han skulle säga henne, undrande om han borde be om ursäkt eller framhärda.
   När han var färdig, hade hon gått sin väg, gått alldeles ensam. Han vandrade långsamt tillbaka, orolig och bekymrad.
   Markisinnan promenerade vid Savals arm i den runda allén omkring gräsplanen. Då hon fick syn på Servigny, sade hon med den likgiltiga min, som hade präglat henne alltsedan föregående kväll:
  — Vad var det jag sa? Ni skulle inte ha givit er ut i en sådan hetta. Här har nu Yvette gått och fått solsting. Hon har lagt sig nu. Hon var röd som en pion, stackars liten, och hon har en fruktansvärd huvudvärk. Ni har naturligtvis promenerat mitt i solen och gjort dylika dårskaper. Vad vet jag? Ni är lika oförnuftig som hon.
   Den unga flickan kom inte ned till middagen. När man ville bära in mat till henne, svarade hon genom dörren — ty hon hade låst in sig — att hon inte var hungrig och att hon ville bli lämnad i fred. De två unga männen avreste med tåget klockan tio, efter att ha lovat återvända följande torsdag, och markisinnan satte sig vid det öppna fönstret i sitt rum för att drömma. Långt borta hördes orkestern från roddarnas bal uppstämma sin sprittande musik i nattens stora, högtidliga tystnad.
   Hon levde av kärleken och för kärleken, uppgick helt i den, liksom man kan uppgå i sitt intresse för kapplöpningar eller rodd, och greps tid efter annan av häftiga förälskelser, vilka överväldigade henne som en sjukdom. Dessa passioner kom plötsligt, genomträngde henne fullständigt, berusade, utmattade, tyngde henne, allteftersom de var av exalterad, våldsam, dramatisk eller sentimental natur.
   Hon var en av dessa kvinnor, som är skapade för att älska och älskas. Av mycket låg härstamning, hade hon kommit sig upp genom kärleken, som hon hade gjort till sitt yrke nästan utan att märka det. Hon handlade av intuition, av nedärvda anlag, hon mottog pengar och kyssar, lika naturligt och utan att göra någon åtskillnad, hon begagnade sitt anmärkningsvärt fina väderkorn så enkelt och oreflekterat som djuren, vilka förlänar något subtilt åt livets behov. Många män hade vilat i hennes armar, utan att hon hade erfarit den ringaste ömhet för dem, utan att hon heller hade känt någon motvilja.
   Hon underkastade sig deras famntag med lugn likgiltighet, som man på resor äter rätter av alla slag, ty man måste ju leva. Men ibland hände det, att hennes hjärta eller hennes sinnen råkade i brand och hon rycktes då med av en stor passion, som varade några veckor eller månader, beroende på älskarens yttre eller inre egenskaper.
   Det var de ljuvaste ögonblicken i hennes liv. Hon älskade av hela sin själ, av hela sin kropp, med lidelse, med extas. Hon dök ned i sin kärlek, liksom man kastar sig i en flod för att låta sig driva med strömmen, berusad, hänförd, oändligt lycklig. Hon inbillade sig för varje gång, att hon aldrig förr hade erfarit något liknande, och hon skulle ha blivit högst förbluffad, ifall man hade erinrat henne om hur många olika män, som hade kommit henne att förlora sig i drömmar många nätter igenom under stjärnorna.
   Saval hade erövrat henne, fängslat henne till kropp och själ. Hon drömde om honom, vaggad av hans bild och hans minne, i den tillfredsställda lyckans, den närvarande och vissa lyckans lugna hänförelse.
   Ett ljud bakom henne kom henne att vända sig om. Yvette hade kommit in, ännu fullt påklädd, men blek och med ögonen lysande som efter en stor ansträngning.
   Hon satte sig vid det öppna fönstret mitt emot sin mor.
  — Jag vill tala med dig, sade hon.
   Markisinnan betraktade henne förundrad. Hon höll av henne med den egoistiska moderns kärlek, stolt över hennes skönhet, som man är över en förmögenhet, ännu alltför vacker själv för att bli svartsjuk, alltför likgiltig för att smida sådana planer, som Yvettes beundrare hade kunnat ge henne anledning till, och samtidigt alltför klok för att inte vara medveten om denna resurs.
  — Jag hör, mitt barn, svarade hon. Vad är det?
   Yvette betraktade henne forskande som för att läsa i djupet av hennes själ, liksom besluten att inte låta någon av de känslor hennes ord skulle komma att uppväcka gå sig förbi.
  — Jo, det har i dag hänt något ganska märkvärdigt.
  — Vad då?
  — Monsieur de Servigny har sagt mig, att han älskar mig.
   Markisinnan väntade oroligt. Då Yvette inte sade något vidare, frågade hon:
  — Och på vad sätt kom han fram med det?
   Då slog sig den unga flickan ned vid moderns fötter i en smeksam ställning, som hon hade vant sig vid, knäppte händerna hårt tillsammans och sade:
  — Han frågade mig om jag ville gifta mig med honom.
   Madame Obardi ryckte bestört till och utbrast:
  — Servigny? Du är tokig!
   Yvette hade inte en sekund tagit blicken från moderns ansikte, hon iakttog hennes förvåning och sökte pejla hennes tankar. Nu frågade hon med allvarlig röst.
  — Varför är jag tokig? Varför skulle inte monsieur de Servigny gifta sig med mig?
   Markisinnan stammade förlägen:
  — Du har tagit miste, det är inte möjligt. Du har hört fel eller missförstått. Monsieur de Servigny är för rik för dig… och för… för… för mycket parisare för att gifta sig.
   Yvette hade långsamt rest sig.
  — Men om han älskar mig, som han påstår, mamma? sade hon.
   Hennes mor genmälde en smula otåligt:
  — Jag trodde, att du var tillräckligt gammal och visste tillräckligt mycket om livet för att inte inbilla dig dylikt. Servigny är en vivör och en egoist. Han kommer aldrig att gifta sig annat än med en dam av samma klass och i samma ekonomiska ställning som han själv. Om han har… friat till dig, så vill han bara … så vill han bara …
   Ur stånd att uttala sina misstankar, teg markisinnan ett ögonblick och återtog sedan:
  — Lämna mig i fred nu och gå och lägg dig! Lämna mig i fred!
   Och som den unga flickan nu hade fått veta vad hon ville, svarade hon lydigt:
  — Ja, mamma.
   Hon kysste sin mor på pannan och gick sin väg mycket lugnt.
   Just som hon hade hunnit till tröskeln, ropade markisinnan henne tillbaka.
  — Hur är det med ditt solsting? frågade hon. Var det farligt?
   Yvette suckade.
  — Det var ingenting. Det var det här, som gjorde alltihop.
  — Vi ska tala vidare om saken, sade modern. Men akta dig framför allt för att vara ensam med honom den närmaste tiden, och var övertygad om att han inte kommer att gifta sig med dig — hör du det — och att han bara vill… kompromettera dig.
   Hon hade inte kunnat finna på ett bättre ord att uttrycka sin tanke. Och Yvette återvände in till sig.
   Madame Obardi satte sig att tänka.
   I åratal hade hon levt sitt kärleksliv i yppigt lugn och hade lagt sig vinn om att utestänga alla tankar, som kunde oroa eller bedröva henne. Aldrig hade hon velat fråga sig vad det skulle bli av Yvette, det skulle alltid vara tids nog att tänka på den saken, när svårigheterna började infinna sig. Med sin kurtisanintuition kände hon klart, att hennes dotter inte skulle kunna bli gift med en rik och socialt högststående man annat än genom någon fullständigt osannolik slump, någon av dessa kärleksnycker, som upphöjer äventyrerskor på troner. Hon räknade inte alls på något dylikt. Dessutom var hon alltför självupptagen för att uppgöra några planer, som inte direkt angick hennes egen person.
   Yvette skulle naturligtvis göra som sin mor. Hon skulle bli en kärlekens prästinna. Varför inte? Men aldrig hade markisinnan vågat fråga sig vare sig när eller på vad sätt detta skulle börja.
   Och här kom nu hennes dotter plötsligt och utan förberedelse och gjorde henne en av dessa frågor, på vilka man inte kunde svara, tvang henne att fatta en ståndpunkt i en så svår och ömtålig sak, så riskabel i alla hänseenden och så besvärande för hennes samvete, det samvete, som man måste visa i dessa ting, när det rör sig om ens eget barn.
   Hennes av naturen sluga vaksamhet kunde väl slappna till men aldrig helt somna in, och inte ens ett ögonblick hade hon låtit bedra sig på Servignys avsikter, ty hon kände av erfarenhet männen, och i synnerhet männen av hans klass. Också hade hon vid de första ord Yvette yttrat nästan ofrivilligt utbrustit: ”Servigny gifta sig med dig? Du är tokig!”
   Hur kunde han ha begagnat sig av detta gamla knep, han, denne skälm, denne roué, som blott levde för fester och kvinnor? Vad ämnade han nu företa? Och hon, lilla Yvette, hur skulle man kunna varsko henne tydligare eller kanske rent av försvara henne, ty hon kunde låta sig lockas till de största dårskaper.
   Skulle man någonsin ha kunnat tro, att denna stora flicka kunde ha förblivit så naiv, så oerfaren och menlös?
   Och mycket förbryllad och allaredan trött på att tänka grubblade markisinnan på vad som var att göra, utan att finna någon lösning, ty situationen förekom henne verkligt brydsam.
   Och led på dessa förtretligheter tänkte hon: Bah, jag ska iaktta dem på nära håll, jag får handla alltefter omständigheterna. Om det behövs, ska jag till och med tala med Servigny, som är klok och som kommer att förstå mig vid första antydan.
   Hon frågade sig inte vad hon skulle säga honom eller vad han skulle svara, inte heller vad för slags avtal som skulle kunna komma till stånd mellan dem, men lycklig att vara fri från detta bekymmer, utan att ha behövt fatta något beslut, övergick hon till att åter tänka på den vackre Saval, och med blicken förlorad i natten, vänd åt höger mot det töckniga sken, som vilar över Paris, kastade hon med båda händerna kyssar mot den stora staden, snabba kyssar, som hon sände ut i dunklet, en efter en, utan att räkna dem, och tyst, som om hon ännu hade talat till honom, mumlade hon:
  — Jag älskar dig, jag älskar dig!

3


   Inte heller Yvette sov. Liksom sin mor stödde hon sig mot fönsterkarmen, och tårar, hennes första tårar av sorg, fyllde hennes ögon.
   Hittills hade hon levt och vuxit upp i den oreflekterade, sorgfria tillit, som utmärker all lycklig ungdom. Varför skulle hon ha undrat, grubblat, forskat? Varför skulle hon inte ha varit en ung flicka som alla andra? Varför skulle tvivel, farhågor, pinsamma misstankar ha inställt sig hos henne?
   Hon gav intryck av att veta allt, emedan hon tycktes tala om allt, emedan hon hade tagit efter den djärva ton, de vågade uttryckssätt, som hennes omgivning begagnade. Men i själva verket visste hon knappast mer än en ung flicka uppvuxen i ett kloster. Hennes ogenerade talesätt hade sitt upphov i hennes minne, i den härmnings- och assimilationsförmåga, som utmärker kvinnorna, och inte i bevandrade och förhärdade tankar.
   Hon talade om kärlek på samma sätt som sonen till en målare eller en musiker vid tio—tolv års ålder talar om målning eller musik. Hon kände eller, rättare sagt, hon anade väl vad för slags mysterium som detta ord dolde — det hade tisslats och skämtats alltför mycket omkring henne, för att hennes oskuld inte skulle ha blivit en smula upplyst — men hur skulle hon därav ha kunnat sluta, att inte alla familjer var lika hennes?
   Man kysste hennes mors hand med påfallande aktning, alla deras vänner bar höga titlar, alla var eller tycktes vara förmögna, alla talade förtroligt om furstar av kungligt blod. Två prinsar hade till och med upprepade kvällar besökt markisinnans hem. Hur skulle hon ha kunnat veta?
   Och dessutom var hon av naturen godtrogen. Hon forskade inte, sonderade aldrig människor, så som hennes mor gjorde. Hon levde tillitsfullt, alltför lycklig åt livet för att oroa sig över vad som måhända hade kunnat förefalla misstänkt för den som varit lugnare, mer betänksam och sluten, mindre översvallande och mindre jublande glad än hon.
   Men nu hade Servigny plötsligt genom några ord, vilkas brutalitet hon hade känt utan att förstå den, hos henne uppväckt en häftig oro, som först var oreflekterad men sedan övergick till pinande farhågor.
   Hon hade sprungit hem, hon hade räddat sig som ett sårat djur, och djupt sårad hade hon sannerligen blivit av de ord, som hon nu oupphörligt upprepade för att riktigt kunna förstå deras innebörd, riktigt fatta deras fulla räckvidd: ”Ni vet mer än väl, att mellan oss kan det inte bli tal om giftermål — men om kärlek.”
   Vad hade han menat? Och varför en sådan förolämpning? Det fanns alltså något hon inte visste — en hemlighet, en skam? Utan tvivel var hon den enda, som svävade i okunnighet därom. Men vad var det? Hon var förskräckt, tillintetgjord, som när man upptäcker en dold nedrighet, en älskad varelses svek, liksom vid en av dessa hjärtats svåra hemsökelser, vilka bringar en till förtvivlan.
   Och hon hade undrat, forskat, grubblat, gråtit, förtärd av fruktan och misstankar. Därpå hade hennes lyckliga unga sinne åter klarnat, och hon hade tagit sig för att uttänka ett äventyr, att kombinera en märkvärdig och dramatisk situation, hopfogad av reminiscenser från alla de poetiska romaner hon hade läst. Hon erinrade sig rörande upplösningar, dystra och uppskakande historier, som hon blandade ihop till en egen historia, med vilken hon utsmyckade det anade mysterium, som höljde hennes liv.
   Hon sörjde inte längre, hon drömde, hon lyfte på slöjorna, hon föreställde sig osannolika förvecklingar, tusen besynnerliga ting, fasansfulla men inte desto mindre lockande just till följd av sin sällsamma karaktär.
   Var hon måhända naturlig dotter till en furste? Hennes arma förförda och övergivna moder, som en konung, konung Viktor Emanuel kanske, hade upphöjt till markisinna, hade måst fly undan sin familjs vrede.
   Eller var hon inte snarare ett stackars barn, som hade övergivits av sina föräldrar, högtstående och berömda föräldrar, frukten av en brottslig kärlek, söm hade adopterats och uppfostrats av markisinnan?
   Ännu flera antaganden for genom hennes huvud. Hennes fantasi omhuldade eller avvisade dem efter behag. Hon greps av medlidande med sig själv, innerst lycklig och dock sorgsen tillika, men framför allt belåten att bli ett slags romanhjältinna, som skulle bli tvungen att visa sig, att framträda inför allas blickar, att inta en nobel och värdig hållning. Och hon tänkte på den roll hon skulle bli nödsakad att spela i enlighet med de omständigheter, som hon hade gissat sig till. Hon såg den oklart, denna roll, den påminde om Scribes eller madame Sands personer. Den var sammansatt av hängivenhet, stolthet, självförnekelse, själsstorhet, ömhet och vackra ord. Hennes rörliga sinne gladde sig nu nästan över denna nya ställning.
   Hon hade tillbragt hela dagen med att överlägga om vad hon borde företa, grubblat över hur hon skulle bära sig åt för att avlocka markisinnan sanningen.
   Och när den för tragiska situationer så gynnsamma natten föll, hade hon äntligen utfunderat en enkel och skarpsinnig list för att vinna sitt mål, nämligen att plötsligt och oförberett säga sin mor, att Servigny bett henne bli hans hustru.
   Vid denna underrättelse skulle den häpna madame Obardi säkert låta undfalla sig ett ord, ett utrop, som kunde sprida ljus i hennes dotters sinne.
   Och Yvette hade omedelbart satt sin plan i verket.
   Hon hade väntat sig ett utbrott av förvåning och ömhet, ivriga tårfyllda förtroenden.
   Och så hade hennes mor varken blivit häpen eller förtvivlad, utan hade endast förefallit besvärad, och av den generade och missnöjda ton hon hade använt för att svara den unga flickan, hade denna, hos vilken kvinnans hela skarpsynthet och slughet plötsligt vaknade till liv, förstått, att hon inte fick envisas, att mysteriet var av annan art, tyngre att bära än hon hade trott, och att hon måste komma till klarhet med det alldeles ensam, och hon hade återvänt till sitt rum, betryckt och ångestfull, nedtyngd under känslan av en verklig olycka, utan att riktigt veta varifrån denna känsla kom eller varför den förföljde henne. Och hon grät, med huvudet lutat mot sin fönsterkarm.
   Hon grät länge utan att mera tänka på något, utan att vidare forska eller fråga. Så småningom överföll tröttheten henne, och hon slöt ögonen. Hon slumrade nu in för några minuter i den tröttande sömn man sover, då man är så utmattad, att man inte har nog energi att klä av sig och ta sig fram till sängen, denna tunga sömn, avbruten av häftiga uppvaknanden, som man sover, då man har sjunkit ihop med huvudet i händerna.
   Hon gick inte till sängs förrän i första dagbräckningen, då morgonens kyliga fläktar isade henne och tvang henne att lämna fönstret.
   Denna dag och den därpå följande bibehöll hon en inbunden och svårmodig hållning. Ett oavbrutet och ivrigt tankearbete pågick inom henne, hon lärde sig att spionera, att tyda gåtor och dra slutsatser. Ett nytt, ännu svävande ljus tycktes henne falla över de människor och ting, som omgav henne, och misstankar mot allt och alla, som hon hade litat på, ja, även mot hennes mor, vaknade inom henne. Under dessa två dagar uppställde hon alla slags hypoteser. Hon tog alla möjligheter i betraktande, fattade de mest överdrivna beslut med hela häftigheten hos sin växlande och måttlösa natur. På onsdagen stannade hon för ett visst projekt, en hel krigsplan, ett formligt spionerisystem.
   Hon steg upp på torsdagsmorgonen med föresatsen att vara listigare än en detektiv.
   Hon beslöt sig till och med för att ta till sitt valspråk dessa två ord: ”Jag ensam”, och hon funderade mer än en timme på hur hon skulle anbringa dem mest effektfullt runt sitt monogram och på sitt brevpapper.
   Saval och Servigny anlände klockan tio?
   Den unga flickan räckte fram handen kyligt och obesvärat och sade i vänlig ehuru allvarlig ton:
  — God dag, Muscade, hur står det till?
  — Tack, mam’zelle, tämligen. Och ni?
   Han gav noga akt på henne. Vilken komedi ska hon månne spela för mig i dag? frågade han sig.
   Då markisinnan hade tagit Savals arm, tog han Yvettes, och de började promenera runt gräsplanen, där de i varje ögonblick försvann och åter kom fram bakom buskagen och trädgrupperna.
   Yvette vandrade med sedesam och tankfull min, höll blicken fäst på sandgången, tycktes knappast höra vad hennes följeslagare sade och svarade honom inte.
   Plötsligt frågade hon:
  — Är ni verkligen min vän, Muscade?
  — Javisst, mam’zelle!
  — Ja, men riktigt säkert, riktigt, riktigt säkert?
  — Jag är alltigenom er vän, mam’zelle, med kropp och själ.
  — Så att ni aldrig skulle kunna ljuga för mig, inte så mycket som en enda gång?
  — Till och med två gånger, om det behövdes.
  — Så att ni skulle kunna säga mig hela sanningen, hela den fula, nakna sanningen?
  — Ja, mam’zelle!
  — Nå, säg mig då vad ni innerst inne tänker om furst Kravalov?
  — Å, tusan!
  — Ser ni, nu bereder ni er redan att ljuga!
  — Nej, det gör jag inte, men jag letar efter de rätta orden. Min Gud, furst Kravalov är ryss, en äkta ryss, som talar ryska, som är född i Ryssland, som kanske har erhållit pass för att resa till Frankrike, oförfalskad hel och hållen, så när som på sitt namn och sin titel.
   Hon såg honom forskande in i ögonen.
  — Ni menar, att han är …
   Han tvekade, därpå sade han beslutsamt:
  — En äventyrare, mam’zelle.
  — Tack! Och chevalier Valreali är inte bättre, han, eller hur?
  — Som ni säger.
  — Och monsieur de Belvigne?
  — Med honom är det en annan sak. Han är en man av värld … från landsorten … redbar… till en viss punkt… endast en smula utbränd … av ett alltför överdådigt leverne…
  — Och ni?
   Han svarade utan tvekan:
  — Jag? Jag är vad man kallar en festprisse, en ung man av god familj, som en gång har ägt intelligens och som förslösat den på tomma ord, som har ägt hälsa och som förlorat den genom ett lättsinnigt liv, som kanske har haft ett visst värde och som förspillt det med att göra ingenting. Vad som återstår mig är mina pengar, en viss livserfarenhet, en tämligen fullkomlig fördomsfrihet, ett stort förakt för människorna, kvinnorna inte undantagna, en mycket djup känsla av onyttigheten i allt vad jag företar och en stor fördragsamhet med den allmänna skurkaktigheten. Då och då kan jag ännu vara uppriktig, som ni ser, och jag är till och med mäktig tillgivenhet, som ni skulle kunna få se. Med dessa fel och förtjänster ställer jag mig helt och hållet till er disposition, mam’zelle. Ni kan förfoga över mig efter behag.
   Hon skrattade inte, hon lyssnade, vägde noga hans ord och deras innebörd.
  — Vad tänker ni om grevinnan de Lammy? frågade hon.
  — Tillåt mig att behålla mina åsikter om kvinnorna för mig själv! svarade han häftigt.
  — Om alla?
  — Alla!
  — Det måste betyda, att ni dömer dem mycket hårt — allesamman. Men tänk efter, gör ni inte något undantag?
   Han log med den spotska min, som han nästan alltid bibehöll, och med den brutala djärvhet, som han hade gjort till en styrka och ett vapen, sade han:
  — Man gör alltid undantag för de närvarande.
   Hon rodnade litet men frågade med stort lugnt:
  — Nåväl, vad tänker ni om mig?
  — Ni vill höra det? Må gå. Jag tänker, att ni är en person med gott förstånd och stor praktik, eller, om ni så föredrar, med gott praktiskt förstånd, som är skicklig att blanda bort korten, roa sig på andras bekostnad, dölja sina avsikter, hålla ihop sina trådar och som utan att överila sig avvaktar — tillfället.
  — Är det allt?
  — Det är allt.
  — Jag ska komma er att ändra åsikt därvidlag Muscade, sade hon långsamt med högtidligt allvar.
   Sedan gick hon emot sin mor, som promenerade med helt korta små steg, med huvudet böjt och den smäktande min, som man antar, då man går och talar om mycket förtroliga och mycket ljuva ting. Medan hon gick, ritade hon figurer i sanden — bokstäver kanske — med spetsen av sin parasoll, och utan att se på Saval talade hon länge och sakta, stödd mot hans arm och tätt tryckt intill honom. Yvette började plötsligt stirra på henne, och en misstanke, så obestämd, att hon inte formulerade den, snarare en förnimmelse än ett tvivel, genomfor henne, så som skuggan av ett vinddrivet moln glider över jorden.
   Det ringde till frukost.
   Måltiden blev tyst, nästan dyster.
   Det var, som man säger, åska i luften. Tjocka, orörliga moln låg liksom på lur borta vid horisonten, tigande och tunga, laddade med oväder.
   Så snart man hade druckit kaffe på terrassen, frågade markisinnan:
  — Nå, min älskling, tänker du inte ta dig en promenad i dag med din vän Servigny? Det är verkligen ett sådant väder, att man kan behöva hämta litet svalka i skogen.
   Yvette gav henne ett snabbt ögonkast, men vände så genast bort blicken.
  — Nej, mamma, i dag tänker jag inte gå ut.
   Markisinnan föreföll missräknad. Hon envisades:
  — Gå du ut ett slag, mitt barn, det är så nyttigt för dig!
  — Nej, mamma, i dag stannar jag hemma, och du vet mycket väl varför, eftersom jag berättade dig det i går kväll.
   Madame Obardi hade glömt detta, helt uppfylld som hon var av sin längtan att bli ensam med Saval. Hon rodnade, tappade koncepterna, och orolig för sin egen räkning, utan att veta hur hon skulle kunna bli fri för en eller ett par timmar, mumlade hon.
  — Det är sant, jag tänkte inte på det, du har rätt. Jag vet verkligen inte var jag hade mina tankar.
   Och Yvette tog ett handarbete, som hon kallade för ”le salut public” och med vilket hon sysselsatte sig fem eller sex gånger om året vid riktigt långtråkiga tillfällen, och satte sig på en låg stol bredvid sin mor, medan de två unga männen satt grensle över var sin fällstol och rökte cigarrer.
   Timmarna förrann under makligt småprat, som oupphörligt dog ut. Markisinnan kastade nervöst förtvivlade blickar på Saval och sökte efter en förevändning att avlägsna sin dotter. Hon förstod slutligen, att hon inte skulle lyckas, och alldeles rådvill vad hon skulle finna på för list, sade hon till Servigny:
  — Ni vet, min käre hertig, att jag ämnar behålla er båda över natten. Vi kan äta frukost i morgon på restaurang Fournaise i Ghatou.
   Han förstod och bugade sig småleende.
  — Jag står naturligtvis till ert förfogande, markisinna.
   Och dagen släpade sig mödosamt fram, medan ovädersmolnen skockade sig.
   Middagstimmen slog omsider. Den kvava luften var full av tunga, orörliga moln. Inte en vindfläkt förmärktes.
   Även kvällsmåltiden blev tyst. Ett förläget tvång, ett slags obestämd fruktan tycktes förstumma de två männen och de två kvinnorna.
   Sedan det hade dukats av, stannade de kvar på terrassen, men talade endast med långa uppehåll. Natten föll på, en kvävande natt.
   Plötsligt sönderslets synranden av en ofantlig sicksackblixt, vars bländande vita sken upplyste de fyra redan i skugga försänkta ansiktena. Därpå rullade ett avlägset dån, ett dovt, svagt muller, liknande det, som uppstår, då en vagn kör på en bro, över jorden, och det tycktes, som om hettan stegrades, som om luften plötsligt blev än mer tryckande och kvällens tystnad än djupare.
   Yvette reste sig.
  — Jag tänker gå och lägga mig, sade hon. Jag mår illa av åskan.
   Hon räckte fram pannan mot markisinnan, tog de båda männen i hand och gick sin väg.
   Då hon hade sitt rum alldeles ovanför terrassen, upplystes löven på en stor kastanje framför porten strax därefter av ett grönt ljus, och Servigny blev sittande med blicken fäst på detta matta sken i lövverket, varöver han ibland trodde sig se en skugga glida. Men så slocknade ljuset…
   Madame Obardi suckade djupt.
  — Min dotter har gått till sängs, sade hon.
   Servigny reste sig.
  — Jag ska göra sammaledes, markisinna, om ni tillåter.
   Han kysste den hand hon räckte honom och försvann.
   Och hon blev ensam med Saval i natten.
   I samma ögonblick låg hon i hans armar, famnande honom hårt. Trots hans försök att hindra henne, föll hon så på knä framför honom och mumlade:
  — Jag vill se dig i skenet av blixtarna.
   Men då Yvette hade släckt sitt ljus, hade hon återvänt till sin balkong, barfota, smygande som en skugga, och hon lyssnade, tärd av en pinande, oklar misstanke.
   Hon kunde ingenting se, eftersom hon befann sig alldeles rakt över dem, på själva taket av terrassen.
   Hon hörde ingenting annat än ett mummel av röster, och hennes hjärta slog så hårt, att det dunkade i hennes öron. Ett fönster stängdes ovanför henne. Servigny hade alltså gått upp. Hennes mor var ensam med den andre.
   En ny blixt, som klöv himlen mitt itu, kom under en sekund hela det välkända landskapet att framstå i ett bländande blåvitt ljus, och hon såg den stora floden med färg av smält bly, sådan som man drömmer sig floderna i sagans länder. Strax därpå sade en röst under henne:
  — Jag älskar dig!
   Och hon hörde inte mera. En underlig darrning hade skakat hennes kropp, och hennes sinne skalv av ångest.
   En tryckande tystnad, oändlig, som vore den den eviga tystnaden, lägrade sig över jorden. Hon kunde inte andas, hennes bröst pressades ihop av något okänt och fasansfullt. En blixt upplyste åter himlavalvet, följdes nästan omedelbart av en ny, därpå av ännu en och ännu en.
   Och rösten, som hon nyss hade hört, höjde sig och upprepade:
  — Å, vad jag älskar dig, vad jag älskar dig!
   Och Yvette kände väl igen denna röst — sin moders.
   En stor, ljum regndroppe föll på hennes panna, och en liten nästan omärklig skälvning for genom löven, en sådan, som förebådar regnets ankomst.
   Så nalkades långt bortifrån ett förvirrat sorl, liknande vindens sus i grenarna, det var den häftiga regnbyn, som kom störtande över jord och vatten och träd. Inom några sekunder hällde regnet ned omkring henne och översköljde henne som ett bad. Hon rörde sig inte ur stället, hade inte tanke för annat än vad de gjorde därnere på terrassen.
   Hon hörde dem resa sig och gå upp till sina rum. Dörrar stängdes inne i villan, och i det hon gav efter för det oemotståndliga begär efter visshet, som plågade henne och gjorde henne utom sig, skyndade hon nedför trappan, öppnade försiktigt ytterdörren, rusade i det hällande regnet tvärs över gräsplanen och gömde sig i ett buskage för att iaktta fönstren.
   Det lyste endast i ett — hennes mors. Och plötsligt visade sig två skuggor innanför den upplysta rutan, två skuggor, sida vid sida. Så närmade de sig varandra och smälte ihop till en, och då i samma ögonblick en ny blixt kastade ett bländande eldsken över fasaden, såg hon dem tryckta till varandra med armarna hårt om varandras hals.
   Översiggiven, utan att tänka, utan att veta vad hon gjorde, ropade hon då så högt hon förmådde, med skärande röst: ”Mamma!”, så som man skriker för att varna människor för en hotande livsfara.
   Hennes förtvivlade skrik drunknade i regnets rassel, men de båda därinne drog sig oroligt ifrån varandra. Och en av skuggorna försvann, medan den andra sökte urskilja något bland trädgårdens skuggor.
   Rädd att bli ertappad, att möta sin mor i detta ögonblick, skyndade Yvette in i villan, rusade uppför trappan, efterlämnande en hel liten bäck, som sipprade ned från trappsteg till trappsteg, och låste in sig i sitt rum, besluten att inte öppna för någon.
   Och utan att ta av sig de drypande kläderna, som klibbade fast vid hennes kropp, föll hon på knä och knäppte händerna och anropade i sin bedrövelse ett överjordiskt beskydd, himlens hemlighetsfulla bistånd, den okända makt, som man åkallar i stunder av tårar och förtvivlan.
   De skarpa blixtarna kastade emellanåt sitt blåvita återsken över rummet, och hon fick plötsligt syn på sin bild i spegeln; med sitt nedfallna, genomdränkta hår såg hon så främmande ut, att hon inte kände igen sig själv.
   Hon låg kvar på detta sätt länge, så länge, att ovädret drog förbi, utan att hon märkte det. Regnet upphörde, ett matt sken spred sig över den ännu molntäckta himlen, och en ljum, ljuvlig, doftande svalka från regntyngda örter och våta löv trängde in genom det öppna fönstret.
   Yvette reste sig upp, drog av sig sina kalla, sladdriga kläder, utan att ens tänka på vad hon gjorde, och kröp till sängs. Så blev hon liggande med blicken fäst på den gryende dagern. Därpå grät hon en stund igen, och så började hon fundera.
   Hennes mor! En älskare! Vilken skam! Men hon hade läst så många böcker om kvinnor, ja, till och med mödrar, som hängav sig på detta sätt för att på sista sidan återvända till heder och ära, att hon inte var över sig förvånad att finna sig själv invecklad i ett drama, så likt alla de dramer hon hade läst. Den första våldsamheten i hennes sorg, förskräckelsen över upptäckten, mildrades redan en smula genom det oklara minnet av liknande situationer. Hennes tankar hade strövat omkring så ofta bland äventyr, så tragiska och framställda så poetiskt av romanförfattarna, att det ohyggliga avslöjandet efter hand föreföll henne som den naturliga fortsättningen på en följetong, påbörjad kvällen före.
  — Jag ska rädda min mor! sade hon till sig själv.
   Och nästan lugnad av detta heroiska beslut kände hon sig stark, mogen, när som helst redo till uppoffring och strid. Och hon grubblade över vilka medel hon borde tillgripa. Endast ett stod i överensstämmelse med hennes romantiska natur och fann nåd inför hennes ögon, och som en skådespelare förbereder sig till sin stora scen, förberedde hon sig till den uppgörelse hon skulle ha med markisinnan.
   Solen hade gått upp. Tjänarna stökade i huset, kammarjungfrun kom med chokladen. Yvette bad henne ställa brickan på bordet och sade:
  — Säg min mor, att jag är sjuk och ämnar stanna i sängen, till dess herrarna har rest, att jag inte har kunnat sova i natt och ber att inte bli störd, emedan jag vill försöka vila.
   Kammarjungfrun betraktade häpen den drypande klänningen, som låg som en trasa på mattan.
  — Har mademoiselle varit ute? frågade hon.
  — Ja, jag gick ut i regnet för att svalka mig.
   Och flickan samlade ihop klänningen, strumporna, de nersölade skorna, lade med ängslig försiktighet de genomvåta plaggen över ena armen och gick därpå sin väg.
   Och Yvette väntade, ty hon visste mer än väl, att hennes mor skulle komma.
   Markisinnan kom också, hon hade sprungit upp ur sängen vid kammarjungfruns första ord, ty hon bar på en misstanke, alltsedan hon hade hört detta rop ”Mamma!” i mörkret.
  — Hur är det fatt med dig? sade hon.
   Yvette såg upp på henne och stammade:
   Jag … jag …
   Och överväldigad av rörelse började hon gråta.
   Markisinnan frågade förbluffad ännu en gång:
  — Hur är det fatt med dig?
   Glömsk av alla sina planer och överlästa fraser, dolde den unga flickan sitt ansikte i händerna och snyftade:
  — Å, mamma, å, mamma!
   Madame Obardi blev stående vid sängen, och ehuru hon var alltför upprörd för att fullt förstå, anade hon dock med den fina intuition, ur vilken hennes styrka härledde sig, så gott som hela sammanhanget.
   Då Yvette, kvävd av tårar som hon var, inte kunde få fram ett ord, blev hennes mor, som kände att den fruktade förklaringen var förestående, slutligen enerverad och sade häftigt:
  — Hör du, vill du säga mig vad som står på!
   Yvette kunde knappast få fram orden:
  — Å, i går kväll… såg jag … ditt fönster.
   Markisinnan frågade, mycket blek:
  — Nå, än sedan?
   Hennes dotter upprepade alltjämt snyftande:
  — Å, mamma, å, mamma!
   Madame Obardis oro och förlägenhet övergick nu till vrede, hon ryckte på axlarna och vände sig om för att gå sin väg.
  — Jag tror sannerligen du är från dina sinnen. När det här är över, kan du underrätta mig.
   Men den unga flickan lyfte med ens sitt tårdränkta ansikte ur händerna.
  — Nej!… Hör på… jag måste tala med dig… hör på! Du måste lova mig… vi ska resa bort båda två, långt bort till landet, och där ska vi leva som bondkvinnor, och ingen ska få veta vad som har blivit av oss. Säg, vill du det, mamma, jag ber dig, jag bönfaller dig, vill du det?
   Markisinnan stannade bestört mitt i rummet. Hon hade folkets blod i sina ådror — hetsigt blod. Dessutom blygdes hon nu i sin egenskap av mor, och i hennes skamkänsla blandade sig en obestämd fruktan tillika med förbittringen hos en passionerad kvinna, som ser sin kärlek hotad. En skälvning genomfor henne. Hon var färdig att be om förlåtelse men även att låta sig drivas till våldsamma handlingar.
  — Jag förstår dig inte, sade hon.
  — Jag såg dig… mamma … i går kväll… Det får inte fortsätta … om du visste … vi måste resa bort båda två… jag ska hålla av dig så mycket, att du kommer att glömma …
   Madame Obardi sade med skälvande röst:
  — Hör på, mitt barn, det finns ting, som du ännu inte förstår. Och … glöm inte bort… glöm inte bort… att jag förbjuder dig att någonsin mera tala till mig om … om … om dessa ting!
   Men den unga flickan hängav sig nu helt åt den roll av räddande ängel, som hon hade påtagit sig, och utbrast:
  — Nej, mamma, jag är inte längre något barn, och jag har rätt att få visshet. Jag vet, att vi tar emot illa beryktade personer, äventyrare, och jag vet också, att man inte hyser någon aktning för oss av den anledningen. Jag vet mer än så. Nåväl, det får inte fortsätta, hör du det! Jag vill det inte! Vi måste resa bort, du får sälja dina smycken, vi får arbeta, om det blir nödvändigt, vi ska leva som hederliga kvinnor någonstans långt borta. Och om någon vill gifta sig med mig, så är det så mycket bättre.
   Hennes mor betraktade henne med vrede i sina svarta ögon.
  — Du är förryckt! svarade hon. Nu får du göra mig den tjänsten att stiga upp och komma ned och äta frukost med oss andra.
  — Nej, mamma! Det finns en person här, som jag inte ämnar återse, förstår du mig? Jag önskar, att han lämnar huset, annars blir det jag, som ger mig av. Du får välja mellan honom och mig!
   Hon satt upp i sängen och talade med höjd röst, så som man talar på scenen. Äntligen hade hon gjort sin entré i det skådespel, som hon hade utmålat för sig, och nu hade hon nästan glömt sin sorg för att inte minnas annat än sin mission.
   Den förbryllade markisinnan upprepade:
  — Men du är ju förryckt…
   Det var det enda hon kunde finna på att säga.
   Yvette återtog med teatralisk energi:
  — Nej, mamma, den mannen måste lämna huset, eller också måste jag försvinna härifrån, ty jag kommer inte att ge efter.
  — Och vart tänker du ta vägen? Vad ämnar du ta dig till?
  — Jag vet inte, det betyder så litet… Jag vill, att vi ska vara hederliga kvinnor!
   Detta ständigt återkommande ord ”hederliga kvinnor” kom markisinnan att flamma upp, och ursinnig som en slinka utbrast hon:
  — Tig! Jag tillåter dig inte att tala till mig på det sättet! Jag är så god som någon annan, hör du det! Jag är en kurtisan, det är sant, och det är jag stolt över, de ”hederliga kvinnorna” är sämre än jag.
   Yvette stirrade på henne, alldeles tillintetgjord, och stammade:
  — Å, mamma!
   Men markisinnan hetsade upp sig alltmer:
  — Ja, jag är en kurtisan. Än sedan? Om jag inte vore kurtisan, så skulle du i dag vara kökspiga som jag en gång var, du skulle förtjäna trettio sous om dagen, och du skulle få stå och diska, och din matmor skulle sända dig till slaktarens, begriper du det, och hon skulle köra dig på porten, om du vore lat, medan du nu går och driver dagen i ända, tack vare det att jag är kurtisan. När man inte är annat än ett tjänstehjon, en fattig flicka med femtio francs i lön, måste man försöka dra sig ur knipan, om man inte vill svälta ihjäl, och man har inget val, hör du det, man har inget val, när man är tjänsteflicka. Vi kvinnor kan inte skapa oss någon förmögenhet på vårt arbete, inte heller på börsspekulationer. Vi har ingenting annat än vår kropp, ingenting annat!
   Hon slog sig för bröstet som en botgörare, som biktar sig, och kom fram till sängen, röd och upphetsad.
  — Så mycket värre, om man är vacker, man måste slå mynt av det eller också lida nöd i hela sitt liv… i hela sitt liv … det finns inget val.
   Så återkom hon plötsligt till sin käpphäst:
  — De kan stämma ned tonen, de ’’hederliga kvinnorna”. Det är de, som är verkliga slinkor, hör du det, ty dem tvingar ingen hård nödvändighet. De har pengar att leva av och roa sig för, och de tar sig män av lastbarhet. Det är de, som är verkliga slinkor!
   Hon stod vid huvudgärden av sängen, tätt inpå Yvette, som hade sjunkit ihop, alldeles förkrossad, som skulle ha velat skrika på hjälp, rädda sig, och som grät högt liksom ett litet barn, när man slår det.
   Markisinnan tystnade, såg på sin dotter, och då hon såg henne så utom sig av förtvivlan, kände hon sig själv gripas av sorg och samvetskval, ömhet och medlidande, och i det hon kastade sig ned på sängen med öppna armar, började också hon att snyfta och stammade fram:
  — Min stackars lilla flicka, min stackars lilla flicka, om du visste vad det gör mig ont om dig!
   Och de grät båda en lång, lång stund.
   Sedan reste sig markisinnan, som inte kunde sörja så länge, sakta upp. Och hon sade:
  — Seså, min älskling, det är nu en gång på det sättet; det finns ingenting att göra åt det. Vi kan inte ändra något nu. Man måste ta livet sådant som det är.
   Yvette fortfor att gråta. Slaget hade varit alltför hårt, alltför oförberett, för att hon skulle kunna hämta sig och tänka lugnt.
   Hennes mor återtog:
  — Seså, stig nu upp och kom ner och ät frukost, så att ingen märker något!
   Den unga flickan skakade på huvudet, ur stånd att tala. Slutligen sade hon med lågmäld röst, kvävd av snyftningar:
  — Nej, mamma, du vet vad jag har sagt. Jag ändrar inte uppfattning. Jag lämnar inte mitt rum, förrän de har rest. Jag vill aldrig se någon av de där människorna mer, aldrig, aldrig! Om de kommer tillbaka, får jag… jag… får du aldrig se mig mer.
   Markisinnan hade torkat sina ögon, och utmattad av sinnesrörelse mumlade hon:
  — Seså, tänk dig för, var förnuftig!
   Och efter en minuts tystnad tillfogade hon:
  — Ja, det är nog bäst att du vilar dig i dag. Jag ska titta upp till dig igen på eftermiddagen.
   Och sedan hon hade kysst sin dotter på pannan, gick hon sin väg för att klä på sig, redan lugnad.
   Så snart modern hade försvunnit, steg Yvette upp och skyndade sig att dra för regeln för att få vara i fred, och därpå började hon fundera.
   Kammarjungfrun knackade på dörren framemot klockan elva och ropade utifrån:
  — Markisinnan hälsar och frågar, om det inte är något mademoiselle önskar och vad mademoiselle vill ha till frukost.
  — Jag är inte hungrig, svarade Yvette. Det enda jag önskar är att inte bli störd.
   Och hon stannade i sängen, som om hon hade varit svårt sjuk.
   Framemot tretiden knackade det åter.
  — Vem är det? frågade hon.
   Moderns röst svarade:
  — Det är jag, älskling, jag kommer för att höra hur du mår.
   Hon tvekade. Vad skulle hon göra? Så öppnade hon och kröp därpå ned i sängen igen.
   Markisinnan kom fram och talade halvviskande som till en konvalescent:
  — Nå, känner du dig bättre nu? Vill du inte ha ett ägg?
  — Nej tack, jag vill inte ha något alls.
   Madame Obardi hade satt sig vid bädden. De teg länge; slutligen, när dottern alltjämt låg orörlig med händerna slappt på lakanet, sade markisinnan:
  — Tänker du inte stiga upp?
  — Jo, strax. Därpå tillade hon långsamt och allvarligt. Jag har tänkt mycket, mamma, och… och fattat mitt beslut. Det förflutna är förflutet, låt oss inte tala mera om det. Men framtiden måste bli annorlunda … eller också… eller också vet jag nog vad som återstår mig att göra. Och låt det nu vara nog sagt om detta!
   Markisinnan, som hade trott, att saken var utagerad, kände sig åter en smula otålig. Nu gick det verkligen för långt. Den här stora gåsen till flicka hade bort begripa för länge sedan. Men hon svarade ingenting utan upprepade:
  — Nå, tänker du gå upp?
  — Ja, genast!
   Hennes mor tjänstgjorde nu som kammarjungfru, räckte dottern hennes strumpor, hennes korsett, hennes kjol och kysste henne sedan.
  — Ska vi promenera en stund före middagen?
  — Ja, mamma.
   Och de tog en promenad längs stranden utan att tala om annat än alldagliga ting.

4


   Nästa morgon gick Yvette alldeles ensam och satte sig på den plats, där Servigny hade läst för henne ur boken om myrorna.
  — Jag går inte härifrån, förrän jag har fattat mitt beslut, sade hon till sig själv.
   Nedanför hennes fötter porlade vattnet, den rinnande flodarmens snabba vatten, fullt av strömvirvlar och stora bubblor, som gled förbi i tigande flykt.
   Hon hade redan satt sig in i situationens alla möjligheter och utvägar.
   Vad skulle hon göra, om hennes mor inte samvetsgrant fyllde det villkor, hon hade uppställt, inte avstod från sitt glada liv, sina vänner, sitt allt, för att med henne dölja sig i ett fjärran land?
   Hon kunde resa ensam … fly. Men vart? På vad sätt? Hur skulle hon komma i väg? Vad skulle hon leva av?
   Av arbete? Vilket? Till vem skulle hon vända sig för att få en sysselsättning? Och dessutom fann hon det en smula skamligt, sig ovärdigt, att leva som en arbetande kvinna, en dotter av folket. Hon funderade på att bli guvernant som de unga flickorna i romanerna, och så skulle sonen i huset förälska sig i henne och göra henne till sin hustru. Men för detta hade hon behövt vara av förnäm familj, så att hon, när den ursinnige fadern beskyllde henne för att ha stulit hans sons kärlek, stolt hade kunnat säga: ”Jag heter Yvette Obardi!”
   Det kunde hon nu inte göra. Och dessutom skulle det i alla fall ha varit en utsliten och banal lösning.
   Klostret var föga bättre. Hon kände inte heller den ringaste kallelse till det religiösa livet, ty hennes fromhet var endast ett sällsynt stundens barn. Ingen kunde rädda henne genom ett giftermål, eftersom hon var den hon var. Hon kunde inte ta emot någon som helst hjälp från en man, inte finna någon tänkbar utväg eller verklig tillflykt.
   Och därtill kom hennes önskan att tillgripa en kraftåtgärd, att företa något verkligt starkt och storartat, som kunde tjäna till exempel, och hon beslöt sig för döden.
   Hon fattade detta beslut med ens, så lugnt, som om det hade rört sig om en resa, utan att reflektera, utan att se döden för sig eller fatta, att den är ett slut utan ny begynnelse, en bortgång utan återvändo, ett evigt farväl från jorden, från livet.
   Hon kände sig omedelbart mycket tilltalad av detta utomordentliga beslut, som hon omfattade med hela lättheten hos ett ungt och överspänt sinne.
   Och hon tänkte på det medel hon skulle begagna. Men alla tycktes henne smärtsamma och ovissa och fordrade dessutom en våldsgärning, som bjöd henne emot.
   Hon avvisade mycket hastigt dolken och revolvern, som kan inskränka sig till att såra, stympa eller vanställa, och som tarvar en säker och tränad hand — repet, som är banalt, löjlig och fult — de fattigas självmord — vattnet, emedan hon kunde simma. Återstod alltså giftet, men vilket? Nästan alla orsakar plågor och kräkningar. Hon ville varken plågas eller kräkas. Så kom hon att tänka på kloroform, ty hon hade läst i en tidningsnotis om hur en ung flicka hade burit sig åt för att ta sig av daga med detta gift. Och hon erfor strax ett slags glädje över sitt beslut, en känsla av hemlig stolthet. De skulle få se vad hon gick för!
   Hon återvände till Bougival och gick till apoteket, där hon begärde litet kloroform för en värkande tand. Apotekaren, som kände henne, gav henne en helt liten flaska med det narkotiska medlet. Sedan begav hon sig till Croissy, där hon skaffade sig en andra flaska gift. Hon fick en tredje i Chatou och en fjärde i Rueil. Hon kom hem för sent till frukosten, och som hon var mycket hungrig efter sin långpromenad, åt hon ivrigt och förnöjt, liksom alla som har fått aptit av fysiska strapatser.
   Hennes mor, som var lycklig att se henne så hungrig och nu äntligen andades ut, sade, då de reste sig från bordet:
  — Alla våra vänner kommer hit över söndagen. Jag har inbjudit fursten, chevalier Valreali och monsieur de Belvigne.
   Yvette bleknade en smula men svarade ingenting. Hon gick ut strax därefter, begav sig till stationen och köpte biljett till Paris.
   Och hela eftermiddagen gick hon från apotek till apotek och köpte på varje några droppar kloroform. Hon återvände på aftonen med fickorna fulla av små flaskor.
   Nästa dag gjorde hon om samma vandring, och då hon av en tillfällighet kom in i en kemikalieaffär, kunde hon i ett enda slag skaffa sig en kvarts liter.
   På lördagen gick hon inte ut, det var en kvav och molnig dag, och hon tillbragte den på terrassen, nedsjunken i en låg korgstol. Hon tänkte nästan inte alls, kände sig beslutsam och lugn.
   Följande dag tog hon på sig en blå klänning, som klädde henne särskilt väl, ty hon ville vara vacker.
   Då hon såg sig i spegeln, sade hon sig plötsligt:
  — I morgon är jag död. Och en egendomlig rysning överfor henne. Död! Jag ska inte tala längre, inte tänka längre, ingen ska längre se mig. Och själv ska jag inte mer se något av allt detta!
   Hon betraktade uppmärksamt sitt ansikte, som hade hon aldrig förr sett det, synade särskilt sina ögon och upptäckte tusen små drag hos sig själv, ett uttryck i sitt ansikte, som hon inte kände igen, och hon var förvånad över att se sig själv på samma sätt som hade hon framför sig haft en främmande person, en ny väninna.
  — Detta är jag, sade hon, det är jag, som är där i spegeln! Vad det är underligt att betrakta sig själv! Tänk, att utan spegeln skulle vi aldrig se oss själva! Alla andra skulle veta, hurdana vi var, men själva skulle vi inte ha en aning om det.
   Hon tog sina tjocka hårflätor och lade dem framöver bröstet, i det hon med blicken följde alla sina gester, alla sina ställningar och rörelser.
   Vad jag är vacker! tänkte hon. I morgon ligger jag död därborta på sängen.
   Hon såg på sin säng och tyckte, att hon såg sig själv ligga där, lika vit som lakanen.
  — Död! viskade hon. Om åtta dagar ska detta ansikte, dessa ögon, dessa kinder svartna och förmultna i en kista djupt under jorden!
   En fruktansvärd ångest sammanpressade hennes bröst.
   Det strålande solskenet flödade ned över jorden, och genom fönstret strömmade den milda morgonluften in.
   Hon satte sig ned och tänkte på detta: Död!
   Det var, som om världen skulle försvinna för henne, men nej, ingenting skulle förändras i denna värld, inte ens hennes rum. Hennes rum skulle förbli sig alldeles likt med samma säng, samma stolar, samma toalettbord, men hon skulle vara borta för alltid, hon, och ingen skulle sörja, utom hennes mor, kanhända.
   De skulle säga: ”Vad hon var vacker, den lilla Yvette!” Det var allt. Och då hon betraktade sin hand, där den låg på stolens armstöd, tänkte hon ånyo på detta förruttnande, på denna svarta, stinkande massa, som hon skulle förvandlas till. Och ånyo skakade en rysning av fasa hela hennes kropp, och hon kunde inte riktigt förstå hur hon skulle kunna försvinna, utan att hela jorden förintades, ty det tycktes henne, att hon utgjorde en del av allt, av landskapet, luften, solskenet, hela livet.
   Glada skratt genljöd i trädgården, ett högt sorl av röster, utrop, denna stojande munterhet, som är så kännetecknande för begynnande lantutfärder, och hon igenkände Belvignes ljudliga stämma, som sjöng:

Jag står under ditt fönster,
ack, värdes träda ut!


   Hon steg mekaniskt upp och gick fram till fönstret. Alla applåderade. De var där alla fem, tillika med två andra herrar, som hon alls inte kände.
   Hon ryggade häftigt tillbaka, upprörd vid tanken på att dessa män kom för att roa sig hos hennes mor, hos en kurtisan.
   Det ringde till frukost.
  — Jag ska visa dem hur man dör, sade hon sig.
   Och hon gick nedför trappan med fasta steg, med något av den ståndaktighet, som de kristna martyrerna ådagalade, då de inträdde på arenan till de väntande lejonen.
   Hon tryckte gästernas händer med ett svagt, en smula högdraget småleende.
  — Är ni vid nådigare lynne i dag, mam’zelle? frågade Servigny.
   Hon svarade med ett besynnerligt, allvarligt tonfall:
  — I dag ämnar jag begå dårskaper. Jag är på mitt Paris-humör. Akta er!
   Sedan vände hon sig till Belvigne.
  — Det är ni, som ska vara min hjärtevän i dag, min lille Malvoisie. Efter frukosten tänker jag ta er alla med till marknadsfesten i Marly.
   Man presenterade de två nykomlingarna för henne, greve de Tamine och markis de Briquetot.
   Under måltiden talade hon mycket litet. Hon spände sin vilja för att kunna visa sig glad på eftermiddagen, så att man inte skulle ana något, så att man skulle häpna efteråt, så att man skulle säga: ”Vem kunde ha trott något sådant? Hon föreföll så lycklig, så väl till freds! Vad försiggår månne i sådana hjärnor som hennes?”
   Hon ansträngde sig att inte alls tänka på kvällen, på den utsatta stunden, den då alla de andra skulle sitta på terrassen.
   Hon drack så mycket vin hon förmådde för att hjälpa upp sitt kurage, och två små glas konjak, och hon var röd, då de steg upp från bordet, en smula yr i huvudet, het till kropp och själ, tyckte hon, stålsatt och i stånd till allt.
  — Framåt marsch! ropade hon.
   Hon tog Belvignes arm och angav takten för de andra.
  — Framåt marsch! Ni ska vara min bataljon! Servigny, jag utnämner er till sergeant, ni går till höger om truppen. Låt sedan det utländska gardet, våra två exotiska herrar, fursten och chevalier Valreali, marschera i täten, efter kommer de båda rekryterna som har mönstrat i dag. Framåt!
   De begav sig av. Och Servigny tog sig för att härma en hornblåsare, medan de två nykomlingarna låtsades slå på trumma.
  — Mademoiselle Yvette, var förståndig, ni komprometterar er! viskade Belvigne.
  — Det är er, som jag komprometterar, Raisiné, svarade hon. Vad mig själv beträffar, är jag just som litet likgiltig. I morgon gör det ingenting längre. Så mycket värre för er, man ska inte ge sig i slang med sådana flickor som jag.
   De gick tvärs igenom Bougival till häpnad för alla de mötte. Folket vände sig om, invånarna kom ut i portarna, de resande på den lilla järnvägen från Rueil till Marly visslade och skrattade åt dem, människorna på plattformarna skrek:
  — I sjön med er! I sjön!
   Yvette marscherade med militäriska steg och höll Belvigne i armen, såsom man släpar en fånge med sig. Hon skrattade inte, hennes ansikte präglades hela tiden av ett blekt allvar, ett slags dyster orörlighet. Servigny avbröt sitt hornblåsande för att skrika ut kommandoorden. Fursten och italienaren hade hjärtligt roligt och fann alltsammans ytterst komiskt och på sin plats. De bägge unga männen slog oförtrutet på trumma.
   När de kom fram till marknadsplatsen, väckte de stor uppståndelse. Flickor klappade i händerna, ynglingar flinade, en tjock herre, som höll sin fru under armen, förklarade med avund i rösten:
  — Där är allt några, som inte har tråkigt.
   Yvette fick syn på karusellens trähästar och tvang Belvigny att sätta sig upp på en till höger om henne, medan hennes trupp besteg hästarna bakom. När karusellen stannade, vägrade hon att stiga av och tvang sin eskort att fem gånger i sträck njuta av detta barnsliga nöje, till stor förtjusning för publiken, som skrattade och skrek. Belvigne var blåblek och hade kväljningar, när han steg av.
   Därpå tog hon sig för att ströva från stånd till stånd. Hon tvang alla sina kavaljerer att låta väga sig mitt i en krets av åskådare. Hon hade dem att köpa löjliga leksaker, som de sedan måste bära i famnen. Fursten och italienaren började finna skämtet väl starkt. Endast Servigny och de båda trumslagarna var alltjämt vid frejdigt mod.
   Slutligen kom de fram till floden. Nu såg hon på sina följeslagare på ett besynnerligt, forskande sätt, med lömska, elaka blickar; ett underligt infall for genom hennes huvud, och hon lät dem ställa upp i rad på den branta stranden.
  — Jag vill, att den, som älskar mig högst, ska kasta sig i vattnet, sade hon.
   Ingen rörde sig. Bakom dem bildades en hel folksamling. Kvinnor i vita förkläden betraktade scenen med häpnad. Två soldater i röda byxor flinade med fåraktig uppsyn.
  — Således är ingen av er i stånd att kasta sig i vattnet på min önskan? sade Yvette.
  — Nå, så mycket värre! mumlade Servigny.
   Och han kastade sig med ett språng i floden.
   Vattnet stänkte ända upp till Yvettes fötter. Ett mummel av häpnad och förtjusning uppstod i hopen. Den unga flickan tog upp ett litet trästycke från marken, och i det hon kastade ut det i strömmen, ropade hon:
  — Apporte!
   Den unge mannen började simma, tog träbiten i munnen som en hund och apporterade den, och då han åter kom upp på stranden, räckte han den knäböjande åt Yvette.
   Hon tog den.
  — Så duktig man kan vara, sade hon.
   Och hon gav honom en vänlig klapp på huvudet.
  — Jag har väl aldrig sett på maken! förklarade en fet dam indignerad.
  — Det är också ett sätt att roa sig på, inföll en annan.
  — Ja, inte skulle jag hoppa i sjön för en sådan där slynas skull! sade en man.
   Yvette tog åter Belvigne under armen, i det hon slängde till honom ett:
  — Ni är en åsna, min vän. Ni vet inte vad ni har gått miste om!
   De återvände. Yvette kastade misslynta blickar på de passerande.
  — Vad alla människor ser enfaldiga ut, sade hon.
   Och i det hon lyfte blicken mot sin kavaljers ansikte, tillfogade hon:
  — Ni med, förresten.
   Belvigne bugade sig. Då hon vände sig om, såg hon, att fursten och Valreali hade försvunnit. Servigny gick där, dyster och drypande, utan att agera hornblåsare längre, bredvid de två uttröttade ynglingarna, som inte längre slog på trumma.
   Hon gav till ett torrt skratt.
  — Ni tycks ha fått nog. Men detta är ju vad ni kallar för att roa er, inte sant? Det är det ni har kommit för. Jag har givit er valuta för era pengar.
   Så gick hon vidare utan att säga något mera, och plötsligt upptäckte Belvigne, att hon grät. Förfärad frågade han:
  — Vad är det?
  — Låt mig vara, mumlade Yvette. Det angår er inte.
   Men han envisades som en åsna:
  — Å, mademoiselle, säg mig vad det är! Har någon gjort er ledsen?
  — Var tyst! utbrast hon otåligt.
   Och ur stånd att längre återhålla den förtvivlan, som sköljde över henne, började hon plötsligt snyfta så häftigt, att hon inte förmådde röra sig ur stället. Hon begrov ansiktet i båda händerna, andades mödosamt och rosslande, kvävd av våldsamheten i sin sorg.
   Belvigne blev stående bredvid henne, alldeles handfallen, och upprepade gång på gång:
  — Jag förstår inte.
   Men Servigny kom hastigt fram.
  — Låt oss gå hem, mam’zelle, så att man inte får se er gråta på gatan. Varför begår ni sådana dårskaper, när ni blir bedrövad av det?
   Och han fattade tag i hennes armbåge och drog henne med sig. Men så snart de kom fram till villans grind, började hon springa, rusade tvärs genom trädgården och uppför trappan och stängde in sig i sitt rum.
   Hon visade sig sedan inte förrän till middagen, då hon kom ned mycket blek och allvarlig. Alla de andra var emellertid vid muntert lynne. Servigny hade i en lanthandel inköpt en omgång arbetskläder, sammetsbyxor, blommig skjorta, tröja och rock, och han talade på bondmaner.
   Yvette var nervös, innan middagen tog slut, ty hon kände sitt mod svika. Så snart kaffet var drucket, gick hon upp till sig.
   Nedanför sitt fönster hörde hon de upprymda rösterna. Chevalier Valreali underhöll sällskapet med skabrösa skämt, grova och plumpa ordlekar från sitt hemland. Hon lyssnade förtvivlad. Servigny var en smula berusad, härmade en drucken bonddräng och kallade markisinnan ”matmor”. Och rätt som det var, sade han till Saval:
  — Hör nu, husbond!
   Det blev allmänt skratt.
   Då fattade Yvette sitt beslut. Hon tog först ett ark brevpapper och skrev:

Bougival, söndag, kl. 9 e. m.
   Jag dör för att inte behöva bli en glädjeflicka.
   Yvette.

Och därpå ett postskriptum:
   Farväl, älskade mamma, förlåt!

Hon förseglade brevet, sedan hon hade adresserat det till markisinnan Obardi.
   Så sköt hon fram sin schäslong till fönstret, drog ett litet bord inom räckhåll och placerade på detta den stora flaskan kloroform, bredvid en packe bomull.
   Från en ofantlig rosenbuske som, översållad med blommor, från terrassen växte ända upp till hennes fönster, utströmmade i kvällen en svag och ljuvlig, doft. Den strök förbi i lätta fläktar, och hon blev sittande stilla några ögonblick för att inandas den. Månen, ännu blott en smal skära, hängde i den svarta skyn, litet urgrävd på vänstra sidan och stundtals beslöjad av tunna små moln.
   Yvette tänkte: Jag ska dö! Jag ska dö!
   Tårarna kvävde henne, det kändes som om hennes hjärta skulle brista av sorg. Hon erfor ett behov att anropa någon om nåd, att bli räddad och älskad.
   Servignys röst trängde upp. Han berättade en grovkornig historia, i varje ögonblick avbruten av de andras skrattsalvor. Markisinnan skrattade högst av alla. Hon upprepade oupphörligt:
  — Det finns ingen, som kan säga sådana saker som han, å, å, å …
   Yvette grep flaskan, drog ur korken och hällde litet av vätskan på vadden. En tung, söt, underlig doft spred sig, och i det hon närmade bomullssudden till läpparna, inandades hon begärligt denna starka, retande doft, som kom henne att hosta.
   Då slöt hon munnen och försökte andas lugnare. Hon insöp i långa drag de dödande ångorna, och därvid slöt hon ögonen och ansträngde sig att undertrycka varje rörelse inom sig för att inte behöva tänka mera, inte veta mera.
   Det tycktes henne först, att hennes bröst vidgade sig, att hennes sinne, nyss så nedtryckt av sorg, blev lätt, lätt, liksom hade den börda, som hade tyngt det, lindrats, lyft sig, flugit bort.
   Någonting livande, härligt, genomträngde henne ända in i märgen, ända ut i tåspetsarna och fingertopparna, ett slags svag berusning, en ljuvlig feber.
   Hon märkte, att bomullen var torr, och förundrade sig över att hon ännu inte var död. Hennes sinnen tycktes skärpta — finare, känsligare än annars.
   Hon hörde minsta ord av vad man sade på terrassen. Furst Kravalov berättade, hur han hade dödat en österrikisk general i en duell.
   Och hon lyssnade till fjärran ljud i natten, en hunds avbrutna skall, paddornas kväkande, det knappt förnimbara suset i löven.
   Hon grep åter flaskan och indränkte på nytt den lilla bomullstussen, därpå började hon ånyo andas in. Under några ögonblick förnam hon ingenting mera, därpå smög sig den underbara känsla av välbehag, som hade fyllt henne nyss, åter över henne.
   Två gånger slog hon kloroform på bomullen, lysten efter denna nya kroppsliga och andliga sensation, denna drömfyllda domning, där hennes själ gick vill.
   Det tycktes henne, som om hon inte längre ägde kött och ben och lemmar. Allt detta hade tagits ifrån henne, sakta och varligt, utan att hon hade märkt det. Kloroformen hade gjort hennes kropp liksom tom och endast lämnat kvar hennes tanke, mer vaken och levande, starkare och friare än hon någonsin förr hade känt den.
   Hon erinrade sig tusen glömda ting, små detaljer från sin barndom, intigheter, som nu beredde henne nöje. Hennes ande, som plötsligt hade blivit utrustad med en aldrig anad rörlighet, svängde mellan de mest skilda föreställningar, upplevde tusen äventyr, lustvandrade i det förflutna och förirrade sig i framtidsdrömmar. Och hennes verksamma, sorglösa tanke smekte hennes sinnen, och hon erfor i dessa drömmar en känsla av gudomlig fröjd.
   Hon hörde alltjämt rösterna men urskilde inte längre orden, som för henne blev av annan innebörd. Hon sjönk ned och förvillade sig i ett slags sällsam och skiftande sagovärld.
   Hon befann sig på en stor båt, som gled fram längs fagra kuster, översållade med blommor. Hon såg människor på stranden, och dessa människor talade mycket högt, sedan stod hon plötsligt på land utan att fråga sig, hur hon hade kommit dit, och Servigny kom emot henne, klädd som prins, för att hämta henne till en tjurfäktning.
   Gatorna var fulla av folk, som språkade med varandra, och hon hörde vad de sade, utan att förvåna sig det ringaste däröver, det var som om hon hade känt dem, ty mitt i dessa yrseldrömmar hörde hon hela tiden sin mors vänner skratta och prata på terrassen.
   Därpå flöt allt ihop.
   Så vaknade hon upp igen, ljuvligt dåsig, och det dröjde en stund, innan hon mindes något.
   Hon var alltså inte död ännu.
   Men hon kände sig så utvilad, erfor ett sådant fysiskt välbehag, en så ljuvlig glädje, att hon alls inte önskade, att den skulle upphöra, hon hade velat stanna kvar för evigt i detta härliga, dvalliknande tillstånd.
   Hon drog ett djupt andedrag och betraktade månen, där den stod rakt framme över trädtopparna. Det hade skett en förändring inom henne. Hon tänkte inte längre på samma sätt som nyss. Kloroformen, som hade smekt hennes kropp och själ till ro, hade lindrat hennes smärta och insövt hennes önskan att dö.
   Varför skulle hon inte leva? Varför skulle hon inte bli älskad? Varför skulle inte hennes liv bli lyckligt? Allt tycktes henne möjligt nu, och lätt och tryggt. Allt var ljuvt, allt var gott, allt var härligt i livet. Men eftersom hon alltid ville drömma, slog hon åter litet av detta trollvatten på bomullen och började ånyo andas in, men drog då och då undan sudden från näsborrarna, för att inte få för mycket, för att inte dö.
   Hon såg på månen och såg ett ansikte där, ett kvinnoansikte. Hon begynte åter sväva ut i kloroformrusets drömskiftande värld. Det där ansiktet mitt uppe i himlen vaggade sakta, så började det sjunga och sjöng med välkänd röst ”l” Alleluia d’amour”.
   Det var markisinnan, som hade gått in för att sätta sig till pianot.
   Yvette hade fått vingar nu. Hon svävade fram i natten — en klar, härlig natt — fram över skogar och floder. Hon flög i hänryckning, buren av vinden som av milda smekningar. Hon flög vida omkring, och så fort, så fort, att hon inte hann bli varse något inunder sig, och hon fann sig sittande vid kanten av en fiskdamm med ett metspö i handen — hon metade.
   Någonting ryckte i reven, och hon drog upp ett präktigt pärlhalsband, som hon hade önskat sig för någon tid sedan. Hon blev inte det minsta förundrad över denna fångst, och hon såg på Servigny, som stod bredvid henne, utan att hon visste hur han hade kommit dit. Han metade också och drog upp en trähäst ur floden.
   Därpå erfor hon åter en känsla av att vakna upp, och hon hörde, att man ropade på henne därnerifrån.
   Hennes mor hade sagt:
  — Släck då ljuset!
   Sedan höjde sig Servignys röst, klar och komisk:
  — Släck då ert ljus, mam’zelle Yvette!
   Och alla upprepade i korus:
  — Mam’zelle Yvette, släck då ert ljus!
   Hon slog åter litet kloroform på bomullen, men eftersom hon inte ville dö, höll hon sudden rätt långt från ansiktet för att andas in frisk luft, medan hon lät den kvävande, narkotiska doften sprida sig i rummet, ty hon förstod, att man skulle komma upp, och i det hon intog en riktigt övergiven, riktigt livlös ställning, väntade hon.
   Markisinnan sade:
  — Jag är en smula orolig. Det oförnuftiga barnet har somnat ifrån ljuset. Jag ska skicka upp Clémence för att släcka det och stänga balkongfönstret, som står vidöppet.
   Och strax därpå bultade kammarjungfrun på dörren och ropade:
  — Mademoiselle, mademoiselle!
   Efter ett ögonblicks tystnad återtog hon:
  — Mademoiselle, markisinnan ber er släcka ljuset och stänga ert fönster!
   Clémence väntade åter en stund, så bultade hon hårdare och ropade:
  — Mademoiselle! Mademoiselle!
   Då Yvette inte svarade, gick flickan ned och sade till markisinnan:
  — Mademoiselle har säkert somnat. Dörren är reglad, och jag kan inte väcka henne.
   Madame Obardi mumlade:
  — Men vi kan inte lämna henne på det sättet.
   Alla skockade sig då på Servignys inrådan under den unga flickans fönster och skrek i korus:
  — Hipp, hipp, hurra, mam’zelle! Yvette!
   Deras rop steg upp i den stilla natten, svävade ut i den månklara, genomskinliga rymden, ut över det sovande landskapet, och de hörde det fjärma sig som ljudet från ett bortångande tåg.
   Då Yvette inte svarade, sade markisinnan:
  — Bara det inte har hänt henne något! Jag börjar känna mig ängslig.
   Då plockade Servigny de röda rosorna från den stora busken, som sträckte sina grenar längs muren, och de ännu inte utslagna knopparna, och kastade in dem genom fönstret i Yvettes rum.
   Vid den första, som träffade henne, ryckte Yvette till och höll på att skrika. Flera kom; somliga föll på hennes klänning, andra i hennes hår, andra susade förbi hennes huvud ända fram till sängen och höljde den med ett regn av rosor.
   Markisinnan ropade åter med halvkvävd röst:
  — Yvette, svara!
   Till sist förklarade Servigny:
  — Nej, detta är sannerligen inte naturligt. Jag klättrar upp på balkongen.
   Men Valreali blev uppbragt.
  — Förlåt, det är en stor favör, jag protesterar, det är ett alltför gott sätt… och ett alltför gynnsamt ögonblick… att skaffa sig ett rendez-vous.
   Alla de andra, som trodde, att den unga flickan spelade komedi, ropade:
  — Vi protesterar. Det är en planerad kupp. Han får inte klättra upp till henne, han får inte klättra upp till henne!
   Men markisinnan vidhöll upprörd:
  — Det är dock nödvändigt, att någon ser efter vad som står på.
   Fursten förklarade med en dramatisk gest:
  — Hon gynnar hertigen, vi är förrådda.
  — Låt oss spela krona och klave om vem som ska klättra upp, föreslog chevalier Valreali.
   Och han tog upp ett tiofrancsstycke ur fickan.
  — Krona, sade han.
   Det blev klave.
   Fursten kastade nu i sin tur myntet, i det han sade till Saval:
  — Krona eller klave, monsieur?
  — Klave, sade Saval.
   Det blev krona.
   Fursten ställde därpå samma fråga till alla de andra. Alla förlorade.
   Servigny, som stod ensam kvar framför honom, sade på sitt övermodiga sätt:
  — Ta mig tusan, han fuskar!
   Ryssen lade handen på hjärtat och räckte guldmyntet till sin rival med orden:
  — Spela själv, min käre hertig!
   Servigny tog det och kastade det, i det han ropade:
  — Klave!
   Det blev krona.
   Han bugade sig och visade med handen på balkongens pelare.
  — Var så god, ers höghet!
   Men fursten såg sig omkring med ängslig min.
  — Vad söker ni? frågade chevalier Valreali.
  — Jo … jag skulle bra gärna vilja ha … en stege …
   Ett allmänt jubel brast lös. Och Saval sade, i det han trädde närmare:
  — Vi ska hjälpa er.
   Och han lyfte upp honom på sina herkuliska armar med uppmaningen:
  — Kläng er nu fast vid balkongen!
   Fursten grep genast tag, och då Saval hade släppt honom, blev han hängande och sparkade med fötterna i luften. Servigny fick då fatt i dessa förtvivlat sprattlande ben, som sökte efter en stödjepunkt, och drog dem av alla krafter nedåt, varvid prinsen släppte sitt grepp och ramlade ned som en stor kloss rakt i magen på Belvigny, som kom framskyndande för att ta emot honom.
  — Vem står nu i tur? frågade Servigny.
   Men ingen anmälde sig.
  — Seså, Belvigne, friskt mod!
  — Jag tackar, min bäste, jag är rädd om mina ben.
  — Nå, ni Valreali, ni är väl van att klättra till väders?
  — Jag avstår min plats åt er, min käre hertig.
  — Hm!… Hm!… Jag är inte fullt så angelägen längre.
   Och med blicken spänd äntrade Servigny pelaren.
   Med ett kast på kroppen grep han så tag i balkongen, hävde sig upp på armarna, reste sig, vig som en gymnast, och svingade sig över räckverket.
   Alla åskådarna applåderade med näsan i vädret. Men i nästa ögonblick kom han åter ut och skrek:
  — Kom genast upp! Kom genast upp! Yvette är medvetslös!
   Markisinnan skrek häftigt till och rusade uppför trappan.
   Den unga flickan låg där med slutna ögon och låtsades vara död. Hennes mor kom in, alldeles utom sig, och kastade sig ned över henne.
  — Å, vad är det med henne? Vad är det med henne?
   Servigny tog upp kloroformflaskan, som hade ramlat ned på golvet.
  — Hon har tagit gift, sade han.
   Och han lade örat mot hennes hjärta och tillade sedan:
  — Men hon är inte död, vi ska få liv i henne. Har ni någon ammoniak?
   Den vettskrämda kammarjungfrun stammade:
  — Någon … vad … monsieur?
  — Ammoniak.
  — Ja, monsieur.
  — Ta hit den fort, och låt dörren stå öppen, så att det blir korsdrag!
   Markisinnan, som hade sjunkit ned på knä, snyftade:
  — Yvette! Yvette, min flicka, min lilla flicka, lyssna, svara mig, Yvette, mitt barn! Å, min gud, min gud, vad är det med henne?
   Och de förskrämda herrarna sprang om varandra utan att göra någon nytta, kom rusande med vatten, handdukar, glas, ättika.
  — Det är bäst att klä av henne, sade någon.
   Och markisinnan, som alldeles tappade besinningen, försökte att lossa på dotterns kläder, men hon visste inte längre vad hon gjorde. Hennes händer darrade, trasslade in sig, grep miste, och hon kved:
  — Jag … jag … jag kan inte, jag kan inte …
   Kammarjungfrun hade återvänt med en flaska, och Servigny tog ur korken och slog hälften av innehållet på en näsduk. Så satte han denna under näsan på Yvette, som fick ett kvävningsanfall.
  — Utmärkt, hon andas, sade han. Det är ingen fara.
   Och han baddade hennes tinningar, kinder och hals med den skarpt doftande vätskan.
   Därpå tecknade han åt kammarjungfrun att lossa på den unga flickans kläder, och när hon inte hade mer än en underkjol över linnet, lyfte han upp henne i sina armar och bar henne bort till sängen, skälvande och upprörd av doften från denna nästan nakna kropp, av beröringen med denna hud, dessa varma, knappast dolda bröst, som mjukt rundade sig tätt under hans mun.
   När hon låg på sängen, reste han sig, mycket blek.
  — Hon återfår snart medvetandet, sade han. Det är ingen fara med henne.
   Ty han hade hört henne andas lugnt och regelbundet. Men då han fick syn på alla dessa män, som stod och stirrade på Yvette, där hon låg utsträckt på sängen, greps han av svartsjuk vrede, och i det han gick fram till dem, sade han:
  — Mina herrar, vi är mycket för många i det här rummet. Var vänliga och lämna mig och monsieur Saval ensamma med markisinnan!
   Han talade i kärv och myndig ton; de andra avlägsnade sig genast.
   Madame Obardi hade gripit sin älskare i båda armarna, och med ansiktet lyft mot honom, ropade hon:
  — Rädda henne! O, rädda henne!
   Men Servigny, som vänt sig om, såg ett brev på bordet. Han grep det med en hastig rörelse och läste adressen. Han förstod och tänkte: Kanske är det bättre, att markisinnan inte får kännedom om detta. Och han slet upp kuvertet och ögnade igenom det.

”Jag dör för att inte behöva bli en glädjeflicka.
   Yvette.
   Farväl, älskade mamma, förlåt!”

  — För tusan, tänkte han, det här tål att tänka på!
   Och han gömde brevet i sin ficka.
   Därpå gick han fram till sängen och fick omedelbart den tanken, att den unga flickan hade återkommit till medvetande, men att hon inte vågade visa det av blygsel och förödmjukelse och fruktan för frågor.
   Markisinnan hade nu fallit på knä, och hon grät med huvudet nedborrat vid fotändan av sängen. Plötsligt utbrast hon:
  — En läkare, vi måste tillkalla en läkare!
   Men Servigny, som hade talat några ord avsides med Saval, sade till henne:
  — Nej, det är över nu. Gå er väg en minut, bara en enda minut, och jag lovar, att hon ska omfamna er, när ni kommer tillbaka.
   Och baronen fattade madame Obardi i armen och drog henne med sig ut.
   Servigny satte sig nu vid bädden, tog Yvettes hand och sade:
  — Mam’zelle, hör på mig!
   Hon svarade inte. Hon hade det så gott, kände sig bäddad så mjukt och varmt, att hon hade velat slippa att någonsin röra sig eller tala mer, hon skulle för evigt velat ha det just som nu. Ett oändligt välbehag hade bemäktigat sig hennes ansikte, ett välbehag, så härligt, att hon aldrig hade erfarit dess like.
   Den ljumma nattluften trängde in i milda fläktar, sammetslena fläktar, smekte ibland hennes ansikte på ett milt och varsamt sätt. Det var något liknande en vindens kyss, stilla svalkande andetag från en solfjäder, gjord av alla skogarnas löv och alla nattens skuggor, av flodernas dimmor och av alla blommor tillika, ty rosorna, som nedifrån hade kastats in i hennes rum och översållat bädden, och rosorna, som klängde därute kring balkongen, blandade alla sin trånande doft med nattvindens friska svalka.
   Hon andades in denna härliga luft med slutna ögon och sinnet vaggat till ro av den ännu verkande kloroformen, hon kände inte längre den ringaste längtan att dö, men en stark, triumferande åtrå att leva, att bli lycklig, sak samma på vad sätt, att bli älskad, ja, älskad.
   Servigny upprepade:
  — Mam’zelle Yvette, hör på mig!
   Och hon beslöt sig äntligen för att öppna ögonen.
  — Vad är nu detta för dårskaper? fortsatte Servigny, då han såg henne vid sans.
  — Min stackars Muscade, mumlade hon, jag var så förtvivlad.
   Han kramade faderligt hennes hand.
  — Det var det, som drev er, ja, jag förstår. Men nu lovar ni mig att aldrig göra om det?
   Hon svarade inte men gjorde en svag rörelse med huvudet och log ett litet löje, som snarare kändes än syntes.
   Han drog ur fickan upp det brev han hade funnit på bordet.
  — Måste vi visa det här för er mor?
   Hon rynkade avböjande på pannan.
   Han visste inte vad han skulle säga vidare, ty situationen förekom honom olöslig.
  — Min kära lilla flicka, sade han lågt, man måste ta sin del av obehagen här i världen. Jag förstår mycket väl er sorg, och jag lovar …
  — Ni är så snäll… viskade hon.
   De teg. Han betraktade henne. Det lyste i hennes blick av någonting ömt och eftergivet, och plötsligt sträckte hon upp båda armarna, som om hon hade velat dra honom till sig. Han böjde sig ned över henne med en känsla av att hon kallade honom, och deras läppar möttes.
   Länge förblev de på detta sätt, med ögonen slutna. Men han, som förstod att han skulle tappa huvudet, reste sig. Nu log hon emot honom med verklig ömhet, och med båda händerna om hans axlar höll hon honom fast.
  — Jag ska söka upp din mor, sade han.
  — Ett ögonblick till! viskade hon. Jag har det så skönt.
   Och efter en stunds tystnad sade hon mycket lågt, så lågt, att han knappt hörde det:
  — Du kommer att älska mig mycket, säg?
   Han föll på knä vid sängen, och i det han kysste hennes hand, som hon hade låtit honom behålla, sade han:
  — Jag tillber dig.
   Men steg hördes utanför dörren. Han reste sig hastigt och ropade med sin vanliga röst, som alltid lät smått ironisk:
  — Var så god och stig på! Det är klart nu.
   Markisinnan kastade sig ned över sin dotter med öppna armar, omfamnade henne lidelsefullt och översköljde hennes ansikte med tårar, medan Servigny med jublande hjärta och bultande pulsar gick ut på balkongen för att andas in nattens härliga svalka, allt under det att han gnolade:

Souvent femme varie,
bien fol est qui s’y fie.



* Muscade betyder kula, trollerikula. Övers. anm.

Källa: Ett Parisäventyr och andra noveller, Prismas förlag 1970.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki